Sweden-US Entrepreneurial Forum 2007

Transkript

1 Sweden-US Entrepreneurial Forum 2007 Jag blev inbjuden till en intressant konferens nu i veckan av ESBRI (Institutet för entreprenörskaps- och småföretagsforskning). Jag fastnade för de viktiga frågor som skulle diskuteras och det var; Hur kan man attrahera riskkapital till ditt företag? Hur kan du attrahera riskkapitalister och företagsänglar till ditt företag? Hur kan du leverera en pitch som en företagsängel inte kan saga nej till? Vad är Statens roll inom riskkapitalförsörjningen? Hur tjänar man pengar på miljötenik och alternativ energi? Detta var minst sagt intressanta frågeställningar för mig. Jag har drivit egna förslag att skapa svenska Handelshus (säljkontor) på tillväxtmarknader men utan riktigt framgång ännu. Svenska företag och riskkapitalister har kontaktat mig med intresse för de vill gärna använda dessa Handelshus, men alla vilja först se något färdigt på plats innan man investerar. Ingen vill vara först i Sverige. De ser behoven men vill inte vara med från början, hur löser man denna såddfinansiering? När det gäller kommersialisering av svenska innovationer, speciellt miljöteknik så tycker t.ex. Nutek att Regeringen redan givit Exportrådet extra resurser för att marknadsföra svensk miljöteknik så de borde utföra detta arbete redan idag. Inget utrymme för nya resurser. Vi har alltså de resurser vi behöver i plats eller på gång. Jag måste väl erkänna att jag inte håller med. Nu när jag själv sökt finansering så verkar det som att riskkapital kommer i stället utanför Sverige, eller många gånger kommer det inte alls. Energimyndigheten har tidigare varnat i en rapport att svensk miljöteknik köps upp alltför tidigt och många entreprenörer som var med på denna konferens klagade just på detta. Budskapet var ganska tydligt, det är för lite såddfinansiering, det är för krångligt att söka och man vet knappt vem man skall vända sig till. Känner själv igen detta och jag tror de som behöver lyssnade och tog åt sig av kritiken, hoppas det i alla fall. Alla innovatörers mardröm, the Valley of Death Som varumärkeskonsult fokuserar jag mig på mitten och slutet av produktens livscykel. Jag förklarar för mina klienter att ett starkt varumärke innebär bättre marginaler lite senare på resan. Svaga märken kan endast konkurrera med priset, starka märken för mer över till R&D och kommande produkter och lanseringar. Hur får man igång sitt projekt kan man fråga? Viktigaste uppgiften är kanske såddfinansiering och denna konferens, Sweden-US Entrepreneurial Forum, diskuterar mycket om vem som bär största ansvaret för såddfinansiering. Staten, marknaden eller individen? Uppgiften för innovatören eller entreprenören är att orka köra projektet vidare tills dess att man kommit förbi denna första jobbiga period som kallas the Vally of Death, dvs tiden innan man har en färdig produkt som kan introduceras på marknaden. Jag har själv mest erfarenhet av IT och Telekom och där är detta inte ett lika stort problem som inom andra branscher. Man kan starta en verksamhet i hemmet (kanske garaget) för att sedan 1

2 försöka med eget kontor. Nu finns det också gott om inkubatorverksamheter där man kan få prova sina vingar under olika typer av former. Det är lättare att slutföra produkten och vad man senare behöver riskkapital till är ofta att skynda snabbare på marknaden. Man söker pengar till marknadsföring och utlandsetableringar (likt det jag gjort för Handelshus). Värre är det för de innovatörer som sysslar med miljöteknik eller bioteknik. Det är svårare att sätta upp ett stort labratorium eller anläggning för alternativt bränsle i hemmet, så där får universitet, institutioner eller kanske storföretagen stå för all eventuell inkubatorverksamhet. Den sk Valley of Death är alltså mycket värre för företag som ger sig in i miljöteknik och bioteknik, än IT eller telekom. En stor del av konferensen ägnades därför åt detta problem, såddfinansiering. Som konsult inom varumärke och kommersialsering så fokuserar jag mig på varumärket och affärsmetoden. Jag hjälper företag att etablera sig och bygga varumärke för att inte bara behöva konkurrera med lägre priser. Kunder kräver också idag någon slags lokal närvaro för att känna sig trygga när det skall köpa eller investera i produkter och nya företag. Detta är svårt för många medelstora företag, omöjligt för små och även svårt för de riktigt stora företagen. Våra politiker, och vi som söker lokalt riskkapital, kan då tycka att vi svenskar är dåliga