Arbetstidsförkortning - en dålig reglering

Transkript

1 Arbetstidsförkortning - en dålig reglering Sammanfattning: Många tror att arbetstidsförkortning är den rätta metoden att minska arbetslösheten. Men problemet är snarare för mycket regleringar, inte för få. Arbetstidsförkortning skulle inte ge fler jobb, utan i stället göra arbetskraften dyrare, och på lång sikt leda till ökad arbetslöshet. I arbetslöshetstider kommer alltid krav på arbetstidsförkortning upp. Argumentet går ut på att det finns en viss mängd varor och tjänster i ekonomin som skall produceras och att det är bättre att alla delar på arbetet med att utföra denna produktion än att några går arbetslösa. Varför låta somliga gå sysslolösa som vill jobba samtidigt som andra med arbete drömmer om mer fritid? Frågan pockar på ett svar. Många politiker och vanliga medborgare låter sig lätt övertygas av den till synes självklara logiken i resonemanget. Vad är jobb? Problemet är inte att logiken är felaktig utan att premissen som ligger i botten inte stämmer. Föreställningen att det finns en viss mängd jobb i ekonomin är helt enkelt inte sann. Det vardagliga talet har i detta sammanhang skapat en vrångbild. När arbetslösheten diskuteras kommer ofta formuleringar om att man måste skapa fler jobb, eller att antalet jobb minskar. Något som naturligtvis förstärker bilden att jobb, liksom antalet sittplatser i en biosalong, är av ett visst bestämt antal som endast kan förändras med " åtgärder". Detta tyder på att grundproblemet är att folk egentligen inte vet vad ett jobb är. På marxistiska skulle man kunna säga att folk har blivit alienerade i förhållande till sitt arbete. De inser inte till fullo hur det egna arbetet förhåller sig till produktionen och det ekonomiska systemet. Ett jobb har kommit att allt mer betraktas som en nyttighet eller en förmån som ger status, inkomst, arbetskamrater samt någonting att sysselsätta sig med på dagarna. Vilket, i så fall, som många andra tillgångar endast existerar i begränsad mängd. För att visa att detta synsätt är felaktigt måste man gå till botten med synen på arbete. Den grundläggande frågan är: varför behövs arbete överhuvudtaget? Ingen brist på arbete

2 Svaret måste bli att arbete behövs därför att det leder till resultat som uppskattas av människor och i vissa fall är livsviktiga. Arbete leder till mat, bilar, sjukvård och underhållning mm. Snart sagt är allt vi uppskattar resultatet av arbete. Till och med ett rent hem är resultatet av arbete, nämligen ens eget hemarbete. De flesta produkter eller tjänster producerar vi dock inte själva i hemmet, utan vi byter oss till det genom att först producera något andra behöver. Den grundläggande orsaken till att vi arbetar och att det finns jobb är således att vi vill ha en mängd tjänster och varor. Det som bestämmer antalet jobb är således vår efterfrågan på livets goda - som är obegränsad. Något som också leder till slutsatsen att det finns oändligt mycket arbete att utföra! Det enda som gör att vi inte kan få allt det vi vill ha är ju att det inte finns oändligt många människor som är beredda att arbeta för att ge oss det vi vill ha. Förmodligen därför att vi inte kan ge dem något i utbyte för deras ansträngningar som gör det mödan värd för dem att arbeta åt oss. Det omvända gäller naturligtvis också. Det finns oändligt många som skulle vilja arbeta åt oss om vi gav dem tillräckligt mycket i ersättning för deras prestationer. Felaktig analys Mängden jobb som utförs är således en funktion av kostnaden för att få ett sådant utfört, och mängden personer som är villiga att utföra arbete - vilket bestäms av lönen. Att tala om mängden jobb som ett bestämt antal är fel. Vilket leder till slutsatsen att orsakerna till arbetslösheten måste sökas någon annanstans än i "bristen på jobb" och botemedlen någon annanstans än i att "skapa" fler jobb eller att "dela" på dem. Såväl arbetstidsförkortning som beredskapsarbeten måste förkastas eftersom de bottnar i denna felaktiga analys. - Vad beror då arbetslösheten på? I alla tider har arbetslösheten ökat under lågkonjunkturer, varför det kan te sig naturligt att se lågkonjukturen som orsaken till arbetslöshet - och dess botemedel i ett upphävande av lågkonjunkturer. Detta är t ex vad Keynes har hävdat. Problemet är att det inte förklarar varför arbetslösheten ökar i lågkonjunkturer. En annan brist är att det inte förklarar varför det förekommer höga nivåer av arbetslöshet i många länder oavsett konjunkturläge. Utbud och efterfrågan För att få ett svar på dessa frågor måste andra förklaringar sökas, och för att hitta dessa måste vi förstå vad det är som bestämmer nivån på sysselsättningen. Eftersom antalet jobb inte är fixt, utan beror på folks vilja att utföra arbete mot betalning, respektive folks vilja att betala för att få arbete utfört, kan vi dra slutsatsen att arbetsmarknaden är som vilken marknad som helst. Med andra ord kan arbetsmarknaden analyseras i termer av utbud och efterfrågan. Något som också är gängse bland nationalekonomer, men tyvärr tabu bland de insiktsbefriade politiker som går till val på att "skapa" fler jobb. Med andra ord bestäms sysselsättningen av samma krafter som bestämmer förekomsten respektive priset på andra varor. Råder den fria marknaden bör ett för

