Låsningen. en analys av svensk invandringspolitik. av Jan Tullberg

Låsningen en analys av svensk invandringspolitik av Jan Tullberg Jan Tullberg har doktorerat och blivit docent vid Handelshögskolan i Stockholm. Han har skrivit vetenskapliga artiklar i svenska och internationella akademiska tidskrifter inom ett brett forskningsområde av hög relevans för bokens ämne. 2

Låsningen en analys av svensk invandringspolitik Licensen CC BY-ND Creative Commons erkännande, inga bearbetningar innebär att upphovsmannen tillåter kopiering och spridning, kommersiell och icke-kommersiell, men tillåter inte att verket bearbetas. Den som sprider upphovsmannens verk under denna licens skall sprida verket oförändrat och obearbetat. I samband med spridning av verket ska upphovsmannen anges. En restriktion föreligger. Endast Förlaget Lykeion äger rätt att ge ut ge ut den tryckta boken. ISBN 978-91-981665-2-1 3

Låsningen nnsockså som inbundenbok.mer informationhitardupå www.lasningen.se

Innehållsförteckning Omslag Titelsida Copyright Innehållsförteckning Förord 1 En kvävd debatt Journalistskrået stolthet och fördom Tre demokratikrav Fördomarnas roll i debatten Ett exempel: Fördomar mot fördomar Tabun och bannlysningsord Sammanfattning av kapitel 1 2 Behöver Sverige invandring? Uppehållstillstånd och befolkningsandel Pensioner och invandring Arbetskraftsinvandring Sysselsättning och invandring Sammanfattning av kapitel 2 3 Ekonomiska effekter Offentliga kostnader och intäkter 5

Undanträngningseffekter Kulturattachéer och gästarbetare Sammanfattning av kapitel 3 4 Invandring, kriminalitet och kriminalisering Invandrare och brottsbenägenhet Reaktioner på invandrarkriminalitet Hets mot folkgrupp Olaga diskriminering och hatbrott Sammanfattning av kapitel 4 5 Invandringsindustrin Invandringsindustrin steg ett Integrationen steg två Information och opinion Sammanfattning av kapitel 5 6 Surrogatdebatter Integrationsretorik ej invandringsdebatt Antirasism som surrogatdebatt Hatet mot hatet Gränslösa plikter Sammanfattning av kapitel 6 7 Sverige i ett globalt perspektiv Nykolonialism och multikultur Nationalstaten före nykolonialismen 6

Sverige och migrationen Sammanfattning av kapitel 7 8 En statsmakt på glid Totalitarism och populism Nytotalitära tendenser Sveriges framtid två radikala visioner Sammanfattning av kapitel 8 9 En kulturrevolution och förnuftets återkomst? Intimiseringen av politiken Trendens dynamik Partierna och massinvandringen Förnuftets återkomst? Vad skulle kunna förändras? Sammanfattning av kapitel 9 Appendix Fotnoter 7

Förord Innehållet i denna bok är inte i linje med den officiella svenska synen på invandring. Den predikar inte invandringens förtjänster, det goda hos invandringens förespråkare eller fäller förklenande omdömen om dess kritiker. En målsättning är att utnyttja bokformatets möjligheter till mer ambitiösa analyser och helhetsbilder. Ett nyckelord för läsaren att hålla i minnet är mönster, alltså hur de övergripande bilderna ser ut. Enstaka exempel kan locka till en slutsats, som dock lätt rubbas av ett annat exempel med motsatt sensmoral. Det är först när underbyggnaden blir mindre anekdotisk eller sentimental som den får tyngd. Frågan är vad som är regel och vad som är undantag, liksom att fastställa när undantagen är så många att de tillsammans utgör den faktiska regeln. I media finns dels en generell inställning, dels en rad incidenter som vinklas för att läsaren skall få det intryck som journalisten eftersträvar. På nätet finns nu ofta kompletterande information som till viss del eliminerat de konventionella medias tolkningsföreträde. Svenska folket har i hög grad befriats från illusionen om att media följer den moral de officiellt hyllar sant, relevant och konsekvensneutralt. Dagens läsare är i högre grad medveten om att hon inte bara blir informerad, utan även desinformerad. Syftet med boken är dock inte att återge en korrigerad och mer sanningsenlig berättelse av några av de skandaler som slagits upp och tagit steget från tidningssidorna till fikarummets diskussioner. 8