på att ta risker. Jag håller helt med men det finns många faktorer som även berördes under denna konferens. Jag vill helt förenkla det genom att säga vi har fyra stora problem; RISK PROCESS FÖRÄDLING BELÖNING Jag skall inte fördjupa mig på alla dessa delar för det är ett nyhetsbrev, inte en avhandling jag försöker skriva. Risker är dock en bredare förståelse vad det innebär att satsa allt (eller ganska mycket) för en idé man tror på. Hur kan den finansieras, hur ser involvensreglerna ut, vilken hjälp med såddfinansering etc finna att tillgå? Process handlar om synen från intressenterna. Hur är det att tala och arbeta med statliga och kommunala bolag och instutioner? Hur kan kan man arbeta med den dynamiska länken, dvs hur kan vi para ihop alla bra lokala idéer med globala aktörer? Hur lätt är det att gå vidare med en idé och är man välkommen eller stör man? Förädling är kommersialisering. Vilka prioriteirngar skall man göra, vilken marknad ser man och hur etablera man sig på ett kostnadseffektivt sätt? Jag brukar säga att vad som skiljer en innovatörer från en entreprenör är att den senare också lärt sig sälja sig själv, och sina produkter. Till sist belöning, hur ser incitamentsystemen ut jämfört med de risker och arbetsinsatser man gör? Man skall inte anpassa systemen till de mest framgångsrika innovationerna någonsin, utan man måste anpassa system till allt som kommer mellan ren flopp och stor succé, de flesta floppar men det finnas mycket där emellan som kan skapa arbetstillfällen. Svenska företag är fortsatt duktiga på att investera Nu har det klagats en hel del på svenskt riskkapital men Tom Berggren (VD Svenska Riskkapitalföreningen) gjorde ett litet inlägg under konferensen och informerade oss alla att hans medlemmar (svenska riskkapitalföretag) investerat dubbelt så mycket som genomsnittet inom EU 2007, även om det endast är hälften av vad man gjort i USA så är det inte så dåligt. Jag förmodar att han menade per capita men det är väl värt att notera. En del klagar på att privat såddfinansieringen är för dålig och en förklaring skall vara att den traditionellt gjorts via storföretagen så det finns ingen tradition av såddfinansiering i Sverige. Vet inte om jag håller med om detta för jag tror mer på att det är val mellan riskprojekt och man väljer mellan minst risk och mest avkastning och där där miljöteknik och bioteknik svåra utmaningar för alla. En del vill också nämna bubblan vi hade runt milleniumskiftet när vi satsade för mycket på IT och E-handel som sedan sprack för många. Det kanske spelade en viss roll men är inte helt avgörande tror jag. 2

3 The 2007 EU Industrial R&D Investment Scoreboard kom ut nu i oktober och den visade att 75 av våra största svenska företag investerade för 9.2 miljarder EUR inom EU förra året. Detta är då forskning och utveckling inom EU. Samma 75 företag sålde för ca 252 miljarder EUR inom Unionen så de är nog klara över att det krävs lokala investeringar och närvaror för att fortsätta växa på marknaden. Jag tror att våra riskkapitalföretag känner till att det kostar pengar att tjäna pengar och det handlar bara om att fokusera sig på vad man tror mest på eller behärskar bäst. Min känsla är att man vill komma in senare i innovationsprocesser för man brister i teknisk kunskap för att kunna göra kommersiella beslut och därför blir statlig såddfinansiering så viktig. Miljöteknikprojekt i fokus, vi skall bli bäst på miljöteknik. Staten har enligt egen utsago givit mer resurser till Vinnova och Exportrådet för att vi skall bli bäst i världen på miljöteknik. Fokus är, som vanligt, på mer forskning samt att människor skall mötas. Risken är dock att vi får fler delegationsresor och fler rådgivare. Jag kanske är helt fel ute men alla som läser mina nyhetsbrev och inlägg vet vad jag tycker om detta. Forskning som inte kan kommersialiseras och skyddas, vad har den för värde? Det är bra med människor som hjälper andra men fokus måste på avslut och att göra affärer. Om vi hjälper småföretagen att verkligen sälja sina innovationer på nya marknader, succé! Jag vet dock inte om detta blir resultatet av våra gemensamma investeringar, vi får kanske se om några årtionden. Swentec (Sveriges miljöteknikråd) efterfrågade nyligen en långsiktig plan för svensk miljöteknik. En framåtblickande strategi för utvecklingen av miljöteknikområdet efterfrågas med en tydlig arbetsfördelning mellan dagens myndigheter, tillsammans med effektiva åtgärdspaket. Fokus på vara på samordning för vårt lapptäcke