3 stort utbud av arbetskraft, alltså arbetslöshet, leda till att de arbetslösa sänker sina löneanspråk. Detta leder till att lönerna går ned och att fler blir villiga att köpa mer arbete - vilket i slutändan leder till att arbetslösheten försvinner. Omvänt gäller naturligtvis att en ökad efterfrågan, då arbetskraft är en bristvara, leder till högre löner. Förklaringen till arbetslöshet ligger således i att de som blir arbetslösa på något sätt förhindras att sänka sina löneanspråk, och därmed pressa ned lönerna och arbetslösheten. En förklaring måste även finnas till att ökad efterfrågan på arbetskraft under högkonjunktur i många länder enbart leder till högre löner för redan anställda, men till en mycket liten reducering av arbetslösheten. Arbetslöshetens orsaker Den första frågan är varför inte de arbetslösa sänker sina löneanspråk i lågkonjunkturer? Den första och förmodligen viktigaste orsaken står att finna i de lagar som ger fackföreningarna monopol på lönesättningen. I Sverige och i många andra länder förekommer kollektivavtal som framförhandlas av facket och som alla i en viss bransch måste anpassa sig till. Det är helt enkelt otillåtet att anställa någon till en lägre lön än den fackligt framförhandlade. Eftersom facket per definition representerar dem som har jobb har man inget som helst intresse av att sänka medlemmarnas löner för att även andra ska få jobb. Dessutom tillämpas så kallade sist in-först ut-principer lagstiftade av staten (LAS). Detta innebär att den som varit anställd kortast tid sparkas först. Då de flesta fackligt aktiva är äldre som har en starkare anställningstrygghet är de ofta ovilliga att gå med på sänkta löner ens om det inte skulle innebära att redan anställda behöver sparkas. En anan viktig förklaring är också de höga ersättningsnivåerna vid arbetslöshet. Många har en lön som motiveras utifrån deras företagsspecifika kunskaper. Detta betyder att de har kunskaper och kompetens som gör dem särskilt värdefulla vid det företag de jobbar i men som inte skulle vara till nytta i andra företag: Kännedom om företagets rutiner, att personen fungerar med övriga arbetskamrater, att personen har specialkunskaper inom sitt speciella område etc. Sådant ger en hög lön, som ger en hög arbetslöshetsersättning, men som inte motiverar en lika hög lön på ett annat företag. Det nya jobb som kan komma i fråga efter att det gamla förlorats är därför med stor sannolikhet sämre betalt än det förra. Lönen kan därför hamna på en lägre nivå än arbetslöshetsersättningen, vilket i många fall innebär att en nödvändig sänkning av löneanspråken inte kommer i fråga. Många fler orsaker skulle kunna radas upp för att förklara uteblivna lönesänkningar vid arbetslöshet. Men eftersom syftet med artikeln främst är att visa att arbetstidsförkortningar inte leder till lägre arbetslöshet så begränsar vi oss till de två främsta orsakerna till den höga svenska arbetslösheten. Resultat av reglering

