Arbetsterapeuters yrkesroll inom arbetslivsinriktad rehabilitering och hur den arbetsterapeutiska kompetensen kommer till användning

Institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle Sektionen för arbetsterapi Examensarbete, 15Hp Höstterminen 2014 Arbetsterapeuters yrkesroll inom arbetslivsinriktad rehabilitering och hur den arbetsterapeutiska kompetensen kommer till användning Occupational therapists professional role within vocational rehabilitation and how the occupational therapy competence is used Författare: Camilla Johansson & Natalie Gorgis Handledare: Karin Johansson

2 Sammanfattning Arbete är en aktivitet som spelar en viktig roll för en individs hälsa och tillvaro. Meningen med arbetsterapi är att hjälpa människor till att vara självständiga i sina vardagsaktiviteter och därmed arbete. Vad är det i den arbetsterapeutiska kompetensen som gör att arbetsterapeuten kan möjliggöra återgång till arbete och hur passar det in i området arbetslivsinriktad rehabilitering? Syftet med studien var att beskriva arbetsterapeuters erfarenheter av hur den arbetsterapeutiska kompetensen kommer till användning inom arbetslivsinriktad rehabilitering. En kvalitativ metod användes med halvstrukturerade intervjuer. Sex stycken arbetsterapeuter som jobbar inom arbetslivsinriktad rehabilitering intervjuades. Materialet transkriberades och tematiserades. Det resulterade i fyra teman: Helhetssyn ger detaljer i aktivitetsutförande, Att hitta drivkraften, Yttre faktorer sätter ramar och Otydlig yrkesroll. Resultatet visade att arbetsterapeuter har mycket goda möjligheter att främja arbetsåtergång eftersom de besitter en unik kompetens som innebär att ha ett helhetsperspektiv på aktivitet. Genom helhetsperspektivet får arbetsterapeuter förståelse för vilket stöd en person behöver för att kunna hitta och behålla ett arbete. Resultatet visade också flertalet faktorer som påverkar hur den arbetsterapeutiska kompetensen kommer till användning. Studien öppnade upp för en ökad förståelse kring hur arbetsterapeutens kompetens kommer till användning inom arbetslivsinriktad rehabilitering. Sökord: Helhetssyn, Mänskliga aktiviteter, Återgång till arbete.

Abstract 3 Work is an activity that plays an important role in an individual's health and existence. The purpose of occupational therapy is to help people to be independent in their everyday activities and thereby work. What is it in the occupational therapy that allows the occupational therapist to facilitate return to work and how does it fit in the area of vocational rehabilitation? The aim of the study was to describe occupational therapists' experiences of how the occupational therapy competence is put to use in vocational rehabilitation. A qualitative approach was used with semi-structured interviews. Six occupational therapists working in vocational rehabilitation were interviewed. The material was transcribed and coded. This resulted in four themes: "Holistic view give details of occupational performance," "Finding motivation", "External factors set the limits" and "Unclear profession". The results showed that occupational therapists have very good opportunities to promote return to work because they have unique competence that means having a holistic perspective of activity. Through the holistic perspective occupational therapists gets understanding of what support a person needs to be able to find and keep a job. The results also showed several factors that affect how the occupational therapy competence is put to use. The study opened up for a greater understanding of how the occupational therapist competence is used within vocational rehabilitation. Keywords: Holistic health, Human activities, Return to work

4 Innehållsförteckning Inledning... 5 Bakgrund... 5 Rehabilitering... 6 Arbetslivsinriktad rehabilitering... 7 De dominerande aktörerna inom den arbetslivsinriktade rehabiliteringen... 8 Arbetsterapi... 9 Problemområde... 10 Syfte... 11 Metod... 11 Design... 11 Deltagare... 11 Datainsamling... 12 Databearbetning.... 13 Etiska överväganden... 14 Resultat... 14 Helhetssyn ger detaljer i aktivitetsutförande... 14 Att hitta drivkraften... 17 Yttre faktorer sätter ramar... 19 Arbetsuppgifter, uppdraget... 19 Arbetsplatsen... 20 Arbetstagaren... 20 Arbetsterapeutens kompetensutveckling... 21 Samarabetet mellan aktörer... 21 Otydlig yrkesroll... 22 Konklusion... 22 Diskussion... 23 Resultatdiskussion... 23 Metoddiskussion... 24 Förslag på studier... 27 Slutsatser... 27 Tack... 27 Referenslista... 28 Bilagor... 30 Bilaga 1... 30 Bilaga 2... 31

5 Inledning Arbetsterapeuter är en del av den arbetslivsinriktade rehabiliteringen. Det är ett relativt nytt begrepp som infördes i och med en rehabiliteringsreform i början av 1990-talet i Sverige. (Westerhäll, Bergroth & Ekholm, 2009). Att arbetslivsinriktad rehabilitering som begrepp och verksamhetsområde är relativt nytt har varit tydligt under vår arbetsterapeututbildning där fokus har legat på sjukvården. Men arbetsterapeuter har stöttat människor i återgång till arbete sedan länge. Friedland och Silva (2008) visar att redan i början på 1900-talet var arbetsterapeuter viktiga för att underlätta återgång till arbetslivet. Det var ett stort område för arbetsterapi, det ansågs som arbetsterapin största område. Idag ser det emellertid annorlunda ut, arbetslivsinriktad rehabilitering är inte arbetsterapins enda mål, men Friedland och Silva (2008) markerar att intresset för arbetsterapeuters goda möjligheter att främja återgång i arbete har funnits kvar sedan dess. Detta har väckt vårt intresse för att ta reda på hur etablerad arbetsterapeuten är idag inom den arbetslivsinriktade rehabiliteringen och om arbetsterapeutens kunskap tas tillvara inom området. Bakgrund Arbete är en aktivitet som spelar en viktig roll för en individs hälsa och tillvaro. Schell, Gillen, Scaffa & Cohn (2014) beskriver arbete som en nödvändig aktivitet för att skapa en känsla av produktivitet och för att göra livet mer meningsfullt. Schell et al. (2014) menar att den enskilda individens arbete kan vara meningsfullt oavsett om det är betalt eller obetalt. I denna uppsats kommer vi dock fokusera på betalt arbete, likt den arbetslivsinriktade rehabiliteringen, där insatserna i första hand syftar till att främja ett betalt arbete. Det övergripande målet för arbetslivsinriktad rehabilitering är att så många som möjligt ska kunna försörja sig själva genom arbete, enligt arbetslinjen (Edling, 2010). Arbetslinjen innebär idag att alla i yrkesverksam ålder förväntas bidra till uppbyggandet av välfärden. Det finns både ekonomiska och humanitära skäl att öka arbetsinsatserna. En tillvaro utan arbete påverkar individen på ett skadligt sätt och det har även en negativ inverkan på samhällsekonomin (Westerhäll et al., 2009). Arbetet är värdefullt för individen för att det är en förutsättning för en materiell trygghet, men det för också med sig en identitet i samhällsgemenskapen. Ur ett samhällsperspektiv kan vi se att alla människors olika arbeten ger oss bättre förutsättningar för ett väl fungerande samhälle. Varje individ bidrar till en sammantagen helhet där alla kan ta del av andras arbetsinsatser (Westerhäll, 2010). För den enskilda individen ger arbete en möjlighet att utveckla en god självkänsla, det påverkar självförtroendet positivt, ger en känsla av tillhörighet och sammanhang (Schell et al., 2014).

