Livet som doktorand. en rapport om forskarstuderandes livssituation

Transkript

1 Livet som doktorand en rapport om forskarstuderandes livssituation

2 Författare: Ulf Andréasson, TCO Inger Ehn Knobblock, ST Produktion: TCO Foto: INA Agency/Gruner & Jahr Verlag ISBN-nummer: Art nr: Tryck: Ljungbergs tryckeri, augusti

3 SÅ HÄR ÄR DET: Nära hälften av Sveriges doktorander har övervägt att avsluta sin forskarutbildning Doktoranderna tvingas sätta livet utanför universitetet på undantag för att klara av alla krav under studierna Flertalet forskarstuderande är nöjda med sina handledare, men många saknar stöd av sina chefer och är osäkra på om de verkligen är inbegripna i institutionernas verksamhet Forskarstuderande är oroliga för att inte få arbete efter examen Utomeuropeiska doktorander känner sig ofta diskriminerade 3

4 Forskarutbildning en facklig angelägenhet I Sverige finns forskarstuderande, i vardagligt tal även kallade doktorander, på universitet och högskolor och ungefär examineras årligen. Under senare år har det kommit larmsignaler om doktorandernas situation. Det har också varit uppenbart i det fackliga arbetet att villkoren inte är bra för dem. Bland annat därför har Statstjänstemannaförbundet (ST) och TCO skrivit denna rapport En ytterligare anledning till varför vi intresserar oss för forskarutbildningen är den centrala roll som den har i samhällslivet. Genom forskning produceras ny kunskap och idéer som ofta får spridning långt utanför den akademiska världen. Här initieras och förs också en viktig del av det offentliga samtalet. Forskningen tilldelas också allt större resurser. Sverige är ett av de länder som satsar mest offensivt på forskning (FoU), i dagsläget närmare fyra procent av BNP, vilket ger oss en tätposition inom OECD. Det är nästan dubbelt så mycket som genomsnittet bland EU-länderna. Att vara med och påverka forskningens organisation är en del av fackets samhällsansvar. Men forskarvärlden är en facklig angelägenhet av fler skäl. På universiteten utbildas inte bara morgondagens forskare. Många av de personer som idag genomgår forskarutbildning kommer att bli framtidens ledare på företag och i organisationer, inom statsförvaltning och kommuner. Att högskolan erbjuder goda arbetsförhållanden och en demokratisk arbetsmiljö är därför av största betydelse även utanför den akademiska världen. Därför är doktoranders arbets- och livssituation en facklig angelägenhet med hög prioritet. Enkäten ST och TCO har med hjälp av TEMO genomfört en omfattande undersökning av drygt forskarstuderande (av cirka utskickade enkäter, vilket ger en svarsfrekvens på ungefär 55 procent) som har besvarat frågor om allt från arbete och fritid till alkoholkonsumtion och hur man ser på sin framtid efter examen. Livspusslet har stått i centrum. Hur får man de olika delarna av livet att passa ihop med forskarutbildningens hårda krav? Men enkäten har inte bara handlat om livspusselfrågor. Vi har också tagit reda på hur man upplever arbetsmiljön vid institutionen. Med denna rapport vill ST och TCO förmedla den bild av forskarstuderandes situation, så som den framstår i undersökningen. Vi undviker att späcka redogörelsen med procentsatser och diagram. 4

