SVERIGES ARBETE MOT KVINNLIG KÖNSSTYMPNING

Transkript

1 SVERIGES ARBETE MOT KVINNLIG KÖNSSTYMPNING Linda Alvarsson & Malin Jansson Göteborgs Universitet 2007 Magisterkurs med inriktning mot Afrika och Internationellt utvecklingssamarbete D-uppsats, 10 poäng Handledare: Lisen Dellenborg

2 ABSTRACT Vårt syfte med denna uppsats är att undersöka hur olika statliga myndigheter, departement och enskilda organisationer i Sverige arbetar med kvinnlig könsstympning internationellt samt nationellt med betoning på det arbete som görs i Göteborg. Vår uppsats består både av en litteraturgranskning samt av intervjuer med representanter från Göteborgs samverkansgrupp vilket består av polis, socialtjänst och sjukvård. Vi har även intervjuat en representant från RISK i Göteborg. Intervjuerna har varit delvis strukturerade och delvis ostrukturerade. Materialet till vår litteraturgranskning har vi till största del fått tillhandahållit genom UD, Socialdepartementet och SIDA. Teoretiska begrepp som används i uppsatsen är dels kultur samt attityder och attitydförändringar. I vår uppsats framkommer att det internationella och nationella arbetet som Sverige bedriver bidrar med många insatser. Både Sida, socialstyrelsen och projekt på lokal nivå arbetar aktivt kring frågan. Sida betonar ett jämställdhetsperspektiv i sitt arbete mot kvinnlig könsstympning. Vi tycker dock det är viktigt att i arbetet även ha med ett åldersperspektiv vilket vi i dagsläget saknar i deras arbete. I vår uppsats framkommer att män har lite kunskap om sedvänjan vilket vi inte tycker är tillräckligt uppmärksammat av socialstyrelsen och UD och de bör därför ge utrymme för detta i sitt arbete. Det är dock svårt att veta vad Sveriges arbete mot kvinnlig könsstympning lett till då det är svårt att mäta attityder och beteenden knutna till dessa.

3 FÖRORD Denna D-uppsats omfattar 10 poäng och ingår i magisterkurs med inriktning mot Afrika och internationellt utvecklingssamarbete på Göteborgs universitet. Vi har tillsammans gjort litteraturinsamlingen samt intervjuerna. Vi vill tacka Alem Zemo - hälsoinformatör samt representant för RISK, Siv Andersson - planeringsledare Individ- och familjeomsorgen i Gunnared, Mariann Grufman - PVOchef Barn- och ungdomsmedicin Primärvården Göteborg samt Helena Macintosh - Polisen Göteborg för att de har ställt upp på våra intervjuer och gett oss värdefull information. Vi vill även tacka vår handledare Lisen Dellenborg och Lennart Wohlgemuth för värdefull information samt stöd. Tack till SIDA, UD och Socialstyrelsen för det material de har tillhandahållit. 1

4 INNEHÅLLSFÖRTECKNING FÖRORD... 1 INNEHÅLLSFÖRTECKNING... 2 FÖRKLARINGAR AV FÖRKORTNINGAR INLEDNING BAKGRUND SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR BEGREPPSDEFINITION METOD OCH MATERIAL METOD LITTERATURINSAMLING AVGRÄNSNINGAR TEORI OCH TEORETISKA BEGREPP KULTUR ATTITYDER OCH ATTITYDFÖRÄNDRING KVINNLIG KÖNSSTYMPNING FÖREKOMST TILLVÄGAGÅNGSSÄTT ORSAKER KONSEKVENSER ÅTGÄRDER RESULTAT SVERIGES INTERNATIONELLA ARBETE MOT KVINNLIG KÖNSSTYMPNING SVERIGES NATIONELLA ARBETE MOT KVINNLIG KÖNSSTYMPNING GÖTEBORGS ARBETE MOT KVINNLIG KÖNSSTYMPNING RISK SOCIALTJÄNST/SAMVERKANSGRUPP BARNHUSET/SAMVERKANSGRUPP SJUKVÅRD/SAMVERKANSGRUPP ANALYS OCH DISKUSSION... FEL! BOKMÄRKET ÄR INTE DEFINIERAT.3 7. REFERENSER

5 FÖRKLARINGAR AV FÖRKORTNINGAR AIDS Acquired Immune Deficiency Syndrome DHS Demographic and Health Survey HIV Human Immunodeficiency Virus NGO Enskilda organisationer RISK Riksföreningen Stoppa Kvinnlig könsstympning SFI Svenska för invandrare SIDA - Swedish International Development Agency SRHR Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter UD - Utrikesdepartementet UNICEF United Nations Childrens Fund USAID United States Agency for International Development WHO World Health Organization 3

6 1. INLEDNING 1.1 Bakgrund WHO (2000) beräknar att mellan miljoner flickor och kvinnor i Afrika, Asien och Mellanöstern har blivit utsatta för könsstympning och UNICEF (2005) uppger att ytterligare 3 miljoner flickor utsätts per år. Kvinnlig könsstympning förekommer inte bara i Afrika, Asien och Mellanöstern utan är även ett globalt problem eftersom det utövas bland invandrargrupper världen över. Shaaban och Harbison (2005) menar att kvinnlig könsstympning är en djupt rotad kulturell sedvänja. Dembour (2001) uppger att västvärldens syn på könsstympning är att det är ett sätt för män att kontrollera kvinnans sexualitet. För majoriteten av de kvinnor som är födda och uppvuxna i de samhällen som könsstympning praktiseras är detta dock något som gör en kvinna till en kvinna och en försäkran att få dottern gift och därmed trygga hennes försörjning. Ingreppet görs därmed av kärlek och omtanke. Om man ser situationen från dessa kvinnors perspektiv så kan man förstå varför det är så svårt att utrota seden. Man kan också förstå varför invandrargrupper från dessa samhällen fortsätter att könsstympa sina döttrar även fast de lever i ett helt annat samhälle. Dellenborg (2004) skriver att i hennes studie framkom att kvinnorna kämpar mot sina fäder, bröder och män för vad de uppfattar som sina rättigheter att blir könstympade och initierad. Hon skriver vidare att både unga och gamla kvinnor kan ha infört kvinnlig könsstympning som en strategi för att få mer makt i ett samhälle där de varit tvugna att hantera ekonomiska, sociala och religiösa förändringar. Konsekvenserna av kvinnlig könsstympning är många men outforskade. I Regeringens nationella handlingsplan (2003) tar man dock upp omedelbara komplikationer så som blodförlust, stelkramp, svårigheter att urinera samt olika typer av infektioner. Rädda Barnen nämner att flickor som genomgått kvinnlig könsstympning även kan få trauman med ångest, depressioner och neuroser. 4

