1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna

Transkript

1 Utrikesdepartementet Denna rapport är en översiktlig sammanställning över hur de mänskliga rättigheterna efterlevs, grundad på den svenska ambassadens bedömningar. Rapporten kan inte ge en fullständig bild. Information bör sökas också från andra källor. Mänskliga rättigheter i Uruguay 2006 ALLMÄNT 1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna Uruguay är en stabil demokrati med solida samhällsinstitutioner. I ett regionalt perspektiv präglas Uruguay av mindre inkomstskillnader, stark samhällssolidaritet och en lång demokratisk tradition. Läget för de mänskliga rättigheterna (MR) är bättre än i praktisk taget alla andra länder i Sydamerika. Den sittande regeringen tar sina MR-förpliktelser på allvar. Den 1 mars 2005 tillträdde för första gången i Uruguays historia en vänsterregering under ledning av president Tabaré Vázquez. Den nya regeringen har visat större intresse för MR-frågor än de tidigare konservativa regeringarna, särskilt vad gäller att utreda de försvinnanden som förekom under militärdiktaturen Ett av landets största MR-problem fortsätter att vara de överbelagda fängelserna samt det stora antal personer som är frihetsberövade under längre perioder utan laga dom var mer än två tredjedelar av de intagna ännu inte slutligt dömda. Tortyr uppges förekomma för att framtvinga erkännanden. Övergrepp av polis och fångvaktare är enligt uppgift relativt vanliga. Rättsprocessen är föråldrad och mycket långsam. Diskriminering av landets minoriteter förekommer. Omfattande brott och övergrepp mot de mänskliga rättigheterna förekom under den civilmilitära diktaturen samt under de fem år som föregick diktaturen, då undantagstillstånd rådde (Medidas Prontas de Seguridad), Dessa brott är alltjämt ett öppet sår års straffrihetslag, bekräftad i en folkomröstning 1989 (57 procent för, 42,5 procent mot), stadgar bland annat att de militärer och poliser som begick övergrepp under diktaturen inte ska ställas inför rätta. Lagen stadgar emellertid att myndigheterna har skyldighet att utreda de drygt 200 försvunna personernas öden. Flera viktiga frågor är

2 fortfarande utestående, inte minst frågan om var de försvunnas kvarlevor begravts. Den nuvarande regeringen har fortsatt utredningsarbetet och satt press på militären som nu för första gången erkänt att de bär ett ansvar för försvinnandena samt att systematisk tortyr förekom. För första gången sedan diktaturtiden har militären formellt accepterat att de kan straffas för brott mot de mänskliga rättigheterna. Diskriminering av kvinnor, funktionshindrade och den svarta befolkningsminoriteten förekommer. Våld mot kvinnor och barn i hemmet är sedan länge ett problem, som först på senare tid har börjat uppmärksammas. 2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommittéer Uruguay har ratificerat nedanstående internationella konventioner med relevans för de mänskliga rättigheterna: Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, International Covenant on Civil and Political Rights (ICCPR), samt de fakultativa protokollen om enskild klagorätt och avskaffandet av dödsstraffet Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights (ICESCR) Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering, Convention on the Elimination of all forms of Racial Discrimination (CERD) Konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering mot kvinnor, Convention on the Elimination of all forms of Discrimination Against Women (CEDAW) samt det fakultativa protokollet om enskild klagorätt Konventionen mot tortyr, Convention against Torture and Other Cruel, Inhuman or Degrading Treatment or Punishment (CAT), samt det fakultativa protokollet om förebyggande av tortyr Konventionen om barnets rättigheter, Convention on the Rights of the Child (CRC) samt de två tillhörande protokollen om barn i väpnade konflikter och om handel med barn Flyktingkonventionen, Convention related to the Status of Refugees, samt det tillhörande protokollet från 1967 Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen, International Criminal Court (ICC) Den amerikanska konventionen om mänskliga rättigheter med tilläggsprotokoll samt de tillhörande protokollen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigeter och om dödsstraffets avskaffande Uruguay ligger efter med sin rapportering till i princip alla konventionskommittéerna, i vissa fall med upp till tio år, såsom till CAT- och CEDAW-kommittéerna. 2

