Långväga flyttningar i Sverige 1961-1992. En studie av förändringarna i de interregionala flyttningarna för män i åldern 20-29 år.

Långväga flyttningar i Sverige 1961-1992. En studie av förändringarna i de interregionala flyttningarna för män i åldern 20-29 år. * Martin Dribe Inledning Migration brukar betecknas som ett slags smörjmedel i ekonomin. Bra rörlighet på arbetsmarknaden förhindrar att arbetskraft hålls kvar i stagnerande, lågproduktiva branscher och underlättar i stället en överföring av arbetskraften till högproduktiva framtidsbranscher. Genom sådana överföringar uppstår överföringsvinster och ekonomisk tillväxt. Ett exempel på detta är överflyttningen av arbetskraft från jordbrukssektorn till industrisektorn under industrialiseringen. Flera undersökningar har visat att rörligheten på arbetsmarknaden i Sverige har minskat sedan början av 1960-talet. Holmlund visar att tre olika indikatorer på arbetskraftsrörlighet - personalomsättning, arbetsplatsbyten och flyttningar över länsgräns - alla har minskat trendmässigt sedan början av 1960-talet. I en annan undersökning visar Bengtsson att flyttningarna över länsgräns i alla åldrar under 60 år har minskat sedan början av 1960-talet, oavsett kön. 1 *Jag vill tacka Tommy Bengtsson och Mats Johansson för värdefulla synpunkter på en tidigare version av denna uppsats. 1 Holmlund, B, 1984. Labor Mobility, Studies of Labor Turnover and Migration in the Swedish Labor Market. Stockholm: Almqvist & Wicksell International. Bengtsson, T, 1989. Påverkar generationsstorleken migrationen? i Broomé, P & Ohlsson, R (red) Generationseffekten. Stockholm: SNS. 1

Fenomenet är inte heller något unikt för Sverige. Studier av den interna migrationen i Spanien och Italien har visat på samma trendmässiga nedgång sedan början av 1960-talet. 2 Syftet med den här uppsatsen är att studera orsakerna till den långsiktiga, såväl som den mer kortsiktiga utvecklingen av de långväga flyttningarna för män i åldern 20-29 år. Jag kommer att testa en ekonometrisk modell innehållande dels mer långsiktigt verkande strukturella faktorer, dels konjunkturella faktorer. Uppsatsen är upplagd så att jag till en början diskuterar material och tillvägagångssätt. Därefter följer en genomgång av ekonomiska migrationsteorier och en beskrivning av de regioner som ingår i studien innan själva analysen av materialet görs. Uppsatsen avslutas med en genomgång av några andra förklaringsfaktorer bakom de minskade flyttningarna samt uppsatsens slutsatser. Material och metod Materialet består av åldersspecifika årliga flyttningar mellan olika regioner åren 1961-1992 3, löner för industriarbetare (1965-1990) och industritjänstemän (1970-1990) samt data över arbetslöshet och lediga platser. Jag använder genomgående perioda flyttningsdata, eftersom jag söker en förklaring både till trenden och till de kortsiktiga flyttningsvariationerna. 4 Flyttningsintensiteten är ett mått på individernas flyttningsbenägenhet och beräknas som antalet flyttningar ställt i relation till exponeringstiden (eller risktiden). Ett ungefärligt mått på exponeringstiden är gruppens medelstorlek (medelvärdet av antalet vid årets början och antalet vid årets slut) multiplicerat med 1 år. Man 2 Attanasio, O.P & Padoa Schioppa, F, 1991. Regional Inequalities, Migration and Mismatch in Italy 1960-1986 i Padoa Schioppa, F (red) Mismatch and Labour Mobility. Cambridge: Cambridge University Press; Bentolila, S & Dolado, J.J, 1991. Mismatch and Internal Migration in Spain, 1962-86 i Padoa Schioppa, F (red) Mismatch and Labour Mobility. Cambridge: Cambridge University Press. 3 Materialet har ställts till förfogande av ERU-projektet Åldersstruktur, arbetskraftens sammansättning och långväga flyttningar (Bengtsson, T och Johansson, M). Regionsindelningen är gjord så att den är tänkt att fånga upp skillnader mellan regionerna i fråga om industristruktur, sysselsättningsmönster etc. Indelningen finns i appendix. 4 Kohorta data kan annars användas som ett sätt att eliminera t ex konjunkturella effekter på flyttningarna. Se Bengtsson 1989. 2

multiplicerar med 1 år eftersom det rör sig om årliga data. Hade materialet bestått av t ex 5-års data hade man fått multiplicera med 5 år för att få fram exponeringstiden. Flyttningsintensiteten uttrycks alltså per genomlevt år. En flyttningsintensitet på 100 promille (dvs tio flyttningar per personår) innebär att i genomsnitt var tionde individ i åldersgruppen flyttar under ett år. 5 Åldersgruppen 20-29 år är den som har den högsta flyttningsbenägenheten. 6 I den här åldern kan man också förvänta sig att flyttningarna främst är relaterade till byte av arbete. Även om arbetsplatsbyten bör vara en viktig faktor också bakom flyttningarna i de högre åldersgrupperna, kan man här förvänta sig att andra faktorer i ökad utsträckning blir betydelsefulla. Det kan t ex gälla situationen för övriga familjen (hustruns/mannens arbetssituation, hänsyn till barns önskemål etc) bostadssituation osv. Jag behandlar här endast åldersgruppen 20-29 år. För industriarbetare finns löneuppgifter redovisade länsvis för åren 1965-1990. Före 1965 finns lönerna endast redovisade enligt den statliga dyrortsgrupperingen. 7 Jämförelsen görs för metall- och verkstadsindustri för åren 1965-1970 och för verkstadsindustri 1971-1990. Att inte exakt samma gruppering kan användas för hela perioden beror på att redovisningsgrupperna har förändrats ett flertal gånger under perioden. När det gäller tjänstemannalöner finns före 1970 löneuppgifter endast efter dyrortsgrupperingen, 1970-1975 finns de för kommunblock/aregioner och 1976-1990 finns de länsvis. Detta innebär att en jämförelse mellan arbetare och tjänstemän inte kan göras för hela perioden, utan endast från 1970. Dessutom stämmer inte kommunblock/aregionsindelningen särskilt väl överens med länsindelningen, vilket gör att det i praktiken endast är perioden efter 1976 som är fullt jämförbar. 5 Tillvägagångssättet bygger på Bengtsson 1989. Se även Hofsten, E, 1982. Demografins grunder. Lund: Studentlitteratur. s 52 f och s 167 f. 6 Bengtsson 1989, s 68 f. 7 Problemet är dock att denna indelning är oanvändbar i den här undersökningen. Norrland och Stockholm tillhör båda samma grupp, medan övriga regioner (utom Göteborg-och Bohus län samt Kronobergs län) faller inom samma grupp. Detta gör att en undersökning av lönedifferenserna mellan de olika dyrortsgrupperna blir meningslös i min undersökning. Därför inleds inte lönedifferensserien förrän 1965, även om det hade varit önskvärt att se utvecklingen från slutet av 1950-talet. För dyrortsgrupperingen se t ex SFS 1953:624, SFS 1957:257, SFS 1958:547 och SFS 1961:102. 3

