Ökad tillgänglighet Eskilstuna-Hallstahammar-Västerås. www.merkoll.se

Ökad tillgänglighet Eskilstuna-Hallstahammar-Västerås www.merkoll.se

Finansiärer Mer Koll finansieras av följande organisationer: Skinnskattebergs kommun Rapporten är skriven av Bo Wictorin, Eskilstuna kommun En publikation utgiven av Mer Koll www.merkoll.se

Innehållsförteckning Kapitel 1 Kapitel 2 Kapitel 3 Kapitel 4 Kapitel 5 Kapitel 6 Kapitel 7 Inledning Teoretiska utgångspunkter Den ekonomiskgeografiska utvecklingen i Eskilstuna, Hallstahammar och Västerås i jämförelse med övriga landet Betydelsen av en större funktionell region för ekonomisk tillväxt och sysselsättningsutveckling Står värdet av en gemensam integrerad Eskilstuna/Västeråsregion i rimlig proportion till kostnaderna för de tillgänglighetsförbättringar som är nödvändiga? Betydelsen av en ökad tillgänglighet för olika samhällssektorer Eskilstuna/Hallstahammar/Västerås -regionens position inom Stockholm - Mälardalen. 1 2 4 8 16 24 30

Fördubblat resande Allt fler människor väljer att resa kollektivt när kollektivtrafiken anpassas efter människors behov av effektiva, tillgängliga och prisvärda transporter. För att nå detta och ett mer långsiktigt hållbart resande respektive tillgänglighet, konkretiseras detta i Mer Koll med en gemensam utgångspunkt. Utgångspunkten är att nå en väl utvecklad kollektivtrafik och infrastruktur som erbjuder stora möjligheter till dagligt resande inom regionen och mellan regioner. När vi blickar framåt ser vi möjligheter att flytta över resandeströmmar från personbil till kollektivtrafik, vilket också är medlet för minskad miljöpåverkan. Vi ser också att den största potentialen för ökad andel resande är i redan befintliga pendlingsstråk, varför särskilda utredningar över snabbusslinjer och tågresande genomförts. I glesare områden behövs också en basnivå för kollektivtrafiken. Stomtrafiken kompletteras med busstrafik av mer lokal karaktär. Stig Johansson Projektledare Hur fördubblar vi resandet med kollektivtrafik till 2020?

1 Nyttan av en ökad tillgänglighet mellan Eskilstuna, Hallstahammar och Västerås 1. Inledning I denna rapport görs ett försök att i ekonomiska termer uppskatta de effekter som en förbättrad tillgänglighet mellan Eskilstuna och Västerås kan förväntas leda till. Traditionellt brukar lönsamhetskalkyler i transportekonomiska sammanhang ta sin utgångspunkt i ett bedömt framtida resandebehov. Kostnaderna för en planerad åtgärd jämförs sedan med de beräknade effektivitetsvinster som en viss åtgärd kan förväntas leda till. (ex. värdet av inbesparad restid). I denna rapport är utgångspunkten snarare den omvända, då förbättringar i kommunikationssystemet förväntas påverka resandebehovet. Det får i sin tur konsekvenser för den ekonomiska utvecklingen, som exempelvis för arbetsmarknadens funktionssätt, bostadsmarknaden, lokalisering av olika verksamheter, m m. I kapitel 2 redogörs kort för studiens teoretiska bakgrund, där den Nya Ekonomiska Geografin (NEG) spelar en central roll. I kapitel 3 beskrivs utvecklingen inom Eskilstunas och Västerås lokala arbetsmarknader, inom vilka sammanlagt elva kommuner ingår. Här visas också hur den svenska funktionella geografin förändrats under senare decennier. Därefter, i kapitel 4, görs ett försök att besvara frågan: Hur hade sysselsättning och ekonomi utvecklats om Eskilstunas och Västerås lokala arbetsmarknader utgjort en gemensam funktionell region. I kapitel 5 diskuteras sambandet mellan restider och människors benägenhet att arbetspendla. Med utgångspunkt från att restidsförbättringar kommer till stånd i tillräcklig omfattning, görs en uppskattning av värdet av den samlade ekonomiska nyttan de skulle leda till. Kapitel 6 lyfter fram några viktiga sektorer av den regionala ekonomin, vid sidan om arbetsmarknaden, där en större funktionell geografi kan antas få betydande konsekvenser. Avslutningsvis, i kapitel 7, diskuteras regionens position i förhållande till hela östra Mellansverige.

2 2. Teoretiska utgångspunkter Varför växer stora regioner snabbare än små? Få samhällsekonomiska samband är så entydigt teoretiskt och empiriskt belagda som sambanden mellan tillväxt och specialisering, specialisering och teknisk-/kunskapsmässig förnyelse och därmed också specialisering och tillväxt. Företag med tillgång till stora marknader har generellt bättre förutsättningar för tillväxt än företag som är begränsade till små marknader. Företag med tillgång till en större marknad kan i högre utsträckning utnyttja så kallade skalfördelar (stordriftsfördelar), det vill säga de kan slå ut sina fasta kostnader på en större försäljningsvolym än vad företag med en mer begränsad marknad har möjlighet till. På motsvarande sätt ger en större lokal arbetsmarknad bättre förutsättningar för en yrkesmässig specialisering än vad som är fallet inom en mindre. Det ger också större förutsättningar för en högre lönenivå. En ökad yrkesmässig specialisering förutsätter att den lokala arbetsmarknaden är tillräckligt stor för att matchningen mellan arbetskraftsutbud och efterfrågan skall fungera. Upptäckten av de ovan beskrivna ekonomiska sambanden är knappast någon ny insikt, utan var i själva verket några av den ekonomiska vetenskapens allra tidigaste iaktagelser 1, vilka bidrar till att förklara varför människor och företag överhuvudtaget är koncentrerade till vissa platser och dessutom i en tilltagande utsträckning. Givet att dessa drivkrafter inte funnes hade det ju inneburit att människor och företag hade varit mer jämnt utspridda i geografin. Modernare ekonomisk teori I början av 1990- talet rönte sambanden mellan ekonomi och geografi ett förnyat intresse och inte minst kom teoribildningen inom den så kallade Nya ekonomiska geografin uppmärksammas av såväl forskare som politiker. En av de mest namnkunniga forskarna och centralfigurerna inom den nya ekonomiska geografin är Paul Krugman och hans bok Geography and Trade 2 har kommit att påverka den ekonomiska forskningen starkt under de senaste två decennierna. Vinsten för företagen med en större region är, enligt Krugman, att en stor lokal marknad ger bättre förutsättningar för att tillvarata skalekonomiska fördelar och härigenom lockas också fler företag att etablera sig i regionen. Det får marknaden att växa ytterligare, vilket i sin tur ger ännu bättre förutsättningar för skalekonomiska fördelar. Det blir med andra ord en självförstärkande process där framgång föder framgång (se figur 1). Figur 1 Marknadspotential och skalfördelar Växande Marknad Geografisk Marknadspotential Lokalisering Av företag Attraktivt för företag med skalfördelar Källa: Figuren är hämtad ur Effekter av framtida regionförstoring i Stockholm-Mälarregionen, Rapport nr 1:2003 (s 8), från Länsstyrelserna i Stockholm-Mälarregionen. Rapporten är författad av Dahl, Å., Einarsson, H., och Strömquist, U. 1 Smith, A., 1776, An Inquiry into the Nature and Causes of the Wealth of Nations, Strahan, W. & Cardell, T., London 2 Krugman, P., 1991, Geography and Trade, The MIT Press, Cambridge, Massachusetts.