3 3 Uruguay har en stående inbjudan till FN: s rapportörer för mänskliga rättigheter att besöka landet. Inget besök har genomförts under senare år. MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER 3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr Av statsmakten sanktionerade politiska mord eller avrättningar förekommer inte. Förbud mot tortyr är inskrivet i konstitutionen. Ofrivilliga försvinnanden förekommer inte längre. (Beträffande utredning av försvinnandena under diktaturtiden, se punkt 7 nedan.) Polisvåld förekommer, främst under det första dygnet efter gripandet, då den misstänkte inte har rätt till advokat. Det uppges att polisen under detta första dygn ibland har tvingat fram bekännelser med hjälp av tortyr och det har hänt att gripna dött under oklara omständigheter. Lagen ogiltigförklarar dock bekännelser som gjorts innan den gripne fått kontakt med advokat och domare. Anmälningar mot polisen utreds av myndigheterna och leder ofta till åtgärder mot de skyldiga. Förhållandena i fängelserna är otillfredsställande och fängelserna är överbelagda, 2005 fanns intagna och kapaciteten täckte knappt hälften av dessa. Fängelsepersonalen saknar utbildning och kunskap om mänskliga rättigheter och fångvård. Godtycke präglar behandlingen och rehabilitering förekommer knappt. Det förekommer att fångar utsätts för misshandel, både av vakter och av andra interner. Otillräcklig tillgång till hälsovård fortsätter att vara ett omfattande och allvarligt problem. Förekomsten av narkotika och sprit i fängelserna ger en antydan om korruptionens omfattning. Det är känt att man kan köpa sig till bättre behandling eller överföring till annan anstalt med mindre sträng regim. Återkommande fängelseupplopp vittnar om situationens allvar. Regeringen är medveten om problemet och försöker åtgärda det. I september 2005 antog parlamentet en ny lag om "humanisering och modernisering" av fängelsesystemet. Förslaget innebar bland annat att viss amnesti skulle ges och att straff för lindrigare brott skulle kunna omvandlas. Påföljden för snatteri sänktes från upp till två års fängelse till böter eller samhällstjänst, som ett led i arbetet att minska antalet frihetsberövade. Lagen gav även vissa möjligheter till återanpassning till samhället och genomförande av aktiviteter under fängelsevistelsen. Den nya lagen hade positiva effekter i inledningsskedet. Cirka 800 personer frigavs till exempel efter att den trädde i kraft. Därefter har dock fängelserna fyllts på med lika många interner igen och lagen har varit svårt att implementera i praktiken.

4 4 Parlamentet beslöt i september 2003 att inrätta en tjänst som ombudsman för fängelsesystemet (Comisionado parlamentario para el sistema carcelario). I juli 2005 utsågs Álvaro Garcé till befattningen och blev därmed den första ombudsmannen i Uruguays historia. Kvinnor avtjänar sina straff i separata anstalter, alternativt separata avdelningar, med bättre men dock inte tillfredsställande förhållanden. Minderåriga som dömts för mindre allvarliga brott placeras på speciella anstalter, där tonvikten ligger på rehabilitering. Förhållandena i övriga ungdomsanstalter liknar dem i de vanliga fängelserna. 4. Dödsstraff Dödsstraff förbjuds av konstitutionen. 5. Rätten till frihet och personlig säkerhet Det finns inga politiska fångar i dagens Uruguay. Godtyckliga frihetsberövanden förekommer men sannolikt i mindre omfattning än i andra latinamerikanska länder. Häktade hålls frihetsberövade tillsammans med redan dömda fångar. Fattiga, marginaliserade och yngre män torde vara särskilt utsatta. Rättsprocessen är långsam och det är inte ovanligt att anhållna och häktade personer är frihetsberövade under längre tid än de senare döms till. Två fångar av tre väntar på lagakraftvunnen dom. Uruguay hade 2005 en högre andel fängslade medborgare per capita än exempelvis Colombia och Argentina. Inga reserestriktioner finns. 6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen Polisen måste ha skriftlig order för anhållan, utom när någon ertappas på bar gärning. Domstolarna skall enligt konstitutionen vara självständiga i förhållande till den verkställande makten och är det i praktiken också. Rättsväsendet är överbelastat. Sedan 1990 har domare rätt att välja muntlig process men få gör det antogs en lag om förkortning och förenkling av straffprocessen men den har ännu inte trätt i kraft. Omkring två tredjedelar av de cirka internerna väntar på rättegång och slutlig dom. Möjlighet till borgen finns men medges sällan av ansvarig domare.

