Mänskliga rättigheter i Panama Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna och trendanalys

Transkript

1 Utrikesdepartementet Denna rapport är en sammanställning grundad på Utrikesdepartementets bedömningar. Rapporten kan inte ge en fullständig bild av läget för de mänskliga rättigheterna i landet. Information bör också sökas från andra källor. Mänskliga rättigheter i Panama 2012 ALLMÄNT 1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna och trendanalys Det förekommer brister i respekten för mänskliga rättigheter i Panama. I samband med demonstrationer har övervåld av polisen förekommit. Under 2012 har fem personer omkommit till följd av sammandrabbningar med polisen. Det finns rapporter om kränkande och inhuman behandling av interner i landets fängelser, utförda av polis och fängelsepersonal. De sanitära förhållandena i fängelserna är dåliga. Fängelserna är överbelagda och över hälften av de frihetsberövade har inte fått sin sak prövad i domstol. En rad åtgärder har vidtagits för att förbättra situationen i landets fängelser, men mycket återstår fortfarande att göra. Rättsväsendet är underfinansierat med inslag av politisering. Den nuvarande regeringen har åtagit sig att bekämpa korruption, men framstegen är små och processen går långsamt. Yttrandefrihet i tal och skrift stadgas i konstitutionen. Smutskastningskampanjer mot enskilda journalister har lett till ett dåligt klimat mellan den nuvarande presidenten och flera landets medier. Mötesfrihet erkänns och civilsamhällesorganisationer är fria att verka i landet. De grundläggande fackliga rättigheterna erkänns, men det finns en rad bestämmelser som i praktiken inskränker föreningsfriheten. Panamas ekonomiska tillväxt är god, men den kommer bara en del av befolkningen till godo. Trots juridiska åtgärder och etablerandet av institutioner för att främja jämlikhet fortsätter kvinnor att diskrimineras och ha begränsad tillgång till politiska poster. Kvinnor med flyktingstatus är särskilt utsatta för könsrelaterat

2 2 våld och människohandel. Panama är ett ursprungs-, transit- och destinationsland för män, kvinnor och barn som utsätts för människohandel för sexuella ändamål och tvångsarbete. Statens efterlevnad av FN:s konvention om barnets rättigheter brister. Barnarbete förekommer och många barn slutar skolan i förtid eftersom de istället behöver bidra till familjens försörjning. Urfolken utgör cirka tio procent av Panamas 3,5 miljoner invånare. I praktiken respekteras inte alltid urfolkens lagstadgade rättigheter. Diskriminering förekommer mot denna grupp liksom mot landets övriga minoriteter. Det finns inget förbud mot diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet. Civilsamhälles organisationer som arbetar med hbt-personers rättigheter har rapporterat om trakasserier av hbt-personer från medlemmar av statens säkerhetsstyrkor. Landets lagar inbegriper ett system för beviljande av asyl eller flyktingstatus, och det finns ett mottagningssystem för flyktingar, liksom ett samarbete med FN:s flyktingorgan UNHCR och andra organisationer för att ge skydd och stöd till flyktingar. Dock har flyktingar blivit tillbakasända till länder där deras liv eller frihet är i fara. Ett antal lagar skyddar funktionshindrades rättigheter. I praktiken förekommer betydande diskriminering av personer med funktionsnedsättning i fråga om tillgång till sysselsättning, utbildning, hälsovård och andra statliga tjänster. 2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommittéer Panama har ratificerat följande centrala konventioner avseende mänskliga rättigheter: Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, International Covenant on Civil and Political Rights (ICCPR), ratificerad 1977, samt de fakultativa protokollen om enskild klagorätt, ratificerat 1977 och avskaffandet av dödsstraffet, ratificerat Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights (ICESCR), ratificerad Panama har inte ratificerat det tillhörande fakultativa protokollet om enskild klagorätt. Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering, Convention on the Elimination of all forms of Racial Discrimination (CERD), ratificerad Konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering mot kvinnor, Convention on the Elimination of all forms of Discrimination Against

