Fallbeskrivningar Mikael 19 år Ruben 12 år Therese 18 år Tom 10 år
Mikael 19 år Fallbeskrivning Mikael har haft svårigheter med relationer sedan han började i skolan. Föräldrarna beskriver honom som en karismatisk person med mycket humor som har svårt i relationer med andra. Han har svårt att ta tillsägelser och han har svårt att läsa av sociala koder och kan vara utåtagerande i relationer med både jämnåriga och vuxna. Mikael har lätt för att lära sig och uppfattas som intelligent. Under första åren i skolan noterades att Mikael hade svårigheter i sociala relationer. Han var klassens clown och störde ofta undervisningen. I skolår 4 kontaktar föräldrarna BUP första gången. BUP avvisar föräldrarna. Mikaels konflikter med kamrater och lärare accelererar i årskurs 5 och skolhälsovården tar åter upp frågan om eventuell diagnos med föräldrarna. Föräldrarna kontaktar Skol- och Familjeteamet på skolans uppmaning. De genomgår stödprogrammet ART (Aggression Replacement Training) genom Skol- och Familjeteamet. Skolan och föräldrarna ansöker om att en skolpsykolog ska göra en utredning på Mikael. När Mikael börjar på högstadiet byter han skola liksom alla andra i hans klass. Den nya skolan vill inte ha honom i klassen. Mikael utreds av skolpsykologen enligt WISC som är ett test för skolbarn utifrån vilket man kan identifiera barnets styrkor och svagheter. Resultatet av testet visar att Mikael är känslig för mycket stimuli och att han har svårt för social interaktion. Eftersom Mikael är begåvad och har lätt för att lära sig beslutas att han ska hoppa över en årskurs och börja i skolår 7 istället för 6. Han får tydliga regler som innebär att inte får ha kontakt med sin gamla klass på skolan. Mikael har svårt att ta emot tillsägelser och problemen i skolan accelererar i takt med att Mikael blir allt mer utåtagerande och aggressiv. Han blir avstängd från skolan och får hemundervisning och när han kommer tillbaka till skolan får han undervisning i liten grupp. Det fungerar dåligt för Mikael i skolan. Elevstödsenheten är inkopplad och erbjuder Mikael plats på specialskola 1. Föräldrarna tackar nej. Under samma period polisanmäls Mikael för misshandel av ett jämnårigt barn. Polisanmälan leder till en anmälan till Socialtjänsten som beslutar att inte inleda utredning. Skolsituationen är enligt skolan ohållbar och inför skolår 8 är det oklart var Mikael ska gå i skolan. Hans gamla skola vill inte att han kommer dit. Mikael erbjuds åter igen plats på specialskola 1 och nu tackar föräldrarna ja. Mikael börjar åter igen skolår 7 på specialskola 1. Under vistelsen på specialskola 1 är Mikael inblandad i många händelser som innehåller inslag av hot och våld både mot Mikael och av honom. Under den här tiden utreder BUP Mikael och han får diagnos 1 och 2. Mikael erbjuds plats på en specialskola 2, som är specialiserade på barn med diagnos 1. Föräldrarna tackar nej till specialskola 2.
