Digitala Minnen. Luleå kommun

Transkript

1 Digitala Minnen Vi har valt att skriva vår redovisning som en berättelse, eftersom vårt projekt har handlat om just berättelser, historier och minnen. Här kan vi också visa på hur projektet har växt fram, tagit en och annan tur vi kanske inte hade räknat med och som i slutändan lärt oss och våra deltagare mycket! Gerd Nordmark Sunderby folkhögskola Terese Lantto Medborgarkontoret Råneå Luleå kommun

2 Hur det hela började Under våren 2007 drev vi nybörjar- och fortsättningskurser inom data och IT för pensionärer i Råneå. Bland deltagarna märkte vi snabbt att de flesta ansåg att man borde lära sig mer om datorer, men att det fanns ett osynligt hinder som var svårt för många att ta sig över. En digital klyfta. För många var det komplicerat att lära sig använda IT-verktyg när de inte riktigt förstod vilken nytta de skulle ha av dessa. Vi insåg att vi måste utveckla våra kurser ytterligare. Vi upptäckte att det fanns ett stort intresse bland pensionärer för att kartlägga, berätta och ta reda på mer om sitt liv och sin hembygd. Vi ville kombinera deras intresse med att ge kunskap i hur datorer och IT-baserade verktyg fungerar. På så vis skulle de få kunskaper som de kunde använda i andra sammanhang och öka sin livskvalité i vardagen. Vi rekryterade deltagare till kursen både från våra tidigare datakurser och genom extern rekrytering; vi kontaktade de olika pensionärsföreningarna i Råneå, tog kontakt med pensionärer som besökte Medborgarkontoret i Råneå, affischerade och berättade om projektet på Råneås hemsida. Många verkade intresserade av projektet men undrade om de skulle klara av kursen, och om de var för gamla för att lära sig något nytt. En del var mer intresserade av traditionella datakurser, och med anledning av det namn vi valt, Digitala Minnen trodde några att kursen handlade om hur man använde USB-minnen.

3 Först var jag skeptisk till att börja kursen, vad skulle jag lära mig? Men nu har jag lärt mig massor! Start av projekt I november 2007 hade vi den första träffen. Varje träff (en gång i veckan, på onsdagar) har inletts med att vi tillsammans har fikat, diskuterat vad vi ska göra under dagen samt att deltagarna har haft möjlighet att ställa frågor. Det har också varit ett utmärkt tillfälle för deltagarna att börja prata med varandra om olika minnen, bli varma i kläderna och få inspiration till att börja skriva. Morgonmötet har varit en viktig del för att vi ska lära känna varandra, och därigenom uppnå en öppen och välkomnande stämning. Tanken är att deltagarna ska känna sig trygga och då kunna dela med sig av sina livshistorier. Vi försökte vara väldigt tydliga med att denna kurs byggde på frivillighet, att det inte skulle röra sig om traditionell katederundervisning. Konceptet med problembaserat lärande var helt nytt för deltagarna och rönte ett visst motstånd eftersom de inte kunde förstå hur de skulle lära sig något på detta sätt. Det blev en lång uppförsbacke! Deltagarna visade dock en stor iver för att lära sig använda datorer och Internet, och ville gärna att allt skulle gå fort. I början var vi först tvungna att gå igenom en hel del grundkunskaper innan vi kunde börja arbeta på det sätt som var tänkt. Under denna tid blev vissa deltagare modstulna och tyckte att inget hände. Då gällde det att kunna förklara att det ibland är viktigt att skynda långsamt, att låta inlärning ta tid och att repetera. Vi hade lagt upp ett schema för vad vi skulle göra vi de olika träffarna, men hade samtidigt en flexibilitet i att vi försökte utgå från var deltagarna befann sig och vad de ville lära sig. Deltagarna visade tidigt en stor nyfikenhet på att lära sig hur Folkbildningsnätet fungerade och för hur de skulle kunna arbeta i sitt klassrum på nätet. De tyckte att Folkbildningsnätet och First Class var lätt att arbeta i, men svårt att förstå vad detta egentligen var, och de själva måste vara aktiva för att något ska hända. I början gav vi dem olika uppgifter som de skulle lösa och skicka in sina svar till konferensen. Sedan försökte vi trappa ner vår medverkan i