5 Försvarsmakten svarar (motvilligt) för den yttre bevakningen av vissa fängelser, trots att grundlagen föreskriver att militären endast skall försvara landet mot angrepp utifrån. Det finns en militär domstolshierarki som dömer militär personal i disciplinärenden. Sista instans i sådana mål är Högsta domstolen utökad med två militära ledamöter. 7. Straffrihet När demokratin återinfördes 1985 utfärdades politisk amnesti och samtliga politiska fångar frigavs. Uruguay hade under många år på 70- talet flest politiska fångar per capita i hela världen. Militär och polis har sedan 1986 skyddats av amnestilagen, enligt vilken deras brott kan utredas men ej leda till åtal. Frågan om straffrihet är aktuell i första hand när det gäller statsterrorismen under diktaturåren och gäller i synnerhet ofrivilliga försvinnanden. Drygt 200 uruguayaner, även barn, försvann under denna period. Ett fyrtiotal fördes bort i Uruguay, cirka 170 i Argentina, 7 i Chile och 2 i Paraguay. Därtill kommer att cirka personer, en hög siffra i förhållande till landets befolkning på cirka tre miljoner invånare, beräknas ha varit frihetsberövade av politiska skäl under någon tid. En stor andel av dessa föll offer för den omfattande systematiska tortyren I ett regionalt perspektiv har regeringarna i post-diktaturens Uruguay visat mindre vilja än sina grannar att utreda MR-brotten i fråga. Tre regeringar i följd underlät att utreda försvinnandena. Familjerna till de försvunna hade länge krävt att få svar på frågorna hur, när, var och varför deras anhöriga försvann, samt vem som var ansvarig. När vissa anhörigorganisationer avstod från kravet på besked om vem som var ansvarig tillsatte President Batlle år 2000 en kommission (Comisión para la Paz) med uppgift att utreda de försvunna medborgarnas öde. I kommissionens rapport, som utgavs i april 2003, redovisades försöken att klarlägga vad som hänt de försvunna. Kommissionen intervjuade bland annat militärer som ställde upp frivilligt. Samarbetsviljan från den uruguayanska militärens sida betecknades som varierande. Kommissionen samt dess rapport fick ett blandat mottagande. Kommissionen ansåg sig ha klarat upp 95 procent av försvinnandefallen i Uruguay, i den meningen att frågorna hur, när, var och varför i många fall besvarades. Kvarlevor har dock endast återfunnits i ett par fall, sedan kommissionen tillträdde år 2000, vilket innebär att de anhörigas krav i de flesta fall inte uppfyllts. Resultaten i de enskilda fallen meddelades den försvunnes anhöriga och offentliggjordes endast om dessa medgav det. I rapporten lades ansvaret för försvinnandena på staten; någon individuellt ansvarig utpekades inte. Bland kommissionens rekommendationer fanns förslag om skadestånd till de försvunnas anhöriga och verksamhet för att stärka grundläggande värderingar om respekt för 5

6 mänskliga rättigheter. Detta bland annat genom skapandet av ett offentligt organ för övervakning av medborgarnas rättigheter. Kritik mot kommissionen framfördes framförallt av MR-organisationer men även från politiker som visserligen välkomnade sanningssökandet men samtidigt riktade kritik mot kommissionens utformning och begränsade mandat. Utredningen omfattade inte samtliga kända fall och inga egentliga kartläggningar av ansvarsförhållanden mellan de politiska institutionerna under den civilmilitära diktaturen genomfördes. Enligt straffrihetslagen måste en domare som tar upp ett brott mot de mänskliga rättigheterna för prövning först, innan en förundersökning inleds, fråga regeringen om brottet omfattas av amnestilagen. Den nuvarande regeringen har valt att tolka amnestilagen på ett annat sätt än tidigare regeringar och anser att lagen i vissa fall medger möjlighet till rättegångar mot militärer och poliser som begått brott mot mänskliga rättigheter under diktaturåren. Detta gäller till exempel om brottet är begånget innan juni 1973 då militärdiktaturer formellt tog makten eller om brottet begåtts av uruguayanska militärer och poliser utanför Uruguays territorium. Den nya tolkningen av amnestilagen har medfört att sex före detta militärer och två före detta poliser verksamma under diktaturen ställdes inför rätta den 11 september 2006 för brott begångna i Argentina. Den pågående rättegången har fått stor uppmärksamhet i Uruguay då det är första gången militärer ställs inför rätta för brott begångna under diktaturåren. De sex militärernas och polisernas fall väntar nu på prövning i första instansens domstol. De anklagade är häktade och befinner sig i ett vanligt fängelse i Montevideo. Den president som upplöste de båda demokratiskt valda kamrarna 1973, Juan María Bordaberry, har tillsammans med sin utrikesminister Juan Carlos Blanco ställts inför rätta anklagade för morden på de två vänsterpolitikerna Michelini och Gutiérrez Ruiz. Bordaberry var den centrala politiska figuren i Uruguay fram till 1976 och är en av de huvudansvariga för diktaturens införande. Den mycket uppmärksammade rättsprocessen mot Blanco började i oktober 2002 och pågår fortfarande. Blanco är även åtalad som medansvarig för ett försvinnandefall från 1976, då militären med våld hämtade ut en uruguayansk kvinna från Venezuelas ambassad där hon skulle söka asyl. På grundval av information från militären ska Blanco ha instruerat utrikesförvaltningen att förneka människorovet. Under året har flera fackföreningar och människorättsorganisationer krävt att amnestilagen ska annulleras. Tekniskt sätt skulle detta kräva en ny folkomröstning då folkomröstningar i Uruguay inte är rådgivande. Regeringen har inte tagit upp den frågan för diskussion. 6