3 Women (CEDAW), ratificerad 1981, samt det fakultativa protokollet om enskild klagorätt, ratificerat Konventionen mot tortyr, Convention against Torture and Other Cruel, Inhuman or Degrading Treatment or Punishment (CAT), ratificerad 1987, samt det fakultativa protokollet om förebyggande av tortyr, ratificerat Konventionen om barnets rättigheter, Convention on the Rights of the Child (CRC), ratificerad 1990, samt de två tillhörande protokollen om barn i väpnade konflikter, ratificerat 2001, och det tillhörande protokollet om handel med barn, barnprostitution och barnpornografi, ratificerat2001. Konventionen om rättigheter för personer med funktionshinder, Convention on the Rights of Persons with Disabilities, ratificerad Konventionen mot påtvingade försvinnanden, Convention for the Protection of all Persons from Enforced Disappearances (CED), ratificerad Flyktingkonventionen, Convention related to the Status of Refugees, ratificerad 1978, samt det tillhörande protokollet från 1967, ratificerat Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen, International Criminal Court (ICC), ratificerad Den interamerikanska konventionen om mänskliga rättigheter, ratificerad Landet har lång eftersläpning i rapporteringen till FN:s konventionskommittéer. För närvarande saknas nio rapporter som gäller CAT (fyra stycken, som mest försenad tolv år), CCPR, CERD, CESCR samt en rapport vardera om efterlevnaden av de två tilläggsprotokollen till CRC. Panama har sedan 2011 en stående inbjudan till alla FN:s specialrapportörer att besöka landet. Senaste gången man mottog ett besök var 2009, då av specialrapportören för urfolk. I januari 2013 genomförde FN:s arbetsgrupp för personer med afrikanskt ursprung ett besök i landet. Panama genomgick under 2010 FN:s råd för mänskliga rättigheters universella granskning av respekten för mänskliga rättigheter (Universal Periodic Review, UPR). MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER 3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr Sedan 2007 har antalet mord i Panama nästan fördubblats, trots att.landet tillhör de länder i Centralamerika med lägre våldsnivåer. År 2012 mördades 665 personer, vilket ger en mordstatistik på 18 mord per invånare. En rad beslut av den nuvarande regeringen, framförallt med koppling till exploatering av känsliga naturområden har lett till folkligt missnöje och 3

4 4 demonstrationer runt om i landet under de senaste tre åren. I samband med protester mot dessa beslut har polisövergrepp förekommit. Under 2011, efter flera anmälningar om övervåld från polisens sida, ingick polisen och ombudsmannen för mänskliga rättigheter ett avtal om kompletterande utbildning i mänskliga rättigheter. I oktober 2012 dödades tre personer i samband med demonstrationer mot regeringens beslut att sälja allmän mark i frihandelszonen i Colón. Ombudsmannen för mänskliga rättigheter slog efter händelsen fast att den panamanska polisen var ansvarig för de tre dödsfallen. I februari 2012 dödades två demonstranter i sammandrabbningar med polisen under protester i provinsen Chiriquí över gruvprojekt och ett planerat vattenkraftverk. Konstitutionen förbjuder tortyr, men anklagelser har under längre tid regelbundet förekommit om kränkande och inhuman behandling av interner i landets fängelser och häkten utförd av såväl poliser som fängelsepersonal. Det finns omkring fångar i landets 23 fängelser (varav knappt är kvinnor), vilket innebär en överbeläggning som uppgår till 84 procent. I januari 2011 ledde en brand i ett ungdomsfängelse som startats av att poliser kastat in tårgas i en cell till fem unga pojkars död. Åklagarämbetet väckte efter händelsen åtal för mord mot nio poliser, två vakter och fängelsets direktör. Rättsprocessen är ännu inte avslutad. Under 2011 bildades en interinstitutionell kommission för att se över arbetsrutiner inom fängelsesystemet. En handlingsplan för att successivt byta ut poliser mot civila fängelsevakter inleddes, löner för fängelsepersonal höjdes och en ny utbildning i mänskliga rättigheter för fängelsevakter introducerades. Under året anställdes och utbildades drygt 350 nya fängelsevakter. Ansträngningar gjordes även för att separera dömda fångar från personer som inväntade rättegång. Nära tusen fångar som suttit av två tredjedelar av sina straff släpptes i syfte att minska överbeläggningen. Trots detta kvarstår problem med dåliga sanitära förhållanden, brist på personal och tillgång till sjukvård och mediciner. Sammanblandning av misstänkta och dömda personer är vanligt förekommande. Ombudsmannen för mänskliga rättigheter utför regelbundna besök av fängelserna. 4. Dödsstraff Dödsstraffet avskaffades Rätten till frihet och personlig säkerhet Misstänkta brottslingar tvingas ofta sitta häktade längre än de 48 timmar som författningen tillåter innan man har rätt till häktningsförhandling. Långvariga frihetsberövanden i väntan på rättegång är vanligt förekommande och leder till överfulla fängelser. År 2011 hade motsvarande 66 procent av de fängslade

