Vad håller vi egentligen på med?

Vad håller vi egentligen på med? STEFAN EINARSSON AKTIONSLÄRANDE Forskande lärare i skolans vardagsverksamhet 1

2

STEFAN EINARSSON Vad håller vi egentligen på med? Aktionslärande 2003-2004 3

4 Aktionslärande 2003-2004 2005 Stefan Einarsson

Innehållsförteckning Bakgrund, frågeställning och disposition... 9 Skolans organisation och arbetslagens lärarsammansättning... 9 Mina upplevelser av arbetsplatsträffarna...10 Aktion i arbetslaget...11 Intervjuer med skolans två biträdande rektorer...13 Avslutning...14 Noter...17 Källförteckning...18 5

6

Förord Dette heftet inneholder en prosjektoppgave som er skrevet våren 2002 på studiet i Aksjonslæring i regi av Universitetet i Tromsö. Studentgruppen har bestått av 24 lærere i grunn-og videregående skoler,førskolelærere og fritidspedagoger fra Gotland kommune. Studiet er på 10 vekttall (20 poeng) og har vært organisert som et deltidsstudium over tre termin.studiet har bestått av tre studiesamlinger og fire videokonferanser. Mellom samlingene har studentene vært organisert i lokale samarbeidsgrupper. Arbeidet i disse gruppene har bestått i å re flektere over egne praksiserfaringer i møte med teori som har vært presentert på samlingene.studentenes eget utviklingsarbeid på sin arbeidsplass har vært utgangspunktet for prosjektoppgavene. Prosjektoppgavene utgjør den skriftlige delen av eksamen på studiet. Mellom samlingene har Tjelvars datanett värt flittig brukt som kommunikasjonskanal. Det har vært spennende for oss på Universitetet i Tromsö å samarbeide med studentene. De har vært engasjerte og aktive medspillere under hele studiet. Tromsø den 16.6.2005 Eli Moksnes Furu Prosjektleder Tom Tiller Professor 7

EXAMENSARBETE Aktionslärande 20 p Ht 2004 TROMSØ UNIVERSITET Institutionen för lärande och praktisk pedagogik Stefan Einarsson 8

Bakgrund, frågeställning och disposition Idéen till denna uppsats växte fram ur en känsla av frustration. Källan till denna frustration var och är arbetsplatsträffarna i mitt arbetslag. Den fråga som jag ska försöka besvara i detta arbete är: Hur kan arbetsplatsträffarna på mitt program förbättras? Uppsatsen inleds med en beskrivning av skolans organisation och lärarsammansättningen i mitt arbetslag. Därefter försöker jag beskriva mina upplevelser av arbetsplatsträffarna i arbetslaget. Nästa del av arbetet redovisar en s.k. brevmetodsundersökning. Undersökningen analyserar dels mina kollegors upplevelser av arbetsplatsträffarna, dels deras förslag om förbättringar. Sedan följer intervjuer med skolans två biträdande rektorer och deras syn på arbetslagens uppgifter, samt deras uppfattning om hur arbetslagen förmår att utföra dessa uppgifter. Uppsatsen avslutas med slutsatser och tankar om arbetsplatsträffarnas framtid. Min intention är att egna reflektioner, brevmetodsundersökningen och intervjuer, ska belysas och förhoppningsvis fördjupas genom hänvisningar till den kurslitteratur som vi använt under aktionslärarkursen. Skolans organisation och arbetslagets lärarsammansättning Jag arbetar på en gymnasieskola med i huvudsak yrkesinriktade program: bygg, energi, el, fordon, sjöfart, produktionsteknik, teknik och naturvetenskapligt program. Skolledningen, som består av rektor och två biträdande rektorer, har drivit idéen att skapa arbetslag. För två år sedan tillsatte skolledningen utbildningsledare som skulle agera som arbetsledare för de olika arbetslagen. I de flesta fall motsvarar arbetslagen ett program. Utbildningsledarna rekryterades från lärarstaben på skolan. En del av utbildningsledarna har femtio procent nedsättning i tjänsten för detta uppdrag, medan andra utbildningsledare har trettio procent nedsättning. Variationen i nedsättning grundar sig troligtvis på en uppskattning av arbetsbörda. En gång i veckan träffas ledningsgruppen, dvs. skolledningen och utbildningsledarna. Dessa möten är tänkta att fungera som styrmöten för skolan. Skolledningens intention ser jag som ett försök att decentralisera organisationen, dels för att öka inflytandet hos lärarna genom delegering av uppgifter, dels för att skapa utrymme för andra uppgifter som de förväntas att utföra. Skolledningen har också strävat efter att en lärare ska ha all undervisning inom ett program. Detta har inte lyckats fullt ut då en del lärare måste undervisa på andra program för att fylla sin tjänst. Det har också varit lärare som önskat tjänst på andra program, dels för att få undervisa i de ämnen som vederbörande har i sin utbildning, dels för att få möta olika elevgrupper. Utöver de arbetsplatsträffar som mötena inom programmen kallas, har lärarna även ämneskonferenser med andra lärare från andra program. Teknikprogrammet som jag tillhör har två inriktningar: färg form och funktion och medieteknik. Vi är elva lärare med olika ämnesinriktning. Själv har jag s.k. kärnämnen, samhällskunskap och religion. De tre andra kärnämneslärarna undervisar i: svenska, engelska, kemi, fysik, gymnastik och matematik. Övriga sju lärare, s.k. karaktärämneslärare, undervisar i olika dataprogram, film, bild, konstruktion, slöjd och design. Kärnämneslärarna i mitt arbetslag har tjänstgöring på andra program, och detta gäller även en del av karaktärsämneslärarna. 9

