Metabola syndromet dags att införa diagnosen i rutinsjukvården? Reflexioner kring en aktuell amerikansk rapport

Björn Fagerberg, överläkare, adjungerad professor, Medicin Sahlgrenska, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Göteborg (bjorn.fagerberg@medfak.gu.se) Metabola syndromet dags att införa diagnosen i rutinsjukvården? Reflexioner kring en aktuell amerikansk rapport Metabola syndromet är en ansamling av riskfaktorer för hjärt kärlsjukdom som har rönt allt större intresse under senare år. Svårigheten att hitta en entydig definition och att klargöra bakomliggande orsaker återspeglas också i de olika namn som föreslagits, t ex insulinresistenssyndromet och dysmetabola syndromet. Hur som helst är relationen till felaktiga levnadsvanor tydlig liksom den ökade risken för typ 2- diabetes och hjärt kärlsjukdom. I USA har den ökande insikten om att något måste göras åt detta omfattande hälsoproblem lett till att American Heart Association och National Heart, Lung, and Blood Institute nyligen publicerat en rapport som gäller handläggningen av metabola syndromet [1, 2]. Det finns all anledning att diskutera hur rapportens innehåll skall betraktas i ett svenskt perspektiv. Flera komponenter ingår i metabola syndromet Det är allmänt accepterat att det finns ett antal komponenter som ingår i metabola syndromet och som också uppvisar samband med hjärt kärlsjukdom: fetma, särskilt bukfetma dyslipidemi (blodfettrubbning) högt blodtryck insulinresistens (insulinokänslighet) med eller utan glukosintolerans (nedsatt sockertolerans) proinflammatoriskt tillstånd protrombotiskt tillstånd (ökad tendens att bilda blodproppar). Sammanfattat De officiella definitionerna av metabola syndromet, från USA och WHO, baseras huvudsakligen på kriterier för fetma, störd sockeromsättning, blodfettrubbningar och högt blodtryck. De amerikanska kriterierna är utformade för att kunna användas i klinisk rutinsjukvård, medan WHO-kriterierna förutsätter provtagning utöver klinisk praxis. Syndromet är vanligt hos både män och kvinnor, och förekomsten ökar med ökande ålder (40 procent av amerikaner i övre medelåldern). Fetma, som är den viktigaste bakomliggande faktorn, blir allt vanligare. Metabola syndromet är förknippat med ökad risk för typ 2-diabetes, hjärt kärlsjukdom och död. Behandlingen är först och främst lämpliga kost- och motionsvanor. Evidens finns för att sådan behandling minskar risken för utveckling av diabetes. Blodtryckssänkande och blodsocker- och blodfettsreglerande läkemedel kan användas för att behandla olika delkomponenter i syndromet. Det saknas ännu randomiserade, kontrollerade behandlingsstudier av metabola syndromet som undersöker effekten på hjärt kärlsjukdom. Diagnosen metabola syndromet är ett användbart instrument för att identifiera riskpatienter och motivera dem till livsstilsförändringar. Orsaken till det metabola syndromet tycks kunna sökas i tre olika perspektiv, som i sig är överlappande: fetma, insulinresistens och det förhållandet att varje riskfaktor i syndromet i sin tur påverkas av arv och miljö. Fetmans betydelse har bl a att göra med fettvävens produktion av olika faktorer, som i sin tur påverkar insulinkänslighet, socker- och fettomsättning i kroppen samt åderförkalkningsprocessen i sig, t ex fria fettsyror, proinflammatoriska cytokiner, leptin och adiponektin. Insulinresistens, som är intimt relaterad till övervikt och stillasittande livsföring, har av många forskare betraktats som den centrala faktorn i metabola syndromet. Samtidigt har det varit svårt att knyta insulinresistens till alla övriga faktorer i syndromet, särskilt högt blodtryck, och det saknas kontrollerade behandlingsstudier. Det finns även en tydlig etnisk komponent, vilket innebär att bl a individer från södra Indien har minskad insulinkänslighet och lätt utvecklar metabola syndromet. Läkemedelsbehandling kan bidra till utveckling av insulinresistens och metabola syndromet, t ex kombinationen av betablockerare och tiaziddiuretika i högdos. I brittiska terapirekommendationer varnas för denna kombination. Patienter som behand- 3902 Läkartidningen Nr 48 2004 Volym 101