5 5 personerna i landet ännu inte fått en dom meddelad. Det är inte ovanligt att tiden i fängelse i väntan på dom överskrider maxstraffet för brottet som personen anklagas för. 6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen Ett oberoende rättsväsende stadgas i konstitutionen, men politiska påtryckningar i individuella fall förekommer. Kritik framförs mot att utnämningssystemet av domare till de högsta instanserna är politiskt och inte meritbaserat. Högsta domstolens nio ledamöter föreslås av presidenten och godkänns av nationalförsamlingen för en tioårsperiod. Högsta domstolen utser i sin tur domare i överrätter och dessa utser underrätternas domare. På lokal nivå utser borgmästare administrativa domare corregidores som har behörighet att döma i civila mål samt möjlighet att utdöma böter och fängelsestraff på upp till ett år. Dessa är dock sällan utbildade jurister och saknar i vissa fall även gymnasieutbildning. Panama placerar sig på plats 83 av 187 länder i Transparency Internationals korruptionsindex Under 2011 ingick Panama ett avtal med FN:s kontor för narkotika- och brottsfrågor (UNODC) för att etablera en regional antikorruptionsutbildning för domare, åklagare, poliser och andra statliga tjänstemän i att förebygga, upptäcka och åtala för korruption i offentlig verksamhet. Regeringen har åtagit sig att bekämpa korruption, men framstegen är små och processen går långsamt. Regeringen har en nationell kommission som arbetar med korruptionsproblematiken i landet. Det faktum att Panama är ett transitland för narkotikahandel anses ha ökat korruptionen i den offentliga sektorn. De offentliga försvararna har en hög arbetsbelastning, vilket leder till att den lagstadgade rätten till en offentlig försvarare inte alltid garanteras. Rättsväsendets institutioner är kraftig underfinansierade och de senaste fyra åren ( ) har de utgjort endast 0,5 procent av BNP och omkring en procent av statens totala budget. FN:s särskilde rapportör för domares och advokaters oberoende har uppmanat Panama att åtminstone höja anslagen för rättssektorn så att den uppgår till två procent av statsbudgeten. Införandet av en ny rättegångsordning där åklagare och åtalade uppträder som likställda parter (ackusatorisk rättsprocess), i stället för den tidigare där domare både utredde och dömde (inkvisitorisk rättsprocess), har lett till kortare handläggningstider i de provinser där den införts. Regeringens mål är att den nya ordningen ska tillämpas i hela landet till Ombudsmannamyndigheten, Defensor del Pueblo, inrättades 1998 och är den instans dit enskilda medborgare kan vända sig för att anmäla brott mot de

6 mänskliga rättigheterna. Procuraduría de la Administración, motsvarande justitiekanslern, har i uppgift att övervaka offentliga tjänstemäns arbete och har därmed en viktig roll i övervakandet av respekten för de mänskliga rättigheterna. Den nuvarande regeringen har vidtagit en rad åtgärder vad gäller att förbättra polisens status, inklusive höjda av löner och ett ökat antal poliser. Panamas polis står under civil kontroll, har civila chefer och har även en disciplininstans, Dirección de Responsabilidad Profesional (DRP), vars syfte är att utreda och vid behov bestraffa polisers otillbörliga uppförande. Ett flertal anmälningar om korruptionsbrott begångna av polisen har utretts och resulterat i att disciplinära åtgärder vidtagits. Korruption inom polisen rapporteras dock fortfarande vara ett problem. En kontroversiell lag som stipulerar att poliser som är misstänkta för övervåld inte får häktas inför rättegång, avstängas eller bli föremål för andra disciplinära åtgärder innan en fällande dom, antogs år Under 2011 förklarade Högsta domstolen lagen oförenlig med konstitutionen i ett enskilt fall, men lagen gäller fortsatt. Det föreligger inga kända skillnader mellan mäns och kvinnors formella tillgång till rättsväsendet. Sedan 1989 har Panama inte någon försvarsmakt. Gränskontrollmyndigheten SENAFRONT har av civilsamhällesorganisationer anklagats för en ökande militarisering. 7. Straffrihet Straffrihet förekommer, främst i fall av polisvåld. 8. Yttrande, press och informationsfrihet, inklusive på internet Yttrandefrihet i tal och skrift stadgas i konstitutionen. Smutskastningskampanjer mot enskilda journalister har emellertid lett till ett dåligt klimat råder mellan den nuvarande presidenten och flera av medierna. Journalister menar därtill att regeringen försöker styra tidningarnas publicering genom att köpa mer annonsplatser i press som publicerar regeringsvänliga nyheter. Journalister som rapporterar om korruption eller utvinning av naturresurser är särskilt utsatta för påtryckningar och trakasserier. Landets medier är privatägda, med undantag för en statligt styrd Tv-station och en som drivs av den katolska kyrkan. Åberopande av brottet respektlöshet mot statsmakten gentemot journalister förekommer liksom anklagelser att dessa publicerar information som kränker offentliga personers privatliv. Reportrar utan gränser placerade Panama på plats 113 av länder på sitt pressfrihetsindex 2011/2012. Detta är en försämring med 58 platser sedan Under 2011 försökte presidenten få igenom en lag som kriminaliserade 6

