Några svarsförslag producerade av Anders E. Men observera att några svar är mycket utförligare än vad jag skulle kräva av er in det gällde en skrivning. Jag har också försökt förklara på ett ganska utförligt sätt hur man kan resonera sig fram till svaret. Inst f lingvistik, GU, vt 04 Jonas Lindh Omtentamen, Fonetik, fonologi och grafonomi, Lördag 8 maj 2004, kl. 13.30-16.30. Skriv namn och personnummer på alla inlämnade papper och lämna även in denna frågelapp! Max. ASV : 55 p. (G 50%, VG 75%) Lycka till önskar Jonas 1. Vilka är svenskans tre prosodem på ordnivå? Ge ett exempel per prosodem. Man brukar räkna med tonaccenten (grav - akut), ordbetoningen (betonad - obetonad) och kvantiteten (V:C - VC:). Exempel skulle kunna vara: tonaccent: Polen - pålen ordbetoning: formel - `formell kvantitet: vit - vitt 2. Skilj på fonemen /f/, /s/, /v/ och /d/ med hjälp av högst två särdrag. Ser vi i den särdragstabell ni fick av mig så kan vi konstatera att särdragen [syll, cons, obs, del rel, lat, nas, ant, high, low, back] har samma värden för de aktuella ljuden. De duger alltså inte för att skilja dem åt. Återstår alltså [cont, voice, stri, cor]. Låt oss göra en särdragstabell och se om något av dessa kan undvaras. f s v d cont + + + voice + + stri + cor + + Jag har sagt under lektionerna att det inte är alldeles givet att det val av särdrag som verkar mest ekonomisk dvs. ger en beskrivning med minsta antal särdrag är det fonologiskt bästa. Man måste även ta hänsyn till hur särdragen grupperar ljuden och hur detta förhåller sig till språkets fonologiska regler. Men här kan vi ganska lätt se vad som verkar vara ett vettigt urval av särdrag. Distinktionen tonande/tonlös är ju vanlig i fonologiska processer och här kan vi använda det särdraget för att dela upp de fyra fonemen i två grupper. Inom varje sådan grupp kan vi dela upp dem ytterligare genom att se till artikulationsstället, dvs. [cor]. Dessa två särdrag [±voice] och [±cor] skiljer entydigt mellan de fyra fonemen och verkar dessutom fonologiskt motiverade mot bakgrund av vad vi vet om vilka egenskaper som brukar figurera i fonologiska processer. Dessa särdrag är därför troligen ett bra val. Men observera att det säkert går att hitta språk där detta inte är det bästa valet. 3. Ge exempel från svenskan och förklara vad komplementär distribution är. Allofoner, dvs. ljud som tillhör samma fonem, står i komplementär distribution om de aldrig förkommer i samma kontext. I standardsvenskan sänks tex. ö fram för r men aldrig annars. Vi har alltså [hø ] men [hœ r]. 1(6)
4. Ge tre exempel på fonologiska processer, använd transkribering IPA och namnge respektive fonologisk process. Ett exempel vi kan ta är ju nasalassimilationen i svenska (och många andra språk för den delen). I fonemnotation kan man beskriva den så här Ett annat är vokalsänkningen framför r, tex. för vokalen /ø/ /ø/ [œ] / r Ett tredje skulle kunna vara retroflexeringen. Men här krävs två regler och regelordning för att lösa problemet. /d/ [ ] / r /r/ / 5. Vad är fonem? Varför är det ett problematiskt begrepp? Exemplifiera (dvs, ge minst ett argument för och ett emot). Fonem är klasser av ljud där elementen i klasserna, allofonerna, är betydelseskiljande gentemot allofoner ur andra klasser. Begreppet är bara problematiskt om man betraktar fonemen som odelbara enheter som man gjorde i de tidiga fonologiska teorierna som brukar hänföras till Pragskolan. Gör man det kan det uppstå vad som tycks som paradoxer. I tyskan är ju [t] och [d] representanter för olika fonem och tillhör de olika fonem kan de per definition inte samtidigt vara allofoner av samma fonem. Men i ordslut kan bara tonlösa klusiler förekomma. Ord som underliggande slutar på en tonande klusil uttalas med motsvarande tonlösa klusil i ordslut. Att den underliggande formen slutar på en tonande klusil ser man på att den tonande klusilen dyker upp när ordet följs av en ändelse (tex. pluraländelse). Ordet Rad (hjul) uttalas [r t] i singularis men [r d r] i pluralis. Omljudet i roten är en sak vi kan bortse från i detta sammanhang. I pragfonologin kallades detta neutralisation. Men betraktade det som så att den fonematiska kontrasten mellan /d/ och /t/ neutraliserades i ordslut. I den generativa fonologin (som delvis inspirerades av och sökte lösningar på problem som detta) är det här inte längre problematiskt. Om man inte ställer som krav att fonemen ska vara odelbara enheter så kan man bara beskriva det som så att tonande klusiler förlorar sin ton i ordslut [+cons, +obs, +voice] [ voice] / #. Inget särskilt märkvärdigt med det. 6. Ange ett distinktivt resp. ett redundant särdrag hos fonemparet /s/ och /f/. Iden om distinktiva resp. redundanta särdrag kommer från McAllisters bok efter vad jag kan förstå. Jag vet inte hur det beskrivs där, men frågan ovan tyder på att det är något grumligt 2(6)