Fakta 1 Definitioner av metabola syndromet WHO 1999 Endera eller flera av: diabetes, rubbad glukostolerans enligt oralt glukostoleranstest, icke-diabetisk fastehyperglykemi, insulinresistens (Fakta 2) och minst två av nedanstående faktorer: 1. Blodtryck 140/90 mm Hg eller blodtrycksmedicinering 2. Triglycerider 1,7 mmol/l och/eller HDL-kolesterol <0,9 mmol/l (män), <1,0 mmol/l (kvinnor) 3. Midja stusskvot >0,90 (män), >0,85 (kvinnor) och/eller BMI >30 4. Mikroalbuminuri (tu-albumin >20 µg/min). NCEP 2001 Minst tre av nedanstående faktorer: 1. fp-glukos 6,1 mmol/l (B-glukos 5,6 mmol/l) 2. Blodtryck 130/85 mm Hg eller blodtrycksmedicinering 3. Triglycerider 1,7 mmol/l 4. HDL-kolesterol <1,0 mmol/l (män), <1,3 mmol/l (kvinnor) 5. Midjeomfång >102 cm (män), >88 cm (kvinnor). (Hos män med genetisk predisposition kan midjeomfång 94 cm användas.) las för HIV-infektion eller schizofreni utvecklar ofta metabola syndromet. Enande definition saknas Det har inte gått att finna en enande definition av metabola syndromet som både återger bakomliggande orsaker och anger påverkbara riskfaktorer. I stället har det publicerats ett antal operationella definitioner [3-6], som visserligen är överlappande men samtidigt skiljer sig något från varandra. De definitioner som skapats av WHO och National Cholesterol Education Program s Adult Treatment Panel II (NCEP) har kommit att bli alltmer accepterade [3, 4]. I Fakta 1 beskrivs de bägge definitionerna. NCEP-definitionen har utformats för att vara användbar i klinisk rutinsjukvård, medan WHO-definitionen kräver flera undersökningar som inte är rutinmässiga, t ex sockerbelastningstest eller mätning av insulinkänslighet. I praktiken definieras insulinresistens ofta som förhöjd koncentration av seruminsulin (högsta kvartilen i bakgrundsbefolkningen). WHO-definitionen har som obligat kriterium rubbad glukosomsättning eller insulinkänslighet samt minst två av de övriga kriterierna. Här skiljer sig blodtryckskriteriet (140/90 mm Hg eller högre) från NCEP-kriterierna (130/85 mm Hg eller högre). Kritik har också riktats mot WHO-definitionen för att den inkluderar mikroalbuminuri. Ofta används olika modifikationer av WHO-kriterierna i de studier som publiceras. Definitionen av fetma skiljer sig också; WHO använder BMI eller midja stusskvot, medan NCEP nyttjar midjeomfång i två nivåer, där män med ärftlig benägenhet för sjukdom har ett kriterium med mindre midjeomfång. Fakta 2 Glukosprovtagning och definitioner Kliniskt manifest diabetes mellitus innebär ett fastande blodglukos (fp-glukos) 7,0 mmol/l uppmätt vid två tillfällen eller ett slumpmässigt taget blodglukos >11 mmol/l. Det senare i kombination med symtom på hyperglykemi räcker för diagnos. Vid osäkerhet om diagnosen kan oralt glukostoleranstest (OGTT) med 75 g glukos utföras. Vid OGTT skall patienten vara förberedd med normalt kostintag och normal fysisk aktivitet under tre dygn, vara fastande på morgonen, inte ha rökt eller snusat samt vara fri från infektion. OGTT har dålig reproducerbarhet, varför standardiserade betingelser är viktiga. För säker diagnos bör upprepning ske. Rekommendationen är att mäta glukoskoncentrationen i plasma. Mätning av glukoskoncentrationen i plasma/blod. Plasma-/blodglukos, mmol/l