av organisationer och människor är inte särskilt effektivt jämfört med många andra. Det verkar som främsta drivkraften just nu är USAs intresse i svenska företag, inte egna idéer och tankar om vart vi vill komma med vår miljötekniksatsning. Vi kommer dock ha fokus på miljöteknik i samband med Världsutställningen i Shanghai 2010 så vi måste se till att vaska fram lite resultat till Är vi ledande eller inte 2010? När man skapar en plan som även skall ha ett svensk samhällsekonomiskt perspektiv så måste det viktigaste vara är att erbjuda företag resurser så de kan växa på egen kraft i Sverige, genom att sälja till alla (dvs utanför Sverige), men samtidigt skapa fler arbetstillfällen i Sverige. Detta är ett politiskt perspektiv som jag tror inte många tänker på, speciellt de som vill att vi skall exportera miljöteknik vilket oftast handlar om att exportera know-how. Jag läser över allt att vi är världsledande, men har vi egentligen några stora succéer ännu (om vi mäter i arbetstillfällen)? Självklart, jag hörde från Vinnova att ca människor arbetar med miljöteknik i Sverige idag men min egna observation är att våra miljöteknikbolag ofta är små start-ups eller kommunala aktörer. Hur skall dessa företag bli aktörer på den globala marknaden? Vad jag kan se så är några enskilda tekniskt duktiga företag som fokuserar sig på små delar i stora anläggningar eller lösningar. Vi behöver skapa större företag som tar ansvar för hela anläggningar. Jag tror att Sverige behöver visa upp kompletta solution providers, inte bara försöka exportera våra affärshemligheter, kunskap och introducera små underleverantörer i stora upphandlingar. Skall man exportera och vidareutveckla företaget måste man ha hela kunskapskedjan vilket innefattar projektering, byggnation och drift av stora miljötekniska anläggningar. Jag har inte sett några riktiga svenska framgångar i stora upphandlingar som leds av internationella biståndsorganisation och som kräver helhetslösningar. Jag tror organisationer som Swentec och Staten tillsammans har något att styra upp och hjälpa till med. Delegationsresor och tankar om att exportera know-how skapar vi inga nya jobb här hemma i Sverige. 3

4 Export av miljöteknik, bistånd eller näringslivsstrategi? Vi har alla läst om problemen med biståndsverksamheten via SIDA och hur korruperat det ibland kan vara i Afrika (och på andra ställen). Det kan inte vara lätt att ägna sitt liv åt att hjälpa andra och många kanske tycker att svenskt bistånd via SIDA och enskilda organisationer är otillräckligt. Jag har stor förståelse för att skyddet i lokala projekt är näst intill obefintligt och man kan fråga sig hur man skall lösa det. Jag har inga riktiga förslag annat än att man fokusera sig på att leverera en lösning, inte en säck med pengar. Det handlar om mycket pengar, enligt media så delade SIDA ut 1,3 miljarder under förra året i olika projekt. Jag undrar om man delvis kunde tänka lite annorlunda när vi talar om bistånd. På samma sätt som USA när det gäller militärindustrin. Jag är ingen expert på bistånd utan tror att det finns gott om duktiga människor som kan detta väl i Sverige. Jag fokuserar mig bara på en liten del av ett stort problem, man kan kalla det hjälp till självhjälp. Jag har diskuterat detta med professor Calestous Juma vid Harvard University i USA och han håller med mig om att detta är en av de viktigaste uppgifterna vi har framför oss om vi skall hjälpa Afrika att växa ekonomiskt. Professor Juma har ett förflutet inom FN och är ansvarig för Practice of International Development and Director of the Science, Technology, and Globalization Project på Harvard Universtitet. Han är väl instatt i innovationsarbetet som pågår i Afrika och vad vi frågar oss är hur vi kan få sk utvecklings-länder, t. ex. i Afrika, att lära sig innovation och entreprenörs-arbete från grunden, dvs hur vi här hemma i väst skapar och tjänar pengar på vår forskning och utveckling. Vi skulle då lära innovatörer och forskare i dessa länder hur man kan bli företagare och entreprenör. Lära dem hur vi i väst arbetar med att skapa innovationer, skyddar dem och sedan kommersialisera dem. Vi skall inte tro att det inte kan skapa innovationer som sedan kan kommersialiseras, de har bara inte vanan av detta på samma sätt som vi har i västvärlden. Jag har format mina tankar om detta i något jag kallt Small Business Innovation Program och de som vill läsa mer om detta kan finna det på hemsidan. Jag vill gärna se hur vi kan bidra med att fler svenska