3 Förutom att en större lokal marknad ökar förutsättningar för att företagen skall kunna ta tillvara interna skalfördelar, dvs att respektive företag kan slå ut sina fasta kostnader på ett större marknadsunderlag, kan företag som lokaliseras till samma plats också dra nytta av så kallade externa skalfördelar. Externa skalfördelar kan exempelvis vara infrastruktur av olika slag, företagsanpassad utbildning eller företagstjänster. Till en av de främsta fördelarna med en tillräckligt stor lokal arbetsmarknad som Krugman lyfter fram, bland annat med hänvisning till den under lång tid bortglömda forskningen av Marshall hundra år tidigare, hör att den ger större förutsättningar för yrkesmässig specialisering. 3 Matchningen mellan utbud- och efterfrågan på arbetsmarknaden fungerar helt enkelt bättre. Vid sidan om den Nya ekonomiska geografin och Krugman har det sedan början av 1990- talet producerats en rik flod av forsknings- och andra rapporter som belyser olika aspekter på fördelar med en tillräckligt stor och/eller tät funktionell region. Hit hör exempelvis de som studerat vad närhet mellan företag och mellan företag och forskningsinstitutioner har för betydelse för spridningen av ny kunskap. 4 Det är uppenbart att viss typ av kunskap i synnerhet sådan som är svår att sätta på pränt lättare sprids i tillräckligt stora och täta regioner än i andra. Speciellt betonar flera forskare att en tillräckligt hög rörlighet av arbetskraft är viktig för att sprida kunskap mellan företag och att företagen totalt sett tjänar mer på att dela med sig och därmed få ta del av av ny kunskap än att försöka motverka kunskapsspridning. Exempelvis var studierna av IT- företagen i Silicon Valley och Route 128 banbrytande i det här sammanhanget. 5 3 Marshall, A., 1920, Principles of Economics, London Macmillan 4 Se exempelvis Breschi, S., & Lissoni, F., 2001, Knowledge Spillovers and Local Innivation Systems: A Critical Survey, Industrial and Corporate Change, Vol. 10, No. 4, pp 975 1005. 5 Saxenian, A., 1994, Regional Advantage Culture and Competition in Silicon Valley and Route 128, Harvard University Press, Cambridge M A.

4 3. Den ekonomiskgeografiska utvecklingen i Eskilstuna, Hallstahammar och Västerås i jämförelse med övriga landet. De tre kommunerna ingår idag (2008) i ett par av landets största arbetsmarknadsregioner. 6 Eskilstuna kommun ingår tillsammans med Flens, Katrineholms och Vingåkers kommuner i Eskilstuna lokala arbetsmarknad och har drygt 150 tusen invånare. Västerås stad och Hallstahammars kommun ingår tillsammans med kommunerna Surahammar, Sala, Köping, Kungsör och Arboga i Västerås lokala arbetsmarknad och räknar mer än 225 tusen invånare. Västerås lokala arbetsmarknad är därmed landets femte största funktionella arbetsmarknads region och, vid sidan om de tre storstadsregionerna, är endast Linköpings lokala arbetsmarknad med knappt 250 tusen invånare större. Eskilstuna lokala arbetsmarknad är den 16:e största av landets totalt 75 lokala arbetsmarknader. Ett antal arbetsmarknadsregioner, förutom Eskilstuna LA, har omkring 150 tusen invånare (Borås, Falun-Borlänge, Gävle, Sundsvall). Sju arbetsmarknadsregioner har mellan 170 och drygt 200 tusen invånare (Norrköping, Karlsstad, Trollhättan-Vänersborg, Skövde, Luleå, Jönköping, Kristianstad-Hässleholm). Örebro lokala arbetsmarknad, med omkring 225 tusen invånare, följer därnäst i storlek och är den LA- region som näst Västerås har flest invånare. Flertalet arbetsmarknadsregioner är med andra ord mindre och de flesta väsentligt mindre än Eskilstunas eller Västerås lokala arbetsmarknad. Av Sveriges 75 arbetsmarknadsregioner är det endast 23 som har fler än 100 tusen invånare. Nästan lika många (24 st) har färre än 20 tusen invånare. Allt färre men större regioner I takt med att kommunikationerna har utvecklats har möjligheterna för allt fler att bo och arbeta inom allt större geografiska områden ökat. Fram till och med 1960- talet skedde den successiva anpassningen till arbetsmarknadens förändrade krav främst genom att människor flyttade till de platser där jobben fanns. Fram till mitten av 1900- talet var också de tvingande omständigheterna väsentligt större än idag. Man var ofta mer eller mindre tvingad att flytta för att kunna försörja sig. Jord- och skogsbrukets snabba rationalisering tillsammans med industrins starka efterfrågan på arbetskraft ledde till en snabb avfolkning av landsbygden och en kraftig befolkningstillväxt i tätorterna. På 1970- talet kom det klassiska urbaniseringsmönstret att bromsas upp. När allt fler skaffade sig bil ökade möjligheterna dramatiskt att kunna bo och arbeta inom långt större områden än vad som tidigare hade varit möjligt. Det blev plötsligt möjligt att bo åtskilliga mil från sin arbetsplats. Friheten att välja boende ökade väsentligt och i dess spår följde den så kallade villaexplosionen, vilket ytterligare befäste mönstret med bilburen arbetspendling. Tvånget att flytta till samma plats som arbetet var beläget minskade. Under 1970- talet kom också den offentliga andelen av ekonomin att expandera kraftigt, vilket innebar att omfördelningen av resurser och köpkraft mellan människor och därmed också regioner ökade starkt. Exempelvis innebär den utjämning av inkomstskillnader mellan individer som sker via försäkringssystemen i en betydande utsträckning också att det sker en regional utjämning av inkomstskillnader. Detta förutom mer direkta regionala omfördelningar som sker via till exempel det kommunala skatteutjämningssystemet. 6 Den indelning av landet i arbetsmarknadsregioner (eller lokala arbetsmarknader) vi använder vi oss av utgår från SCB:s definition av lokal arbetsmarknad (LA).

