INTERNATIONELL REKTORSKARTLÄGGNING

Transkript

1 Atso Taipale INTERNATIONELL REKTORSKARTLÄGGNING Kartläggning av skolledningens arbete och fortbildning Rapporter och utredningar 2012:2

2 Utbildningsstyrelsen och författaren Rapporter och utredningar 2012:2 ISBN (pdf) ISSN-L ISSN (online) Ombrytning: Edita Prima Ab

3 Innehåll Förord Inledning Jämförelse av allmänna utgångspunkter för skolledning Ledningsstruktur samt yrkesbeteckningar inom skolledningen Resursfördelningen inom skolledningen Beslutsfattande vid val av rektorer och direktörer Behörighetskrav för rektorer/skolledning Rektorsutbildning i olika skeden av karriären Förberedande program för sökande till rektorstjänst (pre-service training) Introduktionsprogram och andra introduktionsformer för nya rektorer (induction training) Fortbildning för rektorer i tjänst (in-service training) Framtidsutsikter Bilagor Bilaga I Utbildning för sökande till rektorstjänster Bilaga II Introduktionsprogram för nya rektorer Bilaga III Fortbildning för rektorer i tjänst... 46

4 Förord Fortbildning av skolledningen har redan i åratal hört till de tyngdpunktsområden inom undervisningssektorn som finska staten ansett vara utbildningspolitiskt viktiga. Utbildning och fortbildning för skolledningen i Finland riktas både till rektorer och skolornas lednings- och utvecklingsteam. En effektiv fortbildning ger inspirerande och nya sätta att arbeta på i skolorna och man anser att nyckeln till utvecklingsarbetet i arbetsgemenskaperna och skolorna finns hos rektorerna och personerna i skolledningen. I syfte att vidareutveckla fortbildningen beslutade Utbildningsstyrelsen år 2011 att låta göra en kartläggning där man utreder behörighetskraven och fortbildningssystemen för rektorer/skolledning i följande länder och områden: Finland, Sverige, Norge, Danmark, Tyskland (Baden-Württemberg, Hessen), Nederländerna, Frankrike (Paris), Skottland, Ryssland (S:t Petersburg), Kanada (Ontario), USA (New York City, Los Angeles/Pasa dena), Kina (Shanghai), Sydkorea, Australien (delstaten Victoria) och Nya Zeeland. Målet har varit att samla information samt jämföra och spegla den erhållna informationen mot nuvarande praxis i Finland samt att på basis av detta komma med uppslag till nya fortbildningsmodeller för skolledningens och ledningsgruppernas fortbildning. För genomförandet av kartläggningen valdes Utbildnings- och utvecklingscentret Palmenia vid Helsingfors universitet. I kartläggningen behandlas skolledningssystemet, resursfördelningen inom skolledningen, behörighetskraven för ledningen samt systemet för val av rektor/skolledning. Föremål för granskning är de förberedande programmen för sökande till rektorstjänster och introduktionsprogrammen för nya rektorer. Man är också intresserad av hur rektorer får fortbildning och innehållet i utbildning för rektorer i tjänst samt en jämförelse av fortbildningarna. I kartläggningen tar man också reda på intressanta, välfungerande metoder från olika länder och för fram dem. Syftet är att utgående från resultaten förnya den statsfinansierade fortbildningen för skolledningen och ta ställning till hur rektors arbetsbeskrivning kan utvecklas. Denna rapport är ett sammandrag av kärnpunkterna i kartläggningen. För utarbetandet av sammandraget kallades PD, rektor Atso Taipale, som också är en av författarna, till den egentliga kartläggningen. 4

5 Kartläggningen finns tillgänglig i sin helhet på finska som nätversion på Utbildningsstyrelsens webbsidor på adressen Kartläggning: Kansainvälinen kartoitus rehtoreiden työstä ja täydennyskoulutuksesta har publicerats i Utbildningsstyrelsens publikationsserie: Raportit ja selvitykset 2012:11 5