Avslutningsvis kan jag konstatera att min skola följer den allmänna skolutvecklingen under de senaste två decennierna. Avregleringen av skolväsendet, införandet av målstyrning och påbud från staten att skolan ska indelas i arbetslag. Denna förändring är enligt Gunnar Berg en av de mest omdiskuterade frågorna i svensk skolpolitik sedan efterkrigstiden. Denna nyordning ledde till diskussionen om en ny lärarroll. År 1996 ingicks ett nytt fackligt avtal. Fackförbunden konstaterade att lärarna och andra anställda därmed fick ökat egenansvar. Ett behov av vidgad kompetens för skolans personal efterfrågades kring områden som: skolans system, hur beslut fattas, kunna delta i utvecklingsarbete, känna till utvärderingsmetoder m.m. (1) Om det efterfrågade fackliga behovet av vidgad kompetens för den nya lärarrollen har förverkligats kan diskuteras, och jag återkommer till denna fråga senare i uppsatsen. Mina upplevelser av arbetsplatsträffarna Varje onsdag mellan klockan 13.00 till 17.00 har vi haft konferenstid. Utbildningsledaren har varit ordförande, och även varit den som förberett mötena. Min frustration uppstod dels genom vår oförmåga att skapa en fungerande form för mötena, dels av att alltför många möten behandlade punkter som inte berörde samtliga lärare, samt att vissa saker aldrig kom upp på dagordningen. Oförmågan att skapa en fungerande form för våra möten tog sig uttryck som: lärare kom regelbundet för sent, en del kom inte alls, mobiltelefoner ringde, mobiltelefoner ringde och samtal inleddes under pågående möte, elever kom och frågade lärare om hjälp, frågor på dagordningen som efter en stund utmynnade i andra problemställningar, och kollegor som startade egna samtal under pågående officiellt samtal. Frågor som skulle behandlas på dagordningen berörde inte alla i kollegiet. Ofta kunde jag uppleva att spörsmål kring teknikprogrammets inriktningar dominerade dagordningen. Med jämna mellanrum förmedlade vår utbildningsledare uppmaningar från rektorerna och deras styrgruppsmöten. Återkommande uppdrag var att se över den lokala arbetsplanen, att förbereda årets mässa där gymnasieskolans olika program skulle visa upp sig, eller att diskutera kompetensutveckling. Syftet med att omarbeta den lokala arbetsplanen blev med tiden alltmer diffus. Vem skrev vi den för? Var den till för politiker, elever, oss själva, föräldrar eller en kombination av alla målgrupper. Om den var för oss lärare så upplevde jag inte att den hade någon betydelse för den verksamhet vi bedrev. Kompetensutvecklingen skulle vi också regelbundet diskutera. Vi ombads, årligen att skriva ner våra önskemål för de kommande åren; en långsiktig strategi. Någon form av uppföljning, redovisning eller samtal kring kompetensutvecklingens utfall kom aldrig till stånd. De saker som kom i skymundan var klasskonferenser och samtal om eleverna på teknikprogrammet. Vi hade klasskonferenser som efter en tid upphörde. Orsaken blev aldrig klarlagd. Vi hade även planeringskonferenser som syftade till ämnesövergripande projekt men även de försvann. Under en period startade vi en läsecirkel. Boken som vi valde texter ur handlade om teknik, vetenskap och kreativitet. (2) Närvaron hos kollegiet var som vanligt något bristfällig, men trots detta upplevde jag och flera kollegor att läsecirkeln var lyckad. Efter några möten upphörde även denna aktivitet. Orsak okänd. Mina upplevelser från arbetsplatsträffarna på teknikprogrammet kan tyvärr inte beskrivas som en isolerad period under mina år som lärare. Alltför ofta har jag upplevt skolorganisationer och de former för möten som stipulerats 10