5 Den offentliga expansionen fick med andra ord en stabiliserande roll. Strukturförändringar och ett minskat antal sysselsatta inom industrin eller andra delar av den konkurrensutsatta sektorn ledde inte längre i samma utsträckning till en omflyttning av företag och arbetskraft. Antalet sysselsatta ökade istället inom främst den kommunala sektorn och konsekvenserna för det lokala näringslivet blev inte längre lika kännbara, eftersom konsumtionsnivån till stor del kunde upprätthållas. Sammantaget innebar alltså utvecklingen att befolkningsomflyttningarna minskade i omfattning under 1970- talet, när de tvingande omständigheterna att flytta minskade och möjligheterna att arbetspendla inom väsentligt större områden ökade. Av diagram 1 framgår den sammanlagda in- och utflyttningen till och från de tre kommunerna per åldersgrupp vid tre tidpunkter sedan 1970. Som synes var andelen in- och utflyttare av totalbefolkningen i nästan samtliga produktiva åldrar och kommuner väsentligt lägre år 1985 än 1970. Den ökning av befolkningsomflyttningarna som därefter skedde fram till år 2000 var helt och hållet begränsad till åldrarna mellan 20 och 30 år, vilket till stor del kan förklaras av den omfattande expansionen av högskolesektorn som skedde under 1990- talet. Andelen flyttare i högre åldrar, då man kan antas vara mer etablerad på arbetsmarknaden, förändrades emellertid inte nämnvärt under denna period och den totala omflyttningen i framför allt Eskilstuna och Västerås var även under år 2000 lägre än under år 1970. Diagram 1 Sammanlagd in- och utflyttning som andel av total befolkning i Eskilstuna, Hallstahammar och Västerås år 1970, 1985 och 2000 efter ålder, andel i procent. Eskilstuna Hallstahammar Västerås 35,0% 30,0% 25,0% 20,0% 15,0% 10,0% 5,0% 0,0% 15 år 25 år 35 år 45 år 55 år 65 år 90,0% 80,0% 70,0% 60,0% 50,0% 40,0% 30,0% 20,0% 10,0% 0,0% 15 år 25 år 35 år 45 år 55 år 65 år 45,0% 40,0% 35,0% 30,0% 25,0% 20,0% 15,0% 10,0% 5,0% 0,0% 15 år 25 år 35 år 45 år 55 år 65 år 1970 1985 2000 1970 1985 2000 1970 1985 2000 Källa: Egna bearbetningar av uppgifter från Tillväxtverket(rAps)/SCB Den anpassning som sker på arbetsmarknaden när omvärldsförutsättningarna förändras sker med andra ord i en mindre omfattning idag än i början av 1970- talet genom att människor byter bostadsort. Istället har det skett en geografisk utvidgning av de funktionella arbetsmarknaderna genom att en allt större andel av arbetskraften pendlar mellan bostad och arbete. Såväl in- som utpendlingen till och från de tre kommunerna har ökat trendmässigt (diagram 2). Andelen in- och utpendlare är framför allt betydande i Hallstahammars kommun. En tredjedel av alla sysselsatta i kommunen bor i någon annan kommun och över 40 procent av alla sysselsatta som bor i Hallstahammar har sin arbetsplats utanför kommunen. En motsvarande trendmässig ökning har skett även i Eskilstuna och Västerås, även om andelarna här är lägre. I

6 Eskilstuna var andelen inpendlare knappt 15 procent år 2008 och i Västerås drygt 18. Andelen utpendlare i Eskilstuna och Västerås var i båda fall knappt 16 procent. År 1970 kunde Sverige indelas i totalt 187 lokala arbetsmarknader, vilka fram till år 2008 hade minskat till 75. Det har bland annat inneburit att den andel av Sveriges befolkning som bor inom någon av de tre storstadsregionerna ökat starkt. Bara under de senaste 20 åren har andelen ökat från 37 till 48 procent. Det motsvarar en befolkningsökning med 1,4 miljoner invånare. Drygt halva befolkningsökningen i storstadsregionerna är resultatet av att regionernas geografiska utbredning ökat. Återstoden av ökningen har skett genom en befolkningsökning inom de funktionella gränser som gällde för tjugo år sedan. Diagram 2 Andel inpendlare av sysselsatt dagbefolkning och utpendlare av sysselsatt nattbefolkning i Eskilstuna, Hallstahammar och Västerås år 1985 till 2008, index: 1985=100 Eskilstuna Hallstahammar Västerås 260 240 220 200 180 160 140 120 100 1985 1990 1995 2000 2005 220 200 180 160 140 120 100 1985 1990 1995 2000 2005 240 220 200 180 160 140 120 100 1985 1990 1995 2000 2005 Inpendling Utpendling Inpendling Utpendling Inpendling Utpendling Källa: Egna bearbetningar av uppgifter från Tillväxtverket(rAps)/SCB Även Eskilstunas och Västerås lokala arbetsmarknader har främst växt genom en geografisk utvidgning av regionernas lokala arbetsmarknader. Antalet invånare inom Eskilstunas lokala arbetsmarknad är idag drygt 152 tusen personer, vilket är en ökning under de senaste 20 åren med närmare 37 500 personer. 7 Av denna ökning svarar befolkningsökningen i Eskilstuna för knappt 6 tusen eller 16 procent. När det gäller Västerås LA så är ökningen av antalet invånare drygt 60 tusen personer. Antalet invånare uppgår idag till drygt 227 tusen invånare. Tre fjärdedelar av denna ökning har skett genom att Kungsör, Arboga och Köping har kommit att ingå i Västerås LA. Exakt vilka statistiska definitioner som skall ligga till grund för hur man grupperar olika kommuner i lokala arbetsmarknader kan givetvis diskuteras. I praktiken finns det ju inga skarpa gränser och lokala arbetsmarknader är därför mer eller mindre integrerade. Någon självklar och exakt gräns för hur omfattande pendlingen skall vara mellan två områden för att de skall utgöra ett funktionellt område finns med andra ord inte. Förändringarna illustrerar emellertid på ett tydligt sätt att den ökningen av antalet invånare inom de funktionella arbetsmarknader som de tre kommunerna tillhör främst sker genom en regionförstoring, dvs att regionerna främst växer genom ett geografisk utvidgning. En motsvarande ökning av de funktionella regionernas befolkningsmässiga storlek genom endast en klassisk urbanisering (in- 7 Ökningen är ett resultat av att Flen, Katrineholm och Vingåker har inkorporerats i Eskilstunas LA, medan Strängnäs överförts till Stockholms LA. Det senare främst beroende på att pendlingen från Strängnäs kommun till Stockholm ökat mycket kraftigt.