5 Istället kommer några särskilt angelägna teman att lyftas fram och diskuteras. De ger förstås inte en helhetsbild av tillvaron som doktorand, men det är de som vår undersökning pekar ut som mest betydelsefulla. Situationen för många forskarstuderande är i flera avseenden problematisk och behöver åtgärdas. Vi kommer därför inte bara att presentera resultat från enkäten utan också föreslå förändringsåtgärder. TEMO:s sammanställning av enkäten och statistiskt underlag finns att hämta på följande webbadresser: eller Vad är en forskarstuderande? Forskarutbildningen är tänkt att vara fyra år lång (i verkligheten pågår den för många mycket längre) och består av egna studier, forskning med hjälp av handledare samt författandet av en doktorsavhandling. Dessutom tillkommer institutionstjänstgöring som mestadels består av undervisning. Utbildningen leder till en doktorsexamen. Efter de två första åren kan man få licentiatexamen. Forskarutbildning bedrivs inom fyra vetenskapsområden: humaniora, samhällsvetenskap, naturvetenskap/teknik samt medicin/odontologi. När man är klar med sin avhandling står man är det meningen - på egna ben och kan, på universitet och högskolor, söka jobb som lektor eller söka anslag för olika forskningsprojekt. I praktiken är det dock inte så enkelt. Under 1990-talet drogs flera så kallade mellantjänster in och konkurrensen om forskningsmedel hårdnade. Forskarstuderande är i dag ett mellanting av student och institutionspersonal. Å ena sidan är doktoranden fortfarande i lära, å andra sidan anställd som vilken lärare/forskare som helst (om än med tidsbegränsad anställning). Det innebär att tydligheten i arbetssituationen många gånger går förlorad. Ibland behandlas den forskarstuderande som student utan att arbetsgivaren tar ordentlig hänsyn till de arbetsrättsliga regler som styr doktorandens anställning. I andra sammanhang betraktas hon eller han som en fullvärdig anställd som förväntas vara lojal med den egna institutionen och beredd att där genomföra kvalificerade arbetsuppgifter. 5

6 Stöd och krav i arbetet Att skriva en doktorsavhandling är en krävande uppgift. Det är många faktorer som inverkar på hur det går. Utöver rent vetenskapliga förhållanden har också institutionsarbetets villkor stor betydelse. Det är viktigt för forskarstuderande att känna sig involverade i institutionslivet, att ha en rimlig arbetsbörda och gott stöd av handledare och chefer för att avhandlingsarbetet skall utvecklas. Många doktorander (cirka 40 procent) säger nu att de inte känner sig inbegripna i institutionens verksamhet och att de saknar tillräckligt stöd från sin chef, prefekten. Över 40 procent av de tillfrågade var missnöjda med sin prefekt i detta avseende. Det faktum att de allra flesta doktorander har en stor arbetsbörda och dessutom saknar tillräckligt stöd leder givetvis till att situationen blir frustrerande och att kraven upplevs som alltför höga. Kompetenta chefer är avgörande för att universiteten skall utvecklas till goda arbetsplatser även för forskarstuderande. I dag är ledarskapet inom högskolan fortfarande relativt outvecklat. Chefer tillsätts snarare på vetenskapliga meriter än utifrån erfarenheter av personalsocialt arbete och ekonomisk kompetens. Däremot är många, men långtifrån alla, av doktoranderna nöjda med stödet från den egna handledaren. Särskilt nöjda är forskarstuderande inom det humanistiska vetenskapsområdet. Av de forskarstuderande som uppger att de under de senaste året funderat på att avbryta sina studier (så många som 45 procent) svarar majoriteten att det är på grund av missnöje med handledaren. Resultatet är alltså motsägelsefullt. Å ena sidan ger många doktorander uttryck för att de är nöjda med sina handledare, å andra sidan när det uppstår problem under avhandlingsskrivandet rör det sig oftast om en besvärlig relation till just handledaren. Men i huvudsak visar enkäten att universiteten i mångt och mycket har lyckats bra i strävan att professionalisera handledarrollen. På allt fler håll utbildas disputerade forskare till att bli goda handledare. Det sociala arbetsklimatet Arbetskamraternas betydelse för trivsel och kreativitet på universitetet är stor. Det sociala klimatet kan många gånger vara avgörande för hur väl någon trivs på sitt arbete, t.ex. om det är ett tillåtande samtalsklimat. Därför är det ett oroande besked att så många som var femte forskarstuderande anser 6

