Samhällsekonomisk lönsamhet - en introduktion i cost-benefit-analys

LINKÖPINGS UNIVERSITET Ekonomiska institutionen Nationalekonomi Jan Lindvall, upplaga 4, 2011 Samhällsekonomisk lönsamhet - en introduktion i cost-benefit-analys

1 Innehållsförteckning 1 INLEDNING... 2 2 VAL AV VÄLFÄRDSFUNKTION... 5 3 IDENTIFIERING... 7 4 KVANTIFIERING... 9 5 VÄRDERING... 9 5.1 Inledning.... 9 5.2 Värdering av benefits... 10 5.3 Värdering all costs... 12 5.4 Värdering av effekter utan priser... 15 6 DISKONTERING... 19 7 INVESTERINGSKRITERIER... 23 8 RESTRIKTIONER... 24 9 COST-BENEFIT ANALYSENS BEGRÄNSNINGAR OCH BRISTER 25

2 1 INLEDNING Skall Banverket anlägga spår för höghastighetståg i större delar av landet? Skall s k hushållsnära tjänster subventioneras. Skall Sverige bygga nya kärnkraftverk eller skall de nuvarande avvecklas? Hus bör högskoleutbildningen dimensioneras? Satsas det tillräckligt med resurser inom sjukvård, grundläggande utbildning och andra områden? Detta är exempel på några aktuella problem som samtliga har att göra med den övergripande frågan: hur skall vi fördela samhällets resurser mellan olika aktiviteter för att åstadkomma så hög välfärd som möjligt? För att kunna besvara frågor av ovanstående typ måste olika alternativ vägas mot varandra, fördelar med ett visst alternativ måste jämföras med nackdelar. En metod som ofta blir aktuell i detta sammanhang är den samhällsekonomiska lönsamhetskalkylen eller, kortare uttryckt, cost-benefit analysen. Den grundläggande tanken bakom cost-benefit analys (cba) är ganska enkel och självklar: säg att vi vill undersöka projekt A:s samhällsekonomiska lönsamhet. För att A skall vara det bästa sättet att använda resurserna på kräver vi, att den välfärd resurserna ger upphov till när de används i A (A:s benefits) är högre än för alla alternativa användningar. Vi ser alltså vilken avkastning resurserna hade kunnat ge i andra alternativ. Kostnaden för projekt A (A:s costs) kommer då att bestå av värdet av den alternativa avkastningen för de aktuella resurserna, och om nu benefits är större än costs innebär alltså detta att A är det bästa tänkbara sättet att använda de aktuella resurserna på. Även om idén bakom är enkel blir det praktiska genomförandet tyvärr betydligt svårare. Avsikten är ju att man skall mäta välfärdsförändringar i samhället, och välfärd är som bekant ett mycket svårbemästrat begrepp. Vi kan tänka oss att samhällets totala välfärd, W, är en funktion av individernas nyttor, U i på detta sätt: W = W (U i, U 2. U n ) För att avgöra om projekt A bör genomföras eller ej mäter vi hur W påverkas. Stiger W bör projektet genomföras. För att kunna mäta effekten på W av A måste vi emellertid först ta reda på hur de enskilda individernas nyttor påverkas av A. Därefter måste vi undersöka hur dessa förändringar i individuella nyttor påverkar den totala välfärden.

3 Detta kräver att W-funktionen specificeras och redan detta problem, val av välfärdsfunktion, kan vara nog så svårt att lösa. Valet av välfärdsfunktion ger oss alltså utgångspunkten för vår CBA, en sorts definition av begreppet välfärd och välfärdshöjning. Vi kan därefter gå över till att studera vårt projekt och måste då börja med att göra en s k identifiering. Detta innebär att vi klargör projektets omfattning, vilka positiva och negativa effekter som uppkommer, vilka olika alternativ som skall jämföras och vilken alternativ-användning resurserna har. Inte heller identifieringen är problemfri: många indirekta effekter kan vara svåra att upptäcka, att finna den bästa alternativa användningen av resurserna kan i vissa fall vara besvärligt o sv. Lyckas vi med identifieringen har vi emellertid fått fram vilka effekter som uppkommer. Nästa steg blir då att mäta storleken på dessa effekter i fysiska mått, d v s att göra en kvantifiering. Detta ger oss omfattningen på de effekter som projektet ger upphov till, men det är fortfarande omöjligt att jämföra benefits och costs eftersom många effekter förmodligen mäts i olika mått. Man får kanske veta att t ex en tidsvinst på 5 minuter per resenär på en viss sträcka kostar bl a 500 m 3 grus. Det blir därför nödvändigt att överföra de fysiska storheterna till en gemensam måttenhet, förslagsvis pengar. Detta innebär att projektets effekter värderas. För att krångla till det ytterligare för oss uppkommer ofta kostnader och intäkter vid olika tidpunkter och av skäl som vi återkommer till senare, kan det vara svårt att jämföra belopp som inte ligger jämsides i tiden. 10 kronor idag kan alltså inte utan vidare jämställas med 10 kronor om ett år, För att korrigera för detta tvingas vi göra en diskontering av benefits och costs. Efter diskonteringen har vi fått en viss summa pengar som utgör ett mått på projektets Benefits, och en annan summa som motsvarar costs. Innan vi jämför dessa summor kan det bli aktuellt att studera hur projektet påverkar inkomstfördelning och eventuellt andra övergripande mål i samhället. Det kan alltså finnas vissa restriktioner som gör att projektet inte bör genomföras trots att benefits är större än costs. Slutligen är det inte självklart att man endast skall se på skillnaden mellan benefits och costs för att avgöra om projektet bör genomföras eller inte. Även andra investeringskriterier kan bli aktuella.

4 Sammanfattningsvis kan vi alltså säga att dessa problem uppkommer då en skall utföras: - val av välfärdsfunktion - kvantifiering - värdering - diskontering - hänsyn till eventuella restriktioner val av investeringskriterium I fortsättningen skall vi följa denna problemuppställning. Vi börjar alltså med att ta upp valet av välfärdsfunktion till en närmare granskning.