som mer eller mindre bristfälliga. Tom Tiller redovisar i boken Aktionslärande de problem som ofta uppstår då den ensamarbetande läraren ska ingå i olika former av arbetslag. (3) I boken beskrivs de klassiska problemen som ofta uppstår i en grupp efter en kort tids samvaro. Engagemanget och lojaliteten ifrån alla i gruppen saknas. Personliga motsättningar blev förstorade och förstärkta. Att rektorn inte klarar av ett tydligt ledarskap när det behövs. Att man talar förbi varandra när man försöker ta tag i problemen, eller att tid helt enkelt saknas för samtal. En av slutsatserna i Tillers bok är att de problem som ofta uppstår när lärarna ska samarbeta i grupper ofta beror på avsaknad av handledning. Lärarna behöver en samtalspartner med goda insikter i innovationsfrågor som kan förklara de problem som uppstår. Risken är annars att man söker förenklade förklaringar, till exempel kollegors dåliga egenskaper. Det som skulle behövas är någon form av samarbete mellan lärare och forskare med pedagogisk inriktning, enligt Tiller. Aktion i arbetslaget Flera kollegor i arbetslaget som jag talade med upplevde frustration kring arbetsplatsträffarna. Ibland försökte någon av oss i arbetslaget ta tag i problemen men någon förändring verkade omöjlig att genomföra. Stämningen var ändå god med tanke på det missnöje som fanns hos flera av lärarna. Under aktionslärarkursen fick jag idéen att på något sätt ta tag i de problem som fanns i mitt arbetslag. Ett sätt att ta tag i problematiken var att fråga de lärare som ingick i arbetslaget hur de upplevde situationen. Tom Tiller lanserar idéen om time out i arbetslivet. Att bryta vardagslunken, att stanna till och reflektera över vad som är de grundläggande målen i verksamheten, att försöka nå djupdimensionen.(4) Skolforskaren Gunnar Berg framhåller den s.k. brevmetoden som ett verktyg för att undersöka skolkulturer. (5) Att analysera en skolas kultur är vanskligt, enligt Berg. Skolkulturer kan variera inom en och samma skola. Berg menar att skolkulturer kan liknas vid ett sammelsurium av olika sociala fenomen och därmed svåra att analysera. Trots begreppets svårfångade karaktär är skolkulturen en nyckelfaktor för en skolutvecklingsprocess, enligt Berg. En undersökning av en skolkultur kräver en tydlig fokusering på delar av skolans olika kulturer. Brevmetoden är ett mellanting mellan intervju och enkät. De som skall utfrågas uppmanas till att skriva ett brev till undersökaren. Frågeställningen bör vara öppen och därmed ge den utfrågade möjlighet att formulera sina upplevelser så tydligt som möjligt. En förutsättning för att breven ska kunna användas som underlag vid kulturanalys är att de är utförliga. Detta förutsätter att de utfrågade känner engagemang och motivation. Jag informerade arbetslaget om min aktionslärarkurs och att jag valt att skriva om arbetslaget. Därefter bad jag samtliga 12 lärare i arbetslaget att skriva ett brev till mig där de beskrev sina upplevelser av våra arbetsplatsträffar, samt hur arbetsplatsträffarna skulle kunna utvecklas för att bli bättre. Jag talade om att breven skulle vara signerade. Cato Wadels bok, Feltarbeid I egen kultur, beskriver de problem som kan uppstå när man försöker undersöka saker i sin egen miljö. (6) Ett av problemen är att forskaren blir hemmablind och inte ser de faktorer som är styrande. Ett annat problem är hur forskaren ska förhålla sig till dem som ska studeras. Med dessa reservationer för min roll som undersökare av den egna kulturen kan man konstatera följande resultat. Jag erhöll svar från elva av tolv lärare. Att en lärare avstod beror på att vederbörande övergick till ett annat program vid den aktuella tidpunkten. Noterbart var att programmets fem kvinnor svarade i tid, medan fem av de sex männen svarade efter bestämt datum, dessutom efter flera påminnelser. En klar majoritet av svaren gav mig en känsla av att de utfrågade bemödat sig med att reflektera över frågeställningarna. I min presentation av lärarnas svar har jag valt 11