7 att det sociala klimatet på den egna institutionen är dåligt. Varje doktorand bör få uppleva sin arbetsplats som ett ställe där de sociala kontakterna fungerar tillfredsställande. Detta är viktigt inte minst mot bakgrund av att även högskolesektorn drabbas av ökande långtidssjukskrivningar, särskilt bland doktoranderna. När vi undersökte hur vanligt det är att forskarstuderande blivit illa behandlade i samband med sin utbildning svarade drygt tio procent att man hade varit med om det. Vanligaste orsaken var på grund av kön. Delar man upp resultatet på vetenskapsområden är siffran för samhällsvetenskap nästan det dubbla, 18 procent. Därtill kommer att 13 procent av de kvinnliga doktoranderna har varit utsatta för ovälkomna sexuella anspelningar eller handlingar. Av de forskarstuderande som är födda i ett utomeuropeiskt land uppger 30 procent att de känt sig illa behandlade, merparten av prefekt eller handledare. Resultatet är i och för sig inte unikt i jämförelse med den övriga arbetsmarknaden men likväl allvarligt. Under de senaste 25 åren har jämställdhetsförespråkare och genusforskare arbetat för att förändra situationen för kvinnor vid landets universitet och högskolor. Det arbetet har varit framgångsrikt, men som enkäten visar återstår en hel del att göra. Nu står högskolan inför andra svåra frågor som rör integrationen av människor med utländsk bakgrund. Det jämställdhetsarbete som har pågått bör här kunna fungera som en inspirerande modell för det fortsatta mångfaldsarbetet på universitetet. Arbete och fritid Att vara forskarstuderande är att sätta stora delar av livet i övrigt på undantag. Tecknen på detta är flera. Arbetsbelastningen är hög. För många medför det arbetsveckor långt utöver det normala. Inte oväntat anger en majoritet att forskarstudierna påverkar privatlivet. Den vanligaste orsaken till att man haft funderingar på att lämna forskarstudierna, vid sidan om missnöje med handledare, är att man upplever arbetet som alltför krävande. Därtill arbetar en stor del dessutom extra utanför studierna. Men det är inte bara arbetsbelastningen som är hög. Att vara forskarstuderande är något man lever med dygnets alla timmar. Mer än 80 procent av de tillfrågade uppgav att de inte kan koppla av tankarna på sin utbildning och sin avhandling när de är lediga. Siffran blir ännu högre om man ser till vissa vetenskapsområden. Inom samhällsvetenskap svarar nästan 90 procent att de har svårt att koppla av arbetet på fritiden. 7

8 Om man kunde styra sin tid Arbetsbelastning och hårda krav gör att forskarstudierna för många doktorander innebär att de försakar viktiga delar av sitt liv utanför universitetet. Vår undersökning tyder på att de känner en stark saknad efter dessa livsområden. Om forskarstudenter kunde omprioritera sin tid så skulle man, enligt enkätsvaren, framförallt vilja ägna mer tid åt fritidsintressen. Det uppger 75 procent. Fritidsintressen prioriterades högst oavsett forskningsområde, kön eller etnicitet. Det är sannolikt ett uttryck för att det är sådana intressen som man först försakar när arbetsbelastningen ökar. Kanske handlar det om mer tid till att träna eller gå på kurser i något utanför forskarstudierna som man finner intressant. Men det är nog lika mycket ett uttryck för att vilja ligga på soffan och inte göra något alls, vilket är en inte oväsentlig del av livspusslet. Man vill också lägga ner mer tid på partner, barn och socialt umgänge. Så många som en tredjedel vill faktiskt ägna mer tid åt sina forskarstudier, vilket kan tyda på att man tycker sig sakna möjligheterna att tillräckligt koncentrera sig på avhandlingsarbetet. Mycket av problematiken, kring arbetsbelastning och försakelser, kan sägas bero på den universitetskultur som belönar dem som satsar allt på forskningen och sätter livet utanför universitetet på undantag. I dag förefaller det som om idealet är en obunden man som kan ägna sin tid uteslutande åt forskning och institutionen. Ju mera hängiven arbetet, desto mera premieras den enskilde forskaren. Men är det så det framtida idealet skall se ut? Att motverka denna kultur är i grund och botten en attitydfråga. Därför är det angeläget att högskolan tar initiativ till diskussioner på institutionerna om hur man egentligen ser på forskarrollen. Det är nödvändigt att även forskarstudenter ges möjlighet att utveckla alla delar av livet, inte minst för att i framtiden göra forskarstudier attraktivt för fler. Kan man vara doktorand och förälder? En annan följd av de rådande forskaridealen är att doktorander ser vissa svårigheter i att kombinera studierna med föräldraskap. Barn är, tillsammans med fritidsintressen, det som man skulle vilja lägga ner mer tid på om man kunde omprioritera. Oroväckande många föräldrar anger att de till följd av forskarstudierna avstått från att ta ut föräldraledighet. Så många som 40 procent av de sammanboende har av samma anledning väntat med att försöka få barn. 8

