HJÄRTFREKVENSVARIABILITET, KOGNITIV RUTIN OCH PRECISION UNDER PUTTNING

Transkript

1 HJÄRTFREKVENSVARIABILITET, KOGNITIV RUTIN OCH PRECISION UNDER PUTTNING John Hellström Linda Lundgren Handledare: Prof. Peter Hassmén PÅBYGGNADSKURS I PSYKOLOGI, 20 POÄNG (C3) 2001 STOCKHOLMS UNIVERSITET PSYKOLOGISKA INSTITUTIONEN

2 HJÄRTFREKVENSVARIABILITET, KOGNITIV RUTIN OCH PUTTPRECISION I GOLF John Hellström Linda Lundgren De kognitiva processer som sker under puttrutinen i golf påverkar sannolikt precisionen. Det är möjligt att hjärtfrekvensvariabilitet (HFV) ger information om den kognitiva rutinen vilket då skapar möjlighet till objektiva psykofysiologiska analyser för att öka slagprecisionen. Syftet med studien var därför att studera sambandet mellan HFV, kognitiv rutin och puttprecision. Åtta elitjuniorer puttade tjugo puttar var. Avstånd från målet, tid mellan hjärtslag samt skattning i nöjdhet av kognitiv rutin dokumenterades. Hög korrelation mellan kognitiv rutin och puttprecision samt signifikant skillnad i HFV mellan bäst och sämst skattade kognitiva rutiner upptäcktes. Tre olika grupper uppvisade acceleration, deceleration respektive ingen förändring av tiden mellan hjärtslag. Resultaten indikerar att det är viktigt att utföra en bra kognitiv rutin för att uppnå hög puttprecision, samt att HFV kan ge information om den kognitiva rutinen. Individernas skilda HFV kan tyda på olika optimala kognitiva rutiner, upplevd oro, fysisk ansträngning eller på mer komplicerade samband. Nyckelord: Puttfrekvens, puttrutin, precision, elitgolfare. Inledning Elitgolfare söker ständigt efter metoder som kan hjälpa dem att spela bättre. Golfspelare behöver före putten först skaffa information (t.ex. om greenens lutning och hastighet), sedan fatta ett beslut och slutligen utföra slaget. För att slaget skall slås med högsta möjliga precision så krävs det att spelaren tänker och koncentrerar sig på bästa sätt under dessa faser utan att låta sig störas. Det mentala arbetssätt som spelaren bör använda under slagförberedelsen kallas här för kognitiv rutin. Ett sätt att studera undersökningsdeltagarnas (UD:s) kognitiva rutin är helt enkelt att intervjua dem. Svårigheten med detta metodval är att spelarna kanske inte har ord för de kognitiva rutiner de använder sig av, speciellt om dessa utförs automatiskt (Nisbett & Wilson, 1977). Feltolkningar är ett annat problem som kan uppstå om spelarna tror att de gör på ett sätt men i själva verket gör något annat. Om intervjuer används under själva utförandet så kan dessutom de rutiner som avses bli undersökta störas. Dessa metoder brukar därför användas efter själva utförandet och ger då en indirekt information, vilket också kan vara missvisande för att resultatet riskerar att vägas in i bedömningen (Landers & Boutcher, 1986). Alternativ till intervjuer och frågeformulärer är att mäta vissa fysiologiska variabler, vilka kan ha samband med de kognitiva rutiner som används (Blumstein, Bar-Eli & Författarna önskar ge ett stort tack till prof. Peter Hassmén för hans hjälp.