Det som kommer att fokuseras är snarare de stora frågorna som är svårare att få grepp om. De som kräver lite mer utrymme än en tidningsartikel för att få en rättvis beskrivning; de frågor som har större betydelse än vem som har sagt vad till vem. De små frågorna bildar dock tillsammans mönster som är av väsentligt intresse och frågan är hur öppen eller stängd den svenska debatten är. En analys av olika uppfattningar i ett kontroversiellt ämne som invandring ställs inför en rad problem. Hur skall de känsliga frågorna behandlas? Det är omöjligt att ifrågasätta dagens uppfattningar utan att bryta mot konvenansen. Det finns därför skäl att prioritera ett rakt språk och orädda frågeställningar även om det resulterar i att en del personer kan känna sig trampade på tårna, eller med ett mer modernt språkbruk, kränkta. De stora frågorna blir också mer intressanta genom att ses som delar av ett ännu större mönster. Vi får månadssiffror om antalet asylsökande, arbetslöshetsstatistik och BNP-tillväxt. Men dessa dagsfärska siffror är i flera avseenden mindre intressanta än de trender de är en del av. Genomtänkta slutsatser bygger på dokumenterad erfarenhet, evidens, och inte på subjektiva bedömningar och diskutabla komponenter som optimism och pessimism. Denna bok eftersträvar att styra diskussionen i en mer realistisk riktning. Vi bör se på migrationen utifrån dess faktiska effekter och med realistiska prognoser. Många börjar tyvärr med ett partipolitiskt ställningstagande och sedan väljer man en verklighetsbild som passar till partiprogrammet. Eller, samma tanke i en ännu sämre version: man väljer en verklighetsbild som inte passar ett parti man tycker illa om och sedan förespråkar man denna utan förbehåll. 9

Till bokens bakgrund hör att jag är docent i företagsekonomi vilket sätter avtryck i texten. Min vetenskapliga produktion har i huvudsak handlat om etik och ekonomi, men också om frågor om nationalism och etniska konflikter. En del kan nog beskrivas som akademiskt och snävt specialiserat, men mycket av det jag skrivit i svenska och internationella akademiska tidskrifter kan förmodligen ge en hel del ytterligare för den som vill fördjupa sig i viss problematik. I bokens slut finns ett Appendix med sådana artiklar som vissa avsnitt i boken anknyter till. Mitt intresse väcktes av en internationell problematik vad gäller kulturella motsättningar och de problem de medför för tilliten i ett samhälle, samt möjligheten att utveckla eller bibehålla ett samhälle med en fungerande demokrati. Dessa insikter har sedan använts för att analysera dagens svenska situation. Diskussionen är i högsta grad inriktad på Sverige, men resonemangen bakom är principiella och kan avse vilken nation som helst. Den västerländska modellen med demokratiska nationalstater framstod för drygt 20 år sedan som världens ideologiska vinnare. Det svenska folkhemmet är en variant av denna modell som idag kommit att ifrågasättas. Nu är inte endast hemmet under ombyggnad, utan det anses finnas ett behov av ett nytt folk; för att ta hand om pensionärerna, för att ta jobb som svenskar inte vill ha, för att ta hand om alla invandrare. Svenskar anses inte längre kunna klara uppgifterna själva. Mest av allt för att det plötsligt uppstått en plikt att ta emot den som vill komma hit. I den tidigare värdegrunden var nationellt självbestämmande och suveränitet centrala värden och kolonialism något tvivelaktigt. I den nylanserade värdegrunden är kolonialism, under beteckningen flyktingpolitik, något oundvikligt och positivt. I den här boken kommer olika argument och 10

