Metabola effekter av dietintervention 1 hos överviktiga postmenopausala kvinnor Mats Ryberg (1), Jón Hauksson (2), Valter Hillörn (1), Erik Hägg (1), Gunnar Johansson (3), Bernt Lindahl (1), Caroline Mellberg (1), Tommy Olsson (1), Katrine Åhlström Riklund (2), Susanne Sandberg (1), Conny Ström (2) Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin, Umeå Universitet (1).Institutionen för strålningsvetenskaper, Umeå universitet (2).Statens Folkhälsoinstitut (3). Efter menopaus sker en redistribution av fett från höft till buk. Bukfetma med associerad insulinresistens och ökad risk för kardiovaskulär sjukdom är kopplat till ektopisk fettinlagring i lever och skelettmuskel. Vår hypotes var att en kost med ett relativt högt innehåll av protein och fett men ett lågt innehåll av kolhydrater har kraftfulla effekter på fettinnehåll i målorgan samt på insulinkänslighet hos postmenopausala kvinnor. Tio friska postmenopausala kvinnor med BMI >27 fick äta en diet innehållande 29 E% protein, 44 E% (främst enkelomättat) fett, och 27 E% kolhydrater i fem veckor. Kroppsvikten minskade i genomsnitt 4,5 kg (p<0,001). BMI, midjeomfång, höftomfång, kvoten midja/höft samt abdominell sagittal diameter minskade också signifikant, liksom diastoliskt blodtryck (medeltal 7 mm minskning; p<0,05), samt hjärtfrekvens (12 slag/min minskning; p<0,01). Fasteglukos, kolesterol, triglycerider, LDL-/HDL-kolesterol, ApoB och ApoA1 liksom U-C-peptid och HOMA-indices minskade också signifikant. Noterbart är att insulinkänslighet mätt med hyperinsulinemisk euglykemisk clamp inte ändrades. Halten av triglycerider i lever studerat med protonmagnetresonansspektroskopi (MRS) minskade signifikant (i medeltal 75% minskning). Totalt muskelfett och kvoten intra-/extramyocellulära lipider i skelettmuskel minskade icke-signifikant (25% minskning). Signifikanta metabola och antropometriska förändringar sågs hos överviktiga postmenopausala kvinnor efter fem veckors kost med högt innehåll av protein och fett, men lågt innehåll av kollhydrater. En uttalad minskning av fett i lever och en smärre minskning i skelettmuskel sågs tillsammans med minskade HOMA-indices och U-C-peptidnivåer, men oförändrad insulinresistens i helkropp mätt med hyperinsulinemisk euglykemisk clamp. Dessa fynd indikerar vävnadsspecifika effekter av kostintervention i det korta perspektivet. Gene expression and enzyme activity 2 of 11b - hydroxysteroid dehydrogenase type 1 differs in subcutaneous and omental adipose depots from obese women Kotryna Simonyte (5), Eva Rask (1), Ingmar Näslund (4), Jan-Erik Angelhed (3), Lars Lönn (2), Tommy Olsson (5), Cecilia Mattsson (5) 2Department of Medicine, Örebro University Hospital, Örebro (1).Department of Interventional Radiology, Copenhagen, Denmark (2).Department of Medicine, Sahlgrenska Academy, Göteborg (3).Department of Medicine, Örebro University Hospital, Örebro (4).Department of Public Health and Clinical Medicine, Umeå University Hospital, Umeå (5). 11b-hydroxysteroid dehydrogenase type 1 (11bHSD1) converts cortisone to cortisol and regulates its access to glucocorticoid receptors. Regulation of 11bHSD1 expression and activity is tissue specific and related to body mass index (BMI). Earlier studies have shown that obese individuals has increased 11bHSD1 enzyme activity, but not gene expression, in visceral compared to subcutaneous (sc) fat depots. However, these studies were performed in a limited number of subjects or in cohort of mixed ethnicities. Mice, selectively overexpressing 11bHSD1 in white adipose tissue (AT), develop visceral obesity and altered levels of leptin and adiponectin, putative mediators of obesity-related morbidity. We have evaluated the gene expression of 11bHSD1, leptin and adiponectin as well as 11bHSD1 activity in sc and omental AT from obese Caucasian women. 30 women accepted for gastric bypass surgery were included. Antropometric data was registered and body fat distribution was estimated by computed tomography (CT). Sc and omental AT biopsies were obtained during surgery. Expression of 11bHSD1, leptin and adiponectin were measured using quantitative real-time PCR and 11bHSD1 enzyme activity was estimated using thin liquid chromatography. Results are expressed as mean ± SD. Mean BMI was 44.6 ± 4.5 kg/m2, waist circumference 121.8 ± 9.1 cm and blood pressure 132 / 79 mmhg (± 14 / 12 mmhg). 11βHSD1 gene expression was significantly higher in sc versus omental fat (14.1 ± 6.4 and 11.2 ± 4.9, p=0.01). In contrast, enzyme activity was higher in omental compared to sc AT (41.3 ± 10 and 35.2 ± 7.9, p=0.01). The levels of 11βHSD1 mrna in sc AT was positively associated to systolic blood pressure (r = 0.5, p = 0.03) and sc enzyme activity correlated with both waist circumference (r = 0.5, p = 0.04) and intraabdominal AT area (r = 0.6, p = 0.01). Leptin was higher expressed in sc compared to omental AT (1.4 ± 0.5 and 0.7 ± 0.3, p=0.001) while adiponectin expression did not differ. Neither leptin nor adiponectin mrna levels was associated to 11bHSD1 mrna levels or enzyme activity. We conclude that 11bHSD1 gene expression is higher in sc, while enzyme activity is higher in omental fat in obese caucasian women. These findings suggest a tissue-specific difference in regulation of transcription, translation and/or enzyme activity. We also found that 11bHSD1 gene expression in sc but not omental AT depot is closely related to central fat accumulation and systolic blood pressure. Serum Parathyroid Hormone Is 3 Associated with Cortical Bone Dimensions in Young Men - The GOOD Study Mattias Lorentzon (1), Dan Mellström (3), Claes Ohlsson (2) Center for Bone Research at the Sahlgrenska Academy (CBS), Section of Endocrinology and Geriatrics, Institute of Medicine, Gothenburg University, Sweden (1).Center for Bone Research at the Sahlgrenska Academy, Dept. of Internal Medicine, Gothenburg University, Sweden (2).Center for Bone Research at the Sahlgrenska Academy, Section of Geriatrics, Institute of Medicine, Gothenburg University, Sweden (3). An excess of parathyroid hormone (PTH) as seen in primary hyperparathyroidism has been associated with low bone mass, but PTH administrated intermittently has bone anabolic effects. The role of physiological levels of parathyroid hormone (PTH) on trabecular and cortical volumetric bone mineral density (vbmd) or cortical bone dimensions has not previously been investigated in young men. The aim of the present study was to determine if PTH was associated with volumetric BMD (vbmd) and/or bone geometry of the trabecular and cortical