Nobelcenter Sydneyoperan en av världens megaattraktioner Nobels testamente utgör grunden för världens mest prestigeladdade pris. Utvecklingen från ett pris, som hos många från början väckte olustkänslor och hos andra inte togs riktigt på allvar, till ett pris av högsta internationella klass har ännu inte analyserats med vetenskapliga metoder. Forskning om nobelprisets betydelse för vetenskapens utveckling, prisets betydelse för Sveriges position i det internationella kunskapssamhället, historien bakom prisets nuvarande roll som vetenskapligt och kulturellt varumärke, spin of-effekter av priset på olika områden, prisets framtida potentiella betydelse i forskarsamhället samt för Sveriges (Norges) och Stockholms (Oslos) utveckling är bara några frågeställningar som kan studeras. Här finns viktiga lärdomar att hämta inom flera vetenskapliga discipliner men också när det gäller samhällsutvecklingen i stort. Sedan 1983 har ett arbete genomförts med målet att skapa en internationell megaattraktion i Nobels namn, lokaliserad till Nobels födelsestad Stockholm. Den processen utgör ett område som förr eller senare kommer att studeras ur ett vetenskapligt perspektiv.
Från idé till verklighet Processen som lett fram till dagens Nobelmuseum/center inleddes hösten 1983 och kan delas upp i två etapper. Den första sträcker sig från 1983 (150-årsminnet av Alfred Nobels födelse) till 1991 och den andra från 1992 till 2005. Den första etappen kännetecknas av idéskapande och opinionsbildning, planerat och genomfört av enskilda, engagerade personer. Arbetet under den första etappen genomfördes utan medverkan från Nobelstiftelsens styrelse. Nobelstiftelsens verkställande direktör anmälde ärendet till behandling under Nobelstiftelsens styrelsemöten vid två tillfällen sommaren 1984 och ett tillfälle sommaren 1986. Styrelsen såg inte som sin uppgift att medverka till en fysisk anläggning i Nobels namn såvida inte de prisutdelande akademierna speciellt hemställde därom. Den andra etappen kan delas upp i två parallella grenar där den ena är en direkt fortsättning på den första etappen, fortfarande med enskilda personer som drivkrafter. Parallellt inleds, i och med att Nobelstiftelsens styrelse ändrat uppfattning, ett arbete inom Nobelstiftelsen på att förverkliga idén om ett Nobelmuseum med Nobelstiftelsen som drivande kraft. Så här gick det till Hösten 1983 firas 150-årsjubileet av Alfred Nobels födelse. Många funderar då på hur jubileet skall kunna högtidlighållas, inte minst jag själv. Resultatet av funderingarna blir i mitt fall ett konstaterande. Att Stockholm och Sverige saknar en fysisk attraktion där nobelprisen och donatorn presenteras för en större publik. Vad gör man i det läget? Nöjer sig med konstaterandet eller bestämmer sig för att starta en process. Valet faller på processen. Första steget blir att skapa en vision. Hur skall den fysiska attraktionen utformas? Var skall den placeras? Hur skall den finansieras? Vilka personer kan tänkas hjälpa till att förverkliga visionen?
Visionen är en exteriört spektakulär, internationellt slagkraftig attraktion i Stockholmsregionen, finansierad av stat, kommun och näringsliv, förverkligad genom ett nätverk av personer med finansiella och mentala muskler. De inledande diskussionerna senhösten 1983 med yrkesmässigt och privat närstående personer i Sverige och internationellt ger positiva resultat. Den vanligaste kommentaren är: Varför har ingen kommit på idén tidigare och varför finns det inte redan en sådan anläggning? Nästa steg under vintern 1984 blir kontakter med Domänverk, kommunstyrelse och Länsstyrelsen i Stockholms län för att klarlägga om den tänkta marken i anslutning till Drottningholms slott är disponibel för en vetenskapspark - Nobelpark. Inget synligt hinder presenteras. Ett besök hos ledningen för Disneyworld/Epcot Center i Orlando, Florida, våren 1984 görs för att skaffa mer kunskap om logistiken i en större besöksanläggning. I maj månad föreligger tillräckligt underlag för en första kontakt med Nobelstiftelsens VD. Kontakten ger mersmak. Brev till kulturministern ger samtidigt den första negativa responsen. Ett möte i augusti med en rutinerad projektledare inom näringslivet innebär förnyad inspiration. Nobelstiftelsens VDs presentation av idén för sin styrelse får dock ett negativt mottagande. Ett Nobelmuseum eller vetenskapspark är ingenting som Nobelstiftelsen skall engagera sig i eller verka för. Under hösten initieras kontakter med hovet. Känd TV-profil i Nobelsammanhang informeras. Möte med VD på Stockholm Information Service (SIS) och med chefen för Djurgårdsförvaltningen arrangeras. Ett mindre nätverk växer fram. Nätverket träffar VD för Nobelstiftelsen. I januari 1985 sker möte på Stockholms slott mellan nätverket och tillkallad varumärkesexpert och arkitekt. Arkitekten presenterar skisser och en fysisk modell över en Nobelanläggning på Skeppsholmen. VD på SIS informerar informationschefen på Volvo. Personrelationer spelar en viktig roll i nätverksbyggandet och kontaktarbetet fortsätter. Brevkontakt med Nobelstiftelsens vice ordförande tillika VD i Handelsbanken rörande synen på medverkan av näringslivet i finansieringen av en kommande besöksattraktion blir den tredje negativa signalen efter svaret från kulturministern och reaktionen från Nobelstiftelsens styrelse. VD:arna för Volvo och Atlas Copco liksom Stadsbyggnadskontoret i Stockholm informeras. VD:arna för SAS och Nobel Industrier likaså. Scandiaconsult knyts till nätverket. VD och styrelseordförande i Sveriges Turistråd informeras. Så också borgarråd och kanslichef i Stockholms stad och generaldirektören för Byggnadsstyrelsen. Informationsarbetet bygger på en kombination av brev, telefonsamtal, översända PM och personliga möten. Under 1987 kontaktas Stockholms Handelskammare, Sveriges Turistråds styrelse, stadsarkitekten i Stockholms stad, stadsbyggnadsdirektören, chefen för Tekniska museet,
