2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommittéer

Transkript

1 Utrikesdepartementet Denna rapport är en översiktlig sammanställning över hur de mänskliga rättigheterna efterlevs, grundad på den svenska ambassadens bedömningar. Rapporten kan inte ge en fullständig bild. Information bör sökas också från andra källor. Mänskliga rättigheter i Guinea Bissau 2006 ALLMÄNT 1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna Guinea-Bissau kämpar fortfarande med att återhämta sig från inbördeskriget under slutet av 1990-talet samt från en rad statskupper varav den sista ägde rum Presidentval genomfördes 2005 och den före detta kuppmakaren och ledaren Joao Bernardo "Nino" Viera (1980 till 1999) valdes till president efter fem år i exil i Portugal. Med stöd av det internationella samfundet har arbetet med att göra landet till en fullvärdig rättsstat påbörjats efter flera år av vanstyre och brott mot de mänskliga rättigheterna. Processen är bräcklig och hotas av svaga institutioner, politiska motsättningar, korruption och ekonomisk kris, vilket skapat sociala motsättningar. Sedan statskuppen 2003 har det skett en tydlig förbättring av respekten för de mänskliga rättigheterna, även om det fortfarande finns många brister. Fortfarande begås övergrepp av polis. Straffrihet och korruption förekommer. Diskriminering av kvinnor sker regelmässigt. Många barn lever under mycket svåra förhållanden. Barnarbete är utbrett, handel med barn förekommer och är inte förbjudet enligt lag. 2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommittéer Guinea-Bissau har ratificerat följande konventioner: - Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor, Convention on the Elimination of all forms of Discrimination Against Women (CEDAW) - Konventionen om barnets rättigheter, Convention on the Rights of the Child (CRC)

2 2 - Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights (ICESCR) - Den afrikanska stadgan om mänskliga och folkens rättigheter. - Flyktingkonventionen, Convention related to the Status of Refugees samt tillhörande protokoll från Landet har skrivit under men ännu inte ratificerat övriga centrala konventioner om mänskliga rättigheter och deras tilläggsprotokoll. Detta gäller dock inte det fakultativa protokollet till konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter vad gäller dödsstraffets avskaffande och det fakultativa protokollet till konventionen mot tortyr om förebyggande av tortyr. Rapportering till FN:s kommittéer har endast gjorts till FN:s kommitté för barnets rättigheter år Guinea-Bissau har skrivit under Romstadgan för internationella brottsmålsdomstolen men har inte ratificerat den. MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER 3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr Konstitutionen förbjuder tortyr och inhuman behandling och rapporter om tortyr av arresterade har minskat betydligt de senaste åren. I avsaknad av fängelser sätts arresterade och straffade i fängsligt förvar på militärbaser. Utifrån rekommendationer av FN:s mission i Guinea Bissau, UNOGBIS, har förhållandena i dessa provisoriska fängelser förbättrats även om de fortsatt håller mycket låg standard. 4. Dödsstraff Dödsstraffet avskaffades Rätten till frihet och personlig säkerhet Godtyckliga frihetsberövanden är förbjudna enligt lag. I praktiken förekommer dock gripanden av journalister, oppositionsmedlemmar och fackliga ledare, dock i mindre utsträckning än tidigare. De personer som suttit i förvar utan åtal och rättegång efter militärkuppen år 2003 har frigivits tillsammans med domare och anställda vid högsta domstolen som tidigare fängslats under Kuma Yalás tid vid makten. Såvitt är känt förekommer inga reserestriktioner. 6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen Ansträngningar pågår för att skapa en högre grad av självständighet inom rättssektorn i enlighet med konstitutionen. Bristen på utbildade jurister samt