Socialtjänsten utreder Mikael efter ansökan från föräldrarna och socialtjänsten beviljar familjen behandling i öppenvårdsform. Kontakten med Skol- och Familjeteamet avslutas. Tillsammans med Elevstödsenheten beslutas att bevilja Mikael placering på specialskola 3 som har möjlighet att erbjuda både behandling och skolundervisning. Mikael går två år på specialskola 3 men nekas av Elevstödsenheten att gå om sitt sista år då han haft för hög frånvaro. Det är åter igen osäkert kring var Mikael ska gå i skolan. Mikael mår allt sämre och hans symtom är graverande. Socialtjänsten bevilja Mikael insats i form av strukturerad öppenvård. Han utreds åter igen på BUP och får efter utredning diagnos 3. Socialtjänsten omhändertar Mikael enligt Lagen om Vård av Unga (LVU). Socialtjänsten och Elevstödsenheten beviljar Mikael placering på behandlingshem i kombination med specialskola 4. Mikael har många och allvarliga symtom på att han mår psykiskt dåligt. Placeringen genomförs med polishandräckning. Mikael har många år med stor problematik. Han har föräldrar som är aktiva och vill hitta hjälp för sin son. Mikael har inte själv varit hjälpsökande. Problembild Mikael är en ungdom med stor psykisk problematik. Han har fått flera diagnoser som beskrivit hans svårigheter i att uppfatta sociala koder. Mikael har uppträtt aggressivt och hotfullt mot sin omgivning. Frågeställningar Mikael har tidigt visat svårigheter i sociala relationer. Har skolan kunnat möta honom i hans svårigheter? Vilka skyldigheter har de att i den vanliga skolan möta Mikaels behov? Man kan få ett intryck av att insatser erbjuds Mikael i situationer då han inte är önskvärd i skolan. Vilka är skolans behov av att bli av med Mikael och vilka är Mikaels behov? Mikael är inte hjälpsökande. Hans symtom visar att han kan vara i behov av hjälp från både socialtjänst och psykiatri. Dessutom är han skolpliktig. Hur ger man honom hjälp? Är diagnoser ett hinder för tvångsvård? Tidsaspekten. Trots att Mikaels behov var tydliga redan i tidiga skolår kom de första insatserna först i skolår 4. Hade man kunnat göra något tidigare och vad hade i så fall krävts för det?
Ruben 12 år Fallbeskrivning Rubens föräldrar uppmärksammade tidigt att Ruben hade särskilda behov. Även BVC noterade hans behov tidigt. Han hade extra resurs på förskolan pga av sina särskilda behov. Inför skolstarten utreddes han av en speciallärare och fick en diagnos. Samtidigt vill föräldrarna att Ruben även ska utredas på BUP, då de tror att han har större svårigheter. BUP avvisar och hänvisar till skolans utredning. Skolan fortsatte att följa honom och de såg att han hade svårigheter med inlärning och koncentration. Ruben visar tecken på att må allt sämre i skolan och i skolår 3 placeras han i en specialskola som är specialiserade på barn med hans diagnos. Här fungerar det bra fram till skolår 4 då han får svårt i relationer med både kamrater och lärare. Ruben är ofta trött. Hans svårigheter får allt större konsekvenser både i skolan och på hans fritid. Han tvingas sluta med sin fritidsaktivitet, som han älskar, eftersom han inte klarar av regler och tillsägelser. Föräldrarna vill att Ruben ska utredas på BUP, då de tror att han har större svårigheter än hans diagnos anger. Rubens storasyster har också fått en diagnos ställd av BUP. När föräldrarna kontaktar BUP hänvisar de till skolpsykologen. Skolpsykologen anser inte att de kan erbjuda Ruben rätt hjälp och hänvisar honom tillbaka till BUP. Ruben mår allt sämre och har svårigheter i vardagen som påverkar honom negativt. Skolläkaren beslutar att skicka en remiss till BUP för att Ruben ska utredas vidare. BUP skickar remissen i retur och hänvisar till ett utlåtande från en skolpsykolog som gjordes i samband med skolstarten sex år tidigare. De menar att skolan ska göra en ny bedömning av Ruben. Skolan bedömer att de inte kan göra någon ytterligare utredning av Ruben och erbjuder honom istället skolkuratorskontakt. Föräldrarnas önskan är att Ruben utreds på BUP. Hans föräldrar är hjälpsökande och aktiva i att hitta hjälp för sin son. Ruben bollas mellan skola och BUP och det saknas dialog mellan verksamheterna. Problembild Ruben är en pojke med stora svårigheter som påverkar hans liv både i skolan och på fritiden. Han mår allt sämre psykiskt. Frågeställningar Diagnos har ställts av skolan. Är den ett hinder eller en möjlighet för utredning av andra diagnoser/symtom? Är diagnosen anledningen till Rubens svårigheter eller är andra diagnoser bakomliggande och yttrar sig som den ställda diagnosen? Vem utreder det? Hur avgörande är en diagnos? Vilken hjälp kan Ruben få utan diagnos? Skolan och föräldrarna är överens om Rubens svårigheter och behov av hjälp. Vem ska ta ansvar för att Ruben får hjälp? Vad händer med Ruben om det tar lång tid att få hjälp?