7 flyttning) hade tagit åtskilliga decennier. I exempelvis Eskilstunas fall hade det tagit omkring 75 år, givet samma genomsnittliga befolkningsökning som under den senaste 20- årsperioden. För Västerås arbetsmarknadsregion är motsvarande uppskattning omkring 85 år. I praktiken finns det dock inget som tyder på att en befolkningsökning i klassisk mening skulle kunna fungera som ett substitut för en geografisk utvidgning. Det mesta tyder på att ett växande centrum förutsätter ett växande omland och vice versa. Det innebär alltså att hade det inte skett en geografisk utvidgning av Eskilstunas och Västerås lokala arbetsmarknader, så hade högst sannolikt den befolkningsmässiga tillväxten i de ingående kommunerna varit lägre. I takt med att den geografiska tillgängligheten ökat från Eskilstuna, Hallstahammar och Västerås till ett växande omland ökar också kommunernas attraktivitet för boende.

8 4. Betydelsen av en större funktionell region för ekonomisk tillväxt och sysselsättningsutveckling Nästan oberoende av i vilka dimensioner vi väljer att betrakta utvecklingen (befolkning, sysselsättning, ekonomisk tillväxt, etc) är det, i enlighet med det inledande resonemanget, uppenbart att det finns ett mycket klart och entydigt samband mellan den funktionella arbetsmarknadens storlek och utvecklingstakt. Av diagram 3 framgår den befolkningsmässiga utvecklingen i landets samtliga 75 lokala arbetsmarknader i förhållande till arbetsmarknadsregionernas storlek. Diagram 3 Antal invånare och befolkningsutveckling (procent) år 1999 till 2009 per lokal arbetsmarknad (LA 08). 15% R 2 = 0,76 10% 5% Es k ils tuna Västerås 0% 1000 10000 100000 1000000 10000000-5% -10% -15% -20% Antal invånare (log) Källa: Mer koll/scb Som synes är det ett mycket starkt samband mellan regionens storlek och befolkningsmässiga utveckling. Antalet invånare förklarar 76 procent (R = 0,76) av variationerna i befolkningsförändring mellan olika arbetsmarknadsregioner. I endast en tredjedel av landets arbetsmarknadsregioner har antalet invånare ökat under perioden och med några få undantag har dessa lokala arbetsmarknader minst 100 000 invånare. Till undantagen hör Strömstads och Årjängs LA, som i hög grad håller på att bli integrerade delar av Osloregionen, Nyköping-Oxelösunds, Lidköping-Götenes samt Värnamos LA. Omvänt har ingen arbetsmarknadsregion, där antalet invånare minskat med tio procent eller mer, fler än 30 000 invånare. Med en växande befolkning följer också att antalet invånare i arbetsför ålder ökar och vice versa. Det innebär med andra ord att även sysselsättningen kan förväntas öka i regioner med en växande befolkning, medan motsatsen kan antas gälla i regioner där situationen är den omvända. Av diagram 4 framgår sambandet mellan förändring av antalet invånare i arbetsför ålder och antalet sysselsatta i Sveriges samtliga LA(08)- regioner mellan åren 1998 och 2008. Eskilstunas och Västerås lokala arbetsmarknader är särskilt markerade.

9 Diagram 4 Förändring av antal invånare och antal sysselsatta 20-64 år mellan år 1998 och 2008 20% R 2 = 0,77 S y s s e l s ä t t n i n g 15% 10% 5% 0% -5% -10% -15% Eskilstuna Västerås -20% -15% -10% -5% 0% 5% 10% 15% Befolkning Källa: Mer koll/tillväxtverket(raps)/scb Det råder således ett mycket starkt samband (R 2 =0,77) även mellan förändring av antalet invånare i arbetsför ålder och antalet sysselsatta. Inom Eskilstunas och Västerås lokala arbetsmarknader har antalet sysselsatta ökat något mer än vad det generella sambandet antyder. Även i Göteborgs och Halmstads LA, men en stark befolkningstillväxt, har antalet sysselsatta på motsvarande sätt ökat starkare än den generella trenden. Inom Stockholms och Malmös LA är sysselsättningsökningen mer i paritet med det generella mönstret. Vissa mindre arbetsmarknadsregioner avviker förhållandevis kraftigt från det generella mönstret. Hit hör exempelvis Haparanda som, trots att antalet invånare i arbetsför ålder minskat med ett par procent, ökat antalet sysselsatta med hela15 procent. I Årjäng har mönstret varit det omvända. Även Bengtsfors Dals-Eds lokala arbetsmarknad har också haft en väsentligt svagare sysselsättningsutveckling än vad man kunde förvänta sig med hänsyn till befolkningsutvecklingen. 8 Trots vissa undantag, som visar att det även finns andra förklaringar till sysselsättningsutvecklingen, råder det utan tvivel ett starkt samband mellan befolknings- och sysselsättningsutveckling. Vi har ju redan tidigare också kunnat konstatera att ett mycket starkt samband mellan funktionella regioner storlek och befolkningsutveckling, vilket innebär att sambandet är starkt mellan regioners storlek och sysselsättningsutveckling. 8 Dessa kommuner är belägna utmed gränsen till Norge och det är möjligt att sysselsättningsuppgifterna hade sett annorlunda ut om vi hade haft tillgång till norsk arbetsmarknadsstatistik.

10 Konsekvenser för sysselsättningsutvecklingen av en gemensam lokal arbetsmarknad i Eskilstuna och Västerås Hittills har vi alltså funnit att det finns ett starkt stöd, såväl teoretiskt som empiriskt, för att anta att en ökad integration av Eskilstunas och Västerås lokala arbetsmarknader skulle leda till en starkare sysselsättningsutveckling än vad som är fallet med dagens funktionella struktur. Det beror dels på att regionen sannolikt skulle upplevas som en än mer attraktiv region att flytta till och etablera verksamhet i, dels som en följd av att matchningen mellan utbud och efterfrågan på arbetsmarknaden på goda grunder kan antas fungera bättre. Det innebär att en viss del av sysselsättningsökningen kan förväntas vara resultatet en omlokaliseringseffekt, där verksamheter, som tidigare bedrevs någon annan stans, lokaliseras till den nya och större regionen. Den andra delen av sysselsättningseffekten är att se som ett resultat av en bättre fungerande arbetsmarknad, där ökningen av antalet sysselsatta inte innebär en motsvarande minskning på någon annan plats. I vilken mån som omlokaliseringseffekten i sin tur bidrar till att öka den totala effektiviteten eller är att se som ett nollsummespel är givetvis en intressant fråga ur nationell synvinkel, liksom hur stor del av den sammanlagda sysselsättningseffekten den i så fall utgör. Denna fråga kan dock inte bara diskuteras i termer av antalet sysselsatta, eftersom vi också räknar med att göra effektivitetsvinster och på goda grunder kan anta att den totala produktiviteten i ekonomin ökar. På goda grunder kan vi utgå från att omlokalisering av olika verksamheter bidrar till att öka effektiviteten i hela landets ekonomi. I all synnerhet om den sker på marknadsmässiga villkor. Exempelvis har den förbättrade tillgängligheten mellan Eskilstuna respektive Västerås och Stockholm bidragit till ett antal omlokaliseringar inom logistikbranschen. Förutom att det funnits starka transportekonomiska skäl har det också lett till att resurser (mark, lokaler, personal) frigjorts i Stockholm för alternativ och sannolikt en mer produktiv användning. Relativt sett högre fastighetspriser i Stockholm motiverar ett intensivare utnyttjande av marken än vad som är fallet i områden med lägre markpriser. I ett första steg skall vi i det följande försöka uppskatta hur antalet sysselsätta kan förväntas påverkas som en följd av en större och integrerad funktionell Eskilstuna/Västerås- region. Den allra enklaste formen av skattning är att anta att sysselsättningen i den nya och större regionen kommer att utvecklas som en region av motsvarande storlek redan idag gör. Det generella empiriska samband vi kan konstatera mellan lokala arbetsmarknaders sysselsättningsutveckling och storlek skulle vi alltså kunna använda för att skatta effekterna av en tillskapad gemensam och större funktionell arbetsmarknad. Diagram 5 visar genomsnittlig befolkningsstorlek, mätt som antalet invånare mellan 20 och 64 år, och förändring av antalet sysselsatta i samma ålder med bostad i respektive region (natt befolkning) under en tioårsperiod. Den enkla regressionsmodellen förklarar 56 procent av variationerna i sysselsättningsförändring mellan arbetsmarknadsregionerna (se diagram 5). Även detta är i samhällsekonomiska analyser ett betrakta som ett mycket starkt samband. Det innebär samtidigt att skillnaderna i sysselsättningsutveckling även beror på andra faktorer som vi, åtminstone tillsvidare, lämnat utanför modellen.