bone compartments in a large cohort of young men. The Gothenburg Osteoporosis and Obesity Determinants (GOOD) study is a population-based study that consists of 1068 young men, age 18.9±0.6 yrs (mean±sd). Serum levels of intact PTH were measured using an immunoluminometric assay while 25(OH)D level were measured using a competitive RIA. vbmd and bone size of the trabecular and cortical bone of the radius and tibia were measured using peripheral quantitative computerized tomography (pqct). PTH levels were correlated to adult stature (r=0.06, p<0.05) and to length of the long bones (radius: r=0.09, p<0.01; tibia: r=0.07, p=0.03), but not to the sitting height (r=0.00, p=0.89). Regression models including age, height, weight, smoking status, amount of physical activity, calcium intake, serum levels of 25(OH)D, cystatin C, month of measurement, as well as PTH, demonstrated that PTH was an independent positive predictor of cortical periosteal circumference (radius: β=0.07, p=0.02; tibia β=0.07, p<0.01), and endosteal circumference (radius: β=0.08, p<0.01; tibia β=0.07, p=0.01) of the long bones. Using the same regression model, PTH negatively predicted cortical vbmd of the tibia (β =-0.09, p<0.01), but not of the radius (β =-0.05, p=0.09). PTH was not associated with trabecular vbmd of either the radius or tibia. Our results demonstrate that PTH levels are associated with adult stature due to affected length of the long bones. Furthermore, PTH levels are clear independent predictors of both periosteal and endosteal circumference, suggesting that physiological levels of PTH play a significant role in the determining cortical bone dimensions in young men. Hämmad osteoid bildning hos män 4 med idiopatisk osteoporos Ylva Pernow (2), Ellen Hauge (3), Kristina Linder (2), Jens Bollerslev (1),
Maria Sääf (2) sektionen Rikshospitalet, Oslo (1).Kliniken för, Metabolism och Diabetes, Karolinska Universitetssjukhuset, 171 76 Stockholm (2).Reumatologkliniken, Århus Universitetssjukhus,DK-8000 Århus Danmark (3). Patogenesen till manlig idiopatisk osteoporos ( MIO) är ej klarlagd. Låga serumnivåer av östrogen och IGF-1 har påvisats hos män med MIO. Benhistomorfometriska data från små patientmaterial talar för sänkt benformation. Vi har studerat benhistomorfometri i transiliakala benbiopsier från 50 män med idiopatisk osteoporos ( MIO). Männen hade en median ålder på 53 år ( 29-73 år). Osteoporos definierades som T-score < -2,5 SD jämfört med manlig referens i helkropp, höft eller ländrygg. 82 % av männen hade en eller flera osteoporosfrakturer. Bentäthet mättes med DXA. Cirkulerande nivåer av testosteron, estradiol, SHBG, IGF-1, IGF-bindande protein 1 ( IGFBP-1) bestämdes. Män med MIO hade signifikant lägre trabekulär benvolym ( BV/TV), trabekeltjocklek ( Tb Th) och wall thickness ( WTh) än normala män. Det fanns inga tecken på ökad bennedbrytning hos patienter med MIO. Erosions djupet (EDe), aktiveringsfrekvensen ( Ac.f) och remodelleringsbalansen var densamma som hos kontroll män. Osteoid är den icke mineraliserade benmatrix som bildats av osteoblasterna. Osteoid tjockleken (OTh) var signifikant tunnare hos MIO jämfört med kontroll män. Det fanns inga tecken på störd mineralisering hos MIO så den tunna osteoiden speglar en formationshämning. Osteoidtjockleken korrelerade med bentäthet i ländrygg men inte med bentäthet i höft eller helkropp. Osteoidtjocklek korrelerade positivt med kroppsvikt, fettmassa, och östrogennivåer. Vi fann även en positiv korrelation mellan OTh och kvoten IGF-1 / IGFBP-1 och en negativ korrelation till IGFBP-1 i serum. Konklusion: I detta stora biopsimaterial kan vi visa att män med idiopatisk osteoporos har en hämmad osteoidbildning som väl korrelerar till grad av benskörhet. Sambandet mellan hämmad benformation och låg vikt, låga östrogennivåer och högre IGFBP-1 talar för att nutritionella faktorer kan vara viktiga i utvecklingen av ffa spinal osteoporos hos yngre och medelålders män. Endoskopisk hypofysoperation för 5 akromegali: preliminär erfarenheter Stig Valdemarsson (1), Anders Cervin (4), Peter Siesjö (3), Christer Svensson (4), Carl-Henrik Nordström (2) /diabetes, Universitetssjukhuset Lund (1).Neurokirurgen Universistetssjukhuset i Lund (2).Neurokirurgen Universitetssjukhuset i Lund (3).ÖNH klin Universitetssjukhuset i Lund (4). Under den senaste 10-årsperioden har endoskopisk teknik vid transsfenoidal operation av hypofystumörer introducerats vid flera utländska centra. Förutom att vara en skonsammare teknik, innebär metoden också bättre insyn i tumörområdet vilket borde öka möjligheten till ett bättre resultat. Operation av hypofystumörer med hjälp av den nya endoskopiska tekniken introducerades i Lund i början av 2003. Här redovisas preliminära erfarenheter från operation för akromegali med denna metod och med fokus på patienter med makroadenom (> 10 mm), som allmänt anses nå dagens kriterier för bot i mindre än 50 % med tidigare använda operationsmetoder. Från jan 2003 till maj 2007 har endoskopiskt operation (EO) utförts för akromegali hos 23 patienter (20 nya fall). EO har också använts hos 10 patienter med Cushing, 14 med prolaktinom, 1 med TSH adenom, 91 med endokrint inaktivt adenom, 13 med Rathke s cyst eller kraniofaryngeom, och hos några med metastas eller chordom. Resultaten efter EO för akromegali under perioden jämfördes med resultaten med sublabial transseptal teknik med mikroskop (TO) under de närmaste föregående åren från 1998. Hos 10/15 (67%) med makroadenom och hos 4/4 (100%) med synligt mikroadenom nåddes nu gällande kriterier för bot (GH < 1 ug; IGF-1 inom ref omr) med EO. Endoskopisk re-operation efter tidigare operation med TO ledde till bot i 3/3 fall. Bland de patienter med akromegali som 1998 tom 2002 opererades enligt TO nådde 6/18 (33%) med makroadenom och 15/17 (88%) med mikroadenom samma kriterier för bot. Endast 1 patient / 23 operationer fick en ny svikt (ACTH, primär op för makroadenom) i hypofysfunktionen efter EO, jfr med 3 patienter / 35 operationer med TO (1 FSH, 1 ADH, 1 mer utbredd svikt). Endoskopisk hypofysoperation för akromegali ger minst lika bra resultat som tidigare använd metod vid mikroadenom och synes ge patienter med makroadenom en bättre möjlighet att uppnå bot vid primäroperation. Även Retrospektiv evaluering av 6 hypofysfunktionen hos patienter med svår traumatisk hjärnskada vårdade på NIVA, Sahlgrenska Universitetssjukhuset 1999-2002. Gudni Gudnason (1), Trandur Ulfarsson (5), Martin Öst (2), Bengt Nellgård (3), Karl-Erik Jakobsson (4), Thord Rosén (1) Endokrinsektionen, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Göteborg (1).Neuro-anestesisektionen, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Göteborg (2).Neuroanestesi-sektionen, Sahlgrenska (3).Neurokirurg kliniken, Sahlgrenska (4).Rehabmedicin, Högsbo sjukhus, Göteborg (5). På senare år har skapandet av s.k. NIVA-enheter påtagligt förbättrat omhändertagandet av patienter med traumatisk hjärnskada (TBI=Traumatic Brain Injury), vilket medfört ökad andel patienter med kvarstående handikapp med bl.a. asteno-emotionella syndrom. Aktuella studier har påvisat varierande grad av hypofyssvikt hos denna patientkategori, vilket skulle kunna förklara en del av symtombilden. Målet med denna studie är att retrospektivt utreda hypofysfunktionen hos patienter, som vårdats på NIVA; Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Göteborg 1999-2002, pga svår hjärnskada (Glasgow Coma Scale=GCS 9, eller RLS 4). Samtliga 120 ursprungspatienter identifieras, och de vid undersökningstillfället 104 överlevande erbjöds via brev och telefonkontakt deltagande i studien, med hypofysfunktionstestning innebärande provtagning av s-fritt T4, s-tsh, s-kortisol, p-acth, s-testosteron (män), s-estradiol (kvinnor), s-lh, s-fsh, s-prolaktin. GH-axeln utvärderades via s-igf-1 och Arginin-GHRH-belastning, relaterad till BMI-nivån. ADHfunktionen bestämdes med u-osmol (morgon) samt anamnes på polydipsipolyuri. Hittills har 60 patienter, 47 män, medelålder 39,4 år (18-75) samt 13 kvinnor, medelålder 42,2 år (19-67) undersökts. Vanligaste genesen till skallskadan var trafikolycka (36), följt av fall (15), misshandel (4) samt övriga orsaker (5). Sammanlagt har 15/60 (25%) av patienterna befunnits ha någon form av hypofyssvikt. Isolerad GH-brist dominerar (9), följt av gonadotrop svikt (3), thyreotrop svikt (1), ADH-svikt (1). En patient hade samtidig somatotrop, gonadotrop och kortikotrop svikt. Fem patienter uppvisade måttlig prolaktinstegring. Denna retrospektiva studie verifierar data från tidigare undersökningar om påtaglig risk för hypofyssvikt vid allvarlig TBI, med särskild risk för GHinsufficiens.Fortsatt evaluering av hypofysfunktionen hos TBI-patienter ter sig motiverad. Dramatically increased absorption of 7 dietary cholesterol following hypophysectomy is normalized by thyroid hormone Cecilia Gälman (1), Ylva Bonde (1), Manuela Matasconi (1), Bo Angelin (1), Mats Rudling (1) Institutionen för medicin, Karolinska Institutet, Huddinge sjukhus (1). Hypopituitarism is associated with dyslipidemia and feeding cholesterol to hypophysectomized rats induces severe hypercholesterolemia. This study aimed to unravel why hypophysectomy renders rats sensitive to dietary cholesterol. Cholesterol metabolism was studied in intact and hypophysectomized rats during challenge with dietary cholesterol, ezetimibe and upon hormonal substitution with growth hormone, cortisone and thyroid hormone.
Four important findings were established: (i) The absorption of dietary cholesterol is doubled in hypophysectomized rats. (ii) Treatment with ezetimibe prevents the increases in serum and liver cholesterol following dietary cholesterol. (iii) Only thyroid hormone treatment normalizes the increased absorption of cholesterol in hypophysectomized rats. (iv) The intestinal gene expression of cholesterol transporters NPC1L1 and ABCG5/G8 is unaltered in hypophysectomized animals. The hepatic expression of ABCG5/G8 is diminished in hypophysectomized animals but strongly stimulated by thyroid hormone treatment. The latter findings were confirmed from measurements of fecal excretion of neutral steroids. The intestinal absorption of dietary cholesterol is under pituitary control largely exerted by thyroid hormone having a specific stimulatory effect on the gene expression of ABCG5/G8 in the liver. Överlevnad,karakteristika samt 8 prognostiska faktorer hos 284 maligna midgut carcinoider Staffan Welin (2), Kjell Öberg (1), Dan Granberg (1), Henrik Kindmark (1), Britt Skogseid (2), Eva Tiensuu-Janson (1), Barbro Eriksson (2) Inst. f. Medicinska Vetenskaper, Uppsala Universitet/Klin. f. Onkol., Akademiska Sjukhuset, Uppsala (1).Instutionen för Medicinska Vetenskaper/Kliniken för Onkologisk Uppsala (2). Bakgrund: I historiska rapporter har median överlevnad hos obehandlade patienter med maligna tunntarmscarcinoider uppgivits till 2.5 år från diagnos. Förbättrade diagnostiska metoder samt nya behandlingsmetoder har förlängt överlevnaden. I början på 90 talet beskrevs 5 års överlevnaden hos patienter med levermetastaser till 50 %. Många av dessa patienter hade inte behandlats med Interferon eller somatostatinanaloger vilka idag är standard behandling. I historiska material hade 60-70 % carcinoid hjärtsjukdom vilket också var en av de vanligaste dödsorsakerna i denna patientgrupp. Material och metoder: Vi identifierade 284 patienter med malign tunntarmscarcinoid som diagnostiserat från 1990 till 2006 och kontrollerats på riksenheten för endokrina buktumörer i Uppsala. Journaler granskades och data extraherades för analys av överlevnad med Kaplan Meier metoden. Vi genomförde också en multivariat Cox analys för att hitta prognostiskt negativa faktorer. Resultat: Medianåldern vid diagnos var 61 år. Medianöverlevnaden i hela gruppen var 115,5 månader från diagnos och 5-års överlevnaden var 77 %. Carcinoid hjärtsjukdom fanns hos 30/284 (11 %) av patienterna och 13 av dessa hade opererats med klaffkirurgi. Prognostiska faktorer som påverkade överlevnaden negativt var carcinoid hjärtsjukdom, levermetastaser samt hög ålder. Konklusion: I denna grupp av patienter var median överlevnad 115,5 månader och 5-årsöverlevnaden 77 % vilket är högre än tidigare beskrivet i litteraturen. Carcinoid hjärtsjukdom var mindre frekvent förekommande i denna grupp av patienter än tidigare rapporterat. Ändå föll det och spridd sjukdom ut som dåliga prognostiska faktorer i den multivariata analysen. Behandling med 177Lutetium- 9 DOTA-Tyr3-octreotate hos patienter med neuroendokrina tumörer Dan Granberg (2), Anders Sundin (1), Kjell Öberg (2), Henrik Kindmark (7), Staffan Welin (4), Apostolos Tsolakis (3), Gordana Kozlovacki (6), Barbro Eriksson (4), Ulrike Garske (5) Diagnostisk Radiologi, Akademiska sjukhuset, Uppsala (1).Inst. f. Medicinska Vetenskaper, Uppsala Universitet/Klin. f. Onkol., Akademiska Sjukhuset, Uppsala (2).Institutionen för Medicinska Vetenskaper/Kliniken för Onkologisk Uppsala (3).Instutionen för Medicinska Vetenskaper/Kliniken för Onkologisk Uppsala (4).Kliniken för Nuklearmedicin, Akademiska Sjukhuset, Uppsala (5).Kliniken för