6 Arbete kan exempelvis ge en viss rolltillhörighet. Kielhofner (2012) förklarar hur roller är kopplade till vår identitet och att rollförändringar gör att man förlorar en del av sin identitet. Van Velzen, Van Bennekom, Van Dormolen, Sluiter och Frings-Dresen (2011) visar att motivationen att återgå till arbete efter en förvärvad hjärnskada är stark. Att inte kunna fortsätta med sina tidigare arbetsuppgifter kan leda till att en upplevelse av sorg. Viljan att återgå till arbete är stark även om det innebär förändrade arbetsuppgifter. Utifrån detta kan vi se vilken betydelse arbete har för hälsan och välbefinnandet och hur viktigt det är att människor får tillgång till ett arbete. Detta väcker frågor som: På vilket sätt lyckas samhället med att hjälpa människor i återgång till arbete? Vilka olika kompetenser krävs och bör arbetsterapeutens kompetens vara en av dessa? Westerhäll et al. (2009) beskriver att en av de bakomliggande principerna för arbetslivsinriktade rehabiliteringen som verksamhetsområde är principen om helhetssynen. Denna princip betonar värdet av att ta hänsyn till den enskilda individens behov, förutsättningar och möjligheter. I rehabiliteringen krävs en helhetssyn som inte bara utreder medicinska problem. En återgång till arbetslivet ska möjliggöras genom att utreda hela den komplexa verklighet som arbetstagaren lever i (Westerhäll et al., 2009). Arbetsterapeuten har kompetens att arbeta med ett helhetsperspektiv på människan och dess aktiviteter, bland annat arbetssituationen. Helhetsperspektivet bidrar till att se både förmågor och begränsningar. Enligt Frost, Aggett, Statton & Blackwill (2014) så främjar arbetsterapeuten självständighet och fokuserar mer på människans förmågor än begränsningar. För en tydligare beskrivning av vårt fokusområde har vi valt att beskriva olika områden som kan vara viktiga komponenter för arbetstagaren inom den arbetslivsinriktade rehabiliteringen. Varje komponent i sig har en betydelse för en individs återgång till arbete. Den gemensamma nämnaren är att samtliga former av support kan vara aktuella när en person behöver stöd av samhället för att kunna utföra sina aktiviteter där arbete är en central del. Nedan kommer följande begrepp därför att beskrivas; rehabilitering, arbetslivsinriktad rehabilitering och arbetsterapi. Rehabilitering Rehabilitering syftar till att personer med en funktionsnedsättning ska kunna få bättre förutsättningar för att leva ett så värdefullt liv som möjligt (Edling, 2010). Funktionsnedsättningar kan leda till att det blir svårt att utföra ett arbete, men genom rätt stöd kan utförandet av arbete underlättas. Det betyder att det är av största vikt att lyckas ta reda på

7 och förstå vilket stöd arbetstagaren behöver (Borg, Gerdle, Grimby & Sunnerhagen, 2006). Rehabilitering är ett mångfacetterat begrepp. Begreppet står för återanpassning (i samhällsoch arbetsliv), återinsättning (i värdighet) och återupprättelse (Westerhäll et al., 2009, s. 21). Rehabilitering är ett samlingsbegrepp som inkluderar medicinsk, psykologisk, social och arbetsinriktad art (Westerhäll et al., 2009). Skillnaden mellan medicinsk och arbetslivsinriktad rehabilitering är inte alltid lätt att se men kan vara beroende av vilken hänsyn man tar till yttre sammanhang. Under den medicinska rehabiliteringen handlar det främst om individens fysiska och psykiska funktionsförmåga. I den arbetslivsinriktade rehabiliteringen tas det hänsyn till hur individen som rehabiliteras samspelar med arbetets krav (Edling, 2010). De olika rehabiliteringsformerna kan ibland vara svåra att skilja från varandra eftersom även medicinska insatser kan ingå i arbetslivsinriktad rehabilitering (Westerhäll et al., 2009). Arbetslivsinriktad rehabilitering Arbetslivsinriktad rehabilitering är ett relativt nytt begrepp som infördes i samband med rehabiliteringsreformen på 1990-talet (Edling, 2010). Denna rehabilitering omfattar det stöd och de åtgärder som en individ behöver utöver den medicinska rehabiliteringen för att återfå sin arbetsförmåga och kunna återgå till sitt ordinarie arbete eller annat arbete (Johansson et al., 2011, s.23). Men olika former av arbetslivsinriktad rehabilitering har bedrivits även tidigare på arbetsplatser med syftet att arbetstagare skulle kunna behålla sin anställning (Broman, Ericson & Öhrn, 2011). Enligt Arbetsförmedlingen är målgruppen för arbetslivsinriktad rehabilitering individer som kan vara anställda eller arbetslösa och som har eller riskerar nedsatt arbetsförmåga på grund av funktionsnedsättning (Arbetsförmedlingen, 2014). Det övergripande målet för arbetslivsinriktad rehabilitering är att så många människor som möjligt ska kunna försörja sig själva genom arbete (Edling, 2010). Det beskrivs som eftersträvansvärt att individen ska vara så delaktig som möjligt i sin rehabilitering för att underlätta sin återgång till arbete och lättare uppnå sina mål (Johansson et al., 2011). Åtgärderna fokuserar på samspelet mellan personens förmågor och arbetets krav. De syftar till att skapa förutsättningar för den enskilda personen att kunna återgå till arbetet, vilket skiljer sig från övrig rehabilitering (Edling, 2010). Åtgärderna kan därmed vara riktade mot den enskilda arbetstagaren där denne rustas för att klara arbetets krav, exempelvis genom arbetsträning. De kan också vara ämnade att förändra arbetsförhållandena efter personens förutsättningar och behov i form av exempelvis arbetshjälpmedel, förändrade arbetsuppgifter eller förändrade arbetstider (Broman et al., 2011). I åtgärderna inom arbetslivsinriktad rehabilitering tas hänsyn till arbetstagaren, arbetsmiljön