7 I den svenska regeringens nationella handlingsplan (2003) skriver man att personer från länder där könsstympning praktiseras på senare tid tagit sin tillflykt till Sverige där de största grupperna kommer från Eritrea, Somalia och Etiopen. I Sverige finns idag ca kvinnor som har ursprung i dessa tre länder. Det finns även ett stort antal personer i Sverige som kommer från andra länder där könsstympning praktiseras. I Regeringens nationella handlingsplan antas att föräldrar som lever i exil ofta väljer att könsstympa sina flickor i förhoppningen att kunna återvända till hemlandet i framtiden. Folkgrupper där könsstympning förekommer är främst bosatta i storstadsområderna Malmö, Göteborg och Stockholm. Då Sverige blir allt mer berikat av andra kulturer är det viktigt att belysa ämnen så som kvinnlig könsstympning, bl a för att sprida större förståelse angående detta ämne som för många i Sverige är helt främmande och oförståeligt. Trots att könsstympning görs av kärlek och omtanke från föräldrarnas sida anser vi att det är ett brott mot de mänskliga rättigheterna och ett berövande av kvinnors rättigheter till sin kropp. Det är därför viktigt att man uppmärksammar det arbete som görs för att förändra attityder till kvinnlig könsstympning. 1.2 Syfte och frågeställningar Syftet med denna uppsats är att undersöka hur olika statliga myndigheter, departement och enskilda organisationer i Sverige arbetar med kvinnlig könsstympning internationellt samt nationellt med betoning på det arbete som görs i Göteborg. Frågeställningar som kommer att belysas i uppsatsen är: Vad fokuserar Sverige på i sitt arbete med kvinnlig könsstympning? Vilka insatser finns tillgängliga inom Göteborgs Stad i arbetet mot kvinnlig könsstympning och hur bedrivs dessa? Vad har Sveriges arbete mot kvinnlig könsstympning lett till? 5

8 1.3 Begreppsdefinition Kvinnlig könsstympning - Tidigare var kvinnlig omskärelse det etablerade uttrycket för att beskriva utövandet. Detta kan dock lätt förväxlas med manlig omskärelse vilket inte alls är ett lika allvarligt ingrepp (Socialstyrelsen, 2005). Under det senare årtiondet har termen female genital mutilation (kvinnlig könsstympning) vunnit mark. Detta för att det tydligt förklarar hur skadligt och allvarligt ingreppet är (Rahman och Toubia, 2000). Könsstympning är även det internationellt etablerade uttrycket. I mötet med folkgrupper och enskilda kvinnor som är direkt berörda av traditionen kan det dock vara viktigt att reflektera över hur man talar om ingreppet. Begreppet stympning kan uppfattas som mycket värdeladdat och starkt av berörda personer och det kan finnas en risk att kommunikationen försvåras. Det kan därför vara viktigt för de omskurna kvinnorna med en mindre dramatisk terminologi. Av denna anledning använder man ibland termen female genital cutting, vilken inte är lika stark (Socialstyrelsen, 2005). Med kvinnlig könsstympning menas alla ingrepp där större eller mindre delar av det kvinnliga könsorganet avlägsnas eller på andra sätt tillfogas skada av kulturella eller traditionsbetingade orsaker Ett annat problem i samband med användandet av ordet könsstympning är att det kan förknippas med den allvarligaste formen av ingrepp. Detta kan få till följd att de övriga typerna riskerar att uppfattas som tillåtna och acceptabla (Socialstyrelsen, 2005). I den dokumentation vi har granskat använder sig de flesta författare av begreppet kvinnlig könsstympning. Några få använder sig dock av de andra begreppen. Vi kommer att använda oss av begreppet kvinnlig könsstympning eftersom det är det internationellt etablerade uttrycket. 6

9 2. METOD OCH MATERIAL Vår uppsats består både av en litteraturgranskning samt av intervjuer som har varit delvis strukturerade och delvis ostrukturerade. Materialet till vår litteraturgranskning har vi till största del fått tillhandahållit genom UD, Socialdepartementet och SIDA. Intervjuerna har gjorts med representanter från Göteborgs samverkansgrupp samt RISK i Göteborg. 2.1 Metod Från början var det tänkt att vi skulle undersöka det arbete mot kvinnlig könsstympning som föreningen RISK utför. Då vi hade vår intervju med en av RISK:s representanter fick vi reda på att det fanns en Samverkansgrupp inom Göteborg vilka arbetade mot kvinnlig könsstympning. För att få ett bredare perspektiv och andra synvinklar bestämde vi oss därför för att kontakta representanter från denna grupp. Dessutom hade vi vissa svårigheter att få kontakt med andra representanter ur RISK. Intervjupersonerna från samverkansgruppen representerade polis, socialtjänst och sjukvård. Kontakten med samtliga intervjupersoner har varit tillfredsställande och alla har varit mycket hjälpsamma och tillmötesgående. Intervjufrågorna har bestått av öppna frågor som har anpassats till respektive intervjuperson beroende på det arbetsområde de representerar. Efter intervjuerna har vi sammanställt intervjusvaren i en löpande text för att få det lättöverskådligt och lättläst. Vi lät sedan intervjupersonerna granska materialet och komma med synpunkter. 2.2 Litteraturinsamling För att få fram bakgrundsmaterial till vår uppsats angående kvinnlig könsstympning har vi använt oss av databaser och datakataloger. De databaser vi använde oss av för att få fram material var Academic Search Elite, Jstor, Kvinnsam, SwetsWise, Google Scholar samt PubMed. Sökorden var female genital mutilation, female genital cutting samt kvinnlig könsstympning som vi i vissa fall kombinerade med Africa. Andra sökord var attitudes + FGM. Då vi gjorde urvalet från samtliga databaser tog vi hjälp av det som Backman (1998) skriver angående evaluering och urval. Vi valde ut artiklarna utifrån hur betydelsefulla vi tyckte de var för vårt arbete. Vi har genom vår handledare 7