3 3 obetalda löner, inte minst inom statliga institutioner, underblåser korruption och extern påverkan. Det finns både civila och militära domstolar. På landbygden tillämpas i flertalet fall traditionella rättssystem för att skipa rättvisa. Efter en lång tid av institutionellt vakuum och bristande rättssäkerhet verkar UNOGBIS i samarbete med regeringen för att öka kunskapen om och respekten för de mänskliga rättigheterna och rättssäkerhet. Initiativ tas för att komma till rätta med gamla åtal och ett program för allmän rättshjälp har återupptagits. En angelägen omorganisation av säkerhetssektorn pågår bland annat för att stärka den civila kontrollen av armén. En nationell strategi för säkerhetsektorreform har utarbetats och skall presenteras för internationella givare i november 2006 då detta ses som en förutsättning för stabilitet och demokratisk utveckling. 7. Straffrihet Rapporter om straffrihet förekommer och det är sällsynt att brott som begås av personer ur säkerhetsstyrkorna leder till åtal. En amnestilag antogs av parlamentet 2004 för brott begångna under 90-talet fram till Den innebar straffrihet för militären, inklusive president Viera, och har kritiserats av internationella samfundet. 8. Yttrande-, tryck-, mötes-, förenings- och religionsfrihet m.m. Yttrande- och mediefrihet föreskrivs i landets konstitution. Tidigare års bruk av självcensur bland journalister vid statligt ägda mediaföretag har i princip upphört. Förutom den statligt ägda tidningen utges fem privatägda dagstidningar. Oregelbundenheten i utgivningen beror främst på finansiella svårigheter och brist på papper. Det finns flera oberoende radiostationer och ett nationellt TV-företag. Församlingsfrihet och föreningsfrihet garanteras av konstitutionen och respekterades överlag av myndigheterna. Det förekommer dock att demonstranter grips av polis samt att polis då använder övervåld. Religionsfrihet råder och respekteras överlag. 9. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna Det politiska systemet i Guinea Bissau har sedan självständigheten 1974 präglats av motsättningar, vilket lett till åtskilliga kuppförsök, statskupper och till inbördeskrig.

4 4 Sedan statskuppen i september 2003 har Guinea-Bissau med stort stöd av det internationella samfundet, lyckats genomföra fria val. I mars 2004 valdes en lagstiftande församling efter att på tidigare presidents order ha varit upplöst sedan The African Party for the Independence of Guinea-Bissau and Cape Verde (PAIGC) vann majoritet valdes Joao Bernardo "Nino" Vieria på nytt till landets president. Viera var även landets president 1980 till 1999 efter att ha kommit till makten genom statskupp. Oppositionen beskrivs som relativt svag och initiativ pågår för att skapa en dialog och konsensus mellan de centrala partierna. Ett bättre politiskt klimat ses som nödvändigt för återuppbyggnaden av institutionerna och för demokratisk och ekonomisk utveckling. Nationalförsamling och president utses på fem år. Av nationalförsamlingens 102 medlemmar är för närvarande 19 kvinnor. EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER 10. Rätten till arbete och relaterade frågor Majoriteten av befolkningen bor på landsbygden och lever på existensminimum genom självhushållning. Den övriga arbetsmarknaden präglas av kraftig arbetslöshet där situationen för kvinnor och unga är ytterst kritisk. Uteblivna löneutbetalningar till statsanställda under nära ett år var en avgörande faktor bakom statskuppen Sedan 2000 hade staten inte kunnat betala regelbundna löner till lärare, statliga tjänstemän och läkare. Under de senaste åren har situationen dock förbättrats även om uteblivna löner fortfarande är en realitet för många yrkeskårer. Diskriminering på arbetsmarknaden förekommer. Män har bättre utbildning och ges därför företräde till befintliga arbeten. Guinea-Bissau har ratificerat fem av Internationella arbetsorganisationen, ILO: s åtta centrala konventioner. Två konventioner om förbud mot barnarbete har antagits av parlamentet, men inte ratificerats. Anställda har rätt att organisera sig, att strejka och att bilda fackförbund Uppgifter om denna rättighet respekteras saknas. Tvångsarbete är förbjudet men förekommer ändå, särskilt bland barn. Lagstadgad minimilön räcker inte till försörjningen av en familj. Detta gör extrainkomster ifrån jordbruk och bidrag från släktingar nödvändiga. Varken minimilöner eller arbetstid om högst 45 timmar per vecka upprätthålls.