resonemang att granska dessa bedömningar. Olika ämnen tas upp i en kapitelordning jag funnit lämplig, men det är möjligt att läsaren vill välja en annan ordning. Detta är ett skäl till att ge en kort beskrivning av de olika kapitlen. Ett annat skäl är att det ger möjlighet att få läsarens förväntningar i hygglig överensstämmelse med bokens innehåll. 1. Kapitlet handlar om villkor för en öppen och demokratisk debatt och de brister som föreligger i Sverige idag. Restriktioner som begränsar tanke och diskussion påtalas; en öppen diskussion kräver ett rättframt språk. Ett synliggörande av tabun är ett viktigt första steg i en självständig individs överväganden och reflektioner. 2. Här diskuteras invandringen som ett komplement till svensk befolkning. Behöver vi invandrare för att klara pensionerna? Finns det en arbetskraftsbrist som gör arbetskraftsinvandring till något önskvärt för den svenska ekonomin? Här sprids också ljus över de offentliga debatterna. Ökar sysselsättningen i Sverige eller är det arbetslösheten som ökar? 3. Den ekonomiska analysen övergår här till invandringens effekter på den offentliga sektorn enligt egna och andras beräkningar. Sedan följer en analys av de ekonomiska effekterna för hela det svenska samhället. Är invandringen lönsam för det svenska folket? 4. Invandrare och kriminalitet är ett kontroversiellt ämne och här görs en analys av detta samband. Här diskuteras också de svenska reaktionerna på invandrarkriminalitet; är ett nytt tabu etablerat? Det är också intressant att granska en ökad kriminalisering. Vilka beteenden och yttringar går från att betraktas som oönskade och 11

olämpliga av den politiska klassen, till att bli olagliga och straffbara. 5. Först nu kommer ett mer deskriptivt kapitel om regelverk och myndigheter som hanterar invandringen, invandringsindustrin. Motiveringen till placeringen är att de flesta redan har en viss kunskap om denna byråkrati och att ämnet nog inte anses så spännande. Men i något skede bör invandringsmyndigheterna bli beskrivna mer ingående och systematiskt. Här diskuteras också politikernas information om migrationspolitiken till medborgarna samt svenska folkets uppfattning i en rad frågor som berör den omfattande invandringen. 6. Detta kapitel diskuterar det jag kallar surrogatdebatter. Eftersom media ogärna diskuterar invandringsfrågan så lyfter man istället upp närliggande, men mindre centrala, frågor. Integrationen, rasismen och hatet är några av dessa frågor som undviker de viktiga: invandringens omfattning och effekter. Här tas också vissa filosofiska påståenden, som anses relevanta för invandringen, upp till analys. Finns det en genomtänkt koppling mellan invandring och alla människors lika värde eller till mänskliga rättigheter? Surrogatdebatterna är ofta röriga och styrda av emotioner; att strukturera dem kan underlätta förståelsen. 7. Här vidgas migration till ett internationellt och långsiktigt perspektiv. Vilka erfarenheter finns av migration och multikultur? Hur kommer Sverige att förändras i framtiden? Vad händer med folkhemmet som ideologi? Denna idé som tidigare hade hegemoni har nu blivit marginaliserad. Den gemensamma värdegrunden har gått från en demokratisk nationalism av liberalt, socialdemokratiskt eller konservativt slag till något högst annorlunda. Nu revideras värdegrunden till att förespråka en multikultur som hävdar att alla 12