7 7 8. Yttrande-, tryck-, mötes-, förenings- och religionsfrihet m.m. Konstitutionen föreskriver full yttrande- och mediafrihet, med undantag för fall där någon kan anses ha uppviglat till våld eller "förolämpat nationen". Efterforskning av källor är i lag förbjuden. I november 2005 drabbade polis och demonstranter samman under en protestaktion i Montevideo. Av de arresterade demonstranterna fängslades fyra för brottet "sedicion" (jämför uppvigling) istället för skadegörelse vilket åklagaren hade yrkat på. Påföljden är 2-6 års fängelse utan möjlighet till frigång. Lagen hämtades från Mussolinis Italien och infördes 1934 i den uruguayanska brottsbalken men tillämpades inte ens under diktaturen. Den domare som är ansvarig för tillämpningen av lagen är Juan Carlos Fernandez Lecchini, samma domare som motarbetade utredningen av försvinnandet av lärarinnan Elena Quinteros, kidnappad på den venezuelanska ambassaden under diktaturen. Flera MR-organisationer, bland annat SERPAJ, har uttryckt stor oro över tillämpningen av lagen. De menar att den är otidsenlig och riskerar att få negativa följder för yttrandefriheten. Förutom ett stort antal tidningar och tidskrifter finns mer än 100 fristående radiostationer och 34 TV-stationer. Staten äger en TV-kanal, de övriga är privata. Ägarkoncentrationen för de privata kanalerna är hög. Statlig censur förekommer inte. I den ranglista över pressfriheten i 167 länder, som organisationen Reportrar utan gränser gav ut 2005, hade Uruguay sjunkit från plats 42 till plats 46. Pressorganisationer hävdar att tidningar stundom diskrimineras av statliga myndigheter vid köp av annonsplats. Hot eller våldshandlingar mot journalister är sällsynta, enstaka fall har dock förekommit. En journalist kidnappades och misshandlades i oktober 2005 av okända män. När journalisten frisläpptes erbjöds han livvaktsskydd och myndigheterna påbörjade en utredning om brottet. Det finns inga restriktioner för internetanvändning i Uruguay. Konstitutionen föreskriver full religionsfrihet, vilket respekteras av regeringen. Kyrka och stat är åtskilda och religionsundervisning är förbjuden i offentliga skolor. Av landets 3,4 miljoner invånare är 52 procent katoliker, 16 procent protestanter, 6 procent animister och 1 procent judar. 13 procent anser sig vara ateister, agnostiker eller deister. Det uruguayanska samhället är relativt sekulariserat; endast en liten del av landets katoliker går i kyrkan regelbundet. Relationerna mellan de olika samfunden är goda.

8 Under senare år har sporadiska mindre angrepp av nynazistiska grupper mot judiska objekt förekommit, främst i form av klotter. Myndigheterna agerar med kraft för att motverka sådana tendenser. Strafflagen om hatbrott reviderades 2004 och godkändes av senaten De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna Uruguay har en lång demokratisk tradition, endast avbruten av diktaturen Sedan 1985 hålls fria och demokratiska val av president och vicepresident samt ledamöter av kongressen och de 19 provinsparlamenten vart femte år. Om ingen av presidentkandidaterna får mer än 50 procent av rösterna i första omgången, avgörs valet i en andra omgång. Röstning är obligatorisk, och valdeltagandet är högt (cirka 90 procent). Nästa presidentoch parlamentsval äger rum Enligt opinionsinstitutet Latinobarometros undersökning för 2005 föredrar 77 procent av Uruguays befolkning demokrati framför andra styrelseformer. Det är den högsta siffran i hela Latinamerika. De tunga intressegrupperna i landet är jordägarna, företagarna och de fackliga organisationerna. Politisk pluralism råder och oppositionen fungerar fritt. De två traditionella partierna Blancos (egentligen Partido Nacional) och Colorados har dominerat politiken i generationer men är nu för första gången i opposition, efter vänsteralliansens (Encuentro Progresista - Frente Amplio Nueva Mayoría) seger med drygt 50 procent av rösterna i valet Politiken är starkt personfixerad. Det uruguayanska samhället är patriarkaliskt och kvinnor är underrepresenterade i politiska församlingar. I regeringen är endast tre av de tretton ministrarna kvinnor. I kongressen är 28 av 31 senatorer män och likaså 88 av de 99 parlamentsledamöterna. Korruptionen är mindre omfattande än i grannländerna och tar sig vanligen formen av nepotism. Det är emellertid vanligt att poliser och fångvaktare drygar ut sina låga löner med mutor. En lag om stränga straff för korruption trädde i kraft härom året. Lagen föreskriver bland annat att en särskild kommission på tre personer skall infordra förmögenhetsdeklarationer från statstjänstemän och förbereda etiska regler för dem. På Transparency Internationals korruptionslista för 2005 ligger Uruguay tillsammans med Botswana och Taiwan på plats 32 av 158 länder, före alla andra latinamerikanska länder utom Chile. 8

