Territoriell sammanhållning

Transkript

1 Territoriell sammanhållning Ett centralt mål för EU är enligt fördraget (artikel 2) att främja ekonomiska och sociala framsteg och en hög sysselsättningsnivå och att uppnå en väl avvägd och hållbar utveckling, särskilt genom att skapa ett område utan inre gränser, genom att stärka den ekonomiska och sociala sammanhållningen och genom att upprätta en ekonomisk och monetär union.... Detta innebär att människor inte skall missgynnas av att bo eller arbeta i något särskilt område i unionen. Territoriell sammanhållning har därför inkluderats i konstitutionsförslaget (artikel 3) som ett komplement till unionens mål om ekonomisk och social sammanhållning. Dess vikt bekräftas även i artikel 16 (principer) i fördraget, som tillstår att medborgare skall ha tillgång till grundläggande tjänster, infrastruktur och kunskap genom att framhålla vikten av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse för att främja social och territoriell sammanhållning. Konceptet territoriell sammanhållning täcker mer än begreppet ekonomisk och social sammanhållning i den bemärkelse att territoriell sammanhållning tillför mer och förstärker den ekonomiska och sociala sammanhållningen. Målet är att uppnå en mer balanserad utveckling genom att minska aktuella skillnader, förhindra territoriell obalans och förena regionalpolitik och sektoriell politik, då även denna har en inverkan på olika områden. Målet är även att förbättra territoriell integration och uppmuntra samarbete mellan regioner. Den territoriella balansen i EU uppvisar en rad egenskaper som kan hota den harmoniska utvecklingen av unionens ekonomi under kommande år: Den andra sammanhållningsrapporten har fastställt att ekonomisk aktivitet och befolkning på EU-nivå i stor utsträckning är koncentrerad till unionens centrala delar (som sträcker sig från norra Yorkshire i England, Franche-Comté i Frankrike, Hamburg i norra Tyskland, till Milano i norra Italien). Detta område täcker 18 procent av EU15:s landyta och representerar 41 procent av befolkningen, 48 procent av BNP och 75 procent av FoU-utgifterna. Utvidgningen kommer endast att förstärka denna koncentration genom att öka EU:s landyta och befolkning, men endast bidra med en relativt liten ökning av BNP. På nationell nivå råder alltjämt obalans mellan stadsområden och övriga landet vad gäller ekonomisk utveckling. Detta kännetecknar i synnerhet anslutningsländerna. På regional nivå förekommer alltjämt en rad skillnader utöver de som mäts i BNP eller arbetslöshet, varav vissa ökar. Det gäller i synnerhet ekonomisk utveckling, som åtföljs av en allt större överbefolkning, föroreningar och social utslagning i storstadsregionerna. Samtidigt genomgår en rad landsbygdsområden svårigheter till följd av otillfredsställande ekonomisk samverkan med omgivande små och mellanstora städer, vilket ofta försvagar den regionala ekonomin. När ekonomisk aktivitet och befolkning ökar tenderar storstadsområden att växa och breda ut sig över den omgivande landsbygden, vilket ger upphov till områden som numera är kända under beteckningen rurban. Samtidigt drabbas landsbygdsområden, där det inte finns några större städer, av minskad befolkning och en alltmer begränsad tillgång till grundläggande tjänster. I regioner och städer utvecklas isolerade öar av fattigdom och social utslagning där man oftast endast har en begränsad tillgång till grundläggande tjänster. I en rad specifika områden som begränsas av geografiska särdrag (öar, glest bebodda områden i norr och vissa bergstrakter) minskar befolkningen och andelen äldre ökar. Tillgänglighet förblir ett problem i dessa områden, vars miljö även är känslig och hotad av exempelvis torka, regelbundna skogsbränder och översvämningar. EU:s ytterområden lider av flera geografiska och naturbetingade handikapp (vilket tillkännagavs i EU:s fördrag, artikel 299.2). I dessa områden finns alltjämt allvarliga ekonomiska och sociala problem som är svåra att lösa eftersom områdena är isolerade, ligger långt bort och har särskilda topologiska karakteristika. De har TREDJE RAPPORTEN OM EKONOMISK OCH SOCIAL SAMMANHÅLLNING 27

