egen vegopizza, utan att behöva kompromissa om smaker.

Tortizza Ett rekordsnabbt sätt att göra egen pizza på är att fuska sig förbi momentet med hemmagjord pizzadeg och använda sig av färdigköpta tortillabröd. Då kan man i stället koncentrera sig på fyllningen, och låta var och en i familjen komponera sin

egen vegopizza, utan att behöva kompromissa om smaker. Curry, banan och jordnötter, 4 pizzor 4 2 4 2 2 1 tortillabröd dl tomatsås (färdig eller hemmagjord) dl mild ost (ca 160 g) tsk currypulver bananer dl jordnötter Sätt ugnen på 250 grader. Lägg tortillabröden på en bakplåtspappersklädd plåt och bred cirka 0,5 dl tomatsås på varje bröd. Strö över ost och currypulver. Skiva bananen och hacka eventuellt jordnötterna (smart om barnen ska äta) och lägg på. Grädda i mitten av ugnen i cirka fem minuter eller tills osten smält och pizzorna fått fin färg. Kantarellpizza med sparris och zucchini, 4 pizzor 4 tortillabröd 2 dl tomatsås (färdig eller hemmagjord) 4 dl mild ost (ca 160 g) 2 dl kantareller En bit zucchini Ett knippe sparris Timjan eller oregano Sätt ugnen på 250 grader. Lägg tortillabröden på en bakplåtspappersklädd plåt och bred cirka 0,5 dl tomatsås på varje bröd. Strö över osten. Ansa kantarellerna och skär dem i halvor. Skölj sparrisen och

skär bort den träiga nederdelen. Dela den i bitar. Skölj zucchinin och hyvla skivor av den. För mer smak kan man fräsa kantareller, zucchini och sparris i smör och lite vitlök innan de läggs på pizzan. Lägg på pizzorna och grädda i mitten av ugnen cirka fem minuter eller tills osten smält och pizzorna fått fin färg. Toppa med timjan eller oregano. Pestopizza med kronärtskockor, tomat och oliver, 4 pizzor 4 tortillabröd 2 dl tomatsås (färdig eller hemmagjord) 1 2 bollar mozzarellaost (ca 160 g) En ask små tomater 200 g champinjoner En burk konserverade kronärtskockor En liten burk oliver 4 msk pesto Ett par nävar rucolablad Sätt ugnen på 250 grader. Lägg tortillabröden på en bakplåtspappersklädd plåt och bred cirka 0,5 dl tomatsås på varje bröd. Dela mozzarellabollarna i småbitar och strö ut. Skiva tomaterna, champinjonerna och kronärtskockorna och lägg på tillsammans med oliver. Grädda i mitten av ugnen cirka fem minuter eller tills osten smält och pizzorna fått fin färg. Toppa med pesto och rucola. Superenkel tomatsås: Hacka en lök och en vitlöksklyfta, och fräs i lite olja. Tillsätt en matsked tomatpuré och 500 g passerade tomater. Smaksätt med en grönsaksbuljongtärning, en tesked strösocker, en matsked balsamvinäger och lite torkade örter, t.ex.

oregano. Låt såsen koka så länge som möjligt, ju längre desto godare. Recept: Sara Ask och Lisa Bjärbo i boken Mera vego på Ordfront förlag. Majsplättar på kokosmjölk Pannkaka, plättar eller våfflor? Om barnen i våra familjer hade fått bestämma över middagsmenyn skulle det inte behövas mycket mer variation än så. Någonsin. Men som vuxen är det lätt att längta efter förnyelse. Då kan man testa det här receptet för 3-4 personer: 2 dl vetemjöl 2 krm salt 4 dl kokosmjölk

2 ägg 3 dl majs 1 2 msk sweet chilisås Fett att steka i Tillbehör: En halv kruka färsk koriander 1,5 dl tjock yoghurt (10 % fett) Sweet chilisås Blanda vetemjöl och salt i en bunke. Tillsätt kokosmjölk och ägg och vispa till en slät smet. Häll i majs och sweet chilisås och stek plättarna i medelvarm panna. Hacka koriander och rör ner i yoghurten. Servera plättarna tillsammans med en klick sweet chilisås. Recept: Sara Ask och Lisa Bjärbo i boken Mera vego på Ordfront förlag.

