Till riksdagens talman

Transkript

1 SKRIFTLIGT SPÖRSMÅL 720/2002 rd Skyldighet för kommunerna att informera om radonförekomst i samband med borrbrunnsbygge Till riksdagens talman I Finland förekommer det ställvis stora radonhalter i jord- och berggrunden. Som en följd av detta kan höga radonhalter i brunnsvatten och småhusens inomhusluft förorsaka hälsoproblem. Radon är en luktfri, smaklös och osynlig radioaktiv ädelgas, som människan inte direkt kan förnimma. Radon uppstår hela tiden i jordskorpan och i allt stenstoff. Den är en mellanprodukt som uppstår då uran sönderdelas. Radon är en gas, och kan därför lätt röra sig i jordskorpans porer och berggrundens sprickor. I Finland förekommer speciellt mycket radon, eftersom vi har många uranhaltiga stenarter samt grus- och sandåsar. Radon förorsakar på grund av dess radioaktiva strålning hälsorisker både via andningsluften och dricksvattnet. De radioaktiva ämnena i hushållsvattnet uppskattas enligt internationella riskanalyser förorsaka ca 20 fall av cancer i Finland årligen. I glesbyggderna är hushållsvattenproblem vanliga. I dag är det i första hand fastighetsägarna som har ansvaret för vatten och avlopp i glesbyggden, enligt lagen om vattentjänster (119/2001). Byggande av borrbrunn kräver inte byggnadslov. Det är fastighetsägaren själv som ansvarar för vattenkvaliteten i sin borrbrunn. Detta är något som många fastighetsägare inte känner till. Det finns flera fall där man byggt borrbrunn, och först i efterhand fått veta att vattnet innehåller höga halter radon. Den kommunala hälsovårdsmyndigheten skall enligt hälsoskyddslagen samt social- och hälsovårdsministeriets förordning om kvalitetskrav på och kontrollundersökning av hushållsvatten i små enheter (401/2001), se till att hushåll får tillräcklig information om hushållsvattnets kvalitet inom sitt område, de eventuella sanitära olägenheter som ansluter sig till kvaliteten hos vattnet samt vilka möjligheter det finns att undanröja olägenheterna. I praktiken sker informationen i kommunerna ofta enligt annonser eller artiklar i lokaltidningarna. Praxisen att informera om radon i lokaltidningar är inte tillräcklig, eftersom informationen inte når ut till alla. Kommunala miljöhälsovårdsmyndigheterna är inte heller alltid medvetna om var man planerar borrbrunnar, eftersom byggnadslov eller anmälan inte krävs. För att kommunernas information om radonförekomster i grundvattnet bättre skulle nå fram till kommuninvånarna, är ett anmälningsförfarande nödvändigt. Då en fastighetsägare planerar att låta borra en borrbrunn, borde man m.a.o. kräva att han anmäler om detta till kommunen, som skulle vara skyldig att informera fastighetsägaren om höga radonförekomster förekommer inom området. Version 2.0

2 Hänvisande till det ovan anförda får vi i den ordning 27 riksdagens arbetsordning föreskriver ställa följande spörsmål till behörig medlem av statsrådet: Vad tänker regeringen göra för att minska riskerna för att borrbrunnar borras inom områden med höga radonhalter och kan regeringen införa ett förfarande där fastighetsägaren är skyldig att anmäla planer på bygge av borrbrunn till de kommunala miljöhälsovårdsmyndigheterna och kommunen har skyldighet att informera fastighetsägaren om hög radonförekomst på området? Helsingfors den 5 september 2002 Christina Gestrin /sv Nils-Anders Granvik /sv Pehr Löv /sv Margareta Pietikäinen /sv 2