7 medial kritik mot presidenten och regeringen. Förslaget övergavs dock efter nationella och internationella påtryckningar. Under 2011 utvisades två spanska journalister som hade dokumenterat två urfolksgrupper som motsatte sig exploatering av naturresurser. En radiojournalist som var känd kritiker av president Martinelli mördades år Sex personer är misstänkta för brottet och utredningen pågår fortfarande. Det förekom inga rapporter om restriktioner vad gäller internetanvändning under året. Drygt 40 procent av befolkningen hade tillgång till Internet Mötes och föreningsfrihet Mötesfrihet erkänns och civilsamhällesorganisationer är fria att verka i landet. Det har under året förekommit dödsfall och övervåld av polis i samband med demonstrationer. De grundläggande fackliga rättigheterna erkänns, men det finns en rad bestämmelser som i praktiken inskränker föreningsfriheten. 10. Religions och övertygelsefrihet Författningen föreskriver religionsfrihet och den respekteras av statsmakten. Ett stort antal religiösa samfund är verksamma i landet. 11. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna Panama är en republik vars president är både stats- och regeringschef. Sedan demokratin återinfördes 1989 råder fria och rättvisa val. Politisk pluralism råder med flerpartisystem och återkommande val till beslutande församlingar. Direkta val till presidentposten hålls vart femte år. Den lagstiftande nationalförsamlingen består av 71 ledamöter som utses på fem år i allmänna val. Landet är indelat i nio provinser och tre självstyrande urfolksområden, comarcas indígenas. Samtliga styrs av guvernörer utsedda av presidenten. Ytterligare två comarcas finns på kommunnivå, i var sin provins. De 75 kommunerna styrs av direktvalda borgmästare. Rösträtt gäller från 18 års ålder. Inga påtagliga skillnader råder mellan kvinnors och mäns valdeltagande. I senaste presidentvalet år 2009, som vanns av affärsmannen och politikern Ricardo Martinelli, uppgick valdeltagandet till 74 procent. Martinelli fick 60 procent av rösterna. Såväl kvinnor som landets samtliga minoriteter är underrepresenterade vid politiska utnämningar. Idag upptas cirka åtta procent av platserna i parlamentet av kvinnor. 5 av 17 poster i regeringen innehas av kvinnor. Fem platser i parlamentet är reserverade för representanter för landets comarcas. 7