Vilket stöd behöver föräldrarna och vem tar ansvar för det?
Terese 18 år Fallbeskrivning Terese är en högpresterande ungdom som när hon börjar i gymnasiet får mer konkurrens och inte alltid kan vara den som presterar bäst. Hennes mentor uttrycker oro för hur Terese mår och hänvisar henne till skolkuratorn. I samtal med kuratorn framkommer att Terese upplever stress och känner sig missnöjd med sig själv och sina prestationer i skolan. Ganska snart flyttas fokus från att vara enbart skola till att även handla om Terese dåliga självkänsla i stort. Skolkuratorn bedömer att Terese behov är stort och att skolhälsovårdens kompetens inte kan möta Terese behov av hjälp. Skolan hänvisar henne till BUP. Föräldrarna kontaktar BUP som enligt dem menar att Terese inte mår så dåligt att det krävs hjälp på deras expertnivå. BUP hänvisar henne till Ungdomsmottagningen. Ungdomsmottagningen erbjuder samtal med en kurator hos dem. Föräldrarna är väldigt oroliga för Terese och överväger att söka hjälp via privata alternativ. Terese känner sig allt mer stressad och hennes självkänsla blir allt sämre. Hon anser inte att den hjälp hon får på ungdomsmottagningen och av skolan är tillräcklig. Skolkuratorn gör samma bedömning och kontaktar BUP, utan att veta vem hon ska vända sig till, och beskriver Terese mående. Personalen på BUP uppmanar Tereses föräldrar att kontakta BUP igen. Föräldrarna är tveksamma efter deras första försök men bestämmer sig för att kontakta BUP igen. Terese får komma på bedömningssamtal och efter utredning får hon en diagnos. Hon erbjuds och genomgår behandling på BUP. Problembild Terese är en ungdom som har en väldigt hög stressnivå och en dålig självkänsla som påverkar hennes skolarbete, relationen till föräldrarna och hennes sociala liv. Frågeställningar Vem kontaktar BUP och varför? Hur ser kanalerna mellan skolan och BUP ut? Finns det möjlighet för skolhälsovården att få rådgivning av BUP? Saknas det en hjälpnivå mellan skolhälsovården och BUP? Flera verksamheter agerar utan dialog med varandra? Hur påverkar det effekten av insatsen? Tidsaspekten. Skolan konstaterar redan inom några månader att Terese behov är så stora att de kräver större insatser. Det tar ett år innan Terese får rätt hjälp. Kunde det ha gått fortare? Vid sin första kontakt med BUP avvisas föräldrarna. De är tveksamma inför att kontakta BUP igen. Finns det en risk att tappa barnen när man avvisar dem? Hur kan man avvisa för att minska risken?