6 1 Inledning Utbildningsstyrelsen har låtit göra en omfattande internationell kartläggning som behandlar skolledningens ställning och utbildning i olika länder. Kartläggningen genomfördes av Utbildnings- och utvecklingscentret Palmenia vid Helsingfors universitet. Datainsamlingen skedde genom benchmarking/datainsamlingsresor och personliga in tervjuer med sakkunniga från de olika länderna samt med hjälp av en internet-kartlägg ning (desk-research). Man undersökte också litteratur om hur skolans ledning fungerar i de olika länderna. För insamling och jämförelse av data utarbetade man en blankett som översattes till engelska, franska, tyska och kinesiska. Syftet var att utreda skolornas ledningssystem och praxis för rektorsutbildning. Ett annat syfte var att ta reda på hur framtidsplanerna i fråga om behörighetskrav, förbere dande program och fortbildning för rektorer varierar i olika länder. Genom att jämföra och kartlägga god praxis ville man få fram nya idéer för att kunna utveckla skolledningens ställning och utbildning. Kartläggningen omfattade följande länder/områden: Finland, Sverige, Norge, Danmark, Tyskland (Baden-Württemberg, Hessen), Nederländerna, Frankrike (Paris), Skottland, Ryssland (S:t Petersburg), Kanada (Ontario), USA (New York City, Los Angeles), Kina (Shanghai), Sydkorea, Australien (delstaten Victoria) och Nya Zeeland. Vid val av länder fästes uppmärksamhet vid hur landet klarat sig i internationella skoljämförelser och vid ett visst slags global representativitet. Dessutom tog man med de nordiska länderna där utbildningssystemen har likartade utgångslägen. I detta sammandrag har kärnpunkterna i kartläggningens bakgrundsfaktorer och resultat samlats. Först presenteras i korthet skolledningens bakomliggande förutsättningar och fokuseringar på ett allmänt plan. Därefter följer ett jämförelsematerial som baserar sig på följande frågor: 1. Hurdan är ledningsstrukturen och vilka är yrkesbeteckningarna inom skolledningen? 2. Hurdan är resursfördelningen inom skolledningen (med beaktande av undervisningsskyldigheten)? 3. Vem fattar beslut vid val av rektorer/direktörer? 6

7 4. Vilka är behörighetskraven för rektorer/skolledning (både allmänbildande och yrkesutbildning)? 5. Hurdana är de förberedande programmen för sökande till rektorstjänster och hurdan rekryteringsutbildning finns det (innehåll, finansiering)? 6. Hurdana är introduktionsprogrammen för nya rektorer (innehåll, finansiering) och finns det andra introduktionsformer? 7. Hur har man genomfört fortbildningen för rektorer i tjänst? (med beaktande av fortbildningsformer, innehåll och omfattning, finansiering, utbildningsinstanser, huruvida deltagandet är frivilligt/obligatoriskt, tjänstekollektivavtal, huruvida tjänsten är kombinerad med fortbildningsskyldighet, mentorskap, arbetshandledning, konsultering samt respons på fortbildningar). 8. Hurdana är framtidsplanerna i de olika länderna i fråga om behörighetskrav, förberedande program och fortbildning för rektorer? Med hjälp av jämförelser beskrivs särdragen i finländska ledningsmodeller samt intressant god praxis som man försöker ta till vara när man utvecklar det finländska rektorssystemet. Hela kartläggningen Kansainvälinen kartoitus rehtoreiden työstä ja täydennyskoulutuksesta, som utarbetats på basis av rapporterna från de olika länderna, omfattar 148 sidor. Den innehåller också utvecklingsförslag för det finländska rektorssystemet och rektorsutbildningen som utarbetats utgående från jämförelserna. 7

