Ökad brukarmakt i standardiseringen - från läpparnas bekännelse till praktisk verklighet

Ökad brukarmakt i standardiseringen - från läpparnas bekännelse till praktisk verklighet Nordiskt seminarium i Stockholm Increase User Influence in Standardisation! 2-3 februari 2004

2 Förord Seminariet arrangerades av SSR Konsumentråd. Syftet var att diskutera sätt att säkra brukarinflytande i standardisering på nationell, europeisk och internationell nivå. Syftet var också att hitta sätt att höja anseendet och kännedomen om standardisering i den allmänna debatten och att sätta frågorna högre på den politiska dagordningen. Bakgrunden var den deklaration som togs vid en nordisk konferens på ministernivå 2002. Där antogs ett program om tio punkter som alla handlade om ett ökat brukarinflytande i standardiseringen (se bilaga). Till seminariet, som ägde rum på Nordic Sea Hotel i centrala Stockholm, kom ett 60-tal deltagare från de nordiska länderna, inklusive Estland, Lettland och Litauen. Dessutom kom föreläsare och åhörare från Storbritannien, Tyskland, Belgien och Kanada. Nytt för detta seminarium var den vidgade kretsen av brukare, som förutom konsumentrepresentanter även inkluderade deltagare från miljö- och fackföreningsrörelsen. Journalisten Jan Bertoft fick i uppdrag att skriva en summering och slutsatser av seminariet. De sammantagna slutsatserna finns som avsnitt 8, sist i rapporten. Texten om Workshop 3, sid 13-15, har skrivits av Per-Erik Boivie.

3 1. Inledning Stig Håkansson, Konsumentverket och vice ordförande i SSR, konstaterade i sitt inledningsanförande att brukarinflytandet i de flesta länder har försämrats. Många vackra ord har uttalats på konferenser, bland annat det nordiska tiopunktsprogrammet. Men det faktiska utfallet är klent. From lip service to real action var hans upprop och han efterlyste nya strategier, nya och mer kostnadseffektiva sätt att arbeta. Han själv och många andra har arbetat med brukarinflytande i decennier och nu behövs det en ny generation av standardisatörer och nya, kreativa idéer. Uppgifterna blir fler i framtiden, förutspådde han, så det finns mycket kvar att göra. Standardisering är ett långtidsprojekt. Stig Håkansson välkomnade särskilt deltagarna från de baltiska länderna, liksom deltagarna från miljörörelsen och fackförbunden. Han hyllade ett stärkt samarbete mellan de olika brukargrupperna. Över huvud taget är det viktigt att hitta nya allianser. Kommissionen sitter i förarsätet, men den kan inte köra ensam, menade Håkansson. Hur kan vi få politikerna att inse att detta är oerhört intressant utifrån konsumentskydd, konkurrenskraft och en mängd andra aspekter? Som jämförelse berättade han om ett amerikanskt åttapunktprogram från deras näringsdepartement, där argumentet i korthet är att standardisering krävs för att säkra tillväxt och konkurrenskraft för amerikansk industri. Kanske något för Europa och Sverige, för att klara oss bättre på världsmarknaden? Vi borde höja profilen på standardiseringen som sådan. Inte bara se användarperspektivet, enligt Håkansson. Det finns många utmaningar. Låt oss diskutera hur vi praktiskt ska lösa de problem som finns, låt oss vara kreativa och provokativa! var uppmaningen. 2. Läget i Norden Den runda rapporter från de nordiska länderna som vidtog bekräftade Håkanssons bild. Helen Amundsen, danska Konsumentrådet, pekade på att bara 2 procent av dem som arbetar i standardisering är från frivilligorganisationer att jämföra med 65 procent från privata företag. I antal handlar det om ungefär 20 personer som ska säkra brukarnas inflytande. Den finansiella situationen är också pressad på grund av nedskärningar och det faktum att standardisering inte längre är gratis för frivilligorganisationer. Konsumentintressena får 100 000 Euro för att deltaga i nationella kommittéer och ytterligare 50 000 Euro för resor, logi och liknande. Det finns ett stort behov av mer resurser och en större förståelse Den stora förändringen i övrigt är att ett rådgivande standardiseringsforum skapats. Johan Sipinen, finska Konsumentverket, berättade att det finns ett uttalat mål om ökat brukarinflytande, men att finansieringen står i konflikt med de målen. Sedan 2000 har budgeten skurits ned med 30 procent och är nu på 44 000 Euro årligen. Ungefär 20 personer är engagerade totalt. Största problemet är att man ingår i Konsumentverkets ordinarie budget och därmed konkurrerar med deras växande arbete på många områden. Någon rapport från Norge gavs inte, förutom att de omorganiserar sin standardisering och planerar att starta en konsumentkommitté.

4 Stig Håkansson redgjorde för läget i Sverige. Organisationen där fungerar bra, inga stora nedskärningar på gång. Konsumentverket lägger ungefär 100 000 Euro på standardisering. Ovanpå det yrkar SSR Konsumentråd 280 000 Euro. Regeringen ger också frivilligorganisationerna bidrag till standardiseringsarbetet. Problemen i Sverige handlar mer om att det måste in nya människor, nya strategier och att brukarinflytandet måste in på nya områden telekom, tjänstesäkerhet m m. Just standardisering av tjänster återkom många till i den efterföljande diskussionen. Höga ambitioner finns att öka brukarinflytandet. Danmark arbetar med bland annat begravningar och transporter. I Finland pågår standardisering på områdena skidåkning och vinterbad (en ökande fritidssysselsättning med 100 000 aktiva). Men alla var eniga om att detta är ett svårt område. Günter Cornelissen, DIN Verbraucherrat, har arbetat flera år med standardisering av tjänster och menar att konsumenter lider stor ekonomisk skada på grund av bristen på bra standarder. Här finns stora möjligheter till förbättringar. Skillnaderna mot produktområdet är inte så stor som man kan tro, menade han. Ofta går samma analysmodeller att använda. Arnold Pindar, BSI Consumer Policy Committee, påpekade att de som arbetar med tjänster inte tänker i termer av standardisering. Bjuder man in till tjänstestandardisering kommer produktfolket. Flera talare var ense om att standardisering är Medlet med stort M för att åstadkomma förbättringar, men att det behövs en attitydförändring. 3. Ur kommissionens synvinkel Erik Hansson, kommissionens hälso- och konsumentsskyddsdirektorat, delade besvikelsen över det faktiska resultatet från 2002 års konferens. Stora utmaningar väntar och det kommer att finnas ännu mer att göra för standardiseringsorganen i framtiden, menade han. Kommissionen går igenom existerande standarder och ger nya mandat att revidera ett antal av dessa. Vad som dessutom händer är att standardisering kommer till användning på fler och fler politikområden. Kommissionen vill ha ett ökat brukarinflytande, det handlar om trovärdighet, sa Hansson och pekade på man dubblat bidraget till ANEC till idag 1 100 000 Euro. Men han underströk att det är upp till de olika ländernas regeringar och standardiseringsorgan att se till att brukarinflytande omsätts i praktisk verklighet. Erik Hansson såg problem på alla de geografiska nivåerna. I de nationella spegelkommittéerna har industrin många gånger blockerat nödvändiga beslut. När det gäller hela EU är skillnaderna stora. Norra Europa deltar betydligt oftare än de södra länderna, där det bara verkar finnas intresse i några specifika fall. Erik Hansson såg stora möjligheter i vad han kallade the middle level, alltså regionalt samarbete av det slag som nu är på gång i Norden. Men den internationella nivån blir också allt viktigare, i och med GATT och WTOs betoning på standardisering. Här måste brukarnas röst höras mer. Consumers International, CI, har en roll att spela men har begränsade resurser. ISO/COPOLCO har en roll, men här finns också begränsningar de arbetar mest med att utforma policies och är inte alltid konsumentvänliga. Det behövs ett avtal mellan CI och ANEC om hur man ska jobba globalt och även med ISO om brukarinflytande på högre nivåer.

5 Hur sker då arbetet med brukarinflytande i standardisering? Kommissionen har gjort en enkät hos både organisationer och myndigheter och fått ungefär 70 svar. De svarande hade 1-30 personer som arbetade med standardisering. Resultatet redovisades här för första gången och var ungefär det förväntade, enligt Hansson. De viktigaste områdena ansågs vara produktsäkerhet, säkerhet hos tjänster, nödvändighetstjänster, användarvänlighet i design och självregleringstjänster. De största problemen var för små resurser och brist på erfarenhet. De komplicerade procedurerna, språket och att deltagande inte accepteras var andra problem. Framgångarna i arbetet varierar oerhört beroende på områden. Hansson avslutade med att lista fyra viktiga utmaningar: Att säkerställa deltagande av brukarrepresentanter på alla nivåer. Breddad användning av standardisering till exempelvis tjänster, e-handel m m. Särskilda utmaningar finns i den snabba IT-utvecklingen, vilket gör att man inte kan lösa problemen i de traditionella organen. Nya aktörer som också arbetar med standardisering - företag och andra, mer informella organ som påverkar design etc. De kommer undan regler om transparens och behöver inte se till att alla får inflytande. Tillgång till expertis. Här behövs nya idéer om hur man rekryterar nya standardisatörer. Som svar till Håkansson, sa Hansson att kommissionen visst är en av förarna, men den inte kan lösa de här problemen ensam. De enskilda medlemsstaterna har ett stort ansvar när det gäller brukarinflytande. En god hjälp för kommissionen skulle vara större transparens, så att det går att påtala för de länder som kommer efter att de behöver satsa mer. Men konsumentintressena måste också själva hävda sig bättre, menade Hansson. Konsumentrörelsen behöver skapa en medvetenhet internt för att deltaga i standardisering. Kommissionen kommer att fortsätta att stödja ANEC till 96 procent, vilket är ett gott tecken på den politiska viljan, enligt Hansson. Men i slutet är det upp till varje medlemsstat att vidta rätt åtgärder. I den efterföljande diskussionen påpekade Günter Cornelissen det finns en tendens att de nationella kommittéerna fungerar som filter, att det som sägs där inte alltid förs vidare. Vilket Hansson såg som en bekräftelse på att det behövs direktrepresentation i europeiska organ. Men att det samtidigt inte är någon nackdel att brukarrepresentanter finns med i nationella kommittéer. Stig Håkansson drog en parallell till marknadskontrollen, som tagits med som en hörnsten i Produktsäkerhetsdirektivet, vilket lett till att det fått en helt annan uppmärksamhet från medlemsländerna. Brilliant om det skulle fungera, var Hansson svar, men jag har mina tvivel. Svårigheten är att få dem genomförda i praktiken. Men idén är värd att överväga. Det kan åtminstone stärka ställningen och synen på konsumentinflytande.

6 4. Erfarenheter inom arbetsmiljön Roland Kadefors är professor vid Arbetslivsinstitutet med lång forskarerfarenhet inom ergonomi. Han berättade om sina erfarenheter av representation från arbetstagarna när nya standarder tas fram. Han konstaterade att ergonomin hos maskiner och redskap i arbetslivet utvecklats i hög utsträckning av chefer, experter och formgivare och väldigt lite av användare. För att råda bot på det skapades det europeiska så kallade SALTSA- TUTB-projektet. De viktigaste slutsatserna och kraven utifrån projektet var: Öka inflytandet över den forskning på vilken standardisering baseras. Öka kraven på att formgivningar av redskap och maskiner tar hänsyn till hur användarna fungerar. Gör data om slutanvändarna mer tillgängliga och synliga. Skapa nya regler för att få med användarna i SS. Han åskådliggjorde detta med ett svenskt försök att skapa en märkning på handverktyg där tekniskt utförande, ergonomi och miljöaspekter framgick ( The eleventh tool ). Detta har dock inte blivit verklighet. Kadefors egna slutsatser var att standarder måste bli mer tillgängliga för de människor som faktiskt ska använda verktyg och maskiner. Dessutom skulle brukarinflytandet stärkas om det fanns bra metoder för att testa ergonomi och dessa kunde användas av brukarintressena. Sven Bergström från LO hakade på med att det är ungefär samma diskussion i fackföreningsrörelsen som i konsumentsammanhang. Regeringen bidrar med medel till en del projekt i de olika nordiska länderna, men i stor utsträckning är det läpparnas bekännelse. 5. Hur gör man i Tyskland, Storbritannien och Kanada? Koordinering och optimalt användande av resurser är nödvändigt om man ska kunna hävda brukarnas intresse i standardisering. Det underströks att det finns mycket att lära av varandra, men att inte en modell, ett land har alla svaren. Det är nödvändigt att se till flera olika exempel. Representanter för Tyskland, Storbritannien och Kanada beskrev hur de arbetade nationellt och vad de lärt sig. Günter Cornelissen, DIN Verbraucherrat, berättade om hur arbetet med brukarinflytande fungerar i Tyskland. Han konstaterade att antalet europeiska standarder ökat sedan 1990 och idag är 14 000 st. 10 procent av dessa är relevanta för konsumenter. Från börjar handlade standarder mest om skruvar och muttrar. Idag är det mer utförande och egenskaper hos hela produkten mycket mer relevanta för konsumenter. Han beskrev det tyska systemet. Konsumentrådet har ett kontor med nio heltidsanställda med stor självständighet gentemot DIN. Dessutom finns 66 frivilliga, rekryterade från bland annat konsumentorganisationer och universitet. Fram till 1998 skars budgeten ner, men då vände det. Dagens regering stöder konsumentrepresentationen. Inom produktsäkerhet menade Cornelissen att konsumentinflytandet varit stort, till exempel på leksaker och babyprodukter, liksom till stor del inom sport. Inte lika

7 framgångsrikt är arbetet på möbelkrav, inte heller inom miljöområdet och för tjänster. Alla initiativ som tas av brukarintressena för att öka transparens (jämförbarheten, information) är svåra. Det gäller till exempel möbler och finansiella tjänster. När tillverkare tvingas bli jämförbara så blockerar de, var Cornelissens erfarenhet. Inte heller arbetet med att göra standardiserade utbytbara batterier i verktyg hade lyckats. Inte för att tillverkarna säger nej för det gör de aldrig. Utan för att de säger att vi inte har råd. Konsumentrepresentanterna är i praktiken maktlösa, menade Cornelissen. De har bara sina goda argument. Därför måste de kunna argumentera. Det är bra om de är flera, så att de kan stötta varandra. Men det går att låna makt, till exempel med hjälp av myndigheter. Det går att sluta allianser med andra i kommittéerna, även från näringslivssidan. Man kan gå via kommissionen eller via ANEC. Ytterligare en slutsats var att det spelar roll vem man är vid förhandlingarna. Kontinuitet är extremt viktigt. Och så listade han en rad andra krav på vad som behövs: Professionalism Språkkunskaper. Koordination. Tillgång till data, fakta, expertis Självständighet Lagar hjälper inte om det inte följer med pengar. Att få rätt är en sak, att utöva den är en helt annan. Vi har mycket bra principer. Men har vi den strukturella makten, har vi pengarna? Ibland, ibland inte. Dörrarna är öppna, kom till kommittéerna, avslutade han. --- Arnold Pindar, BSI Consumer Policy Committee, inledde med att fråga vilka brukarna egentligen är och var de kommer in. Industrin? Regering och myndigheter? Samhället i övrigt (konsumenter, fackförbund, frivilligorganisationer, den akademiska världen)? Hans poäng var att brukarna finns i alla dessa områden. Han fortsatte att presentera BSS (British Standards Society) som ingår i det internationella IFAN och som utbildar, ordnar seminarier, möten etc och ger råd och vägledning för de idag 500 standardisatörer som ingår. Situationen idag är att deltagandet i standardisering minskar, och det gäller alla intressenter. Varför? Dels för att problemen anses delvis lösta. Dels för att det finns ett glapp mellan behov och problem som standarder anses kunna lösa. Dels förändringar i vilka som driver standardisering framåt, som Erik Hansson påpekade, nya aktörer. Det minskade deltagandet har lett fram till skapandet av en nytt initiativ i Storbritannien - National Standardization Strategic Framework (NSSF). Bakom det står bland annat regeringen, standardiseringsorganen, industrin med flera. Det kan ses som en parallell till det amerikanska initiativet. Fokus ligger på marknader, uppfinningar och konkurrens. Pindar reagerade starkt på detta, det fanns nämligen i den första skrivningen ingenting om säkerhet och ingenting om att involvera frivilligorganisationerna, fack, konsumenter och den akademiska världen. Nu blir det ett nytt, separat dokument som publiceras i maj med ett nytt bättre fokus. Med 60 000 Euro från NSSF har Pindar startat ett projekt som går ut på att rekrytera nya konsumentrepresentanter, utbilda dem och ta fram en strategi för deras arbete, bland annat utifrån statistik om klagomål och studier av framtida trender. Även andra initiativ har tagits för att öka brukarrepresentationen i SS. Den finansiella situationen ser ut som så att 512 000 Euro kommer från BSI, 175 000 Euro från Department of Trade and

8 Industry och 132 000 från övriga. Det innebär en faktiskt expansion och ett gott finansiellt stöd. Ambitionen är nu att arbeta mer med standardisering av tjänster. Att vara ledande på det området, att inte bara följa efter andra intressenter. Fokus kommer också att sättas på att ta reda på och dokumentera både organisationernas och konsumenternas behov. Men detta räcker inte. För att öka brukarinflytandet är strategin att: Försöka få till en bred nationell strategi som tar hänsyn till alla intressen från industri till brukare Arbeta på alla nivåer nationellt, europeiskt, internationellt. Koordinera för att bäst använda resurserna. Använda språk som viktiga intressenter förstår, inte bara tala om konsumentbehov utan om konkurrens och liknande. Inte försöka uppnå omöjliga mål. Fråga sig: vad kan faktiskt bli gjort? Pindar avslutade med att efterlysa mer europeiskt samarbete för att komma upp i en kritisk massa och att i högre utsträckning utbyta erfarenheter och resultat. ----- Bruce Farquhar, tidigare ANEC och numera konsult i Kanada, berättade om brukarinflytandet i hans land. Skillnaderna är stora mot Europa, framför allt finns ingen New Approach, vilket gör att synen på standarderna och på brukarinflytandet är helt annorlunda. Det är inte heller samma tvång att ta hänsyn till standarder som i USA. Kanada sneglar nu både mot Europa och USA vid diskussioner om hur. Han beskrev de olika organen, det där viktigaste är Standards Council of Canada (SCC). Fokus där ligger främst på ISO-standardisering och på Kanada-standarder. Farquhar konstaterade att Kanada internationellt har att större inflytande än vad storleken (30 miljoner invånare) skulle ge anledning att tro. Den nationella strategin går ut på att standardiseringsarbetet inte leds av regeringen utan av SCC, att intressenter ska uppmuntras att deltaga m m. I SCC finns ingen plats i styrelsen garanterad för konsumenter och brukarintressenter. Det finns en kommitté för konsument- och allmänna intressen, men idag inga öronmärkta pengar för konsumentrepresentation. Försök görs dock till detta. SCC kan sägas motsvara SSR i Sverige (Sveriges Standardiseringsråd), dvs själva arbetet sker i olika standardiseringsorgan. Av dessa är Canadian Standards Association, CSA, det mest untressanta. CSA strävar efter en "balanced matrix", dvs en jämn fördelning mellan olika intressen i kommittéerna, och man har ett välutvecklat "CSA Consumer Program". Det finns en stark anda av frivillighet i Kanada. 300 konsumenter ingår i CSA's nätverk för att arbeta med standardisering av hälsa och säkerhet. En del är på mailinglist-basis, men 82 av dem finns med i 186 standardiseringskommittéer. Genom ett rekryteringsprogram ska den skaran växa. I Kanada diskuteras också standardisering för tjänster, och här menade Farquhar att det finns en hel del att lära från Europa. Standarder finns däremot med i diskussionen om avregleringar. Historien visar på både framgång och misslyckande. Bäst har det gått på elektrisk säkerhet, bankfrågor, energieffektivitet, integritetsfrågor m m. En svaghet med systemet i Kanada är att det är betydligt mer tidsödande att revidera och förbättra.

9 De problem Farquhar beskrev gällde främst brist på resurser. Kontakter brister också - mellan olika grupper och organ, mellan representanter och de grupper de representerar. Tillgången till teknisk expertis behöver också stärkas. Konsumentorganisationer i Kanada är också splittrade och frågar sig i flera fall om de är ett labb eller en tidning. Consumers Association of Canada har deltagit flitigt i arbetet med standarder, men andra frivilligorganisationer, bland annat miljörörelsen och organisationer i Quebec, engagerar sig inte. Vägen framåt för brukarinflytandet i standardiseringen ser ut så här: Standardiseringens roll behöver klargöras. Finansieringen måste garanteras för representanter i hela systemet. Full geografisk och språklig täckning måste garanteras. Bättre dialog med frivilligorganisationerna. Klargöra behoven bättre hos olika intressegrupper. Tänka mer internationellt. 6. Miljöorganisation provar på standardisering Hur arbetar miljörörelser för att få grönare standarder? Lone Alstrup beskrev en fyraårig resa inom standardiseringsvärlden, som hennes organisation kunnat göra genom medel från danska naturvårdsverket. Alstrup arbetar för Danmarks Naturfredningsforening (DN), som är inriktad på skydd av naturområden. Organisationen har 140 000 medlemmar spridda över Danmark. 2 000 aktiva gräsrötter finns i 217 lokala kommittéer och huvudkontoret har 45 anställda. Arbetet hade tre pelare, tre frågor i fokus som bevakades: En hållbar utveckling för samhället Globaliseringen, främst av frihandeln. Den demokratiska utvecklingen - vad som händer när standardisering flyttas ut internationellt. Olika strategier testades för att se vilken som gav bäst inflytande. Om det var att agera som kritisk observatör och höja den politiska medvetenheten, att försöka påverka processen, metoderna och förutsättningarna eller att påverka själva skrivningarna i standarderna. Alstrup beskrev ett av projekten, som handlade om tekniska analysmetoder av vatten. Om utfallet sa hon: Andra deltagare menade att vi ständigt satte fokus på miljöaspekterna. Men det finns inget resultat att konkret peka på. I ett annat projekt, som handlade om kreatursuppfödning, var utfallet definitivt litet. Det berodde dels på att frivilligorganisationerna bara utgjorde 1 procent av deltagarna men också på att DN kom in sent i processen. Mandatet var också så snävt att det inte gick att diskutera ur ett bredare perspektiv som att ta med organisk djurhållning. Ett annat standardiseringsarbete inom ISO som DN tänkt deltaga i gällde miljöstyrning, men de fann att det bara var fråga om en revidering. Inget nytt fick lyftas in, så DN avstod. Generellt kunde sägas att de första åren handlade mest om att lära sig och skriva rapporter. De faktiska resultaten var att DN fick igång ett bra internationellt samarbete.

10 Nationellt fick de också genomslag, men avtrycken var svåra att identifiera. Vi väckte frågor, riktade strålkastarljuset på frågor och att bara vara där hjälpte till att skapa ett forum för deltagande även för andra. DN är efter projektet mycket kritiska till hela New Approach. Den är i grunden odemokratisk och hela systemet borde göras om. Dessutom måste det bli mycket mer fokus på miljöfrågorna, enligt DN. En bit på vägen är det särskilda miljö-anec - ECOS (European Environmental Citizens Organisation for Standardisation - som etablerades 2002. Slutsatserna för DN:s del blev: Fyra år är en väldigt kort period, det behövs längre erfarenhet för att verkligen lyckas. Allianser och nätverk är väsentliga. Det var oerhört viktigt att ha bra kontakter med Danmarks standardiseringskommitté, annars visste man inte vad som skedde. DN blev bättre på att prioritera, och det var bra att lära sig detta genom praktiskt arbete. Av de strategier som prövades så var att påverka skrivningarna den minst framgångsrika. DN har lärt mycket om lobbying och faktiskt lyckats påverka politikerna i vissa delar. Problemen har varit att DN har kommit inför sent och att de saknar heltidsexperter. Men de tänker fortsätta att arbeta med politisk lobbying för att öka brukarrepresentationen. Det gäller att båda försvara våra beslut mot allmänheten och samtidigt behålla trovärdigheten. Vilket är svårt när resultatet är magert. Specifika tekniska standarder tar för mycket resurser för DN att deltaga i. Däremot tänker man satsa på att få in så mycket miljöaspekter som möjligt i ISO 14000-serien som är relevanta för oss. Vad är då de största hindren? Enligt Alstrup är det en mix av för lite erfarenhet, för lite pengar men framför allt att DN kom in för sent. DN:s åsikter filtrerades ut, det var oerhört tufft att få genomslag för ståndpunkterna. Några fiender fanns inte nationellt, där ses frivilligorganisationer som en naturlig intressent. Men internationellt fanns fiender enligt Alstrup en blandning av representanter för både standardiseringsorganen och industrin. Hon underströk att standardiseringsorganen inte är konsumentorganisationer. Detta drog omedelbart igång en diskussion. Generalsekreteraren i ECOS menade att de nationella kommittéerna inte är tillräckligt öppna och efterlyste bättring. Günter Cornelissen höll med Alstrups tes, men kände sig själv som 150 procent konsumentrepresentativ. Hans råd var att aldrig tro att andra tar hand om dina problem. Det är inte standardiseringsorganens roll att ta hand om konsumenterna. Kämpa själv, var på plats men slut allianser. Man måste vara del av systemet. Stiger man in i systemet, då får man tillgång till information. Och det behövs, menade han, för varje standard har minst tio liv, eftersom den revideras. Bruce Farquhar ansåg att intressegrupper måste klargöra vad man egentligen vill och se till vilka parter som finns med i arbetet och sedan lägga upp arbetet efter det. Arnold Pindar underströk att det finns en risk för skygglappar om man arbetar länge i en speciell kultur som standardisering. Det gäller att vara medveten om det.

11 7. Vad kan vi faktiskt göra? Tre gruppdiskussioner. Workshop 1: Rekrytering, motivering, utbildning och koordination av representanter för brukarna. Sven Bergström, LO, delgav tio års erfarenheter av brukarinflytande från fackföreningsrörelsens sida. Tolv fallstudier hade gjorts, som visar att standarder faktiskt har blivit bättre tack vare brukarinflytandet. Det fick publiken att fråga sig varför det görs så få utvärderingar av olika projekt från konsumentsidan? Det finns alltså framgångar, även om resurserna har varit otillräckliga. Men det fanns stora svårigheter med samarbetet med företagarintressena i de nationella kommittéerna, även om det där fanns en respekt för fackrepresentanternas erfarenhet av praktiskt arbete i kommittéerna. Men trots svenska framgångar hade New Approach enligt Sven Bergström misslyckats eftersom inte alla länder deltar. Direktiv och standarder ska ju representera alleuropeiska krav, men idag får man inte med alla aspekter i en standard. Det misslyckas också beroende på att engagemanget tenderar att avta med tiden, till följd av brist på resurser. LO-kongressen 2000 hade beslutat att öka resurserna till standardisering. Den efterföljande diskussionen tog först upp rekrytering av standardisatörer. Slutsatsen var att det behövs kvalificerade människor, med ett bredare perspektiv, ett perspektiv som inte bara är deras eget. De måste också ha praktiskt erfarenhet eller kunna skaffa sådan. Frivilliga eller professionella? Inget är bra eller dåligt, men de har olika förutsättningar som man måste vara medveten om. De kräver olika typer av stöd. En brist har varit att de fått för lite uppskattning, något som måste förbättras. Ett problem är också att det inte finns någon klar beräkning eller analys av mängden faktiskt arbete med standardisering. Folk får gärna för sig att det är för komplicerat för dem, så det krävs klargöranden om tidsåtgång men också om vilken typ av experter som behövs. Ibland behövs tekniska experter, ibland mer policy-makers. Det behövs heller inte bara personer i de tekniska kommittéerna, utan även människor som kan vara ute och kartlägga konsumenters krav och behov. Motivation är central. Standardisering kräver ett långtidsåtagande för att få kontinuitet. Ett sätt att motivera är att hävda att detta faktiskt är ett sätt att påverka sin arbets- och levnadsmiljö. Standardisering ska jämföras med andra sätt att påverka. Ytterligare en synpunkt: Den horisontella approachen kan vara kraftfull, till exempel som den tillämpas när det gäller maskinsäkerhet. Om man då påverkar det fåtal horisontella standardiseringsdokument som styr de andra, flera hundra dokumenten som tas upp i olika tekniska kommittéer, så är mycket vunnet. Och observera: att ha någon i en kommitté är inte alltid bättre än att ha ingen. Att vara där kan ge legitimitet, oavsett vad som sägs. Att skicka dit en dåligt förberedd representant kan inte ha något annat resultat än att legitimera själva processen. Sådana gisslansituationer måste undvikas, var konklusionen bland deltagarna. Utbildning krävs i: Standardiseringen som process Tekniska frågor

12 Riktlinjer och lagar Språk Social kompetens ( interpersonal skills ). Här är vad deltagarna tyckte borde göras och genomföras: Seminarier baserade på praktikfall. Hur gick projektet? Vilka representanter valdes? Hur löstes problemen? Hur stödde man sina representanter etc. Alltså genomgång på en mycket praktiskt nivå. Regelbundet deltagande från de baltiska länderna. Studier av balansen i representation. En rapport om läget i europeisk och internationell standardisering skulle kunna klarlägga läget tydligare, visa hur praxis ser ut och skillnader mellan olika länder. Uppmuntra myndigheterna att delta mer i standardisering. Gör standardiseringsarbetet gratis. Workshop 2: Att lyfta standardiseringen i media och i politiken Deltagarna var eniga om att de som arbetar med standardisering inte vet hur man ska närma sig media. Det är svårt att få genomslag. Och när det blir publicitet tenderar den att ge en negativ bild av standardiseringen. Förklaringen är delvis att standardiseringen är en långsam, utdragen process, medan massmedia fokuserar på enskilda händelser. Media vill ha en bra story, ett konkret fall eller konsekvens, vilket kan vara svårt att få fram i en sådan process. Det kan också vara känsligt mitt i förhandlingarna att kritisera tillverkarna i media, eftersom det skapar polarisering som gör det svårare att enas på slutet. Frågor som ska ställas i projekten är: När ska vi gå ut till media?. Hur ska vi gå ut? Varför går vi ut? Vilka riktar vi oss till? På den sista frågan är ett svar: till politikerna. Ett annat: för att höja medvetenheten hos den vanlige konsumenten. Man måste bestämma vad syftet egentligen är. Man måste också ha klart för sig att bara en mycket liten del av det som skickas till media i form av pressmeddelanden etc. faktiskt publiceras. Det mesta försvinner d v s slängs - efter en kort utvärdering på redaktionen. Lösningen är mediaträning, ansåg deltagarna. Dessutom behövs en plan, en klar strategi, för varje enskild insats. Den ska svara på frågor som: Varför är detta viktigt för journalisten? Varför är det egentligen intressant? Vad är det som hänt, varför, vem är inblandad, när etc? Vilken är målgruppen? Vilket är egentligen budskapet? Kan vi involvera vanliga människor i vår story? Kan vi få den livligare, mänskligare? Riktar vi oss till specialist- eller allmänna media? Tänker vi även på radio och TV? Intresset ska väckas redan i rubriken eller i de första meningarna. Risken finns annars att intresset avtar och texten inte blir läst.

13 Planering behövs för aktiviteter både på kort och lång sikt. Och det behövs ett helt (?)för att genomföra mediaaktiviteten, det räcker inte med en enstaka person. Det gäller också att inte glömma den interna informationen att tala med de egna medlemmarna. Andra tips var att utveckla bra relationer med enskilda journalister. Och att tänka på språket, att uttrycka sig begripligt. Att inte hemfalla åt de mer tekniska fackuttrycken inom standardiseringen. För att nå fram till beslutsfattande politiker finns det emellertid flera sätt än via massmedia. Som att arrangera speciella seminarier för att skapa en större förståelse för vad standardisering är. Och att knyta till sig personer med bra kontakter hos politikerna, personer som kan komma och gå var som helst, som har inflytande i kraft av att de är seniora och har mycket erfarenheter och många kontakter. En strategi som framfördes av några deltagare gick på ett helt annat spår. Den utgjordes av en tvåstegsraket. I ett första steg skulle profilen på standardiseringsarbetet som sådant höjas. För att få media och politiker att förstå vikten skulle standarden utmålas som ett medel för att höja tillväxten och konkurrenskraften hos europeisk industri. Eftersom just tillväxt och konkurrenskraft är de två mest centrala orden i dagens ekonomiska debatt, skulle detta kunna skapa en språngbräda, för att i ett senare skede kunna argumentera för legitima brukarkrav. Deltagarna på workshopen gjorde verklighet av sina nyvunna kunskaper genom att tillsammans skriva ihop början på ett pressmeddelande. Det löd: Internationella experter som möts i Stockholm kräver att politikerna ska ta sitt ansvar för konsumenternas säkerhet, hälsa och miljö. Medlen att ta vara på konsumenternas behov finns, men politikerna har abdikerat. De har överlämnat ansvaret till industrin, som har misslyckats med att leva upp till förväntningarna. Ett exempel är cigarettändare av engångstyp, som dödat flera människor. Industrin har vägrat att godta ändringar av standarderna, som skulle kunna göra tändare säkrare. Workshop 3 Hur användarmakt kan användas Workshopen utgick ifrån exemplet med TCO-märkningen av bildskärmar. Bakom detta framgångsrika exempel på användardriven utveckling av en standard stod Per Erik Boivie, som berättade om sitt arbete. TCO-märkningen, som utvecklades i flera steg, introducerades 1992 av en svensk facklig organisation TCO och en svensk miljöorganisation Naturskyddsföreningen (SNF). Från första början inriktades projektet mot att skapa ett globalt genomslag. Det globala perspektivet var helt nödvändigt för att övertyga tillverkarna om att satsa på TCOmärkningen. Hade de inte kunnat förespeglas en efterfrågan av TCO-certifierade skärmar även utanför Sveriges gränser (Sverige utgör bara 1 procent av världsmarknaden) hade de inte varit villiga att ansluta sig till konceptet. Nu har detta initiativ lett till en global de facto standard i och med att närmare 250 miljoner användare arbetar framför persondatorer som har en TCO-märkt bildskärm. Över sextusen modeller har certifierats av TCO som har certifieringsavtal med ett hundratal leverantörer. Mer än femtio procent av den årliga världsproduktionen av bildskärmar är idag bär idag TCO-märket.

14 Genomslaget för TCO-standarden globalt kan förklaras utifrån ett antal framgångsfaktorer: Visioner I bakgrunden finns visionen om att den tekniska utvecklingen måste gå att påverka utifrån ett användar- och miljöperspektiv. Det gäller bara att använda sig av de möjligheter som öppnas och inte låsa sig vid traditionella metoder och etablerade standardiseringsorgan. Ett proaktivt fackligt förhållningssätt TCO och SNF valde ett proaktivt förhållningssätt. Det egna initiativet gäller inte avvaktan på att andra ska göra jobbet. Långsiktighet och uthållighet Det har funnits en långsiktig och uthållig strategi som utvecklats successivt. Motstånd under resans gång har setts som utmaningar. Legitimitet och trovärdighet TCO har 1.3 miljoner medlemmar varav en stor majoritet använder datorer i sitt arbete. Detta har gett organisationen en legitimitet och trovärdighet för att ställa hårda krav på medlemmarnas arbetsredskap (datorerna). Kvalitetstänkande Rakt igenom konceptet finns ett kvalitetstänkande. Baserat på resultat från forskning och praktiska erfarenheter har TCO och SNF drivit på teknikutvecklingen och åstadkommit ständiga förbättringar (TCO 92, TCO 95, TCO 99, TCO 03). Kvalitet har eftersträvats också i den dokumentation som leverantören bilägger ansökan om certifiering. Efterkontrollen som genomförts av ackrediterade testplatser är ett annat led i kvalitetstänkandet. Allianser Genom allianser med andra organisationer och forskningsinstitut som t ex Näringsoch Teknikutvecklingsverket NUTEK och Institutet för Verkstadsteknisk forskning IVF har TCO ökat sitt kunnande inom miljö och energieffektivitet. De allierade har dessutom medverkat till att göra TCO-märkningen känd hos nya grupper. Nätverksbyggande Genom uppbyggnaden av ett nätverk av konsulter och forskare har en dialog i utvecklingsfrågor kunnat föras med den främsta expertisen på området. Därmed har vetenskapligt väl underbyggda kravspecifikationer kunnat tas fram. Genom kontaktpersoner i andra länder (Tyskland, Österrike, Italien, USA) underlättades kontakterna med respektive marknader. Internet TCO:s tidiga start (våren 1996) av en engelskspråkig webbsida i vilken certifierade produkter registreras har drivit på leverantörerna att TCO-certifiera sina produkter. Ett överlevnadsvillkor att finnas med på TCO:s lista som en leverantör uttryckt det. Ett starkt varumärke TCO-loggan (TCO 92, TCO 95, TCO 99, TCO 03) har blivit ett mycket starkt varumärke som signalerar miljöhänsyn och användaranpassning enligt den hårdaste standarden i världen. Det har blivit ett starkt säljargument och ett varumärke som ITföretag stoltserar med genom att i olika sammanhang länka det till företagets eget "brand name. Det märks inte minst i företagets marknadsföring (annonser, reklamfilmer i TV, mässor). Dessutom placerar många leverantörer TCO-loggan

