I.3 Territoriell sammanhållning: för en mer balanserad utveckling

I.3 Territoriell sammanhållning: för en mer balanserad utveckling Målet avseende en ökad sammanhållning, vilket specifiseras i avtalets artikel 158, syftar i första hand till att åstadkomma en harmonisk utveckling inom unionen som helhet. Detta var också utgångspunkten när European Spatial Development Perspective (ESDP) formulerades av den informella ministerrådsgruppen för fysisk planering och regionalpolitik i Potsdam 1999. ESDP identifierar tre huvudsakliga syften: att skapa en polycentrisk urban utveckling och ett nytt förhållande mellan stads- och landsbygdsområden, att tillförsäkra en likvärdig tillgång till infrastruktur och kunskap för alla europeiska regioner samt att värna natur- och kulturmiljöer. ESDP 1 innehåller policyrekommendationer för alla medlemsstater, regioner och lokala myndigheter samt för kommissionen. Strävan mot samma mål och det övergripande syftet att uppnå en sammanhållen och hållbar utveckling är grunden för det gränsöverskridande, transnationella och mellanregionala samarbete som finansieras av ERDF. EU:s utvidgning österut, som kommer att äga rum under de närmaste åren och efter att Österrike, Finland och Sverige blivit medlemmar bara för några år sedan, kommer i hög grad att förändra unionen. I förhållande till 1990 så kommer den geografiska ytan att mer än fördubblas. Detta ställer arbetet med att skapa territoriell sammanhållning inför nya utmaningar under förutsättning att minskade regionala skillnader fortsatt kommer att vara en viktig målsättning. Unionen: ett mycket centraliserat territorium Historiskt sett har ekonomisk aktivitet, liksom kapital och kvalificerade mänskliga resurser, med få undantag koncentrerats till unionens mest centrala områden. Även om regionerna i unionens syd-västra periferi i viss utsträckning har närmat sig övriga EU, även vad avser utbildningsnivån, så är det fortfarande inte tillräckligt och heller inte troligt på medellång sikt för att minska centrum-periferi-modellens giltighet. Tvärtom kommer modellens relevans att öka i samband med de centraleuropeiska ländernas inträde i unionen. Nyligen genomföra studier av integrationens betydelse för den regionala balansen inom EU betonar vikten av ett brett spektrum av politiska åtgärder för att förhindra att skillnaderna ökar mellan starkare och svagare områden. 2 Denna slutsats grundar sig på att förekomsten av ett antal viktiga omgivningsfaktorer, såväl positiva som negativa, är grundläggande för ekonomiska verksamheters lokali sering. Det finns därmed heller inget som tyder på att marknadskrafterna självmant skulle klara av att uppnå den rätta balansen mellan positiva och negativa effekter och därmed lägga grunden för en balanserad ekonomisk utveckling inom alla delar av EU. Koncentrationen av ekonomiska aktiviteter till de starkare regionerna kan leda till att produktiviteten ökar inom EU på kort sikt. Det kan dock innebära att det sker på bekostnad av hur unionens konkurrenskraftsförutsättningar utvecklas på lång sikt. Det innebär att produktionsvillkoren i de svagare regionerna kan försämras och därmed deras förmåga att dra nytta av sina komparativa fördelar. Dessutom är en koncentration av företag och människor till speciella områden i sig sannolikt inte önskvärd ur ett socialt perspektiv. Orsaken till detta är inte bara att det kan medföra överbefolkning och trängselproblem utan också att andra områden riskerar att krympa och avfolkas. Mycket tyder på att även om tre olika resultat av EUintegrationen kan förutses för framtiden en ökad koncentration av ekonomisk verksamhet, en större spridning eller en marginell förändring av nuvarande mönster så har verksamheternas geografiska mönster i stort sett förblivit oförändrade under de senaste 20 till 30 åren. Följaktligen är den ekonomiska verksamheten inom unionen fortfarande i hög grad koncentrerad till ett 29