Arbetslöshetsdata är hämtade från arbetskraftsundersökningarna (AKU), som är urvalsundersökningar och har genomförts sedan 1964. Under åren 1970-75 redovisades inte resultaten länsvis utan enligt en för den här uppsatsen oanvändbar regionsindelning, vilket gör att det finns ett avbrott i serien under dessa år. Eftersom data vad avser flyttningar, löner, arbetslöshet och vakanser inte redovisas enligt samma geografiska indelning har jag varit tvungen att konstruera regioner så att överensstämmelsen blir så bra som möjligt (se appendix). Ekonomiska migrationsteorier Uppsatsen behandlar långväga flyttningar mellan regioner. Dessa brukar betraktas som kopplade till byte av arbete. Man kan därför förvänta sig att det främst är olika ekonomiska faktorer som styr denna typ av flyttningar. Det har presenterats en hel rad olika ekonomiska teorier som söker förklara varför människor flyttar. Jag försöker nedan gå igenom huvudströmningarna i den ekonomiska migrationsteorin. Neoklassiska migrationsteorier Den ursprungliga neoklassiska förklaringen till varför migration uppstår är att det framför allt är skillnader i löner mellan olika regioner, mellan landsbygd och stad eller mellan länder som gör att människor flyttar. 8 Människor förväntas flytta från regioner med relativt låga löner till regioner med relativt höga löner, tills dess att lönedifferenserna är utjämnade. Detta synsätt bygger på ett flertal antaganden: att arbetskraften är homogen, att inga flyttkostnader existerar, att arbetsmarknaden fungerar som en fullständig konkurrensmarknad, att individer flyttar endast på grund av skillnader i löner etc. De flesta av dessa antaganden är att beteckna som orealistiska, då de inte beskriver situationen på arbetsmarknaden i verkligheten. Detta gör att man inte kan förvänta sig att lönedifferenserna utjämnas. Det skulle krävas mycket stora migrationsflöden för att uppväga de regionala skillnaderna vad gäller efterfrågan och utbud på arbetskraft som orsakas av bland annat olikheter i befolkningsutveckling och industristruktur. 9 De neoklassiska teorierna menar ändå att migration främst är ett svar på skillnader i löner och att den verkar stabiliserande på 8 T ex Hicks, J.R, 1932. The Theory of Wages. London 1963: Macmillan, s 76. 9 Ohlsson, R, 1975. Invandrarna på arbetsmarknaden. Lund: Studentlitteratur, s 19. 4

arbetsmarknaden. Även om det går långsamt och jämvikt aldrig uppstår så leder migration till att arbetsmarknaden åtminstone går i riktning mot jämvikt. 10 Sjaastad utvidgade den neoklassiska migrationsteorin genom att använda humankapitalansatsen. Migration ses som en investering i en individs humankapital och innebär både kostnader och intäkter. Intäkterna består dels av penningintäkter, som reallöneökningar till följd av nominella löneökningar, förändrade levnadskostnader etc, dels av icke-monetära intäkter som en attraktivare boendemiljö, bättre klimat eller liknande. Det finns studier som tyder på att icke-monetära intäkter av den här typen är viktiga för att förklara migration. 11 Att flytta är också förenat med kostnader. Till penningkostnader hör t ex rena transportkostnader och kostnader för dyrare boende. En andra typ av kostnader utgörs av alternativkostnader för flyttningen i form av utebliven arbetsförtjänst under flyttningen och för att söka nytt arbete. Dessutom innebär flyttning, i synnerhet om man flyttar långt, ofta psykiska kostnader i samband med att flyttaren bryter upp från sin hembygd och från sina vänner och bekanta. Denna typ av kostnader är en viktig orsak till att migrationen minskar med ökat avstånd. 12 En individ förväntas enligt det här synsättet flytta om nuvärdet av de förväntade framtida intäkterna överstiger nuvärdet av de förväntade kostnaderna. Individen förväntas också flytta till den plats som ger det högsta nuvärdet på investeringen. Transportkostnaderna är sannolikt inte av särskilt stor betydelse 13, i synnerhet inte vad gäller intern migration i ett land av Sveriges storlek och nivå på kommunikationer. Man kan därför säga att humankapitalteorin utmynnar i samma hypotes som lönedifferensteorin vad gäller sambandet mellan lönedifferenser och migration, dvs att minskande löneskillnader bör ge upphov till minskad migration, medan ökade löneskillnader förväntas stimulera till ökad migration. 10 Hicks 1932, s 74 ff, Ohlsson 1975, s 18-22. 11 Greenwood, M.J, 1985. Human Migration: Theory, Models and Empirical Studies. Journal of Regional Science, vol 25, nr 4, 1985, s 526 f; Sjaastad, L.A, 1962. The Cost and Return of Human Migration. Journal of Political Economy, suppl. vol 70, 1962, s 80-93. 12 Greenwood, M.J, 1975. Research on Internal Migration in the United States: A Survey. Journal of Economic Litterature, vol 13, nr 2, 1975, s 404; Sjaastad 1962, s 85. 13 Greenwood 1975, s 398; Sjaastad 1962, s 83 f. 5

Todaro utvecklade också den traditionella neoklassiska migrationsteorin i sina studier av urbaniseringen i u-länderna. Han menade att rådande lönedifferenser inte kunde förklara varför människor flyttade till städerna, där hög arbetslöshet rådde. Människor tar i sitt flyttningsbeslut inte endast hänsyn till rådande löneskillnader och kostnader för flyttningen, utan också till sannolikheten att få ett arbete. Förklaringen till att många människor flyttar till städerna där de blir arbetslösa är enligt Todaro att de på längre sikt räknar med att flyttningen skall löna sig genom att de får att bättre avlönat arbete. 14 Keynesianska migrationsteorier Det centrala i de keynesianska migrationsteorierna är att det framför allt är skillnader i arbetslöshet mellan två regioner som orsakar migration. Då arbetslösheten ökar i en region kommer människor att vilja flytta till en region med lägre arbetslöshet. I första hand flyttar de med utbildning, t ex yrkesutbildning, vilket leder till att kvaliteten på den kvarvarande arbetskraften minskar och därmed minskar också produktiviteten. Då lönerna är trögrörliga nedåt kommer emellertid inte lönerna att sjunka i samma utsträckning som produktiviteten, vilket gör att företagen inte flyttar produktion till regionen, trots att utbudsöverskott på arbetskraft råder. Migrationen verkar alltså inte, som i de neoklassiska migtrationsteorierna, stabiliserande utan förstärker den negativa utvecklingen i högarbetslöshetsregionerna genom negativa multiplikatoreffekter. De ökade skillnaderna i arbetslöshet ger såsmåningom också upphov till löneskillnader, vilket ytterligare spär på utflyttningen från regionen. Migrationen leder alltså inte till någon ny jämviktssituation. 15 Greenwood menar dock med hänvisning till ett flertal empiriska studier att arbetslöshetsskillnader inte är någon särskilt betydelsefull faktor i att förklara migration, vilket kan förklaras av att arbetslösheten är högst i de minst rörliga ålders- och yrkesgrupperna. Detta gäller dock inte de yngsta åldersgrupperna på arbetsmarknaden som har en relativ hög arbetslöshet och som tillhör de mest rörliga åldersgrupperna på arbetsmarknaden. 16 I den här uppsatsen studerar jag främst migrationen 14 Todaro, M.P, 1969. A Model of Labor Migration and Urban Development i Less Developed Countries. The American Economic Review, vol 59, nr 1, 1969, s 138-148. 15 Ohlsson 1975, s 21 f. 16 Greenwood 1975. s 403. 6