statssekreteraren och departementsrådet i Jordbruksdepartementet (ansvarigt departement för turistfrågor), Windborne Consulting Ltd, Crestos, Curtis Carlsson Group med flera. Ett Letter of Intent utformas och sänds ut till potentiella finansiärer. Möten med finansdepartementet sker under sommaren 1988. Därefter följer möten med Kulturrådet och Statsrådsberedningen. Året efter inleds med sammanträden med bland andra Folksam, NCC och Temaplan. Stadsarkitekten i Lidingö kommun engageras för inventering av möjliga platser för lokalisering av en Nobelanläggning i Stockholmsregionen. Utredningen redovisas i november. År 1990 startar med möte med industriminister och departementsråd. Byte av industriminister sker i februari och nytt möte med tillträdande minister arrangeras. Kontakt med Skanska, Piren och Arlanda stad. VD för Nobelstiftelsen föreslår samarbete kring utställning till 90-årsjubileet av de första nobelprisen. Möten med Nacka stad, KF och Huddinge kommun avslutar året. I början av 1992 ser det ut som om projektet fått förnyat bränsle. Temaplan låter meddela att KF tar hand om markutredning avseende en lokalisering till Kvarnholmen i Nacka. Temaplan tar ansvar för konceptutredning inför en kommande presentation för Nobelstiftelsen och den vetenskapliga världen. Processen avstannar dock av olika skäl innan den påbörjats. Under våren sker möten med SJ Fastigheter, Stockholms Mark- och Lokaliseringskontor och Stockholms Fastighetskontor. En utredning om lokalisering till Västra Klara startas. Västra Klara-utredningen levereras i mars. Möte sker med Nobelstiftelsens nye VD. Nu börjar massmediebearbetningen för att skapa opinion för en större och snabbare satsning. Projektet tas upp i dagspress och fackpress. Radio och TV uppmärksammar projektet vid upprepade tillfällen. Projektet presenteras i böcker och rapporter samt vid föredrag över hela landet. Forskningsprojekt kring processen initieras vid Kungliga Tekniska Högskolan och Södertörns högskola. Ett betydande antal möten genomförs, bland annat med Näringsdepartementets ledning. En rundskrivelse tillställs beslutsfattare i regering, riksdag och näringsliv. Parallellt med arbetet har, från tidpunkten för VD-skiftet i Nobelstiftelsen 1992, stiftelsen initierat en verksamhet med sikte på ett Nobelmuseum i Stockholm. Regeringen tar beslut om utredning av ett Nobelcenter i Stockholm. Som särskild utredare tillkallas fd kulturministern (jfr 1984). Utredningen presenteras i SOU 1997:117. Västra Klara förordas som geografisk placering. (Samma lokalisering som tidigare utretts.) Nu stannar processen upp och några nya initiativ till lösning av frågan presenteras inte. Som provisorium skapas en utställning i börshuset i Stockholm med invigning på hundraårsjubileet av de första nobelprisen 2001. En mobil kopia av utställningen för road show jorden runt
produceras samtidigt. Norska Nobelkommittén offentliggör beslut (mot bakgrund av idéerna kring en svenskt anläggning) att bygga ett Nobelcenter i Oslo. Situationen kräver nu nya ansträngningar. Ett nätverk skapas med Stockholms stads näringslivskontor, Stockholm Convention Bureau, Stockholmsmässan, Globenarenorna, Sveriges Turistråd och Föreningen Svenskt Flyg. Nätverket hålls samman av en ständig sekreterare. Ett intensivt lobbyarbete inleds. Vid Stockholms stads 750-årsjubileum infinner sig en oväntad möjlighet att komma vidare. Ett möte med det konsortium som fått i uppdrag att planera, bygga och finansiera ombyggnaden av postterminalen i Västra Klara till hotell och kongressanläggning (Skanska och Cliffstone Investments Ltd) ökar förhoppningen om en snar lösning. Arkitekt tillkallas av Skanska för att visualisera ett Nobelcenter i anslutning till hotell/kongressanläggningen. Förankringsarbetet visavi Stadshuset och Nobelstiftelsen accelererar. Idéskiss av Gerth Wingård Det mesta ser i stort sett klart ut sommaren 2002 tills miljörörelsen kräver förändringar i hotell/kongressanläggningen, regeringsskifte sker i Stadshuset efter valet och finansiärerna ifrågasätts. 11 september 2001 lär även ha påverkat intresset för större investeringar inom rese- och turistindustrin. Processen att lösa lokaliserings- och finansieringsfrågan är nu i princip tillbaka på ruta noll. Men den ursprungliga projektidén om ett permanent, internationellt slagkraftigt Nobelmuseum/center har fått fäste i alla läger. I början av 2005 tar processen återigen fart genom nya möjligheter att förverkliga idén på Skeppsholmen (vilket var det ursprungliga huvudalternativet till lokalisering). När detta skrivs (oktober 2005) ser det ut som om en lösning ligger mycket nära i tiden. Det norska centret invigdes den 7 juni 2005.
