I presentationen nedan refereras till tre varianter av arabiska. Dessa definieras som följer:

Transkript

1 Lunds universitet Inledning Arabiska karakteriseras av diglossia (Ferguson 1959). I formella situationer och i skriven text används standardspråket (H[high variety]) som är standardiserat och tillgodogörs genom formell utbildning. I informella situationer används det egentliga modersmålet, dialektvarianter av samma språk (L[ow variety]). I språk med diglossia har H i sin struktur grammatiska kategorier som inte förekommer i L. I Arabiska är kasus en av dessa kategorier, och att korrekt hantera kasusändelserna i muntlig produktion av H är därför intellektuellt ansträngande och något ytterst få behärskar fullt ut. Det är fullt accepterat vid muntlig produktion av arabiskans H (ofta kallad Modern Standard Arabic) att inte alls uttala kasusändelser. Samtidigt är ett sporadiskt inflikande av kasusändelser en vanlig strategi för att höja den språkliga nivån och distansera sig från L. Avhandlingsprojektet har som syfte att undersöka vilka strategier bildade modersmålstalare av arabiska har för att hantera kasusmorfologin i talat H. Detta sker genom en analys av en korpus med extemporerat tal, där de förekommande kasusmorfemen undersöks utifrån vilka syntaktiska positioner talarna valt att använda dem i. 2. Register i arabiska I presentationen nedan refereras till tre varianter av arabiska. Dessa definieras som följer: Dialekt - Fergusons L, det register av arabiska som modersmålstalare av arabiska tillgodogör sig som barn och som varierar mellan olika områden i Mellanöstern Klassisk arabiska (KA) - arabiskans H som det beskrivs i den kanoniska och preskriptiva arabiska grammatiktraditionen efter vilken arabiska undervisas i de arabiska utbildningssystemen. Modern standardarabiska (MSA) - arabiskans H som det faktiskt talas och skrivs som ett levande språk idag. Det är MSA som här är föremål för undersökning. Dialekt och KA kan förstås som två poler på ett spektrum av språkligt register där MSA ligger i den övre delen, nära KA (Badawi 1973). MSA bör därför undersökas utifrån sitt förhållande till de två polerna. I den arabiska kontexten görs ingen distinktion mellan KA och MSA; båda benämns som fuṣḥā och anses böra underordnas KA:s standardiserade grammatik. 1

2 3. Strategier för kasusanvändning Tillsammans med kasusändelserna betraktas ändelser för modus, eftersom de är morfologiskt lika, i den arabiska traditionen som ett enda system, benämnt iʿrāb. I den arabiska grammatiktraditionen anses iʿrāb vara en central och ofrånkomlig del av det arabiska språket och en tydlig skiljelinje mellan dialekt och fuṣḥā. Iʿrāb har i de flesta fall formen av korta vokaler och skrivs därför inte ut i det arabiska skriftsystemet. Detta leder sällan till otydligheter eftersom arabiska i praktiken har fast ordföljd och kasusmarkeringen därför är funktionellt överflödig. Modus å sin sida är helt styrt av partiklar och tillför även det sällan information. (Beeston 1970:54, Holes 2004:251). I praktiken är den språkliga kompetensen i KA:s kasussystem mycket låg, vilket ofta poängteras i litteraturen 1 och diskrepansen mellan det preskriptiva systemet och faktiskt bruk är slående. Detta leder till en ambivalens i talad MSA jämtemot kasusändelserna; de anses vara korrekt arabiska och är förknippade med prestige, men få behärskar dem till fullo. Detta har delvis lösts genom att exploatera pausalformen 2 och använda den vid i stort sätt alla substantiv. På så sätt undviker man den intellektuella ansträngningen att använda iʿrāb. Konventionen att generalisera pausalformen är dock problematisk i de tre fallen angivna (1) nedan. Detta efter som kasus här inte markeras med en kort slutvokal som bortfaller i paus. 1. a) Dualis och regelbunden maskulin plural. b) De s.k. fem substantiven i status constructus. c) Suffigerade pronomina i 2 och 3 ps 3. Speciellt vid (1a) och (1b) bryter strategin att generalisera pausalformen samman då talaren ställs inför det binära valet att antingen följa KA, eller att följa dialektreflexen och direkt bryta KA han kan här inte undvika ändelsen. Vid (1c) faller i paus vokalen bort från det pronominala suffixet och kasusvokalen kvarstår. Ett eventuellt bortfall av kasusvokalen här leder dessutom ofta till otillåten stavelsestruktur. 4 Dessa situationer, som kan kallas obligatoriskt kasus, är speciellt intressanta att studera eftersom varje talare aktivt måste förhålla sig till kasussystemet och inte kan kringgå det. Många talare markerar även kasus där det inte är morfologiskt tvunget enligt vad beskrivits ovan, i situationer som kan kallas valbart kasus. Att markera valbart kasus är nödvändigt för att placera sig i de högre registren av talad MSA, och låter sig göras utan att hela kasussystemet internaliseras. Strategier för att markera valbart kasus kan vara att markera kasus endast: 1 Se t. ex. Chejne 1969:50, Ibrahim 1983:512, 1989:42, Kay 1972:43, Meiseles 1977:180 och speciellt Parkinson Paus är ett fenomen i KA där ord i meningsslut eller vid andningspauser tappar final kort vokal och nunation. 3 Se Tabell 1 nedan. 4 Antingen ett konsonantkluster (ex. dars_-ka, din lektion ), eller lång vokal följt av två konsonanter (ex. kitāb_-ka, din bok ). 2