8 2 Jämförelse av allmänna utgångspunkter för skolledning Med hjälp av en blankett som utarbetats för uppdraget samlade arbetsgruppen in svar på de frågor man valt att ställa i sexton olika länder. Eftersom länderna sinsemellan har olika system är uppgifterna inte helt jämförbara sinsemellan. Datainsamlingen har i viss mån styrts av tillgången på information men också av datainsamlarens syn på hurdan information som är relevant i jämförelse med finländsk praxis. Källuppgifterna kan läsas i rapporterna från de olika länderna, med hjälp av vilka man vid behov enkelt kan få mera information om frågor som eventuellt kräver djupare granskning. Rektors ställning samt utbildning både för och i arbetet är en del i en större utbildnings- och samhällshelhet i respektive land. Det handlar i stor utsträckning om skillnaderna mellan olika system och de olikheter som de återspeglar i skolkulturer och ledartraditioner. Det är svårt att förstå en del i ett större system om man inte åtminstone i någon mån känner till den större samhälls- och utbildningskontexten som delen ingår i. Därför har man i rapporterna från de olika länderna beskrivit bakgrundsfaktorer om beslut som berör rektorer i den mån det ansetts nödvändigt för att man ska kunna förstå modellerna. Bakgrundsbeskrivningen gör det också lättare att jämföra utländsk praxis med finländsk praxis och att bedöma hur användbara de intressanta ledningsmodellerna är. Man kan också fundera över om och hur andras ledningsmodeller skulle fungera i finländsk verksamhetsmiljö. På basis av vedertagen praxis kan länderna som ingår i kartläggningen indelas i en angloamerikansk (Skottland, USA, Kanada, Australien och Nya Zeeland), en asiatisk (Shanghai och Sydkorea) och en nordisk (Finland, Sverige, Norge, Danmark och också Nederländerna) grupp. Frankrike, Tyskland och Ryssland har ganska annorlunda skol- och rektorssystem och kan inte hänföras till någon av grupperna ovan, även om det finns vissa likheter i många avseenden. Den nordiska modellen bygger på en likartad samhälls ordning och likartade värderingar i skolreformerna under de senaste årtiondena. Den angloamerikanska skolkulturen framträder som ett globalt system där innovationer och lösningar främjas av ett gemensamt språk. Vad gäller internationellt inflytande är den brittiska och amerikanska skoltraditionen överlägsen i jämförelse med de franska och tyska systemen, i vilka också ingår ett omfattande internationellt skolnätverk. Skolornas resultat utvärderas regelbundet och skolinspektörerna har en viktig roll i styrandet av skolornas verksamhet. I 8

9 många länder konkurrerar den offentliga skolan med skolor som drivs med privat finansiering och skillnaderna mellan skolornas verksamhetsförutsättningar och inlärningsresultat kan vara mycket stora. Rektorns roll beskrivs med termen instructional leadership, där man granskar rektors inverkan på inlärningsresultaten. Rektorn iakttar och utvärderar lärarnas verksamhet och verksamhetens resultat samt koordinerar personalutveckling. I fråga om ledningsmodeller förekommer det betydande skillnader mellan länderna och t.o.m. inom ett land (USA). Det land som är närmast den nordiska modellen är Kanada. Den angloamerikanska skoltraditionen har haft ett stort infly tande på Sydkorea och Kina när länderna reformerade sina skolsystem. Det är också känt att Ryssland anlitade amerikanska experter när landet reformerade sitt skolsys tem åren efter Sovjetunionens upplösning. I likhet med de övriga nordiska länderna har också Finland hämtat ledningsmodeller ur den angloamerikanska skolkulturen. Ledningsstrukturen varierar stort när det gäller förvaltningens centralisering respektive decentralisering. I de angloamerikanska länderna varierar ledningssystemen i viss mån beroende på land och delstat. I princip är det angloamerikanska systemet decentraliserat, även om skolornas handlingsfrihet i hög grad regleras av att akademiska färdigheter offentligt jämförs enligt skola. I en jämförelse mellan OECD-länderna (2012) ansåg rektorerna i de flesta angloamerikanska länder att skolornas självständiga beslutanderätt om undervisningsplanering och -utvärdering samt om rektorns inflytande i personal- och ekonomiska frågor och pedagogik var högre än i genomsnitt. Hårt statligt styrda system hittar vi i Sydkorea, Shanghai och Frankrike. I det franska skolsystemet betonas central styrning där rektorns roll är relativt snäv med fokus på övervakning av att verksamheten är lagenlig. Skolinspektörerna och den offentliga utvärderingen spelar en betydande roll också i Frankrike och bl. a. lärarnas arbete utvärderas av inspektörer. Det tyska skolsystemet leds av förbundsregeringen och bl.a. de gemensamma slutexamina varierar enligt region. Det är anmärkningsvärt att det i Tyskland fortfarande råder ett parallellskolsystem, vilket man avstod från i de nordiska länderna under årtiondena efter kriget. I Finland och de övriga nordiska länderna har man under de senaste årtiondena sökt balans mellan ett centraliserat och ett decentraliserat ledningssystem. Hos oss genomfördes en centraliserad reform av skolsystemet som motiverades med enhetlighet och jämlikhet. På 1990-talet decentraliserades förvaltningen, och läroplanen styrde inte längre arbetet lika hårt. Skolorna uppmuntrades till att göra upp egna profileringar och att utveckla arbetet på enligt skolan. Man avstod till en del från kravet på enhetlighet och ansåg att jämlikhet garanteras 9