3 2 Tenebaum, 1994). Exempel på dessa variabler är elektrisk aktivitet i hjärta, hjärna och muskulatur, samt hudkonduktans och andningsfrekvens. Fördelen med att mäta fysiologiska aktiviteter är att det kan göras i realtid, d.v.s. ge direkt information under hela utförandet. Däremot kvarstår tolkningen av mätningarna. En psykofysiologisk mätmetod som rönt stort intresse är att undersöka HF variabilitet, vilken numera tack vare behändig utrustning relativt enkelt går att mäta på fältet. I en studie av pilbågsskyttar visades en acceleration av HF strax innan pilarna släpptes (Salazar, Landers, Pertuzzello, Han, Crews & Kubitz 1990). Däremot fann Konttinen, Lyytinen och Viitasalo (1998) i en studie på gevärsskyttar att såväl elit som medelskyttar hade sänkt HF strax före skottet. Undersökningen visade inget samband mellan skottets precision och HF variabilitet. Studier av sambandet mellan precisionen i utförandet och HF variabilitet har utförts även i golf. Vid bra skattade slag fann Lonetto (1990) att HF sänktes i koncentrations och beslutsfasen strax före baksvingen för att sedan öka under svingen. Vid sämre skattade slag så uppmättes istället endast en svag deceleration, följd av en tidigare acceleration, före slaget. Vid en jämförande studie mellan nybörjare och elitspelare hade båda grupper decelererad HF vid bollträffen (Boutcher & Zinsser, 1990). Båda grupperna hade längst tid mellan hjärtslagen under bollträffen. Elitspelarna hade däremot en högre grad av HF deceleration och en längre rutin före slagen vilken upprepades med större likhet än för nybörjarna. Författarna fann genom intervjuer också att nybörjarna ofta fokuserade på puttekniken strax före och under svingen. Elitspelarna fokuserade istället på en inre eller yttre enstaka nonanalytical tanke som t.ex. back of the ball eller feel the rythm of the putt. Puttprecision för de längre puttarna (3.7 m) var signifikant bättre för elitspelarna, men ingen signifikant skillnad upptäcktes vid de kortare puttarna (1.2 m). Golfspelare som noterade högt resultat (hög ängslan, oro) på en svensk version av Sport Competition Anxiety Test (SCAT), hade sämre puttprecision med plötsliga ljud jämfört med utan ljud (85% vs 95% hålade puttar) (Hassmén, Koivula & Hansson, 1997). Dessutom hade spelarna med högre SCAT endast en svag HF deceleration både med och utan ljud, vilken var som störst strax efter träffen. De spelare som skattade sig själva lågt i SCAT (låg nervositet, oro) hade under plötsliga ljud istället högre precision (93% vs 85% hålade puttar), vilket tolkades som effektivare koncentration under denna fas. Spelarna med lågt SCAT resultat hade också större HF deceleration både med och utan ljud, vilken kulminerade under träffen. Den totala puttprecisionen verkade dock vara likvärdig mellan de båda grupperna. Spelarna hade även långsammare puls under de längre puttarna (3 m) än de kortare (1.25 m) vilket kan tolkas som en ökad anspänning (arousal) vid kortare borde sätta puttar. Äldre och yngre minigolfspelares HF variabilitet, skattad anspänning och antal puttar mättes i träning, mindre tävling och stor tävling (Bäckman & Molander, 1986). Båda grupperna uppvisade en ökning av skattad anspänning och generellt snabbare puls mellan träning till mindre tävling och från mindre till större tävling. De äldre spelarna (m=53 år) presterade sämre med ökad anspänning medan de yngre (m=29 år) presterade likvärdigt i alla tre sammanhang. Författarna ansåg att en trolig förklaring till skillnaden i prestation kan bero på att äldre använder sina kognitiva resurser närmare sitt maximum under träning jämfört med de yngre. Det skulle medföra att äldre som presterar

4 3 likvärdigt med yngre vid träning inte presterar lika bra vid viktigare tävlingar och ökad anspänning, beroende på att de kognitiva resurserna då inte räcker till. Även i en senare studie av samma författare (Molander & Bäckman, 1989) så ökade genomsnittlig HF och skattad oro för både äldre och yngre vid tävling jämfört med träning. Däremot uppvisade den äldre gruppen (m=50 år) minigolfspelare ingen deceleration av HF vare sig i träning eller i tävling under en 7 sekunders period fram till bollträff. Den yngre gruppen (m=29 år) hade däremot signifikant HF deceleration under samma tidsperiod fram till bollträff. Antal golfslag ökade för de äldre vid