relativt litet antal ekonomiska centra. Det finns inget som tyder på att ökade kostnader i de starkare regionerna, till följd av ökad trängsel och högre löner, automatiskt skulle korrigera denna obalans. För att ge centrum-periferi-konceptet ett konkret innehåll så har ett tillgänglighetsindex utvecklats. Detta mäter för respektive region den tid det tar att nå andra regioner, vilka viktats efter deras ekonomiska betydelse. Det bör betonas att detta index innehåller en hög grad av osäkerhet och beskriver det aktuella nuläget snarare än hur den framtida situationen kan komma att se ut, om man ser till den nuvarande infrastrukturutvecklingen i de perifera regionerna (delvis finansierade av Strukturfonderna). och, kanske än mer betydelsefullt, om man ser till de effekter utvecklingen av informationssamhället kan komma att få för tillgängligheten. Oaktat detta är de resultat som erhålles med detta index i många avseenden beskrivande. Regionerna kan utifrån denna grund indelas i tre grupper (se karta A.4): De centrala regionerna, för vilka tillgänglighetsindex är mer än 50 procent över den genomsnittliga nivån inom EU och de 12 ansökarländerna, är belägna inom triangeln North Yorkshire (Storbritannien), Franche-Comté (Frankrike) och Hamburg (Tyskland). De perifera regionerna, för vilka index är 40 procent under genomsnittet, är belägna i norra Europa (i Sverige och Finland), i nord-väst (i norra Skottland och Irland), i söder (i Portugal, Spanien och Medelhavets öar), Italiens sydspets och Grekland samt i ansökarländerna i öster. De extremt perifera regionerna 3 ingår emellertid inte i studien. Deras tillgänglighetsgrad är ännu lägre och de har en rad strukturella handikapp (i likhet med vad som omnämns i avtalets artikel 299 2). De regioner som befinner sig emellan ovanstående grupper och som har ett index mellan 40 procent och 150 procent av genomsnittet. Denna metod att beskriva regionerna visar en mycket hög koncentration av verksamheter till de centrala regionerna. Dessa svarar för endast 14 procent av landarealen, men för en tredjedel av befolkningen och närmare hälften (47 procent) av BNP. Befolkningstätheten i dessa regioner är 3,7 gånger högre än i de perifera regionerna. Bortsett från 12 av totalt 88 regioner är BNP-nivån per invånare högre än EU:s genomsnitt, medan nästan samtliga perifera regioner, bortsett från 22 av totalt 111 regioner, har en nivå som ligger under genomsnittet. BNP per invånare är i genomsnitt två gånger högre i de centrala regionerna än i de perifera och produktiviteten är 2,5 gånger högre. Utgifterna för FoU motsvarade 2,1 procent av BNP i de centrala regionerna 1997, vilket kan jämföras med motsvarande uppgift för de perifera regionerna som var 0,9 procent. I sex av de sju extremt perifera regionerna motsvarar BNP per invånare bara omkring hälften av EU:s genomsnitt. Företagens produktionskostnadsstruktur har förändrats väsentligt under senare år. De fasta kostnaderna för FoU har ökat, medan transportkostnaderna har minskat. FoU tillsammans med andra strategiska verksamheter med högt förädlingsvärde har en tendens att koncentreras till centrala regioner till vilka kunskapsinfrastruktur och specialistkompetenser i hög grad är lokaliserade. Till de perifera regionerna koncentreras däremot framför allt verksamheter med lågt förädlingsvärde. Denna utveckling bidrar således till en ökad polarisering inom EU. Transportsystemet är också mer välutvecklat i de centrala regionerna. Motorvägstätheten är fyra gånger högre än i de perifera regionerna. Det finns dessutom 40 procent mer järnväg och totalt den dubbla längden järnvägssträckningar med dubbelspår i de centrala regionerna. Det finns emellertid tecken som tyder på att regionernas relativa positioner håller på att förändras. Detta gäller i synnerhet de perifera områden där vägsystemet är mest utvecklat och fortsätter att expandera. Utvecklingen medför att regioner som Lissabon, Andalucien i Spanien och Attika i Grekland blir allt viktigare knutpunkter. Tabell 3. BNP per capita i regioner klassificerade utifrån hur pass perifera de är, EU27, 1998 Befolkning (Andel i procent av totalvärdet för varje grupp) BNP p.c. (PPS) över medel BNP p.c. (PPS) under medel Antal regioner (Andel i procent av totalvärdet för varje grupp) BNP p.c. (PPS) över medel BNP p.c. (PPS) under medel Centrala regioner 88,8 11,2 77 11 88 Intermediära regioner 70,3 29,7 35 24 59 Perifera regioner 18,1 81,9 23 88 111 Källa: Eurostat, GD REGIO Total 30