10 av likvärdiga utbildningsmöjligheter. I reformerna på 2000-talet har enhetligheten i viss mån utökats. Andelen privata skolor är liten och deras finansiering grundar sig på samma beslut om statens enhetspris som i de offentliga skolor som kommunerna eller samkommunerna upprätthåller. I egenskap av skolornas huvudmän har kommunerna en viktig roll i utbildningspolitiken. Den strategi som huvudmannen väljer avgör hur stora skillnader som tillåts i skolornas utveckling och å andra sidan hur målmedvetet man försöker förhindra ökade skillnader i kvalitet mellan skolorna. Nationellt råder det stor enighet om att varje barn bör har rätt till högklassig grundläggande utbildning i närskolan. I början av 1990-talet avstod man i Finland från skolinspektioner till skillnad från de övriga nordiska länderna. Fakta som bas för utvärdering av skolans verksamhet och resultat samlas regelbundet in som stöd för skolpolitiskt beslutsfattande. Skolspecifik information om grundskolor publiceras inte. Skolornas huvudmän och skolorna använder utvärderingarna i sitt utvecklingsarbete. Skolorna är förpliktade att genomföra självvärdering och skolans förman ansvarar för den externa utvärderingen. En nationellt viktig extern utvärdering och en mätare på akademiska färdigheter är gymnasiets gemensamma slutexamen, dvs. studentexamen, som arrangeras två gånger i året. I dag deltar över hälften av årskullen i studentexamen, också personer som studerat inom yrkesutbildningen kan delta i studentexamen. Vid antagning av studerande till universitet och yrkeshögskolor beaktas vitsorden i slutexamen i stället för eller vid sidan av inträdesprov. De skolvisa resultaten publiceras årligen i media och de inverkar på de ungas val av gymnasier. Studentexamen inverkar också på verksamheten och resultatens enhetlighet inom den grundläggande utbildningen. I skolans verksamhet betonas lärarnas och rektorernas yrkesmässiga ansvar. I Finland och de övriga nordiska länderna har lärarna en stark yrkesmässig autonomi. I jämförelsen mellan OECD-länderna anser de finländska rektorerna att skolans egen beslutanderätt och rektorns inflytande är svagare än i genomsnitt. Endast ett fåtal finländska rektorer (9 %) följer med lektioner (i hela jämförelsematerialet 50 %) och endast 13 % uppger att de beaktar inlärningsresultaten när läroplanen utvecklas (i jämförelsematerialet 61 %). Skolledarskap har traditionellt beskrivits med termerna administrativt och pedagogiskt ledarskap. Med administrativt ledarskap avses i första hand att rektorn ansvarar för att skolans verksamhet är lagenlig. Med pedagogiskt ledarskap förstås att skolans handlingsfrihet utnyttjas så att målen uppfylls optimalt. Av rektorerna förutsätts förmåga att förmå personalen att engagera sig i kontinuerlig yrkesmässig utveckling och samarbete samt att stöda ledarfärdigheter i förändring. 10