10 även fått tillgång till artiklar och böcker angående kvinnlig könsstympning. Vi använde oss även av webbplatserna Sociala Nätet, UNICEF, Socialstyrelsen, WHO, Omvärldsbilder och Rädda Barnen. Vi valde ut just dessa hemsidor p g a att det är välkända och etablerade sidor som vi ansåg innehöll bra och relevant fakta för vår undersökning. För att få fram material om teorier kring attitydförändringar har vi sökt i Kurs- och tidningsbibliotekets bibliotekskatalog. 2.3 Avgränsningar I vårt uppsatsarbete har vi varit tvugna att avgränsa oss något. Detta p g a den tidsram som vi var tvugna att hålla oss inom samt att omfattningen av vår uppsats endast är på 10 poäng. Vi har t ex valt att fokusera på det arbete som bedrivs mot könsstympning inom Göteborg. Detta för att vi som skrivit uppsatsen bor i Göteborg vilket innebär att det på så sätt varit lättare att få tag i informanter samt att det sparat tid. Det har även varit av större intresse för oss. Självklart skull det vara intressant att även undersöka arbetet mot könsstympning i andra städer, men detta har p g a uppsatsens omfattning ej varit möjligt. De dokument vi har fokuserat på att använda oss av i vår uppsats då vi beskriver Sveriges arbete mot kvinnlig könsstympning inernationellt så har vi enbart använt oss av dokument från Sida och UD. Detta ser vi som en brist och det hade varit intressant att få med andra dokument också, kanske några dokument som ser mer kritiskt på arbetet som utförs. Dock var syftet att få fram en bild av det arbete som utförs internationellt och det är Sida och UD som utför detta. Dokument från dem är därför lätta att få fram och förklarar arbetet på ett bra och överskådligt sätt. En annan stor brist i vår uppsats som vi är väl medvetna om är att de informanter vi har talat med samt den dokumentation som vi använt oss av inte representerar de kvinnor som tillhör den kultur där seden utövas och som faktiskt varit utsatta för ingreppet. Vi har därför inte någon bild eller uppfattning om dessa kvinnors syn på arbetet mot könsstympning som utförs. Vi måste åter igen hänvisa till den tidsram och omfattning på vår uppsats. Att få tag på kvinnor och dokument från kvinnor som faktiskt varit utsatta 8

11 för ingreppet skulle ha tagit alltför lång tid och varit för svårt att hitta inom vår tidsram. Man kan också fråga sig huruvida de informanter som vi har med i vår undersökning är representativa då det enbart är en person från varje myndighet/organisation. Vi var från början i kontakt med flera från varje myndighet/organisation. P g a att många inte hade tid eller möjlighet att träffa oss beslutade vi oss för att det räckte med en representant från varje myndighet/organisation. Vi hoppas att deras syn och berättelse ger en tillräcklig bild av hur arbetet mot könsstympning kan se ut. 9

12 3. TEORI OCH TEORETISKA BEGREPP 3.1 Kultur Det finns många definitioner på begreppet kultur. Shorter (1998) skriver att kultur är ett sätt för människor att leva, materiellt och icke-materiellt. Det är en produkt av ett samhälles traditioner och dess samspel med andra samhällen. Kultur är ett dynamiskt, icke-statiskt, fenomen. Det innefattar också människors historia. Soetan (2001) skriver att kultur innefattar mäniskors normer, moral, värderingar, övertygelser, koder för socialt accepterat uppförande, levnadssätt, religion, filosofi och ideologi. Det inkluderar även gemensam informell utbildning och teknologi. Hogg och Vaughan (2002) nämner definitioner som the social habits of community och systems of shared meanings. De uppger vidare att trots de många variationer av kulturdefinitioner så tenderar de att dela den breda synen att kultur är en bestående produkt av och påverkan på människors samspel. Tillsammans med detta pespektiv ser man kultur som något man känner igen och handlingar som identifierar en specifik social grupp och som skiljer denna från andra grupper. Kurkiala (2005) skriver att kulturbegreppet är nödvändigt för samhällsanalysen genom att det riktar uppmärksamheten mot en beydelsefull dimension i människors liv och hur man tolkar och tillskriver sin värld en mening. Människan har ett behov av begriplighet och då de betydelser man tillskriver världen delas av andra kan vi tala om värdegemenskaper eller kulturer. Vidare kan man inte dra knivskarpa gränser mellan olika kulturer. Vissa grundläggande föreställningar och värderingar skär över både religiösa och etniska gränser. Detta innebär att vi t ex inte behöver röra oss över geografiska avstånd för att möta andra kulturer. Kamali (2002) skriver att kultur är kontextbunden och därför hela tiden skapas och återskapas genom människors sociala samspel. Även Soetan (2001) nämner detta. Han menar att kultur går igenom en process av förändring och anpassning som ett resultat av kontakt med andra kulturer, t ex påverkan av dominanta kulturer, massmedia eller 10

13 kommunikativa medel. Hogg och Vaughan (2002) använder begreppet acculturation vilket innebär liknande; en process där individer lär sig om regler och beteenden som karaktäriserar en annan kultur. Då människor t ex utvandrar så är det nästan omöjligt för dem att undvika kontakt med människor från värdkulturen och med andra invandrargrupper. Utökade kontakter skapar oundvikliga förändingar i beteende och tankar bland de nya invandrarna. 3.2 Attityder och attitydförändring Angelöw och Jonsson (2000) skriver att Aristoteles 400 år före Kristus nämnde tre viktiga förhållanden vilka hade betydelse för att förändra attityder. Dessa var källan (sändaren), publiken (mottagaren) och budskapet (kommunikationen). Moderna teorier har utvecklat dessa faktorer och lagt till en fjärde, nämligen att det sociala sammanhang som kommunikationen äger rum i är av betydelse. Forskning om attitydförändringar har kommit fram till några slutsatser angående sändarens roll. En person som både är expert och inger förtroende är en trovärdig och övertygande sändare. Argumenterar personen mot sina egna intressen är man mer övertygande än en person som för fram ett budskap för egen vinning. En talare är mer övertygande om det inte framgår att han försöker övertyga sin publik. Om sändaren dessutom är lik sin publik så är denne mer övertygande. Hogg och Vaughan (2002) skriver att de sändare som besitter dessa egenskaper har störst chans att övertala människor att förändra sina attityder och beteenden. Angående budskapet så har flera variabler studerats för deras inflytande på attitydförändringar. Dessa variabler tycks samverka relativt starkt med publikens karaktär. Man övertalas lättare om man inte tror att budskapet är avsiktligt menat att övertala eller manipulera. Effekter av repetition av budskapet har också diskuterats. En annan variabel som har fått stor uppmärksamhet, pga. hur det har använts inom media för att få folk att följa lagen eller att bry sig om sin hälsa är användandet av skrämseltaktik (Hogg och Vaughan, 2002). Detta nämns även av Angelöw och Jonsson (2000) som 11