Njuter av sjölivet Att ett barn insjuknar i diabetes är inte ett hinder för att leva ett normalt liv med många roliga och spännande fritidsaktiviteter. Det är familjen Backlund i Jakobstad ett bevis på. För dem är diabetes en del av familjens vardag och liv. Varje sommar gör familjen Backlund en längre seglats då de tillbringar två, tre veckor åt gången i sin segelbåt. Utöver långseglatsen gör de många kortare dagsoch veckoslutsseglatser. Både Malin och Janne är vana ända från barndomen att segla. Och det intresset ärver säkert också deras barn. Men år 2010 hände något som kunde ha omkullkastat familjens seglingsplaner. Den då tvåårige sonen Casper insjuknade i diabetes. Mamma Malin var helt okunnig om barndiabetes. Hon kände vagt till typ-2 diabetes, så kallad åldersdiabetes, eftersom hennes farfar hade den sjukdomen. Jag kunde inte tro att Casper hade diabetes även om jag märkte att allt inte stod rätt till. Han hade varit utan blöja i flera månader, men nu kissade han ofta ner sig på nätterna. Han drack mycket och sprang på toaletten stup i kvarten på

dagarna, berättar Malin och tillägger att sonen ofta var ledsen. För att få klarhet i vad som fattades lille Casper blev det aktuellt med ett sjukhusbesök. Efter olika prov kom beskedet. Casper hade 30 i blodsocker, så det var helt klart fråga om diabetes. Det kom som ett slag i ansiktet, minns Malin. Men naiv och okunnig som jag var trodde jag att det räcker med att man kollar blodsockret ibland och kanske tar en insulinspruta. Efter en sjukhusvistelse på tio dagar var Malin mycket klokare. Tack vare en diabetessköterska lärde hon sig grunderna i vården av diabetes typ-1. Sakta men säkert insåg hon allvaret i Caspers sjukdom. Mycket sorg och oro bearbetades under sjukhusvistelsen. Samtidigt fick jag en massa information. Jag lärde mig till exempel att beräkna kolhydraterna i all mat Casper äter, att mäta blodsockret före varje måltid och att ge en insulinspruta varje gång han äter. Trygg vardag Fem månader senare fick Casper insulinpump. Nu behövde han inte längre insulin genom sprutan. Tack vare pumpen kan man skräddarsy insulindoserna, timme för timme. Dessutom har pumpen många finsesser som underlättar vardagen. Med all den erfarenhet och kunskap vi fått känns vardagen betydligt tryggare. Diabetes har blivit en del av vårt liv, konstaterar Malin. Vid behov får familjen låna en sensor på diabetesmottagningen. Denna mäter blodsockret i underhudsfettet. Tack vare sensorn upptäcker man, speciellt under nätterna, de tider då blodsockret stiger eller sjunker.

Diabetesvården utvecklas hela tiden. Vi ser inte sjukdomen som någon fiende, utan strävar efter att göra det bästa av situationen, säger Malin. Casper har ända sedan treårsåldern klarat av att mäta blodsockret själv. Men han är, precis som de flesta andra barn, aktiv på flera olika sätt. Och olika aktiviteter kan som bekant sänka blodsockret rejält, vilket i sin tur kräver extra kontroller. Men numera känner han själv när det är dags att till exempel äta mer. Det darrar i benen brukar han konstatera, säger Malin och stryker ömt den glade sexåringen över håret. Sjukdomen har också blivit ett intresse för mamma Malin. Hon läser det mesta som skrivs och forskas om diabetes och suger åt sig all information och alla tips. Hon har även engagerat sig i den lokala föreningen Jakobstadsnejdens diabetiker r.f. där hon är sekreterare ungdomsgruppen. och aktiv inom barn- och Natursköna Höga Kusten lockar Trots att Caspers diabetes inte hindrar familjen Backlund från att leva ett normalt liv innebär sjukdomen naturligtvis många utmaningar och framför allt mycket planerande, inte minst då det handlar om båtliv. I somras tillbringade familjen tre veckor i sin segelbåt vid natursköna Höga Kusten i Sverige. Vi tycker om Höga Kusten och åker gärna dit. Där finns många små holmar, gästhamnar och naturhamnar. Naturen är vacker, säger Malin. Tack vare att vi köpte en liten jolle, som vi kan ro i land med, har vi upptäckt många nya och fina platser längs Höga Kusten. Det är endast korta etapper mellan de olika platserna, vilket passar bra när man seglar med barn.