11 Diagram 5 Genomsnittlig befolkningsstorlek (20-64 år) och förändring av antalet sysselsatta (20-64 år) per lokal arbetsmarknad (LA08) år 1998 till 2008. 20% y = 0,0343Ln(x) - 0,3077 R 2 = 0,56 15% Sysselsättningsutveckling Es k ils tuna 10% Västerås 5% 0% 1000 10000 100000 1000000 10000000-5% -10% Antal invånare (log) Anm. Genomsnittlig befolkningsstorlek är beräknas som medelvärdet av befolkningsstorleken år 1998 och 2008. Källa: Mer koll/scb Av diagrammet framgår också den ekvation som beskriver sambandet mellan antal invånare och sysselsättningsutveckling och alltså beskriver kurvans lutning. I diagrammet består kurvan av en rät linje, men eftersom värdena utmed X- axeln antal invånare är uttryckta som logaritmer, är sambandet i själva verket kurvlinjärt. Det innebär att effekten på sysselsättningsutvecklingen av en ökad regionstorlek är avtagande. En ökning av antalet invånare med exempelvis hundra tusen invånare får således större effekt procentuellt sett i regioner som från början redan hade hundra tusen invånare än i regioner med en befolkning på en miljon. I enlighet med det generella samband som modellen beskriver, så skulle dagens lokala arbetsmarknader Eskilstuna och Västerås ha ökat antalet sysselsatta med 8,2 respektive 9,6 procent under perioden 1998 till 2008. Den faktiska sysselsättningsökningen inom Eskilstunas arbetsmarknadsregion var dock större, eller 10,8 procent, vilket får antas bero på faktorer som inte inkluderas i modellen. För Västerås lokala arbetsmarknad stämmer modellens resultat bättre med den faktiska sysselsättningsökningen som var 9,2 procent. Hade istället Eskilstuna och Västerås arbetsmarknadsregioner utgjort en gemensam arbetsmarknadsregion hade motsvarande sysselsättningsökning, enligt modellen, varit 11,3 procent. Det kan jämföras med modellberäkningarna för dagens två regioner som sammanlagt innebar en ökning av antalet sysselsatta med 9,1 procent. Det innebär alltså att en integrerad gemensam lokal arbetsmarknad, i enlighet med modellen, hade bidragit till att antalet sysselsatta ökat med 11,3 procent istället för 9,1 procent, vilket i antal sysselsatta motsvarar en skillnad på cirka 3 300 personer. I genomsnitt per år innebär det alltså att antalet sysselsatta skulle ha ökat med 330 personer fler per år i Eskilstuna/Västeråsregionen än vad som är fallet med dagens två separata arbetsmarknader.

12 Andra uppskattningar av sysselsättningseffekten Det har tidigare gjorts ett par försök att uppskatta vilken effekt en geografiskt utvidgad arbetsmarknad skulle ha för sysselsättningen i Eskilstuna och Västerås. Samma modell har använts i båda fall för att beräkna effekten. 9 Det är en förhållandevis enkel förklaringsmodell med få ingående parametrar, men till grund för modellen har legat ett omfattande statistiskt analysarbete. Sysselsättningsutveckling förklaras av såväl yttre som inre drivkrafter. Olika regioner är i olika grad känsliga för påverkan i den omgivande ekonomin och som ett mått på yttre drivkrafter användes BNP- utvecklingen för riket. De inre drivkrafterna, som beskriver arbetsmarknadsregionens egen utvecklingsförmåga och förmåga till självgenererande tillväxt, är beroende av tre olika faktorer, nämligen: den lokala arbetsmarknadens relativa storlek, tillgång till högskoleplatser och regionens sysselsättningsgrad. Den sistnämnda faktorn innebär att en redan hög andel sysselsatta gynnar en fortsatt positiv utveckling, d v s framgång föder framgång. I en rapport 10 användes modellen för att skatta bland annat effekterna för sysselsättningsutvecklingen till följd av en integration av Eskilstunas och Västerås lokala arbetsmarknader. De värden som användes för att beskriva sambanden i modellen baserades på de skattningar som gjorts tidigare (se not 9). Den tidsperiod som beräkningarna avsåg var år 1993 till 2000. Till skillnad från dagens två arbetsmarknadsregioner definierades inte Katrineholm och Vingåker som en del av Eskilstunas lokala arbetsmarknad och i Västerås arbetsmarknadsregion ingick inte Köping, Kungsör och Arboga. Det innebär att tillskapandet av en gemensam arbetsmarknadsregion utifrån gränser i enlighet med den tidigare definitionen av Eskilstunas och Västerås lokala arbetsmarknader hade inneburit att antalet invånare i den nya regionen varit drygt 294 tusen år 2009, vilket kan jämföras med knappt 382 tusen invånare som en sammanslagning av dagens två arbetsmarknadsregioner har. Det är med andra ord en arbetsmarknadsregion som är 30 procent större än den som användes i beräkningarna tidigare, vilket innebär att integrationsvinsterna mellan dagens Eskilstunas och Västerås lokala arbetsmarknader kan antas vara i motsvarande grad större än vad som var fallet tidigare. I rapporten uppskattades den direkta effekten för sysselsättningsutvecklingen av en sammanslagning av de två arbetsmarknaderna innebära att antalet sysselsatta skulle ha ökat med 1,6 procent mer under perioden 1993 2000 än vad som annars hade varit fallet, vilket motsvarar omkring 800 sysselsatta. 11 En motsvarande tillväxttakt under en tioårsperiod hade inneburit att antalet sysselsatta ökat med två procentenheter mer i en gemensam region än i de två ursprungliga arbetsmarknadsregionerna. För att kunna jämföra resultatet av de tidigare beräkningarna med de som vi fick fram av den enkla regressionsanalysen ovan måste vi också ta hänsyn till att dagens två sammanslagna regioner skulle blir omkring 30 procent större än vad som var fallet för omkring tio år sedan. 9 Modellen utvecklades av Temaplan AB för Regionalpolitiska utredningen år 2000. Modellen finns beskriven i SOU 2000:87, Regionalpolitiska utredningen, rapport 3, Den nya ekonomiska geografin Scenarier fram till år 2010. 10 Wictorin, B., (2002-12-09), Intergrationsvinster till följd av förbättrade kommunikationer mellan Eskilstuna och Västerås, PM skrivet på uppdrag av Eskilstuna och Västerås kommun 11 I modellen uppskattades en ökning av regionens andel av Sveriges befolkning med en procentenhet innebära en årlig befolkningsökning med 0,07 procent. Det innebär en sysselsättningsökning för den studerade perioden (1993-2000) som är omkring 0,7 procent.