Skillnaden är också mycket stor mellan de centrala respektive perifera regionernas sysselsättningsstruktur. Även om industrins andel av den totala sysselsättningen är av ungefär samma storleksordning (omkring 30 procent), så svarar jordbrukssektorn i de perifera regionera för en sju gånger högre andel av sysselsättningen. Däremot svarar tjänstesektorn för endast 53 procent av sysselsättningen i de perifera regionerna, vilket kan jämföras med motsvarande uppgift för de centrala regionera som är 69 procent. Detta speglar givetvis skillnader i konkurrensförutsättningar och utgör en del av orsakerna till att sysselsättningsgraden i de perifera regionerna är knappt 59 procent, medan motsvarande uppgift för de centrala regionerna är drygt 67 procent (se tabell 3 och tabell A.6). Denna koncentration av ekonomisk verksamhet och befolkning till ett mycket begränsat område inom unionen har inte bara negativa effekter för de perifera regionerna. Även i de centrala regionerna skapas problem med trafikstockningar och en kraftig miljöbelastning. Medan flaskhalsar i trafiken i de perifera regionerna är ett resultat av en låg infrastrukturstandard och brist på kommunikationer, så orsakas problemen i de centrala regionerna av kapacitetsbegränsningar och en alltför intensiv trafik (se karta A.5 och A.6). Trängselproblemen i trafiken och koncentrationen av ekonomisk verksamhet har medfört att de giftiga luftutsläppen är 2,3 gånger större i de centrala regionerna än i de perifera 4 (se karta A.7). De 12 ansökarländernas medlemskap i EU innebär att unionen kommer att omfatta många fler områden med en utvecklingsnivå under genomsnittet. En ny östlig kontinental periferi läggs till det nuvarande maritima södra området. Det innebär att den ekonomiska verksamheten framstår som än mer regionalt koncentrerad än den gör i USA, där verksamheterna jämförelsevis är mer jämnt fördelade. Detta trots att landarealen är två gånger större än den yta ett utvidgat EU omfattar samtidigt som USA:s befolkning är mycket mindre (270 miljoner invånare, 44 procent mindre än EU). I USA kan fyra olika geografiska områden med en global ekonomisk betydelse urskiljas. Var och en av dessa har mer än 15 miljoner invånare och en BNP-nivå per Tabell 4. Centrum för ekonomisk aktivitet i EU respektive i USA % landareal % befolkning % BNP Centrala regioner i EU 13,8 33,0 47,2 Utvecklingscentra i 28,1 48,8 53,5 USA invånare som är över genomsnittet för samtliga stater i USA. Dessa områden svarar tillsammans för 28 procent av USA:s landareal, 49 procent av befolkningen och 54 procent av BNP. Detta uttrycker följaktligen en mycket lägre grad av koncentration än inom EU. En del av skillnaderna mellan EU och USA kan dock förklaras av de olikheter som finns i den fysiska geografin i sig (tabell 4, figur A.5, figur A.6 och karta A.8). Urbana områden Tillväxtcentra för att uppnå en polycentrisk utveckling Goda kommunikationer mellan urbana centra, liksom mellan dessa och landsbygdsområden, hör till de viktigaste förutsättningarna för ekonomisk utveckling. I unionen är det de centrala områdena som har den mest utbyggda infrastrukturen och de mest välutvecklade kommunikationsnätverken (se karta A.9). De studier som genomförts inom ESDP-programmet särskiljer 6 kategorier av regioner: de som domineras av ett omfattande storstadsområde, tätbefolkade stadsregioner med polycentrisk eller en geografiskt spridd ekonomisk utveckling, regioner med en