tävling till skillnad från de yngre som spelade bättre än vid träning. Författarna ansåg att de äldres svagt accelererade HF i träning kunde bero på att de använde en inre uppmärksamhetsprocess där de medvetet kognitivt försökte upprepa alla steg som behövs för att lyckas med slaget. Denna eventuella strategi skulle då väga upp åldersrelaterade kognitiva brister i situationer med låg anspänning, men också vara ansträngande och fungera sämre under situationer med hög anspänning. Hjärtfrekvens har visat sig möjlig att till viss del kontrollera viljemässigt (Perski & Dureman, 1977a; Perski & Dureman, 1977b; Perski & Dureman, 1977c Perski, Walqvist & Dureman, 1977). Det är möjligt att hjärtats aktivitet påverkar hjärnan (omvända förhållandet diskuteras oftare) vilket eventuellt kan leda till ändrat mentalt arbetssätt (McCraty & Atkinson, 1999). Är det så att HF variabiliteten har samband med mer eller mindre optimala kognitiva rutiner så är träning med biofeedback av pulsen intressant för spelare och tränare. Sådan metod skulle kunna hjälpa spelarna att träna in en optimal kognitiv rutin och på detta sätt öka slagprecisionen (Blumstein et al., 1994). Syftet med presenterad undersökning var därför att studera HF variabiliteten under puttrutinen samt undersöka om den ser olika ut vid bättre och sämre prestationer eller vid hög respektive låg grad av upplevd nöjdhet med kognitiv rutin. Även sambandet mellan skattad nöjdhet med kognitiv rutin och slagprecision undersöktes. Undersökningsdeltagare Metod UD (n=8) studerade vid ett regionalt golfgymnasium. Kontakt togs med deras tränare som skapade utrymme för studien vilken genomfördes under deras ordinarie schema. Av arton elever med golf som inriktning fanns åtta tillgängliga. Samtliga deltagare var män och alla uppgavs vara vid god hälsa. Medelvärdet för ålder var 17.5 (spridning 17 till 18). Medelvärdet för spelstandard var hcp 4.1 (spridning 0.2 till 6.7) Deltagande i studien var frivilligt. Apparatur och material Hjärtfrekvens registrerades kontinuerligt under försöken med pulsklockor av märket Polar Vantage NV inställda på slag för slag registrering (R-R, interbeat interval). Datainformationen fördes från pulsklockan via interface över till en PC. Polar Vantage NV sparar RR information med 1 ms intervall, med uppmätt konfidensintervall på 95% inom 3 ms (Kinnunen & Heikkilä, 1998).

5 4 Procedur Undersökningsledarna närvarade vid två ordinarie träningspass. Tränaren hade informerat spelarna i förväg om studiens syfte och tillvägagångssätt. Innan försökets början samlades UD för genomgång av studiens upplägg. UD informerades om att det var viktigt att de behandlade varje putt som lika betydelsefull samt att de utförde sin rutin inför varje putt. Undersökningsledarna förklarade att upplevd grad av nöjdhet med aktuell kognitiv rutin skulle dokumenteras. Innan puttningen startade ombads spelarna beskriva sin optimala kognitiva rutin och då speciellt de fem sista sekunderna fram till bollträffen. Det var utifrån denna beskrivning spelarna bedömde hur nöjda de var med sin aktuella rutin vid varje putt. Denna skattning av nöjdhet skulle ske oberoende av resultatet på putten. Två till tre spelare testades samtidigt. Innan försöket började fick UD tre övningsputtar för att bekanta sig med uppgiften och känna på hastigheten för underlaget. De puttade sedan 20 puttar var från sex meter mot ett markerat mål i gräset. Uppgiften var att stanna bollen så nära detta markerade mål som möjligt. För att efterlikna spel på bana puttade spelarna i ordning så att var och en fick en paus när den andre puttade. Undersökningsdeltagarnas HF variabilitet mättes och bollträffen registrerades. Undersökningsledaren höll i pulsklockan och gjorde registreringen av bollträffen genom att trycka på en knapp. För varje putt dokumenterades hur nöjd spelaren var med sin kognitiva rutin samt antalet centimeter från målet där bollen stannade. Nöjdheten skattades på en skala från 0 till 10 där 0 stod för extremt missnöjd och 10 var exceptionellt nöjd. Under försökets gång påmindes deltagarna om att skattningen skulle ske oberoende av resultatet samt att de skulle göra sin rutin varje gång och behandla varje putt som lika viktig. Efter undersökningen frågades deltagarna hur de upplevde att de lyckats skatta sin nöjdhet oberoende av resultatet. Alla UD