Mauno Koivistoseminarium. Helsingfors

Transkript

1 Ingvar Carlsson Mauno Koivistoseminarium Helsingfors Det är en stor ära för mig att få medverka vid detta Mauno Kovistoseminrium. Mauno Koivisto är en av de stora ledargestalterna och statsmännen i Norden under efterkrigstiden. Han hade en avgörande betydelse för Finlands framgångsrika utveckling både på kort och lång sikt. Det är att viktigt att minnas vad Mauno Koivisto stod för men vi har också ett ansvar för att på olika sätt föra arvet från honom vidare. Min uppgift i dag är att tala om det nordiska samarbetet i ett Europa under förändring, vad kontakterna betytt och uppgifterna i framtiden. Låt mig starta långt tillbaka med de skandinaviska försvarsförhandlingarna Tanken var att Danmark, Norge och Sverige skulle gå samman militärt för att därmed hålla stormakterna utanför Norden och förhindra krig på våra territorier. Men till slut föredrog Norge och Danmark att ansluta sig till NATO och därför bröt förhandlingarna samman. Tage Erlander betecknade senare detta som sitt största politiska misslyckande. Inte bara därför att han ansåg att Norden därmed hamnade i ett farligare säkerhetspolitiskt läge utan också för att det nordiska samarbetet i stort skulle allvarligt försvåras om två länder i Norden tillhörde NATO medan två förklarade sig neutrala. Jag tycker att Tage Erlander hade grund för sina farhågor. Men lyckligtvis slog de inte in. För det första ledde den finska och svenska neutralitetspolitiken till en stabilitet i norra Europa som vi saknade på kontinenten. Där stod NATO och Warzsawapakten öga mot öga. I Norden var de skilda åt. Inte minst bidrog den skickliga finska utrikespolitiken till detta. För det andra kunde det Nordiska rådet bildas relativt omgående och stor handlingskraft visades från början. På område efter område genomfördes reformer som positivt påverkades människornas vardag och som ledde till

2 ekonomiska och sociala förbättringar. I den internationella debatten framförs ofta Nordiska rådet som ett av de mest framgångsrika samarbetsprojekten mellan länder som världen kan uppvisa. För det tredje ledde samarbetet fram till något som kom att kallas Den nordiska modellen. Den bygger enligt min mening på tre hörnstenar: Generell välfärd och trygghet för alla medborgare Inkomstrelaterade försäkringssystem som ger ersättning vid sjukdom, arbetslöshet och ålderdom. En skattefinansierad offentlig sektor som garanterar medborgarna utbildning, vård och omsorg. Därtill vill jag nämna den betydelse som starka fackföreningar, folkrörelser och jämställdheten mellan kvinnor och män haft. Finns då inte olikheter mellan våra länder? Jo förvisso. Men det har under senare år genomförts ambitiösa, gemensamma undersökningar av forskare från våra länder och de har kommit fram till att det finns mycket god grund för att tala om en nordisk modell. Jag vill särskilt lyfta fram en spännande och glädjande omständighet. I de stora globala undersökningar som numera görs om alltifrån livskvalitet, miljö och företagens konkurrenskraft kommer vanligen de nordiska länderna på någon av de tio första platserna. Det innebär inte att allt är bra i våra länder. Det finns många områden där våra medborgare med fog kräver förbättringar. Jag återkommer strax till den uppgiften. Vi har ändå rätt att känna stolthet över att flera internationella bedömare har kallat den nordiska modellen för det kanske mest anständiga samhället som hittills skapats. Norden har självfallet inte varit oberoende av utvecklingen i vår omvärld. Vi har inte velat isolera oss utan på olika sätt sökt samarbeta med andra för att både dra fördelar av detta men också ta ansvar. Det stora undantaget var länge att vi ansåg oss inte kunna vara medlemmar i det som nu kallas den Europeiska unionen. Det främsta skälet var vår neutralitetspolitik.