3 Suomennos KK 720/2002 vp Christina Gestrin /r ym. KIRJALLINEN KYSYMYS 720/2002 vp Kuntien tiedotusvelvollisuus radonin esiintymisestä porakaivon rakentamisen yhteydessä Eduskunnan puhemiehelle Suomessa esiintyy paikoitellen suuria radonpitoisuuksia maa- ja kallioperässä. Tämän seurauksena suuret radonpitoisuudet kaivovedessä ja pientalojen sisäilmassa voivat aiheuttaa terveysongelmia. Radon on hajuton, mauton ja näkymätön radioaktiivinen jalokaasu, jota ihminen ei suoranaisesti pysty havaitsemaan. Radonia syntyy koko ajan maankuoressa ja kaikessa kiviaineksessa. Se on välituote, jota syntyy uraanin hajoamisessa. Radon on kaasu, minkä vuoksi se voi helposti liikkua maan kuoren huokosissa ja kallioperän halkeamissa. Suomessa esiintyy erityisen paljon radonia, koska meillä on monia uraanipitoisia kivilajeja sekä sora- ja hiekkaharjuja. Radon aiheuttaa radioaktiivisen säteilynsä vuoksi terveyshaittoja sekä hengitysilman että juomaveden välityksellä. Talousveden radioaktiivisten aineiden arvioidaan kansainvälisten riskianalyysien mukaan aiheuttavan Suomessa noin 20 syöpätapausta vuosittain. Haja-asutusalueilla talousvesiongelmat ovat tavallisia. Nykyisin ensisijaisesti kiinteistönomistajat vastaavat vesihuoltolain (119/2001) mukaisesti vedestä ja jätevedestä haja-asutusalueella. Porakaivon rakentaminen ei edellytä rakennuslupaa. Kiinteistönomistaja itse vastaa veden laadusta porakaivossaan. Tätä seikkaa monet kiinteistönomistajat eivät tiedä. Useissa tapauksissa on ensin rakennettu porakaivo ja vasta sen jälkeen saatu tietää veden sisältävän korkeita radonpitoisuuksia. Kunnan terveysviranomaisen tulee terveydensuojelulain sekä sosiaali- ja terveysministeriön pienten yksiköiden talousveden laatuvaatimuksista ja valvontatutkimuksista antaman asetuksen (401/2001) mukaan huolehtia siitä, että kotitaloudet saavat riittävästi tietoa talousveden laadusta alueellaan, veden laatuun liittyvistä mahdollisista terveyshaitoista sekä mahdollisuuksista haittojen poistamiseen. Käytännössä tiedottaminen tapahtuu kunnissa usein paikallislehdissä julkaistavien ilmoitusten ja artikkelien avulla. Radonista tiedottamiskäytäntö paikallislehtien välityksellä ei ole riittävää, koska tieto ei saavuta kaikkia. Kunnan terveysviranomaiset eivät myöskään aina ole olleet tietoisia siitä, mihin porakaivoja suunnitellaan, koska rakennuslupaa tai ilmoitusta ei edellytetä. Jotta kuntien tiedottaminen radonin esiintymisestä pohjavedessä saavuttaisi paremmin kunnan asukkaat, ilmoitusmenettely olisi tarpeellinen. Kiinteistönomistajan suunnitellessa porakaivon porauttamista tulisi siis edellyttää, että hän ilmoittaa tästä kunnalle, joka olisi velvollinen tiedottamaan kiinteistönomistajalle siitä, esiintyykö kyseisellä alueella suuria radonpitoisuuksia. Edellä olevan perusteella ja eduskunnan työjärjestyksen 27 :ään viitaten esitämme kunnioittavasti valtioneuvoston asianomaisen jäsenen vastattavaksi seuraavan kysymyksen: Mitä hallitus aikoo tehdä vähentääkseen vaaraa, että porakaivot tehdään 3

4 alueille, joissa on suuria radonpitoisuuksia, ja voiko hallitus ottaa käyttöön menettelyn, jonka mukaan kiinteistön omistaja olisi velvollinen ilmoittamaan porakaivon rakentamissuunnitelmista kunnan ympäristöterveysviranomaisille ja kunta olisi velvollinen tiedottamaan kiinteistön omistajalle suurista radonpitoisuuksista alueella? Helsingissä 5 päivänä syyskuuta 2002 Christina Gestrin /r Nils-Anders Granvik /r Pehr Löv /r Margareta Pietikäinen /r 4