13 En motsvarande modellberäkning, baserade på dagens två arbetsmarknadsregioner och med sysselsättningsuppgifter för år 1998, innebär att sysselsättningen hade ökat med 2 100 personer fler. Det är 1 200 personer färre än den skattning som gjordes inledningsvis. I genomsnitt per år innebar en sammanslagen region att sysselsättningen skulle öka med 330 personer, medan beräkningarna enligt samma modell som i den tidigare rapporten innebar att sysselsättningen skulle öka med 210 personer fler per år. I rapporten från år 2002 påpekas emellertid att en snabbare sysselsättningstillväxt också innebär andelen sysselsatta (sysselsättningsgraden) successivt ökar, vilket också var en viktig faktor i modellen. 12 Det innebär att såväl den enkla regressionsmodellen som de modellberäkningar som tidigare gjordes talar för en sysselsättnings effekt av samma storleksordning. En rimlig tolkning är med andra ord att hade dagens två arbetsmarknadsregioner istället utgjorts av en enda, så hade antalet sysselsatta sammanlagt ökat med omkring 3 000 personer mer under tioårsperioden fram till år 2008. I en rapport från 2003 användes samma modell för att beräkna sysselsättningseffekterna av en mer integrerad Stockholm-Mälarregion. 13 Här antas istället att dagens Västeråsregion dessutom inkluderar endast Fagersta, medan Eskilstunas arbetsmarknadsregion, tillsammans med Nyköpings lokala arbetsmarknad, integreras i Stockholmsregionen. Resultaten av de beräkningar man gör visar att sysselsättningseffekten framför allt blir betydande med en utvidgad Stockholmsregion. Resultaten i rapporten är dock inte direkt jämförbara med ovanstående beräkningar, eftersom antagandena till stor del är annorlunda. I den mån som Eskilstunas och Västerås lokala arbetsmarknader utvidgas även i andra avseenden, ökar värdet av en integration av de två arbetsmarknadsregionerna. Hur ett tänkbart scenario för hela Stockholm-Mälarregionen skulle kunna se ut är därför av stor betydelse, men hör inte till den primära frågeställningen i denna rapport. I detta sammanhang har vi avgränsat oss till att bedöma effekterna av en integration av dagens Eskilstuna och Västerås lokala arbetsmarknader, utan att ta hänsyn till andra förändringar i Stockholm-Mälarregionens funktionella geografi. Längre fram återkommer vi dock till frågan vad en integrerad Eskilstuna/Västerås- region skulle betyda för regionens position inom Stockholm-Mälarregionen. I nästkommande avsnitt behandlas istället vilka effekter på produktivitet/lönenivå som man skulle kunna räkna med till följd av en integrering av dagens två arbetsmarknadsregioner. Konsekvenser för produktivitet och löner av en gemensam lokal arbetsmarknad i Eskilstuna och Västerås Vid sidan om att antalet sysselsatta kan förväntas öka inom en större och utvidgad lokal arbetsmarknad, kan vi också räkna med mer gynnsamma förutsättningar för en högre produktivitet och därmed en högre generell lönenivå. Inledningsvis konstaterades att en större region ger ökade möjligheter för företag (och andra verksamheter) att utnyttja såväl interna som externa skalfördelar. Möjligheterna att fördela fasta kostnader på en större volym ökar således. Det innebär samtidigt att förutsättningarna för företag och arbetskraft att specialisera sig ytterligare ökar, vilket är gynnsamt för både produktivitet och löner. 12 De skattningar av modellen som gjordes år 2000 innebar att en sysselsättningsgrad som är en procentenhet över riksgenomsnittet ökade den årliga sysselsättningstillväxten med 0,16 procent. 13 Dahl Å., Einarsson H., Strömquist U., (2003), Effekter av framtida regionförstoring i Stockholm- Mälarregionen, Länssyrelserna i Stockholms-, Södermanlands-, Uppsala-, Västmanlands- och Örebro län.

14 Diagram 6 visar sambandet mellan genomsnittlig lönesumma per sysselsatt och antal invånare i landets 75 lokala arbetsmarknader. Eskilstunas och Västerås lokala arbetsmarknader är särskilt markerade. Av diagrammet framgår också att det råder ett starkt samband mellan arbetsmarknadsregionernas storlek och den genomsnittliga lönesumman per sysselsatt. 56 procent av skillnaderna i lönesumma per sysselsatt förklaras av skillnaderna i regionstorlek. Diagram 6 Genomsnittlig lönesumma per sysselsatt (dagbefolkning) och antal invånare per lokal arbetsmarknad (LA08) år 2008, kronor och antal invånare (log) Lönesumma per sysselsatt, kronor 340000 320000 300000 280000 260000 240000 220000 y = 10208Ln(x) + 142143 R 2 = 0,56 Västerås Es k ils tuna 200000 1000 10000 100000 1000000 10000000 Antal invånare (log) Källa: Mer koll/tillväxtverket(raps)/scb I Västerås arbetsmarknadsregion är lönenivån högre än vad som ges av det generella sambandet och i Eskilstuna är situationen den omvända. Lönenivån i Stockholmsregionen är väsentligt högre än i någon annan arbetsmarknadsregion i landet. Förutom Stockholmsregionen avviker även vissa andra lokala arbetsmarknader kraftigt från det generella mönstret. Hit hör framför allt Kirunas och Gällivares, men även Karlskogas och Fagerstas lokala arbetsmarknader. Gruv- och stålindustriregioner har traditionellt präglats av en relativt sett hög lönenivå. För Gotland och Härjedalen avviker också lönesumman per sysselsatt väsentligt från det genomsnittliga mönstret, men i dessa regioner är lönenivån istället betydligt lägre än vad man hade förväntat sig med hänsyn till regionernas storlek. Lägst är lönenivån i Åsele, som är en av Sveriges minsta arbetsmarknadsregioner. Om vi nu antar att lönenivån i den nya integrerade Eskilstuna/Västerås- regionen hamnar på den nivå som anges i modellen, så innebär det en genomsnittlig lönesumma per sysselsatt som motsvarar 273 280 kronor. Det kan jämföras med motsvarande modellberäkningar för dagens två separata lokala arbetsmarknader som sammantaget innebär en genomsnittlig lönesumma per sysselsatt på 266 449 kronor. (Det motsvarar ganska exakt den faktiska lönesumman per sysselsatt för de två regionerna som i genomsnitt var 266 759 kronor år 2008.) Beräkningarna