Kommentar Resan från idé till verklighet har tagit 25 år i anspråk trots att idén redan från början fick starkt mentalt stöd från många håll. Dock inte från Nobelstiftelsens styrelse som under ett decennium förhöll sig passiv i frågan. Nobelstiftelsens dåvarande Vd visade hela tiden intresse för idén och deltog på olika sätt i diskussionerna. Det projektarbete och den opinionsbearbetning som genomfördes med start 1983 började så småningom påverka Nobelstiftelsens styrelse. Man insåg att idén inte bara var riktig utan även krävde att man själv agerade. Behovet att manifestera 100-årsfirandet av de första nobelprisen och norska Nobelkommitténs planer på ett Nobelcenter i Oslo blev avgörande för den fortsatta utvecklingen. Nu bestämde sig Nobelstiftelsen för att medverka i förädlingen av ett av världens mest kända varumärken genom en fysisk anläggning i Nobels namn. Men fortfarande rådde olika uppfattningar om hur anläggningen skulle utformas och var den skulle uppföras. (Se t ex DI 1994-06-14) Diskussionerna har pågått fram till 2005 då konceptet med lokalisering till Skeppsholmen presenterades. Den skisserade lösningen ger inte Stockholms stadsbild något tillskott i den arkitektoniskt högsta internationella divisionen. De funktionella och ekonomiska synergieffekterna mellan ett modernt museum och en spektakulär kongress/hotellanläggning uteblir likaså. Tillgängliga ytor blir starkt begränsade vilket i sig minskar möjligheterna att skapa attraktiva upplevelserum. Kommunikationerna till Skeppsholmen är idag otillräckliga och blir med ett Nobelcenter på ön en knäckfråga. Här finns dock möjlighet att förverkliga tankarna kring en tunnelbanegren till Djurgården med en station på Skeppsholmen eller under vattnet mellan Skeppsholmen och Vasaområdet med uppgångar åt båda hållen och en gångtunnel i anslutning till stationen. Många kan uppfatta det nu beslutade projektet som att man avhänt sig en nyskapad megaattraktion i Stockholm med sin egen identitet i stil med moderna exempel som Sydneyoperan, Guggenheimmuseet i Bilbao och biblioteket i Alexandria. Till viss del kan ovan nämnda brister förhoppningsvis till delar kompenseras med en extremt spännande interiör i berget på Skeppsholmen. Slutord Långsiktigt och tålmodigt arbete har gett resultat. Det speciella med attraktioner som bygger på ett grundmurat historiskt arv är att de har en marknad som sträcker sig hundratals, om inte tusentals år in i framtiden. Fördelen är också att de är svåra för att inte säga omöjliga att flytta från den historisk givna platsen. Till detta kan läggas de spin of-effekter som stora attraktioner har på image, näringsliv och samhällsutveckling. Betydelsen av Eiffeltornet för Paris och Frankrike kan knappast överskattas. Rätt hanterat kommer ett Nobelcenter/museum att bidra till att förstärka Stockholms och Sveriges internationella konkurrenskraft under lång tid. Målet med det projekt som startades 1983 var att utveckla Stockholm till det internationella kunskapssamhällets Mecka med Nobelcentret som Kabasten. En vallfärd till Stockholm skulle bli ett måste för åtminstone det internationella forskarsamhället. Att nå målet kräver speciella kvalifikationer och extraordinära insatser. PS! Det tillhör inte vanligheterna att kunna följa ett projekt av det här slaget i stort sett dag för dag, år för år. Självklart har det inte varit möjligt att dokumentera allt i detalj men huvuddragen finns nedtecknade. Dokumentationen av processen finns tillgänglig. Riksarkivet har arkiverat det samlade materialet under beteckningen SE/RA/721326. Se nedan.