14 skriver att det ofta hävdas att skräckexempel kan vara ett bra sätt att förändra attityder och beteenden. De skriver dock vidare att forskning har visat motstridiga resultat. Skrämseltaktiken ger upphov till försvarsreaktioner hos mottagaren då man avvisar skrämselinformationen för att undvika ångest. För mycket rädsla tycks leda till att man avskärmar sg från budskapet. Man distraheras så att man har svårt att vara uppmärksam på vad som faktiskt sägs. Om skrämselinformation omedelbart följs av information om hur, när och på vilket sätt åtgärder kan vidtas för att undvika problemet blir skrämseltaktiken mer effektivare. Hogg och Vaughan (2002) skriver vidare att hur man framför budskapet också har betydelse. Det som är avgörande i detta sammanhang är vilken förståelse som krävs av publiken. Om budskapet kräver mycket bearbetning är det skrivna budskapet bäst då man kan gå tillbaka och se över det man läst och inte förstått. När budskapet är enkelt är tv/video ett bra medel för att förmedla budskapet. Publiken har också en roll då man arbetar för att förändra attityder. En distraherad publik är mer lättpåverkad än en publik som har full uppmärksamhet förutsatt att budskapet är enkelt. De som har lågt självförteroende är mer motagliga än de som har högt självförtrodende. En annan teori är att de som har antingen lågt eller högt självförtroende är mindre mottagliga än de som är i mitten. Detta bygger på ett antagande att de med lågt självförtroende antigen är mindre uppmärksamma eller mer nervösa då ett budskap framförs medan de med högt självförtroende anses vara mindre motaglige för påverkan pga att de är mer självsäkra. En annan upptäckt är att kvinnor övertalas lättare än män. Detta antas bero på att kvinnor socialiseras till att samarbeta och inte hävda sig och är därför mindre motståndskraftiga än män vid försök till övertalning. Ett annat antagande är att kvinnor lättare påverkas än män men bara om ämnet är något som män bättre känner till. När ämnet är kvinnoorienterat påverkas män mer än kvinnor. Relationen mellan ålder och mottaglighet för attitydförändring har också diskuterats. En hypotes är att mottaglighet till attitydförändringar är hög hos unga vuxna men minskas gradvis med åldern. En annan hypotes är att grundläggande värderingar och attityder utkristalliserar sig under en period av bildbarhet hos unga vuxna. En tredje hypotes är att man är mycket mottaglig som ung vuxen och som gammal men man har låg mottaglighet under mitten av livet. En fjärde hypotes är att individer till viss utsträckning är mottagliga för 12

15 attitydförändring genom hela livet. Den sista hypotesen innebär att den största delen av en individs grundläggande orientering skapas under tonårens socialisation. Efter detta är mottaglighet för attitydförändringar låg. Även tidigare övertygelser påverkar mottagligheten för attitydförändringar. Argument som inte passar med tidigare övertygelser är noggrannare undersökta och avfärdas lättare än argument som stämmer överens med tidigare övertygelser. Omfattningen av detta är dessutom högre om de tidigare övertygelserna följs av känslomässiga övertygelser. Även om argument innehåller bara fakta så påverkar tidigare övertygelser huruvida man tar hänsyn till faktan överhuvudtaget. (Hogg och Vaughan, 2002). Inom litteraturen finns många resultat som rör sambandet mellan attityder och olika beteenden som är knutna till dem. Sambanden ligger i allmänhet på en låg nivå, d v s utifrån olika attitydindikatorer har man i allmänhet svårt att förutsäga olika konkreta beteenden. Det finns många omständigheter som påverkar beteenden. Enbart attityden sägs därför inte räcka till som förklaring till dem. Åtminstone åtta faktorer är av betydelse. Dessa är andra konkurrerande attityder, konkurrerande motiv, verbal, intellektuell och social förmåga, olika aktivitetsnivåer, normativa föreskrifter angående socialt acceptabla beteenden, förekomsten av alternativa beteenden, oförutsedda händelser samt förväntade konsekvenser av olika handlingar (Wärneryd, 1990). 13

16 4. KVINNLIG KÖNSSTYMPNING 4.1 Förekomst Man räknar med att mellan 100 och 140 miljoner kvinnor och flickor i världen har blivit utsatta för någon form av könsstympning (WHO, 2000). UNICEF:s rapport (2005) och Shaaban och Harbison (2005) menar att åtminstone 28 afrikanska länder utövar seden. Denna siffra kan skilja sig från andra rapporter men ligger ändå mellan stycken. Det beräknas att tre miljoner kvinnor utsätts för könsstympning varje år på den afrikanska kontinenten (Sub-Saharan Afrika, Egypten och Sudan). Av dessa så är nästan hälften från två länder, Egypten och Etiopien. Både UNICEF (2005) och Rahman och Toubia (2000) beskriver att förekomsten inom ett och samma land kan skilja sig väsentligt. UNICEF (2005) uppger dock generellt att förekomsten av kvinnlig könsstympning i nordöstra Afrika (Egypten, Eritrea, Etiopien och Sudan) är mellan % av kvinnorna medan det i östra Afrika (Kenya och Tanzania) är betydligt lägre, % av kvinnorna. Rahman och Toubia (2000) nämner att 18 afrikanska länder har en förekomst av kvinnlig könsstympning på 50 % eller högre. De nämner liknande siffror som UNICEF men nämner även att förekomsten i Kongo och Uganda endast handlar om 5 %. Kvinnlig könsstympning förekommer inte bara i Afrika, Asien och Mellanöstern utan är även ett globalt problem eftersom det utövas bland invandrargrupper världen över. I Regeringens nationella handlingsplan (2003) skriver man att personer från länder där könsstympning praktiseras på senare tid tagit sin tillflykt till Sverige. De största grupperna kommer från Eritrea, Somalia och Etiopen. Idag finns ca kvinnor i Sverige som antingen är födda i dessa tre länder eller som har minst en förälder som är född där. Det finns även ett stort antal personer i Sverige som kommer från andra länder där könsstympning praktiseras, t ex Gambia, Egypten, Ghana, Nigeria och Kenya. Föräldrar som lever i exil väljer ofta att könsstympa sina flickor i förhoppningen att kunna återvända till hemlandet i framtiden. Föräldrarna vill att flickan ska ha samma möjligheter som flickorna i hemlandet då de återvänder. Folkgrupper där könsstympning 14