fick en veckas fri träning hos en större friskvårdskedja som tack för deltagandet. Ett tävlingsmoment presenterades där den som puttade bäst förutom äran fick två veckors ytterligare fri träning. Databearbetning Antalet cm ifrån målet, skattad rutin och tiden mellan nio hjärtslag, med bollträff under den femte pausen, matades in i Excel kalkylprogram för varje putt. De fem bästa och fem sämsta puttarna delades in i två grupper efter mätt avstånd från målet. För dessa bägge grupper beräknades medelvärdet för avstånd och skattad rutin. Även de fem högst och lägst skattade kognitiva rutinerna delades in i två grupper, där medelvärdena beräknades för avstånd och skattad rutin. Genom att beräkna medianen för alla nio pulsmätningar i respektive grupp (bäst/sämst puttresultat och bäst/sämst skattning av kognitiv rutin) kunde en filtrering av mätfel ske. De värden som översteg med 80% eller mer från medianvärdet eliminerades. För att statistiskt pröva om observerade skillnader var signifikanta utfördes tvåvägs variansanalys för upprepade mätningar. Som post hoc test användes t-test för beroende mätningar. Geisser-Greenhouse (GG) F-test korrektion för frihetsgrader användes för att ta hänsyn till beroendet mellan de upprepade mätningarna.

6 5 Resultat Tvåvägs variansanalys för beroende mätningar visade inga signifikanta skillnader för tiden mellan hjärtslag för puttresultaten (-4 till +4 i Fig. 1A). Det fanns inte heller någon signifikant skillnad i HF variabilitet mellan de bästa och sämsta puttresultaten. För att förtydliga resultaten gjordes en gruppindelning efter deceleration, acceleration samt ingen förändring av HF under puttrutinen. Två UD uppvisade en signifikant (F 8,8 = 7.1, p<.01, GG=ns) deceleration av HF (Fig. 1C). Post hoc (p<.03) visade att förändringen ägde rum under perioden 1 till +1. Tre andra UD uppvisade tvärt emot en signifikant (F 8,16 = 18.5, p<.01, GG= p<.03) acceleration av HF (Fig. 1D). Post hoc (p<.03) visade att förändringen ägde rum under perioden 2 till +2. Övriga tre UD uppvisade ingen signifikant förändring av HF (Fig. 1B). Figur 1. Tid mellan nio hjärtslag under de bästa och sämsta puttarna för A) alla UD (n=8), B) UD (n=3) utan signifikant HF variabilitet, C) UD (n=2) med decelererad HF samt D) UD (n=3) med accelererad HF. Ingen signifikant skillnad fanns för tiden mellan hjärtslag för de kognitiva rutinerna (-4 till +4 i Fig. 2A). Däremot uppvisades en signifikant (F 1,7 = 17.2, p<.01, GG<.01) huvudeffekt för upplevd nöjdhet med kognitiv rutin. De fem puttar då UD upplevde högst grad av nöjdhet kännetecknades av en långsammare HF än för de fem puttar då de var mest missnöjda med sin kognitiva rutin. Största skillnaden infann sig runt träffen. Även här gjordes en gruppvis indelning efter deceleration, acceleration samt ingen förändring av HF variabilitet under puttrutinen (Fig. 2B/C/D). Liknade resultat som då puttresultatet legat till grund för urvalet uppvisades. Samma UD uppvisade åter en

7 6 signifikant (F 8,8 =29.5, p<.01, GG=ns) deceleration under rutinen i HF (Fig. 2C). Dessutom visades en signifikant (F 8,8 =50.0, p<.01, GG=ns) interaktionseffekt för tid mellan hjärtslag vs sämst/bäst kognitiv rutin (Fig. 2C). Samma UD som visade acceleration av HF visade åter en signifikant (F 8,16 =20.5, p<.02, GG<.02) acceleration av HF (Fig. 2D). Post hoc (p<.02) visade att skillnaden ägde rum under perioden 2 till +2. Även de som inte hade någon signifikant skillnad i HF variabilitet visade samma resultat igen (Fig. 2B). Figur 2. Tid mellan nio hjärtslag under de bäst och sämst skattade kognitiva rutinerna för A) alla UD (n=8), B) UD (n=3) utan signifikant HF variabilitet, C) UD (n=2) med decelererad HF samt D) UD (n=3) med accelererad HF. Tabell 1. Medelvärden av puttresultat och skattad kognitiv rutin indelade efter bästa och sämsta puttresultaten för alla UD samt UD uppdelade efter HF variabilitet under slagen. Grupp efter HFV Alla (n=8) Deceleration (n=2) Acceleration (n=3) Oförändrad (n=3) Putt grupp Sämst Bäst Sämst Bäst Sämst Bäst Sämst Bäst Puttresultat (cm) Kognitiv rutin Pearsons produktmomentkorrelationskoefficient visade en stark korrelation (r xy =-0.74) mellan puttresultat och UD:s upplevda nöjdhet av kognitiv rutin. Detta var när UD:s fem bästa och fem sämsta puttar utifrån precisionen legat till grund för urvalet.

