Löner och konjunktur i Tyskland och Norden

Maj 2015 Löner och konjunktur i Tyskland och Norden Konjunkturen i Tyskland har stärkts sedan slutet av 2014, med stöd av lägre oljepriser och en försvagad euro. Den rekordlåga arbetslösheten fortsätter att falla. I januari 2015 infördes en lagstadgad minimilön på 8,50 euro i timmen. I kombination med avtal på förhållandevis höga nivåer bidrar detta till förväntade löneökningar på drygt 3 procent i år. Utvecklingen i Norden är splittrad. I Danmark fortsätter ekonomin att återhämta sig i måttlig takt. Arbetsmarknaden har repat sig betydligt och löneökningstakten ser ut att vara på väg upp från låga nivåer. Årets avtal i offentlig sektor ger förhållandevis måttliga löneökningar, men väntas tack vare låg inflation ändå ge ett klart bättre utfall i reala termer än tidigare. Norsk ekonomi bromsar in tydligt i kölvattnet av lägre oljepriser. Arbetslösheten stiger från låga nivåer och löneökningarna väntas bli de lägsta på över 20 år efter en återhållsam löneuppgörelse i industrin. Kräftgången i finsk ekonomi fortsätter och löneökningstakten ligger kvar på låga nivåer. Förhandlingar om villkoren för det tredje avtalsåret av innevarande avtalsperiod inleds när den pågående regeringsbildningen är klar. Allt talat för fortsatt mycket måttliga påslag, troligen i kombination med en justering av skatterna. Tyskland lägre arbetslöshet och högre löneökningar Efter en relativt kortvarig konjunkturförsvagning under senare delen av 2014 vände tysk ekonomi uppåt igen mot slutet av året (diagram 1). Diagram 1 Tyskland: Konjunktur och arbetslöshet Källor: IFO, Destatis Anmärkning: IFO-indexet är den mest använda indikatorn på tysk konjunktur

2 Konjunkturåterhämtningen de senaste månaderna har satt spår i tillväxtprognoserna som efter hand reviderats upp. Nyligen skrev den tyska regeringen upp sin prognos för BNP-tillväxten 2015 från 1,5 procent till 1,8 procent och från 1,6 till 1,8 procent för 2016. De ledande tyska prognosinstituten räknar i en gemensam bedömning med en tillväxt på 2,1 procent 2015 (tabell 1). Man kan notera att tillväxten enligt bedömningarna drivs både av inhemsk efterfrågan och av exporten. Bytesbalansöverskottet bedöms stiga ytterligare från motsvarande cirka 7,5 procent av BNP till 8,5 procent 2015. Det innebär att exporten går för bra i förhållande till EU:s balansmål, eller snarare att inhemsk efterfrågan, inte minst investeringarna, och import anses vara för låga, vilket återigen lär föranleda kritik från EU-kommissionen. Tabell 1 Nyckeltal för tysk ekonomi 2014 2015 2016 BNP 1,6 2,1 1,8 Hushållens konsumtion 1,2 2,5 1,6 Export 3,9 5,7 5,5 Sysselsättning, antal 0,9 0,8 0,5 Arbetslöshet 4,7 4,5 4,2 Offentligt finansiellt sparande, % av BNP 0,6 0,7 0,8 Bytesbalans, % av BNP 7,6 8,5 8,5 Källa: Prognos från ledande tyska institut (DIW, IFO, Kiel, RWI) BNP-tillväxt kring 2 procent kan tyckas som en rätt blygsam ökningstakt, men det ska ställas mot att den potentiella tillväxten i Tyskland bara uppgår till cirka 1,2 procent enligt till exempel OECD. Detta beror framför allt på en negativ demografi, men också på en låg produktivitetstillväxt i tjänstesektorn. Med en tillväxt över den potentiella de närmaste åren stiger följaktligen resursutnyttjandet och det börjar till och med höjas röster (se till exempel Kielinstitutets prognos från i mars 2015) för att tysk ekonomi är på väg mot överhettning på några års sikt, med nuvarande ultralätta penningpolitik. Inte minst på arbetsmarknaden har resursutnyttjandet ökat. Arbetsmarknaden gick i stort sett opåverkad genom de tillfälliga konjunkturbakslagen 2012 och 2014. Inte ens under finanskrisens kraftiga produktionsfall påverkades arbetslösheten särskilt mycket. Anpassningen till den lägre produktionen skedde i stor utsträckning genom färre arbetade timmar, till exempelvia uttag från arbetstidsbanker och subventionerat kortidsarbete ( Kurzarbeit ). För närvarande uppgår arbetslösheten till 4,8 procent och är därmed på den lägsta nivån sedan återföreningen och dessutom lägst i EU. För 10 år sedan var arbetslösheten i Tyskland drygt 11 procent. Tabell 2 Löneökningar, medelarbetstid och inflation 2012 2013 2014 2015 2016 (1) Avtalsmässig löneökning, hela ekonomin 2,7 2,4 3,0 2,8 2,8 (2) Löneökning per anställd, hela ekonomin 2,8 2,1 2,7 3,4 3,1 (3) Löneökning per timme, hela ekonomin 4,0 2,8 1,8 3,2 2,8 (4) Genomsnittlig arbetstid -1,2-0,7 0,8 0,3 0,3 (5) KPI 2,0 1,5 0,9 0,5 1,3 (6) Reallön=(3)-(5) 2,0 1,3 0,9 2,7 1,5 Källa: Destatis, Bundesbank, prognos från ledande tyska institut (DIW, IFO, Kiel, RWI)

3 Mot bakgrund av den kraftigt fallande arbetslösheten och vakanser på rekordnivåer kan löneökningarna ändå betraktas som förhållandevis återhållssamma under senare år (tabell 2). De avtalsmässiga lönerna har ökat med i genomsnitt 2,7 procent per år 2012-2014, medan de faktiska löneökningarna ökat med 2,9 procent per år under samma period. För de kommande två åren bedöms de avtalsmässiga löneökningarna uppgå till 2,8 procent per år och de faktiska löneökningarna med 3 procent per år, alltså ungefär som under de tre senaste åren. Tack vare en fortsatt dämpad inflation beräknas också reallönetillväxten bli god drygt 2 procent per år 2015-2016. Till den förhållandevis höga löneökningen år 2015 bidrar införandet av en lagstadgad minimilön på 8,50 euro i timmen som bedöms bidra till löneökningarna med cirka en halv procentenhet 2015. Vissa branscher har dock medgetts möjligheter att senarelägga införandet och arbetsgivarsidan har också fått igenom att en del grupper ska undantas från den lagstadgade minimilönen. Samtidigt får Tyskland kritik från transportnäringen i grannländer som Polen och Österrike för att man kräver att dessa länders anställda också ska omfattas av minimilönen vid trafik till/från eller igenom Tyskland. På senare tid har även EU-kommissionen ifrågasatt det tyska agerandet och kommer man inte överrens lär saken prövas i EU-domstolen. Diagram 2 Tyskland: Avtalsmässiga löneökningar, årlig procentuell förändring Källa: Destatis, egna beräkningar Flera viktiga löneavtal har förhandlats fram under 2015. Det viktigaste, det inom verkstadsindustrin, blev klart i slutet av februari och resulterade i ett avtal som löper på 15 månader (januari 2015 t o m mars 2016) och ger en löneökning på 3,4 procent (april 2015) och ett engångsbelopp på 150 euro. Räknat över kalenderåret 2015 blir löneökningen 3,3 procent exklusive engångsbeloppet, vilket är marginellt högre än 2014 och 2013 då motsvarande tal var 3,2 respektive 3,1 procent. Inför förhandlingarna hade facket krävt 5,5 procent på ett år och arbetsgivarna motbud var 2,2 procent. Avtalet slöts i delstaten Baaden-Würtemberg och väntas bli vägledande för drygt 3,5 miljoner anställda i hela Tyskland. Avtalsutfallen har varit något högre inom verkstadsindustrin än inom industrin i sin helhet de senaste åren och industrin har i sin tur hamnat högre än hela ekonomin (diagram 2).

4 Som framgår av tabell 3 har de faktiska löneökningarna i industrin de senaste åren i genomsnitt hamnat cirka en halv procentenhet lägre än de avtalsmässiga löneökningarna. Medan avtalen i tillverkningsindustrin gett löneökningar på 3,1 procent i genomsnitt de senaste tre åren har de faktiska löneökningarna enligt nationalräkenskaperna varit 2,7 procent under samma period. Ser man till arbetskraftskostnaderna, det vill säga inklusive sociala avgifter, har de ökat med i genomsnitt 2,5 procent enligt nationalräkenskaperna. Enligt labour cost index, som är det mått på arbetskraftskostnader som brukar användas vid internationella jämförelser, var ökningen 2,6 procent per år. Motsvarande tal för tillverkningsindustrin i Sverige var 3,1 procent. Tabell 3 Löner och arbetskraftskostnader i industrin, procentuell förändring 2012 2013 2014 2012-2014 (1) Avtal Gesamtmetall/IG Metall 3,5 3,1 3,2 3,3 (2) Avtal tillverkningsindustri, Destatis 3,3 2,9 3,1 3,1 (3) Löneökning per anställd, nationalräkenskaperna 2,5 2,8 2,9 2,7 (4) Löneökning per timme, nationalräkenskaperna 4,3 2,3 1,5 2,7 (5) Medelarbetstid -1,7 0,4 1,3 0,0 (6) Arbetskostnadsökning per timme, nationalräkenskaperna 3,3 2,9 1,4 2,5 (7) Arbetskostnadsökning per timme, labour cost index 2,4 3,3 2,2 2,6 Källor: Destatis, Eurostat, egna beräkningar Danmark lite högre avtal och åter ökad köpkraft Efter ett år med krympande BNP 2013 växte dansk ekonomi med 1 procent 2014. Läget på arbetsmarknaden har ljusnat och i fjol steg sysselsättningen med 0,7 procent samtidigt som arbetslösheten fortsatte att minska. Även bostadsmarknaden har återhämtat sig och huspriserna stiger. Regeringen och andra prognosmakare räknar med att BNP-tillväxten kommer att stärkas de kommande åren (tabell 4). Uppgången sker dock i ganska måttlig takt och från låg nivå. Vid utgången av 2014 hade BNP ännu inte nått upp till nivån före finanskrisen. Sysselsättningen väntas öka med knappt en procent per år 2015 och 2016 samtidigt som den registrerade arbetslösheten sjunker ned mot 4 procent, vilket motsvarar cirka 6 procent om man använder det internationellt harmoniserade måttet. Inflationen som varit rekordlåg den senaste tiden antas efterhand stiga en del, men ser ändå ut att bli tillräckligt låg för att generera reallöneökningar de närmaste åren, även med relativt måttliga löneökningar. Tabell 4 Nyckeltal för dansk ekonomi 2014 2015 2016 BNP 1,0 1,6 2,0 Sysselsättning 0,7 0,9 0,9 Arbetslöshet (registrerad) 4,7 4,5 4,2 Timlön 1,7 2,0 2,5 KPI 0,6 0,5 1,6 Källa: Regeringens konvergensprogram mars 2015 Löneökningarna föll brant i samband med finanskrisen (diagram 3) och sjönk ytterligare 2010 när den privata sektorn tecknade mycket måttliga avtal i finanskrisens kölvatten. Även avtalen 2012 präglades av återhållssamhet. När privat sektor skulle sluta nya avtal vintern 2014 hade emellertid stämningsläget i dansk ekonomi förbättrats och arbetsmarknaden var på väg att återhämta sig. Parterna slöt då ett treårsavtal, efter att ha tecknat tvååriga avtal 2010 och

5 2012, och påslagen blev också lite högre än i dessa tvåårsavtal. Industrins vägledande avtal värderades till 5,4 procent över en treårsperiod, varav 4,5 procent var löneökningar. Lönebildningen i industrin och större delen av privat sektor bedrivs huvudsakligen på lokal nivå, så de centrala avtalen där är bara en grov indikation på hur de faktiska löneökningarna kan komma att bli. Transportsektorn är däremot ett så kallat normallöneområde där lönerna i huvudsak sätts på central nivå. Här blev resultatet en arbetskostnadsökning på knappt 6 procent över tre år, varav löneökningar på 5 procent. Utsikterna till reallöneökningar förbättrades också väsentligt av den kraftiga nedgången i inflationen som skedde under loppet av 2013 och 2014. Diagram 3 Danmark: Löneökningar och inflation Källa: Danmarks statistik Löneökningar på 6,5 procent över tre år i offentlig sektor Offentlig sektor förhandlar normalt året efter privat sektor. Följaktligen ägde offentlig sektors förhandlingar rum under vintern 2015 och resulterade på statens område i en samlad löneutveckling på 6,6 procent över en treårsperiod. Avtalet har en tydlig baktung profil med generella löneökningar på 0,5 procent 2015, 0,8 procent 2016 och 3,2 procent 2017. Därutöver tillkommer lokala löneökningar som uppskattas till 0,7 procent per år. Den samlade ramen i det kommunala avtalet som förhandlades fram efter statens avtal uppgår till 6,47 procent över tre år. De offentliga avtalen innehåller en följsamhetsmekanism, den så kallade reguleringsordningen, som ska se till att lönerna i offentlig sektor följer utvecklingen i privat sektor. Det innebär att man i efterhand korrigerar löneökningarna i offentlig sektor med 80 procent av differensen i löneutveckling gentemot privat sektor. I samband med årets avtal bestämdes emellertid att korrigeringen ska göras med 100 procent om offentlig sektors löner ökat mer än privat sektor, men fortfarande 80 procent om offentlig sektor släpat efter.

6 Norge lågkonjunktur och historiskt låga löneökningar Norsk fastlands-bnp växte med 2,3 procent både 2013 och 2014, vilket ligger nära den trendmässiga tillväxten. Under andra halvåret i fjol försvagades dock ekonomin när efterfrågan från oljesektorn bromsade in och hushållens konsumtion ökade i långsammare takt. Den kraftiga nedgången i råoljepriset under hösten och in i 2015 (diagram 4) väntas förstärka de redan negativa impulserna från oljesektorn framöver, främst via en kraftig nedgång av investeringarna. Diagram 4 Norge: Kronen och råoljepriset Källa: Macrobond Enligt de konjunkturprognoser som lagts fram under vintern och våren av t ex Norges Bank och Statistik Sentralbyrå (SSB) bedöms konjunkturnedgången fortsätta under 2015, men någon kris förutses inte. Fastlands-BNP väntas öka med drygt 1 procent 2015 och arbetslösheten antas bara stiga gradvis från dagens låga nivåer (tabell 5). Prognosen för löneökningarna gjordes innan de första löneavtalen blev klara. SSB räknade i sin bedömning från i februari, innan de första avtalen var klara, med löneökningar på 2,9 procent, medan bedömningen enligt parterna låg på 2,7 efter att industrin blivit klara med sina avtal i slutet av mars månad. Tabell 5 Nyckeltal för norsk ekonomi 2014 2015 2016 BNP 2,2 0,9 1,7 BNP-fastlands-Norge 2,3 1,1 2,2 Sysselsättning 1,1 0,2 0,3 Arbetslöshet 3,5 3,9 4,1 Årslön 3,1 2,9 3,1 KPI 2,0 2,3 2,0 Källa: SSB:s prognos februari 2015 Svårbedömda effekter av oljeprisraset Effekterna på norsk ekonomi av oljeprisfallet är svårbedömda. Det gäller både storleken på nedgången i oljesektorns investeringar och spridningseffekterna till resten av ekonomin. I takt med nedgången i oljepriset har också kronen försvagats, vilket innebär en lättnad för exportindustrin utanför oljesektorn. Dessutom ligger användningen av oljeförmögenheten för närvarande klart under de stipulerade 4 procenten över en konjunkturcykel. Om ekonomin

1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014 *2015 7 försämras mer än väntat finns således utrymme för att föra en mer expansiv finanspolitik. De negativa effekterna på arbetsmarknaden kan i viss mån begränsas av att det fortfarande råder brist på utbildad arbetskraft på flera områden som kan suga upp de, ofta välutbildade, som förlorar sina arbeten inom oljerelaterad verksamhet. Hur stor uppgången i arbetslösheten blir hänger också samman med hur den tidigare rekordhöga arbetskraftsinvandringen, från framför allt Polen och Baltikum, utvecklas framöver. Lägsta löneökningarna på över 20 år Årets avtalsrörelse i Norge är en så kallad mellanårsuppgörelse, det vill säga parterna förhandlar bara om löner och inte om allmänna villkor, vilket är fallet under år med huvuduppgörelse. Löneökningarna från ett år till ett annat brukar i Norge delas upp i överhäng från föregående år, bidrag från årets avtalsrevision och bidrag från löneglidning. I löneglidningen innefattas såväl lokala tillägg som strukturella förändringar. Överhänget till ett år är skillnaden mellan lönenivån vid utgången av föregående år och genomsnittet av föregående år. Storleken på överhänget beräknas av det partssammansatta och SSB-ledda TBU (Det tekniske beregningsutvalget for inntektsoppgjørene), inför varje avtalsrörelse. Inför 2015 års avtalsrörelse beräknades överhänget för hela ekonomin till 1,4 procent. Om lönerna inte skulle höjdas alls 2015 skulle alltså den genomsnittliga löneökningen 2015 bli 1,4 procent. De vägledande avtalen inom industrin 2015 genomfördes i centrala förhandlingar mellan LO och Norskt näringsliv (NHO). Mot bakgrund av en nedåtgående konjunktur, kollapsen i oljepriset och behovet av att styra in de norska löneökningarna mer i linje med omvärlden, var parterna införstådda med att löneökningarna borde bli återhållsamma. Diagram 5 Norge: Nominell och real löneökning, procent 7 6 5 4 3 2 1 0 Nominell lön Reallön Källor: Statistisk sentralbyrå, Norges Bank *Löneökning 2015 enligt parternas bedömning, KPI enligt Statistisk sentralbyrås prognos Det avtal som kom på plats i slutet av mars innehöll inga generella tillägg alls. Däremot ger avtalet en särskild låglönesatsning på 1,75 NOK i timmen för de som tjänar mindre än 90 procent av en industriarbetarlön. Parterna beräknar kostnaden för denna låglönesatsning till 0,3 procent. Till detta kommer överhäng från 2014 på 1 procent för industriarbetare och en uppskattad löneglidning på 1,4 procent, vilket tillsammans ger en kostnadsram på 2,7

8 procent för 2015. Senare avtal inom handeln gav ett resultat i linje med industrins uppgörelse. Förhandlingarna inom offentlig sektor resulterade också i kostnadsökningar i linje med, eller marginellt högre än, industrins uppgörelse på 2,7 procent. Om de faktiska löneökningarna 2015 följer parternas kostnadsram på 2,7 procent så skulle de bli de lägsta på över 20 år (diagram 5). I fjol blev de 3,1 procent, det vill säga något lägre än de 3,3 procent som parterna räknade med när 2014 års vägledande avtal slöts. Även reallöneökningarna ser ut att bli historiskt låga, de lägsta på 25 år, om prognoserna för löner och inflation blir verklighet. Låga löneökningar ska återställa finsk konkurrenskraft Finlands BNP sjönk mer än i de flesta länder i samband med finanskrisen 2008/2009, vilket delvis kan tillskrivas landets starkt cykliska exportindustri. Finlands ekonomiska kräftgång de senaste åren är dock i hög grad strukturellt betingad med stora problem i nyckelbranscher som telekom och skog. Dessutom har landets åldrande befolkning haft en negativ inverkan på tillväxt och offentliga finanser. Fortfarande ligger produktionsnivån i Finland cirka 7 procent under nivån i slutet av 2007. Som jämförelse kan nämnas att i Sverige ligger BNP cirka 6 procent över nivån före krisen och i euroområdet är ekonomin i stort sett tillbaka till nivån före krisen(diagram 6). Diagram 6 BNP, volym, index 2007:4=100 Källa: Eurostat De två senaste åren har utvecklingen i Finland gått sidledes eller svagt bakåt och det talas på sina håll om ett förlorat decennium. Dagens kris ser ut att bli mer utdragen än krisen i början av 1990-talet, om än inte lika djup. Om man till exempel utgår från EU-kommissionens senaste prognos (tabell 6) från början av maj 2015 kommer Finland fortfarande 2016 ha en bit kvar till BNP-nivån före finanskrisen. BNP bedöms bara stiga marginellt i år och inte heller 2016 väntas ekonomin få upp någon vidare fart. Den svaga utvecklingen har medfört att de offentliga finanserna gradvis försämrats och 2014 överskreds EU:s gräns om ett offentligt underskott på högst 3 procent av BNP. Det var första gången Finland missade 3-procentsmålet sedan 1996. Det saknas inte förslag på hur Finland ska ta sig ur krisen. En gemensam nämnare för dessa förslag är åtgärder som syftar till att förbättra konkurrenskraften, till exempel via en reformering av lönebildningen och olika

9 produktivitetshöjande reformer. Dessutom efterfrågas strategier med syfte att öka arbetskraftsdeltagandet för att motverka effekterna av en snabbt åldrande befolkning. I En strategi för Finland som presenterades under våren av förre svenske finansministern Anders Borg och chefen för Statens ekonomiska forskningscentral i Finland Juhana Vartiainen, tidigare på svenska Konjunkturinstitutet, diskuteras till exempel olika vägval för lönebildningen. Tabell 6 Nyckeltal för finsk ekonomi 2013 2014 2015 2016 BNP -1,3-0,1 0,3 1,0 Sysselsättning -1,5-0,3 0,2 0,4 Arbetslöshet 8,2 8,7 9,1 9,0 Lön per sysselsatt (nationalräkenskaper) 2,0 1,4 1,0 0,9 Inflation (HIKP) 2,2 1,2 0,2 1,3 Offentliga sektorns budgetsaldo (% av BNP) -2,5-3,2-3,3-3,2 Källa: EU-kommissionens vårprognos, maj 2015 Ett konkret förslag som nämns i rapportern är att låta medlingsfunktionen på arbetsmarknaden tydligt sträva mot ett samhällsekonomiskt gynnsamt utfall, efter svensk modell. Det svenska systemet med en tydlig, om än informell, lönenormering utifrån exportindustrins avtal tas upp som en tänkbar modell för Finland, liksom en reformering av nuvarande centraliserade modell med tydligare fokus på den konkurrensutsatta industrins förutsättningar. Det kan i sammanhanget nämnas att Finlands försök att gå över till ett system med förbundsvisa förhandlingar, där industrin sluter normerande avtal, prövades under perioden 2007-2012 utan någon större framgång. Det viktigaste skälet till detta var att industrins avtal snarast kom att fungera som ett golv för löneökningarna på andra områden än som en norm. I En strategi för Finland förordas löneökningar på maximalt 0,5 procent per år tills dess att konkurrenskraften är återställd. Detta skulle i praktiken innebära att kollektivavtalen inte innehåller några löneökningar alls de kommande åren. De kollektivavtal som gäller nu på den finska arbetsmarknaden kom till efter den inkomspolitiska uppgörelsen hösten 2013. Avtalen är treåriga och innehåller en löneökning på 20 euro i månaden första avtalsåret, motsvarande cirka 0,6 procent och 0,4 procent andra avtalsåret. Villkoren för det tredje avtalsåret ska förhandlas fram när regeringsbildningen är klar, vilket väntas ske i slutet av maj. För närvarande pågår förhandlingar om åtgärder för att konsolidera de offentliga finanserna samt att få fram en reform på vårdområdet. Vissa diskussioner mellan parterna har redan ägt rum i samband med att den nye statsministern ville sonderna möjligheterna att åstadkomma ett socialt kontrakt som bland annat skulle innefatta förbättringar i konkurrenskraften, sänkning av trösklar på arbetsmarknaden för att öka sysselsättningen, samt åtgärder för en mer aktiv arbetsmarknadspolitik. Diskussionerna kring ett socialt kontrakt blev dock resultatlösa.