5 5 11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa Guinea-Bissau förmår inte ge sina medborgare bassjukvård. Hälsovårdens andel uppgår endast till 7 procent av statsbudgeten enligt statistik från Världshälsoorganisationen (WHO). Den redan tidigare undermåliga hälsovården har sedan kriget ytterligare försämrats, trots att sjukvård uppges vara en prioritering för regeringen. Barn drabbas svårt av sjukdomar och dödsfall till följd av dålig tillgång på rent vatten. Antalet fall av hiv/aids har ökat på grund av kriget och kan uppgå till uppemot 10 procent. Efter att nivån sjunkit till 20 procents täckning efter inbördeskriget, har kraftfulla vaccinationsprogram för barn dock genomförts med goda resultat. 12. Rätten till utbildning Analfabetismen är utbredd i Guinea-Bissau. Den omfattar 75 procent av kvinnorna och 45 procent av männen. Flera skolor blev förstörda under kriget och under 2003 var större delen av skolorna stängda på grund av uteblivna lärarlöner. Sedan 2004 har skolsystemet dock överlag fungerat och mellan år 2002 och 2005 hade antalet elever inskrivna i skolan ökat med 30 procent. Skolgången är obligatorisk från årskurs ett till sex, för barn mellan sju och tolv år och kostnadsfri från klass ett till fyra. Uppgift saknas dock om hur stor andel av barnen som i praktiken går i skola. Ingen högre utbildning erbjuds i landet. Kvinnor har dålig tillgång till utbildning vilket försvårar inträde på arbetsmarknaden. FN:s samarbetsorganisation för utbildning, vetenskap, kultur och media (UNESCO) stöttar arbetet med att bygga upp en yrkesskola för ungdomar som ett konstruktivt alternativ till arbetslöshet. 13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard Guinea-Bissau är ett av världens sex fattigaste länder enligt FN:s välfärdsindex där landet finns på plats 172 av 177. Den ekonomiska krisplan som utarbetades direkt efter statskuppen 2003 har lett till vissa förbättringar, bland annat inom skattesektorn. Den ekonomiska och sociala situationen i landet fortsätter att vara ytterst sårbar och har under 2006 förvärrats till följd av kraftig nedgång i produktionen av cashewnötter som står för över 90 procent av exporten. Landet har goda förutsättningar med rika fiskevatten och bördig jordbruksmark, men den ekonomiska utvecklingen hindras av en mycket bräcklig infrastruktur, en svag och utarmad industri, ett förstört elnät, utbredd arbetslöshet och en outvecklad statsapparat. Guinea-Bissau är kraftigt beroende av givarstöd från utlandet. Biståndet uppgår till mer än hälften av statsbudgeten.

6 6 OLIKA GRUPPERS ÅTNJUTANDE AV DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA 14. Kvinnors rättigheter Även om diskriminering är förbjudet enligt konstitutionen är kvinnans situation i Guinea-Bissau mycket svår och präglas av stor diskriminering, särskilt på landsbygden. Kvinnor och barn utgör en majoritet av landets fattiga. Våld i hemmet är utbrett. Myndigheterna står passiva i frågan. Våldtäkt är förbjudet, men lagen upprätthålls inte. Därutöver anses kvinnan vara ansvarig för jordbruket, det vill säga för familjeförsörjningen. Kvinnor har dålig tillgång till utbildning vilket försvårar inträdet på arbetsmarknaden. Restriktioner förekommer inom arvs- och äganderätten. Könsstympning är tillåtet och utbrett bland många av de etniska grupperna. Uppskattningsvis berörs nära hälften av landets kvinnor. Ett lagförslag från 2001 som förbjuder könsstympning avses på nytt att läggas fram i parlamentet hösten Frågan drivs av internationella och nationella enskilda organisationer, i synnerhet av organisationen Sinim Mira Nassigue vars strategi går ut på att främja en alternativ symbolisk rit för kvinnor istället för könsstympning. Människohandel förekommer och har inte förbjudits enligt lag men landet har förbundit sig till att motarbeta företeelsen på grundval av en deklaration gjord av ECOWAS (Economic Community of West African States) medlemsländer. Ministeriet för sociala frågor arbetar för att förbättra kvinnors livsvillkor bland annat genom att bilda nätverk, stödja enskilda organisationer och kvinnogrupper. Antalet kvinnor inom de politiska institutionerna har ökat. I regeringen är 3 av 15 ministrar kvinnor och parlamentet består av 18 procent kvinnliga ledamöter. Under året valdes en kvinna till att leda högsta domstolens arbete. 15. Barnets rättigheter Befolkningen består till 57 procent av barn under 18 år. Undernäring är utbrett, i synnerhet på landsbygden där majoriteten av befolkningen bor. Tvångsäktenskap av unga flickor förekommer. Ungdomar har svårt att nå inträde på arbetsmarknaden vilket också bidrar till att prostitution, ungdomskriminalitet och drogmissbruk ökar. I städerna är gatubarn vanliga. Barnarbete är ytterst vanligt och vartannat barn mellan 5 och 14 år beräknas arbeta. Under perioder då skolor varit stängda och familjerna generellt haft