Icke-diabetisk Diabetes fastehyper- Nedsatt Provtagning mellitus glykemi glukostolerans Fastande Plasma 7,0 6,1 6,9 Kapillärt helblod 6,1 5,6 6,0 Venöst helblod 6,1 5,6 6,0 2-timmarsvärde, OGTT Kapillärt helblod 11,1 7,8 11,0 Plasma 11,1 7,8 11,0 Venöst helblod 10,0 6,7 9,9 Kommentar. Frågan är hur väl dessa definitioner överensstämmer med varandra. I en stor amerikansk studie förekom metabola syndromet hos 24 procent med NCEP-definitionen och hos 25 procent med WHO-definitionen [7]. Totalt klassades 86 procent på samma sätt av bägge definitionerna, dvs till att antingen ha eller inte ha metabola syndromet. I en annan studie av finska medelålders män hade 14 procent metabola syndromet enligt WHO och 9 procent enligt NCEP [8]. Även jämförelser med andra föreslagna definitioner har publicerats [9]. Varierande förekomst beroende på många faktorer I populationsundersökningar varierar förekomsten av metabola syndromet beroende på geografiskt område, etnicitet, ålder och i viss mån beroende på vilken definition som används. I USA uppfyller omkring en tredjedel av alla individer med övervikt eller fetma kriterierna för metabola syndromet. Kommentar. I en stor studie från USA, baserad på NCEP-definitionen, var förekomsten 7 procent bland 20-åringar och drygt 40 procent bland 60-åringar [10]. Det var ingen större skillnad mellan män och kvinnor. I Botnia-studien från Finland och Sverige undersöktes familjer med diabetesförekomst [11]. En tidig version av WHO-definitionen användes i vilken högt blodtryck definieras som blodtryck 160/90 mm Hg eller mer. Det gjordes en uppdelning efter kön och grad av sockerintolerans. Hos kvinnor med normal glukostolerans förekom metabola syndromet (WHO) hos 6 procent av 40- Läkartidningen Nr 48 2004 Volym 101 3905

Tabell I. Studier av risken för kranskärlssjukdom, hjärt kärlsjukdom (inkluderar både hjärtinfarkt och stroke) och total död hos patienter med metabola syndromet enligt olika definitioner (WHO och NCEP, med vissa modifikationer). Population, Relativ risk land; kön; ålder; antal; referens Definition Uppföljning, år Kranskärlssjukdom Hjärt kärlsjukdom Total död Finland, Sverige; män, kvinnor; 35 70 år, diabetesfamiljer; n=4 483 [11] WHO 6,9 1,81 1 Finland; män; 42 60 år, WHO 11,4 3,32 2 2,83 2 1,77 2 initialt friska; n=1 209 [8] NCEP 4,26 2 (2,27) 2 (1,67) 2 USA; kvinnor; 45 år och äldre, initialt friska; n=14 719 [12] NCEP 8 2,3 3 - Skottland; män, medelålder 55 år, lätt hyperkolesterolemi; n=6 447 [13] NCEP 4,9 1,30 4 Europa, 11 kohorter; 30 89 år[14] WHO 8,8 Män, ej diabetes, n=6 156 2,26 5 1,44 5 Kvinnor, ej diabetes, n=5 356 2,78 5 1,38 5 1 Gäller dödlig sjukdom. Korrigerat för ålder, kön, LDL-kolesterol och rökning. Blodtryckskriterium >160 och/eller >90 mm Hg. 2 Gäller dödlig sjukdom. Korrigerat för bl a ålder, LDL-kolesterol, rökning och socioekonomisk status. Relativa risker inom parentes var inte statistiskt signifikanta. 3 Gäller dödlig och icke-dödlig hjärt kärlsjukdom hos kvinnor med metabola syndromet och lågt S-CRP, korrigerat för ålder. 4 Gäller dödlig och icke-dödlig sjukdom. Korrigerat för ålder, lipider, blodtryck och rökning. 5 Gäller dödlig sjukdom. Korrigerat för ålder, kolesterol och rökning. åringarna och hos 19 procent av 60 70-åringarna. Motsvarande siffror för män var 12 procent vid 40 års ålder, stigande till 20 procent hos dem över 60 år. Jämfört med män och kvinnor med normal glukostolerans steg förekomsten av metabola syndromet vid rubbad glukostolerans till 64 respektive 42 procent. Hos män och kvinnor med diabetes var motsvarande förekomst av metabola syndromet 84 och 78 procent. Risk för diabetes och hjärt kärlsjukdom I den amerikanska rapporten fastställs att