3 enligt vissa kasusregler regler man har lärt sig behärska, exempelvis genitiv efter preposition i vissa fasta fraser som har memorerats med kasusändelser 5, t.ex. bishaklin kabīr, ung. i stor utsträckning. Strategierna jag ska söka finna i undersökningen är därför av två slag: en för obligatoriskt och valbart kasus. 4. Korpus För att finna dessa strategier ska jag analysera en större mängd talad standardarabiska utifrån hur och när kasusändelserna produceras. Min korpus består av samtliga avsnitt från 2010 av intervjuprogrammet Liqāʾ al-yawm, på nyhetskanalen Aljazeera. Då avsnitten med ickearabisktalande gäster uteslutits uppgår antalet avsnitt till 30. Varje avsnitt är 30 minuter långt. Samtliga avsnitt finns tillgängliga i video- eller audioformat samt transkriberade på arabiska på Aljazeeras hemsida. 5. Metod Praktiskt kommer behandlingen av korpus att bestå av tre steg. Det första är att noga lyssna igenom avsnittet och skriva till de kasusändelser i den transkriberade texten som intervjupersonen uttalar (och i det bortse från eventuella rättelser gjorda av transkriptören). Det andra steget är att omvandla dessa inskrivna ändelser till ett kodat format inbäddat i texten. Detta för att texten ska kunna behandlas maskinellt. Koden innehåller information av tre slag: a), vilken ändelse talaren använder, b) enligt vilken grammatisk regel ordet tilldelas kasus, och c) annan syntaktisk information som kan påverka kasusanvändning. (2) nedan är ett utkast till en lista på faktorer för kasustilldelning. Dessa härleds ur den arabiska grammatiska traditionen eftersom det är denna som använts i talarnas utbildning. Posterna i (2) kommer antagligen under undersökningen att betraktas som ömsesidigt uteslutande. 5 Jfr. Parkinson 1994:187. 3