4 Så låt oss då övergå till artikelns huvudfråga, arbetstidsförkortningar. Vad blir effekten av, exempelvis, en minskning av den svenska arbetstiden till sex timmar i ljuset av det som ovan sagts? En förutsättning för att metoden skulle lyckas är att lönerna sänks med 25%. Om inte lönerna sänks lika mycket som arbetstiden så innebär det att arbetskraften per timme blir dyrare. Om detta sker minskar naturligtvis efterfrågan på arbetskraft och arbetslösheten går upp. Vad finns det då för förutsättningar för att lönerna går ned i motsvarande mån? - Svaret är: inga. Man kan direkt konstatera att samtliga svenskar som tidigare jobbat åtta timmar skulle tjäna på att bli arbetslösa och mota arbetslöshetsersättning. Om ersättningen som idag är 75% av den gamla lönen så innebär en arbetstidsförkortning med oförändrad timlön att alla incitament till arbete försvinner. Ett genomförande av reformen måste alltså åtföljas av en radikal sänkning av nivåerna i arbetslöshetsförsäkringen. Men även om detta skulle kunna genomföras är reformen dömd att misslyckas. Om de svenska fackföreningarna vore intresserade av att gå ned i arbetstid och sänka sina löner i motsvarande grad så skulle de ju redan ha gjort det frivilligt. Detta innebär att vi kan vara tämligen säkra på att de inte skulle godta hela lönesänkningen på 25%. De skulle på sin höjd godta lönesänkningar i en sådan omfattning att de nätt och jämnt kunde behålla sina egna arbeten. För varför skulle de sänka sina löner i en sådan omfattning att fler personer fick jobb om vi sänker arbetstiden, när de inte gör det idag? Sysselsättningen skulle således inte öka ett skvatt. Mer troligt är dock att fackföreningarna skulle låta bli att sänka sina löner helt eller delvis eftersom en majoritet av deras anställda skyddas av LAS - och alltså inte skulle bli arbetslösa vid en arbetstidsförkortning till bibehållen lön. Med nuvarande regler för arbetsmarknaden är det således troligt att arbetslösheten skulle öka lavinartat vid införandet av sex timmars arbetsdag. Prisreglering Men antag nu att staten för att förhindra detta kombinerade införandet av sex timmars arbetsdag med en lagstadgad lönesänkning på 25%. Vad skulle hända då? Det naturliga att föreställa sig är att fackföreningarna skulle kompensera denna sänkning vid första bästa avtalsrörelse, varför staten måste införa en permanent statlig reglering av lönerna, för att kunna lyckas med reformen. Något som i det långa loppet, som all statlig prisreglering, skulle leda till felaktiga ekonomiska beslut i enorm skala. Men om nu det osannolika ändå skulle hända att fackföreningarna skulle acceptera lönesänkningar och kortare arbetstid, skulle förslaget fungera då? Svaret är på kort sikt ja, men på lång sikt nej. För vad skulle hända i nästa lågkonjunktur med exakt samma struktur på arbetsmarknaden? Jo, att arbetslösheten gick upp till samma nivå igen och den reglerade arbetsmarknaden skulle återigen vara oförmögen att få ned den igen. Vad skulle staten göra då? Sänka arbetstiden till fyra timmar? Det säger sig självt att arbetslösheten i det långa loppet omöjligt kan lösas med ständiga förkortningar av

5 arbetstiden. Det är därför det på sikt är en dödfödd metod. Frihet i stället för ransonering Arbetslöshet är resultatet av regleringar på arbetsmarknaden och beror inte på "mängden jobb". Det som avgör nivån på arbetslösheten är på lång sikt alltid de institutioner och regler som råder. Dessa kommer ge samma resultat oavsett arbetstidens längd. Eftersom antalet jobb i princip är oändligt behövs ingen ransonering. Det enda som behövs är möjligheter för folk att fritt byta sitt arbete med varandra till det pris de själva kommer överens om. Det i teorin orimliga med idén om arbetstidsförkortning som metod att bekämpa arbetslösheten bekräftas även om man ser till de erfarenheter som gjorts i verkligheten. Det finns i själva verket ett direkt samband mellan kortare arbetstid och ökad arbetslöshet, internationellt sett. Arbetstidsförkortning är därför inte bara en åtgärd som inte tar itu med de grundläggande problemen på arbetsmarknaden utan det är också en direkt skadlig åtgärd. De som medger att en kortare arbetsdag inte löser de grundläggande problemen men ändå förespråkar det som en lindrande medicin för symptomen har helt fel. Den lindring de föreskriver är snarare ren arsenik som förr eller senare, om den används, leder till förödande konsekvenser. Det innebär på lång sikt att allt fler kommer att arbeta och producera allt mindre till allt lägre inkomster. Copyright Marknadskraften. All Rights Reserved.