2 även ofta speciella klimatförutsättningar, små marknader och är beroende av ett begränsat antal produkter. Det är omöjligt att bortse från dessa territoriella skillnader då de inte bara skapar allvarliga problem i perifera regioner och ytterområden, samt överbefolkning i vissa centrala områden, då de även påverkar hela EU-ekonomins konkurrenskraft. För att kunna betala kostnaderna för överbefolkning och konsekvenserna av regionala skillnader tvingas man till en resursfördelning som inte är optimal. Det innebär även sämre ekonomisk konkurrenskraft och lägre effektivitet än vad som potentiellt skulle kunna uppnås i de drabbade regionerna, oavsett om dessa är attraktiva områden i de centrala delarna eller eftersatta perifera områden. Dessa problem kan leda till en utveckling där exempelvis svårigheter att få tillgång till forskning, innovation och nätverk inom informations- och kommunikationsteknologi ytterligare hämmar den ekonomiska utvecklingspotentialen i regioner som redan släpar efter. För att bekämpa territoriella skillnader och uppnå en mer avvägd ekonomisk utveckling mellan områden krävs en bättre koordinering och samverkan av utvecklingsprogram. Europeiska rådet definierade därför i Potsdam 1999 det regionala utvecklingsperspektivet inom Europeiska unionen (ESDP). Att främja en väl avvägd utveckling Territoriell obalans i fördelningen av städer Städer utgör medel för regional utveckling och det är i deras geografiska fördelning inom EU som obalansen mellan centrala och perifera områden blir som mest tydlig. En analys av städer, deras potential och omfattningen av deras samarbete visar följande tendenser 10. Tillväxt sker fortfarande i de centrala delarna av Europa och i huvudstäder där företags huvudkontor, forskningsaktivitet, utbildning och kulturutbud är koncentrerat (i London, de stora holländska stadsregionerna och städer i nordvästra Tyskland ökar befolkningen fortfarande markant). Över 70 städer och storstadsregioner, varav 44 med över en miljon innevånare, erbjuder dessa viktiga strategiska verksamheter och kan ses som tillväxtmetropoler av stor vikt för Europa. Bland dessa städer är de som ligger längs en båge som sträcker sig från London till Milano via storstadsregioner längs Rhenfloden (Essen och Köln) särskilt viktiga. I anslutningsländerna sker det, trots en minskad befolkning, en markant befolkningstillväxt i större städer, i synnerhet i Budapest, Prag, Ljubljana och de baltiska staternas huvudstäder. Det enda undantaget är Polen där det finns fem stora stadsregioner som rivaliserar med Warszawa. Nya tendenser har uppkommit som visar på en minskad polarisering i utvecklingen och framväxten av en rad stadsregioner i de perifera delarna av EU. Dessa är: En utvidgning av de centrala områdena österut, med växande städer såsom Berlin, München och Wien. Huvudstäder i Skandinavien, i synnerhet Stockholm och Helsingfors, har blivit ekonomiskt starka, särskilt vad gäller teknologi. Ett antal stadsområden i perifera delar av EU, såsom Dublin, Aten och Lissabon, har också upplevt en markant ökning i BNP per capita under de senaste tio åren. Ett antal stadsregioner som ligger utanför de centrala delarna tycks ha haft en befolkningspotential och en ekonomisk potential som har varit tillräckligt stark för att locka till sig forskningsaktivitet. De tycks även med tiden komma kunna ansluta sig till de viktigaste europeiska och internationella centrumen för beslutsfattande. Dessa tycks vara i stånd att i framtiden stimulera tillväxt i perifera områden och skapa en mer avvägd ekonomisk utveckling i EU. Det går att identifiera ett fyrtiotal sådana stadsregioner som ligger utanför de centrala delarna av EU. Dessa kan indelas enligt fyra kriterier som visar på deras styrka och svagheter: befolknings- 28 TREDJE RAPPORTEN OM EKONOMISK OCH SOCIAL SAMMANHÅLLNING