9 Samtidigt finns det inslag i enkäten som är positiva på detta område. Glädjande nog uppger omkring hälften av alla föräldrar att deras institution ger goda möjligheter att kombinera forskarstudier och föräldraskap. Färre än 20 procent anser att möjligheterna är dåliga. En grupp som avviker negativt och som förtjänar särskild uppmärksamhet är ensamstående med barn. Det är förvisso ingen stor grupp, ungefär fem procent, men deras situation utmärker sig i så stor utsträckning att deras situation bör observeras. Ensamstående med barn utmärker sig negativt bl.a. i livspusselfrågorna. De har också svårast att koppla av från arbetet under fritiden. En betydelsefull aspekt av de ensamståendes situation utgörs av ekonomin. De är överrepresenterade bland dem som under de senaste tolv månaderna har haft svårigheter att klara de löpande utgifterna för mat, hyra och räkningar. Enskilt viktigast är ändå att bland föräldrar med delad eller gemensam vårdnad av barn anser enbart sex procent att institutionen ger bra möjligheter att kombinera forskarstudier och föräldraskap. Motsvarande andel bland sammanboende med barn är närmare hälften. De förra uppger också i betydligt högre utsträckning än sammanboende föräldrar att de har för lite tid för sina barn. Även i andra och inte lika förväntade avseenden utmärker sig ensamstående föräldrar negativt. Undersökningen tyder nämligen på att denna grupp upplever ett starkt utanförskap på sin arbetsplats. Exempelvis uppger de att de i mindre utsträckning känner sig delaktiga i verksamheten på institutionen och de beskriver även det sociala arbetsklimatet som mindre bra. Vidare har nästan 20 procent av de ensamstående föräldrarna med egen vårdnad av barn blivit illa behandlade på arbetsplatsen (i första hand av prefekter men också av handledare). Av de med delad eller gemensam vårdnad är siffran 24 procent. Det kan jämföras med sammanboende med barn. Där uppger knappt tio procent att de blivit illa behandlade. Det utanförskap ensamstående föräldrar uppger kan inte sägas höra samman med att de arbetar mindre än andra forskarstuderande, tvärtom verkar de snarare ha en högre arbetstid än andra. Föga förvånande toppar ensamstående föräldrar överlägset listan över dem som under det senaste året har funderat på att avbryta forskarstudierna. 9