8 7 Tabell 2. Medelvärden av puttresultat och skattad kognitiv rutin indelade efter bästa och sämsta kognitiva rutiner för alla UD samt UD uppdelade efter HF variabilitet under slagen. Grupp efter HFV Alla (n=8) Deceleration (n=2) Acceleration (n=3) Oförändrad (n=3) Kognitiv grupp Sämst Bäst Sämst Bäst Sämst Bäst Sämst Bäst Kognitiv rutin Puttresultat (cm) Pearsons produktmomentkorrelationskoefficient visade en mycket stark korrelation (r xy =-0.99) mellan UD:s upplevda nöjdhet av kognitiv rutin och puttresultat. Detta var när UD:s fem bästa och fem sämsta puttar utifrån upplevd nöjdhet legat till grund för urvalet. Diskussion Undersökningens syfte var att undersöka sambandet mellan HF variabilitet, kognitiv rutin och puttprecision. Då flertalet HF studier på closed skill (minimal förändring i omgivning) idrotter har visat deceleration av HF under själva utförandet (Boutcher & Zinsser, 1990; Hassmén et al., 1997; Kontinen et al., 1998; Molander & Bäckman, 1989) förmodades liknande resultat erhållas även i denna studie. Det uppmättes dock ingen skillnad i HF variabilitet vid en sammanslagning av alla UD när indelningen skedde efter puttprecisionen (Fig. 1A). Vid analys av enskilda UD:s värden syns att skillnaderna i stort tog ut varandra (Fig. 1B/C/D). Däremot fanns det en huvudeffekt mellan alla UD:s sämst och bäst skattade kogniva rutiner (Fig. 2A). De som skattade sin kognitiva rutin som bättre hade en decelererad HF, vilket till viss del stödjer Boutcher och Zinsser (1990) samt Lonettos (1990) resultat. Att signifikans fanns för kognitiv rutin men inte för puttprecision kan kanske bero på yttre omständigheter såsom ojämn green. Att HF variabiliteten skilde markant för de tre olika grupperna (Fig. 1B/C/D och Fig. 2B/C/D) kan ha berott på olika kognitiva rutiner, olika grader av fysisk ansträngning eller att det uppstod mätfel. Det kan även indikera att det finns ett mer komplicerat samband än denna studie tagit hänsyn till. Möjligheten finns att varje individ har en personlig HF variabilitet vid bra och dåliga kognitiva rutiner, vilket kan vara av intresse att studera i framtiden. Det låga antalet UD generellt, och speciellt i Figur 1C och Figur 2C med icke signifikans på GG (som tar hänsyn till beroendet mellan de upprepade mätningarna vilket försvårar signifikans), gör att resultaten dock skall tydas med försiktighet. Korrelationen mellan skattad kognitiv rutin och puttprecision var nästan maximal (r xy =- 0.99) vilket indikerar på att kognitiv rutin är mycket viktigt för att putta bra. Skattningen av kognitiv rutin gjordes efter att UD sett resultatet vilket gör att viss påverkan inte helt kan uteslutas. UD:s förmåga att skatta sin mentala rutin i jämförelse med deras beskrivna optimala mentala rutin verkade dock vara god. Dels blev UD under testet kontinuerligt påminda om att sortera mellan kognitiv rutin och puttprecision, dels sade sig samtliga ha gjort en god bedömning vid direkt förfrågan efter undersökningen.