5 Ministerin vastaus KK 720/2002 vp Christina Gestrin /r ym. Eduskunnan puhemiehelle Eduskunnan työjärjestyksen 27 :ssä mainitussa tarkoituksessa Te, Rouva puhemies, olette toimittanut valtioneuvoston asianomaisen jäsenen vastattavaksi kansanedustaja Christina Gestrinin /r ym. näin kuuluvan kirjallisen kysymyksen KK 720/2002 vp: Mitä hallitus aikoo tehdä vähentääkseen vaaraa, että porakaivot tehdään alueille, joissa on suuria radonpitoisuuksia, ja voiko hallitus ottaa käyttöön menettelyn, jonka mukaan kiinteistön omistaja olisi velvollinen ilmoittamaan porakaivon rakentamissuunnitelmista kunnan ympäristöterveysviranomaisille ja kunta olisi velvollinen tiedottamaan kiinteistön omistajalle suurista radonpitoisuuksista alueella? Vastauksena kysymykseen esitän kunnioittavasti seuraavaa: Noin 4,5 miljoonaa suomalaista käyttää vesilaitosten jakamaa verkostovettä. Tämä tarkoittaa sitä, että noin 15 % suomalaisista asuu vesihuoltolaitosten verkostojen ulkopuolella. Noin näistä käyttää talousvetenä perinteisten rengaskaivojen vettä ja noin porakaivojen vettä. Maa- ja kallioperän radonia esiintyy suurina pitoisuuksina ainoastaan porakaivojen vedessä. Sosiaali- ja terveysministeriön pienten yksiköiden talousveden laatuvaatimuksista ja valvontatutkimuksista antamassa asetuksessa (401/2001) radonin laatusuositukseksi yksittäisten talousvesikaivojen vedelle on säädetty becquerel/l. Tällä hetkellä arviolta noin suomalaista käyttää porakaivovettä, jonka radonpitoisuus ylittää becquerel/l. Uudisrakentaminen haja-asutusalueelle, jossa yksittäisen talousvesikaivon rakentaminen voi olla välttämätöntä, edellyttää maankäyttö- ja rakennuslain (132/1999) mukaisen rakennusluvan hakemista. Rakennusluvan käsittelyn yhteydessä kunnan rakennusvalvontaviranomainen selvittää, miten vedenhankinta rakennukseen aiotaan järjestää. Maankäyttö- ja rakennusasetuksen (895/1999) 50 :n mukaan rakennuksesta ei saa aiheutua hygienian tai terveyden vaarantumista. Sekä huoneilman että mahdollisesti talousveden välityksellä tapahtuvan terveyden vaarantumisen kannalta rakennuspaikan maaperän radonpitoisuuden arviointi on ensiarvoisen tärkeää. Talousveden ja asuntojen sisäilman laatua kunnassa valvoo kunnan terveydensuojeluviranomainen. Kunnan terveydensuojeluviranomaisella on parhaat tiedot alueensa veden laadusta ja mahdollisista radonongelmista myös sisäilman osalta. Maankäyttö- ja rakennusasetuksen 4 :n mukaan kunnan rakennusvalvontaviranomaisella on mahdollisuus ottaa mukaan rakentamisen valvontaan myös muita kunnan viranomaisia. Kunnan rakennusvalvonta- ja terveydensuojeluviranomaisten yhteistyö etenkin radonvaarallisille alueille tapahtuvan rakentamisen yhteydessä on tärkeää, ja yhteistyön tehostaminen onkin olennainen keino radonista aiheutuvien ongelmien vähentämisessä. Tällöin kiinteistön omistaja saisi rakennuslupamenettelyn yhteydessä tiedon sisäilman lisäksi myös vedenhankintaan liittyvistä terveydellisistä näkökohdista, kuten mahdollisista suurista radonpitoisuuksista alueella. Porakaivon rakentaminen olemassa olevan rakennuksen yhteyteen ei vaadi erillistä hyväksyntää, kuten eivät useimmat muutkaan kiinteistössä tehtävät, muuhun ympäristöön vaikuttamattomat muutokset. Kiinteistön omistaja on vedenhankintaan liittyvissä terveydellisissä kysymyk- 5