17 förekommer är främst bosatta i storstadsområderna Malmö, Göteborg och Stockholm samt i yttreligare ett antal kommuner som Uppsala, Linköping och Örebro. 4.2 Tillvägagångssätt Tillvägagångssättet varierar beroende på ålder vid utförandet, vilka sociala och religiösa ritualer som är associerade med könsstympningen samt det aktuella sättet att könsstympa på (Snow, 2001). Enligt WHO (2000) finns det fyra typer av kvinnlig könsstympning. De fyra olika typerna är: Typ I. Borttagande av förhuden runt klitoris och/eller dess topp. Typ II. Borttagande av klitoris, ibland även delar av eller hela de inre blygdläpparna. Typ III. Borttagande av klitoris, samt inre och yttre blygdläppar. Detta kallas för infibulation eller faraonisk omskärelse. Detta är det mest omfattande ingreppet. Då borttagandet har skett stängs slidan genom att man fäster ihop med tråd eller akacietaggar. Kvar lämnas en liten öppning för urin och menstruationsblod. Typ IIII. Oklassificerade former. Hit hör övriga former av ingrepp, som t ex prickning eller rispning av klitoris med ett vasst föremål. Syftet är att framkalla blödning utan att avlägsna några delar. Det ingår även att någon del av kvinnans underliv skärs, bränns, skrapas eller fräts. Definitionerna kan dock endast betraktas som en teoretisk indelning. Det är i själva verket svårt att avgränsa dessa kategorier. Det finns många mellanliggande former och glidande övergångar mellan de olika typerna (Socialstyrelsen, 2005). Enligt WHO (2000) är den vanligaste formen typ II och uppgår till cirka 80 %. Infibulation uppgår till cirka 15 %. Snow (2001) tillägger dessutom att typ I och typ II praktiseras i en stor skala av länder t ex från Västafrika till Tanzania samt Egypten. Typ III, Infibulation, praktiseras främst i Somalia, Djibouti och Sudan. De mindre omfattade könsstympningarna börjar dock vinna terräng inom dessa länder (Socialstyrelsen, 2005). 15

18 Åldern för könsstympning varierar. Flickorna kan vara allt från några dagar gamla till ungdomar i de övre tonåren (Rädda Barnen). 4.3 Orsaker Orsaker till kvinnlig könsstympning skiljer sig från land till land och även mellan olika platser inom ett land. Även på en och samma plats kan orsakerna till seden skiljas åt beroende på ålder, genus, klass, utbildning, etnicitet, religion etc. Det är därför viktigt att ha den lokala kontexten i åtanke då man diskuterar kring kvinnlig könsstympning. UNICEF (2005) menar ändå att i samhällen där seden utövas är kvinnlig könsstympning en manifestation av ojämställdhet mellan könen vilken är djupt rotad i sociala, ekonomiska och politiska strukturer. Detta styrks i Socialstyrelsens skrift (2002) som skriver att traditionen troligen har sitt ursprung i det patriarkala samhällssystemet där kvinnan varit underställd mannen. Dembour (2003) skriver dock att de kvinnor som praktiserar seden ser könsstympning som en försäkran att få dottern gift och för att göra henne till en kvinna. Man får inte glömma att vår sanning inte är den hela sanningen. För att inte glömma detta så är det bästa sättet att engagera sig genom dialog med de andra som kommer att berätta om sin sanning. Hon skriver vidare att det som verkar naturligt för en människa inte är naturligt för en annan. Det som ett samhälle uppfattar som naturligt är inte mycket mer än att man följer strömmen. Mänskliga rättigheter upplevs inte av alla människor i världen som universella varför arbetet för mänskliga rättigheter bör ske med ödmjukhet och i dialog för implementering av mänskliga rättigheter. Könsstympning fungerar ofta som en invigning av flickan i den vuxna kvinnans roll ofta omgiven av många ritualer, dans, fest och gåvor. Socialstyrelsen (2002) nämner också anledningar som att könsstympning med avlägsnande av klitoris skyddar mot promiskuitet och sexuell lusta. Att kontrollera kvinnans sexualitet kan uppfattas som viktigt för att förebygga oönskade graviditeter. Kvinnor som inte blivit könsstympade utsätts ofta för förtal och kan stötas ut ur den sociala gemenskapen. Västvärldens syn på könsstympning är att det är ett sätt för män att kontrollera kvinnans sexualitet. Enligt Socialstyrelsen (2005) föreligger det dock tvetydig information om mäns förhållningssätt till könsstympning. Forskning visar att män i många fall hade motsatt sig könsstympning 16

19 - om de blivit tillfrågade. Orsaken till att många män inte stödjer seden ligger både i egna upplevelser av smärta vid samlag och i traumatiska upplevelser knutna till könsstympning av sina systrar i barndomen. Även Dellenborgs studie hos Jola-folket i Senegal visar att den lokala uppfattningen om könsstympning inte inkluderar tankar om sexuell kontroll. Studien visar vidare att kvinnor inte bara försvarar seden utan även har spelat en aktiv roll i till den senaste introduktionen av kvinnlig könsstympning och att kvinnlig könnstympning nu är en viktig del av kvinnors initiationsritualer och inre krets. Könsstympning i detta samanhang skapar en grund till en särskild makt för kvinnor, speciellt för äldre kvinnor. De senaste tio åren har många män anslutit sig till den Senegalesiska regeringens kamp mot kvinnlig könsstympning på de grunder att könsstympning varken är en muslimsk eller etnisk sed samt att det förstör kvinnors hälsa och sexualitetet. Kvinnorna däremot kämpar mot sina fäder, bröder och män för vad de uppfattar som sina rättigheter att bli könsstympade och initierade. Hon skriver vidare att unga kvinnor kan ha infört kvinnlig könsstympning som en strategi för att få mer makt i ett samhälle där de vart tvugna att hantera ekonomiska, sociala och religiösa förändringar i slutet av förra århundradet. Dessa förändringar hade generellt sett sänkt kvinnors position i samhället. Författaren skriver vidare att könsstympningen kan ha öppnat upp till nya möjligheter för ogifta och barnlösa kvinnor genom att erbjuda kvinnor en religiös identitet och legimitet i ett snabbt föränderligt samhälle (Dellenborg, 2004). Ofta motiveras kvinnlig könsstympning med religiösa skäl. Det finns dock inte något stöd för detta i någon religion och det nämns varken i Koranen, Bibeln eller i andra religiösa dokument. Seden förekommer dock bland såväl katoliker, protestanter, kopter, falasher (judar från Etiopien) och muslimer som animister (naturreligioner) (Socialdepartementet, 2003). De som praktiserar seden uppger orsaker som religion, hälsa och sexuella skäl till könsstympning och använder generellt sett begreppet tradition för att försvara seden. Förklaringar som dessa håller inte för västvärldens tankar om rationalitet och förnuft som ser dessa ingrepp som ett sätt att bevara kvinnors underordnande ställning gentemot män på ett skrämmande och hälsoskadligt sätt. För majoriteten av de kvinnor som är födda 17