5 2 VAL AV VÄLFÄRDSFUNKTION Med hjälp av CBA vill man alltså försöka avgöra huruvida samhällets välfärd ökar eller minskar om ett projekt genomförs. Samhällets välfärd är då en funktion av de enskilda individernas nytta. Utgångspunkten är att individernas egna värderingar är avgörande för om deras nytta ökar eller minskar, d v s man utgår från konsumentsuveränitet. Man kan dock tänka sig fall där individens egen värdering inte accepteras av samhället, exempelvis då en narkoman anser att hans nytta ökar vid ökad tillgång till narkotika. Detta att samhället "sätter sig över" enskilda individers värderingar (s k merit wants) får dock ses som undantag från huvudregeln om konsumentsuveränitet och kan oftast förklaras med externa effekter, bristande information hos konsumenten etc. Men även om effekten på de individuella nyttorna avgörs av individerna själva, så återstår problemet att väga samman de olika nyttoförändringarna till en nettoeffekt för hela samhällets välfärd. Samhällets välfärd är ju en funktion av individernas nyttor, som vi påpekade redan i inledningen. Det bör vara ganska klart att om nyttan ökar för vissa individer utan att för den skull minska för någon annan så bör detta innebära att välfärden i samhället har ökat. Men sådana självklara fall är dessvärre sällsynta. I stället är det väl oftast så att vissa får det bättre om ett projekt genomförs medan andra får det sämre. Vill man i sådana fall försöka komma fram till hur samhällets välfärd påverkats tvingas man att väga nyttoökningar för vissa mot nyttominskningar för andra, d v s man tvingas att göra s k interpersonella nyttojämförelser, vilket av naturliga skäl är en känslig procedur. Den försiktige ekonomen avstår från dessa jämförelser och utgår i stället från paretokriteriet. Enligt detta kan man ju, som bekant, endast säga att samhällets välfärd har stigit om ingen har fått en minskad nytta samtidigt som åtminstone någon fått det bättre. Alla tveksamma fall sållas alltså bort. Svagheten med detta kriterium som utgångspunkt för en CBA är uppenbar: så gott som alla projekt underkänns eftersom det nästan alltid finns någon "förlorare". Man kan då i stället utgå från de s k potentiella paretokriteriet (kompensationskriteriet) enligt vilket samhällets välfärd ökar om de som fått en ökad nytta kan kompensera "förlorarna" för deras nyttominskning och ändå, efter det att kompensationen skett, ha en högre nytta än i

6 utgångsläget. Säg t ex att ett visst projekt innebär att individ A får en nyttoökning som enligt hennes värderingar är värd 500 kr. B drabbas å andra sidan av en nyttominskning som för honom motsvarar 300 kr. A skulle nu kunna göra B skadelös genom att betala 300 kr till honom och ändå ha en vinst på 200 kr över. Projektet skulle därför höja samhällets välfärd enligt kompensationskriteriet. Observera att det avgörande är om "vinnarna" skulle kunna kompensera "förlorarna", men kompensationen behöver alltså aldrig betalas ut för att förändringen skall godkännas enligt detta kriterium (skulle kompensationen ske får vi ju en förbättring enligt paretokriteriet). Detta innebär att ingen hänsyn tas till inkomstfördelningsaspekter. En förändring kan ju mycket väl innebära välfärdshöjningar för de rika och försämringar för de fattiga och ändå "godkännas" förutsatt att de rika kan kompensera den fattiga. Att detta kriterium ändå används relativt ofta i CBA-sammanhang kan motiveras med att är en metod för att åstadkomma en effektiv resursfördelning. För att få en rättvis välfärdsfördelning kan man använda andra medel, t ex skatter och transfereringar. Svagheten med detta resonemang är att de inkomstfördelningsmedel som i realiteten kan användas kommer att påverka även resursanvändningen. En som visar att ett visst projekt är "lönsamt" utgår från förhållanden som i viss mån betingas av rådande inkomstfördelning. Ändras fördelningen kommer förhållandena att ändras (t ex efterfrågan och priser) och en CBA som görs för samma projekt vid den nya inkomstfördelningen kanske inte alls ger samma resultat. Ett annat skäl till att inte bortse från välfärdsfördelningseffekter är att vissa projekt kan fungera bättre som fördelningsmedel än exempelvis transfereringar p g a psykologiska och sociala faktorer. Någon praktisk och allmänt accepterad metod att i kalkylen direkt ta hänsyn till projektets välfärdsfördelningseffekter existerar emellertid inte. Därför brukar man utgå från kompensationskriteriet, men samtidigt redovisa vilka grupper som gynnas respektive missgynnas av det studerade projektet. På detta sätt ger man alltså beslutsfattaren underlag att själv bedöma om t ex eventuella negativa fördelningseffekter skall göra att ett projekt underkänns trots att benefits kanske är större än costs.

7 3 IDENTIFIERING Under rubriken identifiering kan följande frågor tas upp: vilka effekter ger det studerade projektet upphov till vad är det huvudsakliga syftet med projektet vilka alternativ finns det att nå huvudsyftet hur lång tidshorisont bör vi räkna med Det är kanske lämpligt att börja med att göra klart för sig huvudsyftet med projektet. Detta är naturligtvis en formalitet i de flesta fall även om projekt förekommer där det är svårt att avgöra vilken den primära avsikten egentligen är. Är t ex syftet med ett företagsstöd till företag A, att producera bilar eller att skapa (bevara) arbetstillfällen? I och för sig påverkas inte företagets absoluta lönsamhet av vilket som är "huvudeffekt" respektive "bieffekt". Däremot blir frågan avgörande; om vi vill jämföra A med andra alternativ att åstadkomma den primära effekten: A kanske är det billigaste sättet att producera en viss mängd bilar på, men det kanske inte alls är det bästa sättet att skapa ett visst antal arbetstillfällen. Den primära effekten borde alltså vara avgörande för vilka alternativ man jämför i kalkylen. Om vi utför en CBA för exempelvis ett vägbygge och endast studerar en sträckning, dimension, beläggningstyp o s v, kan man säga att vi jämför detta alternativ (A) med ett nollalternativ (O), där O står för att resurserna, i stället för att sättas in i A, även i fortsättningen skall utnyttjas i sina nuvarande användningar. Om nu A visar sig lönsamt vet vi bara att A är ett bättre alternativ än O, d v s det är bättre att bygga en väg enligt A än ingen väg alls. Men detta hindrar ju inte att någon annan sträckning på vägen, B, är ännu bättre. Skall vi komma fram till det allra bästa beslutet borde vi därför jämföra alla alternativa sträckningar etc av vägen, A, B, C och D. Dessutom måste nollalternativet in i bilden för att avgöra om en väg överhuvudtaget skall byggas. Att bland alla alternativ få fram det allra bästa kräver således att samtliga alternativ verkligen identifieras och tas med i analysen. Detta är nog ett av de största problemen med CBA som metod. I de flesta fall reduceras visserligen alternativen p g a tekniska och andra restriktioner, men antalet alternativ kan ändå många gånger bli så stort att det är orealistiskt att försöka ta