9 8 En hypotes varför äldre minigolfspelare presterade likvärdigt med yngre i träning men sämre under tävling var just skillnad i kognitiv rutin (Bäckman & Molander, 1986; Molander & Bäckman, 1989). De äldre spelarna antogs medvetet försöka upprepa alla steg kognitivt under utförandet vilket förmodades leda till att de arbetade närmare sina maximala mentala resurser. Under mer stressfulla betingelser skulle en sådan kognitiv rutin fungera sämre enligt Molander och Bäckman (1989). De äldre uppmättes också ha svagt ökad puls till skillnad från de yngres HF deceleration under slaget i såväl träning som tävling. Kanske var det också i denna studie en skillnad i UD:s kognitiva rutin. Det är möjligt att de spelarna med accelererad HF presterar sämre om den upplevda pressen hade ökat. Andra orsaker till pulsökning som ej täckts i denna studie kan också vara möjlig då den UD med lägst handikapp (bäst spelstyrka) tillhörde gruppen som hade HF acceleration. Hjärtfrekvensen påverkas av fysisk aktivitet och en mer aktiv rörelse genom slagrutinen skulle därför accelerera HF. När Salazar et al. (1990) uppmätte signifikant HF acceleration för pilbågsskyttar så kan det berott på den fysiska ansträngning det krävs att spänna pilbågen. I Lonettos (1990) undersökning av HF variabilitet under golfrutinen så slog UD ofta fulla svingar. Den fysiska ansträngning som krävs för en full golfsving åstadkom troligtvis en stor del av en den uppmätta HF accelerationen som inträffade efter den inledande HF decelerationen. Före puttrörelsen mot boll övningsputtade spelarna i denna studie, vilket sannolikt har likvärdig grad av fysisk ansträngning som att putta mot boll. Undersökningsdeltagarna gjorde därför sannolikt inte någon plötslig och avsevärt större fysisk ansträngning under själva träffen vilket i så fall hade ökat HF. Då mätningar på gevärsskyttar (som kan antas ha låg grad av fysiskt skiftande ansträngningsgrad) visade sänkt HF under skottet (Kontinen et al., 1998), ligger troligtvis förklaringen i skyttarnas mentala tillstånd och samma orsakverkan förhållande kan antas gälla för golfare. Att filtrera bort pulsvärden ger upphov till fel i sig, men är nödvändigt för att eliminera uppenbara större mätfel som skulle ha haft en kraftig felaktig påverkan på medelvärdena. Utrustningens mätfel är så låg att den kan bortses ifrån (Kinnunen & Heikkilä, 1998). Däremot kan enstaka glapp mellan sändare och mottagare ha inträffat. Feltryckningar för markering av bollträff ströks från försöken och påverkar därför inte. Ett kortare avstånd till målet runt 1.5 meter istället för 6 meter kanske hade resulterat i en större oro på grund av en ökad borde sänka känsla (Hassmén et al., 1997) och eventuellt större varianser i skattad kognitiv rutin. Däremot hade greenkvalitetens betydelse för puttprecisionen ökat, då skillnaden i uppmätt puttprecision till större andel kunnat bero på ojämnt markförhållande, vilket inte var önskvärt vid denna tid på säsong och breddgrad (maj i Stockholm). Den ideala hastigheten för att en boll skall ha maximal chans att hamna i hålet är att bollen skall passera hålet med ca 4 dm om hålet täcks över (Pelz, 2000). Det innebär att spelarna skulle ha blivit orättvist bedömda när de använder en hastighet som optimerar chansen att sätta putten om de missar och därmed puttar förbi hålet. Denna möjliga källa till fel undveks genom att endast putta mot ett markerat mål. Misstaget att använda sig av ett hål och sedan bedöma resultatet genom att mäta avstånd från hålet samt UD:s önskan att sänka putten var förmodligen anledningen att Boutcher och Zinsser (1990) bara fann signifikant skillnad i precision mellan elit och nybörjare vid längre puttar.