11 I den här utredningen är den finländska rektorn jämförelsevis en relativt självständig aktör i sin skola. Befogenheter har i betydande grad överförts till rektorerna och de ansvarar för skolans utveckling, personalfrågor, skolans verksamhet och att verksamheten är effektiv. Rektorernas bedömning att deras inflytande är relativt svagt bl.a. i personal- och ekonomiska frågor, visar att ändringar i lagstiftningen inverkar långsamt på ledarskapskulturen. Å andra sidan varierar också befogenhetsförhållandena och skolornas tillgång på externa stödtjänster i de olika kommunerna. Ett finländskt särdrag är att rektorerna särskilt i små kommuner har tilldelats skoladministrativa ansvarsuppgifter utanför skolan, främst på grund av knappa ekonomiska resurser. 11

12 3 Ledningsstruktur samt yrkesbeteckningar inom skolledningen I många länder är ledningsstrukturen i skolorna noggrant reglerad (bl.a. i Frankrike, Sydkorea och Shanghai). Nederländerna representerar den andra ytterligheten där ledningsstrukturen kan fastställas enligt skolans huvudmans vilja utan reglerad styrning. I varje land leds skolorna av en person som har en yrkesbeteckning som motsvarar rektor, med undantag av S:t Petersburg där skolorna leds av direktörer och yrkesbeteckningen rektor har reserverats för universitetens ledning. De angloamerikanska skolorna leds av rektor (principal). Till skolans ledning hör stadierektorer (preschool, elementary school, middle school, high school), biträdande eller prorektorer/vicerektorer som sköter olika skolspecifika uppgifter och dessutom har man ansvarslärare för olika ämnesavdelningar (head teacher). Hierarkin är nästan likadan i alla skolor och antalet personer som arbetar i skolledningen beror på skolans storlek. I nästan alla länder har också skolinspektörerna en viktig roll i skolledningen. Frankrike representerar en ytterlighet där skolföreståndarna i lågstadierna inte egentligen har rektors ställning, utan de assisterar skolinspektören som fattar beslut i frågor som berör skolan. Exempel på en ytterlighet när det gäller hierarkisk och noggrant reglerad ledningsstruktur finns i Shanghai. Skolan leds av rektor med hjälp av prorektorer. Rektor eller någon av prorektorerna fungerar som skolans partisekreterare, dvs. representerar det kommunistiska partiet. Rektorerna har indelats i fem kategorier, av vilka den högsta är en hedersrektor som leder rektorsenheten och fungerar som rektorsutbildare. Nya rektorer är rektorer av lägsta graden och kan avancera enligt tjänsteår och meriter. Lärarna är i sin tur indelade i fyra kategorier: none-titled teacher, second-class teacher, first class teacher och senior teacher. Sökande till rektorstjänst förutsätts höra till den högsta eller näst högsta kategorin. Systemet med biträdande rektorer är i allmänhet flexibelt och huvudmannen väljer antalet rektorer. I många länder (Sverige, Danmark och Frankrike) sköts de administrativa uppgifterna i stora skolor av en förvaltningsdirektör eller biträdande rektor som har denna uppgiftsbeskrivning. I Finland har alla skolor inom den grundläggande utbildningen samt alla gymnasier och yrkesinstitut en rektor och prorektor och om skolans storlek så 12