20 och uppvuxna i dessa samhällen är könsstympning dock något som gör en kvinna till en kvinna och ingreppet görs av kärlek. Dessa kvinnor kan inte föreställa sig att inte könsstympa sina döttrar, trots den smärta de utsätter dem för, för de vet att deras döttrar inte kommer att bli riktiga kvinnor samt att de kommer att misslyckas att finna en man i framtiden om inte ingreppet sker. Om man ser situationen från dessa kvinnors perspektiv så kan man förstå varför det är så svårt att utrota seden. Man kan också förstå varför invandrargrupper från dessa samhällen fortsätter att könsstympa sina döttrar även fast de lever i ett helt annat samhälle (Dembour, 2001). 4.4 Konsekvenser Snow (2001) menar att vår kunskap om de negativa hälsokonsekvenserna är den mest problematiska. Hon menar att många av de påstådda konsekvenserna till stor del är baserade på enskilda fall, utan jämförelsegrupper. De flesta konsekvenserna är också tagna från de regioner där den värsta formen av kvinnlig könsstympning praktiseras. De få kontrollstudier som gjorts visar inga bevis för att könsstympning ökar risken för sterilitet eller reproduktiva infektioner, medan den dokumentation som gäller sexuallivet är för svag för att dra slutsatser från. Socialstyrelsen (2002) tar dock upp att konsekvenserna av kvinnlig könsstympning beror på vilken typ som har utförts och på graden av stympning. Socialdepartementet (2003) beskriver att de omedelbara komplikationer som kan tillstöta efter könsstympningen är chock, blodförlust, stelkramp, svårigheter att urinera, underlivsinfektioner och infektioner i urinvägarna. Nerver och stora blodkärl, de angränsande vävnaderna, ändtarmsmynningen och urinrör kan skadas. Detta står beskrivet även i Socialstyrelsens skrift (2002). De skriver även att en del flickor kan få psykiska sammanbrott. Rädda Barnen (2006) nämner liknande att flickor kan få trauman med ångest, depressioner och neuroser efter ingreppet. De nämner även att risken för HIV-smitta är en ytterligare konsekvens eftersom masstympningar förekommer. Rahman och Toubia (2000) nämner fler psykiska konsekvenser så som svårigheter med sömn, mat och humörsvängningar direkt efter ingreppet. Många flickor känner dessutom rädsla, bitterhet, ilska eller svek. 18

21 Även då det gäller långsiktiga konsekvenser tar Regeringens nationella handlingsplan (2003) och Socialstyrelsens skrift (2002) upp saker som cystor, ständiga urinvägsinfektioner, svårigheter att urinera, kroniska underlivsinfektioner som kan leda till infertilitet, smärtsamma menstruationer m.m. Komplikationer under graviditet är också vanliga eftersom tester och undersökningar är svåra att göra. Även sexuallivet blir drabbat av könsstympningen. Socialstyrelsen (2005) skriver dock att det finns få studier om detta. Det är dock klart att infibulation kan göra den sexuella debuten smärtsam. Det kan även göra att samlag för kvinnan innebär smärta och därmed obehag. Återkommande infektioner med ärrbildning kan likaså minska kvinnans sexuella njutning. Trots att alla typer av könsstympning kan påverka sexualiteten negativt visar studier att ingreppet nödvändigtvis inte behöver förstöra möjligheten till sexuell njutning. Dellenborg (2004) nämner att en del av de kvinnor hon hade nära kontakt med inte uttalade något om att ha blivit berövade på sexuell njutning och borttagande av klitoris omnämns inte som något problem. Detta måste förstås utifrån sexualitet som kulturellt konstruerat och att sexull njutning och tillfredsställselse inte enbart handlar om anatomi. Thabet och Thabet (2003) presenterar sin undersökning gjord i Egypten där resultaten inte var helt övertygande men ändå visar på samband mellan könsstympning och ett defektivt sexualliv. Resultat från de kvinnor som blivit utsatta för en lindrigare form av könsstympning skiljer sig inte mycket från de kvinnor som inte är könsstympade överhuvudtaget. För de kvinnor som blivit utsatta för en mer omfattande form av könsstympning visar resultaten att könsstympningen har en betydande effekt för sexuell lust, upphetsning samt orgasm. 4.5 Åtgärder Socialstyrelsen (2005) skriver att man i arbetet mot kvinnlig könsstympning bör tänka på att föräldrarna låter utföra ingreppet på sina döttrar av kärlek och för att trygga deras försörjning. En alltför förstående inställning vore dock ett svek mot alla de flickor som faller offer för ingreppet. Enligt UNICEF:s rapport (2005) betonas att kvinnlig 19

22 könsstympning är en av de mest seglivade och undangömda kränkningarna av de mänskliga rättigheterna Förändringar av uppfattningar tar tid. Det pågår dock en rad aktiviteter i de afrikanska länderna för att förebygga och avskaffa traditionen och ett flertal organisationer är aktiva i arbetet mot detta (Socialstyrelsen, 2005). I UNICEF:s rapport (2005) menar man att kvinnlig könsstympning skulle kunna avskaffas inom loppet av en generation med rätt engagemang och stöd. Det behövs större insatser från såväl enskilda regeringar som världssamhället som helhet. Försök som gjorts på det lokala planet och som har stor potential för att utrota könsstympning är att skapa nya ritualer och ceremonier, utan könsstympning, i samband med övergången från flicka till kvinna. Detta nämns av både Antanazzo (2003) och i Socialstyrelsens skrift (2005). Socialstyrelsen nämner vidare att erfarenheter visar att det är två förhållanden som är av betydelse för att föräldrarna ska avstå från att könsstympa sina döttrar. Den ena är kunskapen att könsstympning är skadligt för hälsan och det andra är att ingen religion påbjuder ingreppet. UNICEF (2005) föreslår handlingsalternativ som att ge stöd åt samhällen genom att t ex föra en öppen diskussion angående ämnet vilket kan leda till ett allmänt avståndstagande från könsstympning. Även media har en viktig roll. Opinionsledare och religiösa ledare kan komma att spela en viktig roll i den debatten. Även sjukvårdspersonal, socialarbetare och lärare måste utbildas i de olika länderna för att kunna bidra till att minska förekomsten av kvinnlig könsstympning. I rapporten tar man även upp att en lag som förbjuder kvinnlig könsstympning kan skynda på förändring mest effektivt då en process av social förändring redan är på gång och då befolkningen känner till frågan. Flera andra författare tar upp frågan att tillföra en lag mot kvinnlig könsstympning. Antanazzo (2003) nämner dock att det är många konsekvenser att tänka på då man gör könsstympning olagligt. I många länder där seden utförs vill befolkningen ha kvar 20

