Habilitering & Hjälpmedel FoU-enheten Olika stödinsatser till föräldrar med utvecklingsstörning och några exempel på tillämpning av Marte Meo Susanne Fejne Marianne Lundquist Öhrn Björn Harrysson Nr 1/2006 ISBN 91-7261-056-5
Habilitering & Hjälpmedel FoU-enheten Olika stödinsatser till föräldrar med utvecklingsstörning och några exempel på tillämpning av Marte Meo Susanne Fejne Marianne Lundquist Öhrn Björn Harrysson
Susanne Fejne, Marianne Lundquist Öhrn, Björn Harrysson och Forsknings- och utvecklingsenheten Utgiven av Forsknings- och utvecklingsenheten, Habilitering & Hjälpmedel, Region Skåne Layout: Metaform Tryck: Servicelagets tryckeri, Regionhuset i Lund ISBN: 91-7261-055-7 Bulletinen kan beställas från: Bulletinen finns även på: Habilitering & Hjälpmedel FoU-enheten, Regionhuset Box 1 221 00 Lund Tfn vx: 0771 22 23 40 E-post: habhjalp@skane.se www.skane.se/habilitering/fou
Sammanfattning Föräldrar med utvecklingsstörning hamnar ofta i fokus för massmedia. De har ett funktionshinder som påverkar deras förmåga att ta hand om och fostra ett barn. I denna dokumentation redogör vi för hur samhällets stödsystem påverkar deras situation och var en del av forskningen inom området står idag. Kartläggningen bygger på litteraturstudier och på information från professionella nätverk. I kartläggningen redogörs också för olika stödinsatser som förekommer. I den senare delen av bulletinen beskrivs hur en speciell metodik, Marte Meo, har använts som ett stöd i föräldrarollen. I Marte Meo-metodiken används videoinspelningar av föräldrarnas kontakt med barnet för att tydliggöra hur föräldrarollen kan utvecklas. Marte Meo-metodiken beskrivs utifrån tre familjer som träffat en Marte Meo-terapeut vid 4 5 tillfällen/familj. Vid varje tillfälle har en videosekvens spelats in. Terapeuten valde sedan ut vissa delar som hon återgav till föräldern för att sätta fokus på hur samspel kan utvecklas. Varje familjs utveckling beskrivs genom filmerna och terapeutens återgivning av utvalda filmsekvenser. Föräldrar från samtliga familjer har i efterhand intervjuats om hur de upplevt träffarna. Vid intervjuerna hade en förälder en mycket bestämd uppfattning om att metoden inte alls hade haft någon positiv inverkan på föräldraskapet. De två andra föräldrarna ville däremot gärna fortsätta och de tyckte också att de fått ut något positivt av träffarna. Bulletinen är skriven utifrån ett vuxenperspektiv. Det är föräldrarna som har erbjudits insatser och vi har i huvudsak haft fokus på deras situation. Även det direkta stödet till barnen behöver särskilt uppmärksammas så att de får adekvata insatser. 5
Innehåll Inledning 11 Bakgrund 11 Några föräldrars situation 11 Lagstiftningen 12 Samhällssynen 13 Litteratur 15 Studier om föräldrarnas situation 15 Studier om barnens situation 17 Internationell forskning 18 Erfarenheter av praktiskt stödarbete 21 Lokala stödinsatser 21 Nationellt utanför Skåne 22 Marte Meo 23 Marte Meo-metoden i relation till andra teorier 23-24 Marte Meo-metoden för föräldrar med utvecklingsstörning 25 Metod 25-28 Resultat 28-38 Reflektioner 38-40 Referenser 41-43 Utgivna rapporter 44-45 Utgivna bulletiner 46 7
Förord Habiliterings- och hjälpmedelsnämnden i Region Skåne beslöt i februari 2003 att fördela en summa pengar till alternativa/kompletterande behandlingsmetoder. Representanter för brukarorganisationerna och verksamhetsföreträdare skulle presentera olika förslag för nämnden. Ett av dessa det året var att pröva Marte Meo inom Vuxenhabiliteringen. Vi bestämde att kombinera detta försök av metoden med ett annat angeläget område inom habiliteringen, att utveckla stödet till föräldrar med utvecklingsstörning. I bulletinen finns således en beskrivning av både stöd till föräldrar med utvecklingsstörning, och en avgränsad studie där ett antal föräldrar stärks i sitt samspel med sina barn genom Marte Meo. Tre författare har engagerats i uppgiften; rollfördelningen framgår i det inledande stycket. Projektet har väckt intresse regionalt och nationellt. Muntliga föredragningar har skett vid två konferenser: den nationella vuxenhabiliteringskonferensen i Västerås