eller europeiska entreprenörer reser till utvecklingsländer i både Asien och Afrika och hjälper dessa igång med att nå och förstå viktiga konsumentmarknader. Skicka inte pengar, skicka affärsmän som möter andra affärsmän och hjälp dem att komma in på marknader. Bistånd och utbildning skall inte bara vara riktat till regeringar och tjänstemän utan de människor som skall utföra arbetat på fältet. Detta program (idé) innefattar entreprenörskap, företagande och innvationsskydd. Vi skall sluta klaga på att väst skyddar sina innovationer och priser och se till att hjälpa utvecklingsländerna svara med samma mynt, dvs skapa innovation som genererar finansiella resurser. Jag tycker det handlar om att skapa dynamiska länkar, precis som jag vill göra för svenska småföretag, men i detta fall småföretag i utvecklingsländer och köpstarka marknader i väst. Vi kan göra detta och det finns gott om innovativa människor i alla länder, de skall bara förstå vad vi behöver och hur vi konsumerar. Jag tror att SIDA också är delvis inne på några av dessa områden med projekt på gräsrotsnivå, bl.a. Enterprise Development for Pro-poor Growth i Sri Lanka och Innovation Systems and Innovative Clusters Programme i Tanzania. Det kan finnas gott om fler exempel 4

5 som jag inte känner till idag. Det finns också olika länder som kommit olika långt i Afrika, t.ex. så har Sydafrika redan skapat Patent Support Fund for Small Medium Enteprises. Där innovatörer och entreprenörer kan söka finansiellt stöd för att kunna skydda kommande innovationer genom patent. Det handlar alltså inte om att låna pengar utan bidrag, vi skulle kunna säga att det är som den Inkubatorverksamhet vi gör via Vinnova och Innovationsbron. Bli lite mer som USA, var inte rädd att premiera lokala företag Vad jag menar med att efterlikna USA är när amerikaner gör något så premirar man egna företag först. Jag anser då om det nu är problem med vatten, avlopp eller energi i ett visst land. Varför inte fokusera på att erbjuda lösningar genom att fokusera på inköp från grupperingar av svenska företag, så de blir vana att leverera hela miljötekniska anläggningar även utanför Sverige? Hjälp svenska företag arbeta tillsammans och nu svarar en del, det går inte pga LOU. Jag håller inte med, det går visst och det handlar om hur vi implementerar och visa vilja att göra något för svenska småföretag. Skulle inte ett biståndsprojekt som innefatta miljöteknik kunna få ha lite mer näringslivsfördelar för svenska företag? Självklart! Man kan tjäna pengar och göra nytta samtidigt. Jag tror vårt fokus idag på att biståndsuppdrag skall genereras via förfrågningar av regeringar som begär hjälp via våra ambassader och där vi sedan skall skicka bistånd i form av pengar, inte är perfekta formen för utveckling eller att lösa alla problem. När det handlar om militära upphandlingar eller bistånd så resonerar man i USA om att upphandla amerikanskt först, sedan söka bästa pris. Jag tror vi också måste få in detta tänka lite när det handla om att hantera våra svenska skattemedel. Bistånd är bra men om ett svensk företag kan lösa problemet, eller en grupp av svenska småföretag, så skall denna lösning premieras. Det handlar om sämhällsekonomiska fördelar som vi inte kan förbise längre. Det är därför jag undrar om inte mycket miljöteknik kunde vara näringslivsprojekt som också hanteras via SIDA? Rättshjälp kanske på väg? Ni som har följt mina nyhetsbrev har kanske läst att Riksdagen i december 2005 gav Regeringen i uppgift att se över bl.a. Rättshjälpslagen. Detta arbete är nu igång där Justitiedepartementet bl.a. kommer se över rättshjälp i angelägenheter som skall behandlas utomlands, rättshjälp till näringsidkare och den statliga rättshjälpens förhållande till privata rättsskyddsförsäkringar. Detta arbete tillsammans med vidare arbete med privata försäkringar och alternativa skiljeförfarande är saker som vi verkligen behöver för att stärka rättsskyddet för innovatörer och småföretagare. Jag har hört att fler lösningar är på väg för att hjälpa småföretag och innovatörer och detta är en viktig del av Belöningen för allt arbete idag och i framtiden för våra innovatörer. Kan vi inte skydda våra innovationer och upptäckter, varför tror vi då att det finns någon mening med att satsa alla dessa skattemedel på forskning? Jag har tidigare föreslagit att vi borde skapa ARNI (Allmänna reklamationsnämnde för innovatörer). Denna alternativa förfarande (icke juridisk bindande) skall dock inte vara den enda lösningen