8 och hur de interagerar med varandra. Den arbetsterapeutiska kompetensen innefattar att ta hänsyn till hur en person och en miljö interagerar med varandra. I och med att arbetsterapeuten tar hänsyn till detta, borde den arbetsterapeutiska kompetensen alltså vara lämplig i den arbetslivsinriktade rehabiliteringen. Detta är något som vi hoppas att vår studie ska ge klarhet i. Enligt Borg et al. (2006) så behöver den totala livssituationen kartläggas med tanke på flertalet faktorer som påverkar utförandet av arbete. Det är inte enbart funktionsnedsättningen som är avgörande för hur ett visst arbete kan utföras. Utan den omgivande miljön inverkar också på arbetsförmågan och handlar om hur den fysiska och sociokulturella miljön ser ut samt hur starkt det psykosociala stödet är (Borg et al., 2006). Något som betyder att både en persons arbetsplats men även andra faktorer i personens privatliv har en inverkan på arbetsförmågan, vilket är viktigt att ta hänsyn till för bästa möjliga rehabilitering. Van Velzel et al. (2011) ger ett exempel på detta i form av en anpassning som gjorts med syftet att minska den energi som går åt till att transportera sig till och från jobbet, vilket gör att personen har mer energi kvar till att utföra arbetet. En person med funktionsnedsättning kräver mer tid i de flesta vardagliga aktivitetsutföranden vilket kan leda till svårigheter i arbetslivet samt arbetsuppgifterna som personen har (Borg et al., 2006; Van Velzen et al., 2011). De dominerande aktörerna inom den arbetslivsinriktade rehabiliteringen I Sverige domineras ansvaret för den arbetslivsinriktade rehabiliteringen av arbetsgivaren, Arbetsförmedlingen, företagshälsovård och Försäkringskassan. Även andra aktörer som hälsooch sjukvård samt kommuner är en del av den arbetslivsinriktade rehabiliteringen (Johansson et al., 2011), likaså de fackliga organisationerna (Broman et al., 2011). Det finns även privata verksamheter som utför arbetslivsinriktad rehabilitering för att förbättra patientens arbetsförmåga. Dessa verksamheter erbjuder sina resurser mot betalning till exempelvis Försäkringskassan, andra företag och organisationer (Westerhäll et al., 2009). Det finns ett mycket begränsat kunskapsstöd för samverkansinsatser mellan aktörerna (Johansson et al., 2011) men å andra sidan finns det flera exempel på vad bristen av samverkan kan få för konsekvenser, vilket kommer tas upp under rubriken problemområde. Den arbetslivsinriktade rehabiliteringen är komplicerad så till vida att den är uppbyggd av olika regler, som kommer från olika typer av lagar, där de centrala är arbetsmiljölagen (AML) och socialförsäkringsbalken (SFB) (Broman et al., 2011). Förståelsen för andra myndigheter begränsas dessutom genom att man fokuserar på olika aspekter och använder olika fackspråk. Detta försvårar också kommunikationen handläggare emellan. De skilda regelsystemen kan orsaka krockar mellan myndigheter samt i relation till arbetstagarna på grund av att man har

9 olika sätt att se på arbetstagarna och myndighetsrollen (Broman et al., 2011). Utan en fungerande samverkan kan arbetstagarens bild av sin rehabilitering upplevas som mycket splittrad på grund av att de olika aktörerna följer skilda regler (Westerhäll et al., 2009). Försäkringskassan har ansvar för att samordna och ha tillsyn över de insatser som behövs för att enskilda individer ska kunna återgå till arbete. De ska också samverka med andra aktörer i rehabiliteringsarbetet, då den försäkrade medgett det (Johansson et al., 2011). Försäkringskassan har också tillsyn över att de ovan nämnda reglerna följs (Broman et al., 2011). På Arbetsförmedlingen bedrivs arbetslivsinriktad rehabilitering i form av utredning, vägledning, rehabilitering och arbetsförberedande insatser för individer som har behov av särskilt stöd (Johansson et al., 2011). Arbetsgivaren är skyldig att vidta rehabiliteringsåtgärder som krävs för att arbetstagaren ska kunna återgå i arbete hos den aktuella arbetsgivaren. Om arbetsförhållandena motiverar så ska företagshälsovård finnas hos arbetsgivare, men det är inte obligatoriskt (Johansson et al., 2011). Företagshälsovården jobbar inom områdena arbetsmiljö och rehabilitering. Den förebygger och undanröjer hälsorisker på arbetsplatser. Den har kompetens att identifiera och beskriva sambanden mellan arbetsmiljö, organisation, produktivitet och hälsa (Westerhäll et al., 2009). Även hälso- och sjukvården kan vara en del av aktörerna när en individ är i behov av medicinska insatser såsom att förbättra eller behålla funktionsförmåga. Här kan då sjukgymnastik och arbetsterapi ingå med exempelvis träning, hjälpmedelsutprovning, rådgivning och andra stödåtgärder (Westerhäll et al., 2009). Utifrån denna beskrivning av de olika aktörerna, och det faktum att de överlappar varandra, kan vi få en inblick i behovet av samverkan. Arbetsterapi En person som drabbats av skada, sjukdom eller funktionsnedsättning kan få svårigheter att klara sina dagliga aktiviteter, med inverkan på delaktighet och självständighet. Dagliga aktiviteter kan innebära att klara av t.ex. arbete, men även personlig vård, boende, skola och fritid (Schell et al., 2014). När vardagen blir problemfylld kan arbetsterapeuten med sitt aktivitetsperspektiv underlätta genom att förebygga, förbättra, vidmakthålla eller kompensera klientens nedsatta aktivitetsförmåga (Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter [FSA], 2012; Schell et al., 2014). Arbete är en av vardagens aktiviteter och när arbetet blir problemfyllt kan arbetsterapeutens helhetssyn på aktivitet upptäcka alla resurser och begränsningar hos personen och i miljön