10 Framtida arbete Forskarstudier är den högsta möjliga utbildningsnivån. Ekonomer har också i allt högre utsträckning tilldelat doktorander med sina spetskunskaper rollen som motorer för den framtida tillväxten. Trots det är en majoritet av dem som svarat på enkäten (60 procent) oroliga för att inte få något arbete efter examen. Vad som är ännu mer förvånande är att forskarstudenter inom de traditionella tillväxtområdena naturvetenskap/teknik tycks känna störst vånda. Men även inom medicin/odontologi är många oroliga för att få arbete. Mindre överraskande är kanske att närmare 30 procent av forskarstudenterna inom humaniora anger att de minst varje vecka ängslas för framtiden på arbetsmarknaden. Att personer med landets högsta utbildningsnivå i så hög grad oroar sig är motsägelsefullt. Det finns inga siffror på hur många utexaminerade doktorer som idag inte har lyckats få ett lämpligt arbete, men bakom doktorandernas farhågor döljer sig sannolikt den ekonomiska situation som högskolesektorn har befunnit sig i under den senare delen av 1990-talet. Allt fler etablerade forskare har osäkra anställningar och allt mer av arbetstiden används till att söka forskningsmedel i hård konkurrens. Detta skiljer sig givetvis mellan olika forskningsområden, men att forskarstudenter inom naturvetenskap/teknik i så hög utsträckning våndas tyder på att skillnaderna är mindre än man skulle kunna tro. Med tanke på att nästan 80 procent av doktoranderna dessutom ängslas för sin avhandling kommer den att bli klar och tillräckligt bra för att disputera på? och att nästan 60 procent är oroliga för hur studierna i övrigt framskrider, är åren av forskarstudier en tid då rädslan för framtiden är stark. Då är det inte förvånande att som sagt närmare hälften av doktoranderna under det senaste året uppger att de haft funderingar på att hoppa av. Det finns sannolikt ett samband mellan all denna oro och de begränsade förberedelser för arbetsmarknaden utanför den akademiska världen som forskarutbildningen ger. En överväldigande majoritet i undersökningen uppger att deras utbildning inte har innehållit några särskilda förberedelser för yrkeslivet efter examen. Troligtvis är det så att de flesta av dem som trots allt anser sig ha fått sådana förberedelser menar att de gällde den akademiska karriären. Ingen i ST:s och TCOs undersökning uppger att de haft någon form av praktik eller möten med företag/myndighet/ organisation som del av förberedelserna för det framtida yrkeslivet. 10

11 Trots stora kommande pensionsavgångar kan inte den akademiska världen anställa de närmare årligen forskarexaminerade. Det är heller inte önskvärt. Om de färdiga doktorerna ska få en positiv effekt på den ekonomiska tillväxten krävs att de också arbetar i näringsliv och organisationer samt i statlig och kommunal verksamhet. Så sker redan idag, men akademikernas arbetsmarknad kommer att behöva expandera ytterligare. Reflektioner och krav Inför denna enkät som ST och TCO gjort bland Sveriges doktorander om deras livssituation hade vi vissa förväntningar. Vi förväntade oss att inom de vetenskapsområden som vanligen har mest gynnsamma ekonomiska förutsättningar (naturvetenskap/teknik och medicin/odontologi) skulle de forskarstuderande besvara enkäten mer positivt. På motsvarande sätt förväntade vi oss att de vetenskapsområden med vanligen sämre ekonomiska förutsättningar (humaniora och samhällsvetenskap) skulle utmärka sig negativt. Men riktigt så enkelt är det inte, visade det sig. Även om vetenskapsområde verkar ha en stor inverkan större än faktorer som vid vilket universitet/högskola man studerar, kön, etnicitet och ålder (även om dessa faktorer i vissa fall spelar en betydande roll) - så är mönstret mer komplext. Inget vetenskapsområde ger dock överlag bättre eller sämre förutsättningar, undantaget lärarhögskolorna som genomgående avviker negativt. Antalet besvarade enkäter från forskarstuderande vid lärarhögskolorna är emellertid få och vi har därför undvikit att dra några större slutsatser av svaren. Undersökningen visar att forskarstuderandes situation inte kan reduceras till en enkel ekonomisk fråga. I lika stor utsträckning handlar det om generella drag i forskarutbildningen och om ledarskap, attityder och socialt klimat på den enskilda arbetsplatsen. Helhetsintrycket av enkäten är att det ställs höga krav på forskarstuderande. Att vara doktorand kräver avsevärda individuella uppoffringar. Många måste arbeta en stor del av dygnet, dra ned på umgänget med familj och vänner, avstå från delar av sin fritid och kanske vänta med att försöka få barn. Samtidigt oroar man sig för avhandlingen och för den egna framtiden på arbetsmarknaden. 11