3 Markanta skillnader mellan och inom städer Undersökningen av europeiska städer, Urban II Audit, täcker för närvarande 189 städer i EU15 (65 i de centrala delarna och 124 i de perifera delarna). Den gör det möjligt att studera tre typer av skillnader skillnader mellan städer i de centrala delarna och dem i periferin, skillnaderna mellan stora och mellanstora städer, samt mellan innerstadsområden. De viktigaste resultaten är följande: Säkerhetsbristen är mer markerad i stora städer än i mellanstora städer. I Storbritannien är till exempel antalet våldsöverfall två gånger så många i stora städer som i mellanstora städer och antalet mord tre gånger så högt. Detta är även mer markerat i städer i de centrala delarna av EU än i perifera områden. Föroreningar visar ett tydligt samband mellan centrala delar och periferin. Städer i de centrala delarna har exempelvis 14 dagar med maximalt höga ozonnivåer om året, medan städer i perifera områden har mindre än en dag. Arbetslöshet verkar vara mer relaterat till nationella faktorer än huruvida städerna ligger i centrala eller perifera områden, eller deras storlek. Samma gäller fattigdom (andelen av befolkningen som befinner sig under fattigdomsgränsen är i genomsnitt 9 procent i de centrala delarna och 16 procent i de perifera områdena). Samtidigt råder stora skillnader mellan olika områden inom städerna, med exempelvis skillnader i arbetslöshetsnivå på 8 till 1 i Porto, där genomsnittsnivån är låg och 5 till 1 i Marseille, där den är hög. mängd och befolk-ningstillväxt, konkurrenskraft, transport-förbindelser, samt regionernas deltagande i kunskapsekonomin. Lyon är ett bra exempel på en stad som uppfyller dessa fyra kriterier, medan Bilbao endast uppfyller ett av dem (kunskap) men detta mycket väl och Porto och Krakow endast har ett medelvärde på alla fyra sammanlagt. Dessa 40 regioner uppvisade totalt en ökning av BNP på mellan 3,3 och 4,1 procent per år mellan 1995 och 2000, vilket kan jämföras med tillväxtmetropolernas 3 procent och 4-5 procent i ett antal perifera stadsregioner som konstaterades ovan. En analys av nätverk för samarbete mellan städer visar följande: Det finns ett starkt nätverk mellan de viktigaste metropolerna i de centrala delarna av Europa (vad gäller handel, universitet och transportförbindelser), däribland London, Paris, Frankfurt, Amsterdam, Milano och inom en snar framtid Berlin. Utanför denna grupp råder det brist på strategiskt samarbete mellan städer. I anslutningsländerna finns inga nätverk alls mellan små och mellanstora städer, förutom i Tjeckien och Slovenien. Obalans inom regioner Landsbygdsområdenas framtid är alltmer beroende av den övergripande ekonomiska utvecklingen på landsbygden och kräver i vissa fall en verklig förändring av de ekonomiska och sociala grundförutsättningarna, fysisk infrastruktur, tillgång till informations- och kommunikationsteknologi och annan teknologi, fler arbetstillfällen (såsom småoch medelstora företag och landsbygdsturism) och bevarandet av affärsdrivande verk. En sådan politik måste integreras i en regional strategi knuten till utvecklingen av ekonomiska relationer och samarbete med stadsregioner. Den utmaning som landsbygdsområden står inför ser olika ut beroende på var de ligger i förhållande till de städer som nämndes ovan. I stora drag går det att urskilja tre typer av landsbygdsområden beroende på deras integration i det övriga landets ekonomi och deras förbindelser med stora centrum för ekonomisk aktivitet: Områden som är integrerade i den globala ekonomin och där det råder ekonomisk tillväxt och befolkningstillväxt ligger i allmänhet nära en stadsregion. Tillverkningsindustri och tjänster är viktiga för sysselsättningen, även om större delen av landytan används för jordbruk (i Frankrike är till exempel en tredjedel av lantbruken be- TREDJE RAPPORTEN OM EKONOMISK OCH SOCIAL SAMMANHÅLLNING 29

4 lägna i sådana områden). Den höga befolkningstillväxten och urbaniseringen gör att det finns behov av att bättre utnyttja marken för att undvika miljöförstöring och olämpligt markutnyttjande. Trots att detta blir allt viktigare har medlemsländernas stadspolitik, med undantag av Storbritannien och Sverige, en tendens att inte ta tillräcklig hänsyn till förhållandena mellan städer och landsbygd. Mellanliggande landsbygdsområden befinner sig relativt långt bort från stadsregioner, men har goda transportförbindelser och en relativt utvecklad infrastruktur. De tenderar att ha en stabil befolkningsnivå och befinner sig ofta i en fas av ekonomisk diversifiering. I ett flertal medlemsländer ligger stora lantbruk i dessa områden. Det gäller att bevara dessa regioners jordbrukspotential, öka takten på den ekonomiska diversifieringen och stärka förbindelserna med små och