i dessa åldersgrupper, vilket gör att man kan förvänta sig att arbetslösheten spelar en viss roll i att förklara migrationsbeteendet. Bentolila och Dolado finner att arbetslöshetsdifferenser är viktigare än lönedifferenser för att förklara den interregionala migrationsutvecklingen i Spanien sedan början av 1960-talet. Människor flyttar från hög- till lågarbetslöshetsregioner. Men de finner också att arbetslöshetsnivån nationellt påverkar migrationen. Den kraftiga ökningen av den permanenta arbetslöshetsnivån i Spanien sedan början av 1970-talet är den viktigaste förklaringen till den observerade nedgången i de interna flyttningarna i Spanien. 17 Detta eftersom en högre arbetslöshetsnivå minskar möjligheterna att få arbete oavsett regionala skillnader, vilket gör att människor blir mindre benägna att bryta upp från hemregionen, och den trygghet de känner där, för en liten chans att finna ett arbete i en annan region. När det gäller situationen i Italien finns ett starkt samband mellan flyttning och arbetslöshetsdifferenser mellan regioner, fram till mitten av 1970-talet. Därefter har de interna långväga flyttningarna minskat trots fortsatt stora skillnader mellan regionerna vad gäller arbetslöshet. Liksom för Spanien förklaras detta av ökningen i den nationella arbetslöshetsnivån. 18 Både vad gäller Spanien och Italien är alltså slutsatsen att den permanenta ökningen i den aggregerade arbetslöshetsnivån mer än väl uppväger de kvarstående stora interregionala skillnaderna framför allt i arbetslöshet. Sökteorier Migration kan också analyseras utifrån ett sökteoretiskt perspektiv. Beslutet att flytta kan då delas upp i tre olika steg, där sannolikheten att flytta blir en funktion av : 1. Sannolikheten att söka arbete. 2. Sannolikheten att få ett erbjudande om arbete. 3. Sannolikheten att acceptera erbjudandet. 19 Sannolikheterna påverkas av en rad olika faktorer, t ex lön, sökkostnader och flyttkostnader. 17 Bentolila & Dolado 1991, s 183 f, 212-215, 221, 227. 18 Attanasio & Padoa Schioppa 1991, s 276, 301. 19 Holmlund 1984, s 38. Se också Molho, I, 1986. Theory of Migration: A Review. Scottish Journal of Political Economy, vol 33, nr 4, 1986, s 403. 7

En individ kommer att börja söka arbete, antingen han är arbetslös eller har arbete, om de förväntade intäkterna av att söka överstiger de förväntade intäkterna av att inte söka, med hänsyn taget till kostnaderna för att söka. Annorlunda uttryckt kommer individen att börja söka om marginalintäkten från ytterligare sökning överstiger marginalkostnaden för sökningen. Sannolikheten att börja söka påverkas av såväl förväntade intäkter (lön) som av olika former av sökkostnader. Till dessa räknas t ex arbetslöshetstid i samband med flyttningen och sökningen samt kortare perioder då flyttaren eventuellt tvingas ta ett arbete med lägre lön innan han får det arbete och den lön som han utgick ifrån då han flyttade. Detta kan i sin tur bero på bristande information om de lokala arbetsoch löneförhållandena. Dessutom påverkas flyttaren troligtvis främst av möjligheten att få arbete i den nya regionen och kan därför till en början välja att ta ett arbete med lägre lön än den förväntade, för att sedan skaffa sig information i den nya regionen och försöka få ett arbete med den förväntade lönen. 20 Ökade lönedifferenser mellan regionerna gör därför att de förväntade intäkterna av att söka stiger för individerna i låginkomstregionen, vilket leder till att fler börjar söka, dvs till högre sökintensitet och därmed till att fler flyttar, ceteris paribus. Sannolikheten att få erbjudande om ett arbete, under förutsättning att man söker arbete, speglar efterfrågan på arbetskraft. Om efterfrågan på arbetskraft ökar, dvs antalet lediga platser ökar, kommer sannolikheten att få ett erbjudande om arbete att öka. Efterfrågesidan blir alltså viktig för migrationen i de sökteoretiska modellerna. Slutligen när det gäller sannolikheten att acceptera ett erbjudande styrs den av ungefär samma faktorer som sannolikheten att börja söka efter arbete. Men dessutom kommer avståndsfaktorn in i bilden. Ju längre avstånd desto mindre sannolikhet att erbjudandet accepteras beroende på att flyttkostnader och psykiska kostnader stiger med ökat avstånd. 21 Lönedifferenser förväntas alltså enligt sökteorin att påverka migrationsbeslutet dels vad gäller sannolikheten att börja söka, dels vad gäller sannolikheten att acceptera ett erbjudande om arbete. Ju större lönedifferenser mellan t ex regioner desto större sannolikhet att en individ börjar söka och desto större sannolikhet att han accepterar ett 20 Ohlsson 1975, s 20. 21 Molho 1986, s 409. 8

erbjudande och därmed desto större sannolikhet att han flyttar. När det gäller lönedifferenser blir alltså hypotesen densamma som för lönedifferens- och humankapitalteorierna. Minskade löneskillnader bör leda till minskad migration. Antalet lediga platser påverkar sannolikheten att få ett erbjudande om arbete och därmed sannolikheten att flytta. Dessutom blir söktiden kortare och sökkostnaderna lägre ju fler lediga platser som finns. 22 Det råder alltså enligt detta synsätt ett positivt samband mellan antalet lediga platser och migration. Strukturella och konjunkturella förklaringsfaktorer I migrationsteorier brukar en uppdelning göras mellan push- och pullfaktorer. Pushfaktorerna rör förhållanden i utflyttningsregionen, medan pullfaktorerna speglar förhållanden i inflyttningsregionen. En kombination av push- och pullfaktorer förväntas styra flyttningsbeslutet. Ohlsson gör dessutom en uppdelning mellan strukturella och konjunkturella push/pull-faktorer. 23 De strukturella push/pull-faktorerna är de långsiktigt verkande som förklarar migrationsutvecklingen på lång sikt. Som strukturella push/pull-faktorer kan man se lönedifferenser och långsiktig utveckling av tillgången på arbetstillfällen. Även långsiktiga förändringar i arbetslöshetsnivån av den typ som kunde observeras i Spanien och Italien är att betrakta som en strukturell faktor. När det gäller löner verkar det rimligt att tänka sig att det är skillnader i löneläge mellan regioner som skapar incitament för männinskor att flytta. Jag använder därför lönedifferenser som en strukturell push/pullfaktor, utan att göra någon åtskillnad mellan push- och pulleffekt. Den nationella arbetslöshetsnivån fungerar varken som pusheller pullfaktor utan förväntas ha en återhållande effekt på de interregionala flyttningarna oavsett regionala skillnader i övrigt. De konjunkturella push/pull-faktorerna förklarar de mer kortsiktiga flyttningsvariationerna. Tidigare undersökningar har visat att det råder ett starkt samband mellan ekonomiska konjunkturer och flyttningar över länsgräns i Sverige. 24 Högkonjunktur med en relativt hög andel lediga platser leder till ökad migration, medan lågkonjunktur leder till minskade långväga flyttningar. Jag kommer nedan att argumentera för att det är andelen lediga platser i inflyttningsregionen snarare än 22 Ohlsson 1975, s 26. 23 Ohlsson 1975, s 17, 23-25. 24 Holmlund 1984, s 34 (fig 2.6). 9