att sammanfatta de synpunkter som framkommit. Ambitionen är att lyfta fram de synpunkter som dominerat men också nämna faktorer som kan vara viktiga för helhetsbilden av arbetslaget. Hur har du upplevt arbetsplatsträffarna? I princip samtliga lärare i arbetslaget nämnde irritation över formen för mötena. Att personer inte passade tiden för mötet, eller gick under pågående möte, upplevdes mycket irriterande. En del upplevde att deltagare gjorde annat på mötet, till exempel skrev på sin dator eller svarade i mobiltelefon. Flera lärare konstaterade att dagordningen inte följdes. Alltför ofta gled samtalet över i andra problem som inte berörde den aktuella frågan. En lärare ansåg att djungelns lag kännetecknade sammankomsterna. En del blev frustrerade av att dagordningen oftare innehöll information, än frågor att samtala om. Missnöje fanns också över att flera frågor behandlade områden som vi inte kunde påverka. Detta upplevdes som en återkommande ventilation av frustrerade känslor. En övervägande majoritet av lärarna ansåg att viktiga frågor aldrig kom upp på dagordningen. Framförallt nämndes avsaknaden av klasskonferenser, samtal om pedagogik och samarbete över ämnesgränserna. Det framkom också att lärare hellre föredrog att pedagogiska samtal fördes med andra lärare som hade samma ämne. Om det däremot skulle handla om samarbete över ämnesgränserna skulle programtid ges för sådana samtal. Några lärare efterlyste också klara mål att jobba efter på programmet. Någon lärare nämnde att inte hela konferenstiden utnyttjades. Många av lärarna betonade att informationsöverföringen till rektorerna fungerade väldigt dåligt. Dels informationen som kom från rektorerna via utbildningsledaren, men även att åsikter som framfördes från programmet till rektorerna inte resulterade i någon form av respons. Avslutningsvis vill jag redovisa några citat som speglar en del av upplevelserna. Jag går till arbetsplatsträffarna med en lättare obehagskänsla och en känsla av uppgivenhet. Den gängse sammanträdesformen är bara en slags rit. Det finns inget behov av den. Den åstadkommer inget, men ger oss en känsla av att vi gjort något tillsammans. Den andra frågeställningen löd: Hur ska arbetsplatsträffarna kunna förbättras? Flera av lärarna konstaterade att de brister de nämnt visar på vad som måste förändras för att arbetsplatsträffarna ska bli bättre. De påpekar att formerna för mötena måste stramas upp. Flertalet av lärarna nämner att tiden måste användas till samtal om klasserna och eleverna. Att frågor av informativ karaktär ges via mail eller på annat sätt. En lärare föreslår en diskussionsplats på nätet där spontana tankar och idéer kan ventileras. En lärare framhåller behovet av team building. Ett par lärare anser att rektorerna bör närvara vid en del arbetsplatsträffar. Avslutningsvis nämner flera lärare att de trivs i gruppen, trots alla brister. Några avslutande citat: vårt arbetslag innehåller så enormt roliga och intressanta personligheter så vi har alla möjlighet att åstadkomma underverk. Elever och ämnen ska vara i fokus. 12

Vi har bara APT-träffar när vi verkligen behöver det i frågor som berör hela gruppen. Vi har ett trevligt kollegium och jag tycker vi har kul när vi träffas så jag är inte så negativ som det kanske låter. Jag kan konstatera att min upplevelse av arbetsplatsträffarna i stort delas av övriga lärare i arbetslaget. Situationen är inte unik som jag konstaterade tidigare i uppsatsen. Vi fastnade i det som Tom Tiller benämner pratande. Det lösa pratet innehåller en viktig social dimension. Stannar processen på denna nivå kommer arbetslaget inte vidare i det som Tiller kallar lärandetrappan. (7) Det saknas inte idéer bland lärarna i arbetslaget. På flera punkter finns en konsensus om vad som är fel, men även förslag om förbättringar. I slutet av vårterminen 2004 tog vi ett beslut att till hösten starta arbetsplatsträffarna med en halvtimmes information och andra frågor som berörde programmet. Därefter skulle klasskonferenser hållas med en årskurs, dvs. tre klasser varje vecka. Höstterminen inleddes enligt det fattade beslutet och löpte på i cirka en månad. De senaste tre veckorna har schemat brutits pga. arbete med den årliga mässan. En onsdag gick bort till gemensam arbetsplatsträff för skolans samtliga program. I skrivande stund är det svårt att se vilka konsekvenser detta får för den rytm som arbetslaget troligtvis behöver. En viktig förändring har alltså genomförts. Klasserna och eleverna har hamnat mer i fokus. Samtidigt framkom i brevmetodsintervjuen att flera lärare önskade mer tid för pedagogiska samtal och tankar om ämnesövergripande projekt. Synen på pedagogiska samtal varierade något i gruppen. Flera lärare hävdade att i första hand ska pedagogik diskuteras med lärare med samma ämnen för att bli meningsfulla. I ämnesövergripande projekt skulle pedagogiska samtal kännas angeläget. Jag kunde i svaren från inriktningsansvariga lärare ana att det fanns en brist på samarbete i deras ämnen. En tänkbar förklaring är att den tradition av ämneskonferenser som oftast finns hos kärnämneslärare saknas. Även samtal om teknikprogrammets mål efterfrågades men detta har ännu inte lett till någon förändring. Jag tror att de flesta av oss lärare på programmet varit nöjda med den förändring som genomförts och att detta behöver få sätta sig innan nästa steg kan tas. Det finns säkerligen en osäkerhet kring att försöka med nya samtal då gruppen av tidigare nämnda anledningar inte lyckats skapa meningsfulla möten. Intervjuer med skolans två biträdande rektorer Intervjuerna med rektorerna byggde på tre frågor: Vilka uppgifter ska teknikprogrammet utföra? Hur tycker du att arbetslaget klarar sin uppgift? Hur ser du på din egen kontakt med arbetslagen och lärarna? (8) Arbetslagets uppgifter var enligt rektorerna; att ta fram arbetsplaner, ordna klasskonferenser, ämnesutveckling samt att skapa en röd tråd så att programmets mål blev tydlig för eleverna. Rektorerna upplevde att arbetslaget inte klarade av dessa uppgifter enligt de intentioner som skolledningen har. Teknikprogrammet är ett program för elever som ska studera vidare för att bli ingenjörer, projektledare, eller någon form av arbetsledande position. Rektorerna menade att undervisningen saknade en röd tråd där de beståndsdelar som är viktiga för dessa yrken ska bli tydliggjord. En av rektorerna betonade att en problemlösningsmodell skulle kunna vara en sådan beståndsdel. Rektorerna upplevde att de tre inriktningarna på programmet var 13