9 9 EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER 10. Rätten till arbete och relaterade frågor Redan under José Batlle y Ordóñez styre och lades grunden för en modern demokrati och social välfärdsstat i Uruguay. Utbildningsväsendet byggdes ut, sjukvården blev gratis och åtta timmars arbetsdag infördes. Redan tidigare, år 1886, hade den första arbetarkongressen ägt rum och fackföreningarna är av tradition en viktig politisk maktfaktor. Mer än 80 procent av de offentliganställda, men bara 5 procent av de privatanställda, är fackligt organiserade. Den största fackliga centralorganisationen är Confederación Nacional de Trabajadores - Plenario Intersindical de Trabajadores(PIT-CNT) med medlemmar fördelade på ett åttiotal fackförbund. Strejkrätten är grundlagsfäst. Arbetslösheten nådde rekordnivå under den ekonomiska krisen och var 17 procent år 2002 men hade sjunkit till 12 procent år Minimilönen uppgår till nära pesos i månaden (cirka 950 kronor) men de flesta som har reguljärt arbete tjänar betydligt mer. Genomsnittslönen uppgår till drygt pesos medan la canasta familiar (motsvarande en fyramedlemmars familjs grundläggande behov) beräknas vara pesos. Arbetsmiljölagstiftningen är tillfredsställande; en arbetsvecka utgörs av 48 timmar i industrisektorn respektive 44 timmar i handelssektorn. 20 dagars betald semester utgår efter ett års anställning. Barnarbete förekommer inom jordbruket och den informella sektorn, vilken har växt under de senaste årens lågkonjunktur. Den informella sektorn uppskattas idag till cirka 25 procent av landets ekonomi. Uruguay har ratificerat Internationella arbetsorganisationen, ILO:s, åtta centrala konventioner om mänskliga rättigheter: Förbud mot tvångsarbete, konventionerna 29 (1995) och 105 (1968) Förbud mot barnarbete, konventionerna 138 (1977) och 182 (2001) Icke-diskriminering i arbetslivet, konventionerna 100 (1989) och 111 (1989) Föreningsfrihet och förhandlingsrätt, konventionerna 87 (1954) och 98 (1954) 11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa Sjukvården har otillräckliga resurser trots att Uruguay, procentuellt av statsbudgeten, satsar mer än något annat land i regionen på dessa områden. Den offentliga sjukvården anses generellt sett undermålig, särskilt på landsbygden.