23 traditionen. Då röstningsresultaten i dessa länder inte är för en legalisering mot förbud av könsstympning vore det odemokratiskt att införa detta. I UNICEF:s rapport (2005) står beskrivet att många länder redan infört särskilda lagar eller bestämmelser riktade mot könsstympning. Antanazzo (2003) påpekar att i Sudan, där kvinnlig könsstympning är förbjudet, kan kvinnor som lider av livshotande skador efter illegala könsstympningar undvika att söka hjälp på kliniker. Hon menar också att könsstympning kan öka på kort sikt. Då kvinnor får reda på att en lag ska införas skyndar de sig att utföra könsstympning på sina flickor innan lagen träder i kraft. En del menar att man ska införa seden på sjukhus och kliniker. På detta sätt kan många liv räddas. Antanazzo (2003) nämner en studie som visar att mindre medicinska ingripanden, så som användandet av sterila instrument och antibiotika, dramatiskt kan minska medicinska komplikationer. En del menar att detta kan vara ett steg på vägen för att få stopp på seden. Andra grupper, som t ex WHO och UNICEF är emot införandet av könsstympning på sjukhus och menar att detta bara kommer att befästa och legitimera seden. Rahman och Toubia (2000) menar att inga av de påstådda åtgärderna på egen hand kan förändra folks beteende och utrota könsstympningen av kvinnor. Man måste använda sig av en multi-strategi för att närma sig en lösning på problemet. De utmaningar som framkommer i samband med utrotandet av könsstympning bör göra oss medvetna om de genomgripande sociala och politiska förändringar som måste ske för att få slut på diskrimineringen av kvinnor. Antanazzo (2003) framhåller att de som arbetar mot könsstympning måste förstå att traditionen inte kommer att upphöra förrän kvinnorna får utökade rättigheter, eftersom de i dagsläget inte har någon framtid om de inte gifter sig. Då de får tillgång till utbildning, hälsovård och social jämställdhet kan man hoppas att dessa kvinnor själva kan välja att sluta praktisera könsstympning. Tillgång till dessa faktorer är dock inte tillräckliga för att stoppa seden. Antanazzo (2003) nämner inte kultur som någon viktig del i processen att stoppa kvinnlig könsstympning. Som Rahman och Toubia (2000) säger så krävs en multi- 21

24 strategi och här inräknas även kultur som en viktig faktor. Detta då seden har en viktig innebörd för kvinnor oavsett utbildning och social jämställdhet. 22

25 5. RESULTAT 5.1 Sveriges internationella arbete mot kvinnlig könsstympning Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR) har traditionellt sett varit ett viktigt område för Sveriges utvecklingssamarbete. SRHR står för ca 40 procent av Sidas stöd till hälsosektorn och fyra procent av Sveriges totala utvecklingssamarbetes budget (Sida, 1997). Sveriges internationella politik för SRHR har syftet att redovisa Sveriges regerings positioner och strategiska områden. Detta ska ligga till grund för det bilaterala, multilaterala, operationella och normativa arbete som Sverige på olika sätt bedriver internationellt. Det är därför viktigt att anpassa politiken till olika situationer och sammanhang. Definitionerna av sexuell hälsa, sexuella rättigheter, reproduktiv hälsa och reproduktiva rättigheter utgår från internationella överenskommelser som redan finns. Sexuell hälsa handlar om livskvalitet, personliga relationer, hälsovård samt rådgivning. De sexuella rättigheterna innefattar rätten för alla människor att bestämma över den egna kroppen och sexualiteten. Sveriges SRHR bygger på tankar och målsättningar som uttrycks i Sveriges politik för global utveckling. Det grundläggande är alla människors lika värde och mänskliga rättigheters odelbarhet. Då kvinnors handlingsutrymme och självbestämmande vad gäller SRHR idag är starkt begränsat är en könsmaktsanalys ett grundläggande element för att kunna bedriva ett bra arbete inom detta område. Sveriges regering vill stärka kvinnors och flickors makt att forma sina liv och det samhälle de lever i. Det är därför viktigt att arbeta mot mäns våld mot kvinnor, men även andra former av könsrelaterat våld. Sveriges internationella politik för SRHR drivs på olika sätt och genom olika kanaler. De konkreta beslut och insatser som får direkt effekt för barn, kvinnor och män sker genom bilaterala och multilaterala program i fält. Det är lika viktigt med det normativa arbete som ofta bedrivs i internationella sammanhang. Därför identifieras viktiga samarbetspartners så som regeringar, FN, Världsbanken, EU, Europarådet och lokala och internationella enskilda organisationer (UD, 2006). Sexuell och reproduktiv ohälsa, framför allt kvinnors och flickors, utgör en stor del av den globala ohälsan. Eftersom ohälsa generellt påverkar utveckling negativt är sexuell och reproduktiv ohälsa ett tydligt hinder för att nå millenniemålen. Två 23

26 befolkningskonferenser har hållts i Kairo och Peking där ståndpunkterna i slutdokumenten samt dess uppföljande konferenser innebar ett stort genombrott för SRHR på ett globalt plan. Enligt UD (2006) bidrog Sverige starkt till det lyckade resultatet av dessa konferenser och har försvarat och kommer att fortsätta försvara dessa resultat. De båda konferenserna öppnade upp för internationella debatter i en rad känsliga frågor som kvinnors sexualitet, ungdomars tillgång till sexualupplysning och relaterad sjukvård samt frågan om kvinnlig könsstympning. Dessa frågor har sedan dess fått ökad uppmärsamhet. För att säkerställa effektiva insatser inom SRHR har regeringen valt att fokusera på ett antal strategiska områden. Ett av dessa områden är att stärka kvinnors och flickors makt att forma samhället och sina egna liv. Sveriges regering anser att en nödvändig förutsättning för att omsätta SRHR-begreppet i praktiken är att kvinnor och flickor betraktas och behandlas som fullständiga medborgare och jämställda individer med män och pojkar i både samhälle och familj. Med detta följer att kvinnors och flickors besittande av de mänskliga rättigheterna respekteras på lika villkor som mäns och pojkars mänskliga rättigheter. Sveriges regering främjar jämställdhet genom att anlägga ett jämställdhetsperspektiv i allt arbete. De prioriterar särskilt strategiska frågor som flickors möjligheter till grundskoleutbildning under säkra former samt kvinnors och flickors ägande- och arvsrätt. Detta ger ökad ekonomisk trygghet och är ett viktigt medel i kampen mot våld som riktas mot kvinnor och flickor (UD, 2006). Ett andra område är unga kvinnor och unga mäns hälsa och rättigheter. Det är viktigt att inte bara betrakta ungdomar som mottagare av vård och information utan även som aktiva aktörer som har förmåga att hantera information och kunskap om SRHR. Även för att främja jämställdhet är det viktigt att fokusera på ungdomar så att de har möjlighet att tidigt ifrågasätta rådande normer, villkor och maktstrukturer som är kopplade till kön (UD, 2006). Ett tredje område är mäns roll och ansvar i jämställdhetsarbetet. Det är viktigt att män och pojkar involveras att ta ett ansvar för att främja jämställdhet. De manliga normerna 24