Familjens båt är en Joson 32, som egentligen är en kappseglingsbåt förlängd till 35 fot. Båten är utrustad med bland annat sex sovplatser, navigationsbord, pentry, kylskåp, toalett och förvaringsutrymmen. Eftersom båten i grunden är en kappseglingsbåt är den lätt, utan extra vikter. Men i samband med semesterseglatserna är den maskerad till familjebåt, berättar pappa Janne som också är en aktiv kappseglare. Enligt Malin och Janne fungerar allt bra för hela familjen att bo ombord på båten. Till och med bättre än hemma, säger Malin och skrattar. Det förekommer mindre syskongräl på båten än hemma. Under seglatserna händer alltid något. Barnen blir aldrig uttråkade. Aktiv sommarseglats Under den tre veckor långa seglatsen i somras var det verklig värmebölja. Vissa dagar steg temperaturen över 30 grader. Endast en dag kom det ett lätt regn. Tyvärr ställde hettan till en del oväntade problem. Caspers blodsocker steg högt, det höll sig runt 15 i flera timmar. Eftersom Malin trodde att insulinet i pumpen blivit för varmt bytte hon insulin. Men på natten började Casper spy och fick diarré. Jag var rädd att han hade höga ketoner på grund av insulinbrist. Han fick därför också en insulinspruta. När han fortfarande mådde dåligt följande morgon åkte vi in till sjukhuset i Örnsköldsvik. Där blev sonen undersökt av en barnläkare som trodde att Casper dragit på sig någon form av bakterie från en plats där barnen badat. Och mycket troligt berodde illamåendet på bakterier från badvatten eftersom den yngre sonen Kevin också

insjuknade i diarré ett par dagar senare. Det var naturligtvis oroväckande. Men sedan barnen tillfrisknade lät vi inte incidenten förstöra vår i övrigt perfekta sommarseglats, säger Malin och visar fotografier från Höga Kusten. Det blev många dopp i det varma havsvattnet i hamnarna, både för barnen och för föräldrarna. Barnen simmade från båtaktern, utrustade med flytvästar och rep till båten. Cyklarna hade familjen också med och cyklade runt både på öar och på fastlandet. De vandrade i bergen och i grottor där de bland annat sökte skatter (cacher) i och med att geocaching är ett gemensamt familjeintresse. Vi hade en verkligt aktiv semesterseglats, riktig kvalitetstid tillsammans, konstaterar Malin och Janne instämmer. I det stora hela fungerade allt bra. Under långseglatser knyter man också många kontakter med folk från olika länder. Det råder en speciell gemenskap bland seglare, tillägger Janne. Ser fram emot sommarens seglatser Sexårige Casper förstaklassare. går nu i förskola. I höst blir han Det fungerar superbra i förskolan. Casper har en assistent som kollar blodsockret, räknar kolhydrater, doserar insulin med mera. Jag behöver inte oroa mig för honom när han är i skolan, säger Malin tacksamt. Familjen Backlund ser med glädje fram emot sommarens seglatser. Midsommaren firar de troligen på Ratan, strax norrom Umeå, i Sverige. Där träffar de vanligen många

seglarvänner. En längre sommarseglats blir naturligtvis också aktuell, antagligen i samma stil som tidigare, säger Janne. Text: Margaretha Sundqvist Foton: Privata Ost- och baconmuffins

Muffins som gömmer både lök, bacon och en massa god västerbottensost. Muffinsen är mjuka och saftiga. En fin rökighet från baconet kombinerat med den smakrika Västerbottensosten gör dem oemotståndligt goda. De passar mycket bra på buffébordet och de går utmärkt att förvara i frysen till själva festdagen. Ugnstemperatur: 225ºC. Receptet ger 12 st. 1 paket (140 g) bacon ½ finhackad gul lök 2 ½ dl vetemjöl 2 tsk bakpulver 50 g kylskåpskallt smör 3 dl riven västerbottensost 2 dl gräddfil Klipp baconet i små bitar och stek. Låt rinna av på hushållspapper och fräs sedan löken mjuk i lite av det baconfett som blev kvar i stekpannan. Blanda mjöl och bakpulver i en bunke. Finfördela smöret i blandningen. Tillsätt ost, gräddfil, bacon och lök och blanda. Klicka ut smeten i muffinsformar placerade i en muffinsplåt och grädda i mitten av ugnen i 10 15 minuter (lite beroende på ugn) tills ytan fått fin färg och de är färdiggräddade. Låt svalna på galler. Muffinsen går bra att frysa in.