8 8 EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER 12. Rätten till arbete och relaterade frågor Panama har ratificerat samtliga av ILO:s (International Labour Organization) åtta centrala konventioner om mänskliga rättigheter. Även om endast cirka 10 procent av arbetskraften är organiserad, har fackföreningarna en relativt stark ställning. En förutsättning för att få bilda en fackförening är att antalet medlemmar på arbetsplatsen uppgår till minst 40 anställda och en sammanslutning av offentliganställda måste ha minst 50 medlemmar. Dessa minimiregler har sedan lång tid kritiserats av ILO. Endast en fackförening per arbetsplats är tillåten och det fackliga skyddet omfattar bara den fackliga ledaren och ytterligare elva medlemmar av fackföreningen. För att tillhöra ledningsgruppen i en fackförening är panamanskt medborgarskap ett krav. Visst politiskt och ekonomiskt inflytande utövas över vissa föreningar. Inom de tullfria zonerna, områden med specialreglering för att främja företagsinvesteringar, är de anställdas rättigheter märkbart beskurna och föreningsfriheten respekteras inte. Under 2010 drev regeringen igenom en lag som mötte stort missnöje då den kritiserades för att den underminera fackföreningarnas möjlighet att utöva fackliga rättigheter. Införandet av lagen ledde till strejk i provinsen Bocas del Toro, där sammandrabbningar mellan demonstranter och polisen resulterade i två dödsfall. President Martinelli beslutade att dra tillbaka lagen samma år. Rätten att få bilda fackföreningar gäller bara privat anställda. Offentliganställda är tillåtna att bilda sammanslutningar som kan förhandla om kollektivavtal, men har en begränsad strejkrätt. Strejker måste stödjas av en majoritet av de anställda och avse bestämmelser i ett kollektivavtal. I händelse av strejk av administrativa arbetare måste minst 25 procent av de anställda fortsätta att tillhandahålla ett minimum av tjänster. I fall av strejk bland personer som arbetar inom samhällsnödvändiga funktioner, såsom transport, brandbekämpning, post- och telekommunikation, måste 50 procent av de anställda fortsätta att arbeta. Arbetsministeriet MITRADEL har otillräckliga resurser och stor eftersläpning i handläggningen. Tillräckliga mekanismer saknas för att säkerställa att lagar som förbjuder anti-facklig diskriminering efterföljs. Den öppna arbetslösheten uppgick enligt officiella siffror till tre procent år Den informella sektorn sysselsätter 40 procent av arbetskraften, vilket gör att officiell arbetslöshetsstatistik är missvisande. Undersysselsättningen uppgick 2012 till 15 procent. Minimilönen höjdes cirka 15 procent år 2012 och uppgick till mellan 430 och 490 USD, beroende på sektor och geografisk region. I städerna når de flesta arbetarna upp till minimilönen, vilket är

9 9 ovanligare på landsbygden. Inom den informella sektorn tjänar de flesta långt under minimilönen. Kostnaden för en basvarukorg för fyra personer uppgick år 2012 till drygt 300 USD. 13. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa Panama har generellt en relativt väl fungerande hälso- och sjukvård. Ungefär åtta procent av BNP allokeras till hälsosektorn. Den statliga socialförsäkringsmyndigheten La Caja del Seguro Social (CSS) är ansvarig för den offentliga vården som i huvudsak är kostnadsfri för den stora majoriteten av befolkningen. 80 procent av befolkningen är täckt av socialförsäkringssystemet. I de delar av landet som till stor del bebos av urfolken är tillgången till hälsooch sjukvård eftersatt. FN:s gemensamma program för hiv och aids (UNAIDS), beräknar att knappt en procent av landets befolkning mellan 15 och 49 år är hiv-smittade. Regeringen har ett program för att stödja hiv-smittade som når cirka 80 procent av de smittade. Enligt lagen är det förbjudet att diskriminera personer med hiv inom utbildning och arbete, men i praktiken fortsätter diskrimineringen. 14. Rätten till utbildning Utbildning är obligatorisk och kostnadsfri till och med nionde klass. Nästan alla fullföljer åtminstone det första sexåriga stadiet. Omkring två av tre elever går även motsvarande högstadiet och gymnasiet. Det förekommer dock att barn inte kan fullföra sin skolgång då de måste börja arbeta för att bidra till familjens försörjning. Andra anledningar till att barn uteblir från den obligatoriska skolgången är brist på transportmedel. År 2008 kunde 94 procent av befolkningen läsa och skriva. Analfabetism är betydligt vanligare bland urfolk. Enligt den senaste folkräkningen (år 2000) var andelen analfabeter 45 procent i vissa urfolksområden. Cirka tolv procent av statsbudgeten allokeras årligen till utbildningssektorn, vilket utgör fem procent av BNP. 15. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard Panama klassificeras som ett medelinkomstland och placerade sig på plats 59 av 187 länder i UNDP:s utvecklingsindex år 2012, vilket innebär den bästa placeringen av de centralamerikanska länderna. Den ekonomiska tillväxten är god, men den ekonomiska och sociala ojämlikheten är mycket stor. Den fattigaste femtedelen av Panamas befolkning tar del av knappt två procent av landets totala inkomster medan den rikaste femtedelen delar på drygt 60 procent. 25 procent av befolkningen levde i fattigdom år 2012 varav tolv procent var extremt fattiga. Panama har den tredje största andelen undernärda i