8 hänsyn till samtliga i en CBA. Metoden lämpar sig därför bäst då antalet alternativ är begränsat. I andra fall bör man vara medveten om att det inte är säkert att det alternativ man fått fram är det bästa, utan bara bäst av dem man jämfört. I de flesta fall kan man nog nöja sig med detta även om det är möjligt att tänka sig situationer där utelämnade av alternativ kan få allvarliga konsekvenser. När vi bestämt oss för vilka alternativ som skall jämföras blir nästa steg att undersöka vilka positiva och negativa effekter som uppkommer. Det avgörande är då hur samhällsinvånarnas nytta påverkas. Positiva effekter motsvarar alltså nyttohöjningar, negativa utgörs av nyttominskningar. Här kan vi tyvärr inte ställa upp några generella teorier, utan endast råda cb-analytikern att inte vara för snäv i sin definition. Alla externa effekter måste tas med och det gäller att ha ögonen öppna för hur angränsande producerande sektorer påverkas av vårt projekt, hur konsumenterna påverkas etc. De enda hjälpmedel som kan användas är sunt förnuft och givetvis gamla cb-kalkyler inom samma område (även om dessa naturligtvis kan innehålla felaktigheter). För att senare kunna mäta den effekt som uppstår måste först projektets livslängd fastställas, d v s CB-analysens tidshorisont skall definieras. Denna kan givetvis variera beroende på projektets art, utgångspunkten brukar vara projektets ekonomiska livslängd. Om det gäller ett brobygge och bron beräknas hålla 25 år skulle alltså tidshorisonten utgöras av 25 år. Man bör emellertid tänka på att alla effekter inte behöver ha samma "livslängd". Säg att man gör en CBA för uranbrytning i Ranstad. Om man tänker hålla på med brytningen i 25 år betyder ju inte det att andra effekter än uranproduktionen, t ex områdets minskade rekreationsvärde och förstörelsen av grundvattnet, försvinner då brytningen upphör. Utgångspunkten vid val av tidshorisont bör alltså vara att varje effekt får en tidshorisont motsvarande den tid effekten existerar. Detta kan naturligtvis vara svårt att genomföra i praktiken, särskilt när det gäller värdering. Problemets betydelse kan emellertid minska vid diskonteringen som vi återkommer till längre fram.

9 4 KVANTIFIERING Vid kvantifieringen mäts storleken på de effekter man kommit fram till under identifieringen. Om detta finns inte så mycket att säga mer än att de problem man stöter på kommer att vara främst tekniska och statistiska medan ekonomisk teori inte kommer till särskilt stor användning. Vissa effekter kommer att vara svåra att kvantifiera, t ex ökad bekvämlighet, förbättrad eller försämrad miljö, minskad olycksrisk etc. Det blir då viktigt att åtminstone försöka precisera effekterna så bra som möjligt, d v s vad består den ökade bekvämligheten av, hur förändras miljön etc. Detta är nödvändigt för att underlätta värderingen som kanske är den både viktigaste och svåraste delen av en CBA. 5 VÄRDERING 5.1 Inledning. Kvantifieringen ger oss storleken på de positiva och negativa effekter (benefits respektive costs) ett projekt ger upphov till. Men dessa effekter kommer att vara uttryckta i diverse olika storheter: markareal, kvantitet av olika varor, mängd, arbetskraft, tidsvinst i timmar o sv. För att kunna väga benefits mot costs på ett meningsfullt sätt måste vi försöka uppskatta det samhällsekonomiska värdet av dessa effekter, samt uttrycka detta värde i en gemensam måttenhet för samtliga effekter. I och för sig kan vi använda vilket mått som helst, t ex musselskal eller bilar, men det som ligger närmast till hands är att göra värderingen i pengar. Det är emellertid viktigt att göra klart för sig att pengarna endast är ett mått på de verkliga effekterna. Benefits uttryckt i kronor och ören skall alltså motsvara de nyttoökningar för samhällets invånare (brutto) som projektet i fråga ger upphov till. Cost motsvarar den nytta de använda resurserna skulle ha gett upphov till i sin bästa alternativa användning. För att få fram de monetära måtten på dessa nyttoförändringar skulle vi i princip kunna fråga konsumenterna hur mycket de maximalt är beredda att betala för att de positiva effekterna skall uppkomma, respektive vad de kan betala för att de negativa effekterna inte skall inträffa. Ett sådant förfaringssätt erbjuder emellertid stora praktiska svårigheter och förmodligen kommer inte svaren att vara särskilt tillförlitliga. Värderingsprocessen i en CBA går därför ut

10 på att indirekt väg få fram de individuella betalningsviljorna, ofta med utgångspunkt från marknadspriser. 5.2 Värdering av benefits De benefits ett projekt ger upphov till består, som vi redan påpekat, av nyttoökningar i de enskilda individernas nyttor. Värderingen av dessa nyttoförändringar går ut på att uppskatta vad individerna är beredda att betala för att få uppleva dessa nyttoökningar. Som vi har sett tidigare kan man vid marginella förändringar utgå från priser på den aktuella varan ("vara" i vid bemärkelse) i den mån detta pris verkligen existerar. Detta förutsätter emellertid att priset är ett jämviktspris, d v s utbud = efterfrågan. Dessutom krävs det som sagt att den ökade tillgång till varan som vårt projekt ger upphov till är "marginell" d v s att inte jämviktspriset påverkas. Resonemanget illustreras i figur 1 nedan där jämviktspriset är P 1, Individerna efterfrågar kvantiteten X 1. Om vårt projekt leder till en marginell ökning av utbudet påverkar inte detta jämviktspriset. Efterfrågekurvan (D) visar ju vad individerna är beredda att betala för ytterligare en enhet av varan och denna betalningsvilja uppgår till jämviktspriset P 1. När jämvikt inte råder på marknaden blir värderingen svårare och kan variera från fall till fall beroende på hur marknaden reagerar på det extra utbudet. Det enda man med säkerhet kan säga är att vid efterfrågeöverskott (P 0 ) utgör marknadspriset en undervärdering och vid utbudsöverskott (P 2 ) en övervärdering av det extra utbudet. Figur 1 P P 2 P 1 P 0 D X 0 X 1 X 2 X