beskrivet. Om ett särdrag är distinktivt (dvs. nödvändigt) eller redundant (dvs. överflödigt) går inte att avgöra i största allmänhet utan beror för det första på vilket språk man vill beskriva och för det andra på vilken process det gäller. Ett exempel på ett redundant särdrag som använts i tidigare versioner av kurser och som (eventuellt) härstammar från McAllisters bok är [±voice] för nasaler. Resonemanget tycks på gå ut på att nasaler alltid är tonande och att särdraget därför är onödigt. Detta är naturligtvis fullkomligt nonsens. Som vi ju själva kunnat konstatera och talade om när vi gjorde Lab 2, blir en del tonande konsonanter (tex. just nasaler) tonlösa efter [s]. Alltså: [+obs, +cons,... + voice] --> [ voice] / s. Betraktar man alltså särdraget [±voice] som redundant går denna process inte att beskriva. Vad det rätta svaret på frågan anses vara har jag inte den blekaste aning om. Man kan tänka sig att det är just [±voice] som är redundant, men då kan man bara hänvisa till att det finns gott om språk där /s/ är tonande i vissa kontexter och tonlöst i andra. Man kan även tänka sig att det är [±syll] som är redundant, men då ber jag att få hänvisa till berberspråket där det inte är så. För att mildra kritiken lite ska jag kanske ändå nämna att det finns en fonologisk teori, Underspecification Theory (UT), som bygger på idéer som åtminstone liknar de om distinktiva resp. redundanta särdrag. I UT anger man nämligen bara de särdrag som är obligatoriska för ett givet fonem, medan de som man så att säga kan räkna ut själv vad det borde vara (lite vulgärt utryckt) som tex. att nasaler normalt är tonande inte specificeras utan fylls i av s.k. Redundency Rules (RR) om inte någon regel som ger särdraget ett annat värde kommit in tidigare och blockerat RR-regeln. I exemplet med avtonade nasaler skulle det fungera precis så. RR-regeln som säger att nasaler är [+voice] blockeras av en regel som kommer tidigare i regelordningen och säger att segmentet ifråga är [ voice]. Det är emellertid relativt osannolikt att det var detta som frågeställaren avsåg. Men man kan ju aldrig så noga veta. 7. Ge ett exempel och förklara vad fjärrassimilation är. (2p) Assimilation är ju en process där närliggande ljud påverkar varandra. Nasalassimilationen är ett sådant exempel. Där antar en nasal efterföljande klusils artikulationsställe, dvs. klusilens artikulationsställe assimileras av nasalen. När en sådan assimilationsprocess sträcker sig över mellanliggande segment som inte själva påverkas kallas processen fjärrassimilation. Ett exempel på en sådan process är vokalharmoni som det ges ett exempel på i nästa fråga. 8. Betrakta nedanstående turkiska data och svara på efterföljande frågor. (<a> = [ ], <o> = [o], <ü> = [y], <c> = [t ]) (i) cep 'ficka' (ii) cepler 'fickor' (iii) at 'häst' (iv) atlar 'hästar' (v) gül 'ros' (vi) güller 'rosor' (vii) ok 'pil' (viii) oklar 'pilar' (ix) tilki 'räv' (x) tilkiler 'rävar' (xi) palto 'rock' (xii) paltolar 'rockar' a) Förklara vad den fonologiska processen illustrerad i (i) (xii) ovan kallas. Vi har inte pratat speciellt mycket om detta, men det illustrerar en fonologisk process som är mycket vanlig i världens språk och som kallas vokalharmoni. Ett geografiskt mera närliggande språk som uppvisar detta är finskan och i fornsvenskan finns något som brukar kallas vokalbalans och som i princip är samma fenomen. Vad vokalharmoni innebär är att alla vokaler i ett ord måste ha någon viss vokalegenskap gemensam. Vilken denna egenskap är varierar mellan olika språk och men vanligen innebär det att alla vokaler måste vara främre eller bakre, öppna eller slutna. I turkiskan är det uppenbarligen egenskapen främre-bakre som måste harmoniera. Har roten främre vokaler så måste även ändelsen ha det och har roten bakre vokaler måste ändelsen också ha det. Det innebär då att ett språk som fungerar på det här sättet 3(6)
måste ha två uppsättningar av alla ändelser en med främre och en med bakre vokaler. Pluraländelsen i turkiskan kan, som vi ser i exemplen, vara ler eller lar. b) Givet att 'bro' heter köprü på turkiska, vad bör 'broar' heta? Eftersom roten har främre vokaler måste även pluraländelsen ha det. Pluralis av köprü blir alltså köprüler 9. Ge ett exempel på allofoner i fri variation i standardsvenska (använd IPA-tecken). Sje-ljudet är väl det bästa exemplet på detta. I svenska förekommer åtminstone tre uttal av detta fonem [ ], [x] och [ ]. Variationen i uttal är i första hand dialektalt betingad. 10. Rita upp ett Spektrum (obs! ej spektrogram), rita in deltoner och en (eller fler) formant(er). (Obs! Ange värden på X- och Y-axeln) 11. Hur, ungefär, ser en tonande frikativa och en neutralvokal (schwa) ut i ett spektrogram? 2500 Hz 1500 Hz 500 Hz 4(6)
