De tysta vittnena. Verklighetsbakgrunden

Transkript

1 De tysta vittnena Verklighetsbakgrunden Berättelsen i utställningen ligger mycket nära en verklig händelse. Du har säkerligen också läst om liknande fall i pressen artiklar om hur unga flickor, nästan uteslutande flickor, utsätts för den sorts våldtäkt som J. i vår text råkade ut för. Också fortsättningen är i hennes fall mycket lik vad andra i samma situation kan berätta om. För J. polisanmäler efter en tid vad hon utsatts för. Anledningen till att hon gör det är att hon inte tillåts glömma. Våldtäktsmännen talar mer eller mindre öppet om vad som skett, men ger sina egna versioner. De sprider rykten i hennes skola, förvrider vad som hänt tills alltmer av skulden läggs på henne, att hon skulle ha tagit initiativ till det ena eller det andra. Flera vittnen bekräftar under rättegången att J. lurades att dricka GHB och var medvetslös då övergreppet pågick. Men det försvinner ur alla de berättelser om vad som hänt som sprids bland hennes jämnåriga i staden där hon bor. Anledningen till att hon dröjer flera månader med att polisanmäla är att hon i det längsta försöker förtränga vad som hänt. Men hon förstår efter en tid att våldtäkten som sådan inte verkar ha något slut utan fortsätter att upprepas i de rykten som förflyttar skulden för vad som skett över på henne själv. Två av de pojkar som varit inblandade i våldtäkten fälls till sist i domstol. En tredje har då redan dött i vad som verkar vara en olyckshändelse. Fallet prövas i både tingsrätten och i hovrätten, och några av de pojkar som misstänks för medhjälp bestämmer sig för att vittna mot sina "kamrater". Det gör också en tidigare flickvän till en av våldtäktsmännen, och de två döms till fängelse. Själv måste J. flytta från staden för 1

2 att kunna lägga händelsen bakom sig. Många i lokalsamhället har tagit ställning "för" eller "emot" henne eller våldtäktsmännen, vilket lett till svåra motsättningar bland tidigare vänner och bekanta. Varför säger man inte ifrån? Två olika uppsättningar av regler En våldtäkt är inte något som "bara händer". Det finns värderingar, åsikter och tankemönster som gör det möjligt. Likaså finns det sådana mönster som gör att en del står bredvid och låter det ske medan andra ingriper och säger ifrån. I de domar och utredningar som vi läst och som berör gruppvåldtäkter kan man se ett tydligt åskådarbeteende. Det handlar om grupper av unga män, ibland bara pojkar, som tillsammans utsätter en flicka i hjälplöst läge för sexuellt våld. Sexuellt våld resulterar inte bara i psykiska ärr utan lika ofta i svårläkta fysiska skador. Det rör sig oftast om ett gruppbeteende, där någon, ledaren är pådrivande och där flera deltar genom att härma dennes beteende eller hjälpa till (hålla fast, komma med tillmälen och uppmuntra gärningsmannen). Vi känner igen det här sättet att bete sig från andra åskådarsituationer i utställningen. Och även vid den gruppvåldtäkt som vi skildrar hade någon eller några kunnat säga ifrån, och försöka stoppa vad som pågick. Vad är det då som hindrar att man bryter med gruppmentaliteten? När många som deltagit i en sådan gruppvåldtäkt, visar ånger och säger sig känna skuld för vad som skett, så som två av "vittnena" gjorde i fallet J.? Det kan vara så att vi här, precis som i andra av utställningens exempel, ser hur två olika uppsättningar av värderingar eller regelsystem kolliderar. Dels det vi kan kalla för dagsljusmoralen, den samhällsmoral som är offentlig, som återfinns i lagtext, politisk debatt och i uppfostran som säger att alla människor är lika mycket värda och har okränkbara rättigheter. Mot "dagsljusmoralen" står den starkes rätt där den som har närmast till våldet har ett övertag, där "ledaren" bestämmer och andra lyder. Inom psykologisk forskning talar man om åskådareffekten, the bystander effect. En slutsats man drar är att ju fler personer som finns på plats vid en katastrofal 2