Onkologisk, Akademiska Sjukhuset (6).Kliniken för Onkologisk, Akademiska Sjukhuset, Uppsala (7). Behandling med radioaktivt märkta somatostatinanaloger har använts vid metastaserande neuroendokrina tumörer sedan över 10 år. Tänkbara isotoper är 111Indium, 99Yttrium och 177Lutetium. Indium är en gammastrålare medan Yttrium och Lutetium är betastrålare. Vi har tidgare redovisat preliminära resultat med 177Lu-DOTA-Tyr3-octreotate, men har nu behandlat och utvärderat betydligt fler patienter. Sammanlagt 58 patienter har behandlats: 28 med midgut carcinoid, 11 med non-functioning endokrin pankreastumör, 5 gastrinom, 1 insulinom, 1 PPARα har en nyckelfunktion 10 för leverns uttryck av FGF21 Thomas Lundåsen (5), Mary C Hunt (2), Lisa-Mari Nilsson (3), Sabyasachi Sanyal (1), Bo Angelin (6), Stefan E.H. Alexson (4), Mats Rudling (6) Department of Biosciences and Nutrition, NOVUM (1).Department of Laboratory Medicine, Division of Clinical Chemistry (2).Division of Gastroenterology and Hepatology, Department of Medicine, Karolinska University Hospital, Huddinge (3).epartment of Laboratory Medicine, Division of Clinical Chemistry (4).Karolinska Institutet at 1Center for Endocrinology, Metabolism, and Diabetes, Department of Medicine, 2Molecular Nutrition Unit, Department of Biosciences and Nutrition, NOVUM (5).Karolinska Institutet at Center for Endocrinology, Metabolism, and Diabetes, Department of Medicine, Molecular Nutrition Unit, Department of Biosciences and Nutrition, NOVUM (6). Abstract Fibroblast growth factor 21 (FGF21) är ett nyupptäckt metabolt aktivt hormon som dels visats ha starka antidiabetiska egenskaper på mus och apa med diabetes typ II samt dels visats sänka kroppsvikten. Från våra tidigare fynd i studier av gallsyrasyntesens reglering testade vi hypotesen att leverns uttryck av FGF21 skulle kunna stå under kontroll av kärnreceptorn PPARα (peroxisome proliferator-activated receptor alpha) en nuklearreceptor för fettsyror samt för fibrater, en läkemedelsgrupp som dämpar gallsyrasyntesen samt sänker triglycerider i plasma och höjer HDL kolesterol. Genuttrycket (mrna) av FGF21 bestämdes med kvantitativ RT-PCRteknik i leverprover från PPARα knock out (KO) och vild typ möss som behandlats med PPARα agonisten Wy-14,643 respektive placebo samt i samma slags djur efter fasta. FGF21 mrna bestämdes även i leptin-defekta överätande obesa ob/ob möss som har ett ökat uttryck av PPARα i levern samt i odlade primära hepatocyter som inkuberats Wy-14,643. Fasta eller behandling med PPARα agonisten Wy-14,643 inducerade FGF21 mrna 10 respektive 8 gånger. I PPARα KO möss var uttrycket av FGF21 mrna lågt och fasta eller behandling med Wy-14,643 saknade effekt på FGF21 mrna nivån. Överviktiga, överätande ob/ob möss med diabetes typ II hade 12 gånger högre genuttryck för FGF21 i levern jämfört med normala smala kontroller. När normala möss erhöll 65% rent socker i maten stimulerades FGF21 mrna nivån i levern 25 gånger. PPARα respons element kunde identifieras i promotorerna på både mus och humangenen och genuttrycket för FGF21 i humana primära hepatocyter kunde stimuleras 3 ggr av Wy-14,643. Resultaten visar att leverns genuttryck av FGF21 regleras av PPARα. Fynden kan förklara fibraternas effekt på lipidmetabolismen. Studier av FGF21 s fysiologiska roll i människa är av stort kliniskt intresse. Catch-Up Tillväxt Efter 11 Hypothyroidism Orsakas av Försening av Tillväxtplattans Utvecklingsprogram
Rose Marino (2), Anita Hegde (2), Anensia Andrade (1), Kevin Barnes (2), Jeffrey Baron (2), Ola Nilsson (1). Barnendokrinologiska Laboratoriet och Centrum för Molekylär Medicine, Institutionen för Kvinnor och Barns Hälsa, Karolinska Institutet och Karolinska Universitetessjukhuset, Stockholm (1).Developmental Endocrinology Branch, National Institute of Child Health and Human Development, National Institutes of Health, Bethesda, MD, USA (2). Catch-up tillväxt definieras som en tillväxthastighet högre än förväntat för ålder efter en period av tillväxthämning. Mekanismen för catch-up tillväxt är oklar, men resultat från experimentella studier tyder på att mekanismen för catch-up tillväxt orsakas av en i tillväxtplattan inneboende mekanism. För att bättre förstå denna mekanism, studerade vi struktur, funktion och gen uttryck i tillväxt plattan under catch-up tillväxt vid återhämtning från hypothyroidism. Hypothyroidism inducerades hos nyfödda råttor genom att propylthiouracil administrerades under 8 veckor. Hypothyroidism orsakade en uttalad tillväxthämning och när propylthiouracil behandlingen avbröts återhämtade sig djuren från sitt hypothyreotiska tillstånd varpå en period av catch-up tillväxt följde. Under catch-up tillväxt studerades tillväxtplattans funktionella, strukturella och molekylära markörer för tillväxtplattans utvecklingsprogram, också kallat tillväxtplattans åldrande. I obehandlade kontrollers tillväxtplattor observerades en åldersrelaterad nedgång i tillväxthastighet, cell delning, tillväxtplattans höjd, antal celler i respektive cell lager, cell storlek och cellkolumnernas densitet. Genom mikroarrayteknik identifierades också gener vars mrna uttryck förändras under utvecklingen. I behandlade djur, efter avbruten propylthiouracil administrering, fann vi att alla studerade åldersrelaterade förändringar av funktionella, strukturella och molekylära markörer för tillväxtplattans utvecklingsprogram var försenade. Även den normala åldersrelaterade nedgången i tillväxt var försenad, vilket i sin tur resulterade i catch-up tillväxt. Tillväxthämning orsakad av hypothyroidism försenar det normala utvecklingsprogrammet av tillväxtplattan, inkluderande den normala åldersrelaterade nedgången i tillväxthastighet. Denna försening av åldersrelaterad nedgång i tillväxthastighet orsakar catch-up tillväxt efter hypothyroidism. Mortalitet och cancerincidens hos 12 Addison patienter i Sverige 1964-2004: En populationsbaserad kohort studie. Sophie Bensing (5), Lena Brandt (3), Farnoush Tabaroj (4), Olof Sjöberg (6), Bo Nilsson (6), Anders Ekbom (1), Paul Blomqvist (2), Olle Kämpe (4) Enheten för klinisk epidemiologi, karolinska Universitetssjukhuset och karolinska Institutet (1).Enheten för klinisk epidemiologi, Karolinska Universitetssjukhuset och Karolinska Institutet (2).Enheten för klinisk epidemiologi,karolinska Universitetssjukhuset och Karolinska Institutet (3).Institutionen för medicinska vetenskaper, Uppsala universitet (4).Institutionen för molekylär medicin och kirurgi, Karolinska Universitetssjukhuset och Karolinska Institutet (5).Klinisk immunologi, Akademiska sjukhuset, Uppsala (6). I Sverige orsakas Addisons sjukdom framför allt av en autoimmun destruktion av binjurebarken. Addisons sjukdom kan förekomma isolerat eller som en del i ett autoimmunt polyendokrint syndrom (APS). APS1 är en ovanlig ärftlig sjukdom där minst två av tillstånden i triaden Addisons sjukdom, hypoparatyreoidism eller kronisk mukokutan Candidainfektion krävs för diagnos. APS2 är mer frekvent förekommande och innefattar enligt den ursprungliga definitionen Addisons sjukdom, autoimmun tyreoidea sjukdom och/eller typ 1 diabetes. Antalet studier av morbiditet och mortalitetsrisk hos Addison patienter är få. Alla patienter med autoimmun Addisons sjukdom som vårdats inneliggande på svenskt sjukhus mellan 1964-2004 identifierades i Patientregistret och länkades sedan till Dödsorsaksregistret och Cancerregistret. Mortalitetsrisken beräknades som standardiserat mortalitets ratio (SMR) och cancerincidensen som standardiserat incidens ratio (SIR). Vi identifierade 3,299 patienter (1,940 kvinnor (58.8%) och 1,359 män) med Addisons sjukdom. En ökad mortalitetsrisk observerades hos Addisonpatienter (SMR 2.7, 95 % CI 2.6-2.8). Mortalitetsrisken var mer än dubblerad hos såväl kvinnor (SMR 2.9, 95 % CI 2.7-3.0) som män (SMR 2.5, 95 % CI 2.3-2.7). Högsta riskerna observerades hos unga patienter diagnostiserade innan 15 års ålder. SMR var högre hos APS1 patienter (SMR 4.6, 95 % CI 3.5-6.0) jämfört med patienter med APS2 (SMR 2.1, 95 % CI 1.9-2.4). Högsta SMR observerades hos patienter som dött av muskuloskeletala sjukdomar (SMR 16.7, 95 % CI 12.5-22.0), endokrina sjukdomar (SMR 10.9, 95 % CI 9.1-12.9) samt infektioner (SMR 5.9, 95 % CI 4.0-8.4). Cancerincidensen var lätt ökad (SIR 1.3, 95 % CI 1.2-1.5). APS1 patienter hade en klart ökad cancerincidens (2.3, 95 % CI 1.2-3.9) men den var inte förhöjd hos APS2 patienter (SIR 0.9, 95 % CI 0.6-1.2). Efter exklusion av tumörer inrapporterade under det första året efter Addisondiagnos (22.8%) kvarstod den ökade cancerincidensen enbart hos APS1 patienter (SIR 2.1, 95 % CI 1.1-3.8). Addisons sjukdom är associerad med en ökad mortalitetsrisk framförallt hos APS1 patienter. Cancerincidensen skiljer sig inte påtagligt från bakgrundspopulationens förutom hos APS1 patienter. Våra resultat belyser vikten av ett förbättrat kliniskt omhändertagande av patienter med Addisons sjukdom. Behöver svenska kvinnor jodtillskott 13 P under graviditeten? Jodintag hos kvinnor under första trimestern. Ernst Nyström (2), Cecilia Nobelius (1), Helena Filipsson (2), Annika Strandell (3), Lena Hulthen (1) Avdelningen för Klinisk Näringslära, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Göteborg (1).Endokrinologsektionen, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Göteborg (2).Gyn.mottagningen, Kungälvs sjukhus, Kungälv (3). Tyreoideahormon är av stor betydelse för fostrets utveckling under hela graviditeten. Speciellt gäller detta utvecklingen av CNS, där vitala delar anläggs under första trimestern. Brist på tyreoideahomon uppstår vid dels vid jodbrist dels vid odiagnosticerad eller otillräckligt behandlad hypotyreos. Då Sverige har jodtillskott via bordssalt sedan 1936 anses jodintaget i den svenska befolkningen vara tillräckligt. Jodintaget har sannolikt minskat de senaste åren bl a beroende på minskat saltintag och en större användning av icke-jodberikat salt inom livsmedelsindustrin och hos enskilda konsumenter. Preliminära data rörande jodintag i den svenska populationen 2007 antyder att intaget är normalt, men lägre än vad som tidigare förmodats. Under graviditen ökar kvinnans behov av jod och det finns då risk att ett bristtillstånd skall uppkomma. 64 gravida kvinnor (första trimestern) rekryterades från MVC i Kungälv. Analyser: Urinjod (24 timmar), Urinjod (spotprov), TSH., tyreoideahormon (T4, fritt T4, T3, fritt T3), TPOAk, tyreoglobulin (Tg). Jodintag i kost (dietist). 20 kvinnor hade en dygnsutsöndring av jod < 150 ug, varav 6 under 100 ug. Det förelåg inget samband mellan jodutsöndring och TSH, Tg, eller T3/T4 kvot. 5 kvinnor uppvisade TSH > 3 mie/l, varav 4 var TPOAkpositiva. En förvånansvärt stor andel av kvinnorna hade låg utsöndring av jod talande för ett lågt jodintag. Enligt WHO bör det optimala jodintaget ligga mellan 225 och 375 ug/dag under graviditet och laktation. En enstaka mätning av dygnsutsöndringen av jod återspeglar dock huvudsakligen intaget av jod dygnet innan. Mot bakgrunden av dessa data, och ovan nämnda populationsdata rörande jodintag anser vi att man tills vidare bör rekommendera ett jodtillskott på 150 ug till samtliga gravida och lakterande kvinnor. Detta är i överensstämmelse med nyligen publicerade rekommendationer från European och American Thyroid Association. An in vivo study of the direct 14 P response of recombinant TSH in serum levels of adipocytokines Helena Filipsson (1), Ernst Nyström (1), Gudmundur Johannsson (2) Endokrinologsektionen, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Göteborg (1).Endokrinsektionen, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Göteborg (2). Background: Extrathyroidal TSH receptors are suggested to have a functional capacity. Moreover, the expression of TSH receptors increases in Grave s ophtalmopathy, which originates from an increased volume of the orbital content. Aim: To explore the effect of rhtsh on extrathyroidal receptors in human adipose tissue. Method: RhTSH (0.9 mg) was administrated intramuscularly to 18 adults. Six patients had treated central hypothyroidism (CH group), six had untreated CH (newch group), six had pituitary insufficiency but were considered TSH-sufficient (nonch group). Six healthy matched controls underwent the same study-protocol. In the CH group, levothyroxine was