differenser mellan regionerna som är av betydelse i förklaringen av flyttningsvariationerna. Andelen lediga platser anses alltså främst verka som en konjunkturell pullfaktor. Arbetslösheten i utflyttningsregionen kan ses som en konjunkturell pushfaktor. Relativt hög arbetslöshet i hemregionen förväntas leda till att de arbetslösa flyttar till regioner med lägre arbetslöshet. Arbetslösheten förväntas emellertid inte påverka flyttningsbeteendet hos dem som har arbete. Detta gör också att denna faktor borde vara av mindre betydelse när det gäller att förklara den totala flyttningsutvecklingen, eftersom de arbetslösa endast utgör en liten del av flyttarna. Tidigare undersökningar har också bekräftat detta. 25 Man kan också tänka sig att lönedifferenser mellan regioner verkar som en konjunkturell faktor, så att högkonjunktur med relativt större efterfrågan på arbetskraft i expansiva regioner driver upp lönerna där i högre grad än i mindre expansiva regioner, vilket i sin tur leder till ökade lönedifferenser. Även under lågkonjunkturer kan man tänka sig att lönedifferenserna påverkas genom att lönerna sänks i de hårdast drabbade regionerna. Av diagram 6-11 framgår det emellertid att lönedifferenserna endast uppvisar små variationer på kort sikt. Lönedifferenserna kan alltså inte förklara de kortsiktiga variationerna i långväga flyttningar. Centrala löneförhandlingar och det faktum att lönerna är trögrörliga nedåt kan vara bidragande orsaker till att de ekonomiska konjunkturerna inte har någon större inverkan på lönedifferenserna. Lönedifferenser förväntas alltså endast verka som en strukturell push/pull-faktor. Sammanfattning De neoklassiska migrationsteorierna betonar strukturella faktorer, framför allt lönedifferenser, som de viktiga i att förklara migrationsvariationer, medan den keynesianska teoribildningen snarare betonar de konjunkturella faktorerna, framför allt skillnader i arbetslöshet, som de viktigaste förklaringsvariablerna. De båda synsätten skiljer sig dessutom i synen på migrationens konsekvenser för ekonomin. Neoklassikerna menar att migration utjämnar löneskillander och gör att arbetsmarknaden går mot jämvikt, dvs att migration har en stabiliserande effekt på ekonomin. Keynesianerna å sin sida menar att 25 Ohlsson 1975, s 27 f. 10

migration är destabiliserande och snarast förstärker de existerande regionala skillnaderna. De empiriska studier som jag här har refererat till har alla visat på starka samband mellan konjunktur (mätt som arbetslöshetstal och/eller lediga platser) och de mer kortsiktiga flyttningsvariationerna. Undersökningarna av Italien och Spanien visade dessutom på att en kraftig permanent ökning av den aggregerade arbetslöshetsnivån mer än väl har uppvägt de interregionala löne- och arbetslöshetsdifferenserna och hämmat den interna rörligheten i dessa båda länder. Sverige har inte ännu upplevt den permanenta ökning av arbetslöshetsnivån som Spanien och Italien gjorde på 1970-talet. 26 Man kan därför förvänta sig att minskade interregionala löneskillnader är en bidragande orsak till nedgången i långväga flyttningar sedan början av 1960-talet. De mer kortsiktiga variationerna i interna flyttningar förväntas däremot bestämmas av utvecklingen vad gäller arbetslöshetsdifferenser och tillgången på lediga platser. Det är också värt att notera att löneskillnader inom ett yrke, mellan regioner kan underskatta den lönedifferens som en flyttare verkligen upplever. Inflyttning till expansiva regioner, t ex storstadsområden påverkas säkerligen inte bara av löneskillnader inom samma yrke, utan också av skillnader mellan typiska storstadsyrken och typiska landsortsyrken. Om typiska storstadsyrken blir relativt välbetalda kommer detta att spä på inflyttningen. Detta gör att interregionala lönedifferenser för samma yrke troligen underskattar löneskillnaderna mellan expansiva och stagnerande regioner. 27 Regionerna Norrland Norra Sverige kännetecknas av en relativt hög andel sysselsatta inom råvarubaserade näringar. Beroendet av dessa näringar är större i Norrlands inland än i kustbandet. De råvarubaserade näringarna utmärks 26 Se diagram 14. 27 Detta var i synnerhet fallet vid inflyttningen till städerna i samband med industrialiseringen. Migrationen skedde i flera steg där flyttaren först fick ett arbete liknande det han tidigare haft för att på längre sikt få arbete inom den moderna sektorn. Bengtsson, T, 1987. Migration och löner. Tillämpning av Todaros migrationsteori på 1800-talets svenska urbanisering i Krantz, O & Ohlsson, R (red) Ekonomisk-historiska vingslag. Lund: Ekonomisk-historiska föreningen, s 25. En liknande situation kan ses i u- länderna, Todaro 1969, s 139. 11