splittrade sig emellan. Även att det var ett gap mellan inriktningslärarna och kärnämneslärarna. Rektorerna ansåg att de ofta fick frågor från enskilda lärare kring saker som borde lösas inom programmet. En av rektorerna menade att arbetslaget inte fungerade som en grupp med tydliga mål som alla lärare inom gruppen strävade mot. Han menade att gruppen var i en tillhörandefas, en fas som kännetecknades av en strävan att lära känna varandra. En förklaring var enligt rektorn att gruppen innehöll många starka individualister. En del av dem hade varit med att bygga upp programmet och under den resan också tvingats arbeta mer som solitärer. Rektorerna konstaterade att gruppen saknat verktyg för att komma vidare som grupp. Någon form av extern hjälp skulle vara bra för att få igång en bättre gruppdynamik.. Jag frågade om de förflyttningar som programmet tvingats göra till nya lokaler de senaste tre åren kan ha påverkat situationen. Att de påverkat situationen var sannolikt men inte hade det var huvudorsaken till de problem som arbetslaget brottades med, svarade rektorerna. Jag frågade också om placeringen av lärarna i de nya lokalerna främjade en positiv utveckling av arbetslaget. Anledningen till min fråga var att jag upplevde en splittring av lärarstaben i olika baracker, där inriktningslärararna hamnat i två olika baracker, kemi och mattelärarna i en annan husdel, humanisterna i en tredje och gymnastikläraren blev kvar i den gamla skolan. Någon självklart personalrum verkade inte finnas för att möjliggöra gemensamma kafferaster. Det fanns enligt en av rektorerna ett missnöje bland lärarna inför den senaste flytten och därför fanns en vilja att tillgodose de enskilda lärarnas behov. Därmed blev det en kompromiss kring fördelningen av arbetsrum. En annan faktor som påverkat situationen var el-programmet som redan fanns på plats. De slog vakt om sina lokaler vilket fick till följd att teknikprogrammet påverkades negativt. Rektorerna tyckte inte deras kontakt med arbetslagen och lärarna fungerade bra och de gav uttryck för en saknad av dialog med arbetslag och lärare. Framförallt var det dialogen som en av rektorerna betonade, inte att komma ut och fatta beslut. Bägge rektorerna lyfte fram en önskan om att besöka arbetslagen oftare. Det framkom också att de ibland upplevde det svårt att besöka arbetslagen och inte ta över ansvaret från utbildningsledaren. Om det uppstod problem inom ett arbetslag var det viktigt att problemet löstes av arbetslaget och att de själva inte skulle behöva rycka ut som problemlösare. Rektorerna försökte däremot stötta utbildningsledarna i deras roller som ansvariga för arbetslagen. En förklaring av deras bristande kontakt med arbetslagen och lärarna var att Christopher Polhemgymnasiet ansvarade för trettio olika utbildningar vilket var tidskrävande, enligt en av rektorerna. Mycket tid gick också åt till samordning med de andra rektorsområdena inom Säveenheten. En uppdelning av Säveenheten genomfördes för cirka fyra år sedan då gymnasieskolan, som var en av Sveriges största gymnasieskolor, delades i fem olika enheter. Rektorerna antydde också att de försökte skapa bättre samordning sinsemellan, och även mot skolans rektor. Avslutning I boken, Dialogkompetens för utveckling i arbetslivet, kan man läsa: Som de sociala varelser vi är, är pratet en del av vår livsluft. Men att samtala dialogiskt är svårare än man kan tro. (9) Att konstatera att dialogkompetens är en bristvara i mitt arbetslag är väl snarare ett understatement. Denna insikt skulle kunna användas som symtombeskrivning på något som inte står rätt till. Frågan blir då vad orsaken till problemet är? Eller orsakerna till problemet? I intervjun med skolans biträdande rektorer nämndes att arbetslaget skulle behöva extern hjälp för att utveckla gruppdynamiken. Detta förslag tror jag skulle falla i god jord. Personligen tror jag det är viktigt att arbetslaget 14