10 Hiv/aids är ett växande problem. Smittonivån är dock för närvarande bara 0,4 procent och antalet dödsfall är relativt få. Sexualundervisning förekommer endast knapphändigt och då endast i privatskolor. Så gott som hela befolkningen har tillgång till drickbart vatten. Nästan 100 procent av alla födslar sker på sjukhus. Barnadödligheten är bland de lägsta i Latinamerika: 16 av alla födda pojkar respektive12 av alla födda flickor dör innan de fyller fem år. Medellivslängden är 75,4 år. Kostnaderna för sjukvården motsvarar 9,8 procent av BNP (2003) enligt Världshälsoorganisationen (WHO). 12. Rätten till utbildning Den allmänna utbildningsnivån är en av de högsta i Latinamerika. Analfabetismen är bara 2.5 procent. Cirka 10 procent av statsbudgeten går till utbildning. All statlig utbildning är avgiftsfri. 90 procent av alla barn påbörjar den sexåriga grundskolan och över 60 procent fortsätter till högre stadier medan endast drygt 30 procent avslutar gymnasiet. De flesta som avslutar gymnasiet går vidare till universitet. Universitetsstudier är koncentrerade till huvudstaden och trots att undervisningen är avgiftsfri är den förknippad med stora kostnader för uppehälle eller pendlingskostnader och studiematerial. Vidare präglas universitetsutbildningen av medelsbrist och överfulla lärosalar. Den vetenskapliga nivån är emellertid hög. Kvaliteten på undervisningen i statliga skolor är sjunkande, i fattigare områden undermålig. De som har råd sänder ofta sina barn till privata skolor. Välutbildade uruguayaner brukar ofta söka sig utomlands för arbete och denna tendens har varit särskilt stark under lågkonjunkturen. 13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard Inkomst- och förmögenhetsskillnaderna i Uruguay är mindre än på andra håll i Latinamerika. Den så kallade Gini-koefficienten (ju lägre tal, desto mindre inkomst- eller konsumtionsklyftor) för Uruguay är 44,6, medan genomsnittet för Latinamerika är ungefär 52 (jämför OECD-området 34, Sverige 25). I FN:s välfärdsindex (HDI) för 2005 återfinns Uruguay på plats 46, efter både Argentina och Chile. Fattigdomen är dock fortfarande lägst av alla länder i Latinamerika och i FN:s utvecklingsprogram, UNDP:s, fattigdomsindex för år 2005 låg Uruguay bäst till av 103 utvecklingsländer. Den senaste ekonomiska krisen som kulminerade 2002, då BNP sjönk med 10,8 procent, innebar en kraftig tillbakagång av levnadsstandarden i den klassiska välfärdsstaten 10

11 Uruguay. De senaste årens goda ekonomiska tillväxt har dock medfört förbättrade villkor för befolkningen. Arbetslösheten låg tidigare på historiskt höga nivåer, men sjunker nu långsamt. En tiondel av Montevideos befolkning, cirka människor, bor i slumområden i stadens utkanter. Svält anses inte förekomma, men däremot undernäring bland barn som lever i fattigdom. OLIKA GRUPPERS ÅTNJUTANDE AV DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA 14. Kvinnors rättigheter Enligt lagen är kvinnor och män likställda men i praktiken utsätts kvinnor för viss diskriminering. Både kvinnor och män är valbara till politiska församlingar, kvinnor är dock underrepresenterade. Kvinnor är vidare överrepresenterade bland arbetslösa och i lågkvalificerade yrken. De får även sämre betalt för samma arbete. I den privata sektorn tjänar en kvinna i genomsnitt 70 procent av en mans lön. 48,6 procent av landets kvinnor är yrkesverksamma. Det finns få kvinnor i ledande ställning i förvaltningen. Sedan år 2000 finns dock kvinnliga officerare i försvaret och sedan 2005 finns för första gången i landets historia kvinnliga polischefer och tre kvinnliga ministrar i regeringen. En av de fem ledamöterna i Högsta domstolen är kvinna. I kongressen är könsfördelning kraftigt snedfördelad med få kvinnor representerade. Förslag om kvotsystem i parlamentsvalen har presenterats men inte införts på grund av konservativt motstånd. Instrument för tillämpning av 1989 års lag för icke-diskriminering antogs av parlamentet 1997 men har inte lett till märkbara förbättringar. Kvinnors hälsovård är relativt god. 99 procent av födslarna sker på klinik. 17 procent av alla förstföderskor är flickor under 19 års ålder. Information om preventivmedel förekommer sällan. Abort är fortfarande förbjuden trots att opinionsmätningar visar att 60 procent av befolkningen skulle rösta för kvinnors rätt till abort. Officiell statistik saknas men MR-organisationer uppskattar antalet aborter till cirka per år, varav många utförs under osäkra och ohygieniska omständigheter. Ett lagförslag om att tillåta abort i vissa fall, exempelvis om kvinnans liv är hotat, röstades ned i senaten De senaste åren har våld mot kvinnor, särskilt i hemmet, uppmärksammats av flera fristående organisationer och av pressen. Enligt Interamerikanska utvecklingsbanken (IDB) har 10 procent av kvinnorna i åldern år utsatts för våld av något slag, men enligt andra studier är siffran högre. Det finns uppgifter om att mellan kvinnor dör varje år till följd av våld i hemmet. 11