av högst begränsade möjligheter till produktionsökningar. I stället framtvingar den internationella konkurrensen fortsatta rationaliseringar som har inneburit sysselsättningsminskningar i dessa näringsgrenar ända sedan början av 1970-talet. En sysselsättningsökning har dock skett inom andra sektorer, framför allt tjänstesektorn och i synnerhet den offentliga tjänstesektorn. En viktig orsak till detta är den ökande andelen äldre i befolkningen, som leder till ett ökat behov av vård och omsorg. Särskilt markerat är detta i Norrlands inland, som har en betydligt högre andel äldre än riket i övrigt. 28 Städerna i Norrland, i synnerhet Umeå, är inte lika beroende av råvaruindustri som Norrlands inland. I Umeå har exempelvis en kraftig expansion skett inom universitet och sjukvård. Bergslagen Bergslagen är sedan lång tid tillbaka en utpräglad industriregion. Redan på 1600-talet lades grunden till industrialiseringen, som baserades på de rika tillgångarna på järn, skog och vattenkraft. Regionen präglas av brukssamhällen, ofta ensidigt beroende av ett enda företag inom järnoch stålindustrin. Järn- och stålindustrin expanderade ända fram till mitten av 1970-talet. När efterfrågan på järn- och stål sedan minskade, samtidigt som en internationell överkapacitetssituation rådde, drabbade detta regionen hårt. Detta trots ganska omfattande stödinsatser från regeringen för att hindra omfattande nedläggningar. Sysselsättningen minskade kraftigt inom framför allt järn- och stålrelaterad industri. 29 Småland Regionen har en hög andel egna företagare och små företag. 25 procent av antalet sysselsatta finns inom naturresursbaserade verksamheter, inklusive förädlingsindustri. Rationaliseringar inom skogsindustrin har inneburit sysselsättningsminskningar. Situationen kan med andra ord liknas vid den i Norrlands inland. Liksom där har det skett en syselsättningsökning inom tjänstesektorn och i synnerhet den offentliga sektorn. 30 Regionen har dock fortfarande en relativt låg andel 28 SOU 1989:12. Den regionala problembilden. Stockholm: Allmänna förlaget, s 37, 44-49. 29 SOU 1989:12, s 57-60. 30 SOU 1989:12, s 76-80. 12

sysselsatta inom offentlig sektor. 31 Småland har också upplevt en relativt kraftig utflyttning av unga människor. Småland, Bergslagen och Norrland kan under perioden karaktäriseras som i huvudsak icke-expansiva regioner, i meningen att de har fått uppleva sysselsättningsminskningar inom sina tidigare huvudnäringar, till följd av strukturomvandling och rationaliseringar. Malmöhus län Under hela 1960-talet expanderade Malmö-Lund regionen och då i synnerhet Lund. Befolkningen i denna region växte med 45 procent mellan 1950 och 1985. Expansionen i Lund fortsatte också under 1970- och 1980-talen. Förklaringen till detta är expansionen inom sjukvård och utbildning samt även att industrisysselsättningen ökade under såväl 1960- och 1970-talen som under 1980-talet. Att sysselsättningen inom industrin ökade i Lund under hela denna period beror på den industristruktur staden har, med framgångsrika företag som Tetra Pak och Gambro. Malmö var tidigare en typisk industri- och arbetarstad. Men sedan slutet av 1950-talet har industrisysselsättningen, genom strukturomvandlingen, minskat kraftigt, framför allt inom TEKOindustrin. Samtidigt expanderade den privata tjänstesektorn kraftigt under 1960-talet. Malmö har därmed omvandlats från en industristad till ett servicecentrum, även om staden fortfarande är centrum för näringslivet i regionen. 32 Helsingborg kännetecknas framför allt av en hög andel sysselsatta inom transportsektorn (andelen är dubbelt så hög som i Malmöhus län eller riket totalt). 33 Liksom i Lund har också sysselsättningen ökat i expansiva branscher, som läkemedelsindustrin och den kemiska industrin. 34 Landsbygden i regionen har samtidigt omvandlats från en lantbruksregion till en region med mer varierat näringsliv. Den 31 Bengtsson, T & Johansson, M, 1992. The Slow-Down of Internal Migration in Post- Industrial Sweden. Norsk tidskrift för arbeidsmedisin, nr 5 1992, s 300. 32 SOU 1989:69. Storstadregioner i förändring. Stockholm: Allmänna förlaget, s 72-85. 33 Törnqvist, G & Snickars, F, 1986. Näringslivets Helsingborg - rastplats, marknadsplats, mötesplats? Helsingborg: Helsingborgs kommun, s 34. 34 Ohlander, L-O, 1989. Skånskt näringsliv i förändring. Stockholm: ERU-rapport 57, s 13. 13

offentliga sektorns andel av sysselsättningen har även här vuxit kraftigt. 35 Västsverige Västsverige har upplevt ett flertal strukturomvandlingar under 1970- och 1980-talen. Ännu på 1970-talet var TEKO-industrin betydelsefull. Men mellan 1970 och 1985 minskade antalet sysselsatta kraftigt inom denna sektor. Sedan 1970 har också den tidigare betydelsefulla varvsindustrin i stort sett avvecklats. Andra näringar har samtidigt ökat i betydelse. Detta gäller t ex bil-, kemisk och elektroteknisk industri. Under 1980-talet var Västsverige en av de mest expansiva regionerna. Regionen har en något högre andel sysselsatta inom industrin och inom industri som är exportberoende. Detta gör att sysselsättningsutvecklingen är konjunkturberoende i högre grad än i andra regioner. 36 Stockholmsregionen Stockholmsregionen kännetecknas av en relativt liten andel sysselsatta inom offentlig sektor men av en stor andel sysselsatta inom privat tjänstesektor; nära hälften av alla sysselsatta finns inom den privata tjänstesektorn. En avindustrialisering sedan slutet av 1950-talet har gjort att industrisysselsättningen ligger betydligt under riksgenomsnittet. Detta har medfört att regionen inte har drabbats lika hårt som övriga regioner av den strukturomvandling som präglat industrin sedan mitten av 1970- talet. Regionen har också en relativt hög andel av sin industri i forskningsintensiva branscher. Det är dessa branscher, t ex telekommunikations- och läkemedelsindustri, som under 1980-talet varit de mest expansiva. Befolkningsmässigt har regionen varit mycket expansiv. Sedan mitten av 1800-talet har 40 procent av Sveriges befolkningstillväxt skett i Stockholm och regionen har under samma tid ökat sin andel av landets befolkning från 6 procent till 20 procent. 37 Sammanfattning 35 SOU 1989:69, s 73. 36 SOU 1989:12, s 91 f, 96. 37 SOU 1989:12, s 109, 113 f. 14

Lite grovt kan man alltså betrakta Norrland, Bergslagen och Småland som under perioden icke-expansiva regioner. Västsverige, Stockholm och Malmöhus län kan samtidigt ses som expansiva regioner, även om Malmöhus län inte varit en lika expansiv region som de båda andra storstadsregionerna och i synnerhet Stockholmsregionen. Malmöhus län hade t ex vid mitten av 1980-talet en markant lägre andel sysselsatta inom den expanderande forsknings- och utvecklingsintensiva industrin. 38 Jag kommer i det följande att studera flyttningarna till de expansiva regionerna, dvs flyttningarna från Norrland, Bergslagen, Småland, Västsverige och Malmöhus län till Stockholm samt från Småland till Malmöhus län och från Småland och Bergslagen till Västsverige. Empiri och analys Flyttningar Mäns och kvinnors flyttningsmönster skiljer sig något åt då flyttningsmönstret över livscykeln betraktas. Kvinnor flyttar i högre utsträckning än män i åldern under 30 år, medan männen har en något högre flyttningsbenägenhet i åldrarna däröver. 39 Av utrymmesskäl är undersökningen begränsad till att gälla endats män. 38 Beckman, B & Lenntorp, B, 1990. Malmöhus län - en storstadsregion på väg. Malmö: Länsstyrelsen i Malmöhus län, s 16. 39 Se Bengtsson 1989, s 68, figur 1. 15