först reflekterar över vilken hjälp de anser sig i behov av. Risken är annars att någon extern hjälp dyker upp och konkretionen i arbetslagets verklighet går förlorad. Om man lyfter blicken från arbetslaget till skolans organisation som helhet kan fler faktorer skönjas som direkt eller indirekt påverkar arbetslagets funktion. Decentraliseringen av skolorganisationen har medfört en ökning av det lokala handlingsutrymmet. I boken, Lärares lärande, framhålls att en grundtanke i den decentraliserade organisationen är behovet av, och friheten, att möjliggöra mera av pedagogiska diskussioner. (10) Skolledarens viktigaste uppgift, enligt boken, är att skapa dessa förutsättningar, och på ett trovärdigt sätt, förklara varför dessa krav ställs i en lärande organisation. En effekt av detta förhållningssätt är att lärare som inte ständigt reflekterar inte heller utbildar sina elever till att bli reflekterande individer. I detta sammanhang kan man erinra den kritik som framkom i intervjun med rektorerna mot teknikprogrammets arbetslag. Att gruppen saknade en röd tråd i sin strategi. (11) Boken Lärares lärande understryker också att lärarna och arbetslagen som finns i organisationen måste förstå organisationens mål utifrån sina egna utgångspunkter, så att de genom sitt agerande kan påverka måluppfyllelsen. (12) Dels behöver lärarna systematisk och begriplig återföring av de förhållande de kan påverka. Den statliga politiska styrningen av den decentraliserade skolan sker idag genom allmänna strävansmål och uppnåendemål. Den lokala nivån ska sedan organisera och arbeta efter dessa riktlinjer. Har då Christopher Polhemgymnasiet lyckats med att konkretisera dessa mål? Är skolans mål klara för alla som arbetar i organisationen? Jag vill påstå, liksom man i boken Lärares lärande hävdar, att de mål som finns ofta upplevs som allmänna och diffust formulerade. Abstrakta mål formuleras utan att samtala om de bakomliggande motiven, och utan att tydligt formulera de första delmålen på vägen mot det övergripande målet. När målen formuleras allmänt blir de inte heller hanterliga för utvärdering. (13) Applicerar man detta resonemang på teknikprogrammets arbetslag skulle följande frågor kunna ställas: Vad ska arbetslaget uppnå? Hur studerar vi effekterna av de arbetsinsatser som görs? Ett problem som arbetslaget diskuterat är att flera elever har problem med att klara matematikundervisningen. Efter många diskussioner lyckades vi förra året införa en stödlektion i matematik. Den var schemalagd och skulle hållas av den undervisande läraren. I år var detta koncept borttaget. Någon förklaring har inte framkommit. Man kan misstänka att det handlar om ekonomi, men är det så? Fanns inga andra lösningar? Detta visar hur saker som bestäms i organisationen inte utvärderas eller leder till någon feedback till berörda. När jag tidigare i arbetet skildrade mina upplevelser av arbetsplatsträffarna nämnde jag de återkommande uppmaningarna att se över den lokala arbetsplanen. Den frustration som spreds i arbetslaget tolkar jag som en reaktion på en allmän och diffus arbetsuppgift. Vad ska denna arbetsplan användas till? Är det information om teknikprogrammet till elever, lärare och politiker? I så fall tror jag arbetsplanen kan skrivas på ett för ändamålet lämpligt sätt. Men om arbetsplanen ska fungera som ett arbetsverktyg för arbetslaget där olika mål ska uppnås fungerar den inte. Ett sådant dokument bör skrivas på ett annat sätt, där mål och delmål för vårat arbete tydligt specificeras. Interna frågor som inte i första hand syftar till att beskriva hur programmet är uppbyggt. Visserligen kan resultatet av det arbetet befrukta en lokal arbetsplan, men det är en annan historia. Även kompetensutvecklingen nämndes tidigare. Denna återkommande fråga som vi våndats över tillhör också kategorin allmänna och diffusa uppgifter. Vi har regelbundet anmodats att skriva ner våra önskemål om kompetensutveckling. Någon form av uppföljning eller utvärdering av dessa skrivna planer har lyst med sin frånvaro. Varför sitter vi och skriver dessa dokument? Boken Lärares lärande diskuterar fortbildningens betydelse för en lärande organisation. Det konstateras att enbart fortbildning inte förändrar 15