3 händelse, ett brott eller olycka av något slag, desto svagare blir kravet på den enskilda individen att ingripa. Man talar om ett utspätt ansvar ( diffusion of responsibility ). Likaså resonerar psykologerna om det outtalade kravet i nästan alla grupper att bete sig på ett socialt acceptabelt sätt, att följa gruppens outtalade värderingar. I det sammanhanget blir det avgörande vilken grupp man identifierar sig med den lilla man har omkring sig i stunden, "gänget" - eller den större, själva samhällets värderingar, så som de till exempel uttrycks i lagar. Enligt den lilla gruppens, gängets, värderingar kan man förhandla fram en enighet om att den man utsätter för ett övergrepp är värd förakt, själv ha ansvar för att försatt sig i en underlägsen position (t ex genom att dricka sig berusad eller vara på fel ställe). I krig kan soldater övertyga varandra om att fienderna inte är fullt mänskliga. I en våldtäktssituation kan förövarna förstärka varandras förakt för flickan som bara är en hora eller genom att påstå att hennes klädsel signalerar att hon egentligen ville fast hon sade nej eller inte sade något alls J. var ju drogad till medvetslöshet. Den åskådare som fryser fast och inte vet hur de ska handla befinner sig ofta i en sådan konflikt, i ett mellanrum mellan olika uppsättningar av värderingar. Till sist handlar möjligheten att bryta mot åskådarbeteendet alltid om en enkel psykologisk princip. Törs man identifiera sig med den utsatta? Törs man tänka tanken på hur man själv skulle känna om rollerna vore ombytta? Den identifikationen är ett moraliskt språng. Det är också en hållning man kan öva sig i, som går att förstärka. Och den kommer alltid att fordra ett visst mått av mod. Rasistisk underton i debatten Inför arbetet med den här utställningen har vi gått igenom domstolshandlingar som gäller flera av de gruppvåldtäkter som uppmärksammats i media under senare år. Det finns flera mönster som går igen mellan de olika fallen, fastän de utspelar sig i olika städer och bland mycket olika ungdomar. Inte minst då den underliga, återkommande tanken hos såväl gärningsmän som hos åskådare om att offret på något sätt varit ansvarigt för "hur det gått". I sin bok Flickan och skulden går Katarina Wennstam igenom flera sådana fall och diskuterar också den latenta rasism som ibland blir synlig i diskussionen kring 3

4 gruppvåldtäkter. I såväl media som på olika webbsajter möter man ibland åsikten att män med invandrarbakgrund skulle präglas av andra värderingar gentemot kvinnor och därmed vara överrepresenterade i våldtäktsstatistiken. Men varken de fall Wennstam går igenom i sin bok eller de domar vi läst stämmer överens med en sådan bild. Den mycket obehagliga sanningen är att föreställningen att flickor som utsätts för våldtäkter, inte minst gruppvåldtäkter, på något sätt själva skulle vara ansvariga och ha del i skulden återfinns hos gärningsmän och åskådare i så gott som samtliga fall oberoende av om vi talar om gärningsmän med invandrarbakgrund eller när de som i fallet J. har typiskt svenska namn. Värderingarna, snacket, ryktesspridningen kring offret följer samma mönster vare sig den utsatta flickan har invandrabakgrund och förövarna svenska namn eller om det är tvärtom. I alla olika konstellationer är det offret som kallas för slampa eller hora. Ska man söka orsaker i någon kultur så är det en kultur som ser likadan ut hos samtliga gärningsmän, oberoende av bakgrund. Vad man däremot kan se är att när gärningsmännen har invandrarbakgrund sprids deras namn mycket snabbt på olika webbsajter som t ex Flashback och tas som bevis på att gärningsmännen präglas av sin avvikande kultur. Medan lika mycket uppmärksamhet inte ges åt de fall då gärningsmännen heter sådant som Jocke, Micke eller Anton. Lagen och statistiken Våldtäkter och sexuella övergrepp har under senare decennier anmälts allt oftare. En del av förklaringen till de högre siffrorna är att det rör sig om en tilltagande insikt om att det rör sig om ett våldsbrott där offret inte längre ska vara den som beläggs med skam. Det har varit kärnan i den internationella debatt som långsamt förändrat vår syn på vad våldtäkt är. Men som Katarina Wennstam visat i sin reportagebok flickan och skulden (2002) dröjer det sig kvar märkliga synsätt på själva skuldfrågan vid våldtäkter också i juridiken, liksom i vad man kan kalla för den allmänna uppfattningen. Wennstam påpekar hur ofta man i förundersökningar och rättegångsprotokoll uppehåller sig vid hur våldtäktsoffret var klätt, som om en vågad klädstil på något sätt skulle vara en orsak eller förklaring till brottet, medan man inte uppehåller sig vid liknande förklaringar när någon blivit rånad eller utsatt för andra våldsbrott. Resonemang om skulden, visar Wennstam, riskerar ofta att hamna i luddiga resonemang om manlig och kvinnlig sexualitet där löst tyckande och gamla fördomar spelar in. Som gamla föreställningar om att mäns sexualitet knappt går att 4