utan bara en liten del i ett förbättrat rättsskydd. Fokus är på att hjälpa småföretag och innovatörer att slippa processer. Sitta i domstol är ett misslyckande för alla inblandade, det kan nog många hålla med om. Lyckas vi dock inte hålla storföretag borta från denna åtgärd så måste Staten engagerar sig i försvaret av värdefulla patent, design, varumärke etc. Kan vi inte få våra politiker att se detta så bör vi som arbetar som rådgivare ta oss en ordentlig funderare om vi inte alla måste rekommendera våra klienter att inte fortsättningsvis spendera för mycket pengar att söka patent och annat skydd. Allt handlar egentligen om privatekonomi och om man inte kan hävda sin rätt, även om man har den, vad är det då för rättssamhälle vi lever i kan man tycka. 5

6 Lans i ny tvist, nu med SAAB Problem att skydda sina innovationer, man kommer osökt in på Håkan Lans igen. Vi kunde alla nyligen läsa på Realtid.se (och i andra media) att SAAB nu skall ha stoppat alla licensutbetalningar och ersättningar till Håkan Lans, som ersättning för den patentskyddade GPS-positioneringssystem han skyddat och som SAAB vill sälja inom shipping-lösningar. Denna åtgärd skall också ha lett till att merparten av SAABs konkurrenter runt om i världen också struntar i att betala sina licensfakturor, med hänvisning till att SAAB inte betalar. SAAB skall enligt artikeln anse sig vara diskriminerade eftersom andra tillverkare inte betalar licens för det patent de utnyttjar. Frågan är kanske vem som började detta och varför? Om vi inte fokuserar oss på denna tvist utan funderar över sakfrågan, hur skall små företag och innovatörer agera i framtiden? Det vore en katastrofalt för Sverige om patenten fortsätter att minska på det sätt som skett under de senaste åren för hur mäter vi framgångar? Hur kan vi (som skattebetalare) få tillbaka på alla skattemedel vi investerar in i innovationsarbetet i Sverige om vi inte kan skydda våra investeringar. Varför skall vi satsa fler miljarder i svensk forskning om inte resultatet blir innovationer som vi kan skydda och sedan kommersialisera på marknaden? Innovation som senare skapar nya svenska arbetstillfällen. Vi vill stimulera forskare, entreprenörer och uppfinnare att söka patent men vi måste lyfta fram alla risker och det är många. Om man inte respekterar patent så är det nog minst lika svårt att sälja know-how, om man inte nöjer sig med kortare konsultuppdrag med timarvode. Hur skapar detta nya företag? För de flesta människor med sunt förnuft är det inte patentinnehavaren som diskriminerar storföretag genom att söka patentkskydd för sina innovationer utan snarare de storföretag som inte betalar för patentet som begår brott. Det är inte musiker eller fotografer som diskriminerar användare genom att be om betalt för ett arbete de gjort. Enligt artikeln i Realtid.se så vill SAAB ha tillbaka de licensavgifter de redan betalat och det måste då innebära att alla företag skall kunna driva samma krav i domstol. Annars skulle de bli diskriminerade av en domstol, varför skall en intressent kunna få återbetalning men inte alla. Innebörden av SAAB s krav måste då rent logiskt vara att patent och know-how saknar värde ty om inte alla betalar så behöver man inte betala och vem vill då betala kan man fråga? Kan SAAB s uppfattning i denna tvist också tillämpas på andra immateriälla tillgångar? Hur skulle detta se ut i fildelardebatten vi för idag. Om en butik i Stockholm slutar betala licensavgifter utan piratkopierar så många musik CD som möjligt innebär det att artister inte kan kan ta betalt av någon utan skall betala tillbaka den ersättning de tidigare fått? Jag vet inte men hoppas det löser sig för SAAB och Håkan Lans så alla känner de kan arbeta tillsammans. Jag varken känner till eller beskriver alla delar av denna tvist men fokuserar mig på en kärnfråga och hur man skall ställa sig till den från det lilla företagets synvinkel. Jag hör att vi har många åtgärder på gång för att underlätta vardagen och framtiden för våra innovatörer. Jag hopper detta inte endast leder till fler rapporter, undersökningar, work shops och konferenser utan verkligen resultat. Vi behöver riktiga förbättringar för våra innovatörer som senare kan bli företagsledare eller i alla fall framgångsrika. Vi skall inte bli avundsjuk för att någon ibland blir snuskigt rik på en fantastiskt uppfinning. Det skall sporra oss att försöka göra det samma. Det är faktiskt inte så lätt som en del tror. Joachim Davidsson Liberal debattör och småföretagare. 6