10 runt omkring. Hur personens resurser och begränsningar i aktivitetsutförandet sampelar med miljön påverkar hur ett arbete kan utföras (Schell et al., 2014; Kielhofner, 2012). Arbetsterapeuten arbetar med utgångspunkt från individens syn på sin situation och sina behov och önskemål. Kielhofner (2012) visar hur arbetsterapeuter kan se på människors aktiviteter, utifrån ett helhetsperspektiv genom att se till personens vilja/motivation, värderingar, vanor och utförandekapacitet. Samtidigt beaktas de krav som finns på arbetet i den fysiska, sociala och kulturella miljön (Kielhofner, 2012), som antingen kan främja eller hindra personens aktivitetsutförande och på så sätt arbetsförmågan. Den arbetsterapeutiska kompetensen kan alltså få fram behov av åtgärder som kan vara individ- eller miljöinriktade. Arbetsterapins mål är helt enkelt att främja klientens möjligheter att få vara delaktig i sin vardag. Inom arbetslivsinriktad rehabilitering handlar det om att få vara delaktig i ett arbete för att kunna leva ett meningsfullt liv (FSA, 2014). Inom den arbetslivsinriktade rehabiliteringen så finns verksamheter med olika inriktningar, och arbetsuppgifterna varierar mellan olika verksamheter. Beroende på vilken verksamhet en arbetsterapeut jobbar på kan denne få andra titlar än Legitimerad Arbetsterapeut, exempelvis coach. Problemområde Att arbete är så viktigt för hälsan gör att det blir lika viktigt att den arbetslivsinriktade rehabiliteringen använder sig av resurser som främjar återgång i arbete. Utifrån vår beskrivning av arbetsterapeuten och dess kompetens borde denne vara en viktig resurs. Frost et al. (2014) anser att arbetsterapeuten har en nyckelroll i att hjälpa någon behålla sitt arbete eller byta jobb utan att bli arbetslös. Det är grundat på att arbetsterapeuten har grundläggande färdigheter som bidrar till en helhetssyn och främjar självständighet. Frost et al. (2014) menar alltså att den här helhetsyn fokuserar mer på funktionen hos en person än själva funktionsnedsättningen. Men det faktum att arbetsterapeutens arbete är en liten del i en stor organisation, gör att användningen av kompetensen påverkas av yttre faktorer. Vi vill därför ta reda på arbetsterapeuters erfarenheter av att arbeta i detta stora sammanhang. Borg et al. (2006) beskriver till exempel att en bristande samverkan mellan rehabiliteringsaktörerna är en hindrande faktor för rehabiliteringsprocessen. Varje myndighet har separata mål utifrån sitt perspektiv (Wästerhäll et al., 2009). Detta kan t ex visa sig i form av att ett gemensamt mål för den individuella rehabiliteringen saknas (Westerhäll et al., 2009).

11 Westerhäll et al. (2009) menar att de beskrivna aktörernas skilda regelverk kan ta fokus från den enskilde individen, vilket försvårar upprätthållandet av helhetssynen. Att se till helheten för att förstå en persons aktivitetsutförande är utmärkande för arbetsterapeuten (Frost et al., 2014). Det är på det sättet arbetsterapeuten vinner kunskap om personens livssituation och vad som påverkar personens hälsa och välbefinnande (Kielhofner, 2012). Utifrån detta ställer vi oss frågorna: Hur förenas arbetsterapeutens kompetens med den arbetslivsinriktade rehabiliteringen som det ser ut idag? Kommer hela eller bara en del av den arbetsterapeutiska kompetensen till användning? Går den arbetslivsinriktade rehabiliteringen miste om viktig kompetens för att stödja människor att återgå till arbete? Syfte Syftet med studien är: Att beskriva arbetsterapeuters erfarenheter av hur den arbetsterapeutiska kompetensen kommer till användning inom arbetslivsinriktad rehabilitering. Metod Design DePoy och Gitlin (1999) förklarar att syftet, resonemanget kring fenomenet och den kunskapen som kommer utvecklas är avgörande för val av design. Vi har därför följt den kvalitativa metoden med halvstrukturerade intervjuer (Kvale & Brinkmann, 2014) för att vi önskade att få förståelse för den subjektiva upplevelsen och den värld som arbetsterapeuterna inom arbetslivsinriktad rehabilitering verkar inom. Deltagare Ett urval baserat på syftet har använts (DePoy & Gitlin, 1999), därför rekryterades arbetsterapeuter inom den arbetslivsinriktade rehabiliteringen. Sökandet efter deltagarna skedde först via Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter, FSA. Ett mail skickades då till ledamöterna inom FSA:s Arbetslivsutskott för att ta reda på inom vilka verksamheter i Stockholmsområdet arbetsterapeuter arbetar med arbetslivsinriktad rehabilitering. FSA gav information om arbetsterapeuter som arbetar inom arbetslivsinriktad rehabilitering som författarna senare kontaktade. Utöver FSA:s information sökte författarna vidare på internet för att ytterligare hitta potentiella deltagare. 30 mail skickades med en inbjudan om att delta. I inbjudan fanns information om vårt syfte (Bilaga 1). Det fanns också information om att det är frivilligt att delta och om att det vid deltagande är frivilligt att avbryta utan att behöva förklara varför enligt informerat samtycke (Kvale & Brinkmann,

12 2014). I inbjudan intygades att deltagarnas identitet och arbetsplatser inte kommer kunna identifieras i det färdiga arbetet. I början planerades att intervjua sammanlagt tio personer. Av samtliga tillfrågade var det sex stycken som anmälde deltagande, en man och fem kvinnor, alla från Stockholmsområdet. Några hade befunnit sig inom olika typer av rehabilitering innan, även arbetslivsinriktad rehabilitering. Antalet år som deltagarna arbetat på sin nuvarande arbetsplats varierade mellan ett och tio år. I studien finns både statliga (3 deltagare) och privata verksamheter (3 deltagare) representerade. Vilken yrkestitel deltagarna arbetar under skiljer sig åt. Några titulerar sig som arbetsterapeut i sitt arbete medan andra har fått andra titlar, där deras arbetsterapeutiska kompetens ligger till grund för deras arbetsuppgifter. Det som är gemensamt för deltagarna är att alla är legitimerade arbetsterapeuter. Arbetsuppgifterna ser dock olika ut beroende på verksamhetens syfte men samtliga arbetsterapeuter träffar personer som har behov av stöd för att få ett arbete, för att återgå till arbete eller för att möjliggöra hälsa på befintligt arbete. Vi har valt att inte närmare beskriva deltagarna på grund av det etiska kravet på konfidentialitet (Kvale & Brinkmann, 2014). Inklusionskriterier var att deltagaren ska ha arbetat minst 6 månader inom arbetslivsinriktad rehabilitering. Detta för att det är viktigt att deltagaren lärt känna sin roll för att kunna reflektera över samt beskriva hur den arbetsterapeutiska kompetensen kommer till användning. Datainsamling En halvstrukturerad frågeguide utformades för att lättare kunna strukturera intervjuns förlopp. Frågeguiden blev i det här fallet en översikt för de ämnen som ska täckas (Kvale & Brinkmann, 2014). Frågeguide formulerades för att få tillgång till deltagarnas upplevelser av sin yrkesroll och på sätt få fram kunskap som svarar på syftet (Bilaga 2). Intervjufrågorna arbetades fram med hjälp av Kvale och Brinkmanns (2014) beskrivningar av att utforma frågor till intervjun. Vi var lyhörda för intervjuns riktning enligt den halvstrukturerade intervjuns möjligheter (Kvale & Brinkmann, 2014). Det var kopplat till möjligheten att deltagarna kunde ta upp aspekter som vi inte kunnat förutse i vår utarbetning av intervjufrågor. Förutom frågeguiden så utformade författarna ett dokument utifrån Kvale och Brinkmanns (2014) förslag på formuleringar av följdfrågor och hur intervjun kan inledas samt avslutas. Vid första intervjutillfället var båda författarna till arbetet med och deltog i intervjun. Resterande intervjuer utfördes av en av författarana. Samtliga intervjuer gjordes på