10 9 Då det noterades en huvudeffekt mellan de bästa och sämsta kognitiva rutinerna (Fig. 2A), samt att det fanns en hög korrelation mellan kognitiva rutiner och puttprecision, gör att det kanske kan vara möjligt att förbättra precisionen med hjälp av biofeedback. Undersökningsdeltagarna var dock för få att några starka slutsatser skall kunna göras. Fortsatta studier behövs för att fastställa om slagresultat på ett någorlunda säkert sätt kan prediceras med hjälp av HF mätning samt förbättras med biofeedbackträning. Det vore intressant med framtida forskning som undersöker upplevelserna av olika kognitiva rutiner för att jämföra dem med HF variabilitet och puttprecision. De varierande resultaten mellan grupperna (Fig. 1B/C/D och Fig. 2B/C/D) i denna studie kan tyda på att det förekommer ett mer komplicerat samband mellan de nyttjade kognitiva rutinerna, HF variabilitet och slagprecision än vad som antogs i inledningen. Referenser Blumstein, B., Bar-Eli, M. & Tenebaum, G. (1994). The augmenting role of biofeedback: Effects of autogenic, imagery and music training on physiological indices and athletic performance. Journal of Sports Science, 13, Boutcher, S.H., & Zinsser, N.W. (1990). Cardiac deceleration of elite and beginning golfers during putting. Journal of Sports & Exercise Psychology, 12, Bäckman, L., & Molander, B. (1986). Adult age differences in the ability to cope with situations of high arousal in precision sport. Psychology and aging, 2, Hassmen, P., Koivula, N., & Hansson, T. (1997). The effect of noice on cardiac decceleration in highly skilled golfers differing in trait anxiety. Fecher day 97, Kinnunen, H., & Heikkilä, I. (1998). The timing accuracy of Polar Vantage NV heart rate monitor. Journal of Sports Sciences, 16, 107. Konttinen, N., Lyytinen, H. & Viitasalo, J. (1998). Preparatory heart rate patterns in competitive rifle shooting. Journal of sport sciences, 16, Landers, D.M., & Boutcher, S.H. (1986). Optimal arousal/performance relationships. In J. Williams (Ed.), Sport psychology for the practitioner; personal growth to peak performance (pp ). Palo Alto, CA: Mayfield. Lonetto, R. (1990). The coordination of heart rate, personality and effective shot making. In A.J. Cochran, (Ed.): Science and golf 1 (pp ). Cambridge: E&FN Spon. McCraty, R., Atkinson, M. (1999). Influence of Afferent Cardiovascular Input on Cognitive Performance and Alpha Activity. Proceedings of the Annual Meeting of the Pavlovian Society, Tarrytown, NY. Molander, B., & Bäckman, L. (1989). Age differences in heart rate patterns during concentration in a precision sport: Implications for attentional functioning. Journal of gerontology, 44, Nisbett, R.E., & Wilson, T.D. (1977). Telling more than we can know: Verbal reports on mental processes. Psychological Review, 75, Pelz, D. (2000). Dave Pelz s Putting Bible. London, Aurum Press Ltd. Perski, A., Dureman, I. (1977a). Voluntary control of heart rate: An extended replication study. Rapport 227, Uppsala universitet.

11 10 Perski, A., Dureman, I. (1977b). Voluntary control of heart rate: The effect of continous and terminal feedback on acquisition and transfer of learning. Rapport 228, Uppsala universitet. Perski, A., Dureman, I. (1977c). Voluntary control of heart rate: The effect of type of feedback withdrawal on acquisition and transfer of learning. Rapport 229, Uppsala universitet. Perski, A., Walqvist, B., & Dureman, I. (1977). Learning to control heart rate in elite athletes. Rapport 226, Uppsala universitet. Salazar, W. Landers, D.M., Pertuzzello, S.J., Han, M. Crews, D., & Kubitz, K.A. (1990). Hemispheric asymmetry, cardiac response, and performance in elite archers. Research quarterly for exercise and sport, 61, 4,