12 Brottsbalken täcker kvinnomisshandel och våldtäkt inom äktenskapets men relativt få anmälningar görs (cirka 800 om året). År 2002 antogs en ny lag om våld i hemmet, som inte bara handlar om fysiskt, psykiskt, emotionellt och sexuellt våld, utan även om ekonomiska resurser som ett medel för våldsutövning. Straffen för dessa brott har även höjts. I juni 2004 antogs den första nationella planen (för åren ) mot våld mot kvinnor i hemmet. Flera MR-organisationer arbetar med att göra kvinnor mer medvetna om sina rättigheter. Inrikesministeriet genomförde 2002 en informationskampanj för att förebygga våld i hemmet men många anser att detta inte var tillräckligt. En statlig kvinnobyrå, underställd polisen, arbetar med att ta hand om offren för våld i hemmet. Programmet har även en rehabiliteringsdel och kvinnohus har öppnats i flera städer. MR-organisationer har under senare tid riktat uppmärksamhet mot situationen för kvinnor inom den afro-uruguayanska minoriteten (se punkt 16 nedan). De diskrimineras på arbetsmarknaden och utsätts inte sällan för nedsättande behandling. Av yrkesverksamma svarta kvinnor arbetar närmare hälften som hemhjälp. Många av dem diskrimineras på basis av både härkomst och kön. 15. Barnets rättigheter Barnets rättsliga ställning blev reglerad i lag redan En proposition om ny barnlag antogs i september Lagen anses vara modernare och innehåller bland annat straffrättsliga förbättringar, regler mot barnarbete och krav i fråga om utbildning och hälsa. FN:s barnfond (UNICEF) har dock kritiserat lagen för att i vissa stycken inte överensstämma med FN: s barnkonvention. Regler för adoption antogs Bestämmelser rörande hittebarn, ungdomsbrottslighet och hithörande vårdnadsfrågor antogs FN: s barnkonvention ratificerades En särskild statlig institution (INAU) svarar för verkställandet av beslut i allt som gäller skydd av barn. Fattiga familjer tenderar att ha många fler barn än rika. Av de uruguayanska barnen lever drygt 40 procent under fattigdomsgränsen enligt UNICEF. Myndigheterna har haft svårt att sammanställa uppgifter om spädbarnsdödligheten men tidigare statistik visar att spädbarnsdödlighet drabbar cirka 14 av levande födda (medan motsvarande siffra är 40 av i slumområden). FN uppskattar att 1 procent av barn i åldern år respektive 20 procent av barn i åldern år arbetar, trots att barnarbete i princip är förbjudet. Regeringen har ett program för att förmå arbetande barn att återvända till 12

13 skolan. Gatubarn är en ny företeelse i Uruguay, för ett par år sedan var de några hundra. Idag beräknas barn som tillbringar minst timmar i veckan på gatan (ensamma, i grupp eller med vuxna) vara drygt 7 500, varav finns i Montevideo. Några enskilda organisationer får stöd av FN och EU för att slussa dessa barn till en ordnad tillvaro. Enligt vissa uppgifter utsätts över en tredjedel av flickorna och 40 procent av pojkarna för någon form av våld i hemmet. Barn har rätt att anmäla sina föräldrar för aga men mycket få anmälningar görs. Särskilda domare handhar mål avseende minderåriga och de avtjänar sina straff i särskilda fängelser. Det rapporteras att minderåriga som begått brott ibland sätts i fängelse utan rättegång. Cirka 200 tonåringar är rapporterade som försvunna. Barnprostitution förekommer i liten men ökande omfattning. Regeringen fastställde 2004 en handlingsplan, som fortfarande väntar på godkännande av senaten, mot sexuell exploatering av barn. Handel med människor ("trafficking") har alltmer uppmärksammats i Uruguay under de senaste åren. Avsaknad av specifik lagstiftning och brist på resurser minskar dock möjligheterna att ingripa avsevärt. 16. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och religiösa minoriteter samt urfolk I Uruguay finns cirka svarta medborgare, ättlingar till afrikanska slavar. De utgör 5 procent av befolkningen och är i många avseenden en bortglömd grupp. Arbetslöshet och analfabetism bland dem är högre än hos befolkningen i övrigt och deras löneläge är 20 procent under majoritetsbefolkningens lön för samma arbete. Nära hälften uppger att de har utsatts för förolämpningar på grund av sin ras, 10 procent för fysiskt våld. Regeringen har genomfört en informationskampanj för att öka befolkningens medvetenhet om afro-uruguayansk kultur. En enskild organisation, Mundo- Africa, har bildats för att tillvarata svarta uruguayaners intressen. Mycket återstår att göra på detta område. 17. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet Grundlagen förbjuder diskriminering på grund av ras, kön eller religion men viss de facto-diskriminering förekommer. Det i grunden konservativa uruguayanska samhället har trots den jämförelsevis höga graden av sekularisering svårt att acceptera homosexualitet. När Montevideos katolske ärkebiskop i en tidningsintervju 2003 liknade homosexualitet vid en smittsam sjukdom som kunde kureras genom isolering i karantän, fick han emellertid svidande kritik. 13