5 kontrollera. Eller att kvinnor vill fast de säger nej och att detta i sin tur gör dem värda förakt. Sådana gamla myter går långt ned i ett bondesamhälle vi lämnat bakom oss, men dröjer sig ändå kvar. I Sverige har vi sedan 1984 en lagstiftning där relationen mellan gärningsperson och offer inte längre ska spela någon roll för bedömningen av brottet våldtäkt. När lagen ändrades den gången hade författaren Maria-Pia Boethius bok Skylla sig själv (1976) spelat en stor roll för debatten. Från och med 2005 skärps också den formulering i Brottsbalken som säger att det är våldtäkt att sexuellt utnyttja en person som på grund av medvetslöshet, sömn, berusning eller annan drogpåverkan, sjukdom, kroppsskada eller psykisk störning befinner sig i hjälplöst tillstånd. Vilket är en exakt beskrivning av fallet J. Går man till den statistik som finns hos Brottsförebyggande rådet och Statistiska Centralbyrån kan man få en ganska oroande bild av hur sexualbrotten är fördelade i olika åldersgrupper. Att det skett en viss uppgång i antalet anmälda sexuella övergrepp är en tydlig tendens, och går att förklara just genom den allt starkare allmänna uppfattningen att våldtäkt är just ett brott som ska jämföras med misshandel, och där offrets skuld eller skamfaktor allmänt tillmäts mindre betydelse. Att antalet anmälda fall stiger kan alltså även tolkas som ett slags sundhetstecken och inte nödvändigtvis som att antalet våldtäkter ökar - även om inte heller den tolkningen kan uteslutas helt. BRÅ bedömer ändå att mörkertalet är ovanligt stort just i samband med våldtäkter och andra sexualbrott kanske anmäls så lite som en fjärdedel av alla övergrepp. Men det oroande är att det övervägande antalet våldtäkter återfinns i den allra yngsta åldersgruppen i mätningen, mellan 16 och 24 år. Enligt BRÅs siffror från 2011 uppger inte mindre än nästan 3,5 procent av alla flickor i gruppen att de utsatts för någon sorts sexualbrott under året. Motsvarande siffra för pojkar är knappt en halv procent. Pojkar som är offer för sexuella övergrepp är ungefär 9 % i åldersgruppen noll till fjorton år. Men som helhet är hela 97% av brottsoffren för våldtäkt kvinnor. Och där syns ingen förskjutning i statistiken. 5

6 Litteratur Sexualbrottslagstiftningen: utvärdering och reformförslag: betänkande av 2008 års sexualbrottsutredning (Fritzes förlag, 2010) Maria-Pia Boëthius: Skylla sig själv (Liber förlag 1976, omarb uppl 1981) John Darley & Bibb Latané: Bystander intervention in emergencies. Artikel i Journal of Personality and Social Psychology nr Tillgänglig på nätet: Files/_faculty/_pommier/Example%2520Article(2).pdf&sa=X&scisig=AAGBfm1oEa 1VIn_3PMcy9vVO7jNDd8LlgQ&oi=scholarr&ei=sYzxUI4d7IriBKTBgWA&ved=0C CwQgAMoADAA Katarina Wennstam: Flickan och skulden (Albert Bonniers förlag 2002, utökad utgåva 2012) - En riktig våldtäktsman (Albert Bonniers förlag 2004) Material från Brottsförebyggande rådet (BRÅ), och Statistiska Centralbyrån, Samt domstolprotokoll. 6