10 Centralamerika; 15 procent av befolkningen. Medellivslängden uppgick till 78 år 2011 (kvinnor: 81 år, män: 75 år). Spädbarnsdödlighet och barnadödlighet uppgick till 17 respektive 20 per levande födda barn år SÄRSKILDA KOMMENTARER AVSEENDE GRUPPER SOM OFTA RISKERAR DISKRIMINERING RÖRANDE DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA 16. Kvinnors åtnjutande av mänskliga rättigheter Förbud mot diskriminering på grund av kön är stadgat i konstitutionen. Trots juridiska åtgärder och etablerandet av institutioner för att främja jämställdhet fortsätter kvinnor att diskrimineras och ha begränsad tillgång till politiska poster. Enligt en undersökning utförd av World Economic Forum år 2011 får kvinnor 36 procent lägre lön för lika arbete. Panama rankades på plats 95 av 135 länder på FN:s genderrelaterade utvecklingsindex I Panama finns ingen särskild lagstiftning mot kvinnomord. Enligt den nationella polisens statistik mördades 34 kvinnor under 2012, vilket var en minskning jämfört med 2011, då 49 kvinnor dödades. Våld i hemmet är ett utbrett problem. Att utöva psykiskt, fysiskt och sexuellt våld i hemmet är olagligt och kan ge mellan två och fyra års fängelse. Dock väljer många offer familjeterapi istället för åtal och antalet fällande domar är få. Under 2011 rapporterade polisen om våldtäktsfall, men mörkertalet anses vara stort. Särskilda härbärgen för kvinnor öppnades i Panama City och i David under 2011 och ett tredje öppnades i Colón Enligt enskilda organisationer är situationen för kvinnorna bland landets urfolk allvarlig. Många lever i fattigdom och har mycket begränsad tillgång till sjukvård och utbildning. Statens resurser och insatser för dessa kvinnor är undermåliga och otillräckliga. Kvinnor med flyktingstatus i gränsområden och i vissa stadsdelar är särskilt utsatta för könsrelaterat våld och människohandel. I Panama är abort tillåtet i tre fall; när graviditeten utgör en risk för kvinnans liv, när fostret inte är livsdugligt samt när graviditeten är resultatet av en våldtäkt eller incest. I alla andra fall är abort olagligt och en kvinna som får en illegal abort utförd riskerar fängelsestraff på mellan ett och tre år. Sexuella trakasserier på arbetsplatsen är olagliga. Lagöverträdelsen kan ge mellan ett och tre års fängelse men fällande domar för sexuella trakasserier är få, liksom anmälningarna. 17. Barnets rättigheter Nästan 30 procent av befolkningen består av barn under 14 år. Statens efterlevnad av FN:s konvention om barnets rättigheter uppvisar vissa brister. 10

11 Barnarbete förekommer och många barn slutar skolan i förtid eftersom de istället behöver bidra till familjens försörjning. Minimiålder för att börja arbeta är 14 år och 15 år om man inte har avslutat grundskoleutbildningen. I vissa fall tillåts enklare arbete för yngre barn om det inte hindrar dem från att gå i skolan. Enligt Unesco arbetade ungefär sju procent av barnen i åldrarna fem till 14 år De flesta av dessa arbetar inom jordbrukssektorn eller inom den urbana informella sektorn. Urfolken är överrepresenterade vad gäller barnarbete, enligt officiella siffror arbetar 26 procent av urfolksbarn i åldrarna 5 till 17 år. Det finns gatubarn i Panama men det saknas uppgifter om deras antal. Barnmisshandel, sexuella övergrepp och sexuell, kommersiell exploatering av barn förekommer. Ministeriet för social utveckling har en telefonservice för barn och vuxna i syfte att rapportera om barnmisshandel. Ministeriet finansierar barnhärbärgen som drivs av civilsamhällesorganisationer och har olika former av informationskampanjer i skolor riktade till barn, lärare och föräldrar för att informera om barnmisshandel och sexuella övergrepp. Mörkertalet vad gäller sexuella övergrepp mot barn är stort. Människohandel med barn förekommer och det förekommer att barn, oftast flickor från urfolksgrupper, förs från landsbygden till städerna för att användas i hushållsarbete. 18. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och religiösa minoriteter samt urfolk Urfolk utgör cirka tio procent av landets 3,5 miljoner invånare och är uppdelade på sju etniska grupper, varav ngäbe buglé är den största. Enligt konstitutionen garanteras urfolken samma rättigheter som övriga medborgare och staten har en skyldighet att erbjuda tvåspråkig undervisning i urfolksområden. Urfolken har en lagstadgad rätt att delta i beslut som påverkar deras mark, kultur, traditioner och utnyttjande av naturresurser. Fem av de sju etniska grupperna utgör självstyrande områden, comarcas indígenas. Inrikesministeriet har en avdelning för urfolksfrågor. Integrationen av comarcas i landets ekonomi och politik är svag. Urfolk och övriga minoriteter i landet är väsentligt underrepresenterade på maktpositioner inom politiken och näringslivet. I praktiken respekteras inte alltid urfolkens lagstadgade rättigheter och i en rad beslut, framför allt om exploatering av naturresurser, har regeringen brustit i skyldigheten att konsultera urfolksgrupper. I samband med demonstrationer mot sådana beslut har polisövervåld rapporterats. I mars 2011 drog regeringen, efter stort folkligt missnöje, tillbaka ett förslag som öppnade upp gruvdriften i landet för utländska investerare. I februari 2012 dödades två demonstranter i protester i provinsen Chiriquí över gruvprojekt och ett planerat vattenkraft- 11