kulturer har samma värde och att svenskar inte bör ha ett företräde, varken till eller i Sverige, då den deklamerade moralen är alla människors lika värde. 8. Den begränsade yttrandefriheten är ett växande samhällsproblem som kan leda Sverige till en utveckling i totalitär riktning. Kriminaliseringen av åsikter, yrkesförbud och en mobbning av dissidenter är reella företeelser i dagens samhälle. Mycket talar för en ytterligare glidning i totalitär riktning. Det finns också radikala förslag som riskerar att förvärra situationen. 9. Här analyseras varför det ser så illa ut med den svenska demokratin. En möjlig förklaring är att det handlar om de små stegens tyranni. De har inte uppmärksammats som sig borde. Bristen på demokratisk debatt i media och en brist på interndemokrati i de politiska partierna har skapat en stark likriktning som skrämt till tystnad. En opportunistisk anpassning och för svaga demokratiska institutioner har gjort denna utveckling till en stark trend som alltför få vågar ifrågasätta. Men det finns motkrafter. En opposition formeras utanför konventionella media och ett nytt parti har etablerat sig. Förnekelse har sin tid, men det finns också möjligheter till positiv förändring. Kan vi få en förnuftets återkomst? En politik som främst vinner terräng genom att dissidenter mobbas och allt fler tabun etableras kan komma till en brytpunkt där förbuden faller. Förändringen kan bli som för ett korthus: de bräckliga argumenten har med möda hållit upp varandra, och faller ett dras de andra med i fallet. Boken diskuterar de flesta stora frågor som är förknippade med invandringen, dess rationalitet och dess konsekvenser. Sista kapitlet avslutas med en lista på konkreta politiska frågor som en mer 13

upplyst invandringsdebatt bör behandla. Om dessa frågor om ändrade regler känns nya och främmande för läsaren så är det rimligtvis ett tecken på hur de kritiska politiska frågorna har eliminerats från debatten. Tabun och propaganda har en dominerande position som är destruktiv. Bokens ambition är att ge ett sakligt underlag till invandringsfrågan och aktivera tanke och meningsutbyte. Många vänner och kollegor har varit behjälpliga med goda råd och språkliga förbättringar. Jag är dem alla skyldig ett stort tack, inte minst för ideologiskt stöd till projektet. Det behövs insatser för att bryta låsningen i invandringspolitiken och få beslutsfattarna att ändra kurs. Men att försöka med detta medför att dissidenten blir en olägenhet i vissa personers ögon. Då är det gott att man av andra uppfattas som en person som gör en viktig samhällsinsats. Den som har betytt mest för detta bokprojekt som stödjare, som bollplank och som språkslipare är min hustru Birgitta Tullberg. Mitt avslutande tack är till henne. Stockholm den 15 februari 2014 Jan Tullberg 14

1 En kvävd debatt Journalistskrået stolthet och fördom Sant, relevant och konsekvensneutralt? Olika media hävdar ofta att deras nyhetsförmedling följer normerna sant, relevant och konsekvensneutralt. Den påverkan som läsaren utsätts för bör vara öppen och resonerande, inte nyheter som filtreras och justeras på ett manipulativt sätt. Redan för 20 år sedan skrev juristen Hans-Gunnar Axberger om pressens självpåtagna myndighetsutövning: Så är det med beskrivandet av den så kallade främlingsfientligheten. Verkligheten verkar vara att integrering av främmande människor genom invandring ibland skapar social oro och sällan är problemfri. Skildringar av denna oro och dessa problem anses emellertid generera en osund främlingsfientlighet och rasism. Därför bör sådant i princip inte skildras. [1] Media påtar sig opåkallade ett censuruppdrag som går stick i stäv med deras uppdrag att skildra samhället på ett rättvisande sätt. Om ett förskingrande kommunalråd är moderat eller sosse, svensk eller invandrare, skall inte påverka publiceringens utformning. Journalisten skall inte gynna vissa grupper som de sympatiserar med genom att förtiga dåliga nyheter. Axberger opponerar sig emot vinklade nyheter och är än mer kritisk mot journalisternas maktmissbruk som sovrar bort vad vi inte skall få veta. 15