6 Ministerin vastaus sissä pitkälti kunnan terveydensuojeluviranomaisen tiedottamisen varassa. Terveydensuojelulain (763/1994) 6 :n mukaan kunnan on tiedotettava terveydensuojelusta ja järjestettävä terveydensuojelua koskevaa ohjausta ja neuvontaa. Pykälällä on tarkoitettu muun muassa alueellisista ja paikallisista vedenlaatuongelmista tiedottamista, mutta säännöksen yleisluonteisuuden takia sen toimeenpano on ollut vaihtelevaa. Sosiaali- ja terveysministeriö antoi toukokuussa 2000 asetuksen talousveden laatuvaatimuksista ja valvontatutkimuksista (461/2000). Asetuksen 16 :n 2 momentin mukaan kunnan terveydensuojeluviranomaisen on huolehdittava, että kunnan alueella olevat kotitaloudet, joita ei ole liitetty talousvettä toimittavan laitoksen vesijohtoon, saavat riittävästi tietoa alueensa talousveden laadusta, siihen mahdollisesti liittyvistä terveyshaitoista ja haittojen poistamismahdollisuuksista. Asetuksen toimeenpanoon liittyvässä laajassa koulutuksessa valvontaviranomaisille selvitettiin velvollisuutta tiedottaa kunnan asukkaille, ettei esimerkiksi jollekin alueelle tule rakentaa porakaivoja. Toukokuussa 2001 sosiaali- ja terveysministeriö antoi asetuksen (401/2001) pienten yksiköiden talousveden laatuvaatimuksista ja valvontatutkimuksista. Siihen sisällytettiin vastaava säännös kunnan terveydensuojeluviranomaisen tiedottamisvelvollisuudesta. Myös tähän asetukseen liittyvässä koulutuksessa on korostettu tiedottamisen merkitystä erityisesti radonvaarallisilla alueilla. Koska molemmat talousvesiasetukset ovat varsin uusia, tiedottamisvelvoitteen tulokset kiinteistön omistajien tiedonsaannin kannalta eivät ole vielä havaittavissa varsinkin, kun molempiin asetuksiin liittyy siirtymäsäännös, jonka mukaan valvonnan on oltava asetusten mukaista 25 päivään joulukuuta 2003 mennessä. Maa- ja metsätalousministeriö ja ympäristöministeriö ohjaavat kumpikin toimialallaan ympäristöhallintoa vesiasioissa. Ne jakavat vuosittain alueellisille ympäristökeskuksille määrärahakiintiöt vesihuoltotoimenpiteiden avustamiseen. Ympäristökeskukset vastaavat avustusten jaosta kunnille, kuntayhtymille, vedenhankintaa varten perustetuille yhtymille ja yhteisöille sekä kiinteistön haltijoille niille osoitettujen kiintiöiden puitteissa. Maa- ja metsätalousministeriön ja alueellisten ympäristökeskusten vuoden tulossopimuksiin on kirjattu, että rahoitustuen myöntämisen tulee tukea uuden vesihuoltolain (119/2001) toimeenpanoa. Tämä tarkoittaa sitä, että vesihuoltoa suunnataan suurempiin yksiköihin veden laadun ja toimitusvarmuuden takaamiseksi. Tällöin myös kiinteistökohtaisten vedenhankintajärjestelmien, kuten porakaivojen, rakentamistarve vähenee etenkin, kun järjestettyä vedenhankintaa on tarkoitus ohjata ensisijaisesti vedenhankinnan kannalta ongelmallisiksi tiedetyille alueille. Hallitus katsoo, että edellä mainituilla toimenpiteillä vähennetään vaaraa, että porakaivoja tehtäisiin alueelle, joissa on suuria radonpitoisuuksia. Uudisrakennusten yhteyteen rakennettavien porakaivojen veden mahdollisista radonongelmista kiinteistön omistajan tiedonsaanti toteutuu rakennuslupamenettelyn yhteydessä kunnan valvontaviranomaisten yhteistyöllä. Jos yhteistyössä havaitaan puutteita, tarkoituksenmukaista on, että asianomaiset ministeriöt antavat tarvittavia ohjeita hallinnonalansa viranomaisille. Olemassa olevien kiinteistöjen yhteyteen rakennettavien porakaivojen mahdolliset ongelmat vähenevät sekä vesihuollon yleisen kehittämisen että käynnistyneen tehostetun tiedotustoiminnan tuloksena. Jollei edellä mainittujen asetuksien mukainen tiedottaminen siirtymäsäännöksen edellyttämän ajan kuluessa parane, tulisi hallituksen arvioida, onko tarvetta muuttaa terveydensuojelulakia siten, että kiinteistönomistajalle tulisi velvoite ilmoittaa kunnan terveydensuojeluviranomaisille porakaivojen rakentamissuunnitelmista. Helsingissä 25 päivänä syyskuuta Peruspalveluministeri Eva Biaudet