Tom 10 år Fallbeskrivning Tom 10 år gammal beskrivs av sina föräldrar som en glad, godhjärtad och lite känslig pojke. Han tycker om mat men är långsam när han äter. Tom berättar hemma att han börjat få kommentarer kring detta av sina klasskamrater, och att det stör honom. När föräldrarna kontaktar skolan tillsätter de en lärare vid hans bord i matsalen och problemet verkar försvinna. Ett halvår senare återkommer föräldrarna till skolan då Tom är fortsatt bekymrad. Hans frånvaro ökar och efter jul vill Tom inte gå till skolan alls. Föräldrarna anmäler honom sjuk men efter någon vecka får skolan klart för sig att det inte är hela förklaringen. Efter att föräldrarna varit på möte i skolan gör Toms mentor hembesök. Föräldrarna uppskattar detta men säger att mentorn som är ny inte känner Tom. Enligt skolan vägrar Tom att prata med sin mentor och föräldrarna låter Tom bestämma. En månad in på terminen kontaktar Toms föräldrar skol- och familjeteamet. Rektorn säger att han och föräldrarna gemensamt diskuterat att kontakta Skol- och Familjeteamet och att det bara är bra att föräldrarna är de som hinner först. Skol- och Familjeteamet tar på sig att vara moderator vid ett nytt möte mellan Toms föräldrar och skola och uppmanar vid detta möte skolan att upprätta en handlingsplan för att få Tom tillbaka. Samtidigt har Tom och hans föräldrar ansökt om skolbyte. Från skolans håll funderar man kring hur motiverade Tom och hans föräldrar är att lösa situationen med dem och kring om Toms svårigheter bottnar i mer än att kamraterna i skolan varit dumma. Toms föräldrar gör ett försök att kontakta BUP men BUP avvisar ärendet. Föräldrarna uppfattar att BUP anser att det är ett skolproblem. Två månader in på terminen får skolan en ny kurator. Den tidigare diskuterade handlingsplanen upprättas. Tom drar sig alltjämt undan. Föräldrarna kontaktar nu Elevstödsenheten. Handläggaren där ställer sig undrande till varför inte skolan initierat kontakt med dem tidigare och från skolans håll medger man att det hade kunnat vara bra. Elevstödsenheten har synpunkter på den handlingsplan som upprättats som de menar hade behövt vara mer konkret. De ser det inte som sin roll att sammankalla till möte men gör ändå det när skolan dröjer. Skolan informerar föräldrarna om att de gör en orosanmälan till socialtjänsten eftersom Tom fortsätter vägra kontakt. Ett möte hålls på socialtjänstförvaltningen. Man beslutar att inte inleda utredning och hänvisar till att föräldrarna redan har kontakt med Skol- och Familjeteamet. Tom får besked om att han fått plats på den nya skolan efter sommaren och visar sig gladare efter detta. Han syns till och från på skolgården men kommer fortfarande inte till undervisningen. Det fortsatta arbetet från skolans och Elevstödsenhetens håll inriktas på att göra bästa möjliga av de
hemuppgifter Tom tilldelas och på att försöka åstadkomma en pedagogisk kartläggning avseende Tom. Det sistnämnda vill Tom emellertid inte medverka till. När föräldrarna får kontakt med den nya skolan beskriver handläggaren på Elevstödsenheten att de känner sig hoppfulla. Tom är alltjämt hemma från skolan. Problembild Tom berättar att han utsatts för dumma kommentarer av andra barn i skolan och blir sittande hemma en hela terminen. Skolan agerar trevande och uppger att föräldrarna är otydliga kring vad de önskar för lösning. Frågeställningar Kunde och borde man i ett tidigare skede ha fångat upp och bättre utforskat vad Tom hade att berätta om kamraternas kommentarer och matsalssituationen? På vilket sätt följde skolan upp åtgärden från år ett (en pedagog med vid matbordet)? Är det bra, som skolan menar, att Toms föräldrar på eget bevåg kontaktar Skol- och Familjeteamet och Elevstödsenheten? Vad hade hänt om de inte haft den drivkraften eller om skolan varit lite snabbare? Saknar skolan tillräcklig kännedom om när och hur en handlingsplan ska upprättas och när instanser som Elevstödsenheten och Skol- och Familjeteamet ska kopplas in? Eller finns det otydligheter i upprättade rutiner för detta? Hur får BUP Toms problem presenterat för sig? Hade de resonerat annorlunda kring huruvida de tror sig kunna hjälpa Tom om t ex skolan fått ge sin bild? Vilka möjligheter har skolan att agera för att lösa situationen för Tom om den lösning Tom och hans föräldrar ser är att han börjar på en annan skola? Ärendet har lyfts från någon av de verksamheter som funnits kring Tom som ett exempel på ett barn som bollats mellan instanser utan att få rätt hjälp. Men är det frågan om ett bollande eller bör man betrakta skolans och övriga aktörers agerande som ett utslag av professionalitet och nödvändigt trevande efter rätt åtgärd?