Nathan Shachar tar i artikeln En yrkeskår i glashus upp journalisternas kåranda och pekar på samma märkliga censurfenomen som går emot yrkeshedern: Medier är inte till för att sortera nyheter efter deras uppbygglighet. Dels för att det är ovärdigt att leva så, dels vet vi hur det går för länder som slår in på den vägen. [2] Shachar sätter fingret på en central punkt för demokratin. Hur skall den upprätthållas om debatten stryps? Richard Swartz klargör: Demokrati är inte att tycka rätt utan rätten att tycka. Det sätt på vilket invandringsfrågan hanteras får honom att undra över hur det står till med det demokratiska sinnelaget hos den politiska klassen i Sverige. [3] Markus Uvell vid tankesmedjan Timbro skrev efter valet 2010 om invandringsfrågan, att tigandet måste få ett slut. [4] Ännu har detta inte skett och vi bör undra varför? Maciej Zaremba frågar: beror linjen på högmod eller oförmåga? och ger svaret: både och. [5] Det är nog riktigt att misstänka att det finns element av högmod utan att detta motsäger att oförmåga är det centrala. Johan Croneman skrev en artikel med rubriken 10.000-kronorsfrågan är: klarar någon verkligen av att ta debatten? [6] Tills vidare tycks svaret vara nej. Men det finns också de som anser att klagomålen inte är berättigade. En kluven självsyn Chefredaktören för Aftonbladet Jan Helin framhåller de fyra nominerade artiklarna till Stora Journalistpriset 2013 som exempel på ständigt närvarande diskussion och pluralism. De består av en artikelserie om tiggare på Stockholms gator i Dagens Nyheter, en om mångkultur i Aftonbladet, Järnrörsskandalen i Expressen och följetongen om romer i skånska polisregister i Dagens Nyheter. De fyra kandidaterna utmärks av att de alla intar samma position i 16

invandringsfrågan. Den ensidigheten visar inte på en pluralistisk debatt. Till sin utformning är de inte heller av debattkaraktär utan kampanjmaterial och det är inga reportage som krävt civilkurage, utan journalisten har utfört ett uppdrag som levererat det förväntade resultat som cheferna efterfrågat. Alla har utfört ett beställningsuppdrag som belönas först med publikation av ett överdrivet antal sidor och sedan med nomineringarna till priset. Pressen hyllar sin egen kampanjjournalistik. Jan Helin är typisk för sitt skrå genom att i samma artikel först bestrida ensidigheten, för att lite senare hävda att ensidigheten är bra. Två avsnitt från samma ledare: Dessa frågor är idag ständigt närvarande i de stora nyhetsmedierna på olika sätt. Ändå drivs fortfarande tesen om att medierna inte vågar ta debatten. Sedan föreslår han några hypotetisk kritiska rubriker och avslutar artikeln med en kommentar till dessa hypotetiska inlägg: Det är sant att medierna inte vågar skildra verkligheten så. Och det är bra. [7] Resonemanget är självmotsägande. Kanske ser redaktören det som en lite charmig inkonsekvens där en principiell positiv inställning till pluralism kombineras med en emotionell inre polis som sätter stopp. Den blivande chefredaktören för Svenska Dagbladet Tove Lifvendahl skrev ett år före tillträdet en artikel som ger en fingervisning om den policy hon kommer att driva som makthavare. Artikelns rubrik är Munkavlen är en myt. [8] Hon hävdar att det förs en normal debatt om invandring men liksom andra dementerar hon snart sitt eget påstående. Två citat: Säg inte att man inte får tala om problemen. Det är det bästa stöd SD kan få ; Här finns ett ansvar att ta för alla som inte önskar göra sig till nyttiga idioter för Sverigedemokraterna och andra xenofobiska krafter. Kort sagt, det som gäller är att lägga locket på efter förmåga och samtidigt, utan 17

att skämmas, påstå att lock och munkavlar är myter. Men det är inte för att man är för censur, nej man blir för censur på grund av ett överordnat mål. Ignatius av Loyola är känd för sitt rättfärdigande av inkvisitionen med argumentet ändamålet helgar medlen. Det ändamål som helgade hans medel hade syftet att rädda syndarnas själar från att straffas i evighet. I den jämförelsen framstår xenofobiska krafter som mer jordnära. En entusiasm för yttrandefrihet gäller främst åsikter en person delar, och förbud för att främja höga ändamål uppfattas ofta som oproblematiska undantag. Loyola är ständigt aktuell. Ibland hävdas att man för, eller borde föra, en debatt mot kritikerna men inte utifrån deras verklighetsbild. [9] Men diskussionen om verklighetsbild handlar i hög grad om vem som har en realistisk verklighetsbild. En klok sorteringsprincip för en lyssnare är att först lista ut vem som har förstått problemen i verkligheten. Det är deras problemlösningar som har relevans. De som inte förstått problemens omfattning och art, genom att överdriva, underskatta eller missförstå, bör läsa på och tänka till. Sedan kan de kanske ha något att tillföra. Men media har inget mandat att måla upp en verklighetsbild som läsaren bara skall godta. Saddam Husseins regim insisterade på sin egen verklighetsbild i Irakkriget. Men en regim kan bara upprätthålla en verklighetsbild till en viss gräns. Ett klassiskt ögonblick är när Iraks informationsminister Mohammed Said as-sahaf, i media kallad Bagdad Bob, står på en takterrass och berättar in i kameran hur amerikanerna besegras och är på flykt. Plötsligt uppmärksammar de närvarande ett dammoln vid horisonten som visar sig vara en amerikansk pansarkolonn på väg in i Bagdad. Kameran flackar mellan kolonnen och ministern som får svårt att tala övertygande 18

utifrån sitt manus. Varje felaktig verklighetsbild kan en dag utsättas för en verklighetskrock à la Bagdad Bob. Danmark och Norge nya skurkstater Ett sätt att belysa den svenska journalistkårens ensidighet är att se på kulturkonflikten med Danmark och Norge. När Norge kallades för den sista sovjetstaten av Björn Rosengren så uppmärksammades det som färgstark retorik och att Rosengren var besviken och utmattad efter långa förhandlingar. [10] Nu pekas Norge ut som den nya fasciststaten i omdömeslösa tirader; Danmark anses redan ha fallit. Dessa svartmålningar är onekligen en svår propagandauppgift för svenska media; våra goda grannar skall radikalt omprofileras till att tjäna mörkrets makter. Journalistkåren är högst ovillig att släppa fram åsikter som hävdar att Sverige är det land som är på glid mot extremism, inte våra grannländer. Hade de svenska journalisterna bra argument så skulle de kunna hävda sig väl, men de är medvetna om sin svaghet. Därför publiceras inte kritiken av Sverige från våra grannländer i svenska media; de låter inte läsarna bilda sig en egen uppfattning. Dagens Nyheter förhalar ett genmäle så länge att norrmännen lägger ut texten själva. [11] Svenska Dagbladet lyckas hitta en norsk skribent, Thomas Hylland Eriksen, som levererar en konfliktbeskrivning där Sverige bedöms ha rätt på alla väsentliga punkter. Svenskarnas misstag anses begränsa sig till att de försummar att hylla den norska nationalismen när den leder till invandrare som viftar med norska flaggor på Karl Johan. Skribenten är mycket förlåtande till de svenska angreppen på Fremskrittspartiet och dess partiledare: Givetvis finns ett släktskap mellan Breivik och Siv Jensen, även om det inte nödvändigtvis är närmare än det mellan Lenin och Per Albin Hansson. [12] Det argumentet får klassas som ett märkligt självmål. 19

Dagens Nyheter lyckas också gräva fram en norrman, Øyvind Strømmen. Han är lite mer kritisk till en del onyanserade svenska fördömanden av Norge, men hans huvudpoäng är För vem tjänar på att svensk debatt uppfattas med rätta eller ej som stängd, som tabupräglad? [13] Hans svar är Jimmie Åkesson, och sensmoralen blir att den svenska tabukulturen inte skall uppmärksammas. Om norska media inte ifrågasätter den svenska självgodheten och om den provocerar norrmännen mindre, så kanske den svenska ensidigheten kan fortsätta, utan att detta framstår lika tydligt. Det finns norska förslag som är mycket bättre än dessa, men de lockar inte svenska media. En Danmark-debatt uppstod i Svenska Dagbladet efter det för svenska förhållanden djärva steget att publicera den välkände danske litteraturredaktören Jes Stein Pedersen. Hans artikel handlar om invandrarpoeten Yahya Hassan som väckt mycket uppmärksamhet i Danmark med sin kulturkritik av det muslimska parallellsamhälle han växt upp i. [14] Svenska skribenter blir upprörda, men de har inget att säga om den centrala frågan, Hassans kritik av ghettokulturen, utan upprörs över att en dansk journalist får skriva om Danmark i en svensk tidning. De anser att den svenska åsiktsstandardiseringen inte bör utmanas utan förstärkas. Svenska Dagbladets kulturredaktör Daniel Sandström summerar de inskränkta svenska reaktionerna: den inbjudne skall vara fri att vara sig själv men ändå bara komma med rätt ståndpunkter. Kort sagt: gärna danska, bara de inte beter sig som danskar. [15] Detta citat summerar väl svenska medias attityd. Journalismen enighet ger styrka En central fråga i denna bok är den ensidiga behandlingen av invandringsfrågan i media. Olof Petersson talar i sin bok Politikens 20

möjligheter om journalismen som en särskild ideologi uppbyggd kring tre storheter. Där finns makten, folket, och journalisterna som har till uppdrag att berätta för folket att det är bedraget av makten. Journalister tillskriver sig själva en hjälteroll och intresset för skandaler och lösnummer uppfattas som allmänintresse. En onekligen ganska enkel världsbild. Petersson ger en kritisk och övertygande bild av att journalismen ofta ger en skev beskrivning av verkligheten. [16] Journalisternas politiska preferenser är inte representativa för svenska folket. Sedan 1980 har forskare vid Göteborgs universitet utfört opinionsundersökningar av journalistkåren. Rödgrönt stöd i media ligger på drygt 70 procent. Länge var det framförallt Vänsterpartiet som var överrepresenterat; ännu 10 år efter Sovjetblockets fall stöddes partiet av 31 procent av de svenska journalisterna. År 2012 är det i första hand Miljöpartiet som är överrepresenterat i journalistkåren, 41 procent bland journalisterna. Vid Sveriges Radio och Television stödjer mer än hälften av reportrarna Miljöpartiet [17] Skevheten leder till en märklig bedömning av vad som är normalt och vad som är extremistiskt. Ur ett demokratiskt perspektiv så är svenska folket en referens. Bedömer man svensk politik ur ett internationellt perspektiv kan EU-länderna vara en referensgrupp. Om Sverige tar in fler invandrare än något annat land kan det rimligtvis kallas extremt. Sedan kan man förtydliga och säga att det är extremt bra eller extremt dåligt. Men det är inte så normalt och trivialt att det blir osynligt. Journalistkårens referenspunkt är inte medianväljaren eller det vanliga EU-landet utan det egna skråets mittpunkt. Jämfört med den 21

kan medianväljaren framstå som mittens extremism enligt exempelvis journalisten Per Wirtén. [18] Eftersom människor enligt journalisterna har så tokiga uppfattningar så måste de läras upp till den gängse journalistuppfattningen som inte uppfattas som extrem utan normal. Journalister är rapportörer och presentatörer så argumentation sker i mindre grad genom resonemang än genom vinklingar och deklarerade attityder. Det viktigaste är kanske valet av ämne; att avgöra vad som skall diskuteras samt på vilket sätt en nyhet skall vinklas. I sådana här frågor uppstår ofta en samsyn. Skall journalisterna lyckas med en bragd som att avsätta en minister så krävs ett samstämmigt drev. Skall de uppfostra svenska folket till en ny inställning, som att vara positiv till multikulturalism, krävs också ensidiga och entydiga signaler om ont och gott. När folket och politikerna är halvhjärtade till sådana omprövningar blir det enligt journalismen en kollektiv uppgift för journalistkåren. Opinionen om opinionsbildarna Sedan en lång tid har det förts fram klagomål mot pressens vilja och förmåga att ge saklig information och prestera en öppen och intressant debatt. Inte mindre än 64 procent av svenska folket instämde i påståendet: Svenska medier berättar inte sanningen om samhällsproblem förknippade med invandring. [19] Detta misstroende indikerar att massmedia missbrukat sin maktställning under lång tid. Många förundras över att ett missbrukat åsiktsmonopol fortfarande kan upprätthållas. Journalisterna själva har en annan syn. Företaget Quick Response ställde en fråga om deras beteende och fick svar av 1655 journalister. 70 procent kryssade för att de aldrig avstått från att rapportera om negativa aspekter på invandringen. [20] Detta är i skarp kontrast till hur svenska folket uppfattar situationen. Journalisternas 22

hederlighet ifrågasätts ytterligare genom detta kollektiva förnekande. Chefredaktören för skråets tidning Journalisten är oförstående till kritiken. Enligt Medieakademins förtroendebarometer 2012 hyser endast 24 procent förtroende för journalisterna. Hur kan de utgöra den yrkesgrupp som allmänheten har allra minst förtroende för? Det måste vara ett missförstånd! Hon skriver: Kanske kan siffrorna förklaras av mätfel i undersökningarna. [21] Samhällsintresse och särintresse Journalisterna tycks ha problem med det fria ordet som ideal. Att våga vägra ta debatten var ett förslag som lockade många journalister när publicistklubben diskuterade i kulturhuset. [22] Intrycket från mötet var att de flesta nog ansåg att ett tigande är att föredra framför att våga ta debatten. Att tiga ses inte riktigt som att aktivt ljuga. Att sätta agendan blir en manifestation av kårens makt, och detta betyder uppenbarligen mer än betygsättningen av deras arbete och den låga uppskattning journalisterna får som yrkeskår. Med jämna mellanrum påstår journalister och redaktörer att det råder en fri debatt, men det är svårt att se någonting som ger deras påstående trovärdighet. Det finns dock övertygande sätt att visa debattvilja som att publicera en av de många refuserade artiklar som är invandringskritiska och sedan skriva ett genmäle. De kan också skriva ihop en artikel med argument och sedan låta en motståndare gå i svaromål. Ingen skulle ropa censur om tidningen ger sin skribent sista ordet. Men problemet är att man riskerar knockout och som i boxning går man ogärna en match mot en motståndare som man tror är starkare. En diskussion kräver i viss mån en tro från båda parter att man är överlägsen och har goda möjligheter att vinna. I 23

invandringsfrågan har etablissemanget en svag intellektuell position och mycket att förlora. Både politiker och journalister söker göra alternativet, att inte ta matchen, till något moraliskt försvarbart att våga vägra. Som en otränad och överviktig champion söker de skjuta upp matchen för att behålla sin status så länge som möjligt. Journalismen har avigsidor som att den ibland ifrågasätter politikerna på ett närmast löjligt sätt. Journalisterna biter sig fast vid formuleringar, konkretiserar till petitesser och sentimentaliserar. Men detta är trots allt ändå ett bidrag till en diskussion. När man aktivt motverkar en debatt och det dessutom är en debatt som politikerna inte heller vill ta så blir tystnaden massiv. Janne Josefsson kommenterar problemförnekelsen så här: Flykting- och invandrarfrågan är det största journalistiska sveket som min generation journalister genomfört i det här landet. Vi har inte på ett seriöst och trovärdigt sätt beskrivit vilka oerhörda problem som finns i ett mångkulturellt samhälle. Jag tillhör dem som försvarar det mångkulturella samhället. Men vi som försvarar det har ju förskönat det. [23] Därför har diskussionen i hög grad istället förts i alternativa fora medan det politiska och mediala etablissemanget tiger i sakfrågan och demoniserar kritikerna. Sverigedemokraternas intåg i riksdagen har öppnat ett offentligt rum, men bara på glänt. De andra partierna diskuterar bara när de absolut måste. Media söker skapa diskussion i en rad sidofrågor, men fortsätter tigandet i sakfrågor och fördömer dissidenter. Många av medias representanter framhärdar paradoxalt nog att ensidigheten inte finns. Och om den trots allt faktiskt finns, så har den omvandlats till en dygd. 24