7 Ministerns svar KK 720/2002 vp Christina Gestrin /r ym. Till riksdagens talman I det syfte 27 riksdagens arbetsordning anger har Ni, Fru talman, till behöriga medlem av statsrådet översänt följande av riksdagsledamot Christina Gestrin /sv m.fl. undertecknade skriftliga spörsmål SS 720/2002 rd: Vad tänker regeringen göra för att minska riskerna för att borrbrunnar borras inom områden med höga radonhalter och kan regeringen införa ett förfarande där fastighetsägaren är skyldig att anmäla planer på bygge av borrbrunn till de kommunala miljöhälsovårdsmyndigheterna och kommunen har skyldighet att informera fastighetsägaren om hög radonförekomst på området? Som svar på detta spörsmål får jag vördsamt anföra följande: Cirka 4,5 miljoner finländare använder vatten som levereras av ett vattenverk. Det här betyder att cirka 15 % av finländarna bor utanför ett vattentjänstverks ledningsnät. Cirka av dessa använder som hushållsvatten vatten från traditionella brunnar med brunnsringar och cirka vatten från borrbrunnar. Radonhalterna i jord- och berggrunden är höga endast i vatten från borrbrunnar. Enligt social- och hälsovårdsministeriets förordning om kvalitetskrav på och kontrollundersökning av hushållsvatten i små enheter (401/2001) är kvalitetskravet för radon för enstaka hushållsvattenbrunnar becquerel/l. Cirka finländare uppskattas för närvarande använda hushållsvatten från borrbrunnar vars radonhalt överstiger becquerel/l. Nybygge på glesbygd, där det kan vara nödvändigt att bygga en enstaka hushållsvattenbrunn, förutsätter ansökan om bygglov enligt markanvändnings- och bygglagen (132/1999). I samband med behandlingen av bygglovet utreder kommunens byggnadstillsynsmyndighet hur vattenförsörjningen till byggnaden kommer att ordnas. Enligt 50 markanvändnings- och byggförordningen (895/1999) får byggnaden inte äventyra hygien eller hälsa. Med tanke på äventyrandet av hälsa via rumsluften eller eventuellt via hushållsvattnet är det av största vikt att radonhalten i byggnadsplatsens jordmån utreds. Kvaliteten på hushållsvattnet och bostädernas inomhusluft övervakas av kommunala hälsoskyddsmyndigheter. De kommunala hälsoskyddsmyndigheterna har den bästa informationen om kvaliteten på områdets vatten och eventuella radonproblem även för inomhusluftens del. Enligt 4 markanvändnings- och byggförordningen kan även övriga kommunala myndigheter delta i myndigheternas tillsyn över byggandet. Särskilt i samband med byggande på områden med höga radonhalter är det viktigt att kommunens byggnadstillsyns- och hälsoskyddsmyndigheter samarbetar och ett intensifierat samarbete är därför en väsentlig metod för att minska problemen förorsakade av radon. På så sätt får fastighetsägaren i samband med bygglovsförfarandet uppgifter om förutom inomhusluften även om hälsoaspekter i anslutning till vattenförsörjningen, t.ex. om eventuella höga radonhalter på området. Att bygga en borrbrunn i samband med en befintlig byggnad kräver inget separat tillstånd, liksom inte heller de flesta andra förändringar som görs i fastigheten och som inte inverkar på miljön. Fastighetsägaren är långt beroende av de kommunala hälsoskyddsmyndigheternas information i fråga om sanitära frågor i samband med vattenförsörjningen. Enligt 6 hälsoskyddslagen (763/1994) skall kommunen informera om hälsoskyddet samt ordna handledning och rådgivning om hälsoskydd. 7

8 Ministerns svar Med paragrafen har man bland annat avsett information om regionala och lokala vattenkvalitetsproblem, men på grund av bestämmelsens allmänna natur har dess verkställighet varierat. Social- och hälsovårdsministeriet gav i maj 2000 en förordning om kvalitetskrav på och kontrollundersökning av hushållsvatten (461/2000). Enligt 16 2 mom. i förordningen skall den kommunala hälsoskyddsmyndigheten se till att de hushåll inom kommunens område som inte är anslutna till en vattenledning som tillhör en anläggning som levererar hushållsvatten får tillräcklig information om hushållsvattnets kvalitet inom sitt område, om de eventuella sanitära olägenheter som ansluter sig till kvaliteten hos vattnet samt om vilka möjligheter det finns att undanröja olägenheterna. I den omfattande skolningen som ordnades för tillsynsmyndigheterna i anslutning till verkställigheten av förordningen redogjordes för skyldigheten att informera kommunens invånare om att man t.ex. inte skall bygga borrbrunnar på ett visst område. I maj 2001 gav social- och hälsovårdsministeriet en förordning om kvalitetskrav på och kontrollundersökning av hushållsvatten i små enheter (401/2001). I den togs med en motsvarande bestämmelse om de kommunala hälsoskyddsmyndigheternas informationsskyldighet. Även i skolningen i anslutning till den här förordningen betonades informationens betydelse särskilt på områden med höga radonhalter. Eftersom dessa båda förordningar om hushållsvatten är rätt så nya, kan man ännu inte skönja resultaten av informationsskyldigheten ur fastighetsägarens synvinkel, i synnerhet då båda förordningarna har en övergångsbestämmelse enligt vilken kontrollen av hushållsvatten skall bringas i överensstämmelse med bestämmelserna i förordningen före den 25 december Jord- och skogsbruksministeriet och miljöministeriet styr båda inom sina respektive förvaltningsområden miljöförvaltningen i fråga om vattenärenden. De anvisar årligen medel till de regionala miljöcentralerna för vattenförsörjningsåtgärder. Miljöcentralerna svarar för fördelningen av bidragen till kommuner, samkommuner, samfund och sammanslutningar som grundats för att handha vattenförsörjning samt fastighetsinnehavare inom ramen för deras kvoter. I resultatavtalen för jord- och skogsbruksministeriet och de regionala miljöcentralerna har skrivits in att beviljandet av finansieringsstöd skall stödja verkställigheten av den nya lagen om vattentjänster (119/2001). Det här betyder att vattentjänst riktas till större enheter för att säkerställa vattenkvaliteten och leveranssäkerheten. På så sätt minskar behovet av att bygga fastighetsvisa vattenförsörjningssystem såsom borrbrunnar, särskilt då den ordnade vattenförsörjningen är avsedd att ledas i första hand till områden som man vet att är problematiska med tanke på vattenförsörjningen. Regeringen anser att de ovan nämnda åtgärderna minskar risken för att borrbrunnar byggs på områden med höga radonhalter. Informationen till fastighetsägaren om eventuella höga radonhalter i vattnet från borrbrunnar som byggs i anslutning till nybyggen förverkligas i samband med bygglovsförfarandet genom de kommunala tillsynsmyndigheternas samarbete. Om det konstateras brister i samarbetet är det ändamålsenligt att ministerierna i fråga ger nödvändiga anvisningar för myndigheterna inom deras förvaltningsområden. Eventuella problem beträffande borrbrunnar som byggs i samband med befintliga fastigheter minskar i och med utvecklandet av vattenförsörjningen och den påbörjade intensiva informationen. Om informationen enligt de ovan nämnda förordningarna inte blir bättre inom den tid som förutsätts i övergångsbestämmelsen skall regeringen bedöma om det finns behov av att ändra hälsoskyddslagen så att fastighetsägaren åläggs att informera kommunens hälsoskyddsmyndigheter om eventuella planer på att bygga borrbrunnar. Helsingfors den 25 september Omsorgsminister Eva Biaudet