och utvecklar en skola. Kompetensutvecklingen bör för att få större genomslag relateras till organisationsutvecklingen i skolan. Det poängteras att lärarens arbetsuppgifter är ytterst komplexa. Fortbildningen måste därför noggrant planeras utifrån lärarnas och organisationens behov. Ett område som skulle kunna lyftas fram på min skola är den lokala utvärderingen. En fortbildning som framhålls är självreflektion kring dessa frågor och där lärarna ges nya teoretiska perspektiv som hjälper läraren se nya perspektiv i det som oftast görs som tradition. (14) Tidigare i mitt arbetsliv har jag stött på rektorer som bjudit in skolforskare som berättat om sina studier. Oftast har det varit någon studiedag som ägnats åt denna typ av fortbildning. Någon uppföljning av studiedagen skedde aldrig utan tanken var troligtvis att den nya kunskapen skulle assimileras av lärarna och sedan användas i det fortsatta arbetet. Denna typ av fortbildning beskrivs på följande sätt i Lärares lärande: En sådan centralstyrd och kontextfri fortbildning, med starka normativa inslag, har efter hand visat sig vara av begränsat värde annat än för enstaka individer. (15) En av slutsatserna som dras i boken är att det nästan är omöjligt att anordna studiedagar som tillfredställer alla. Nya former för fortbildning bör därför prövas. Vi har i de nya lokalerna fått information från skolledningen om att ett studiotek ska finnas. En plats dit elever ska gå för att få hjälp. Det ryktades om att lärare skulle arbeta där och även skolans specialpedagog. I skrivande stund är denna verksamhet tillbommad och något samtal om studiotekets mål och verksamhet har inte förekommit där jag varit delaktig. Christopher Polhem har som gemensamt och första mål att stärka elevernas självkänsla. Vad vi menar med självkänsla har inte diskuterats. Inte heller hur vi ska ge eleverna ökad självkänsla. Att jag som enskild lärare i min egen undervisning ska och försöker göra det känns naturligt. Men om vi nu formulerat det som ett mål för skolans verksamhet bör det rimligtvis tas på större allvar. Detta mål bör väl genomsyra verksamheten som en röd tråd, en kollektivistisk hållning som eleven ska uppleva och få del av. De ovan nämnda exemplen är enligt mitt förmenade exempel på områden som skapar frågor, missförstånd och uppgivenhet. Teknikprogrammets problem kan delvis förklaras av en bristande gruppdynamik, men förståelsen blir inte fullständig om man bortser från skolans organisation i sin helhet. Skolledningen har byggt upp ett system med en ledningsgrupp som delegerat flera områden till arbetslagen. Uppsatsen har visat att lärare saknar en dialog med skolledarna och att skolledarna saknar tid för att föra en dialog med lärarna. Uppsatsen har också visat att organisationen kan utveckla sin medvetenhet kring mål och utvärderingsmetoder. Sammantaget finns ett tydligt behov av dialog. En dialog värd namnet. Mitt arbete visade också, trots de problem som finns i arbetslaget och i organisationen, att en positiv stämning finns mellan lärarna och mellan lärarna och skolledningen. Det känns som Christopher Polhemgymnasiet har goda möjligheter att utvecklas vidare. 16

Noter 1. Sid. 77-78. Skolkultur. Gunnar Berg 2. Dialoger. Peter Tillberg 3. Sid. 165-176. Aktionslärande. Tom Tiller 4. Sid. 46-47. Aktionslärande. Tom Tiller 5. Sid. 118-119. Skolkultur. Gunnar Berg 6. Sid. 18-19 och59-60. Feltarbeid i egen kultur. Cato Wadel 7. Sid. 44-49. Aktionslärande. Tom Tiller 8. Intervju med biträdande rektorer. 9. Sid. 5-7. Dialogkompetens. Lena Wilhelmson&Marianne Döös 10. Sid. 144. Lärares lärande. Torsten Madsén 11. Sid. 154. Ibid 12. Sid. 136. Ibid 13. Sid 136-137 och 140. Ibid 14. Sid. 148. Ibid 15. Sid.?. Ibid 17

Källförteckning Aktionslärande Forskande partnerskap i skolan. Tom Tiller. 1999, Runa Förlag AB Dialogkompetens För utveckling i arbetslivet. Lena Wilhelmson & Marianne Döös. Arbetslivsinstitutet, 2002 Dialoger Om yrkeskunnande och teknologi. Peter Tillberg, 2002, Föreningen Dialoger Feltarbeid i egen kultur. Cato Wadel. SEEK A/S Flekkefjord, 1991 Lärares lärande. Torsten Madsén. Studentlitteratur, 1994 Skolkultur Nyckeln till skolans utveckling. Gunnar Berg. Gothia AB, 1999 Utvecklingsarbete En grund för lärares lärande. Karin Rönnerman. Studentlitteratur,1998 Intervjuer Brevmetodsintervju med Teknikprogrammets arbetslag. Våren 2004 Intervju med Christopher Polhems biträdande rektorer. Lars Nordahl och Bengt Larsson. 2004.10.18 18