hög befolkningstäthet i urbana områden men som innehåller landsbygdsområden och med en polycentrisk utveckling, landsbygdsområden i anslutning till storstadsregioner, landsbygdsområden med små och medelstora städer, avlägset belägna landsbygdsområden. En polycentrisk utveckling kan äga rum på två nivåer: På EU- nivå, med en utveckling i ett antal tillväxtcentra som är spridda över hela unionen. Detta som kontrast till en utveckling där ekonomisk verksamhet koncentreras till de centrala regionerna och där andra områden förblir perifera. På regional nivå, i områden där det finns ett antal urbana centra, vilka oftast fungerar i samspel med varandra snarare än att det finns ett dominerande centrum. I Europa utgör Randstadtregionen i Nederländerna eller Rhen-området i Tyskland beskrivande exempel, vilka står i kontrast till Parisregionen i Frankrike eller syd-östra England där utvecklingen i hög grad är koncentrerad till London. Strukturen hos centrala regionerna i unionen överensstämmer i hög grad med den polycentriska utvecklingsmodellen, medan de perifera regionerna till stor del karaktäriseras av landsbygdsområden med små och medelstora städer (47 procent av befolkningen i de 31

SIG16 6 Typregioner när det gäller geografisk urban-rural fördelning GDR LIBERGEO - EQUIPE P.A.R.I.S. Källa: Moriconi - Ebrard, Geopolis, 1994, och Eurostat. 0 100 500 km Regioner dominerade av större stad Polycentriska regioner med hög urban och rural täthet Polycentriska regioner med hög urban täthet Landsbygdsregioner som ligger i en större stads närhet Landsbygdsregioner med små och medelstora städer Avlägsna landsbygdsregioner 32

perifera regionerna bor i regioner av denna typ). I de perifera regionerna skulle emellertid en utveckling av urbana centra kunna utgöra en grund för en mer balanserad spridning av ekonomisk verksamhet inom unionen (karta 6). Mer än 44 procent av EU:s befolkning bor i städer med mer än 50 000 invånare, men i endast 22 av dessa överstiger antalet invånare en miljon. 5 De rikaste regionerna i unionen utgörs i realiteten helt och hållet av urbana områden (se faktaruta) 54 av 63 NUTS 3-regioner 6 har en BNP-nivå per invånare som överstiger EU:s genomsnitt. Skillnader mellan urbana områden Arbetslösheten inom EU:s urbana områden som helhet var i genomsnitt 10,1 procent 1999, vilket är något över EU:s genomsnitt (9,2 procent). Långtids- och ungdomsarbetslösheten var också högre än inom resten av unionen. Skillnaderna varierar emellertid betydligt mellan olika medlemsstater, vilket innebär att nivån mer påverkas av nationsspecifika förhållanden än av faktorer som är gemensamma för städerna inom unionen (se tabell A.8 A.10). Många europeiska städer har allvarliga problem med fattigdom och social utslagning i vissa områden. I enlighet med the Urban Audit kan arbetslöshetsnivån mellan olika delar inom en stadsregion, som t. ex. i Hamburg, Toulouse, Neapel, Genua, Glasgow eller Edinburg, variera väsentligt. I vissa fall kan arbetslöshetsnivån i de värst drabbade områdena vara tio gånger högre än i de minst drabbade. Landsbygdsområden Fler äntvå av tre invånare i södra Europa och Irland bor i landsbygdsområden, medan motsvarande uppgift i Belgien, Storbritannien, Tyskland och Italien är färre än en av åtta (se figur A.7). I alla medlemsstater, förutom Portugal, ökar antalet invånare på landsbygden. Befolkningen ökar dock i en varierande grad (se figur A.8 och tabell A.11): I Belgien, Tyskland, Grekland och Spanien är takten i befolkningsökningen med god marginal över det nationella genomsnittet. Uppgiftskällor De två källor som använts för analyserna är the EU Labour Force Survey (LFS) och the Urban Audit. Uppgifterna i LFS r nedbrytbara till tre typer av områden som är indelade efter befolkningsstruktur: Urbana områden: tätbefolkade områden som består av närliggande lokala delområden där respektive delområde har en befolkningstäthet som är större än 500 invånare per kvadratkilometer