replaced with triiodothyronine five weeks prior to stimulation with the treatment withdrawn the week before the rhtsh administration. Serum levels of leptin, adiponectin, resistin, IL-6 and TNFα were analysed at baseline, 24 and 48 hours after 0.9 mg injection. Results: A TSH induced effect was revealed in adiponectin (mean 9.3±1.2 to 9.9±1.4 µg/l, p=0.008) and resistin (mean 12.8±0.7 to 11.6±0.6 µg/l, p=0.008) when all subjects were studied as one group. Moreover, adiponectin was reduced in hypothyroidism (CH group 5.7±1.7 µg/l vs controls 12.8±3.8 µg/l), p=0.037, and IL-6/kg body weight decreased (0.057±0.04 to 0.032±0.04 ng/l/kg, p=0.028) when euthyroid individuals became hyperthyroid after stimulation with rhtsh. Conclusion: Changes in adiponectin and resistin occurred in response to stimulation with rhtsh, which indicate that adipose tissue respond directly to TSH in vivo. This could be an important feature in endocrine (Grave s) ophtalmopathy. Röntgen kontrastbehandling vid 15 P thyreotoxicos en fallbeskrivninng Helena Filipsson (1), Ernst Nyström (1), Gertrud Berg (2) Endokrinologsektionen, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Göteborg (1).Onkologiska kliniken, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Göteborg (2). Fritt jod, i form av jodid, i perorala och intravenösa röntgenkontrastundersökningar, kan orsaka hög ämnesomsättning inom 3 månader. Vid obehandlad Graves sjukdom är jodinnehållande röntgenkontrastmedel kontraindicerade. Enl nu gällande riktlinjer från Svensk Nuclearmedicinsk Förening kan röntgenundersökningar genomföras om patienten är adekvat behandlad med thyreostatika. Syfte Genomgång av gällande rekommendationer för röntgenkontrastundersökning. Fallpresentation. Metod/resultat: En 34 årig rökande kvinna kommer med 3 månaders anamnes på tyreotoxiska symptom, FT4 33 (12-22 pmol/l), TSH 0,005 (0,3-4,2 mu/l), T3 4,0 (4,0-6,8 nmol/l), TSH receptor antikroppar 6,4 (>1,5 positiv U/L). Får Inderal 40 mg 1 x 2, Thacapzol 5 mg 2 x 2 och efter 2 veckor Levaxin 50µg dagligen. Efter 1 månad insjuknar pat i a subclavia stenos med trombos i a bracchialis och embolisering till dig II/III. Får stent, trombolyseras och erhåller blodförtunnande medicinering. 3 dagar efter angiografi är: FT4 29 pmol/l, TSH 0,005 mu/l. 6 veckor senare: FT4 61 pmol/l, TSH 0,005 mu/l, T3 8,3 nmol/l. Pat har tagit sin medicin som föreskrivet. Får avbryta Levaxin och höja Thacapzol (5 mg) till 3 x 2. Efter ytterligare 3 veckor är FT4 23 pmol/l TSH 0,005 mu/l för att senare normaliseras. Diskussion: En hög jodtillförsel kan både stimulera och blockera thyroideas funktion. Hos en normal körtel kan man initialt räkna med en hämning av thyroideas hormonproduktion (Wolff-Chaikoff effekten) vid jodtillförsel. Denna hämning motverkas successivt genom en autoreglering av NIS (natrium jod symporten) så att jodupptaget minskar. Dessutom spelar Plummer effekten in dvs utsöndring av thyroideahormon från follikel cellen hämmas av akut tillförsel av jod. I detta fall av angiografi i armen tillfördes Ultravist innehållande 21 000 mg jod, vilket ger c:a 2000 ug fri jodid. Genom att thyreostatika blockerar den av thyreoperoxidas katalyserade joderingen av thyreoglobulin i apikala lumen av follikelcellen, hämmas syntesen av thyroideahormon i cellen. Genom att jod tillförs och detta resulterar i en ökad hormonproduktion så kan inte körtelns hormonproduktion ha varit helt hämmad av thyrostatikatillförseln. Konklusion: Som vanligt när det gäller diskussion av thyroidea och jod är sambanden komplicerade och mekanismen vid olika kliniska skeenden svåra att förstå. Sannolikt har i detta fall thyreostatikatillförseln (i gängse dosering) inte givit tillräckligt skydd för effekten av en massiv jodbelastning. Importance of PCSK9 in the 16 P hormonal regulation of hepatic LDL receptors Lena Persson (1), Cecilia Gälman (1), Bo Angelin (1), Mats Rudling (1) Institutionen för medicin, Karolinska Institutet, Huddinge sjukhus (1). PCSK9 binds to LDLRs initiating a posttranscriptional destruction of the receptor. Different gene variants of PCSK9 alters the affinity for the PCSK9 protein to the receptor, and thus the level of receptor destruction. Effekten av upprepade flebotomier 17 P på patienter med Porfyria Cutanea Tarda. Dan E H Andersson (2), Pauline Harper (1), Ann Henrichson (1) *Porfyricentrum vid CMMS, Karolinska Universitetslaboratoriet, Karolinska Universitetssjukhuset, Stockholm (1).Sekt för endokrinologi och diabetes (2). Porfyria cutanea tarda (PCT) är en hudsjukdom förorsakad av nedsatt aktivitet av hepatiskt uroporfyrinogendekarboxylas (UROD). Porfyrinerna som ansamlas i huden orsakar solöver-känslighet och leder till skör hud och blåsbildning. Järn har en central roll vid hämningen av UROD-aktiviteten och en sänkning av järnnivåerna via upprepade flebotomier leder alltid till klinisk remission. Sjukdomen är ofta associerad till faktorer som leder till förändrad järnhomosteas i levern, bl.a. hemokromatos, alkoholkonsumtion, viral hepatit och östrogen-terapi. Patienterna behandlades med flebotomier efter att de fått sin diagnos verifierad genom höga nivåer av polykarboxylerade porfyriner i urinen. Typen av PCT (familjär eller sporadisk) fastställdes genom mätning av UROD-aktiviteten i blod. Under behandlingen följdes patienterna avseende porfyrinutsöndring i urinen, B-hemoglobin, S-ferritin och järn samt leverenzymerna S-ASAT och S-ALAT. HFE-genotyp bestämdes och hepatitserologi kontrollerades hos alla patienter. Patienterna var alla i medelåldern eller övre medelåldern. 78 % bar på en eller två HFE-mutationer. Ingen hade positiv hepatitserologi. Patienterna rapporterade endast sparsam alkoholkonsumtion med två undantag. Antalet flebotomier som krävdes för att nå klinisk remission varierade bland individerna. En kraftig sänkning av S-ferritinvärdet kunde ses hos alla patienter, vilket tydde på god effekt av flebotomibehandlingen, för det mesta med en bevarad hemoglobinnivå. De förhöjda leverenzymerna i serum, dvs ASAT och ALAT, återgick till normal nivå snabbt efter att flebotomibehandlingen startade. Hudskadorna läkte inom cirka 6 månader liksom hirsutismen i ansiktet hos två av patienterna. Effects of an acute stressor on blood 18 P pressure and heart rate in rats pretreated with intracerebroventricular oxytocin injections Maria Petersson (1), Kerstin Uvnäs-Moberg (2) Kliniken för och Diabetologi, Karolinska Universitetssjukhuset Solna, 171 76 Stockholm (1).Sveriges Lantbruksuniversitet (2). Oxytocin is released in high amounts during suckling. Blood pressure decreases during each breastfeeding period both in rats and in humans (Azar and Sanchez-Pena 1991; Nissen et al. 1996; Light et al. 2000). In addition, breastfeeding mothers are calmer and less stressed (Mezzacappa and Katkin 2002). However, breastfeeding mothers react with a higher systolic blood pressure to certain types of stressor tests when compared to bottle-feeding mothers (Mezzacappa et al., 2001). We have shown that oxytocin induces a long-lasting reduction of blood pressure in rats (Petersson et al. 1996). The aim of the present study was to investigate the effects of an acute stressor on blood pressure and heart rate in rats previously exposed to repeated administration of intracerebroventricular