Recept och foto: Agneta Häggblom Wiklund och Petri Wiklund Festdräkt för hela livet Eija Mendelin jobbar som folkdräktskonsult på föreningen Brage. Hon berättar att föreningen ursprungligen grundades för att främja den finlandssvenska kulturen. Som en del av det kom folkdräkter snabbt in i bilden, säger Eija. Föreningen Brage grundades 1906. Inom föreningen finns dräktbyrån där Eija arbetar och ett aktiebolag som tillhandahåller folkdräktsmaterial eller syr upp hela folkdräkter på beställning. Industriformgivare blev folkdräktskonsult Egentligen var det tack vare medborgarinstitutet som Eija hittade in i folkdräkternas rika värld. Eija är utbildad till industriformgivare och då hon och familjen flyttade till nuvarande hemorten Maxmo fick hon jobb som lärare vid VöråOravias-Maxmo medborgarinstitut.

De flesta folkdräkter sys upp i samband med kurser på arbetar- och medborgarinstituten och det dröjde inte länge efter att jag hade inlett arbetet i Maxmo inan jag började få frågor om hur folkdräkterna skulle sys. Jag märkte snabbt att det fanns lite olika varianter och då ville jag ta reda på mer och lära mig hur man faktiskt skulle göra, berättar hon. Hon kontaktade Brage, lärde sig och började hålla kurser i att sy folkdräkter. Det här höll hon på med i femton år och efter det har hon arbetat som Brages dräktkonsult i nio år. Tre dagar i veckan jobbar hon i Helsingfors och två dagar i veckan på distans från hemmet i Maxmo skärgård. Vackra färger och trevliga snitt Att Eija gillar folkdräkter är uppenbart, men vad är det som gör att hon uppskattar dem så mycket? En folkdräkt är ingen slit-och-slängvara. Har man en folkdräkt har man den oftast för livet. Jag tycker också om färgerna och snittet på dräkterna. I folkdräkten används inga syntetmaterial. De är helt enkelt väldigt gedigna. Och så tycker jag om alla vackra sidensjalar! Folkdräkterna har många fina detaljer. Eija uppskattar också de intressanta arbetsteknikerna då dräkterna ska tillverkas. De är väldigt fiffigt konstruerade. Till exempel vörådräktens livstycke är gjord på det sättet att det inte blir några restbitar över om man klipper ut delarna enligt instruktionerna. Att skaffa en folkdräkt är en långtidsprocess. Vill man köpa eller sy en egen kontaktar man Brage som kan anlita väverskor och sömmerskor som tillverkar tyg eller hela dräkter. Om man syr dräkten själv tar det ofta flera år att få alla delar färdiga eftersom mycket sys för hand. Just nu håller Eija på att gradera om alla mönstren

tillsammans med en arbetsgrupp. Det är ett ganska omfattande arbete. Folk är längre, bredare och större nuförtiden. Mönstren behöver anpassas, men det är viktigt att man inte går och ändrar dem hur som helst. Det ursprungliga utseendet måste behållas, poängterar Eija. Modell från tiden före industrialiseringen Dagens folkdräkter har kommit till efter förlagor från allmogebefolkningens festdräkter från slutet av 1700-talet fram till ungefär 1850. Eija förklarar varför just den tidens plagg har valts som modell för folkdräkterna. Det var vid den tiden som industrialiseringen började, och i och med industrialiseringen började modet ändra mycket snabbare än tidigare. Tygen blev billigare, symaskinerna förenklade tillverkningen av kläder. Då man tog fram folkdräktsmodellerna ville man helt enkelt lyfta fram den kultur som fanns innan industrialiseringen kom med sina snabba förändringar. Första gången man använde rekonstruerade folkdräkter var år 1885, då den ryska kejsaren besökte Finland. År 1922 samlades man till ett stort allmänt dräktmöte i Helsingfors och då fick föreningen Brage fullmakt att samla in material och ta fram dräkter för alla svensk- och tvåspråkiga kommuner i Finland. Eldsjälen Yngvar Heikel reste runt i svenskbygderna och intervjuade äldre människor om hur deras föräldrar och moroch farföräldrar hade varit klädda. Man tog vara på gamla dräktdelar och tygfragment som hade bevarats från äldre generationer, berättar Eija. Museernas samlingar information. var också en viktig källa till