4 2. a) Subjekt i nominalsats (Nom.) b) Subjekt i verbalsats (Nom.) c) Predikat i nominalsats (Nom.) d) Direkt objekt (Ack.) e) Indirekt objekt (Ack.) f) Absolut objekt (Ack.) g) Efter ʾinna och hennes systrar (Ack.) h) Absolut negation (Ack. (reducerad)) i) Predikatsfyllnad efter kāna och hennes systrar (Ack.) j) Ḥāl (Ack.) k) Prepositionsobjekt (Gen.) l) Status absolutus (Gen.) (3) är ett utkast till en lista på andra syntaktiska faktorer som kan påverka kasusanvändning. Av dessa kan flera gälla för ett givet fall. (3a-b) nämns i litteraturen som befrämjande för, och (3c) som motverkande kasusmarkering (Harrell 1964:42-43, Meiseles 1977:167, Parkinson 1994:191, 200). 3. a) Suffigerat pronomen b) Status constructus c) Bestämd artikel d) Paus 6 e) Attribut f) long distance governance g) Diptot Det tredje steget är att maskinellt behandla texten för att producera statistik för kasusmarkering, beskrivet efter i vilka syntaktiska sammanhang det förekommer. Att kodningen är inbäddad i texten gör det möjligt att referera tillbaks till texten och därmed se relationer mellan kasusmarkering och vokabulär och fraser. Metoden gör det också möjligt att studera förekomsten av hyperkorrektion utifrån syntaktisk kontext. Denna data analyseras både individuellt för olika talare för att beskriva enskilda personers kasusstrategier, samt sammantaget för alla talare för att beskriva graden av konventionalisering. Det är också tänkbart att gruppera talarna i analysskedet, t.ex. som sekulära och religiösa, utbildade i väst och i arabvärlden eller efter dialektområde. 6 I KA uttalas inte korta vokaler i ordslut om ordet är följs av en paus. Harrell (1964:38) definierar pausposition (den position i vilken ord tappar final kort vokal) som ett ord som följs av a) a perceptible silence, samt b) ord som följs av komma, punkt eller frågetecken, oavsett om dessa realiseras som tystnad eller inte. 4

5 6. Analytiska problem I vissa situationer sammanfaller dialektmorfem till formen med MSA:s kasusmorfem. Detta sker framför vid två situationer (Meiseles 1977:184): Suffigerade pronomen 2 och 3p.s. Dialekterna här har en framflyttad vokal som upptar kasusvokalens plats. Se Tabell 1. Tabell 1* KA dialektexempel 2ms -_ka -ak 2fs -_ki -ik 3ms -_hu -u(h) 3fs -_hā -a(h) * _ anger position för kasusvokal. Ett ord som kitāb-ak, din bok, kan därmed förstås i enlighet med KA och som markerat för ackusativ (-a), följt av ett suffigerat pronomen i pausalform (-ka reducerat till k). Det kan också förstås som ett substantiv omarkerat för kasus och med den dialektala formen av det suffigerade pronominet. Bestämd artikel (al-). Artikeln realiseras i dialekterna som il- eller el-. Artikelns vokal kan då förstås som kasusmarkör för det föregående ordet. Så kan kitāb-il-mudarris, lärarens bok förstås enligt KA som att det första ledet är markerat för genitiv (-i) med regelmässig assimilation av denna vokal i nästa leds bestämda artikel, eller som omarkerat för kasus och med ett dialektuttal av den efterföljande bestämda artikeln. 5

6 Referenser Chejne, Anwar G., The Arabic Language. Minneapolis: University of Minnesota Press. Holes, Clive, Modern Arabic: Structures, Functions and Varieties. Washington: Georgetown University Press. Badawī, Saʿīd Muḥammad, Mustawayāt al-ʿarabyya fī miṣr. Kairo: Dar al-maʿārif bi-miṣr. Beeston, A. F. L., The Arabic Language Today. London: Hutchinson. Ferguson, Charles, Diglossia. Word 15: Harrell, Richard S., A Linguistic Analysis of Egyptian Radio Arabic. In Contributions to Arabic Linguistics: Ed. Ferguson, Charles. Cambridge: Harvard University Press. Ibrahim, Muhammad H., Linguistic Distance and Literacy in Arabic. Journal of Pragmatics 7: Communicating in Arabic: problems and prospects. In Language Adaptation. Ed. Coulmas, Florian. Cambridge: Cambridge University Press. Kaye, Alan, Remarks on diglossia in Arabic: well-defined vs. ill-defined. Linguistics 81:32-48 Meiseles, Gustav, Restitution of word-endings in Modern Literary Arabic. Israel Oriental Studies 7: Parkinson, Dilworth, Knowing Standard Arabic: testing Egyptians MSA abilities. Perspectives on Arabic Linguistics V: Speaking Fusha in Cairo: the role of the ending vowels. In Arabic Sociolinguistics: Ed. Suleiman, Yasir. Surrey: Curzon Press. 6