och med en total befolkning på minst 50 000 invånare. Mellanliggande områden: består av mindre tätbefolkade närliggande lokala delområden där respektive delområde har en befolkningstäthet som ärstörre än 100 invånare per kvadratkilometer och med en totalbefolkning på minst 50 000 invånare. Till denna områdestyp hör också delområden som gränsar till tätbefolkade områden. Landsbygdsområden: består av glesbefolkade delområden som finns utanför urbana eller mellanliggande områden. Det bör noteras att delområden med en låg befolkningstäthet, men som är omgärdade av urbana eller mellanliggande områden räknas till denna grupp, medan de som befinner sig mellan ett urbant och ett mellanliggande område räknas som en del av det mellanliggande området. The Urban Audit genomfördes mellan år 1998 och 2000 med syfte att mäta livskvalitén i unionens små och stora städer. Förstudiefasen, vilken utgör basen för de uppgifter som presenteras i denna text, täcker ett litet urval med 58 urbana centra. Resultaten bör därför tolkas med försiktighet. I Italien, Storbritannien och Österrike är ökningstakten av samma storleksordning som i övriga områden. I Danmark, Frankrike, Irland, Finland och Sverige ökar befolkningen i en lägre takt än i övriga områden. I Portugal minskar befolkningen. Under perioden 1995 till 1999 ökade antalet sysselsatta i unionens landsbygdsområden relativt mer (1,0 procent per år) än antalet sysselsatta totalt inom EU (0,8 procent per år). Det utgör med andra ord inget hinder i sig för att sysselsättningen skall öka om en region präglas av landsbygd. Tvärtom, så kan en attraktiv natur- och kulturmiljö och små trafikproblem vara faktorer som ökar regionens attraktivitet för företagsinvesteringar. Medan landsbygden drabbats av en omfattande sysselsättningsminskning inom jordbrukssektorn, så har samtidigt antalet sysselsatta ökat inom industrin förutom i Tyskland och Österrike och, än mer än i alla regioner 33

som helhet, inom tjänstesektorn. Sysselsättningsökningen inom dessa sektorer har varit större än minskningen inom jordbruket. Landsbygdens ekonomiska och sociala struktur varierar såväl inom unionen som inom de enskilda medlemsstaterna. När det gäller landsbygdens relationer till den omgivande nationella och internationella ekonomin och dess avstånd i förhållande till huvudsakliga ekonomiska centra, så kan tre typer av områden urskiljas: Landsbygdsområden som är integrerade med den omgivande ekonomin och som präglas av ekonomisk och befolkningsmässig tillväxt. Denna typ av områden ligger ofta nära urbana centra och har i allmänhet en inkomstnivå per invånare som är högre än genomsnittet. Industri- och tjänstesektorerna, snarare än jordbruket, svarar för huvuddelen av sysselsättningen. I vissa fall riskerar områden som hör till denna grupp att utvecklas till renodlade bostadsorter, där huvuddelen av invånarna pendlar till arbeten utanför det aktuella området. Detta kan utgöra ett hot mot bygdens traditionella miljö och dess sociala och kulturella arv. I andra fall sker utvecklingen självständigt. Mellanliggande landsbygdsområden som ofta ligger på ett visst avstånd från urbana centra, men med goda förbindelser till dessa och en relativt väl utvecklad infrastruktur. I många av dessa områden spelar jordbruket fortsatt en viktig roll, även om näringslivet blir allt mer diversifierat med en tillväxt inom t. ex. livsmedelsförädling eller tjänstesektorn. I ett antal medlemsländer domineras jordbruket i dessa områden av stora enheter. Perifera landsbygdsområden, som vanligen är glesbefolkade och befinner sig i många fall i unionens perifera delar, långt från urbana centra. Den relativa isoleringen beror ofta på topografin, som exempelvis ett bergigt landskap. De karaktäriseras ofta också av en mycket spridd bosättningsstruktur och en åldrande befolkning, svagt utvecklad infrastruktur, brist på service, en låg genomsnittlig inkomstnivå, en relativt lågutbildad arbetskraft, svagt