13 en plats som valdes av deltagarna, vilket var på deras respektive arbetsplats. Intervjuernas längd varierade mellan 45-60 minuter. En provintervju gjordes för att säkerställa att frågeguiden som utformats ger upphov till svar som gynnar syftet (Lantz, 2013). Vid provintervjun framkom det att en fråga var svår att förstå, vilket visades genom att den intervjuade krävde ett förtydligande av frågan för att kunna svara. Efter provintervjun förkortades frågan så att den skulle bli lättare att förstå (Bilaga 2). Följdfrågor togs då fram för att ändå få svar på den ursprungliga frågan. De tre sista deltagarna fick ta del av frågeguiden i förväg eftersom det visade sig att det fanns behov av reflektera över frågorna innan intervjun. Intervjuerna spelades in för att ge friheten att kunna koncentrera sig på ämnet och dynamiken i samtalet (Kvale & Brinkmann, 2014). Detta gjordes för att en inspelad intervju ger möjligheten att kunna återvända till samtalet, dvs. att kunna lyssna igen på vad som sagts. På så sätt var det lättare att komma ihåg orden som den intervjuade har använt, tonfallet, pauserna och dylikt (Kvale & Brinkmann, 2014). Databearbetning. Analysen av intervjuerna har utgått från Lantz (2013) som fungerade på ett vägledande sätt genom att beskriva hur bearbetning av kvalitativ data går till. Lantz (2013) bearbetning av kvalitativ data består av sammanlagt 7 steg, vilket följdes vid databearbetningen. Första steget i dataanalysen var Utskrift av intervjuerna (steg 1). De inspelade intervjuerna gav möjligheten att kunna transkribera. När intervjuerna skrivits ut blev nästa steg i databearbetningen Datareduktion (steg 2), här reducerades all data som inte var relevant för forskningsfrågan bort genom att stryka över med färgpenna. Datareduktionen gav upphov till att Koda materialet (steg 3) som då blev tredje steget i analysprocessen. Materialet kodades genom att stryka under den kvarstående texten som avspeglade svaret på syftet. Därefter blev nästa steg Att söka mönster (steg 4) bland den understrykta texten. Koderna som hade lyfts fram i intervjuerna sorterades till grupper, som då blev till olika teman. Varje intervju hade sina egna teman, sammanlagt blev det 27 teman. Vid nästa steg blev det att Beskriva de teman som har vuxit fram (steg 5). Utifrån de olika mönstren som analyserats fram gjordes en beskrivning (berättelse) över vad som karaktäriserar respektive teman. Resultatet under varje tema exemplifierades med belysande citat från deltagarna. Därefter i processen blev det att Söka kärna (steg 6), vilket betyder att varje beskrivning på ett tema fick en inledande sammanfattning av vad analysen hade gett. Utifrån huvudresultatet under respektive tema gjordes Den slutgiltiga tematiseringen (steg 7). Den gjordes genom att söka mönster i hur

14 alla 27 teman var relaterade till varandra. De relaterade temana hittades med hjälp av att alla citat och deras respektive tillhörande texter (sammanfattningar) förenades när ett gemensamt mönster hittades. Det gav upphov till den slutgiltiga analysen som slutade med 4 huvudteman. För att få en spridning mellan deltagarna i resultatet så användes siffror i anslutning till varje citat. Det gjordes för att se till att inga specifika deltagare fick sina perspektiv mer beskrivna än andra. I linje med vad Lantz (2013) säger användes siffrorna för att öka trovärdigheten i resultatet. Etiska överväganden Hur mycket information om deltagarna som ska anges i uppsatsen har varit ett dilemma för författarna. Det har handlat om hur detaljerade beskrivningarna av deltagarna och deras verksamheter kan vara, utan att varken deltagare eller arbetsplatser ska kunna identifieras. Att utförligare beskriva var vårt resultat härstammar ifrån har fått stå tillbaka. Istället har fokus legat på konfidentialitet, att skydda deltagarna och deras verksamheter (Kvale & Brinkmann, 2014). Deltagarna har i förväg informerats om att intervjun kommer att spelas in. Författarna har varit noggranna med att skydda det inspelade materialet och därför valt att inte skicka ljudfiler mellan varandra, för att minska risken att någon obehörig ska få tag i materialet. Deltagarna har fått information om att det är frivilligt att delta och att man har rätt att dra sig ur när som helst utan att behöva förklara varför, detta enligt informerat samtycke (Kvale & Brinkmann, 2014). Resultat Dataanalysen visade att resultatet består av fyra teman. Temana är Helhetssyn ger detaljer i aktivitetsutförande, Att hitta drivkraften, Yttre faktorer sätter ramar och Otydlig yrkesroll. Med dessa fyra teman beskrivs hur arbetsterapeuternas erfarenheter ser ut när det kommer till användningen av deras kompetens inom arbetslivsinriktad rehabilitering. Nedan presenteras varje tema mer i detalj och exemplifieras med citat från intervjuerna. Helhetssyn ger detaljer i aktivitetsutförande Första temat belyser hur arbetsterapeuten använder en helhetssyn när de kartlägger människors aktivitetsutförande i arbete. För våra deltagare innebär helhetssynen att se hela människan och allt runtomkring som påverkar arbetet. I denna helhetssyn väger arbetsterapeuten in delar, detaljer, som kan vara främjande eller försvårande för utförandet av arbetstagarens arbete. Under analysen framkommer det att helhetsperspektivet är en viktig del