11 När det blir fråga om icke-marginella förändringar (t ex introduktion av en helt ny vara) kommer priserna att förändras och de kan inte längre tjäna som underlag för bedömningen, i varje fall inte enbart. Som förut blir det individernas betalningsvilja för hela förändringen som utgör värdet, men betalningsviljan kommer nu att bestå av två delar: dels (nya) Priset, dels förändringar i konsumentöverskottet (Kö). Kö utgör skillnaden mellan vad individerna är beredda att betala för en vara och vad de faktiskt betalar (priset). Genom att summera P och Kö får vi alltså definitionsmässigt total betalningsvilja. Om vi nu tänker oss att ett projekt vi studerar innebär att produktionen av X ökar från X 1 till X 2 (och priset sänks till P 2 ) skulle ökningen av Kö motsvaras av den grå ytan i figur 2. Figur 2 P 1 P 2 D X 1 X 2 Denna ökning består av två delar: 1) De "tidigare" enheterna blir billigare. Kö ökar med X 1 (P 1 - P 2 ) 2) Kö av ökad konsumtion = (X 2 - X l ) (P 1 P 2 ). 0.5 Även andra, mer komplicerade, förändringar av Kö är tänkbara men dessa lämnar vi, av Utrymmesskäl, åt sina öden. En ökning av Kö kommer i många fall att delvis motsvaras av en minskning i producentöverskott (Pö) som består av skillnaden mellan intäkter och (rörliga) kostnader. Detta gäller t ex X 1 (P 1 - P 2 ) i figur 2. Ökningen av Kö utgör alltså ingen nettovinst.

12 Förändringar i Kö kommer alltså, tillsammans med varornas nya priser, att vara uttryck för individernas betalningsviljor för de produktionsförändringar olika projekt ger upphov till. För att kunna beräkna dessa förändringar måste man emellertid känna till efterfrågefunktionen för varan i fråga, och denna kan som bekant vara nog så svår att finna även om det är frågan om en "vanlig" vara som säljs och köps på marknaden och som har ett marknadspris. Ännu svårare blir det när det gäller alla varor (i vid bemärkelse) som saknar priser, d v s effekter utanför marknaden. Exempel på sådana är människoliv, hälsa, god miljö, restid, trygghet, sociala effekter, etc. Vissa av dessa faktorer är väl tämligen hopplösa att värdera i pengar, andra kan man genom diverse listiga metoder få fram hyggliga skattningar av. I avsnitt 5.4 ska vi diskutera denna fråga, som även gäller värdering av costs, lite mer utförligt. 5.3 Värdering av costs Vid värdering av ett projekts samhällsekonomiska kostnader gäller den principen att kostnaden för de inputs som används motsvarar den nytta resurserna skulle ha gett i sin bästa alternativa användning. Förutom costs i form av inputs kan man även tänka sig outputs av ett projekt som ger vissa negativa effekter (t ex produktionens miljöförstöring). Kostnaden för dessa består av de nyttominskningar de direkt ger upphov till och beräknas på i princip samma sätt som benefits. Om ett projekt kräver köp av inputs (maskiner, råvaror) kommer kostnaden för dessa att motsvaras av det pris man får betala om priset på produktionsmedlen (X) är lika med marginalkostnaden. MC x skall ju visa den alternativa avkastning de resurser som satsas i X- produktionen kan skapa någon annanstans. Skulle priset vara högre än MC (t ex vid köp från monopol) kommer priset ändå att uttrycka costs för X om vårt projekt innebär att andra köpare undanträngs. Om däremot enheter av X produceras speciellt för vårt projekt innebär monopol priset en överskattning av costs som i stället skall motsvara MC. Att man utgår från priset i det förra fallet beror på att den undanträngde köparen enligt marginalproduktivitetsteroin antas köpa X tills kostnaden, P x, blir lika med värdet av X:s marginalprodukt (MRP x ). MRP x = P x motsvarar ju då X:s alternativa avkastning, medan det i det senare fallet inte blir någon undanträngning, d v s "våra" X har inte någon direkt alternativ användning, vilket däremot de resurser som använts för att producera X har. Denna alternativa avkastning motsvaras då av MC x.

13 Samma resonemang kan föras då MC även av andra orsaker avviker från priset. Figur 3 nedan visar några exempel på detta. Sträckan U i figurerna visar costs för X vid undanträngning, SP visar costs vid "specialproduktion" för det studerade projektet. 3 a visar monopolfallet, b visar värdering vid punktskatter (t) och c costs för X då produktionen av X är subventionerad (S). Figur 3 3a 3b MC+t U MC MC U SP D SP D MR X X 3c SP MC MC-subv U D X

14 Även vid värdering av kostnadssidan är det svårare att hitta ett riktigt värde när jämvikt inte råder på marknaden. Av särskilt intresse är situationer med utbudsöverskott av arbetskraft, d v s arbetslöshet. Den enda kostnaden för att anställa de arbetslösa, hävdas det, består av värdet av deras förlorade fritid, vilket för de flesta arbetslösa förmodligen är noll. Tar man hänsyn till de sociala och psykologiska problem som arbetslösheten medför skulle man till och med komma fram till en negativ cost, d v s en benefit, av att utnyttja arbetslös arbetskraft. Det ligger naturligtvis mycket i detta resonemang, men det förutsätter att de som sysselsätts i projektet i fråga alternativt skulle vara arbetslösa under hela projekttiden, vilket i många fall kan vara ett alltför djärvt antagande. Att sätta costs för före detta arbetslösa till noll eller negativa tal bör alltså, enligt min mening, göras med försiktighet. Vid projekt av kort varaktighet kan man väl tänka sig att alternativet för de sysselsatta är arbetslöshet, men vid mer långvariga projekt blir detta antagande ganska tveksamt. Ett begrepp som ofta ger upphov till missförstånd vid samhällsekonomiska kalkyler är s k kapitalförluster. Dessa består av det återstående värdet av realkapital som inte längre kan Användas, när ett projekt läggs ned. Detta värde skulle i princip motsvara de återstående avskrivningar man skulle kunnat göra på det investerade kapitalet. Dessa kapitalförluster utgör emellertid inte någon samhällsekonomisk kostnad, utan är i stället s k sunk costs, d v s kostnader som en gång har betalats (samhällsekonomiskt sett) och som inte påverkas av vad som händer i framtiden. Kostnaden för att avveckla kärnkraften i Sverige skulle t ex uppgå till ca 20 miljarder kronor enligt en utredning från industridepartementet. En stor del av kostnaden skulle bestå av "kapitalförluster" vilket ungefär bör motsvara investeringskostnaden (I) utslaget på kraftverkens totala ekonomiska livslängd (T) multiplicerat med återstående livslängd (t) d v s I t T Men I kan vi ju inte få igen även om kraftverken brukas i 750 år och en eventuell nedläggning påverkar inte denna kostnad på något sätt. Den verkliga kapitalkostnaden för att lägga ned kärnkraftverken skulle i stället bestå av de investeringskostnader som krävs för att producera motsvarande mängd energi på annat sätt (alternativt för att minska energi förbrukningen). En annan fråga som vållar en viss förvirring är kostnaden (intäkten) för bidrag och skatter. Dessa är ju bara överföringar av pengar (resurser) mellan olika grupper inom samhället och

15 motsvarar alltså varken resursuppoffring eller - tillskott för ekonomin som helhet. Däremot kan t ex en subvention motsvara en viss kostnad som i figur 3 ovan. Subventionen i sig utgör däremot ingen kostnad. Även här kan vi ta "kostnaden" för att avveckla kärnkraften som exempel. En annan stor del av de 20 miljarderna skulle utgöras av böter till företag på grund av brutna kontrakt. Dessa böter blir en kostnad för staten och skattebetalarna men samtidigt en inkomst för företagen och skulle alltså, så länge det är fråga om svenska företag, endast utgöra en inkomstfördelning. Transfereringar av denna typ skulle alltså i princip kunna uteslutas från en CBA eftersom de uppkommer både på cost- och benefitsidan. För att redovisa inkomstfördelningseffekter kan det emellertid ändå vara motiverat att låta dem ingå även om skillnaden mellan benefits och costs inte påverkas. Slutligen skall det påpekas att man givetvis stöter på effekter utan marknadspris också vid värdering av costs. 5.4 Värdering av effekter utan priser I avsnitt 5.1 och 5.2 blev det förhoppningsvis klart att man ofta kan utgå från existerande marknadspriser vid värdering av positiva och negativa effekter. I vissa fall kan priserna användas som de är, i andra fall måste de korrigeras man försöker uppskatta s k skuggpriser. Frågan är hur man gör när det inte finns några priser att utgå från, d v s då effekterna inte omfattas av marknadssystemet. Exempel på sådana effekter är miljöförstöring (och -förbättring), olycksrisker, effekter på restid, social trygghet, bullerstörningar etc. 1 Denna typ av effekter kan ofta ha stor betydelse för utfallet av kalkylen och det är därför viktigt att de inte nonchaleras vid värderingen. Man bör göra klart för sig att frånvaron av priser inte betyder att effekterna saknar värde för individerna. Även här gäller den generella regeln att det är individernas nyttoförändringar på grund av projektet som utgör den samhällsekonomiska intäkten eller kostnaden. Som mått på dessa nyttoförändringar använder vi fortfarande individernas betalningsvilja; att det inte finns priser som motsvarar dessa betalningsviljor, d v s att man inte behöver betala det man är beredd att betala, påverkar inte värdet i sig, däremot kan det göra det svårare att finna detta värde. 1 Denna typ av effekter kallas ofta intangibles på engelska

16 Säg t ex att ett vägbygge kommer att innebära att trafikanterna sparar restid. Å andra sidan kommer vägen att dras genom ett naturskönt område som därmed kommer att förlora sitt rekreationsvärde för befolkningen i omgivningarna. Det är uppenbart att båda dessa effekter är betydelsefulla för om detta vägbygge bör komma till stånd eller inte. Samtidigt är effekterna svåra att väga både mot varandra och mot andra kostnader och intäkter som t ex direkta anläggningskostnader och fordonskostnader. Rent generellt brukar man skilja mellan två slags metoder att ta reda på individernas betalningsviljor i sådana här fall: direkt och indirekt metod. Den direkta metoden, som på engelska ofta betecknas som stated preferences (dvs ungefär uttalade preferenser på svenska) innebär att individerna vid någon typ av enkätundersökning helt enkelt får uppge hur mycket de är beredda att betala, eller vill ha i ersättning, om en viss förändring inträffar. Man kan givetvis även tänka sig mer allmänna frågor av typen: "Hur mycket är du beredd att betala för att restiden till ditt jobb minskar med fem minuter"? Metoden är alltså mycket enkel teoretiskt sett, även om den på senare tid sofistikerats betydligt, men samtidigt har den tyvärr vissa nackdelar när det gäller det praktiska genomförandet. För det första kan det många gånger vara svårt att klargöra vilka individer eller grupper som påverkas av ett visst projekt. Är det fråga om mer långsiktiga effekter kanske en del av de berörda inte ens är födda ännu. Ett annat problem med metoden är att det kan vara svårt för folk att uppge priser på något man är van vid att få gratis försök själva att sätta ett rimligt pris på luft eller allemansrätten! Dessutom kan man ju inte vara säker på att svaren blir tillförlitliga ens om individerna faktiskt skulle kunna uppge sin verkliga betalningsvilja. Man kan tänka sig att den tillfrågade uppger en alltför hög summa för att vara säker på att få sina önskemål tillgodosedda. Å andra sidan kan svaret ligga för lågt om individen misstänker att hennes betalningsvilja kommer att ligga till grund för en framtida avgift. En enkätundersökning är dessutom ofta dyrbar och tidskrävande att genomföra. För att slippa de nackdelar som är förknippade med en direkt metod, kan man i stället försöka sig på någon typ av indirekt uppskattning av betalningsviljan. Rent allmänt kan man säga att en indirekt metod innebär att man genom att studera folks beteenden försöker att lista ut hur mycket de värderar en viss nyttighet, alltså utan att direkt fråga varje individ. På engelska kallas denna metod revealed prefences (alltså avslöjade preferenser ). Ett vanligt sätt är att man försöker hitta monetära utgifter som har ett klart samband med den nyttighet man

17 egentligen är ute efter. Det kan t ex röra sig om komplementvaror som säljs via marknaden, men som inte har något större värde i sig själva. Ett sätt att skatta rekreationsvärdet av t ex sportfiske skulle kunna vara att se på hur mycket pengar folk lägger ner på fiskeutrustning, resor och dylikt. När det gäller värdering av restid kan man gå tillväga på ett, i princip, liknande sätt. Genom att studera hur mycket pengar folk lägger ned för att spara restid kan man givetvis få en uppfattning om hur mycket denna tid är värd. Olika resesätt kan exempelvis ge olika tids- och penningskostnader. Genom att studera hur många som väljer ett billigare men långsamt (buss, tåg) respektive snabbt men dyrt (bil, flyg) resesätt, kan man med hjälp av regressionsanalys få fram en genomsnittlig tidsvärdering uttryckt i pengar. Svårigheten med denna metod ligger främst i att många andra faktorer än buss, tåg tryggare än flyg och bil o sv. Dessutom kommer faktorer som gångavstånd, anpassning till tidtabell, bristande information etc. in i bilden. Tidsvärderingen kan också tänkas variera med resans ändamål så att pendelresor har högre värdering än t ex semesterresor eller helgutflykter. Detta bekräftas för övrigt av intervjuundersökningar som har gjorts. Dessa visar att tiden för resor till och från arbetet värderas 2-3 gånger så högt som rena fritidsresor. Undersökningarna visar också att tidsvärderingen har ett klart samband med lönen: en timmes restid vid pendelresor värderas till ca 75 % av timlönen. I vissa fall påverkar de effekter man studerar priserna på andra varor. Dessa förändringar kan ibland utnyttjas vid värdering av effekterna. För att beräkna kostnaderna för bullerstörningar brukar man exempelvis se på hur mark- och fastighetspriser påverkas på områden där en viss grad av bullerstörning inträffat. Detta kan dock inte ge något annat än en ungefärlig uppskattning av storleksordningen på värdet av bullerstörningen, vilket man givetvis måste vara medveten om. Den bristande exaktheten gäller för övrigt de flesta metoder som blir aktuella vid effekter utan priser. Ofta kan man bara beräkna en miniminivå på kostnaden/intäkten. Vid effekter på hälsa och olycksrisker brukar man exempelvis kunna beräkna vissa materiella deleffekter som förändringar av sjukvårdskostnader och kostnader för frånvaro från arbetet (produktionsförluster), medan psykiskt och fysiskt lidande för drabbade och anhöriga är mer eller mindre omöjligt att värdera i pengar.

18 Om man misslyckats med att finna något vettigt värde på vissa effekter är det viktigt att tänka på att ändå ta med dem i uppställningen av kostnader och intäkter, detta för att beslutsfattarna åtminstone skall kunna göra en subjektiv bedömning av vilken vikt hon anser att effekterna bör ha vid utvärderingen av projektet i fråga. Har man använt värderingsmetoder som endast ger ungefärliga mått bör detta påpekas, även om det kan tyckas vara uppenbart i vissa fall. Dessutom skall man akta sig (om man har ärliga avsikter) från att ge ett falskt drag av exakthet genom att använda ojämna tal. Om man kommit fram till att värdet av ökad social trygghet eller dylikt är 5 529 348, 95 bör man lämpligen avrunda detta till 5,5 mkr. Sammanfattningsvis kan värderingsmomentet i en CBA sägas innebära att man å ena sidan försöker skatta de berörda individernas betalningsviljor för att projektet skall genomföras, willingness to pay, WTP. För dem som berörs negativt av projektet handlar det i stället om potentiella kompensationskrav, vilket bl a påverkas av värdet av resursernas alternativa användning. Dessa kompensationskrav kan uttryckas som ersättningskrav för att acceptera att projektet genomförs, willingness to accept, WTA.

19 6 DISKONTERING CBA tillämpas ofta på relativt långsiktiga projekt. Detta innebär att de olika posterna sprids utöver en längre tid vilket gör att de inte utan vidare kan jämföras med varandra. En summa pengar (eller benefits) som utfaller om ett år motsvarar alltså inte samma intäkt i dag. Orsaken till detta är helt enkelt att får jag summan i dag kan jag investera den så att den efter ett år har vuxit med investeringens avkastning. Antag att den högsta avkastning man kan få är r%. Värdet av en summa P 0 som investeras år 0 kommer därför att ha vuxit till P 0 (1 + r) efter 1 år. Vi kan alltså skriva: 1) P 0 (1 + r) = P 1 P 1 skulle då vara värdet av P 0 efter 1 år. Detta innebär att vi har diskonterat "baklänges" d v s vi har uttryckt det framtida värdet aven nutida summa. Vill vi i stället få fram värdet i dag av P 1 om ett år kan vi skriva om (1) till 2) P 0 = P 1 /(l + r) Genom att dividera P 1 med (1 + r) fås värdet år 0 av P 1 år 1, d v s nuvärdet av P 1. Har vi en summa om 2 år, P 2, kan vi göra på motsvarande sätt: P 0 (1 + r) (1 + r) = P 2, alltså blir P 0 = P 2 /(1 + 2) 2 Analogt med detta kan vi skriva den summa som år 0 motsvarar P n som 3) P 0 = P n / (1 + r) n = (1 + r )-n P n Diskonteringsräntan är alltså r. (1+r) -n kallas diskonteringsfaktorn vid r respektive n år in i framtiden. Förutom "avkastningsskälet" för diskontering kan själva väntetiden på en framtida benefit innebära vissa nyttoförluster för konsumenterna, jämfört med om de kunde ha tillgodogjort sig samma benefit omedelbart. Frågan är nu vilket värde diskonteringsräntan r skall ha.

20 Vi kan se av (3) att ju högre r är desto mindre blir nuvärdet av P n eftersom 1/(1 + r) n (diskonteringsfaktorn) minskar med ökat r. Ett högt värde på r skulle således vara riktigt i ett samhälle med "otåliga" konsumenter och/eller många investeringsobjekt med hög avkastning. Den korrekta diskonteringsräntan skulle motsvara "samhällets tidspreferens" (STP) och vissa metoder, som emellertid sällan kommer till praktisk användning, finns för att härleda denna STP. I stället utgår man oftast från någon existerande "ränta". Här finns olika alternativ, man kan t ex använda sig av "marknadsräntan" för obligationer, banklån eller dylikt. Detta är emellertid ett val helt på måfå eftersom marknadsräntan (eller snarare räntorna) bestäms centralt utifrån bl a stabiliserings- och valutapolitiska överväganden. En annan variant är att sätta r utifrån investeringsavkastningen i den privata industrin. Men denna behöver inte motsvara den samhällsekonomiska avkastningen och kan dessutom vara svår att skatta. Ytterligare varianter är tänkbara, men ingen är direkt bättre än de som presenterats ovan. Den lösning man därför brukar komma fram till är att välja en "rimlig" ränta samt ibland räkna med flera räntor, t ex en över och en under den "normala", för att se om valet av ränta har någon betydelse för utfallet (man för en s k sensivitetsanalys). Att diskonteringsräntan har betydelse framgår av figur 7 nedan där (a) visar hur skillnaden mellan benefits och costs varierar över tiden för projekten A och B. I (b) visas hur nuvärdet (i princip) varierar med räntan. Figur 4 B-C B-C A B TID ränta A är bästa valet vid låg ränta, B vid hög, beroende på att en hög ränta "klipper av" framtiden där A:s stora benefits finns medan costs för A ligger tidigt och alltså inte faller så mycket när

21 r stiger. En hög diskonteringsränta innebär alltså att diskonteringsfaktorn går mot noll relativt snabbt vilket i sin tur leder till att man t ex vid en ränta på 15 % i stort sett bortser från effekter på längre sikt än 50 år. För en kritik av detta: se nästa sida. En tabell över diskonteringsfaktorer vid olika r och antal år in i framtiden återfinns i slutet av kompendiet. Där finns även en tabell som visar den faktor man skall multiplicera med för att direkt få fram totalt nuvärde (Pv) av årligen återkommande belopp. Denna faktor är P P Pv (1 r) (1 r) P n n t t... P(1 r) P (1 r) 2 n (1 r) t 1 t 1

22 Veckans affärer 21 februari 1974 Ingen Nôtre Dame med nyttokostnadsanalys Vinstmaximerande företag har sedan länge använt sig av dis- counted-cashflow -metoden, för att välja bland alternativa investeringsprojekt. Principen är enkel. De framtida in- och utbetalningarna som varje projekt förväntas medföra räknas ned till dagsvärdet med hjälp av företagets kalkylränta. Endast de projekt vilkas nuvärde, beräknat på detta sätt, är positivt kommer att genomföras. Principen leder till att företaget, inom ramen för sin fantasi vid val av verksamhetsgrenar, kommer att maximera räntabiliteten på sitt kapital. Också offentliga organ tvingas ofta välja mellan alternativa investeringsprojekt. För att underlätta sådana val har den ovan beskrivna metoden mera nyligen utvecklats till s k Samhällsnyttan inte den privatekonomiska vinsten är den variable som offentlig verksamhet försöker maximera. Man försöker identifiera och värdera den samhälleliga kostnad och nytta som varje projekt ger upphov till över tiden oavsett vem som slutligen får uppbära fördelen eller stå för kostnaden. Projektets lämplighet framkommer också i detta fall genom en beräkning av dess nuvärde. Kostnads- och nyttoströmmarna diskonteras ned till nutiden med hjälp av en samhällelig räntesats. Denna återspeglar det pris som samhället är berett att betala för att tidigarelägga sin konsumtion med ett år. I ett ekonomiskt jämviktsläge åstadkommer samhällsräntan balans mellan utbud och efterfrågan på investeringskapital. Alla projekt vilkas samhällsekonomiska nuvärde är positivt kan och bör följaktligen genomföras. I praktiken utnyttjar man ofta den långfristiga realräntan på statsobligationer som en approximation av den samhälleliga räntesatsen. Social faktorer Nyttokostnadsanalysen har utvecklats och förfinats under årens tyngre att man utan större betänkligheter klipper bort det som beräknas inträffa mer än 20 eller 30 år i framtiden. I försöken att maximera välfärdsutfallets nuvärde, bortser man således ifrån de effekter positiva, negativa eller rentav katastrofala som visserligen inte drabbar oss men väl kanske våra efterkommande generationer. Genuint nydanande verksamhet som grundforskning utan aktuella praktiska lopp. Tidigare ansatser koncentrerade uppmärksamheten företrädesvis till ekonomiska lätt kvantifierbara effekter av de projekt som bedömdes. På senare tid har social faktorer kommit att spela en allt större roll. Förändringarna i hälsostandarden, effekterna på sysselsättningen och inverkan på regional utveckling tas ofta upp bland de positiva eller negativa faktorerna och kvantifieras i ekonomiska termer, på basis av rådande samhälleliga välfärdskriterier. Sofistikerade metoder har också utvecklats för att ta hänsyn till de osäkerhetsfaktorer som följer med olika typer av projekt. Nyttokostnadsanalysen används på allt fler områden och betraktas som ett effektivt instrument med vars hjälp man kan höja samhällets välfärd inom ramen för givna resurser, I den offentliga sektorn kan dess resultat direkt utnyttjas för att fatta de riktiga välfärdsmaximerande investeringsbesluten. Men trots att nyttokostnadsanalysen till synes verkar rationell och logisk finns det enligt min mening anledning att ifrågasätta dess premisser och resultat. Jag tror att vår framtid kommer att bli både torftig och inskränkt om dagens investeringsval i allt större utsträckning blir beroende av diskonterade kostnads- och nyttoflöden. Begränsad tidshorisont Nyttokostnadsanalysen betonar sådant som ligger tämligen nära i tiden och negligerar det längre tidsperspektivet. Detta är inte så konstigt. Även om nuvärdesdiskonteringen sker med en så låg räntesats som 5 procent kommer händelser som inträffar om 30 år att behålla bara en femtedel av sin vekliga vikt. I praktiken arbetar man ofta med en begränsad tidshorisont i nyttokostnadsanalytiska övningar. Det näraliggande väger så mycket applikationer, försök att kommunicera med intelligenta varelser som delfiner och valar, eller upptäcktsfärder i rymden och på havsbotten skulle antagligen inte får godkänt vid en nyttokostnadsanalytisk bedömning. Den fantasi som erfordras för engagemang av dylikt slag ryms inte i den nya analysmetoden. Nuvärdet av de högst spekulativa välfärdsbidragen från sådana projekt skulle säkert bli långt blygsammare än om man valt mera traditionella satsningar, t ex kommunsammanslagningar, utvecklingen av en effektivare tandkräm, eller brytning av koppar i Stekenjokk. Konsekvent tillämpad kommer nyttkostnadsanalysen antagligen att starkt begränsa horisonterna för mänsklig odling. Negativa effekter Det går redan att såra negativa effekter av nyttokostnadstänkandet i vårt samhälle. Universiteten sysselsätts allt mera med att tillgodose arbetsmarknadens näraliggande behov. Den tillämpade beställningsforskningen ökar, medan längsiktig grundforskning får maka åt sig och görs beroende av osäkra kortsiktiga bidrag. I sin koncentration på nuet har vår arkitektur fullständigt släppt ambitionen att bevara något åt eftervärlden. Dagens byggenskap går ut på att till lägsta pris få fram 30 års bofunktion. Därefter ska rasket rivas, För ingen går väl med illusionen att de moderna betongmonstren kommer att få ett antikvitetsvärde. Inte heller Investeringsbanken har förmått leva upp till den visionära ambition som låg bakom dess tillkomst. I stället för att stödja den långsiktiga ekonomiska nydaning som privatkapitalet inte vågade satsa på har banken ofta valt att finansiera konventionella projekt med omedelbar välfärdsavkastning men med tveksam framtid på längre sikt. Det är tur att nyttokostnadsmetoden är så ny. Notre Dame hade säkert inte blivit byggd och Columbus hade inte fått upptäcka Amerika om dessa projekt blivit utsatta för en nyttokostnadsanalytisk bedömning. Marian Radetzki