3 En ny situation inträdde när det kalla kriget upphörde. I samband härmed uppstod en viss irritation mellan våra länder. Jag ser ingen anledning att gå djupare in på detta i dag. Egentligen handlade det nog mest om ett missförstånd. I Finland upplevdes den skrivelse som den svenska regeringen sände till riksdagen hösten 1990 som en plötslig och överraskande omsvängning av den svenska inställningen till ett medlemskap i EU. För mig och den socialdemokratiska regeringen handlade det om en lång process som startade 1988 och avslutades med folkomröstningen Jag bedömde att det vägde mycket jämt bland svenskarna om ett ja eller nej till medlemskap och att vi därför måste gå fram försiktigt. Hösten 1990 låg i riksdagen motioner från både moderaterna och folkpartiet där de krävde beslut om medlemskap. Före årsskiftet måste riksdagen uttala sig om motionerna. Centern och socialdemokraterna ansåg att det krävdes ytterligare överläggningar mellan partierna innan vi var mogna att ta slutgiltig ställning. Därför valde regeringen formuleringen att vi i tydligare och mer positiva ordalag borde uttala oss om medlemskap. Vi kan ändå glädja oss åt att det blev majoritet både i Finland och Sverige för ett medlemskap 1994 efter de förhandlingar som fördes med EU. Det var också väntat att de första åren i EU skulle överskugga det nordiska samarbetet. Däremot har jag ibland känt en oro över att man ibland tar det nordiska samarbetet för givet och att det nu löper vidare utan att det krävs särskilda insatser. Så förhåller det sig inte. Därför är jag glad över möjligheten att just här i Helsingfors få säga något om hur jag ser på Norden i ett europeiskt sammanhang. Jag är tacksam över att jag utförligt kunnat tala om dessa framtidsfrågor med mina goda vänner Paavo Lipponen och Ulf Sundqvist. Det har i hög grad påverkat mitt tänkande. För att tydliggöra mitt budskap vill jag konkretisera mig i fem punkter. 1. Först ett ord till försvar för EU. Många är i dag kritiska både mot Kommissionen och regeringarna. En del för att man visar bristande handlingskraft. Andra för att man lägger sig i för många detaljfrågor som bör överlåtas på medlemsländerna. Själv är jag besviken över att EU inte förmått samla sig kring en gemensam strategi för att hantera den stora flyktingströmmen. Vi får ändå inte glömma den helt avgörande förändring som ägt rum i Europa. Efter att de senaste 100 åren ha

4 upplevt två världskrig som startade på vår kontinent och 40 år av kallt krig sitter vi nu runt förhandlingsbord för att fredligt lösa våra problem. Det är en ett historiskt framsteg som är helt avgörande för våra möjligheter att lösa andra problem. I dag är det viktigt att vi tar hoten från de högerpopulistiska gruppernas framväxt på största allvar. Vi inbillade oss efter kommunismens fall 1989 att vi kunde ta demokratin för given i vår del av världen och att vi kunde koncentrera oss på att hjälpa den vidare till andra delar av världen. Nu vet vi att så inte är fallet. Det räcker om jag nämner Polen och Ungern men tyvärr är problemet större än så. Vi har både en skyldighet och en rättighet att kraftfullt försvara demokratin. Det är den övergripande uppgiften. 2. Jag är övertygad om att en av de viktigaste orsakerna till högerpopulismens framväxt är de ökande ekonomiska och sociala klyftorna i våra länder. Där marknaden har regerat har de rika blivit enormt mycket rikare samtidigt som stora löntagargrupper stått och stampat på samma ställe. De socialdemokratiska partierna bör enas om att åter göra jämlikheten till vår viktigaste politiska fråga. Människors lika värde bör sättas högst upp på den politiska dagordningen. 3. I kampen för demokrati och ökad jämlikhet är för oss Nordiska Rådet och den nordiska modellen en ovärderliga tillgång. Redan vårt utgångsläge är bättre än i många andra länder därför att välfärden hos oss varit mer motståndskraftig. Den nordiska modellen är i mycket ett verk av arbetarrörelsen. Men det är en styrka att den också fått stöd av andra partier och grupper. Vi bör nu inbjuda till en bred debatt om hur vi kan utveckla Nordiska Rådets verksamhet och vitalisera den nordiska modellen. 4. Det finns ingen motsättning mellan ett ökat nordiskt engagemang och medlemskapet i EU. Nordiska regeringsledamöter och parlamentariker bör inom ramen för EU mer aktivt och kraftfullt verka för nordiska ståndpunkter och föra fram våra erfarenheter. Den nordiska modellens obestridliga framgångar gör att vi bör uppträda med större självtillit. Jag tycker också att de nordiska regeringarna bör stärka de bilaterala

5 förbindelserna med Tyskland och Frankrike med syfte att bli mer framgångsrika europeiska aktörer. 5. Det är med extra känsla och värme som jag avslutar med en femte punkt. Den handlar om relationerna mellan Finland och Sverige. Många anser, med rätta tycker jag, att våra länder i dag står varandra närmare än någonsin sedan skilsmässan för drygt 200 år sedan. Hur bra relationerna än varit med Norge, Island och Danmark har det ändå funnits en extra dimension i de svensk-finska kontakterna. Det har inte minst att göra med den personliga vänskapen som en omistlig del i samarbetet. Därför avslutar jag med ett extra tack för de många fina politiska och personliga minnen jag har med mig från mina många besök i Finland.