mellanstora städer. Isolerade, glesbefolkade landsbygdsområden är ofta belägna i perifera områden, långt från stadsregioner och viktiga transportförbindelser. Ofta finns det en topografisk förklaring till att de är avskilda (till exempel en bergskedja). Dessa områden har ofta en åldrande befolkning, dålig infrastruktur, en låg nivå vad gäller utbud av grundläggande tjänster och inkomst per capita, lågkvalificerad arbetskraft, samt en relativt dålig integration i den globala ekonomin. Befolkningen, som minskar, är ofta i stor utsträckning beroende av jordbruk. Områdena ligger främst i sydvästra Portugal, norra och nordöstra Spanien, centrala delarna av Frankrike, Skottland, Finland och Sverige. Utmaningen här består i att ge områdena ny livskraft och bevara ekonomisk aktivitet och tillgång till allmänna tjänster. Det finns även behov av att utveckla transportförbindelser med städer även om dessa ligger relativt långt bort. Regioner med geografiskt betingade handikapp Regioner med specifika och permanenta geografiska särdrag som hämmar deras utveckling, såsom mycket avlägset belägna regioner, öar, bergsregioner och glesbefolkade områden i Europas nordligaste delar, har särskilda problem med tillgänglighet och integration med övriga av EU. De sju yttersta regionerna i EU omfattar 25 öar samt Guyana och har sammanlagt en befolkning på omkring fyra miljoner. Regionerna har en rad naturbetingade handikapp som gör det svårt att förbättra ekonomiska och sociala förhållanden, inte minst det faktum att de befinner sig så långt ifrån ekonomiska och administrativa center och fastland. Réunion ligger längst bort, mer än 9000 km från Paris och 1700 km från Afrikas kust, medan Kanarieöarna, som befinner sig närmast land, ändå ligger 250 km från kusten. Dessutom tillkommer regionernas naturkarakteristika (många regioner är ögrupper med liten landyta och befolkning), svår terräng och klimat. Med undantag av Kanarieöarna (som representerar nära 45 procent av den totala befolkningen i de sju mest avlägset belägna regionerna och där BNP per capita endast låg på cirka 6 procent under det spanska genomsnittet), är BNP per capita endast 57 procent av EU15:s genomsnitt. Réunion, Guyana och Azorerna är bland de tio fattigaste regionerna. De ligger alla efter i den ekonomiska utvecklingen, har en alltför stor tilltro till jordbruk och hög arbetslöshet. Medan befolkningen fortfarande ökar i de franska utomeuropeiska departementen, minskar den på Madeira och Azorerna, som har en hög utvandringsnivå. Kanarieöarna, som däremot erfar ett tryck från den ökade befolkningstillväxten, är alltför beroende av turism och saknar diversifiering inom andra aktiviteter. Förutom dessa öar finns det 284 befolkade öar i EU15 med 9,4 miljoner människor (3 procent av EU15:s totala befolkning) och en landyta på km 2 (3 procent av EU15:s totala landyta). Dessa öars ekonomiska utveckling är ständigt hämmad av deras relativa isolering och de extra kostnader som detta medför. Dessutom har öarna i många fall bergsterräng och/eller ingår i eftersläpande perifera regioner i likhet med dem i italienska Mezzogiorno, Grekland och Skottland. Många regioner består även av småöar, vilket i de flesta fall brukar vara ytterligare ett hinder då transportförbindelser med fastlandet och tillgång till allmänna tjänster finns på huvudön. 30 TREDJE RAPPORTEN OM EKONOMISK OCH SOCIAL SAMMANHÅLLNING

5 Öarna är relativt jämnt fördelade mellan Atlanten, Östersjön och Medelhavet, även om de 119 öarna i Medelhavet står för 95 procent av deras totala befolkning och 85 procent av befolkningen bor på Sicilien, Sardinien, Balearerna, Kriti och Korsika. Övriga öar tenderar att vara mindre och mer glesbefolkade. De enda öarna som är något större är den svenska ön Gotland, de skotska öarna Lewis och Harris och huvudön Orkney. Genomsnittlig BNP per capita 2001 var 72 procent av EU15:s genomsnitt och i de flesta fall (Balearerna är det främsta undantaget) var BNP lägre än i andra delar av deras respektive länder. Öarna är ofta ekonomiskt utsatta eftersom aktiviteten främst är koncentrerad till två sektorer jordbruk och fiske, samt turism. Bergsområden, som finns spridda över EU15, täcker 40 procent av landytan och har en befolkning på omkring 67 