23 7 INVESTERINGSKRITERIER Diskonteringen ger oss nuvärdet av benefits (B) och costs (C). Om B - C >0 är projektet lönsamt enligt nuvärdeskriteriet. En följd av detta kriterium är att de projekt som uppvisar den största skillnaden mellan B och C skall prioriteras. Om man endast kan genomföra en begränsad mängd projekt, t ex p g a en budgetrestriktion kan detta kriterium emellertid leda snett vilket framgår av följande exempel. En myndighet har en budget på 100 och kan välja mellan två typer av projekt X och Y. Lönsamheten för dessa, samt B och C framgår av tabellen nedan. B C B-C B/C X 150 100 50 1.5 Y 50 25 25 2 Enligt nuvärdeskriteriet skulle X väljas vilket innebär att endast ett projekt av denna typ kan genomföras. En årlig vinst på 50 för samhället uppstår. Utgår vi i stället från B/C, benefitkvoten (bc-kvot), blir Y mest fördelaktigt. Myndigheternas resurser räcker till att genomföra 4 projekt av typ Y och en årligt vinst = 100 skapas. BC-kvoten sätter B och C relation till varandra och visar alltså den relativa avkastningen på de satsade resurserna, C. Nuvärdeskriteriet ser däremot endast till den absoluta skillnaden, d v s vinsten, utan att ta hänsyn till hur mycket det kostar att åstadkomma denna vinst. BC-kvot bör alltså vara att föredra när endast en begränsad mängd projekt kan genomföras (vilket oftast är fallet). Inget hindrar emellertid att båda metoderna används parallellt. Dessa båda kriterier torde vara de vanligaste, men även en tredje variant skall nämnas, den s k internräntemetoden. Denna går ut på att man beräknar den diskonteringsränta som ger B = C, eller B - K = I där K utgör framtida costs och I utgör investeringskostnaderna.

24 Internräntan i kan lösas ut ur ekvationen n 1) I (bt / ct )/(1 i) t 0 b t : benefit år t c t : cost år t n: ekonomisk livslängd t Rent allmänt gäller att i-kriteriet gynnar kapitalextensiva projekt, medan bc-kvoten gynnar kapitalintensiva (relativt varandra). 8 RESTRIKTIONER Trots ett positivt utfall vid en CBA (d v s B C, B/C >1 eller i viss minimiavkastning) kan ett projekt underkännas t ex därför att det ger upphov till negativa inkomstfördelningseffekter eller p g a budgetrestriktioner. Inkomstfördelningen har redan behandlats i avsnitt 2 och kommer igen i avsnitt 9. När det gäller budgetrestriktioner har vi redan visat att bc-kvoten kommer att vara det bästa kriteriet (även internränta kan i och för sig vara lämplig). Vid denna typ av restriktion kan det även bli aktuellt att genomföra en finansiell kalkyl. Denna säger visserligen inget om den samhällsekonomiska lönsamheten och kan endast utgöra ett komplement till denna. Ger ett projekt ett finansiellt överskott för t ex en kommun kan man ju av detta dra slutsatsen att budgetrestriktionen inte kan begränsa genomförandet av projektet. Förutom dessa restriktioner finns givetvis andra mer påtagliga, exempelvis juridiska och fysiska. Dessa kräver knappast några kommentarer.

25 9 COST-BENEFIT ANALYSENS BEGRÄNSNINGAR OCH BRISTER CBA kan kritiseras på många punkter. En del är skeptiska till metoden som sådan, andra kritiserar den praktiska användbarheten. Kritik mot metoden 1) CBA innebär att ett begränsat antal alternativ jämförs. Man kan aldrig vara säker på att få med det allra bästa alternativen i analysen. Detta ser jag som en av de allvarligaste bristerna med metoden. Å andra sidan finns det ingen annan metod hitta det allra bästa av alternativ med och i väntan på denna superanalys får vi nog nöja oss med att få fram "ganska bra" alternativ genom CBA. 2) CBA är en partiell analys som förutsätter att de flesta priser håller sig i stort sett konstanta. Om i stort sett alla priser förändras måste man i stället tillgripa allmän jämviktsanalys, vilket väl i och för sig ändå kan kallas CBA, men blir en ganska svårbemästrad sådan. Även detta är sant och utgör en viss begränsning (även om gränsdragningen är ganska fiytande). Det finns dock tillräckligt många projekt inom gränsen för att sysselsätta åtskilliga cb-analytiker tills de pensioneras. 3) CBA utgår från given inkomstfördelning och givna institutionella förhållanden. Även detta är sant och innebär kanske att CBA tenderar att favorisera status quo. Dessa frågor är emellertid politiska och vill man ändra på förhållandena är det knappast rätt väg att gå via korrigering av CBA. 4) CBA är omoraliskt då det innebär att t ex människoliv, olycksskador, miljöförändringar m m värderas i pengar. Denna kritik har jag svårare att acceptera. En person som kallar sig miljövän skulle kunna hävda att miljöbegreppet inte får besudlas med penningberäkningar. Därmed återstår två alternativ: a) Miljö prissätts ej, vilket medför att miljöförstöring inte kommer upp som en kostnad vid ekonomiska kalkyler.

26 b) Priset på miljö sätts oändligt högt vilket innebär att all aktivitet som påfrestar miljön skall upphöra. Därmed kommer vi att svälta till döds om vi inte frusit ihjäl innan eftersom i stort sett allting (bl a åkrar, jakt, hus) innebär ingrepp i den ursprungliga miljön. Alternativ (b) kommer, eftersom ingen kan leva efter det, att få samma effekt som (a). För övrigt gäller det att man tar värderingar av intangibles för vad de är: uppskattningar, ibland endast minimi- eller maximivärden. Alltså inte några exakta uttryck för det samhällsekonomiska värdet av t ex ett nyfött flickebarn. Kritiken mot det praktiska utförandet Denna gäller främst att de flesta effekter knappast går att värdera. Ungefärliga värden och en ordentlig redovisning av de effekter som uppkommer bör dock vara bättre än t ex en finansiell kalkyl. I praktiken tar man heller inte hänsyn till välfärdsfördelningen genom vikter eller dylikt (jfr avsnitt 2). Detta irriterar en del ekonomer som tycks anse det ovetenskapligt att inte kunna värdera även fördelningseffekter på ett objektivt sätt. Mot detta kan man invända att inkomst- och välfärdsfördelning som sagt är en politisk/ideologisk fråga. Den som bör väga eventuella fördelningseffekter är alltså beslutsfattaren/politikern och inte tjänstemannen/ekonomen. Dennes uppgift är "enbart" att ge beslutsfattaren ett så bra beslutsunderlag som möjligt. är just en metod att få fram bra beslutsunderlag (även om den kanske inte lyckas varje gång).