Diagram 1. Utflyttning från Malmöhus län och Västsverige. Flyttningsintensitet per genomlevt år [promille] för män i åldern 20-29 år. 70 65 60 55 50 45 40 Småland Malmöhus län 35 Västsverige 30 1961 1966 1971 1976 1981 1986 1991 Källa: SCB. Diagram 2. Utflyttning från Bergslagen, Norrlands städer och Norrlands inland. Flyttningsintensitet per genomlevt år [promille] för män i åldern 20-29 år. 170 150 130 110 90 70 Norrlands inland Bergslagen Norrlands städer 50 1961 1966 1971 1976 1981 1986 1991 Källa: SCB. 16

Diagram 3. Flyttningar till Stockholm från Småland, Malmöhus län och Västsverige. Flyttningsintensitet per genomlevt år [promille] för män i åldern 20-29 år. 16 14 12 10 8 6 Småland Malmöhus län Västsverige 4 1961 1966 1971 1976 1981 1986 1991 Källa: SCB. Diagram 4. Flyttningar till Stockholm från Bergslagen, Norrlands inland och Norrlands städer. Flyttningsintensitet per genomlevt år [promille] för män i åldern 20-29 år. 40 35 30 25 20 15 Norrlands inland Norrlands städer Bergslagen 10 1961 1966 1971 1976 1981 1986 1991 Källa: SCB. 17

Diagram 5. Flyttningar från Småland till Malmöhus län och från Småland/Bergslagen till Västsverige. Flyttningsintensitet per genomlevt år [promille] för män i åldern 20-29 år. 13 12 11 10 9 8 Småland till Västsverige 7 6 Småland till Malmöhus län 5 4 Bergslagen till Västsverige 1961 1966 1971 1976 1981 1986 1991 Källa: SCB. Flyttningarna från de olika regionerna redovisas i diagram 1-5. Den nedåtgående trenden i långväga flyttningar syns tydligast för utflyttningen (diagram 1 och 2), men syns även i de flesta fall när det gäller riktade flyttningar (diagram 3 och 4). Det framgår också att det inte är fråga om några marginella förändringar. Utflyttningsintensiteten minskade fram till 1982/83 med mellan 20 och 50 procent. Störst var minskningen i Norrlands inland som upplevde en nedgång i utflyttningsintensitet från 140 till 70 promille, dvs en nedgång på 50 procent, mellan 1961 och 1983. För Småland, Västsverige och Malmöhus län var nedgången cirka 20 procent medan motsvarande siffra för Bergslagen och Norrlands städer var 30 procent. De riktade flyttningarna uppvisar en svagare trend i Småland, Västsverige och Malmöhus län. I de två sistnämnda regionerna kan ingen nedåtgående trend alls spåras i flyttningarna till Stockholm. Inflyttningen till Malmöhus län från Småland och till Västsverige från Bergslagen ökade ända fram till 1970 och först därefter inleddes nedgången. Omkring 1982/83 bröts den trendmässiga flyttningsnedgången och samtliga regioner upplevde en uppgång, som i vissa fall var mycket 18

kraftig, fram till någon gång i slutet av 1980-talet. Därefter minskade återigen flyttningarna i de flesta fall. De kortsiktiga flyttningsvariationerna överensstämmer i stor utsträckning mellan regionerna, även om skillnader framför allt i amplitud är tydliga. Det råder genomgående sämre överensstämmelse för de riktade flyttningarna än för den totala utflyttningen. Detta är också ganska naturligt med tanke på att regionspecifika faktorer får större genomslag i de riktade flyttningarna. Den långsiktiga flyttningsutvecklingen under perioden 1961-1992 kan alltså i grova drag beskrivas som en trendmässig, eller långcyklisk, nedgång från början av 1960-talet fram till 1982/83. Detta åtminstone vad gäller Norrland, Bergslagen och Småland, medan den nedåtgående trenden i Västsverige och Malmöhus län är svagare eller obefintlig. Utvecklingen efter 1982/83 präglas helt av de kraftigt ökade flyttningarna under 1980-talets högkonjunkturår, vilket gör att trenden blir svår att urskilja. På kort sikt har tämligen kraftiga variationer förekommit, vilka dessutom i stort överensstämmer mellan regionerna. Strukturella faktorer: lönedifferenser och långsiktig arbetsmarknadsutveckling Av diagram 6-8 framgår de regionala lönedifferensernas utveckling sedan 1965. För industriarbetare 40 har samtliga regioner upplevt minskade löneskillnader gentemot Stockholm sedan mitten av 1960- talet. Småland upplevde en minskning av löneskillnaderna från cirka 85 procent till cirka 95 procent av lönen i Stockholm fram till 1983. Malmöhus län uppnådde en fullständig utjämning av löneskillnaderna efter en kraftig minskning fram till 1976. I Västsverige, Bergslagen och Norrland utraderades löneskillnaderna gentemot Stockholm mellan 1968 och 1983, från att lönenivån legat på cirka 90 procent av lönenivån i Stockholm. Löneskillnaderna gentemot Stockholm minskade alltså under åren 1968 till 1982/83. Under samma period minskade också flyttningsbenägenheten, både utflyttningen från samtliga regioner och 40 Manliga arbetare inom metall- och verkstadsindustri. 19

Diagram 6. Lönedifferenser gentemot Stockholms län för manliga industriarbetare i Småland, Malmöhus län och Bergslagen. Lön i procent av lönen i Stockholms län. 105 100 95 90 Malmöhus län 85 Bergslagen Småland 80 1965 1970 1975 1980 1985 1990 Källa: SCB. Diagram 7. Lönedifferenser gentemot Stockholms län för manliga industriarbetare i Norrland och Västsverige. Lön i procent av lönen i Stockholms län. 100 98 96 94 92 90 88 86 Västsverige 84 82 Norrland 80 1965 1970 1975 1980 1985 1990 Källa: SCB. 20

Diagram 8. Lönedifferenser för manliga industriarbetare. Lön i procent av lönen i Stockholms län. 105 100 95 90 85 Bergslagen- Västsverige Småland- Västsverige 80 Småland- Malmöhus län 1965 1970 1975 1980 1985 1990 Källa: SCB. flyttningarna till Stockholm från Småland, Bergslagen och Norrland. 41 För Malmöhus län och Västsverige är inte trenden lika tydlig. Det är värt att lägga märke till att Malmöhus läns löneutjämning i relation till Stockholm gick mycket snabbt. Redan i början av 1970-talet var lönerna fullständigt utjämnade, från att ha legat på en nivå på cirka 90 procent av lönerna i Stockholms län under slutet av 1960-talet. Mellan Småland respektive Bergslagen och Västsverige, samt mellan Småland och Malmöhus län började inte lönedifferenserna att minska förrän i början av 1970-talet (diagram 8). Mellan 1965 och 1971 ökade snarast skillnaderna i lönenivå mellan dessa regioner. Utvecklingen av flyttningarna uppvisar samma mönster. Fram till cirka 1970 ökade flyttningarna från Småland och Bergslagen till 41 Egentligen borde reallönedifferenser användas vid jämförelsen. Men då det inte har varit möjligt att här ta fram regionala levnadskostnadsindex, använder jag de nominella lönedifferenserna. Om skillnaderna i levnadskostnader är betydande och går i motsatt riktning jämfört med de nominella lönedifferenserna, innebär detta att de nominella lönedifferenserna överdriver de reala lönedifferenserna. Det är emellertid svårt att tänka sig att levnadskostnaderna i Stockholmsregionen skulle ha blivit så mycket lägre relativt övriga regioner att inte också de reala löneskillnaderna skulle ha utjämnats i lika hög utsträckning som de nominella. 21