15 av den arbetsterapeutiska kompetensen och det perspektivet är något som underlättar återgång till arbete. Genom att arbetsterapeuten tittar på personens vanor, roller, hur man använder de fysiska och psykiska förmågorna, vilken miljö de befinner sig i samt deras sociala interaktioner etc. visar dataanalysen att arbetsterapeuten kan bilda sig en helhetsuppfattning som resulterar i en förståelse om hur allt detta samspelar. Arbetsterapeuternas erfarenheter visar att om man inte ser med ett helhetsperspektiv på aktivitetsutförande så kan man missa de detaljer i utförandet som har gjort att personen misslyckats att få/behålla arbete tidigare. Analysen visar att helhetsperspektivet är viktigt med tanke på att en aktivitet är uppbyggd av flertalet detaljer som är främjande och hindrande. En av deltagarna betonar att arbetsterapeuter är duktiga på att se en helhet eftersom de lägger in flera delar när de tittar på vad som möjliggör aktivitet. Arbetsterapeuten menar att det är flera faktorer som exempelvis beteende, planering och struktur som påverkar ett aktivitetsutförande. / / man har ju det arbetsterapeutiska modellglasögonen när man tittar på personen. Alltså det här med att titta på helheten, för att förstå detaljer. Analysen visade att genom att upptäcka hindrande faktorer som tidigare har gjort att personer inte kunnat fungera i en arbetssituation så kan man sätta in stödinsatser för att dessa faktorer inte ska vara hindrande. Missar man de här faktorerna som arbetsterapeuten kan upptäcka så finns det en risk att personen kommer att ha svårigheter i arbetslivet även i fortsättningen. Analysen visar även att arbetsterapeutens helhetsperspektiv bidrar till att upptäcka faktorer som gör att arbetstagaren mår dåligt och därmed har svårt att utföra sitt arbete. Dessa fynd utgår arbetsterapeuten från när hon planerar vilket stöd arbetstagaren behöver för att främja aktivitetsutförandet och för att arbetstagaren ska kunna må bra på sitt arbete. Därmed visar analysen att arbetsterapeutens kompetens är viktig när det gäller att arbeta med människor som redan har ett arbete men som riskerar sjukskrivning. Analysen belyser att genom helhetsperspektivet kan arbetsterapeuten upptäcka saker som är viktiga att ta hänsyn till, saker som skulle kunna hindra arbetstagaren från att vara en del av arbetslivet. Om arbetstagaren inte får det stöd som denne behöver blir det svårare att kunna få och behålla ett arbete. Detta beskrivs så här av en deltagare; / / de som är kvar på Arbetsförmedlingen och inte hittat ett jobb själv, det är de som behöver stöd av något slag, som inte har klarat det här själv. Så det är inte bara att slänga ut de i första bästa jobb utan många gånger behöver de stöd och anpassning. Så att det blir lite och där har vi en viktig roll.

16 Det krävs en medvetenhet om vilka detaljer en arbetsuppgift är uppbyggd av, och förstå vad som krävs av utföraren, för att kunna matcha en person med ett arbete. Så här beskriver en av deltagarna detta; Det är ju jättemycket i hur man dels hur man lägger upp en aktivitet, att ha förståelse för personens dels förmåga i koncentration, uthållighet, fysisk kapacitet och hela den biten, att, det att ha den förståelsen. Och sen, vilka arbetsmoment man ska ha. Och där behöver, där som arbetsterapeut så kan man se dels hela miljön runtomkring, man kan också se hur man klarar av de olika momenten att se det också uppdelat i moment. Efter analysen är det uppenbart att ur ett helhetsperspektiv kan arbetsterapeuten se hur ett aktivitetsutförande fungerar respektive inte fungerar. Kunskapen arbetsterapeuten får om utförandet kan arbetsterapeuten som arbetar med arbetslivsinriktad rehabilitering använda genom att föra över informationen till andra aktivitetssituationer. Det betyder att den informationen arbetsterapeuten får om arbetstagarens aktivitetsutförande i hemmasituationen kan appliceras på arbetstagarens arbetssituation också. En viss svårighet i en situation kan alltså dyka upp i fler situationer där det ställs samma krav på aktivitetsutförandet. / / vi har ju också en förståelse för och koppla vidare, man gör alltså en aktivitet och kan se lite hur det påverkar i en annan aktivitet också, för oftast kan det ju, de vi träffar är ändå ganska medvetna om hur deras hemsituation fungerar, så man kan ha hjälp av det när man resonerar vidare inför jobb att man kan se att den personen använder sig av det här strategierna för att få tillvaron att funka hemma, och ok, hur ska vi tänka då för att få det att fungera på arbetsplatsen. Arbetsterapeuten med sitt helhetsperspektiv kan upptäcka saker som påverkar i en arbetssituation, vilket andra yrkesgrupper som saknar helhetsperspektivet kan missa. Ett exempel på detta belystes så här av en deltagare; / / många av de jag har mött pratar om att man är hos doktorn man pratar sjukdom och sen så, man kanske söker för knät och sen så är det massor med andra saker som också är svårigheter som i våra samtal och diskussioner kommer fram. Under analysen framkommer ytterligare att arbetsterapeuterna har erfarenhet av att den arbetsterapeutiska kompetensen är perfekt lämpad för arbetslivsinriktad rehabilitering. Arbete består av aktiviteter och arbetsterapeuten arbetar utifrån ett aktivitetsperspektiv. På det sättet upplever deltagarna sin arbetsterapeutiska kompetens som viktig. Aktivitetsperspektivet är det som bidrar till att förstå varför arbetstagaren inte är i arbete, eftersom aktivitetsperspektivet har en helhetssyn på personens aktivitetsutförande som utgår från samspelet mellan personen, miljön och aktiviteten. En deltagare beskriver att aktivitetsperspektivet passar perfekt på detta sätt:

17 Vi är som gjorda att ha det uppdraget vi har / /. Med tanke på vår utbildning baseras ju på det här med aktivitet / /. Ehh, så att jag tycker som arbetsterapeut är man perfekt lämpad för just det här arbetet / /. Arbetsterapeuten kan genom helhetsperspektivet också upptäcka saker hos arbetstagaren och/eller i omgivningen som försvårar för arbetstagaren att utföra ett arbete. Det kan vara saker som gör att arbetsterapeutens insats inte blir tillräcklig eftersom arbetsterapeuten inte kan stödja och påverka allt i arbetstagarens liv. Därmed kan inte arbetsterapeuten arbeta vidare med alla faktorer som påverkar utförandet, då det inte ingår i arbetsuppgifterna. Erfarenheterna är att arbetsterapeuterna upplever att kompetensen ändå bidrar till att upptäcka saker som är viktiga för arbetstagarens möjligheter att bli en del av arbetsmarknaden genom att de kan uppmärksamma det här. Den information som arbetsterapeuten får om arbetstagaren används genom att rekommendera hur personen kan gå vidare. / / även om jag bara kan göra insatser på en del så kan jag påtala för personen eller omgivningen att jag ser faktorer som påverkar möjligheten jag kan gå in och göra en bedömning eller en anpassning men jag kan säga att det här kommer inte att räcka. / /. De andra faktorerna måste också ses över på något sätt. Analysen visar att helhetssynen på en persons aktivitetsutförande också bidrar till en kunskap om hur funktionsnedsättningar yttrar sig hos en person i aktivitet. Det ger även information om vilka krav funktionsnedsättningar sätter på miljön för att underlätta aktivitetsutförande. Det betyder att arbetsterapeuten har förutsättningar att interagera med personen utifrån personens behov. Utifrån helhetsperspektivet har arbetsterapeuten alltså kompetens att förstå personer med funktionsnedsättning, vilket bidrar till att en arbetsterapeut kan förhålla sig till personen på ett lämpligt sätt. / / alltså det är ju ett förhållningsätt / / för att vara liksom konkret så är det att man har kanske en större förståelse för hur man kanske levererar information till deltagare, alltså man har ett annat sätt att strukturera upp saker,/ /, man förstår på ett annat sätt varför en person inte kan ta in, ehh, informationen som ges eller liksom sådär, beroende på. Att hitta drivkraften Nästa tema handlar om att hitta drivkraften. Erfarenheter visar att arbetsterapeutens positiva syn på människan triggar igång arbetstagarens motivation att gå vidare i rehabiliteringsprocessen, vilket främjar återgång till arbete. Analysen visar att utifrån det helhetsperspektiv en arbetsterapeut har inom arbetslivsinriktad rehabilitering, så får arbetsterapeuterna fram resurser och begränsningar hos arbetstagaren. Resurserna som upptäcks används för att visa arbetstagarens möjligheter. Erfarenheter pekar på att helhetsperspektivet leder till att arbetstagaren kan bejaka sig själv i ett sammanhang. Arbetsterapeuten gör det möjligt för arbetstagaren att även se de resurser den besitter, istället