14 14 18 Flyktingars rättigheter Uruguay har ratificerat 1951 års flyktingkonvention, inklusive 1967 års protokoll. Det finns ingen särskild myndighet för flyktingmottagning i Uruguay och än så länge saknas nationella lagregler för flyktingmottagande. Ett särskilt lagförslag för flyktingmottagande har dock presenterats inför kongressen. Lagförslaget godkändes av deputeradekammaren under 2006 och väntar nu på att godkännas av senaten. En kyrkobaserad enskild organisation, Servicio Ecuménico para la Dignidad Humana, är sedan år 2000 representant i Uruguay för FN:s flyktingkommissariat (UNHCR) och samarbetar bland annat med Svenska kyrkan. Den tar emot flyktingar och föreslår åtgärder i varje enskilt fall, vilka regeringen normalt följer. Enligt officiella uppgifter lämnades 34 asylansökningar in till uruguayanska myndigheter Av dem har 25 beviljats till dags dato medan 9 ansökningar fortfarande väntar på beslut. Majoriteten av de asylansökande har sitt ursprung i Colombia. 19. Funktionshindrades rättigheter Av en befolkning på 3,4 miljoner uppges , det vill säga 8 procent vara funktionshindrade. En handikapplag finns sedan 1989 och en särskild kommission övervakar dess tillämpning. Viss diskriminering anses förekomma. Enligt lag skall 4 procent av tjänsterna inom den offentliga sektorn vara reserverade för funktionshindrade och alla nybyggda hus skall vara tillgängliga. Lagen följs dock sällan i praktiken. Sjukförsäkringar saknas ofta för funktionshindrade. Infrastrukturen gör det mycket svårt för rörelsehindrade att ta sig fram utan hjälp. Skolor, offentliga byggnader och toaletter är inte tillgängliga för rörelsehindrade. Det finns en buss som är anpassad till funktionshindrade och den kör en daglig rutt i Montevideo. Uruguay beräknas ha relativt god vård för mentalt funktionshindrade personer. ÖVRIGT 20. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter Både lokala och internationella MR-organisationer bedriver verksamhet i Uruguay och kan oftast verka fritt.. Det har dock förekommit att advokater

15 15 som arbetar för MR-organisationer har utsatts för hotelser. En öppen dialog pågår med regeringen och MR-grupper finns representerade i olika parlamentariska utredningar. Regeringen har uppmuntrat MR-utbildning av poliser men menar att det råder brist på kompetenta utbildare. Ett stort antal organisationer arbetar med uppföljningsarbete efter diktaturen. Bland dessa märks Crysol för före detta politiska fångar, Servicio de rehabilitación social (SERSOC) som består av frivilliga psykologer som främst behandlar före detta politiska fångar och återvändande politiska flyktingar, Memorias para armar för kvinnor som varit förtryckta av staten, Madres y familiares de desaparecidos och Instituto de Estudios Legales y Sociales de Uruguay (IELSUR). Amnistía internacional och Servicio de Paz y Justicia (SERPAJ) är två viktiga organisationer som rapporterar om alla typer av kränkningar mot mänskliga rättigheter även om SERPAJ har tonvikt på tiden efter diktaturen. Några av organisationerna som verkar inom jämställdhetsområdet är Cotidiano Mujer, Plenario de mujeres (Pleemu) och Casa de la mujer de la Unión. Nuestra Casa är en nystartad privat kvinnojour som har plats för drygt 30 kvinnor som behöver fly från sina hem. För barns situation finns de tre organisationerna Tacuruses, El abrojo och Gurises unidos. Organización Nacional Pro-Laboral para Lisiados (ONPLI) organiserar funktionshindrade och Mundo-afro arbetar mot rasism och för den svarta befolkningens rättigheter. 21. Internationella och svenska insatser på området mänskliga rättigheter Ett flertal internationella organ och organisationer har verksamhet i Uruguay. Några av de viktigaste är UNDP, UNICEF, UNESCO (FN:s organisation för samarbete inom utbildning, vetenskap, kultur och media), UNFPA (FN:s befolkningsfond), UNIDO (FN:s organisation för industriell utveckling), ECLAC (FN:s ekonomiska kommission för Latinamerika), WHO (Världshälsoorganisationen), FAO (FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation), Världsbanken, Internationella valutafonden och EU. Vissa av dessa har verksamhet för att stödja situationen för de mänskliga rättigheterna i Uruguay. Varken Sverige eller EU har pågående projekt på området mänskliga rättigheter i Uruguay.