Malmöhus län och Västsverige. Först därefter inleddes en nedgång, och en relativt kraftig sådan när det gäller flyttningarna till Västsverige från Bergslagen och till Malmöhus län från Småland. Efter 1985 ser man att lönedifferenserna mellan de här regionerna återigen började att öka. Det verkar alltså som om lönedifferensutvecklingen skulle kunna vara en av förklaringarna bakom det något avvikande flyttningsmönstret mellan dessa regioner. 1982/83 utgör en brytpunkt vad gäller löneutjämning mellan regionerna och Stockholm, då trenden med minskade interregionala lönedifferenser bryts eller utjämnas. Detsamma gällde ju också de långväga flyttningarna, som efter 1982/83 visade en tendens att öka. När det gäller lönedifferenserna gentemot Malmöhus län och Västsverige inträffar dock brytpunkten något senare, omkring 1985. Småland, Bergslagen och Norrland upplever till och med ökade löneskillnader mellan 1983/85 och 1990 gentemot samtliga tre inflyttningsregioner, medan lönedifferenserna förblir på en relativt konstant nivå, strax under 100 procent, för övriga regioner. Om man undantar Småland kan man konstatera att lönedifferenserna under början av 1980-talet var fullständigt utjämnade mellan regionerna och Stockholm. Därefter kan en viss ökning i löneskillnader anas. Det går emellertid inte att koppla ihop de marginellt ökade lönedifferenserna efter 1982/83 med den mycket kraftiga ökning av flyttningsbenägenheten som inträffade efter 1982. Som jag redan tidigare har varit inne på, och som jag återkommer till längre fram, hör denna uppgång i stället ihop med den mycket kraftiga högkonjunktur som rådde under delar 1980-talet. För industritjänstemännen 42 verkar utvecklingen emellertid vara en annan. Här syns en tydlig brytpunkt år 1976. Förändringen kan snarast betecknas som ett nivåskifte där lönedifferenserna ökar för samtliga regioner. Detta förklaras emellertid av att olika regionsindelning ligger till grund för perioden före 1976 (A-regioner/kommunblock) respektive efter 1976 (län). 43 Detta gör givetvis det svårt att dra några slutsatser om tjänstemännens lönedifferensutveckling. Man ser dock att utvecklingen efter 1976, då regionsindelningen också är densamma, inte är helt olik den för industriarbetarna. Lönedifferenserna mellan 42 Teknisk personal, män. 43 Se appendix för regionsindelningen. 22

Diagram 9. Lönedifferenser gentemot Stockholms län för manliga industritjänstemän i Småland, Malmöhus län och Bergslagen. Lön i procent av lönen i Stockholms län. 105 100 95 90 Bergslagen 85 Malmöhus län Småland 80 1970 1975 1980 1985 1990 Källa: SCB. Diagram 10. Lönedifferenser gentemot Stockholms län för manliga industritjänstemän i Norrland och Västsverige. Lön i procent av lönen i Stockholms län. 100 98 96 94 92 90 88 86 Norrland 84 82 Västsverige 80 1970 1975 1980 1985 1990 Källa: SCB. 23

Diagram 11. Lönedifferenser gentemot Stockholms län för manliga industritjänstemän. Lön i procent av lönen i Stockholms län. 110 105 100 95 Bergslagen- Västsverige 90 85 80 Småland- Västsverige Småland- Malmöhus län 1970 1975 1980 1985 1990 Källa: SCB. regionerna ligger kvar på en nivå kring 90 procent mellan 1976 och 1982/83. Därefter ökar löneskillnaderna mellan samtliga regioner, utom Malmöhus län, och Stockholm, liksom mellan Småland och Malmöhus län samt mellan Småland och Västsverige. (Lägg dock märke till att det i fråga om löneskillnaderna mellan Bergslagen och Västsverige rör sig om en utjämning eftersom Bergslagen under början av 1970-talet hade en högre lönenivå för den aktuella yrkesgruppen. Denna högre lönenivå utjämnades helt fram till 1980-talet och idag har Västsverige en något högre lönenivå än Bergslagen.) Ungefär samma utveckling gällde för industriarbetarna. Mellan 1976 och 1982/83 var lönedifferenserna relativt konstanta. Endast när det gäller Småland fortsatte löneutjämningen även under denna period, men även för industritjänstemännen kan en viss utjämning spåras mellan Småland och Stockholm. Vad man kan se är emellertid att perioden 1970-75 verkar kännetecknas av små förändringar. I Småland, Malmöhus län och Bergslagen låg lönedifferenserna gentemot Stockholm på en relativt konstant nivå. Norrland upplevde marginellt ökade löneskillnader medan lönedifferenserna mellan Västsverige och Stockholm minskade en aning. Det framgår dock tydligt av diagrammen att lönedifferenserna ligger på en högre nivå för industritjänstemän än för industriarbetare. Detta 24

kan förmodligen till en del förklaras av att LO varit framgångsrik i sitt krav på löneutjämning, som en del i den solidariska lönepolitiken. Tjänstemannafacken har inte på samma sätt drivit sådana krav. Den solidariska lönepolitiken dominerade under 1960-talet och början av 1970-talet. Den lanserades av LO under 1940- och 1950-talen som en del av Rehn-Meidner modellen, och motiverades både med rättvisa och effektivitet. Genom att kräva "lika lön för lika arbete" oavsett olikheter i företagens bärkraft, skulle mindre konkurrenskraftiga företag slås ut. Den solidariska lönepolitiken skulle på så sätt påskynda strukturomvandlingen inom industrin. Med hjälp av en aktiv arbetsmarknadspolitik och rörlighetsunderlättande åtgärder, t ex flyttbidrag, skulle arbetskraften slussas över från stagnerande till expanderande branscher. 44 Uppslutningen inom LO bakom den solidariska lönepolitiken försvagades emellertid efter mitten av 1970-talet och i synnerhet efter 1983. Detta berodde bland annat på förändrade förutsättningar i den svenska ekonomin, i form av högre arbetslöshet och kostnadskris inom industrin samt på förändrad ekonomisk politik i början av 1980-talet, med ökad satsning på exportindustrin och minskad tillväxt av den offentliga sektorn. 45 Denna utveckling kan vara en av orsakerna till att lönedifferenserna mellan regionerna tenderar att öka efter 1983. Fackföreningsrörelsen, och i synnerhet LO, hade då i ökad utsträckning tvingats acceptera ökade löneskillnader, bland annat till följd av den kraftiga högkonjunkturen under 1980-talet, med brist på arbetskraft i många expansiva branscher. När det gäller lönedifferenserna för industritjänstemän måste man komma ihåg att det endast är utvecklingen efter 1976 som är fullständigt jämförbar med utvecklingen av industriarbetarnas löneskillnader. Hur lönedifferenserna för industritjänstemännen under 1960-talet utvecklade sig är omöjligt att uttala sig om utifrån det här materialet, medan det är svårt att säga något om utvecklingen under början av 1970-talet på grund av den annorlunda regionsindelningen. Industriarbetarna utgör endast en mindre del av arbetskraften och av flyttarna. Det visar sig emellertid att utvecklingen av de regionala 44 Ohlsson, R & Olofsson, J, 1989. Befolkningsekonomiska aspekter på den solidariska lönepolitiken, i Broomé, P & Ohlsson, R (red), Generationseffekten. Stockholm: SNS, s 90-93. 45 Ohlsson & Olofsson 1989, s 89, 93 f. 25