12 verk. I mars 2012 ingick presidenten ett avtal med urfolken i comarcan ngäbe buglé som innebar att alla nya gruvprojekt i comarcan stoppas och att framtida vattenkraftsprojekt måste godkännas av invånarna. Urfolken, särskilt kvinnorna, är hårt drabbade av fattigdom, sjukdomar, undernäring och analfabetism. 90 procent av urfolken lever under fattigdomsgränsen och de flesta i extrem fattigdom. Urfolken talar inte alltid spanska och då liten eller ingen information ges på deras egna språk, försvåras möjligheterna för dem att ta tillvara sina rättigheter samt förbättra sin situation i samhället. Merparten av arbetarna på socker-, kaffe-och bananplantagerna är urfolk och det förekommer ofta att grundläggande arbetsrättsliga regler om minimilön, socialförsäkringsförmåner, anställningstrygghet och avgångsvederlag inte efterföljs av arbetsgivare i denna sektor. Den avdelning inom arbetsministeriet som övervakar att arbetsrättsliga regler följs har bristfällig kontroll av genomförandet i otillgängliga områden. Afropanamanerna, som utgör cirka tolv procent av landets befolkning, är underrepresenterade i politiska församlingar och andra höga positioner i samhället. Afropanamanerna lever ofta i fattiga områden med bristande infrastruktur och uppvisar sämre sociala indikatorer än majoriteten av befolkningen. Diskriminering förekommer i arbetslivet och inom det sociala livet mot denna grupp. Under sitt besök i januari 2013 uttryckte FN:s arbetsgrupp för personer med afrikanskt ursprung oro över existerande sociala spänningar som en följd av de stora sociala och ekonomiska skillnaderna i landet. Arbetsgruppen uppmanade regeringen att utan dröjsmål införa åtgärdsprogram riktade till afropanamaner för att främja nationell integration och fattigdomsbekämpning och därigenom minska sociala spänningar. De flesta immigranter i Panama kommer från Kina, Indien och Mellanöstern. Kulturella skillnader, immigrantstatus och bristande språkkunskaper utgör i flera fall hinder för nämnda grupper att integreras i samhället och diskriminering förekommer. 19. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet Det finns inget förbud mot diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet och homofobiska uppfattningar är vanliga. Hbt-personer får inte tjänstgöra inom statens säkerhetsstyrkor. Sexuellt umgänge mellan personer av samma kön är dock inte olagligt. Sedan mitten av 1990-talet arbetar organisationen Asociación Hombres y Mujeres Nuevos de Panamá, AHMNP, för hbt-personers rättigheter, bland annat för ett erkännande av partnerskap mellan samkönade par. Organisationen uppger att trakasserier av hbt-personer från medlemmar av statens säkerhetsstyrkor är vanligt förekommande. AHMNP uppger också att arbetsgivare diskriminerar hbt-personer som är öppna med sin sexuella läggning. En organisation som 12