miljoner, det vill säga cirka 18 procent av EU15:s befolkning. Efter utvidgningen till EU25 kommer befolkningsproportionen att vara i stort sett densamma, medan landytan kommer att minska något i proportion eftersom befolkningstätheten är något större i bergsområden i de nya medlemsländerna än i andra regioner. Bergsregioner är mer beroende av jordbruk än andra områden, i synnerhet i anslutningsländerna, men även i EU15. Trots att ett antal bergsområden ligger nära ekonomiska knutpunkter och EU:s större öppna marknader blir transportkostnaderna ofta höga och många jordbruksaktiviteter olämpliga på grund av terrängen. Arbetslösheten är ofta högre i bergsregioner i de mest perifera områdena, såsom i de norra delarna av de nordiska länderna, Skottland, Nordirland och Storbritannien, samt i sydliga bergskedjor i Spanien, södra Italien, på Korsika och Sicilien. Arbetslösheten är däremot i de flesta fall relativt låg i bergsområden som ligger nära viktiga industri- och stadsregioner eller där dessa finns inom själva området, såsom delar av Wales, norra Apenninerna i Italien och längs de norra och södra delarna av Alperna i Frankrike, Tyskland och Italien. Det finns emellertid undantag såsom Ardennerna i Belgien och Orebergen i Tjeckien och Tyskland. Även om det krävs ytterligare undersökningar talar resultaten från studien för att ekonomisk diversifiering från jordbruk till tjänster har en benägenhet att gå snabbare i låglandsområden än i och omkring bergsområden och att förekomsten av storstäder i och omkring bergsområden i mycket stor utsträckning stimulerar industriell verksamhet eller, alternativt, att god tillgång till resurser i bergsområden kan leda till att storstäder utvecklas i närheten av dessa områden. De visar även på att sysselsättning inom tjänstesektorn tenderar att vara hög i rikare bergsregioner, i synnerhet inom turism (såsom i Alperna) och allmänna tjänster i glesbefolkade områden (i synnerhet i Sverige och Finland). Sedan Finland och Sverige gick med i EU 1994 har glesbefolkade områden blivit en viktig fråga för sammanhållningspolitiken. Delar av områdena norr och söder om polcirkeln har en genomsnittlig befolkningstäthet på under fem innevånare per km 2 vilket är långt under nivån någon annanstans i unionen, med undantag av Skottlands högland och öar 11. Genomsnittlig BNP per capita i dessa områden är 87 procent av EU:s genomsnitt, vilket är betydligt lägre än i andra områden i de respektive länderna. Arbetslösheten brukar även ligga över det nationella genomsnittet. Vanligtvis står tjänstesektorn för en stor del av sysselsättningen, i synnerhet allmänna tjänster, i Sverige, medan fler människor arbetar inom jordbruk och industri, i synnerhet i trä-, massa- och pappersindustrin i Finland. Det är särskilt i de svenska regionerna som ökningen av BNP har varit svag sedan mitten av 1990-talet (med en tillväxttakt på endast omkring hälften av EU:s genomsnitt) och sysselsättningsnivån har inte återhämtat sig från de många uppsägningar som skedde under lågkonjunkturåren i början av 1990-talet. Befolkningen sjunker i allmänhet i en takt som annars endast förekommer i regioner med allvarliga strukturella problem. Under 1990-talet förlorade Kainnu och Lappland i genomsnitt 1 procent av befolkningen årligen, medan befolkningsnivån i Norrbotten i Sverige sjönk med 0,6 procent per år (tabell A1.8). 12 TREDJE RAPPORTEN OM EKONOMISK OCH SOCIAL SAMMANHÅLLNING 31

6 EUROPEAN SPATIAL PLANNING OBSERVATION NETWORK 1.6 Befolkningsförändringar, : huvudsakliga förändringar Befolkningen ökar med Positiv migrationsbalans och positiv naturlig balans Positiv migrationsbalans och negativ naturlig balans Negativ migrationsbalans och positiv naturlig balans Befolkningen minskar med Negativ migrationsbalans och positiv naturlig balans Positiv migrationsbalans och negativ naturlig balans Negativ migrationsbalans och negativ naturlig balans Uppgifter saknas AT, CH, DE, FI, EL, MT, NL, PT, SE, UK: NUTS2 Källa: ESPON databas Data från: EU15 och N12: Eurostat; Norge och Schweiz: nationella statistiska centralbyråer Denna karta speglar inte nödvändigtvis ESPON-kommitténs åsikter km EuroGeographics Organisation för de administrativa gränserna 32 TREDJE RAPPORTEN OM EKONOMISK OCH SOCIAL SAMMANHÅLLNING