skillnaderna i inkomst per capita har varit likartad den för industriarbetarlönerna, även om inkomstdifferenserna, liksom lönedifferenserna för tjänstemän, ligger på en betydligt högre nivå än lönedifferenserna för industriarbetare (se tabell 1). Detta talar för att utjämningen av lönedifferenserna inte är något unikt för industriarbetarna utan ett mer generellt fenomen. Det hade naturligtvis varit önskvärt att genomföra en djupare undersökning av kopplingen mellan regionala löneskillnader och flyttningar i olika yrkes- och utbildningsgrupper. Detta har tyvärr inte varit möjligt att göra här på grund av bristen på regionala lönedata i olika yrkesgrupper. Tabell 1. Inkomst per capita i Småland, Malmöhus län, Västsverige, Bergslagen och Norrland i procent av inkomst per capita i Stockholms län, 1965-1990. Småland Malmöhus län Västsverige Bergslagen Norrland 1965 66 81 78 69 64 1970 68 80 78 70 67 1975 74 82 82 76 74 1980 77 84 85 81 79 1985 79 85 86 83 83 1990 78 84 86 81 80 Källa: Årsbok för Sveriges kommuner. Det är som nämndes tidigare svårt att se några systematiska kortsiktiga variationer i lönedifferensutvecklingen. En kortvarig ökning av lönedifferenserna kan dock urskiljas i vissa regioner omkring 1972/73, vilket möjligen kan kopplas till högkonjunkturen året innan (se diagram 14). Slutsatsen blir att lönedifferenser framför allt verkar som en strukturell push/pull-faktor på flyttningarna och att den kortsiktiga variationen förklaras av andra faktorer. Både i fråga om Italien och Spanien nämndes tidigare att de minskade interna flyttningarna, sedan början av 1970-talet, främst orsakades av att 26

arbetslöshetsnivån hade ökat kraftigt. 46 Utifrån diagram 12 kan man dra slutsatsen att motsvarande inte verkar gälla Sverige. Diagram 12. Arbetslöshet i Sverige 1960-1990. Relativa arbetslöshetstal [procent] baserat på anmälningarna till A-kassorna 1960-64 och på AKU 1965-1990. Män och kvinnor. 5 4 3 2 1 0 1960 1965 1970 1975 1980 1985 1990 Källa: Statistisk årsbok (AKU). Under perioden fram till 1983, då de interna flyttningarna minskade trendmässigt, låg den nationella arbetslöshetsnivån hela tiden på en låg nivå mellan en och tre procent. Det verkar alltså inte ligga någon långsiktig, trendmässig ökning av arbetslösheten bakom de minskade flyttningarna. Sammanfattningsvis har jag alltså kunnat konstatera att de interregionala långväga flyttningarna har minskat, även om nedgången har varit svag i Malmöhus län och Västsverige, under samma period som lönedifferenserna mellan regionerna för industriarbetare har minskat. Detta är vad man enligt den neoklassiska migrationsteorin kan förvänta sig. Minskade lönedifferenser bör enligt denna leda till minskad långväga, arbetsrelaterad, migration. Strukturella förändringar på arbetsmarknaden, uttryckt i form av minskade lönedifferenser skulle 46 Attanasio & Padoa Schioppa 1991, s 276, 301; Bentolila & Dolado 1991, s 183 f, 212, 227. 27

alltså kunna vara en viktig faktor bakom den trendmässiga nedgången i de långväga flyttningarna i Sverige från 1960-talets början till 1982/83. Vad som sedan ligger bakom de minskade interregionala lönedifferenserna är en fråga som faller utanför den här uppsatsen. Man kan emellertid tänka sig att själva strukturomvandlingen är en bidragande orsak. Strukturomvandlingen innebär att lågproduktiva företag, som också betalar relativt låga löner, slås ut. Då lönerna är trögrörliga nedåt leder denna utveckling till löneutjämning. 47 Strukturomvandlingen sedan 1960-talet har inneburit utslagning av industri främst i utflyttningsregionerna, medan Stockholm i stor utsträckning avindustrialiserades redan under 1950-talet. 48 Det här innebär att löneutjämningen till följd av strukturomvandlingen också har varit en löneutjämning mellan regionerna och Stockholm. En annan bidragande orsak till de minskade lönedifferenserna kan vara situationen på arbetsmarknaden med centrala förhandlingar och den solidariska lönepolitikens krav på lika lön för lika arbete, vilket från fackföreningens sida syftar till utjämning av löner, mellan företag såväl som mellan regioner. Konjunkturella faktorer: arbetslöshet och vakanser I samtliga regioner ökade arbetslösheten mellan 1977 och 1983 till följd av lågkonjunkturen (diagram 13 a-e). Efter 1983 minskade sedan arbetslösheten under resten av 1980-talet och omkring 1990 (i Bergslagen 1988) inleddes en ny mycket kraftig ökning av arbetslösheten. Differenserna gentemot Stockholm utvecklades på exakt samma sätt fram till 1990, vilket innebär att arbetslösheten inte ökade lika mycket i Stockholm som i de fem andra regionerna. Under den period då differenserna i arbetslöshet mellan regionerna och Stockholm ökade (1977-1983) ökade inte flyttningarna i någon nämnvärd utsträckning. I Småland och Malmöhus län ökade inte flyttningarna överhuvudtaget, medan en svag ökning kan skönjas när det gäller Bergslagen, Norrland och med viss eftersläpning Västsverige. I stället ökade flyttningarna kraftigt först efter 1983, dvs då arbetslöshetsdifferenserna minskade för alla regioner i relation till Stockholm, samt för Bergslagen i relation till Västsverige. Det verkar alltså inte vara utvecklingen av arbetslöshetsdifferenserna som ligger bakom utvecklingen av flyttningarna sedan mitten av 1970-47 Bengtsson & Johansson 1992, s 298. 48 Se avsnittet om regionerna ovan. 28