15 tyder således på att lönesumman per sysselsatt i genomsnitt skulle ha varit 6 800 kronor eller 2,5 procent högre i en gemensam integrerad region än inom dagens två arbetsmarknadsregioner. Sammanlagda ekonomiska konsekvenser av en gemensam integrerad arbetsmarknad De ekonomiska konsekvenserna av en gemensam Eskilstuna/Västerås- region skulle alltså dels innebära att antalet sysselsatta ökade mer, dels att produktivitets och därmed lönenivån var högre. Under tioårsperioden fram till år 2008 hade, i enlighet med gjorda beräkningar, antalet sysselsatta ökat med 3 000 fler och den genomsnittliga lönesumman per sysselsatt hade varit 2,5 procent högre. Det sammanlagda ekonomiska värdet av dessa två effekter sysselsättningsoch produktivitetseffekten motsvarar omkring två miljarder kronor, mätt som total lönesumma år 2008. Den totala lönesumman hade med andra ord varit i storleksordningen 4,5 procent högre än vad som faktiskt var fallet. Omkring 40 procent av det högre ekonomiska värdet är en följd av att antalet sysselsatta beräknades vara 3 000 fler och 60 procent beror på att lönesumman per sysselsatt beräknades vara 2,5 procent högre. Det är alltså betydande ekonomiska värden som tillskapandet av en gemensam integrerad funktionell arbetsmarknad skulle bidra till. Jämförelsen hittills gäller dock en situation då en gemensam Eskilstuna/Västerås- region redan är ett faktum i förhållande till dagens struktur med två lokala arbetsmarknader. Viktiga frågor, som exempelvis vilka tillgänglighetsförbättringar som krävs eller hur lång tid det tar innan ekonomin och arbetsmarknaden har anpassat sig till nya och bättre produktionsförutsättningar, har hittills inte berörts. I följande avsnitt skall vi därför diskutera dessa frågor och också försöka få en uppfattning om det högre ekonomiska utbytet i en gemensam integrerad region kan tänkas stå i rimlig proportion till omfattningen av de investeringar i en förbättrad tillgänglighet som är nödvändig.

16 5. Står värdet av en gemensam integrerad Eskilstuna/Västerås- region i rimlig proportion till kostnaderna för de tillgänglighetsförbättringar som är nödvändiga? Frågan i rubriken har självklart inget enkelt svar och flera knepiga frågor återstår. Vilka tillgänglighetsförbättringar som är nödvändiga för att vi skall kunna räkna med för att Eskilstuna och Västerås lokala arbetsmarknader skall utvecklas till en gemensam funktionell arbetsmarknad? Står de ekonomiska uppoffringar som är nödvändiga för att åstadkomma detta i proportion till det ökade ekonomiska utbytet? Hur lång tid är det rimligt att anta att det tar innan den nya regionens ekonomi har anpassat sig till de nya och mer fördelaktiga förutsättningarna? Vilken tillgänglighet är nödvändig för att Eskilstuna och Västerås skall bli en integrerad arbetsmarknadsregion? Det finns, som tidigare påpekats, inte någon exakt gräns för när en grupp av kommuner utgör en funktionell arbetsmarknad. Alla lokala arbetsmarknader är mer eller mindre integrerade med varandra. Ett sätt att definiera ett geografiskt område som skulle kunna sägas utgöra en gemensam arbetsmarknadsregion är att utgå från arbetspendlingens omfattning och låta pendlingens omfattning mellan olika platser bestämma platsernas funktionella geografiska hemvist. I statistiken används vanligen SCB:s definition av en lokal arbetsmarknad, vilken utgår från arbetspendlingens omfattning mellan kommuner. 14 De kommuner som har en tillräckligt omfattande pendling hänförs ofta till den kommun till vilken man har det flesta antalet pendlare. Utan att närmare gå in på de kriterier som ligger till grund för indelningen av Sverige i lokala arbetsmarknader, så kan vi konstatera att arbetspendlingen mellan Eskilstuna och Västerås inte är tillräckligt omfattande för att man skall kunna anse att det är en funktionell arbetsmarknad. För det skulle krävas att dels andelen utpendlare var minst 20 procent av antalet förvärvsarbetande i någon av kommunerna, dels att den kommun som hade minst 20 procents utpendling samtidigt hade den andra kommunen som största utpendlarkommun. Andelen utpendlare i såväl Eskilstuna som Västerås är för närvarande (2008) omkring 15½ procent och för båda kommunerna är Stockholm den kommun som tar emot störst antal utpendlare. Antalet utpendlare från Eskilstuna till Stockholm är omkring 1 300 och från Västerås knappt 2 100. Västerås är dock den kommun som tar emot näst flest utpendlare från Eskilstuna, liksom att Eskilstuna är Västerås näst största utpendlarkommun. Pendlingen är i vardera riktningen omkring 1 000 personer. För att Eskilstuna skulle tillhöra Västerås lokala arbetsmarknad skulle krävas att den totala utpendlingen från Eskilstuna ökade med 27 procent, eller drygt 1 800 personer samt att större delen av denna ökning avsåg Västerås. För att Västerås skall anses bli en del av Eskilstunas arbetsmarknadsregion hade krävts att utpendlingen ökade med 29 procent, eller c:a 2 900 personer och att huvuddelen av denna ökning avsåg Eskilstuna. I statistisk mening kan det måhända ligga närmare till hands att tänka sig att både Eskilstuna och Västerås på sikt kommer att utgöra del av Stockholms lokala arbetsmarknad. Vad vi i det här sammanhanget vill ha är emellertid en uppfattning om hur omfattande pendlingen mellan 14 För en närmare beskrivning av SCB:s definition av lokal arbetsmarknad, se exempelvis SCB (2010) Lokala arbetsmarknader egenskaper, utveckling och funktion, avsnitt 6, rapport skriven av SCB:s enhet för företagsoch registerbaserad sysselsättningsstatistik