för att fokusera på de begränsande egenskaperna som anses leda till en känsla av otillräcklighet. Detta underlättar för arbetstagaren att gå framåt i sin rehabilitering. Arbetsterapeuten hjälper arbetstagaren att hitta sin drivkraft. Det ger förutsättningar som 18 hjälper arbetstagaren att tänka utanför sin normala sfär för att arbetstagaren ska kunna se sina möjligheter till att komma ut till ett arbete. / / men då pratar man väldigt mycket om individen och individens styrkor och hur man kan tänka lite utanför sin normala sfär, utanför sin box, där tycker jag också den arbetsterapeutiska kompetensen kommer väl till pass. Arbetsterapeutens positiva syn på arbetstagaren kan leda till att arbetstagaren får förståelse i vilka arbetsuppgifter denne faktiskt kan utföra, samt vilka arbetsuppgifter som passar ihop med arbetstagarens resurser. Så här beskrivs hur den arbetsterapeutiska kompetensen kommer till användning för att hitta arbetstagarens drivkraft; / / för det är förändringsarbete vi jobbar med egentligen, / /, och att se personens egna resurser och att det är den som är drivkraften för att komma framåt. Vi skulle kunna kommendera människor att göra olika saker men det finns ingen hållbarhet i det. Man måste liksom jobba med drivkraften och resurserna, att plocka fram det som fungerar och motiverar till förändring. Jag tänker att där är vi duktiga som arbetsterapeuter. Arbetsterapeuten kan hitta arbetstagarens drivkraft genom helhetsperspektivet i kartläggningen där arbetstagarens livssituation målas upp och hur situationen har sett ut tidigare. Arbetsterapeutens kompetens ger en god utgångspunkt för att lära känna arbetstagaren och förstå vad som triggar igång denne. Ja, men liksom vanor och roller, vem har vi framför oss och hur triggar vi igång / /, de har ju varit någonting, det sitter liksom kvar i de också, många gånger. Analysen visar att arbetsterapeuten även använder sig av arbetstagarens svårigheter för att hitta drivkraften. Det gör arbetsterapeuten genom att stötta och underlätta att utföra aktivitet genom exempelvis hjälpmedel, aktivitetsträning och anpassningar på arbetet för att göra svårigheterna mindre hindrande. När arbetstagaren får stöd att utföra aktivitet trots svårigheter, leder detta till att arbetstagaren blir stärkt i sin tro på arbete, då denne märker att den klarar av mer än vad den trodde. Genom den positiva synen på människans resurser hjälper arbetsterapeuten alltså till med att bygga upp arbetstagarens självförtroende och känslan av att faktiskt kunna lyckas. Och så har de kanske vart på ett ställe de har misslyckats eller på flera ställen som de har misslyckats och liksom man får reda på vad det var som inte fungerade så att man har en chans att ge de en start så att de istället blir stärkta i sin tro på arbete / / det är ett bra alternativ att ge de en mjukstart, där är det verkligen fokus resurser och de får se ja men jag kan nog fixa det här men att de ändå vet att de kommer få stöd med sig, för många är det ju

hjälpmedel, oj jag visste inte att det fanns sådana här saker, ibland är det så små saker som behövs för att en person ska funka. Yttre faktorer sätter ramar Utifrån analysen drar vi slutsatsen att det finns flertalet yttre faktorer som påverkar hur den arbetsterapeutiska kompetensen kommer till användning inom den arbetslivsinriktade 19 rehabiliteringen. De yttre faktorerna sätter ramar för hur den arbetsterapeutiska kompetensen kan komma till användning. Analysen visar att dessa ramar sätts av arbetsuppgifterna, arbetsplatsen, arbetstagaren, arbetsterapeutens kompetensutveckling och samarabetet mellan aktörer. Dessa faktorer påverkar hur arbetsterapeutens kompetens förenas med den arbetslivsinriktade rehabiliteringen som det ser ut idag, vilket kommer att beskrivas nedan. Arbetsuppgifter, uppdraget Analysen visade att det finns en konflikt mellan arbetsterapeutens helhetsperspektiv och de ramar som uppdraget sätter. Det visade sig att arbetsterapeuten använder sitt helhetsperspektiv i stor utsträckning vid kartläggningen och vid rådgivande uppgifter. Dock blir det svårare att använda sig av den kunskapen som man får om arbetstagaren i de arbetsterapeutiska åtgärderna om det inte handlar om arbetstagarens arbetssituation. Orsaken till detta är att arbetsterapeutens arbetsuppgifter är endast begränsade till arbetstagarens arbetssituation. Det betyder att kompetensen får olika utrymmen i olika arbetsuppgifter. Jag får bara jobba med det som händer under arbetstid men jag kan se att det finns jättemycket som man skulle vilja jobba med / /. Men om inte det har en tydlig koppling till arbetssituationen och att det påverkar arbetssituationen, så får jag inte jobba med den delen. Så på så sätt använder jag mycket av min kompetens men det är mycket som jag ser och kartlägger som jag inte kan föra vidare. Efter analysprocessen syns det att arbetsterapeuterna upplever att de skulle kunna använda sig mer av sin kompetens för att hjälpa människor till arbete om de inte vore begränsade av sitt uppdrag. Arbetsterapeuterna beskriver att uppdraget endast fokuserar på arbetstagarens arbetssituation istället för alla delar som kan hjälpa människor att uppnå sina mål. I och med att arbetsterapeuten har ett helhetsperspektiv betyder det att arbetsterapeuterna skulle kunna använda sig mer av sin kompetens om inte arbetsuppgifterna var begränsade. Om arbetsterapeuterna skulle kunna använda sig mer av sin kompetens i sina åtgärder så skulle de ha möjlighet att stärka arbetstagarens chanser till arbete, genom att minska svårigheterna som kan vara hindrande. /.../ jag kan gå in och stötta på arbetsplats och så men jag kan inte, jag ser att personen har behov hemma också att, eh, det inte är alltid att det är klart./ /. Och det var kanske hjälpmedel som jag snabbt kunde se att det här skulle underlätta för henne så att hon skulle kunna få mera ork så hon skulle i större utsträckning orka med ett arbete.