13 kräver, en eller flera biträdande rektorer. Ledningsstrukturen är beroende av huvudmannens vilja och modellerna har ingen författningsgrund. Uppgiftsbeskrivningarna och befogenhetsförhållandena antecknas i instruktionen eller verksamhetsreglerna som huvudmannen godkänner. I stället styrs besluten i viss mån av systemet med tjänstekollektivavtal. En rektor kan vara ledare för flera skolor eller en rektors uppgifter kan omfatta större ansvarsområden (sektionschef, bildningsdirektör osv.). Inom yrkesutbildningen finns förutom rektorer och biträdande rektorer dessutom utbildningsledare, utbildningsdirektörer och avdelningschefer. I stora utbildningskoncerner kan det förutom en rektor eller biträdande rektor i den egna skolan dessutom finnas ett system med branschrektorer, där varje rektor ansvarar för utbildningen inom ett visst yrkesområde i hela koncernen. Den finländska skolans organisation visar sig vara platt. I grundskolorna och gymnasierna är förmansställningen koncentrerad till rektorn. I grundskolorna ansvarar de biträdande rektorerna ofta för verksamheten i de lägre respektive de högre årskurserna. Biträdande rektors befattningsbeskrivning kan definieras enligt skola med beaktande av den kompetens de personerna har som sköter uppgifterna. I de största kommunerna har man mellan rektorerna och ledningen inom kommunens undervisningssektor, skapat ett system med områdesrektorer. Områdesrektorns uppgifter har i allmänhet inkluderats i befattningsbeskrivningen för någon av rektorerna inom området. Inom rektors- och lärarkåren förekommer ingen officiell hierarki. Ledningsstrukturen inom yrkesutbildningen är av tradition mera hierarkisk. Särskilt i de större skolorna har man bildat flexibla teamstrukturer och i ledningsgrupperna finns förutom rektorer också lärarrepresentanter. Teamansvar och medlemskap i ledningsgruppen har i allmänhet inkluderats i lärarnas befattningsbeskrivning för viss tid. 13

14 4 Resursfördelningen inom skolledningen I sin helhet är det svårt att jämföra skolledningens resurser, med undantag av rektorns s.k. undervisningsfria arbetstid. Allmänt taget är rektorns undervisningsskyldighet beroende av skolans storlek. Skolornas tillgång på externa stödtjänster för förvaltning, ekonomi och pedagogisk utveckling varierar stort enligt land och skolans huvudman. I denna kartläggning har man inte jämfört dessa externa resurser. När det gäller resursreglering representerar Frankrike och Ontario/Kanada den ena ytterligheten och Nederländerna den andra. I de förstnämnda länderna är ledningsresurserna strängt bundna till elevantalet och i Nederländerna är resursfördelningen inom ledningen helt beroende av huvudmannens bedömning. Det är ganska vanligt att man i olika avtal fastställer en miniminivå för resurserna och att huvudmannens ekonomi och en ändamålsenlighetsbedömning avgör i vilken mån denna nivå överskrids. De angloamerikanska skolorna är i allmänhet ganska stora och omfattar åldersklasser från förskolebarn till gymnasieelever. Huvudrektor har ingen undervisningsskyldighet och t.ex. i Kanada har skolor med över 650 elever alltid minst en heltidsanställd prorektor. Skolorna har sin frihet och olika ekonomiska resurser och därför förekommer det stora skillnader mellan skolorna. I Kalifornien har man t.ex. varit tvungen att kraftigt skära ner både skolornas och skolledningens resurser på grund av delstatens svåra ekonomiska situation. I Frankrike, Sydkorea, Ryssland och Shanghai undervisar rektorerna inte alls, och skolorna har åtminstone en heltidsanställd prorektor eller biträdande rektor, beroende på skolans storlek. Ett undantag när det gäller resursfördelning är Tyskland, där rektorerna har relativt mycket undervisningsskyldighet. I skolorna i de övriga nordiska länderna (Sverige, Norge och Danmark) har rektorerna ingen undervisningsskyldighet. Man bör notera att särskilt i Sverige och Danmark är skolorna i allmänhet stora enhetsskolor, gymnasier eller yrkesläroanstalter där det dessutom finns heltidsanställda biträdande rektorer. Man kan inte konstatera ett klart samband mellan ledningens resurser och rektors ställning. T.ex. i Frankrike är rektors befattningsbeskrivning ganska snäv, men i jämförelsen är resursfördelningen på en högre nivå än i genomsnitt. Också i de nordiska länderna anser man att rektorernas arbetsinsats främst är knuten till administration. 14

15 I Finland har man genom tjänstekollektivavtal för rektorer i grundskolor och gymnasier fastställt en undervisningsskyldighet som är knuten till skolans storlek (t.ex. i gymnasiet minst 4 årsveckotimmar). I vissa fall kan undervisningsskyldigheten nollställas på grund av att man har flera verksamhetsställen eller på grund av att enheten omfattar flera skolstadier. Skolans huvudmän kan alltid fastställa undervisningsskyldigheten och den kan omfatta andra uppgifter än undervisning då skötandet av dessa inte är bundna vid skolans schema. Vid yrkesinstituten har man fastställt ett maximiantal undervisningstimmar. Antalet timmar beror på skolans storlek. De biträdande rektorerna är oftast lärare som på grund av administrativa uppgifter får nedsatt undervisningsskyldighet % r. I stora skolor blir det allt vanligare med biträdande rektorstjänster vars innehavare har ganska liten undervisningsskyldighet. På basis av jämförelsen kan man säga att resursfördelningen inom skolledningen i de finländska skolorna i genomsnitt är knapp. Den här iakttagelsen är betydelsfull eftersom rektorerna i Finland har ett bredare ansvar i jämförelse med sina kolleger i de flesta andra länderna. Han eller hon är också en självständig aktör, eftersom det inte finns någon inspektionsverksamhet och skolorna har en bred rörelsefrihet. Skolornas storlek växer i takt med att enhetsskolan utvecklas, gymnasier sammanslås och yrkesutbildningen koncentreras till stora enheter. Bestämmelserna och rekommendationerna som gäller de stora skolorna motsvarar inte förändringen i förhållandena. Problemet gäller också små lågstadier där rektorerna vanligtvis är heltidsanställda lärare och resurserna endast räcker till nödvändig administration. Ett kapitel för sig är också bristerna i fråga om ekonomiska, administrativa och pedagogiska stödtjänster som särskilt i små kommuner ofta är obefintliga. På grund av kommunernas försvagade ekonomi har administrativa uppgifter inom undervisningsväsendet inkluderats i rektorernas befattningsbeskrivning. Kommunreformen som genomförs under detta årtionde torde frambringa en sådan modell för skolornas huvudmannaskap där resurser för skolledning och tillräckliga administrativa stödtjänster kan garanteras. Att rektor inte alls fungerar som lärare är tudelat. Om undervisningsskyldigheten avskaffas leder det till att rektorn får mera tid att sköta ledaruppgifterna, men samtidigt minskar hans eller hennes direkta kontakt till undervisningsarbetet och det pedagogiska utvecklingsarbetet eller så uteblir kontakten helt. Å andra sidan kan man inte garantera att pedagogiskt ledarskap förverkligas om rektor använder en stor del av sin arbetstid på att förbereda och hålla sina egna lektioner. Det är möjligt att ersätta den arbetsmängd som undervisningsskyldigheten orsakar genom att utveckla systemet med biträdande rektorer. Arbetsmängden kan också underlättas genom samordnade administrativa, ekonomiska och pedagogiska stödtjänster som huvudmannen ordnar. 15

16 5 Beslutsfattande vid val av rektorer och direktörer I allmänhet är det en representant för skolans huvudman, en kollegial nämnd, en direktion eller en ledande tjänsteman som fattar beslut vid val av rektor/direktör. Denna praxis gäller inte i Tyskland, Frankrike, Shanghai eller Sydkorea, där beslutsfattandet vid val sker mera avlägset från skolans egen administration. I dessa länder är valprocessen också mycket noggrant reglerad. I Tyskland förbereder stadens skolverk ett förslag genom en flerstegsprocess där man hör skolans representanter och också kräver undervisningsprov av de sökande. Valet bekräftas av delstatens undervisningsministerium som i allmänhet följer enhälligt gjorda förslag. I Frankrike börjar rektorskarriären med att en person blir vald till rektorsutbildningen, och efter utbildningen utnämner en statlig myndighet rektorskandidaten till en tjänst, efter att ha hört hans eller hennes egna önskemål samt förvaltningsrepresentanternas och organisationernas åsikter. I Shanghai utnämns rektorerna av den lokala partiadministrationen. I Sydkorea kommer den lokala skolmyndigheten med ett förslag och efter en flerstegsprocess utnämner presidenten rektor till tjänsten. Valet sker oftast genom öppen ansökan. Frankrike, Ryssland, Sydkorea och Shanghai avviker från denna praxis. I S:t Petersburg väljs den som anses vara mest lämplig som direktör av stadens ordförande för undervisningskommittéen. I Sydkorea och Shanghai följer man närmast ett kallelseförfarande. I Sydkorea utvecklar man som bäst valprocessen i en mera öppen riktning och i Shanghai kan valprocessen också inledas utgående från ett förslag som skolan gjort. I de angloamerikanska och de nordiska länderna följer valet av rektor i stort sett samma mönster. I stora skoldistrikt eller kommuner har valet delegerats till undervisningschefer eller motsvarande, men ofta görs valet också av en nämnd eller direktion (i Sverige görs valet alltid av en politiskt vald nämnd utgående från tjänsteinnehavarens föredragning). Vid val av rektorer och prorektorer t.ex. i delstaten Ontario i Kanada görs det slutgiltiga valet av skoldirektören tillsammans med den biträdande skoldirektören och ett seniorteam av superintendenter. Skolans direktion (School Board of Trustees) bekräftar valet. I beslutsprocessen har skoldistriktet en huvudroll, men också undervisningsministeriet och rektorsföreningarna deltar i processen var och en för sin del och på sitt sätt. 16

17 Det katolska utbildningsverket i Ottawa (Ottawa Catholic School Board) har regler för anställning av rektorer. Beroende på den lediganslagna tjänsten utser de ansvariga instanserna (school trustee, director of education, superintendent, principal) en grupp som väljer den lämpligaste kandidaten. I New York City handlar valet och utnämningen av rektor eller biträdande rektor i sin helhet om en sex veckors process som i detalj beskrivs i lagstiftningen om skoldirektörer (C-30). Personen bör först bli godkänd i ett register över rektorer innan han eller hon kan utnämnas till sin tjänst. Nätverkets ledare föreslår en potentiell rektor för superintendenten varefter kandidaten också intervjuas av personer som utsetts av skolan. Det slutgiltiga beslutet fattas av skoldirektören på superintendentens föredragning. Därefter får rektor ett treårigt interimistiskt tillstånd att arbeta som rektor, och efter det kan han eller hon få ett permanent tillstånd att sköta tjänsten. Rektorstjänsterna i New York City är inte längre ordinarie, utan varje år utvärderas skolans framgång, och därigenom också rektorns framgång, på tre sätt: School Reports (students), Quality Review (visit), Survey (teachers, parents, pupils). I Finland bestäms om förfaringssättet vid val i kommunala skolor i skolans instruktion och i allmänhet följer man det allmänna förfaringssättet på skolstadiet i fråga. Alla tjänster kan sökas via s.k. öppen ansökan. I många kommuner väljer förmännen sina medarbetare, med undantag av de högsta tjänstemännen som väljs av stadsfullmäktige eller -styrelsen. Valet kan också av tradition höra till en kollegial nämnd eller en direktion där beslutet fattas på vederbörande förmans föredragning. Det finns inga enhetliga bestämmelser om att höra representanter för lärare och föräldrar, men ofta hör man dessa grupper när man jämför sökande till en rektorstjänst och bedömer deras kompetens. Förutom intervjuer blir psykologiska tester allt vanligare när man jämför kandidater. I ett tjänsteförhållande som gäller tillsvidare utnämns rektor först för en sex månaders prövotid. Den decentraliserade modellen som följs i Finland i dag verkar fungera bra jämfört med vissa centraliserade modeller (Sydkorea, Frankrike). Huvudmannen känner bäst till de lokala behoven och kan höra föräldrar, lärare m.fl. då man bedömer kompetens och jämför kandidater innan man fattar beslut. 17