7 stora svårigheter att klara sitt uppehälle har även barnen fått bidra till försörjningen. Det finns inga uppgifter om insatser från regeringen för att motarbeta barnarbete. Pojkar från fattiga familjer på landsbygden sänds ofta till koranskolor i Senegal där förhållandena är mycket svåra och tiggeri ingår som en del av undervisningen. En kommission med ansvar för frågor kring barn och kvinnor har tillsatts men några resultat har ännu ej uppvisats. Det beräknas att 600 barn, varav många under 16 år, deltog som barnsoldater i kriget Ett återanpassningsarbete pågår där ILO är en av flera organisationer som medverkar. Många barn har fallit offer för minor. 16. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och religiösa minoriteter samt urfolk Enligt landets lagstiftning är alla former av diskriminering förbjudna. Uppgifter saknas om hur detta efterlevs i praktiken. Det finns ett 20-tal etniska grupper i Guinea Bissau. Den största, balante, utgör ungefär 30 procent av befolkningen. 17. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet Det finns inga lagar som uttryckligen innebär inskränkningar av människors rättigheter på grund av deras sexuella läggning. Uppgift saknas om huruvida diskriminering på grund av sexuell läggning förekommer i praktiken. 18 Flyktingars rättigheter Guinea-Bissau har anslutit sig till flyktingkonventionen och har utvecklat ett system för skydd av flyktingar. Enligt FN:s flyktingkommissariat (UNHCR) finns ungefär flyktingar i Guinea Bissau varav merparten kommer från Casamance i Senegal. Flyktingar tillåts arbeta för att försörja sig. 19. Funktionshindrades rättigheter Guinea-Bissau saknar lagar som förbjuder diskriminering av personer med funktionshinder. Många har fallit offer för minor på grund av kriget vilket har ökat antalet personer med funktionshinder Uppgift saknas om huruvida funktionshindrade diskrimineras i praktiken. 7

8 8 ÖVRIGT 20. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter Lokala och internationella människorättsorganisationer tillåts verka i landet och samarbetet mellan dessa och myndigheterna fungerar i huvudsak väl. Den nationella organisationen för mänskliga rättigheter, Liga Guineense dos Direitos Humanos, är inte längre förbjuden att verka i landet. Andra nationella organisationer som verkar inom området är AMAE (Associacao das Mulheres de Actividade Economica), som arbetar för att ge kvinnor bättre ekonomiska förutsättningar, Sinim Mira Nasseque, landets drivande kraft mot könsstympning, samt Alternag som syftar till att fördjupa demokrati och uppbyggnaden av ett civilt samhälle i enlighet med konstitutionen. 21. Internationella och svenska insatser på området mänskliga rättigheter FN:s mission i Guinea Bissau, UNOGBIS, verkar för att upplysa landets civila och militära institutioner om vikten av de mänskliga rättigheterna respekteras i landet. ECOWAS har under 2006 tagit initiativ till en internationell kontaktgrupp för Guinea Bissau i syfte att mobilisera det internationella samfundets stöd för Guinea Bissaus återuppbyggnad.