19

Ny kompetens i en ny tid Universitet, högskolor och forskning är utomordentligt viktiga komponenter i skolutvecklingen. Samverkan mellan lärare och forskare behöver därför stärkas och intensifieras. Att integrera forskning och utvecklingsarbete i skolans vardagsverksamhet blir därför utomordentligt viktiga inslag i lärarnas kompetensutveckling. Detta är vidare av stor betydelse för att stärka läraryrkets profession och attraktivitet. Mötet mellan lärare och forskare, mellan praktik och teori, erbjuder spännande möjligheter till lärande, skolutveckling och kvalitetshöjning, något som på sikt kan leda till nya utvecklings och karriärvägar för lärare. Barn- och utbildningsförvaltningen på Gotland har, i samarbete med Högskolan på Gotland och Universitetet i Tromsö i Norge och professor Tom Tiller utarbetat och genomfört en 20-pängsutbildning i aktionslärande för lärare på alla stadier. Förutom studier i aktionslärandets teori och praktik utgår utbildningen från lärarens eget forsknings/utvecklingsprojekt i den egna vardagsverkligheten, dvs utvecklingsprojekt som är av vikt för rektorsområdet/förskoleområdet. Barn- och utbildningsförvaltningen i Gotlands kommun vill således, i nära samarbete med forskare vid universitet och högskola, ta ett unikt samlat grepp över skolutveckling på lång sikt och etablera nätverk för skolutveckling. Ambitionen är att påbörja en kontinuerlig process som gör utvecklingsarbetet till någonting ständigt pågående i verksamheten. Drivkraften i denna utveckling ligger i samarbetet mellan lärare och forskare. Genom att på detta sätt stimulera skolans egna aktörer att utforska verksamheten och reflektera över den ökar intresset för skolutveckling väsentligt. Aktionslärande ger lärarna redskap för kontinuerlig utvärdering av och reflektion över den egna undervisningens kvaliteter. Att reflektera på djupet över undervisningen i dag är en utomordentligt viktig insats för att kunna möta morgondagens krav på undervisning och lärande. Hans-Erik Ekengren Rektor och kompetensutvecklare Utvecklingsavdelningen Barn- och utbildningsförvaltningen Ann-Kristin Munter Rektor Annika Svensson Hörsne skola Cecilia Henriksson Norrbackaskolan Charlotte Thellman/ Maria Evensen Fole skola Gunnel Samuelsson BUF Henrik Hammarskjöld Alléskolan Jan Luthman/Thomas Karlsson Christopher Polhemgymnasiet Karin Ek-Olofsson Förskolan Bullerbyn Karin Sandqvist Sanda skola Kerstin Nielsen-Mårderyd Garda skola Kerstin Österberg Rone skola Maud Milton Hejde skola Monica Bäckstsäde Klinteskolan Siv Häglund Högbyskolan Stefan Einarsson Christopher Polhemgymnasiet Stina Montan/Lizz Jillhed Terra Novaskolan Vicky Lindeborg Stånga skola Wiola Sirland Södervärnsskolan Rapporter Hur kan man utveckla rektors pedagogiska roll genom pedagogiska samtal med lärarna? Prata på papperet - att synliggöra ett lärande Raster - en glädjefylld och hälsosam mötesplats Är du dum, eller? - en rapport om intelligenser Musikens betydelse för förskolebarnens språkutveckling Matematikutndervisningen enligt Skolverket - hur ser den ut i verkligheten? Infärgning av kärnämnena svenska och engelska på Fordonsprogrammet Christopher Polhemgymnasiet i Visby - en infärgning av kunskaper med glädje och nyfikenhet Mårten Myra. Ett sätt att arbeta med matematik i förskolan Lyckans fågel - ett aktionsarbete om vägen att utveckla och använda barns bildarbete med nya hjälpmedel och i nya sammanhang Att arbeta med specifika matematiksvårigheter OBS! SEKRETESSBELAGD Temarbete nationella prov - med elevmedverkan Lust att lära i ett tematiskt arbetssätt Vad ska jag göra när det oväntade händer? OBS! SEKRETESSBELAGD Du duger - ett aktionsforskningsarbete om självförtroende Vad håller vi egentligen på med? Lisa: Se mig för den jag är OBS! SEKRETESSBELAGD Motivera elever genom inflytande Integrering mellan Svenska - Bild - No Hemsidor: Attraktiv Skola Gotland: www.gotland.se/attraktivskola Attraktiv Skola Centralt: www.skola.se Högskolan på Gotland Produktion: Ulf Nygren, Utvecklingsavdelningen/BUF aug 2005