17 Eskilstuna och Västerås skall anses behöva vara för att vi skall kunna betrakta dagens två arbetsmarknadsregioner som hyggligt integrerade med varandra, oberoende av en fortsatt integration med Stockholms lokala arbetsmarknad eller andra delar av Stockholm- Mälarregionen. Med hänsyn till resonemanget hittills har vi bedömt det som att pendlingen mellan Eskilstuna och Västerås borde öka från dagens omkring 1 000 personer i vardera riktningen till i storleksordningen 2 500 personer. Arbetspendlingen mellan Eskilstuna och Västerås skulle med andra ord behöva öka med i storleksordningen 150 procent. Det finns en mängd olika förhållanden som har betydelse för hur omfattande arbetspendlingen är mellan två orter. Självfallet påverkas pendlingen av hur orternas egen utveckling och struktur i övrigt är beskaffad och förändras. Närhet till andra alternativa arbetsmarknader, i synnerhet Stockholm i det här fallet, har naturligtvis också en stor betydelse. Även när det gäller kommunikationssystemets utformning påverkas benägenheten att resa av flera olika faktorer, som exempelvis resekostnader, resan kvalité, regularitet, m m. Forskningen på området har emellertid visat att bland dessa faktorer så intar restiden en särställning för hur många som kan tänka sig att pendla mellan bostad och arbete. Mer betydande effekter på pendlingsbenägenheten fås när restiden är en timme eller därunder. 15 Det innebär exempelvis att åtgärder som minskar restiden från en timme och 45 minuter till en timme och 30 minuter inte kan förväntas påverka benägenheten i någon större omfattning, men däremot om restiden förkortas från en timme till 45 minuter kan effekterna förväntas bli betydande. Studier har visat att det framför allt är restider i spannet mellan 20 minuter och en timme där det största effekterna på benägenheten att resa uppträder (se fig 1). Andra studier talar för att det i synnerhet är restidsförkortningar i intervallet 20 till 40 minuter som ger de mest betydande effekterna. 16 Figur 1 Fallande resefrekvens som en funktion av restiden Källa: SOU 2000:87, Regionalpolitiska utredningens slutbetänkande, s 161 Figur 1 syftar till att illustrera resonemanget ovan, men anger inte i kvantitativa termer hur mycket benägenheten att resa kan förväntas förändras om det sker en förändring av restiderna. Diagram 7 visar ett exempel på hur andelen pendlare förändras i takt med antalet restidsminuter. Exemplet avser inpendlingen till Göteborg från ett antal kommuner i Göteborgs omland. 15 SOU 2000: 87, Regionalpolitiska utredningens slutbetänkande, s 161 16 SIKA Rapport 2009:3, Värden och Metoder för transportekonomiska sektorns samhällsekonomiska analyser ASEK 4.

18 Diagram 7 Andelen pendlare till Göteborg av den totala befolkningen i ett antal västsvenska kommuner och restider till Göteborg från respektive kommun. De faktiska uppgifterna från det västsvenska exemplet tyder på att exempelvis en restidsförkortning från 80 till 70 minuter knappast skulle påverka andelen pendlare alls, medan en minskning av restiden från till exempel 50 till 40 minuter nära nog skulle fördubbla andelen pendlare. Göteborgsexemplet stämmer således väl med slutsatserna i de forskningsrapporter som vi refererar till. Av diagram 8 framgår på motsvarande sätt inpendlingen till Västerås från ett antal kommuner i Västerås omland. Tiderna avser resor från centrum till centrum som har de fördelaktigaste restiderna med bil eller tåg (enligt uppgift från Eniro respektive SJ). Ett motsvarande mönster kan konstateras även här. För restider kring 20 minuter är som synes spridning av andel pendlare till Västerås mellan olika kommuner förhållandevis stor. Exempelvis är andelen pendlare från Hallstahammar tre gånger större än från Köping, trots att restiden i stort sett är densamma. Även om restiden är en mycket viktig faktor för pendlingens omfattning, så är det således inte den enda. Det finns också andra faktorer att ta hänsyn till. En ytterligare omständighet, vid sidan om detta, är att restiderna i diagrammet avser resor från centrum till centrum. I praktiken kan ju restiderna mellan två kommuner variera betydligt beroende på mer exakt mellan vilka målpunkter i kommunerna som resorna sker. Det skulle alltså krävas en mer komplett modell och uppgifter med en större geografisk noggrannhet än vad som i det här sammanhanget varit möjligt att använda. Det enkla sambandet vi beskrivit här talar dock för att restiderna mellan Eskilstuna och Västerås skulle behöva minska med i storleksordningen en tredjedel (från 38 ned mot 25 minuter) för att andelen pendlare skulle öka med 150 procent. En motsvarande restidsförkortning för utpendlingen från Västerås till Eskilstuna kan antas ge en effekt i samma storleksordning.

19 Diagram 8 Andelen pendlare till Västerås av den totala befolkningen i ett antal kommuner i Stockholm- Mälarregionen och restider till Västerås från respektive kommun. Källa: Mer koll/scb Det är naturligtvis ingen exakt vetenskap i så måtto att vi med bestämdhet kan säga att X- minuters restidsförkortning leder till Y procents ökning av arbetspendlingen. Det ger emellertid en känsla för storleksordningar, när det gäller vilka effekter en viss förändring kan förväntas leda till. Den kanske viktigaste lärdomen i båda exemplen är att även förhållandevis små restidsförkortningar kan få betydande effekter på arbetspendlingen. I synnerhet om de sker i tidsspannet mellan 20 och 40 minuter, d v s inom det restidsintervall i diagram 6 där kurvan kröker starkt uppåt. Även utan mer märkbara restidsförkortningar talar mycket för att andelen pendlare mellan Eskilstuna och Västerås successivt kommer att öka. Av diagram 9 framgår att pendlingens omfattning från såväl Eskilstuna till Västerås som omvänt ökat under senare decennier enligt ett mycket stabilt mönster över tid. Den ökade andelen pendlare kan ses som ett uttryck för en pågående anpassning till de strukturförändringar som sker i ekonomin, i takt med vi får en allt mer kunskapsbaserad och specialiserad arbetsmarknad. Den stadiga ökningen av andelen pendlare sker dock långsamt. Andelen pendlare från Eskilstuna har trendmässigt ökat med 0,3 procentenheter av totalbefolkningen vart tionde år. En ökning av andelen pendlare med 150 procent utifrån dagens nivå skulle med andra ord ta 55 år givet samma trendmässiga utveckling. En snabbare ökning skulle kräva mer radikala förändringar av pendlingsförutsättningarna, vilket skulle gynna en snabbare anpassning av arbetsmarknaden till förändrade omvärldsförutsättningar.