I det här spektrogrammet, som jag hittade på nätet, ser vi två schwa-vokaler och en frikativa [ ]. Schwa karaktäriseras av att resonanserna hamnar ungefär som de skulle göra i ett jämntjockt halvöppet rör med samma längd som talröret, dvs på 500 Hz, 1500 Hz, 2500 Hz osv. En frikativa karaktäriseras i sin tur av ett (relativt) högfrekvent brus som i spektrogrammet ger en oregelbunden svärtning på höga frekvenser. 12. Vad är invariansproblemet? Ge exempel. Invariansproblemet gäller frågan om hur vi kan uppfatta ett givet språkljud som samma trots att det kan ha så många, ofta drastiskt olika, akustiska skepnader. Ser man tex. på formantvärden för vokaler och jämför olika talare (och talargrupper - män., kvinnor, barn!) så ser man att det kan vara mycket stora skillnader. Studerar man hur den akustiska bilden av olika allofoner ser ut i olika kontexter så kan även de skilja sig åt ganska mycket rent akustiskt. Ändå har vi inga problem med att höra att det är samma ljud. Även mycket små barn klarar detta. Hur går detta till? Ja, det vet vi f.n. inte tillräckligt mycket om för att säkert kunna svara på. 13. Vad betyder redundans inom talperception? Kortfattat. Redundans betyder att en viss kontrast signaleras med flera olika ledtrådar samtidigt. I princip skulle det ju räcka med endast en egenskap som avgör om det tex. är en lång eller kort vokal, men hänger man upp kontrasten på endast en skillnad blir kommunikationen väldigt störningskänslig. Ju fler ledtrådar som samverkar i en kontrast desto mer tåligt för störningar blir talet. Tar vi den svenska vokallängden så vet vi ju att den signaleras med längd, men att även vokalkvaliteten spelar en viktig roll. Dessutom upprepas kontrasten i konsonantens längd som är kort om vokalen är lång och lång om vokalen är kort. Så fungerar det även med prosodiska kontraster som tex. accentdistinktionen. Grav och akut accent skiljer sig åt med avseende på grundtonskurvan, men även duration, vokalkvalitet och intensitet spelar en roll och förstärker på så sätt kontrasten. 14. Ge exempel på 'spoonerism' och ange även vad det brukar kallas på svenska. Uttrycket spoonerism har sitt ursprung i den engelske kyrkoherden William Archibald Spooners felsägningar och avser sådana där ljud kastats om. Exempel på sådana felsägningar som (efter vad man säger i alla fall) Spooner själv producerat är a blushing crow i stället för a crushing blow och our queer old Dean istället för our dear old Queen. Grafonomifrågor besvaras av fonetiker + ASV-studenter (ej datalingvister) ASV15. Vad är rebusprincipen? Ge exempel. (3p) ASV16. Vilka språkliga enheter kodas i 'syllable writing'? Ge exempel på ett språk som använder detta system. (2p) 5(6)
Prosodifrågor besvaras enbart av datalingvister Uppläggningen av kursen var uppenbarligen lite annorlunda vid förgående tillfälle. I den kommande skrivningen ska även datalingvisterna besvara prosodifrågorna. DL15. Vilka är de akustiska korrelaten till rytm? Talets rytm bestäms, som vi sagt, av betoningarnas placering och då är förstås de akustiska korrelaten desamma som för dessa, dvs. grundtonens höjd, segmentens durationer och intensitet.. Men till detta kommer hur betoningarna placerar sig i frasen rent tidsmässigt. Vi har pratat lite om detta och då bl.a. om rytmisk alternering, dvs. sekundärbetoningarnas tendens att komma på varannan stavelse före eller efter huvudbetoningen (beroende på om denna kommer i början eller slutet av ordet). DL16. Hur är en stavelse uppbyggd? Ange namn på de olika delarna. stavelse σ syllable ansats; rim O R onset; rhyme kärna; koda N Co nucleus; coda C V C b i l DL17. Vilka typer av ord innehåller vanligtvis grav accent i svenska? Äldre rötter och (i stort sett alla) sammansatta ord. Undantag när det gäller sammansatta ord är framför allt namn som ibland fått akut accent trots att de formellt är sammansättningar som tex. stadsnamnet Halmstad och egennamn där accenten har dialektal variation Lundström - `Lundström. Morfologifrågor besvaras endast av fonetikstudenter FON15. Vad är en nollallomorf? (3p) Inte mycket! Det motsvarar fonologins nollallofon, dvs. något som finns underliggande men som aldrig realiseras på ytan. Pluralmorfem förekommer ofta som nollallomorfer. Ett exempel är pluralis av ordet ton (i betydelsen 1000 kilo). Det heter ett ton, men även fyra ton fast det i det senare fallet är pluralis underliggande. 6(6)