27 som råder i samhället uppenbaras genom dominans, aggressivitet, heterosexualitet och föreställningar om okontrollerbar sexuell drift. Detta skapar en inskränkt och i värsta fall en direkt farlig miljö för kvinnor. Genom ökad kunskap och förändrade maktstrukturer så skapas möjligheter att ifrågasätta och förändra bilden av vad som uppfattas som manliga och kvinnliga sexuella beteenden. Sverige stödjer insatser som särskilt riktar sig till män och pojkar och som syftar till att främja jämställdhet och ifrågasättande av könsmaktsordningen (UD, 2006). Ett fjärde område som regeringen fokuserar på är könsrelaterat våld och sexuellt utnyttjande. FN: s kommité för avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor definierar könsrelaterat våld som våld riktat mot en kvinna på grund av att hon är kvinna, eller våld som drabbar kvinnor i större utsträckning än män. FN: s deklaration om avskaffande av våld mot kvinnor definierar våld mot kvinnor enligt följande: varje könsrelaterad våldshandling som resulterar i fysisk, sexuell eller psykisk skada eller lidande för kvinnor samt hot om sådana handlingar, tvång eller godtyckliga frihetsberövanden vare sig det sker i det offentliga eller i det privata livet. Kvinnlig könsstympning ses som ett exempel på detta. En stor del av det könsrelaterade våldet som har anknytning till sexuell och reproduktiv hälsa, graviditet och barnafödande är ofta djupt rotad i kulturella sedvänjor och traditioner. Sveriges regering anser att skadliga traditioner och sedvänjor som t ex kvinnlig könsstympning är allvarliga brott mot flickors och kvinnors rätt till sina egna kroppar och kan inte ursäktas med hänvisning till kultur eller religion. Kvinnlig könsstympning måste förstås och bemötas i sitt sociokulturella sammanhang. Implementering och uppföljning av internationella, regionala och nationella lagar och överenskommelser som förbjuder skadliga traditioner och sedvänjor är särskilt viktigt att stödja. Sverige arbetar för att avskaffa alla former av könsrelaterat våld och stödjer därför program som hanterar bakomliggande orsaker och andra påverkansfaktorer. Sverige ger ett brett stöd för nationella och lokala insatser mot skadliga sedvänjor och traditioner som är relaterade till sexuell och reproduktiv hälsa (UD, 2006). 25

28 Ett femte område innefattar juridiska insatser. Samarbete kring lagstiftning och rättsskydd är ett viktigt arbetsområde för Sverige. Ett fungerande rättssystem och skyddande lagstiftning som utgår från mänskliga rättigheter samt att medborgare har kunskap och makt att utöva dessa rättigheter är grundläggande för att individer ska kunna erhålla sina sexuella och reproduktiva rättigheter. En viktig del för Sverige är att stödja länders kapacitet att verkställa existerande lagar som syftar till att stärka individers erhållande av de mänskliga rättigheterna. UD (2006) uppger att Sverige kommer fortsätta att driva lagar som sanktioneras av skadliga sedvänjor och traditioner, som tex könsstympning, ska avskaffas. Enligt UD så strävar Sverige efter att även i fortsättningen vara en av de mest progressiva krafterna för SRHR. Bland potensiella dialogpartners finns statliga och internationella institutioner, frivilliga organisationer, massmedia, yrkesgrupper, religiösa ledare, politiker samt företag. Sida har utvecklat ett antal policydokument vilka är relevanta för SRHR (Sida, 1997). Enligt Sida: s hälsodokument health is wealth (2000) så är Sveriges utvecklingssamarbete för förbättrad hälsa av de fattiga styrt av fyra utvecklingsstrategier: fattigdomsminskning, hållbar omgivning, jämställdhet mellan könen, demokrati och mänskliga rättigheter. Sida (1997) uppger att sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter är länkade till alla dessa strategier. Sida (2000) skriver vidare att en annan viktig del inom hälsosektorn är också att tillhandahålla tjänster för att förebygga och skydda människors SRHR, med fokus på ungdomar. Sida (1997) uppger att Sidas strategi för SRHR baseras på övertygelsen om att SRHR är i centrum för mänsklig värdighet och välmående. Målen för Sidas samarbete med partnerländer och organisationer inom området är att kvinnor och män bör ha kapacitet för hälsovänliga, likvärdiga och ansvarsfulla relationer. De bör uppnå deras reproduktiva mål, önskat antal barn på ett säkert och hälsovänligt sätt och bör vidare undvika sjukdom, handikapp och skador relaterade till sexualiteten och reproduktionen. Kvinnor och män bör uppnå lika rättigheter både inom det privata och det publika livet. Program och 26

29 tjänster för detta ändamål måste utvecklas i partnerskap med länder och communities och de måste vara genusanpassade, kulturellt accepterade och kostnadseffektiva. Det finns en växande internationell kännedom att mänskliga rättigheter har en genusdimension och att ojämställdhet mellan kvinnor och män är ett stort hinder för SRHR. Företräde ska därför ges till insatser som ökar medvetenheten om internationella mänskliga rättigheters regler och konventioner med relevans för jämställdhet mellan kvinnor och män och SRHR. Alla sexuellt aktiva människor har rätt att bestämma om och när de vill ha barn. Tjänster för fertilitetsreglering borde vara lättillgängligt och ha en vid bredd av preventivmedelsmetoder som är kostnadsvänliga. Vidare borde kvinnor alltid ha rätt till god vård ifall komplikationer vid en abort uppstår och ansträngningar bör göras för att avkriminalisera kvinnor som har genomgått abort. Målen med Sidas utvecklingssamarbete för förbättrad SRHR är således mångfaldiga och för att nå dessa mål ska Sida fokusera på utvalda områden som är av särskild betydelse för kvinnor och mäns SRHR. Ett av dessa områden är kvinnlig könsstympning (Sida, 1997). I de samhällen där man utövar kvinnlig könsstympning är ofta de sociala konsekvenserna av att inte ha blivit könsstympad allvarligare än de fysiska konsekvenserna av att ha blivit könsstympad. Detta innebär att det inte är tillräckligt att enbart informera människor om könsstympningens hälsokonsekvenser för att få människor att förändras. Betoning måste istället läggas på kulturella och sociala betydelser i samband med seden. Dessutom måste människor från alla delar av samhället engagera sig. Strategier mot kvinnlig könsstympning inkluderar debatter om attityder hos människor så som religiösa ledare, män, äldre, traditionella barnmorskor, hälsoarbetare samt skolpersonal. Sist men inte minst så måste även de som utför könsstympning, vilka kan vara kvinnor som tjänar sitt levebröd på denna sed, bli involverade och uppmuntras att ta en annan roll. En viktig del är att utbilda och stödja hjälp till självhjälp för att öka kvinnors kontroll över sina liv socialt, ekonomiskt, politiskt och kulturellt. Sida fokuserar på strategiska handlingsplaner för att sprida kunskap om skadliga effekter av kvinnlig könsstympning bland hälsopersonal och personer som utför könsstympning. Sida arbetar även för att förändra attityder bland människor från alla delar av samhället, t ex den äldre 27