7 Gemensamma problem för områden med geografiskt betingade handikapp Alla dessa regioner har, oavsett var de är belägna i EU, gemensamma problem vad gäller tillgänglighet och avstånd till viktiga marknader som gör att såväl rese- som transportkostnader har en benägenhet att vara högre och som hämmar den ekonomiska utvecklingen. Dessutom är det vanligtvis dyrare att bygga olika former av infrastruktur och tillhandahålla hälsovård, utbildning och grundläggande tjänster eftersom områdena ligger avlägset och terrängen gör dem svårtillgängliga. De högre kostnaderna är även svårare att motivera eftersom endast ett litet antal människor drar nytta av ovan nämnda tjänster och infrastruktur. I många fall når inte befolkningsmängden eller marknaden upp till den kritiska gräns som krävs för att motivera ekonomisk investering. Till detta problem tillkommer att befolkningen minskar och andelen äldre ökar då unga människor ger sig av (karta 1.6). Vad gäller öar så tycks det finnas en kritisk befolkningsstorlek på omkring innevånare. Över detta antal sker det ofta en befolkningstillväxt, unga människor utgör en relativt stor andel av befolkningen och det finns god tillgång till utbildning och hälsovård. Under denna nivå är det ofta fler människor som lämnar ön än som tillkommer, andelen äldre ökar och tillgången till tjänster är otillräcklig. I bergsområden i EU15 är befolkningstätheten (51 innevånare per km 2 ) knappt hälften av EU:s genomsnitt, även om den i omkringliggande områden är betydligt högre, vilket visar att dessa områden upplevs som attraktiva platser att leva och arbeta på. Det vanligaste är att befolkningen minskar, men ett antal områden har börjat locka till sig människor och nya företag. I anslutningsländerna är bilden i stort sett densamma, även om befolkningstätheten i motsvarande områden nästan är två gånger högre än i EU15 och endast något under genomsnittet. Bergsområdens tillgänglighet I en ny undersökning där man bland annat studerat bergsområden har man skapat ett index för att dela in dessa efter tillgänglighet. Kriterierna var områdenas avstånd luftvägen till huvudstäder och andra städer, till universitet och hälsovård, samt hur täta transportförbindelser som fanns att tillgå (vägar, järnvägar och flygplatser). Bergsområden med mycket god eller god tillgänglighet finns exempelvis i norra England, Slovakien och på Sicilien. De inkluderar även Alperna, Karpaterna, Sudeterna, alla tyska områden och Ardennerna, samt tre spanska och två portugisiska områden. Områden med relativ tillgänglighet utgörs av de första två grupperna. Dessa inkluderar områden i Grekland, Spanien, Wales, Finland och Centralmassivet i Frankrike. Områden med dålig tillgänglighet ligger norr om den tredje gruppen, i synnerhet i Skottlands högland och på dess öar och i de flesta svenska och finska bergsområden. En rättvisare tillgång till tjänster av allmänt ekonomiskt intresse Det går alltså att konstatera att vissa regioner har stora problem. Ett viktigt villkor för territoriell sammanhållning är emellertid att alla, oavsett var de bor, har lika tillgång till grundläggande tjänster, resurser och utbildning, med andra ord till vad som kallas tjänster av allmänt ekonomiskt intresse. Det som först avgör om en region skall anses perifer eller ej är dess tillgång till ett effektivt transportnät med lämpliga förbindelser till de mer centrala områdena i unionen. Regioner med goda förbindelser till marknader har även bättre förutsättningar att vara produktiva och konkurrenskraftiga. För närvarande är vägnätet ofta mer utvecklat i de centrala delarna av EU än i perifera områden. Det har byggts alltfler motorvägar under senare år, men möjligheten att via vägar förflytta sig från perifera TREDJE RAPPORTEN OM EKONOMISK OCH SOCIAL SAMMANHÅLLNING 33