i september 2005 och vid Handikappforskningens dag i Malmö i oktober samma år. Förestående är ett framträdande vid forsknings- och utvecklingskonferensen i Örebro under april detta år. Dessutom, som en konsekvens av att detta arbete, arrangeras en temadag för professionella i Skåne Att vara förälder och ha en utvecklingsstörning i Malmö i maj innevarande år för att stärka nätverksarbetet med och kring föräldrar. Arrangemanget är en samverkan mellan Forsknings- och utvecklingsenheten, Stödgruppen kring Utvecklingsstörda Föräldrar inom Vuxenhabiliteringen (SUF) och Föreningen Forskning inom Socialt Arbete (FORSA). Lund i mars 2006 Kerstin Liljedahl Leg psykolog, fil dr FoU-chef 9
10
Inledning Att bli förälder är en stor händelse som påverkar livssituationen och som innebär ett stort ansvarstagande. Vi som har skrivit denna rapport har i våra olika yrkesroller stött på den problematik som uppstår när personer med utvecklingsstörning blir föräldrar. Deras begränsningar som föräldrar har på senare tid blivit mycket omdebatterade i massmedia. Inläggen färgas starkt av debattörernas personliga värderingar och inte så ofta av den kunskap som finns inom området. Av denna anledning har vi försökt att sammanställa vad vi idag vet om förutsättningarna för föräldrar med utvecklingsstörning att axla detta ansvar. Rapporten vänder sig till alla som av någon anledning blir involverade som stödpersoner till föräldrar med utvecklingsstörning. För att underlätta läsningen och förståelsen ger vi redan här en kort vägledning om hur rapporten är uppbyggd. Inledningsvis beskriver Marianne Lundquist hur hon stött på problematiken som kurator inom Vuxenhabiliteringen, och därefter beskrivs den dokumentation som funnits och vad som görs på det lokala, regionala, nationella och internationella planet. En litteraturgenomgång följs av några exempel på stödinsatser som erbjuds till föräldrar med utvecklingsstörning. För att stärka föräldrars förmåga att knyta an till sina barn används en metodik som benämns Marte Meo. Björn Harrysson, som arbetar med forsknings- och utvecklingsfrågor inom Habiliteringen, ger tillsammans med Susanne Fejne, som är psykolog i Vuxenhabiliteringen en, teoretisk introduktion av Marte Meo-metoden. Därefter beskriver Susanne hur den har tillämpats i tre familjer där minst en av föräldrarna har en utvecklingsstörning. Avslutningsvis presenteras hur föräldrarna uppfattade metoden och några funderingar som väckts under arbetets gång. Bakgrund Enligt en undersökning i Skaraborgs läns landsting utförd av läkaren Börje Bager (2003) föds det ca 160 barn av mödrar med utvecklingsstörning i Sverige varje år, vilket utgör 1,4 promille. Enligt denna beräkning skulle det födas ca 20 barn per år i Skåne som har en mor med en utvecklingsstörning. Börje Bager beskriver en minskning av antalet utvecklingsstörda föräldrar som får barn. Med utgångspunkt från detta konstaterande skulle det idag finnas mindre anledning än tidigare att fördjupa sig hur dessa föräldrar klarar sin föräldraroll. Vi kan dock konstatera att varje föräldra/barnrelation har sin unika problematik och att angelägenhetsgraden att studera en frågeställning inte enbart bestäms av den statistiska förekomsten. När personer med utvecklingsstörning blir föräldrar uppstår en komplex situation där personer i omgivningen på olika sätt blir involverade. Några föräldrars situation För några år sedan kom Eva (fingerat namn) till Vuxenhabiliteringen, en ensamstående mamma med ett litet barn. Eva hade svårt att förstå varför barnet skrek och 11