utvecklade länkar till den omgivande ekonomin och en högandel sysselsatta inom jordbrukssektorn. Gränsregioner Gränsregionerna 7 utgör närmare 40 procent av EU:s landareal och det sammanlagda antalet invånare motsvarar 25 procent av unionens totala befolkning. Gränsregionerna har en än större betydelse i ansökarländerna, där de motsvarar 66 procent av landarealen och 58 procent av befolkningen. En utvidgning av EU kommer därför att leda till att denna typ av regioner ökar betydligt i omfattning inom unionen. I ekonomiska termer kan inte regioner som har landgränser inom EU sägas ha större problem än andra, vilket delvis beror på en ökad ekonomisk integration inom unionen och på den framgång som INTERREG- initiativen har haft. I synnerhet som gränsregionernas BRP per invånare (14 procent över genomsnittet för ett utvidgat EU med 27 länder) är av samma storleksordning som för gruppen av icke-gränsregioner (17 procent över genomsnittet för ett utvidgat EU se karta A.10 och tabell A.12). Regioner med yttre gränser har emellertid en mer problematisk situation, bortsett från de anmärkningsvärda undantag som regionerna som gränsar till ansökarländerna utgör. Medan de som har gränser mot tredjeland har en BRP-nivå som är 5 procent under (ett utvidgat) EU:s genomsnitt, så har regionerna med gränser mot ansökarländerna en BRP-nivå som är 16 procent över genomsnittet för ett utvidgat EU med 27 länder. Det är en väsentligt större skillnad mellan de regioner som ingår i dagens EU och som gränsar till ansökarländerna än mellan de angränsade regionerna inom ansökarländerna. I den senare gruppen motsvarar BRP-nivån per invånare endast 53 procent av (det utvidgade) EU:s genomsnitt, dvs väsentligt mindre än halva nivån i de angränsande regionerna inom dagens EU. De har dock en påtagligt högre BRP-nivåän de regioner i ansökarländerna som har landgränser i öster, där motsvarande uppgift endast utgör 37 procent av genomsnittet för ett utvidgat EU. Områden med speciella geografiska förutsättningar Bergsområden, kust- och maritima regioner, öar och skärgårdsområden utgör en viktig del av unionen. I vissa medlemsländer är denna typ av områden också särskilt framträdande. Flertalet extremt perifera regioner är öar. De utgör emellertid inte en distinkt regiontyp, utan behandlas som en av sju regiontyper, som omnämns i avtalet, med speciella problem. Främst består dessa av bristande tillgänglighet orsakad av deras perifera läge i förhållande till övriga delar av unionen. Medan de regioner som är berättigade till stöd från strukturfonderna definieras med utgångspunkt från administrativa och socioekonomiska kriterier, så ligger den naturgeografiska karaktären till grund för att definiera de 34

områden som hör till denna grupp. Det är emellertid inte alltid självklart vilka faktorer som bör vägas in i detta sammanhang och det finns heller ingen allmänt accepterad definition (i likhet med urban, landsbygd, osv) av denna regiontyp. Dessutom kan inte de naturgeografiska karaktärsdragen alltid sägas vara synonyma med strukturproblem av olika slag. Tre huvudtyper av naturgeografiska områden behandlas i det följande. Bergsområden Bergsområden representerar områden med geografiska hinder. Genom tiderna har flertalet verksamheter koncentrerats till dalgångarna, vilka samtidigt utgör naturliga genomfartsleder. Idag har dock många dalgångar utvecklats till betydande flaskhalsar för trafiken och ökningen av gods- och persontransporter medför ökade risker för såväl trafiksäkerheten som för miljön. Områden som exempelvis Alperna, Pyreneerna, Dolomiterna, de grekiska bergen, Högländerna i Skotland och fjällen i Sverige utgör uppskattningsvis 39 procent av EU:s landareal. I flera av dessa områden domineras näringslivet av jordbruk på de landområden där detta är möjligt turism och andra typer av tjänstenäringar. I övriga områden bedrivs en mycket begränsad ekonomisk verksamhet överhuvudtaget. Vissa bergsområden