8 till centrala områden där marknader är belägna förblir begränsade. Detta gäller i synnerhet för de flesta mål 1-regioner i Portugal, Grekland och västra Irland och de baltiska staterna (karta A1.5). Det gäller i ännu större utsträckning järnvägar eftersom detta nätverk i allmänhet inte hållit takt med vägförbättringar i de flesta perifera regioner. Rumänien, Bulgarien, södra och centrala Italien, norra Danmark, samt Grekland och delar av Spanien, med undantag av snabbtågslinjen Madrid-Sevilla, har särskilt dåliga järnvägsförbindelser till de mer centrala områdena i EU (karta A1.6). Förbindelser till centrala regioner luftvägen är betydligt bättre eftersom det finns internationella flygplatser även i de mest avlägsna områden. Förbättrade flygförbindelser måste emellertid sättas in i ett globalt perspektiv med tanke på den begränsade mängd varor som generellt sett transporteras luftvägen (karta A1.7). Även om skapandet av det transeuropeiska nätverket kommer att förbättra förbindelserna för i synnerhet anslutningsländerna särskilt Bulgarien och Rumänien så kommer effekten att vara mycket olika mellan perifera regioner beroende på hur väl deras förbindelser är med viktiga motorvägar, vilket i sin tur beror på de sekundära nätverkens skick. Tillgång till nya teknologier, i synnerhet informations- och kommunikationsteknologi, är särskilt viktigt för perifera regioner och regioner med geografiskt betingade handikapp eftersom nya teknologier gör att avstånd och den tid det tar att nå centrala områden i EU blir mindre viktigt. Nya teknologier är emellertid även avgörande för perifera regioner eftersom de är nödvändiga för att företag skall vilja flytta dit. Begränsad tillgång till teknologi kommer med största sannolikhet att vara till skada för regionernas utveckling och resultera i att företag inte lockas av att basera sin verksamhet där. Utvecklingsprioriteringar Ekonomiska och sociala förhållanden skiljer sig markant mellan olika regioner beroende på vilka geografiskt betingade handikapp dessa har. Regionerna har emellertid det gemensamt att de vanligtvis är fattigare och har högre arbetslöshet än resten av landet, eller vad gäller ytterområden att de är fattigare och har sämre sysselsättningsnivåer än närliggande områden. Både BNP per capita och sysselsättning påverkas emellertid oundvikligen, med undantag av de sistnämnda områdena, av landets ekonomi och dess ekonomiska prestation. Geografiskt betingade handikapp medför inte alltid dåliga ekonomiska villkor. Många exempel har visat att det finns möjlighet att förvandla de geografiska särdragen till tillgångar som sedan kan leda till utveckling. Dessutom utgör många av dessa regioner en viktig del av EU:s naturarv och erbjuder olika aktiviteter inom bland annat kultur och fritid. Detta är anledning nog att hålla dem levande och se till att de förblir bebodda. Det är med andra ord viktigt att förbättra förbindelserna med dessa regioner, samt att bevara och utveckla grundläggande tjänster. Det är likaså viktigt att den ekonomiska utveckling som sker i regionerna tar hänsyn till deras naturarv och inte hotar de geografiska särdrag som är, eller kan bli, en viktig relativ fördel vid boende och företagande. När den kunskapsbaserade ekonomin utvecklas kommer närheten till råmaterial och till och med till stora marknader att bli mindre viktig för företag då de måste välja var de skall basera sin verksamhet. Regionens natur och omgivningar kommer därmed att kunna bli mer avgörande, även om det självfallet måste finnas tillgång till grundläggande tjänster så som nämndes ovan. Ekonomisk utveckling i dessa känsliga områden måste därför mer än någon annanstans ta hänsyn till och bevara naturen, vilket inte bara innebär att denna prioritering skall integreras i beslutsprocessen vid investeringar, men även att man där det är möjligt skall söka finna alternativ som förbättrar och stärker miljö och regional konkurrenskraft. Exempel på sådana så kallade win-win-alternativ är att återställa områden som tidigare kommit till skada av industrier och försöka göra dem till platser för nytt företagande, att modernisera järnvägsförbindelser för att göra regionerna mer tillgängliga istället för att bygga nya motorvägar, samt att ut- 34 TREDJE RAPPORTEN OM EKONOMISK OCH SOCIAL SAMMANHÅLLNING

9 Canarias (E) Guadeloupe Martinique Réunion Guyane (F) Açores (P) Madeira 1.7 Territoriell mångfald: splittrade naturområden Mindre än 20 procent naturområden Mellan 20 och 50 procent naturområden; mycket splittrat Mellan 20 och 50 procent naturområden; något splittrat Mellan 20 och 50 procent av naturområden; litet splittrat Mer än 50 procent naturområden Tättbebyggda områden Uppgifter saknas Naturområden = alla områden (NUTS3-nivå) med undantag av tättbebyggda områden och jordbruksbyggd. Källa: CORINE Landcover km EuroGeographics Organisation för de administrativa gränserna TREDJE RAPPORTEN OM EKONOMISK OCH SOCIAL SAMMANHÅLLNING 35