4 konferensen för att deltagarna själva skulle bli mer aktiva; skicka meddelanden till varandra, söka information med mera. Men resultatet blev att aktiviteten avstannade. Ett helt eget kapitel skulle kunna ägnas åt krånglande teknik. Vi har inte haft möjlighet att påverka tekniken, utan har varit tvungna att försöka arbeta med det som fanns tillgängligt. Datasalen i Medborgarhuset var utrustad med datorer av äldre modell som bland annat var låsta för viss användning eller hade speciella egenheter som gjorde de krångliga att använda. Det inköptes nya datorer, men på grund av att Luleå kommun haft stora problem med IT-supporten så kom datorerna inte på plats förrän efter att vårt projekt avslutats. Hopp och förtvivlan och onda axlar. Om vartannat! Vad jag har lärt mig mycket på den här kursen. Men det bästa är att jag har lärt mig att inte vara rädd för datorn Under projektets gång Så kom vändpunkten. Från helt oväntat håll. Scannern! Deltagarna hade länge velat lära sig använda scannern och när vi började använda den skedde något. Den var väldigt enkel att använda för deltagarna, och de tyckte att det var väldigt spännande att man kunde flytta över pappersfoton in till datorn. Plötsligt var det som om allting föll på plats! Deltagarna började arbeta aktivt och självständigt med sina foton och texter, de sökte efter information på nätet och arbetade även hemifrån. Deltagarna började nu känna sig hemma i tekniken och de olika dataprogram som vi gått igenom. Från början hade vi planer på att arbeta mer med digitalt berättande, story telling, använda ljud och rörlig bild, men signalerna från gruppen indikerade att de inte var redo för att ta sig an mer. De behöver arbeta mer och bli trygga i vad de har lärt sig.

5 Vi hade upptäckt fenomenet bloggar och hur man kan använda dem som en kommunikationskanal en tid innan projektet startade. Genom att starta en blogg ( )för vårt projekt tyckte vi att det skulle bli ett nytt, roligt och lite annorlunda sätt att berätta om vad vi gjorde i projektet. Det finns många fördelar med att arbeta med en blogg; man utgår från en färdig och lättarbetad mall, man kan komma åt bloggen var man än befinner sig, löpande redogöra för vad man gör, bifoga bilder och även kortare filmsekvenser. Det är också lätt att skapa en interaktion, besökare kan kommentera det som skrivs och vi som bloggredaktörer kan få synpunkter på det vi gör. Ett väldigt flexibelt sätt att dokumentera ett projekt! Något som vi upptäckte i efterhand var dock att det var svårt att hitta andra bloggar med samma inriktning som vår som man kunde byta idéer med. Vi informerade våra kollegor, intressenter i projektet och projektledare för övriga CFL-projekt om vår blogg och försökte få dem att besöka den. Min generation är så rädd för att trycka på knappar. Men nu har jag tappat respekten för datorer och vågar! Jag vill fortsätta i höst! Jag har utökat mina kunskaper för vad jag kan använda datorn till. Kursen har mer än väl lärt mig mer Framtid fortsättning Vår målsättning var att göra oss överflödiga; att deltagarna självständigt ska kunna använda sig av dator och Internet. Detta har vi lyckats med. Med vårt projekt visade vi hur man kan få deltagare som saknar datakunskap och är vana vid traditionell katederundervisning att självständigt, fritt och flexibelt använda dator, Internet, scanner och digitalkamera. Genom att de har uppnått en trygghet vid användningen av IT-verktyg kan de även applicera sina

6 kunskaper på andra områden, som hur man kan förenkla sitt vardagsliv genom att använda Internetbaserade tjänster. Utöver detta har nu PRO Råneå startat nybörjarkurser i data och bildhantering, och vi har stöttat och försökt dela med oss av olika tips till kursledaren. Dessa kurser sker i samarbete med ABF, och vi tycker att det är väldigt bra att de finns. ABF kan axla folkbildningens ansvar för att minska den digitala klyftan i Råneå. En egenhet med projekt är att man inte vet alltid vad de leder till. Vid projektstarten hade vi planer på att till exempel starta en IT-patrull som kunde vara behjälplig med tekniska problem. Detta blev dock inte av, däremot har flera andra projekt och nya idéer börjat spira vid Medborgarkontoret i Råneå.