metabola syndromet medför ökad risk att drabbas av hjärt kärlsjukdom. I det underliggande faktamaterialet hänvisas till en särskilt gjord analys av Framingham-data baserad på 3 323 män och kvinnor med en medelålder på 52 år som följdes under 8 år [1]. I denna analys var metabola syndromet (NCEP) förknippat med mycket hög risk för att utveckla diabetes och också med ökad risk för hjärt kärlsjukdom. Dock medförde metabola syndromets specifika riskfaktorer inte någon bättre riskskattning än de faktorer som ingår i den vanliga riskskattningen enligt Framingham-modellen. Kommentar. Flera analyser baserade på andra material har också publicerats [8, 11-14] (Tabell I). I dessa studier, som huvudsakligen omfattat medelålders män och kvinnor, har förekomsten av metabola syndromet enligt WHO- eller NCEP-definitionerna medfört ökad risk för kranskärlssjukdom eller hjärt kärlsjukdom. Korrektion för andra riskfaktorer som rökning och LDL-kolesterol har genomförts i olika utsträckning. I den skotska WOSCOP-studien kvarstod ökad risk också efter korrektion för blodtryck och lipider [13]. Risken att drabbas av typ 2-diabetes ökar 5 9-faldigt under 4 8 års uppföljning om NCEP- eller WHO-kriterierna för metabola syndromet är uppfyllda [1, 13-16]. Inga könsskillnader i risk har observerats. Typ 2-diabetes medför markant ökad risk att drabbas av hjärt kärlsjukdom, särskilt för kvinnor [17]. Viktnedgång viktigaste behandling De amerikanska rekommendationerna för behandling av metabola syndromet (Fakta 3) utgår från en riskbedömning enligt Framingham-ekvationen, som baseras på ålder, rökning, blodtryck samt total- och HDL-kolesterol. De behandlingsmål som sätts upp i samråd med den enskilda patienten bör ha tydliga mål, som utgår från de aktuella rekommendationerna Fakta 3 Behandling av metabola syndromet Bedömning av risk för hjärt kärlsjukdom, uppställning av behandlingsmål Framinghams riskekvation Behandlingsmål enligt gängse riktlinjer. Ändring av levnadsvanor Kostvanor som är energianpassade och syftar till normalvikt. För feta patienter är ett realistiskt mål en viktminskning på 7 10 procent under 6 12 månader. Konsumtionen av mättat fett, transfetter, kolesterol och socker bör vara låg. Intaget av frukt, grönsaker och fullkornsprodukter kan vara högt. Fysisk aktivitet motsvarande minst 30 minuters daglig ansträngning med måttlig intensitet. Rökstopp är av yttersta vikt för dem som röker. Riktad behandling med läkemedel Dyslipidemi (blodfettsrubbning): LDL-kolesterolnivån skall vara det primära målet för lipidbehandlingen. Statiner har här en visad effekt. Fibrater har bevisad effekt på de olika komponenterna i den blodfettsrubbning som kännetecknar metabola syndromet och tycks också reducera risken för hjärt kärlsjukdom. Högt blodtryck: Inget särskilt gynnsamt blodtryckssänkande läkemedel kan än så länge rekommenderas för patienter med metabola syndromet. Insulinresistens och hyperglykemi (högt blodsocker): Metformin och tiazolidindioner minskar insulinresistensen, men än så länge saknas studier som visar att risken för hjärt kärlsjukdom också minskar. Protrombotiskt tillstånd (risk för bildning av blodpropp): Patienter med metabola syndromet har ökad trombosrisk. Enligt de aktuella rekommendationerna från American Heart Association rekommenderas behandling med acetylsalicylsyra hos dem vars 10-årsrisk för kranskärlssjukdom är 10 procent eller högre. Rekommendationer enligt American Heart Association, National Heart, Lung, and Blood Institute och American Diabetes Association. 3906 Läkartidningen Nr 48 2004 Volym 101

för primär och sekundär prevention [4, 18-24]. Eftersom övervikt och fetma är så centrala faktorer i metabola syndromet är viktnedgång det första och viktigaste behandlingsmålet. Viktreduktion har många gynnsamma effekter förbättring av högt blodtryck, insulinresistens, högt blodsocker, höga kolesterol- och triglycerid- samt låga HDL-kolesterolvärden [18, 20-22]. För patienter med stillasittande livsföring har ökad fysisk aktivitet än mer gynnsamma effekter [19]. Vad gäller läkemedelsbehandling finns ännu inga resultat från riktade randomiserade, kontrollerade studier som har värderat effekten på hjärt kärlsjukdom hos patienter med metabola syndromet. Flera sådana kliniska studier pågår för närvarande. Argument för att införa diagnosen i svensk rutinsjukvård I många avseenden skiljer sig förhållandena mellan USA och Sverige när det gäller förekomsten av metabola syndromet. I USA finns det t ex många fler olika etniska grupper med olika risker för metabola syndromet, och fetma är mycket vanligare. Enligt min åsikt finns det emellertid en lång rad argument som talar för att vi bör införa diagnosen metabola syndromet i rutinsjukvården. Det finns nu användbara definitioner av metabola syndromet (WHO, NCEP) som samstämmigt både påvisar kraftigt ökad risk för typ 2-diabetes och markerar ökad risk för hjärt kärlsjukdom. Metabola syndromet är också vanligt i de nordiska länderna [11]. I en studie av 4 816 män och kvinnor från Malmö som använde en alternativ definition av metabola syndromet [6] förekom syndromet hos 13 procent [25]. Det var vanligare hos män (16 procent) än hos kvinnor (10 procent) och ökade i förekomst med ökande ålder. Till detta skall läggas att diabetespatienter var exkluderade. Övervikt och fetma, de vanligaste bakomliggande faktorerna i metabola syndromet, blir allt vanligare också i Sverige [26]. Metabola syndromet, enligt WHO- och NCEP-definitionerna, är en mycket tydlig riskmarkör för framtida diabetesutveckling, och diagnosen är ett användbart instrument i rutinsjukvården för att identifiera riskpatienter. Patienterna kan erbjudas evidensbaserad behandling med viktnedgång och ökad motion, vilket minskar risken att drabbas av diabetes [27, 28]. I egna studier har metabola syndromet visats vara förknippat inte bara med subklinisk åderförkalkningssjukdom utan också med många av de faktorer som är relaterade till uppkomst av åderförkalkning, som små LDL-partiklar, inflammation och oxiderat LDL-kolesterol [29-31]. Fördelar med en specifik diagnos Å ena sidan har det ännu inte klart visats att de föreslagna definitionerna ger en bättre bedömning av framtida risk för hjärt kärlsjukdom än gängse riskskattningsmodeller, och ännu saknas det specifika och invändningsfria behandlingsstudier av patienter med metabola syndromet. Å andra sidan innebär införandet av metabola syndromet som en specifik diagnos att det blir lättare att identifiera dessa allt vanligare patienter, att få en helhetssyn på risken för diabetes och hjärt kärlsjukdom och att motivera till livsstilsförändringar. Detta har klara fördelar för den enskilda patienten. För den offentliga sjukvården underlättas också kartläggning, resursfördelning och utvärdering. Det kommer också att finnas en beredskap för att införa nya framtida behandlingsmetoder för denna allt större patientkategori. Nya läkemedel för prevention av metabola syndromet och dess komplikationer är under utveckling. Inför introduktionen av dessa mediciner behövs en tydlig definition av patientgruppen. En komplicerande aspekt är att behandlingen först och främst måste främja en bättre livsstil och att det gäller att så långt som möjligt undvika snabb medikalisering med läkemedelsbehandling som en bekväm men kostsam metod. Här är det en fördel att ha tillgång till diagnosen metabola syndromet som ett begrepp i diskussioner mellan patienter, profession, resursfördelande myndigheter och industri. Den svenska översättningen av ICD-10-klassifikationen innehåller diagnosen insulinresistens (E16.8). En enkel konkret inledande åtgärd skulle vara att komplettera med en diagnoskod för metabola syndromet. * Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Författaren uppbär ekonomiskt forskningsstöd från AstraZeneca AB; har ingått i ett Advisory Board för AstraZeneca AB gällande utveckling av läkemedel mot insulinresistens; föreläser med arvode från bl a AstraZeneca AB och Pfizer AB. Referenser 1. Grundy SM, Brewer HB Jr, Cleeman JI, Smith SC Jr, Lenfant C. Definition of metabolic syndrome. Report of the National Heart, Lung, and Blood Institute/ American Heart Association on scientific issues related to the definition. Circulation 2004; 109:433-8. 2. Grundy SM, Hansen B, Smith SC Jr, Cleeman JI, Kahn RA. Clinical management of metabolic syndrome. Report of the American Heart Association/National Heart, Lung, and Blood Institute/American Diabetes Association conference on scientific issues related to management. Circulation 2004;109:551-6. 3. WHO. Definition, diagnosis, and classification of diabetes mellitus and its complications: Report of a WHO consultation. Part I: Diagnosis and classification of diabetes mellitus. Genève: WHO; 1999. 4. Expert Panel on Detection, Evaluation, and Treatment of High Blood Cholesterol in Adults. Executive summary of the third report of the National Cholesterol Education Program (NCEP) expert panel on detection, evaluation, and treatment of high blood cholesterol in adults (Adult Treatment Panel III). JAMA 2001;285: 2486-97. 5. Einhorn D, Reaven GM, Cobin RE, Ford E, Ganda OP, Handelsman Y, et al. American College of Endocrinology position statement on the insulin resistance syndrome. Endocr Pract 2003;9:237-52. 6. Balkau B, Charles MA. Comment on the provisional report from the WHO consultation. European Group for the Study of Insulin Resistance (EGIR). Diabet Med 1999;16:442-3. 7. Ford ES, Giles WH. A comparison of the prevalence of the metabolic syndrome using two proposed definitions. Diabetes Care 2003;26:575-81. 8. Lakka HM, Laaksonen DE, Lakka TA, Niskanen LK, Kumpusalo E, Tuomilehto J, et al. The metabolic syndrome and total and cardiovascular disease mortality in middle-aged men. JAMA 2002;288:2709-16. 9. Balkau B, Charles MA, Drivsholm T, Borch-Johnsen K, Wareham N, Yudkin JS, et al; European Group For The Study Of Insulin Resistance (EGIR). Frequency of the WHO metabolic syndrome in European cohorts, and an alternative definition of an insulin resistance syndrome. Diabetes Metab 2002;28:364-76. 10. Ford ES, Giles WH, Dietz WH. Prevalence of the metabolic syndrome among US adults. JAMA 2002;287;356-9. 11. Isomaa B, Almgren P, Tuomi T, Forsen B, Lahti K, Nissen M, et al. Cardiovascular morbidity and mortality associated with the metabolic syndrome. Diabetes Care 2001;683-9. 12. Ridker PM, Buring JE, Cook NR, Rifai N. C-reactive protein, the metabolic syndrome, and risk of incident cardiovascular events. Circulation 2003;107:391-7. 13. Sattar N, Gaw A, Scherbakova O, Ford I, O Reilly DS, Haffner SM, et al. Metabolic syndrome with and without C-reactive protein as a predictor of coronary heart disease and diabetes in the West of Scotland Coronary Prevention Study. Circulation 2003;108:414-9. 14. Hu G, Qiao Q, Tuomilehto J, Balkau B, Borch-Johnsen K, Pyorola K; DECODE study group. Prevalence of the metabolic syndrome and its relation to all-cause and cardiovascular mortality in nondiabetic European men and women. Arch Intern Med 2004;164:1066-76. 15. Laaksonen DE, Lakka HM, Niskanen LK, Kaplan GA, Salonen JT, Lakka TA. Metabolic syndrome and development of diabetes mellitus: Application and validation of recently suggested definitions of the metabolic syndrome in a prospective cohort study. Am J Epidemiol 2002;156:1070-7. 16. Lorenzo C, Okoloise M, Williams K, Stern MP, Haffner SM. The metabolic syndrome as predictor of type 2 diabetes. Diabetes Care 2003;26:3153-9. 18. Clinical guidelines on the identification, evaluation, and treatment of overweight and obesity in adults the evidence report. National Institutes of Health. Obes Res 1998;6 suppl 2:51S-209S. Erratum in: Obes Res 1998;6:464. 22. American Diabetes Association position statement: evidence-based nutrition principles and recommendations for the treatment and prevention of diabetes and related complications. American Diabetes Association Task Force for Writing Nutrition Principles and Recommendations for the Management of Diabetes and Related Complications. J Am Diet Assoc 2002;102:109-18. 24. Pearson TA, Blair SN, Daniels SR, Eckel RH, Fair JM, Fortmann SP, et al. AHA Guidelines for Primary Prevention of Cardiovascular Disease and Stroke: 2002 Läkartidningen Nr 48 2004 Volym 101 3909

Update: Consensus panel guide to comprehensive risk reduction for adult patients without coronary or other atherosclerotic vascular diseases. American Heart Association Science Advisory and Coordinating Committee. Circulation 2002;106: 388-91. 31. Sigurdardottir V, Fagerberg B, Hulthe J. Circulating oxidized low-density lipoprotein (LDL) is associated with risk factors of the metabolic syndrome and LDL size in clinically healthy 58-year-old (AIR study). J Intern Med 2002;252:440-7. I Läkartidningens elektroniska arkiv http://ltarkiv.lakartidningen.se är artikeln kompletterad med fullständig referenslista = artikeln är referentgranskad SUMMARY Two recently published reports from American Heart Association and National Heart, Lung, and Blood Institute have addressed the management of the metabolic syndrome. It is of importance to present the content of these reports and to discuss the management of the metabolic syndrome in Swedish health care. Today there are official definitions of the metabolic syndrome from the US and also definitions issued by the WHO. The American criteria have been developed with the aim to be used in clinical practice whereas the definitions from the WHO are partly based upon examinations, which are not routinely used in the routine care. The metabolic syndrome is common among men and women and increases in parallel with increasing age. Overweight and obesity are among the most important factors in the syndrome, which may be expected to increase because of the increasing incidence of obesity. The metabolic syndrome according to the two definitions has in several studies been shown to strongly increase the risk for type 2 diabetes and are also associated with an increased risk of cardiovascular disease and death. Treatment of the syndrome must first of all be focused on changing diet and physical exercise habits. Drug therapy can be used for individual components in the syndrome such as hypertension, dyslipidemia, and hyperglycemia. Although there is still a need of further research in order to develop the knowledge of underlying mechanisms, improve risk assessment and treatment, there are now sufficient data and experiences to introduce the concept of the metabolic syndrome in clinical practice in the Swedish health care. Björn Fagerberg Correspondence: Björn Fagerberg, Medicin Sahlgrenska, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, SE-413 45 Göteborg, Sweden (bjorn.fagerberg@medfak.gu.se) Läkartidningen Nr 48 2004 Volym 101 3911