(i.c.v.) oxytocin. Oxytocin (0.3 μg i.c.v.) was administered to male Sprague-Dawley rats once a day during five days. Blood pressure and heart rate were measured before and 2-3 days after the five-day treatment. In addition, blood pressure and heart rate were measured during 30 minutes after exposure to 10 seconds of noise from an alarm clock. The oxytocin treatment reduced blood pressure significantly (systolic: 108±4.6 vs. 121±1.8, p<0.01, diastolic: 96±5.1 vs. 108±3.0, p<0.01), whereas heart rate remained unchanged. In contrast, systolic and diastolic blood pressure increased significantly after the exposure to the ringing alarm clock in the oxytocin-treated rats (p<0.05), and became equal to the blood pressure in controls. In addition, heart rate increased and stayed significantly higher in the oxytocin-treated rats compared to the controls during the 30 minute observation period (ANOVA p<0.01). Twentyfour hours later, blood pressure was again significantly lower in the oxytocintreated rats compared to controls (p<0.01). In conclusion, oxytocin decreased blood pressure without changing pulse rate. However, when the oxytocin-treated rats were subjected to the unexpected noise from a ringing alarm clock blood pressure and heart rate increased significantly. No such effect was observed in the control group. Thus repeated oxytocin treatment can, in spite of decreasing blood pressure during basal conditions, increase cardiovascular reactivity to some types of stressors. Långtidsuppföljning efter 19 P postoperativ gammastrålning av kliniskt inaktiva hypofysadenom Charlotte Höybye (1), Tiit Rähn (2) Kliniken för, Karolinska Universitetssjukhuset, Solna (1).Neurokirurgiska Kliniken Karolinska Universitetssjukhuset Solna (2). Internationella studier har visat att långtidskontroll efter mikrokirurgi av kliniskt inaktiva hypofysadenom uppnås i 50-80 % och recidiv ses i 8-42 %. Det betyder att en del patienter med denna hypofyssjukdom behöver kompletterande behandling efter operation. Gammastrålning representerar en sådan behandlingsmöjlighet. Upp till 5 års uppföljning efter gamma strålning har visat effekt i 92-100 %, men långtidseffekter och sena biverkningar är inte kända. Syftet med denna studie är uppföljning efter postoperativ gammastrålning av kliniskt inaktiva hypofysadenom med fokus på långtidseffekter och sena biverkningar. 32 patienter, 17 kvinnor och 15 män, 27-84 år, som postoperativt behandlats med gammastrålning av kliniskt inaktiva hypofysadenom 1996-2004. Ingen tumörtillväxt noterades. En patient hade en övergående occolumotorius pares initialt efter gammastrålningen, men inga sena biverkningar registrerades. Gammastrålning är ett säkert och effektivt behandlingskomplement till hypofyskirurgi gällande väl utvalda patienter. Hypofysoperationer under 1 år; 20 P diagnoser,resultat och strategier för postoperativ handläggning. Ingrid Dalenbring (1), Hans von Holst (3), Jan Kumlien (2), Lars Lundblad (2), Anna-Lena Hulting (4) Insitutionen för melkylär medicin och kirurgi (1).Institutionen för klinisk neurovetenskap (2).Institutionen för kliniska neurovetenskaper (3).Institutionen för molekylär medicin och kirurgi (4). Korrekt diagnostik, behandling och uppföljning av hypofystumörer är avgörande för dessa patienters livskvalitet, arbetsförmåga, fertilitet och förväntad överlevnad. Ny kunskap om hypofyssjukdomar,förbättrad teknik vid diagnostik och kirurgi samt nya farmakologiska behandlingsalternativ ökar möjligheterna att uppnå optimala resultat.detta förutsätter dock gemensam beslutsprocess i samverkan mellan behandlande specialister Vi har utvärderat hypofysoperationerna, som utförts vid Karolinska Universitetssjukhuset, Solna, under 2006.Diagnos preoperativt har jämförts med PAD,operationsresultat,operationskomplikationer,nya hormonsvikter postoperativt samt uppföljande behandling och planering har dokumenterats. 49 patienter med hypofystumör opererades 2006;33 kliniskt inaktiva,6 GHoch 1 GH/PRL-produceraqnde,alla med klinisk akromegali(ai),2 patienter med prolaktinom,resistenta mot dopaminagonistpreparat liksom 4 ACTHproducerande tumörer med Cushingsyndrom hos patienterna.1 pat. hade Postoperativa förändringar i 21 P prolaktin, ACTH och kortisol hos patienter med morbid övervikt opererade med gastric bypass Johanna Pålsson (2), Britt Edén Engström (4), Anders F Karlsson (3), Magnus Sundbom (1) Inst för Kirurgiska vetenskaper, Kirurgi, Akademiska sjukhuset, Uppsala (1).Inst för medicinska vetenskaper, och diabetessektionen, Akademiska Sjukhuset, Uppsala (2).Inst för Medicinska vetenskaper,, Akademiska sjukhuset, Uppsala (3).Inst. för Medicinska Vetenskaper, och Diabetes, Akademiska Sjukhuset, Uppsala (4). Operation med Roux-en-Y Gastric Bypass (RYGBP) leder till kraftig viktminskning vid morbid övervikt. Tidigt i det postoperativa förloppet ses en ökad insulinkänslighet. För att närmare belysa de akuta förändringarna studerades ett flertal hormoner under den första postoperativa veckan. I detta arbete redovisas prolaktin, ACTH samt kortisol. Data samlades in från 10 kvinnliga patienter som opererades med öppen RYGBP, under fentanyl-anestesi, på kirurgkliniken, Akademiska Sjukhuset hösten 2004. Medelåldern var 44,2 ± 7,6 år och BMI preoperativt 42,4 ± 3,2 kg/m2 och efter 1 månad 37,5 ± 3,3 kg/m2. Blodprover för analys av prolaktin, ACTH och kortisol togs fastande på morgonen preoperativt (dag 0) samt dag 1, 2, 4, 6 och en månad efter operation. Analyserna utfördes enligt rutinmetoderna på Akademiska laboratoriet. Fyra av tio patienter hade förhöjda prolaktinnivåer preoperativt (>20 µg/l). Dag 1 hade sju av tio förhöjt prolaktin, och dag 2 nio av tio. En månad efter operation hade alla patienter nivåer som var normala, och lägre än de preoperativa. Samtliga patienters ACTH-nivå sjönk från dag 0 till dag 1 efter operation (p<0,064), varav sex patienter hade omätbara nivåer (<5 ng/l). Hos dessa sex kvarstod de låga ACTH-nivåerna till dag 2 för att därefter börja stiga. Medianvärden för ACTH och kortisol dag 0, 1, 2, 4, 6 och 1 månad var för ACTH 10, <5, <5, 9,8, 7,8, och 6,5 ng/l och för kortisol 441, 420, 348, 662, 444 och 362 nmol/l. Efter en övergående sannolikt stressinducerad hyperprolaktinemi under den första postoperativa veckan sågs efter en månad normala prolaktinnivåer hos samtliga patienter. Viktreduktionen har troligen haft en bidragande effekt till den lägre prolaktinnivån jämfört med preoperativt. Anmärkningsvärt låga nivåer av ACTH noterades postoperativt. Möjligen kan fentanyl och/eller vätsketillförsel haft betydelse för detta. Att kortisolnivåerna bibehölls visar på en ACTH-oberoende mekanism för kortisolsekretion. Orsaken till fenomenet postoperativ ACTH-suppression återstår att klarlägga. SIPAP: Överensstämmelse mellan 22 P undersökare vid gradering av hypofysadenom Sofie Meyer (1), Elna-Marie Larsson (3), Stig Valdemarsson (2) Bild och Funktionscentrum Universitetsjukhuset i Lund (1)./diabetes, Universitetssjukhuset Lund (2).Radiologisk Avdelning Arhus Universitetshospital / Aalborg (3). SIPAP är ett nytt MR baserat system för klassifikation av storlek och