12 Trots högt ställda krav och betydande personliga uppoffringar upplever många doktorander att de inte får nödvändigt stöd från ledningen på arbetsplatsen och att de inte känner sig delaktiga i institutionsarbetet. Det finns också flera andra inslag i arbetsmiljön som kunde vara bättre. Landets forskarstuderande har på många sätt en bekymmersam situation. Frågan är om doktorander idag har så goda arbetsförhållanden och den demokratiska arbetsmiljö som de och samhället kan begära? Vår undersökning tyder på att det inte är så. Men att bara se det som en arbetsmiljöfråga som berör doktoranderna själva är alltför snävt. Hur arbetsplatsen fungerar har stor betydelse för kvaliteten i den forskning som svenska universitet och högskolor presterar. Betydelsen sträcker sig t.o.m. längre än så. Med tanke på att disputerade ofta får viktiga poster i samhällslivet är deras utbildning dessutom något som berör hela samhället. På sikt kan doktorandernas bristfälliga arbetsförhållanden till och med innebära ett hot mot den svenska tillväxten. Forskarstuderande är, som tidigare nämnts, en hybrid mellan att vara student och anställd personal. Detta har placerat doktorander i ett olyckligt mellanläge när det gäller vilka som ska försvara deras rättigheter på arbetsplatsen. Är det först och främst de fackliga organisationerna, vilket vore naturligt med tanke på att de är anställda? Eller är det den studentkår som de (obligatoriskt) tillhör, vilket vore lika naturligt med tanke på att de fortfarande studerar? Vår förhoppning är att de fackliga organisationerna i framtiden i ännu större utsträckning än hittills ska ta sig an doktoranderna så att deras situation förbättras. 12

13 Följande sex punkter anser ST och TCO vara särskilt angelägna i förbättringen av doktoranders arbets- och livssituation: Forskarutbildningens organisation och de krav som ställs på en doktorsavhandling bör omprövas. Är de vetenskapliga kraven rimliga i förhållande till forskarutbildningens innehåll, doktorandernas undervisningsinsatser och deras tidsbegränsade försörjning? De ekonomiska villkoren för forskarstuderande måste ses över. Ingen skall behöva lönearbeta utöver sin forskarutbildning. Varje universitet och högskola bör införa obligatorisk handledarutbildning. Det är angeläget att institutionernas chefer görs medvetna om de skyldigheter som de har gentemot forskarstuderande, men också att institutionerna vid anställningen klargör vilka krav som ställs på den enskilde forskarstudenten. Genom utbildning kan förmågan till omsorgsfull personalledning utvecklas. Det är nödvändigt att högskolesektorn och de fackliga organisationerna intensifierar medvetenheten om allas rätt att bli lika behandlade i arbetslivet. Detta är en fråga som måste framträda tydligt i alla ledarskaps- och handledarutbildningar. Forskarstudier bör självklart innehålla moment som förbättrar doktorandernas möjligheter till arbete utanför den akademiska världen. En idé är att alla forskarstudenter skulle erbjudas en mentor från andra verksamhetsområden. Överhuvud taget måste kontakter med företag/myndigheter/organisationer utökas som ett led i att ge förutsättningar för en framtida karriär utanför universitetet. 13

14 Avslutning ST:s och TCOs undersökning visar att det finns många svårigheter att övervinna för den som tänker sig en framtid som forskare. Avslutningsvis vill vi också säga att allt naturligtvis inte är elände för forskarstuderande. Vi frågade exempelvis om man kunde tänka sig att rekommendera någon närstående att påbörja en forskarutbildning. Hela 80 procent kunde tänka sig att göra det. Det är en talande siffra. Forskarutbildning är inte bara hårt arbete under osäkra villkor, utan också en tid då man får tänka och arbeta självständigt med intressanta arbetsuppgifter. Det är en verksamhet som medför både nationella och internationella forskarkontakter. Men kanske viktigast av allt forskarutbildningen ger doktoranden möjligheten att låta sig uppslukas av fascinerande vetenskapliga frågor. 14

15 15

16 Besöksadress: Sturegatan 15 Postadress: Box 5308, Stockholm Telefon: ST Direkt: E-post: Besöksadress: Linnégatan 14 Postadress: Stockholm Telefon: E-post: