Jag är övertygad om att vi som jobbar med utredningen om nordiska framtidsscenarier fått många tankar och idéer att bita i, som kan föra oss framåt.

Transkript

1 Johan Strang Centrum för Norden Studier den 27 april 2012 Slutkommentarer vid seminariet om Helsingforsavtalet på Voksenåsen Tack så mycket till hela publiken, till alla talare, ambassadörer-moderatorer, och framför allt till Karl Einar Ellingsen och Anna Florén här på Voksenåsen för ett ypperligt samarbete i arrangemanget av detta seminarium. Jag är övertygad om att vi som jobbar med utredningen om nordiska framtidsscenarier fått många tankar och idéer att bita i, som kan föra oss framåt. Mitt uppdrag är något paradoxalt: jag ska sammanfatta diskussionen genom att säga något om det som INTE blivit sagt här idag. En sak som många talare betonat är att Helsingforsavtalet är ett dokument som speglar 50-talets samarbete, och de visioner man hade Det har reviderats i flera repriser, speciellt på 1970-talet då institutionerna Nordiska Rådet och Ministerrådet skrevs in i avtalet. På många sätt är det nordiska samarbetet, dess institutioner och inte minst Helsingforsavtalet en framgångshistoria, men mycket har hänt sedan 1962 och Vi står inför helt andra utmaningar och därför kan det vara nyttigt att göra som vi gjort idag, och fundera över hur det nordiska samarbetet skulle se ut om man byggde upp det idag. Detta är inte bara en akademisk övning, utan en ytterst relevant frågeställning för våra nordiska länder idag. Mycket skulle vara vunnet, betonade många idag, om vi bara såg till att våra länder, dess regeringar och administrationer efterlevde det existerande avtalet. Helsingforsavtalet är mycket ambitiöst och utgör inget hinder för ett mycket nära nordiskt samarbete. Men å andra sidan, hur ska man kunna se till att länderna efterlever detta avtal. Avtalet är nämligen väldigt oförpliktande i sina formuleringar. Det är många vackra ord om hur man ska eftersträva harmonisering i lagstiftningen och så vidare, men avtalet förbinder eller förpliktar inte de nordiska länderna, deras regeringar eller förvaltning till något. det är fråga om bör och inte skall. 1

2 Så problemet med Helsingforsavtalet är att de nordiska länderna lever inte upp till den ambitionsnivå som Helsingforsavtalet satt upp. En annan sak är sedan det officiella nordiska samarbetets strukturer och organisation som lades till i Helsingforsavtalet på 1970-talet. I vårt utredningsarbete vid CENS och också här idag har vi hört många röster som tycker att denna organisation är långsam, klumpig och otidsenlig. Vad kan vi lära oss av det att utrikes och säkerhetspolitiken, som idag är det mest dynamiska området för nordiskt samarbete, inte vill bli formaliserat i apparaten i Köpenhamn? Men det är kanske skäl att minnas att Helsingforsavtalet också är ganska oförpliktande och vagt in sina formuleringar om Rådet och ministerrådet. Det står bara några lösa satser om att Rådet kan bilda utskott, men säger inte hur många eller om vilka teman. Avtalet säger heller inget om vilka ministrar som ska bilda råd. Och ämbetsmannakommittéerna och sekretariaten nämns, men utan närmare specifikation. Man kan alltså också göra ganska stora förändringar i det nordiska samarbetets formella strukturer utan att revidera eller riva upp Helsingforsavtalet. En konklusion vi kan dra av detta är då, och som ingen sagt rent ut idag, är att det enda argumentet för att man ska revidera Helsingforsavtalet, eller komma med ett Helsingforsavtal 2.0., eller ett Voksenåsenavtal, är att man på ett fundamentalt sätt vill förstärka och reviltalisera det nordiska samarbetet. För dem som inte tycker att det nordiska samarbetet är viktigt, är Helsingforsavtalet ett mycket välfungerande dokument, eftersom det inte förpliktar någon till något. De som tycker att det nordiska samarbetet ska fortsätta enligt den frivilliga pragmatiska linjen, och inte ha några som helst förpliktande eller suveränitetsöverförande element, kan ju också tycka Helsingforsavtalet med sin höga ambitionsnivå och vackra ord är bra. 2

3 Lusten och viljan för att skapa ett nytt Helsingforsavtal eller Voksenåsenavtal bottnar i en önskan om att revitalisera och fördjupa det nordiska samarbetet - att göra de nordiska länderna mera förpliktade att behandla andra nordbor på samma villkor som sina egna medborgare att lösa gränshinder med pensioner etc. Tar man Jan-Erik Enestams fråga, hur det nordiska samarbetet skulle se ut om man byggde upp det från grunden idag, på allvar, står man inför många obekväma utmaningar. Frågan är värd att ställa, men man måste också komma ihåg att det finns fina gamla idéer och traditioner som kanske är värda att värna om även om ingen skulle komma på dem idag. Många av dessa handlar om att skapa informella nätverk och kontakter mellan länderna. Även om man pratar mycket om nätverkens betydelse idag, är det få som uppmärksammar de mekanismer och metoder på vilka dessa skapas. Vem skulle idag komma på tanken om att man skulle samla 87 nordiska parlamentariker för ett 3-4 dagars möte? Men det är en mycket fin och värdefull nätverksproducerande tradition som utan tvivel är värd att behålla och utveckla. Men skulle man skapa de officiella samarbetsstrukturerna från grunden idag, så skulle man nog inte komma på tanken att skapa den ganska tunga struktur som man tänkte ut på först 50-talet, men framför allt kring ministerrådets grundande i slutet av 60-talet. Det är skäl att komma ihåg att ministerrådets tänktes ut för Nordek som var en mycket starkare och formellt bindande organisation än det ministerråd man sedan skapade som tröst. Skulle man försöka tänka ut denna struktur idag, skulle man kanske nog också få för sig att skapa ministerråd och en apparat som koordinerade dessa möten, men man skulle inte göra den lika stor. Man skulle knappast heller skapa lika många ministerråd. Man skulle inte ha ambitionen om att vara heltäckande. Man skulle, som Haarder påpekade, börja med de mest uppenbara utrikesministrarna och försvarsministrarna. De som INTE har råd idag. Jag tror också att man skulle erkänna att det nordiska regeringssamarbetet inte behöver täcka alla områden och man skulle kanske försöka utveckla andra strukturer för att ta hand om samarbetet på andra områden. 3

4 Men även om man kanske inte skulle försöka vara så heltäckande som idag, så tror jag inte att man för dens skull skulle vara mindre ambitiös. Jag tror faktiskt att man skulle börja tänka sig starkare formella strukturer inom vissa sektorer områden, kanske t o m med en viss suveränitetsöverförelse. Apparaten skulle vara lättare, men starkare. En sak som jag tror att man skulle ta på större allvar än tidigare är, som många betonat idag, Nordens rykte och profil utomlands, och Nordens möjlighet att agera samfällt på internationella arenor. Då det nordiska samarbetets strukturer skapades under 1950 och 70-talet tänkte man gärna att Norden var nog i sig självt, som Stoltenberg påpekade. Man tänkte Norden som ett alternativ till Europa och EU. Idag är det inte många som tänker så, och skulle man skapa det nordiska samarbetet idag, skulle man nog se till att det var i förbindelse med omvärlden, att det utgjorde en plattform utåt, i minst lika hög grad som inåt. Men omvänt betyder detta också att vi först nu börjar inse att omvärlden inte ser oss som 5 olika länder som liksom i de olympiska spelen startar på samma linje som alla andra länder i världen. Omvärlden ser Norden som en region och då måste vi också kunna svara och agera på denna den internationella scenen som en region. Gemensamma utrikesminstermöten med Tyskland är ett förträffligt steg i denna riktning. Norden behöver strukturer och instrument för ett mera gemensamt nordisk ansikte utåt. Bertel Haarder talade om marknadsföring av Nordiska framgångar. Jag vill fylla på med att säga att Norden också behöver kompetens och kunskap om sig själv och de av våra erfarenheter som omvärlden tycker att är så intressanta. Vi behöver kunskap om den nordiska välfärdsmodellen, jämlikheten mellan könen, freden och fredsmäklingen, organisationslivet, den låga graden av korruption etc. Det finns en massa institutioner som behandlar dessa frågor i Norden, men man gör det ur ett nationellt perspektiv som inte svarar på den efterfrågan om kunskap om Norden som finns i Europa och världen. Jag tror också att vi skulle behöva någon slags strukturer eller mekanismer som samlar denna kunskap och operationaliserar den och gör den tillgänglig för politiker och massmedia, både inom och utanför Norden. 4

5 Visst ska vi marknadsföra det vi har goda erfarenheter av, men marknadsföring utan kompetens är meningslöst. Det finns en fara för att man genom branding nostalgiserar, cementerar och förstelnar det man marknadsför. Ta den nordiska modellen som ett exempel. Alla vill representera den nordiska modellen, vissa t o m till den grad att de varumärkesbelägger den. Men den nordiska modellen dör om man slutar utveckla den. Och hur ska vi utveckla den? Idag tenderar man gärna att tro att den nordiska modellen är ett resultat av vår gemensamma kultur, våra gemensamma värderingar. I ett sådant perspektiv glömmer man att den nordiska modellen faktiskt är ett resultat av det Bo Lidegaard talade om, d v s ett målmedvetet och systematiskt erfarenhetsutbyte mellan ledande politiker i våra länder. Man träffades, jämförde och diskuterade ja t o m tävlade med varandra på välfärdsområdet och på så vis föddes den gemensamma välfärdsmodell vi idag är så stolta av. Vad den nordiska modellen behöver idag är inte mera marknadsföring, utan snarare mera samarbete. Nästa Stoltenbergrapport borde nog vara på välfärdssidan t ex genom en rapport på arbetsmarknadsområdet. Detta var några av de tankar jag fick med mig av denna förmiddag och jag är säker på att många flera idéer dyker upp då vi smälter detta i flyget hem till Helsingfors. Så än en gång, tack till er alla här på Voksenåsen, tack till alla talare, och tack till denna stora publik som genom sitt stora antal visar att Norden och det nordiska samarbetet är tillbaka på agendan. 5