13 företräder transpersoners rättigheter, la Asociación Panameña de Personas Trans (APPT) rapporterar regelbundet om att polisen vägrat ta emot anmälningar om trakasserier av transpersoner. 20. Flyktingars rättigheter Landets lagar inbegriper ett system för beviljande av asyl eller flyktingstatus, och det finns ett mottagningssystem av flyktingar, liksom ett samarbete med FN:s flyktingorgan UNHCR och andra humanitära organisationer för att ge skydd och stöd till internflyktingar, flyktingar, återvändande flyktingar, personer under tillfälligt humanitärt skydd (THP), asylsökande och statslösa. Enligt UNHCR fanns det strax över flyktingar inklusive cirka 800 asylsökande i landet i januari 2012, de flesta är colombianska medborgare. Personer under tillfälligt humanitärt skydd (THP), framförallt de som befinner sig provinsen Darién nära gränsen till Colombia, har begränsad rörelsefrihet och kan lämna regionen endast med särskilda tillfälliga tillstånd som utfärdats av det nationella kontoret för skydd av flyktingar (ONPAR). UNHCR har ett kontor i Panama City där man framförallt arbetar med att ge stöd till colombianska flyktingar. Panama anslöt sig under år 2011 till de båda FN-konventionerna om statslöshet. Inhemsk lagstiftning innehåller skydd mot avvisning (non-refoulement) och förbud mot sanktioner för olaglig inresa. Det förekommer dock att tjänstemän i gränskontroller inte har en klar förståelse för sitt ansvar när det handlar om personer som söker asyl eller flyktingstatus. Denna brist på tydlighet har resulterat i godtyckliga frihetsberövanden och har ibland lett till att flyktingar har blivit tillbakasända till länder där deras liv eller frihet är i fara. Panama är ett ursprungs-, transit- och destinationsland för män, kvinnor och barn som utsätts för människohandel för sexuella ändamål och tvångsarbete. De flesta offer för människohandel utnyttjas inom landet. De flesta utländska människohandelsoffer som finns i Panama är kvinnor från Colombia och, i mindre utsträckning, kvinnor i från angränsande länder i Centralamerika och Dominikanska Republiken samt från Östeuropa. Vissa offer reser frivilligt till Panama för att arbeta, men utnyttjas därefter till sexhandel genom underhållningsindustrin eller slavarbete i hemmet. Myndigheterna gör ansträngningar för att bekämpa människohandeln. Under 2011 antogs omfattande lagstiftning mot människohandel, antalet utredningar ökade och ett betydande antal potentiella offer för människohandel identifierades. Enligt uppgift har dock inga fällande domar meddelats under de senaste tre åren och stödprogram för offer för människohandel finansierades inte av staten. 13

14 Rättigheter för personer med funktionsnedsättning Enligt officiella uppgifter beräknas mellan två och nio procent av befolkningen ha någon form av funktionshinder. Diskriminering på grund av fysiska eller psykiska funktionshinder är förbjuden, men konstitutionen innehåller en bestämmelse som innebär att staten kan neka en ansökan om naturalisering med hänvisning till psykiskt eller fysiskt funktionshinder. Ett antal lagar skyddar funktionshindrades rättigheter, däribland tillgång till offentliga byggnader för personer med funktionsnedsättning och krav på att skolor integrerar barn med särskilda behov. I praktiken förekommer betydande diskriminering av personer med funktionsnedsättning i fråga om tillgång till sysselsättning, utbildning, hälsovård och andra statliga tjänster. Vissa offentliga skolor tar emot barn med psykiska och fysiska funktionshinder, men de flesta har inte tillräckliga resurser för barn med särskilda behov. Få privata skolor accepterar barn med funktionsnedsättning. Staten erbjuder skattelättnader för företag som anställer funktionshindrade personer, men denna möjlighet utnyttjas inte i någon större utsträckning. Det finns även en lag som anger att i företag med minst 50 anställda ska två procent av personalstyrkan vara funktionshindrade. I praktiken tillämpas bestämmelserna sällan. Under 2011 lanserade ministeriet för social utveckling ett program med kontantbidrag på 80 per månad för fattiga barn med svåra funktionshinder. ÖVRIGT 22. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter Oberoende människorättsorganisationer tillåts verka fritt och för en dialog med berörda myndigheter. Bland dessa organisationer kan nämnas Cáritas Panamá, Fundación para el Desarrollo de la Libertad Ciudadana och Centro de Investigación y Promoción de los Derechos Humanos. 23. Internationella och svenska insatser på området mänskliga rättigheter FN-systemet är närvarande i Panama och bland annat UNHCR, OHCHR och Unicef har regionala kontor i landet. Panama klassas som ett medelinkomstland. Det internationella biståndet är begränsat.