15 direkt på bildskärmens ram i användarens blickfång liksom på kartongen som produkten levereras i. Ständiga förbättringar Idén med uppgradering av kraven efterhand och att låta dessa krav speglas i modifierade logotyper med angivande av årtal och nyckelbegrepp visade sig vara mycket fruktbart. Traditionellt har andra miljömärken kritiserats av bl a industrin för att konservera eller bromsa upp den tekniska utvecklingen. Med TCO 92 följt av TCO 95 och därefter TCO 99 och TCO 03 ges en klar signal att TCO strävar efter ständiga förbättringar. Det blir en konkurrensfördel för leverantörerna att kvalificera sig för certifiering enligt den senaste kravspecifikationen. Dialog med IT-industrin TCO har i de utvecklingsprocesser som lett fram till de slutgiltiga kravspecifikationerna fört en dialog med tillverkarna och fått en feedback från dessa på de drafts som tagits fram. Steget från TCO 92 till TCO 95 var mycket stort. Med TCO 95 fördes omfattande ergonomiska och ekologiska krav in. I samband därmed bildades Frontgruppen till vilken TCO 92-leverantörerna inbjöds att delta vid möten med TCO/SNF och organisationernas externa experter. Innan specifikationen fastställdes skedde sedan en remissomgång. Detta sätt att upprätthålla kontakter med tillverkarna och göra dessa delaktiga i utvecklingsprocessen har lett till att kravspecifikationerna hela tiden legat i fas med vad industrin rent tekniskt kunnat klara. Internationella standarder som grund Konceptet har byggt vidare på etablerad ISO-standard men höjt ribban för kraven och i vissa fall modifierat mätmetoder. Kraven på el- och brandsäkerhet är identisk med europeisk standard, de ergonomiska kraven utgår från ISO 9241. Dessutom har TCO i de senaste standarderna ställt krav på att leverantören ska vara ISO 14 001-certifierad eller EMAS-godkänd. Detta har varit en pådrivande kraft för att få företagen att införa miljöledningssystem. Helhetsperspektiv En mycket viktig faktor för framgången är att ett helhetsperspektiv tagits i kravställandet på utrustningen. Fackets kärnfråga att värna om medlemmarnas hälsa, säkerhet och välbefinnande i arbetet utgör bara en men synnerligen viktig del i kravspecifikationen. Den andra delen rör hänsynen till produktens och produktionsprocessens inverkan på den yttre miljön. Den tredje handlar om att effektivisera energianvändningen. Om TCO istället för helhetsperspektivet valt ett enfrågeperspektiv hade framgången med all sannolikhet uteblivit. Övrigt LO i Sverige har sedan några år initierat ett projekt som inspirerats av TCO:s erfarenheter och certifierar nu IT-system och programvaror. Ett samarbete sker med bl.a. fackföreningar och forskare i Tyskland.

16 8. Slutsatser av seminariet Balansen i standardisering är sned, till brukarintressenas nackdel. Detta behöver korrigeras och det gäller både nationellt, på europeisk nivå och internationellt. Många vackra ord har uttalats och stolta deklarationer antagits genom åren, men de har i stor utsträckning stannat på papperet. Besvikelsen är stor från brukarintressena att det inte blivit mer av praktiskt resultat. Resurserna som läggs på standardisering minskar i många länder, vilket gör det mer nödvändigt att utnyttja de begränsade resurserna optimalt. Arbetet med standardisering kommer att öka i framtiden. Dels finns det mycket som revideras, bland annat standarder under produktsäkerhetsdirektivet. Dels tillkommer standarder inom mer otraditionella områden som tjänster. Det gäller att vara medveten om att standardiseringsorganen inte är konsumentorganisationer. Motstånd kommer alltså inte bara från industrin utan även genom standardiseringsorganens oförmåga och ovana att se till brukaraspekterna. TCO-märkningen är ett unikt exempel på en fackligt initierad användardriven utveckling som resulterat i en global de facto standard för databildskärmar. Exemplet kan tjäna som inspirationskälla för konsument-, arbetstagar- och miljöorganisationer som vill samverka och agera proaktivt. Detta för att åstadkomma en arbetsmiljö-, säkerhets- och miljökvalitet på arbetsverktyg e.t.c som går långt utöver etablerad internationell standard. Fler aktörer involverar sig i standardisering även av mer informell natur, som TCO-märkningen. Detta är på många sätt bra för konsumenterna, men kan långsiktigt vara ett hot eftersom det urholkar den ordinarie standardiseringen och skapar olika parallella system. Mer samarbete, koordination och erfarenhetsutbyte krävs nationellt, regionalt och europeiskt. Det gäller såväl mellan länder, som mellan konsumentintressena, miljöorganisationer och arbetstagarorganisationer. Dessa tre parter har hittills i stor utsträckning kört sina egna spår med några undantag som bildskärmsexemplet då en arbetstagarorganisation och en miljöorganisation hade en nära samverkandet är viktigt att de baltiska länderna snabbt tas med i samarbeten och erfarenhetsutbyten, för att på så sätt stärka de europeiska brukarintressena. Rekryteringen och utbildningen av standardisatörer måste öka och bli bättre, mot bakgrund av att arbetet ökar och en del som varit med länge kommer att sluta. Åtgärderna ska ta sikte på ett långtidsengagemang, eftersom kontinuitet i processen är central. Det behövs kvalificerade människor, med ett bredare perspektiv. Motivation är en viktig faktor. Seminariet gav en hel del praktiska uppslag. Media är en nödvändig väg att höja profilen på standardiseringen och hävda brukarintressena. Det handlar om mediaträning, att förstå massmedia, att planera och ställa de viktiga frågorna inför varje insats. En väg att höja profilen är att argumentera för att bra standardar behövs för att höja Europas konkurrenskraft och tillväxt.