Arbetsplatsen Det har framkommit att hur förankrad arbetsterapin är på arbetsplatsen påverkar hur arbetsterapeuten upplever att kompetensen kommer till användning. Analysen visar att erfarenheten av hur kompetensen kommer till användning är beroende av hur genomsyrad kontexten är av arbetsterapin samt hur arbetsterapeutiska arbetsuppgifterna är på 20 arbetsplatsen. En deltagare beskriver hur miljön på arbetsplatsen påverkar användningen av kompetensen; Det är klart att mina kollegor kan påverka fast till det positiva. Och även arbetsmiljön, men det är som sagt, här är det väldigt enkelt att jobba med arbetsterapi här för att det är det liksom genomsyrar allting. Det är arbetsterapi vi jobbar med, oavsett. Förutsättningar för att kunna använda den arbetsterapeutiska kompetensen är påverkad av medarbetarna och vilka möjligheter de har att interagera med varandra på arbetsplatsen. Arbetsterapeuten är beroende av hur insatt denne är i diskussionen kring arbetstagarna med övriga medarbetare på sin arbetsplats. När arbetsterapeuten har större möjligheter att samverka med sina medarbetare så blir arbetsterapeuten mer insatt i de arbetstagare som finns på arbetsplatsen till skillnad från att endast bli tilldelad ärenden. Det leder till att arbetsterapeuten ytterligare kan använda sin kunskap om den vore delaktig i att upptäcka de personer som behöver stöd av en arbetsterapeut för att komma ut i arbete. Det betyder att det är viktigt att vara medveten om vilka möjligheter personalen har för ett bra teamarbete, för att kunna hitta de arbetstagarna som är i behov av stöd från en arbetsterapeut. Vi påverkas ju väldigt av handläggarnas belastning. Och deras förmåga att liksom hitta de här ärendena. / /. / / att vi blir inkopplade är ju också att det finns en handläggare som kan göra en bedömning att det finns ett behov. Arbetstagaren Analysen visar att arbetstagarens livssituation påverkar hur arbetsterapeuten kan arbeta med ärandet och hur processen kommer att se ut. Ett stort hinder i rehabiliteringen är när människor befinner sig i svåra livssituationer som exempelvis: svåra ekonomiska situationer och att vara bostadslös. De svåra livssituationerna kan göra det väldigt svårt för personen att ta sig ut i arbetet då arbetstagaren p.g.a. sin livssituation har svårt att vara delaktig i och mottaglig för sin rehabilitering. Orsaken till att arbetstagarna inte är mottagliga för sin rehabilitering är att arbetstagaren är så fokuserad på och slukad av sin svåra livssituation. Men eftersom arbetsterapeuten får ta emot personer som inte är redo för rehabilitering så kommer kompetensen inte till sin rätta användning. I dessa fall får arbetsterapeuten ta hänsyn till arbetstagarens svåra livssituation, vilket är att de grundläggande behoven först måste bli tillgodosedda innan arbetslivsinriktad rehabilitering kan vara aktuell. Här är det inte den

arbetsterapeutiska kompetensen som är otillräckligt, utan det är arbetstagaren som inte är 21 rustad för att ta emot arbetslivsinriktad rehabilitering. Men man ser att här är det ju inte arbete i första hand. Väldigt svårt att tänka sig att människor ska kunna fokusera på att söka jobb när man inte ens har mat för dagen eller ens betala hyra och man kanske inte ens har någon hyra att betala, man kanske sover på en soffa hos vänner eller så, då känner man sig ganska otillräcklig faktiskt. Men inte på grund av bristande kompetens eller så utan mera att det är så lite man kan göra för människor som kommer hit, de borde ha hjälp någon annanstans istället. Arbetsterapeutens kompetensutveckling Något som analysen ytterligare visar är att det inom vissa verksamheter saknas möjligheter att kunna utvecklas på arbetstid vad gäller arbetsterapeutisk forskning. Arbetsterapeuterna känner att de skulle kunna ta del av mer kompetensutveckling om inte möjligheterna vore begränsade p.g.a. att arbetsgivaren är nöjd med den kompetensen som redan finns. Det som deltagarna upplever saknas är förståelsen kring hur viktigt det är för arbetsterapeuter att kunna få utveckla sin kompetens för att insatserna ska bli mer effektiva i enlighet med forskning. Arbetsterapeuterna upplever också att det är svårt att hänga med utvecklingen av tekniska produkter som kan användas som hjälpmedel. Det är något som upplevs begränsa deras möjligheter att göra anpassningar som är grundade på den nya teknik som finns på marknaden. Förutsättningarna skulle i alla fall förbättras om man själv visste lite mer vad man kunde göra med olika hjälpmedel, men det går ju så fort och det är en sådan uppsjö. Men sen så kan jag väl sakna att lite i det här med om jag som arbetsterapeut, att det finns dålig förståelse för kompetensutveckling inom arbetsterapi och arbetsterapeutisk forskning. Alltså, man får inte vidareutbilda sig på arbetstid och sådana saker. Samarabetet mellan aktörer Det framkommer under analysen att samverkan mellan aktörerna inte upplevs som något större hinder för hur den arbetsterapeutiska kompetensen kommer till användning inom den arbetslivsinriktade rehabiliteringen. Det har däremot framkommit att arbetsterapeuterna upplever att samverkan mellan aktörerna är bristfällig utifrån arbetstagarens perspektiv. Deltagarna upplever att arbetstagarna får skickas mellan olika myndigheter fram och tillbaka. När detta sker hamnar arbetstagarna ibland hos arbetsterapeuterna innan de fått de basala behoven tillgodosedda, exempelvis att hitta en bostad, vilket kan på så sätt påverka arbetstagarens mottaglighet för de arbetsterapeutiska insatserna. Vi träffar människor som har jättesvåra livssituationer, och det är väldigt svårt att tänka sig att den här personen ska ut i arbetet. Men folk är så piskade idag, pressade åt alla håll och kanter, får inga ersättningar någonstans, där, där känner man sig otillräcklig.