utbredning av hypofysadenom, I Sverige har SIPAP introducerats av Hypofysgruppen men inte vunnit allmän användbarhet trots att det är baserat på MR, som numera ersatt CT och encefalografi, som var basen för Hardy Wilsons klassifikation av hypofysadenom. Vi har undersökt hur två olika undersökares gradering enligt SIPAP överensstämmer, vilket borde ge en anvisning om hur SIPAP kan appliceras i klinisk rutin. Två radiologer med olika lång erfarenhet inom neuroradiologi graderade oberoende av varandra hypofystumören hos 64 konsekutiva patienter med akromegali och med väl bedömbar MR sella före operation. Totalt gjordes gradering enligt någon SIPAP riktning 384 gånger. Hos 18 av 64 patienter ( 28 % ) gjorde båda undersökarna samma bedömning i alla sex riktningarna enligt SIPAP. I 306 av 384 ( 80 % ) fall gjorde båda undersökarna samma bedömning i en enskild riktning enligt SIPAP med överensstämmande gradering i Superior / Inferior / Paraellär höger / Parasellär vänster / Anterior / Posterior riktning i 78 73 86 59 88-94 %. I de 78 fall där bedömningarna inte överensstämde var skillnaden endast i 7 fall 2 grader eller mer. I de övriga 71 fallen var skillnaden inte större än 1 grad. Gradering av hypofysadenom enligt SIPAP visade sig vara väl tillämplig vid klassifikation av hypofystumören hos patienter med akromegali. Klassifikation enligt SIPAP borde utföras mer rutinmässigt och ge möjlighet till en mer precis beskrivning av en hypofystumör inför val av terapi och vid utvärdering av resultat av behandling. Lipoprotein lipase activity in ob/ob 23 P mice- differences in the nutritional regulation of LPL activity in ob/ob mice and wildtype mice Anna Söderberg (1), Toralph Ruge (2), Gunilla Olivecrona (3) inst. för folkhälsa och klinisk medicin (1).inst. för kirurgi och perioperativ vetenskap (2).inst. för medicinsk biovetenskap (3). Obesity is strongly linked to insulin resistance, dyslipidemia and later development of diabetes and cardiovascular disease. Lipoprotein lipase (LPL) is the main enzyme responsible for removal of fat from the blood circulation into various tissues. LPL is located on the endothlium of blood vessels where the enzyme is bound to heparan sulphate proteoglycans. Adipose tissue secrets the adipokine leptin, which modulates satiety and lipid metabolism. Ob/ob mice lack functional leptin, associated with overeating and excessive obesity. How does this genotype affect LPL? This study compared LPL activities in different tissues in ob/ob mice and lean wildtype mice both in fasted and in fed states. Leverartärembolisering är en viktig metod för debulking av levermetastsaser hos patienter med neuroendokrina tumörer. Sådan embolisering har hittills utförts antingen med partiklar, exemplevis Spongostan eller Embosphere, eller med olika cytostatika. En ny metod, som framför allt använts vid metastaserande kolorektal cancer och vid primär levercancer är embolisering med 90Yttrium-märkta partiklar, SIR-spheres?. Tre patienter med midgut carcinoid med levermetastaser som progredierat på gängse behandling emboliserades med SIR-spheres?. Två veckor före emboliseringen gjordes leverangiografi för att kartlägga kärlanatomin samt scintigrafi med 99mTc-macroalbumin för att undersöka eventuell lungshunt, som hos alla patienterna var <5%. Förbehandling gavs med steroider som trappades ut under 1 vecka, Navoban 5 mg i.v. samt omeprazol under 1 månad. Höger leverartär emboliserades hos alla patienterna. Dosen varierade mellan 1,0 och 1,3 GBq. Omedelbart efter emboliseringen sattes Sandostatin-dropp. Efter emboliseringen följdes patienterna regelbundet med datortomografi och hormoner (U-5 HIAA och P-chromogranin A). Uppföljningstiden var 19 månader hos två av patienterna och 8 månader hos den tredje. Två patienter fick antibiotika-krävande feber, och en behövde blodtransfusion p.g.a anemi. Inga allvarliga biverkningar noterades i övrigt. Alla tre patienterna fick signifikant minskning av metastaserna i den emboliserade loben. Minskningen kvarstod under hela observationstiden. Sjunkande U-5 HIAA-värden sågs hos två av patienterna. Alla mådde bra vid senaste observationstillfället. En viss krympning av den emboliserade leverloben började märkas hos två av patienterna efter c:a 8 månader. Leverembolisering med SIR-spheres?, SIRT (Selective Internal Radiation Therapy), kan vara ett alternativ hos patienter med metastaserande midgut carcinoider, som progredierat på gängse terapi. Alla våra patienter har svarat med signifikant tumörregress, som verkar hålla i sig länge. Dock kan eventuella långsiktiga strålbiverkningar i kvarvarande leverparenkym ännu ej bedömas. 12 ob/ob mice and 12 wildtype controls were divided into two groups, each consisting of 6 mice. One group was fasted over night and the other group was fed. LPL activity was measured in white adipose tissue (WAT), heart and soleus muscle. LPL in WAT was analysed in total tissue homogenates, while LPL in heart and soleus muscle was analysed after extraction of the tissue in heparin-containing buffer. A phospholipid-stabilised emulsion of radiolabelled triglycerides was used as substrate. The reaction was stopped and released fatty acids were extracted and counted for radioactivity. LPL activity is expressed as mu/g tissue, where one mu corresponds to release of one nmol fatty acid/min. The ob/ob mice were all insulin resistant. The analysis of LPL in WAT showed a significant interaction between genotype and treatment (fed or fasted), p = 0.019. In soleus muscle, most lean mice had a higher heparinreleasable LPL activity in the fed state versus the fasted state, but this did not reach statistical significance. Similar results were obtained for the ob/ob mice. The regulation of LPL is blunted in adipose tissue in ob/ob mice compared to wildtype mice. The effect on LPL activity seen in this study is probably due to co-existing hyperinsulinemia rather than leptin deficiency. However, the insulin resistance may be due to the leptin deficiency and/or obesity per se. Leverembolisering med SIRspheres? hos patienter med 24 P neuroendokrina tumörer Dan Granberg (2), Ulrike Garske (5), Anders Sundin (1), Kjell Öberg (2),