10 veckla rena, förnybara energikällor för att ersätta elanläggningar som använder kol och olja och som förbrukar naturtillgångar och förorenar luften. Trots att sådana win-win-alternativ inte alltid är möjliga att finna så bör en viktig grundsats i utvecklingspolitiken i både känsliga regioner och övriga områden vara att välja strategier som minimerar all skadlig inverkan på miljön och som därmed säkerställer en hållbar och långsiktig utveckling och inte endast använder kortsiktiga lösningar för att stimulera tillväxt. Miljöproblemen är särskilt alarmerande i områden inom EU med hög befolkningskoncentration, och därmed ekonomisk aktivitet av olika slag, och i områden där det råder stor exploatering av naturtillgångar, i synnerhet i form av jordbruk, gruvindustri och liknande industri. Dessa områden är koncentrerade till särskilda regioner och är långtifrån jämnt spridda inom unionen (karta 1.7). Det gäller att komma till rätta med miljöföroreningar och förhindra vidare miljöförstöring i områdena. Det är även av stor vikt att förhindra fortsatt miljöförstöring i regioner som delvis kan klassas som naturområden och som antingen överges eller där mänsklig aktivitet successivt breder ut sig. I det första fallet blir regionerna alltmer splittrade, i det andra fallet saknar de skydd för förbrukningen av naturtillgångar. Dessa mål måste därför vara en del av ekonomisk utvecklingsstrategi i EU för att garantera en hållbar utveckling. Faktorer som avgör tillväxt, sysselsättning och konkurrenskraft På mötet i Lissabon i mars 2000 ställde den Europeiska unionen upp målet att bli den mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomin i världen, i stånd att skapa en hållbar och ihållande tillväxt med fler och bättre arbeten och närmre sammanhållning. I samband med detta fastställdes ett antal prioriteringar: Prioritera innovation och företagande, bland annat genom att skapa närmare samarbete mellan forskningsinstitut och industri, utveckla gynnsamma villkor för FoU, förbättra tillgången till finans och know-how och uppmuntra nya företagssatsningar. Garantera full sysselsättning genom att framhålla vikten av att skapa nya arbetstillfällen, öka produktivitet och kvalitet på arbetsplatser, samt främja livslångt lärande. Garantera en arbetsmarknad som tar hänsyn till alla, med minskad arbetslöshet och där sociala och regionala skillnader i tillgång till arbete minimeras. Sammanbinda Europa, i synnerhet med hjälp av en bättre integration och förbättrade transport-, telekommunikations- och energinätverk. Skydda miljön, i synnerhet då detta stimulerar innovation, samt introducera ny teknologi exempelvis inom energi- och transportsektorerna. Europeisk sammanhållningspolitik bidrar i mycket stor utsträckning till att uppnå dessa mål, i synnerhet i de regioner där det finns outnyttjade ekonomiska möjligheter och arbetstillfällen, som genom riktade politiska åtgärder för sammanhållning kan utnyttjas maximalt och därmed bidra till EU:s ekonomiska tillväxt. För att skapa en hållbar regional utveckling måste man utgå från ett politiskt handlingsperspektiv där gynnsamma förhållanden skapas på nationell nivå, i synnerhet i form av en makroekonomisk miljö som leder till tillväxt, sysselsättning och stabilitet och skatte- och regelsystem som uppmuntrar företagande och skapande av arbetstillfällen. Två slags villkor måste uppfyllas på regional nivå. För det första krävs väl avpassade resurser till grundläggande infrastruktur (i form av effektiva transport-, telekommunikations- och energinätverk, god vattenförsörjning och miljöresurser osv.), samt arbetskraft som besitter den rätta kunskapsnivån och lämpliga färdigheter. Det är särskilt viktigt att stärka både fysiskt kapital och humankapital, samt att förbättra institutionella stödresurser och redan existerande administrativa ramverk, i synnerhet i mål 1-regioner och i anslutningsländerna, där dessa för närvarande är bristfälliga. 36 TREDJE RAPPORTEN OM EKONOMISK OCH SOCIAL SAMMANHÅLLNING