har ett livskraftigt näringsliv och är väl integrerade med EU:s ekonomi övrigt. Flertalet områden har emellertid problem, vilket framgår av det faktum att mer än 95 procent av dem (i termer av landareal) är berättigade till stöd inom mål 1 och 2 från strukturfonderna (karta 7 och tabell A.13 och A.14). Kust- och maritima områden Kustområden definieras som de områden som är belägna på kustremsan längs EU:s kuster. Bredden på det landområde som utgör kustremsan varierar och är beroende av såväl den naturgeografiska miljön som de administrativa gränserna. I kustområdena ingår många stora städer (Lissabon, London, Stockholm, Köpenhamn, Dublin, Athén, Helsingfors och Haag). Kustområdena motsvar 13 procent av EU:s landareal. Flera av dessa områden är tätbefolkade och har en omfattande turistnäring. Turismen genererar betydande inkomster, men belastarar också miljön. En viktig uppgift är att försöka förena dessa två intressen. Andra områden är nästa helt obefolkade. Sjöfartens ökade omfattning innebär ocksåökade säkerhets- och miljörisker och kan också utgöra ett hot mot strandområden (tabell A.15). Öar Öarnas speciella förutsättningar är i synnerhet av vikt i de fyra södra medlemsstaterna, av vilka tre är sammanhållningsländer. Det finns emellertid också ett stort antal öar i Frankrike, Storbritannien och de tre nordiska länderna, där många är berättigade till stöd från strukturfonderna. (tabell A.16 och A.17). Omkring 95 procent av befolkningen i EU:s öregioner är berättigade till stöd inom mål 1 och 2. När det gäller de mindre öarna så är öarnas tillgänglighet det huvudsakliga problemet. Bristande tillgänglighet minskar möjligheterna att bibehålla ett konkurrenskraftigt näringsliv och en ung välutbildad arbetskraft. Tillgänglighet är ett än större problem för de extremt perifera regionerna. De största öarna är mycket mer integrerade med ekonomin inom övriga delar av EU, även om många för närvarande får lita till strukturstöd för att komma i kapp andra delar av unionen. Det finns betydande skillnader mellan de områden som identifierats ovan när det gäller ekonomiska och sociala karaktäristika. När de anses vara i behov av strukturstöd, inklusive stödfrån strukturfonderna, så bör det utgöra en del av en övergripande strategi, istället för isolerade åtgärder som utformats speciellt för varje typ av område. Samtidigt är det en fördel när det gäller att utveckla gemensamma program mellan områden av samma typ, vilka är skräddarsydda för deras speciella geografiska förutsättningar. 1 Parallellt med utvecklingen av ESDP lanserades i nära samarbete med de 15 medlemsstaterna ett program av olika studier av kommissionen 1998. Som ett resultat av detta program skapades en gemensam förståelse för regionala analyser, vilket dittills hade varit ett försummat område på unionsnivå. Denna del av rapporten baseras på dessa studier, vilka genomförs under en tioårsperiod. 2 Se särskilt Integration and the regions of Europe: how the right policies can prevent polarisation, Braunerhjelm et al. 3 Kanarieöarna, Guadaloupe, Martinique, Guyana, Réunion, Azorerna och Madeira. 4 Källa: ESDP-programmet. 5 Uppskattat antal Källa: EUROSTAT-GISCO. 6 BNP per invånare på NUTS-III nivå är inte alltid ett helt tillförlitligt inkomstmått beroende på att uppgifterna påverkas av pendlingens omfattning. 7 NUTS 3-regioner i de 27 länder som har möjlighet att delta i INTERREG III A eller i PHARE-CBC programmet. 35

Canarias (E) Guadeloupe Martinique (F) (F) Réunion (F) Guyane (F) Açores (P) Madeira (P) SIG16 7 Strukturfonder 2000 2006: Områden som är behöriga för Mål 1 och 2 Mål 1 Mål 2 Regionala gränser Mål 1 Mål 2 Etappvis avveckling (fram t.o.m 31/12/2005) Etappvis avveckling (fram t.o.m 31/12/2006) Mål 2 (delar) Speciella program Etappvis avveckling (fram t.o.m 31/12/2005) Etappvis avveckling (fram t.o.m 31/12/2005) (delar) NUTS2 gränser 0 100 500 km EuroGeographics Association för administrativa gränser 36