Dräkterna togs fram i samverkan mellan föreningen Brage och kommittéer på varje ort. Då alla detaljer i dräkterna var godkända syddes två modelldräkter upp, en som skickades till Brages modelldräktsamling och en som fanns på orten som förlaga för de som ville sy upp egna dräkter. I dag finns totalt 196 olika finlandssvenska folkdräktsmodeller. På vissa orter finns det både en äldre och en nyare version att välja mellan. Visar ortstillhörighet Då folkdräkterna rekonstruerades under det tidiga nittonhundratalet ville man lyfta fram att Finland, som nyss blivit självständigt, hade en egen kultur. På ett personligt plan visar också den som bär en folkdräkt att han eller hon hör till en viss gemenskap eller till en viss ort. Eija förklarar att man kan tänka på flera sätt då man väljer vilken orts dräkt man ska bära: Man kan välja folkdräkten från den ort där man är född eller uppvuxen, men också från den ort där man är bosatt även om man har rötterna på annat håll. Man kan också bära en dräkt från orten som släkten kommer från även om man själv aldrig har bott där, säger hon. Om man låter sy upp en folkdräkt är det viktigt att man väljer en som man tycker är vacker och som man verkligen vill använda. Eija har själv två dräkter, en från Storkyro där hon är född, och en från Maxmo där hon nu bor. Hon tycker mer om Maxmodräkten och bär den gärna. I Sverige har det under de senaste åren blivit diskussion om folkdräkterna då man i vissa nationalistiska kretsar har använt dem som markeringar mot främmande kulturella inslag. Eija är glad att folkdräkterna i Finland inte har använts på samma sätt. Här är den en neutral festdräkt och inget annat. För livets alla fester

Vid vilka tillfällen kan man då använda sin folkdräkt? Folkdräkten passar vid alla fester livet igenom, från dop till begravningar. Folkdräkt kan användas i stället för klänning och frack. Som serveringsklädsel passar den däremot inte. Den är en festdräkt, betonar Eija. Man behöver inte ha några anknytningar till folkdans eller folkmusik, som vissa tror, för att bära folkdräkt. Eija har märkt att allt fler unga vill ha en folkdräkt. Den är ett ekologiskt alternativ. Har man en folkdräkt behöver man inte en ny klänning för varje ny fest. I Helsingfors är alla kurser för folkdräktstillverkning fullsatta. Helst skulle Eija se att alla hade en egen folkdräkt. Hon skrattar då hon säger det, men menar allvar. Jag såg en finsk undersökning om vad folk grälar mest om då arvet efter föräldrarna ska skiftas. Det var inte om pengarna utan om vem som ska få mammas folkdräkt. Folkdräktskonsult Eija Mendelin tycker att helheten är viktig då man bär en folkdräkt. Helst ska man ha alla delar. Det är viktigt att dräkten ser komplett ut. Fast visst kan man ha vanliga, neutrala svarta skor eller lämna bort kjolsäcken, konstaterar hon. Håret ska helst vara gömt under mössan eller åtminstone väldigt neutralt. Har man en dräkt som saknar någon del är det ändå bättre att dräkten kommer till användning än att den bara hänger i skåpet. Man använder sällan smycken med folkdräkt. Enligt gamla bouppteckningar hade kvinnorna en hel del smycken, men de har inte tagits med då dräkterna rekonstruerades. Detaljerade beskrivningar av de olika orternas dräkter finns i Finlandssvenska dräktboken som har getts ut av föreningen Brage. De flesta dräkter finns också beskrivna på föreningen

Brages hemsida på internet. Man får gärna ringa eller besöka oss, eller ta kontakt via hemsidan om man har frågor om folkdräkter, säger Eija. Text: Johanna Granlund Foto: Föreningen Brage