visste inte när det var hungrigt. Socialförvaltningen i kommunen utredde om hon skulle fortsätta att ta hand om sitt barn. Hon var strax under 20 år. Så småningom visade det sig att Eva hade en utvecklingsstörning som inte tidigare var diagnostiserad. Hon var under en tid på ett behandlingshem tillsammans med sitt barn. Där fick hon stöd och hjälp och kunde sedan flytta hem. Hon har nu stödinsatser genom kommunen och klarar sig efter omständigheterna bra tack vare det professionella nätverk som har byggts upp omkring henne. Vid ett annat tillfälle fick Vuxenhabiliteringen kontakt med en kvinna med flera barn. Det var mer än fyra personer från olika enheter på socialförvaltningen hon hade möten med. Vid ett samrådsmöte angående hennes situation blev det tydligt att kunskapen om utvecklingsstörning och den lagstiftning som finns som stöd till personer med utvecklingsstörning är komplicerad och svårfångad. Komplexiteten i problematiken gjorde att olika professioner var involverade. Detta kan vara positivt för familjerna men ibland vet inte den ene aktören vad den andre gör och det blir förvirrande för föräldern. Vuxenhabiliteringen har ibland kontakt med personer som växt upp i familjer där åtminstone en av föräldrarna har en utvecklingsstörning. Dessa har berättat om särskilda svårigheter de varit med om som kanske hade kunnat undvikas om föräldrarna och barnen fått bättre stöd. Det verkar som om stödet till föräldrar med utvecklingsstörning och deras barn inte är självklart. Metoder behöver utvecklas för att vara adekvata i det samhälle vi har idag. Kanske krockar alla vuxnas önskan om att bli föräldrar med barnperspektivet. Även om det är svårt måste vi som professionella våga se och tala om de här problemen. Eller som Margareta Berg Brodén beskriver problematiken i Mor och barn i Ingenmansland (1989): vi måste våga tala om problemen för att kunna skapa modeller för stöd åt nyblivna utvecklingsstörda föräldrar Som det nu är låter man många gånger en ohållbar situation pågå länge innan man slutligen ingriper. Dessa ingrepp sker ofta i samband med en akut kris som rättfärdigar ett steg som kanske borde ha tagits för länge sedan. (sidan 375) Lagstiftningen Ibland används begreppen begåvningshinder och begåvningshandikapp för att beskriva intellektuella begränsningar, men i rapporten används utvecklingsstörning eftersom det är det officiella begreppet i lagstiftningen (Kylén, 1981). Det är främst personer med lindrig utvecklingsstörning som har möjlighet att bli föräldrar och endast i något enstaka fall har en person med måttlig utvecklingsstörning fött barn. Personer med utvecklingsstörning omfattas som alla andra av den allmänna lagstiftningen. Vid behov kan Hälso- och sjukvårdslagen (HSL), Socialtjänstlagen (SOL) och Lagen om vård av unga (LVU) tillämpas i samband med utvecklingsstörning och föräldraskap. Utöver den allmänna lagstiftningen kan också Lagen om stöd och service till vissa personer med funktionshinder (LSS) användas. LSS kan bland annat innebära råd och stöd av kurator och psykolog från landstinget/ regionen men även de kommunala insatserna kontaktperson, gruppbostad och daglig verksamhet. 12
Enligt FN:s konvention om barnets rättigheter som Sverige skrivit under finns också särskilt skydd för barnens och deras omvårdnad. Kommunerna har det yttersta ansvaret för invånarna. Målsättningen med socialtjänstens insatser är att barnen ska växa upp under trygga och goda förhållanden. Skrivningen När åtgärder rör barn skall särskilt beaktas vad hänsynen till barnets bästa kräver finns i socialtjänstlagens portalparagraf. För att skydda barn finns anmälningsskyldighet för personal som arbetar med barn och som misstänker att barnen far illa. Inom socialtjänsten i Sverige brukar man generellt skilja på utredning, stöd och behandling till familjen och samhällsvård på institution eller i familjehem. De flesta insatserna är frivilliga men en familjehems- eller institutionsplacering kan innehålla tvång. Inom socialtjänsten arbetar man enligt SoL Socialtjänstlagen och enligt LVU Lagen om vård av unga. Samhällssynen Vid förra sekelskiftet och in på 1900-talet var den medicinska forskningen om utvecklingsstörning inriktad på risken för ärftlighet i befolkningen. Personer med utvecklingsstörning (då sinnesslöa ) kunde vara en fara för samhället. De placerades avskilt på stora institutioner och isolerades från sina familjer och övriga samhället. Detta synsätt blev betydelsefullt i samhällsplaneringen och på 1930- talet skrev Alva och Gunnar Myrdal (Myrdal, 1997) att sinnesslöa föräldrar är en belastning för samhället. Åren mellan 1935 och 1975 var det mer än 60 000 personer i Sverige som steriliserades (Runics, 1998). Över 90 procent var kvinnor och de hade då bedömts olämpliga att bli mödrar. Steriliseringslagen finns inte längre kvar och de personer som steriliserades på oklara grunder har nu fått möjlighet till ersättning. I ett av anförandena vid konferensen Børn og forældre under press som ägde rum i Köpenhamn 2003, uttryckte Jytte Faureholm oro för att likheter mellan mediernas belysning av ämnet de senaste tio åren kunde jämföras med de tankar som fanns på 1930-talet. Från 1970-talets början har begreppen normalisering och integrering varit viktiga för att utverka vård och omsorg för gruppen som har utvecklingsstörning. Stora satsningar har gjorts avseende utbildning och social utjämning. Under de allra senaste åren har särskilt delaktighet, självständighet och jämlikhet varit i fokus. Ambitionen har varit att ingen människa ska utestängas på grund av sina personliga förutsättningar och att den enskilde själv är förmögen att ta ställning till personliga beslut (Tideman, 2000). Med detta synsätt är det också naturligt för personer med utvecklingsstörning att liksom andra ha nära relationer, bilda familj och att skaffa barn. Bengt Lindqvist beskriver i Lindqvists Nia (SOU 1999:21) personer med utvecklingsstörning som en särskilt utsatt grupp med speciella svårigheter. Denna grupp har svårt på grund av sitt funktionshinder att ta för sig av samhällets stöd. De drabbas också av att möten mellan människor inte är opåverkade av de attityder och värderingar som finns i samhället. 13
Enligt Lindqvist är målen för den svenska handikappolitiken: att uppnå jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet för personer med funktionshinder att ge förutsättningar för ökad självständighet och självbestämmande för personer med funktionshinder att ge förutsättningar för funktionshindrade personer att skapa sig ett värdigt liv i gemenskap med andra. 14
Litteratur Det har varit svårt att finna svensk och även nordisk litteratur och forskning som beskriver föräldraskap i samband med utvecklingsstörning. Det som är skrivet har också mycket skiftande karaktär. Vi har valt att ta upp några nordiska forskare som inte endast utgår från barnperspektiv utan även har ett vuxen- och samhällsperspektiv där även handikapperspektivet i vissa fall inkluderas. Studier om föräldrarnas situation Omstridda mödrar En studie av mödrar som förtecknats som förståndshandikappade (Kollberg, 1989) är en av de få svenska studier som finns med utgångspunkt från mödrar som har en utvecklingsstörning. Evy Kollberg är psykolog och arbetade under många år med personer med utvecklingsstörning inom dåvarande omsorgerna. Syftet med studien var att spåra upp och beskriva de mödrar som klassats som förståndshandikappade samt att försöka finna faktorer som hade betydelse för föräldrafunktionen. Undersökningsgruppen var från början 51 mödrar som fanns i omsorgsförvaltningens register. 32 mödrar gick med på att intervjuas. Av dessa var det 19 som klarade föräldrafunktionen relativt bra och därför kallas lågriskföräldrar. 13 mödrar bedömdes ha omfattande problem och benämns högriskföräldrar. Som underlag för riskbedömningen utgick man bl.a. från en behovsmodell i fyra steg: 1. Förstår mamman barnets behov? 2. Kan hon tillfredsställa barnets behov? 3. Kan hon ta emot hjälp? 4. Har hjälpen haft effekt? Lågriskgruppen bedömdes kunna tillfredsställa barnets behov på ett någorlunda tillfredsställande sätt. Kollberg redovisar att inte endast utvecklingsstörningen är avgörande för hur en förälder klarar av att ta hand om sitt barn. Flera faktorer spelar in, såsom tillit, stöd från den egna familjen, självkänsla och uppväxtförhållanden. Hon fann att de föräldrar som hade de största svårigheterna att fungera som föräldrar hade en uppväxt präglad av separationer och otrygghet och att de saknade positiva förebilder och hade en negativ självbild. Dessutom hade de och/eller deras partner ofta missbruksproblem eller psykiska problem. Svåra erfarenheter under uppväxten, såsom social uteslutning, trakasserier och misshandel har betydelse för hur den vuxna personen ska kunna utveckla sin föräldraförmåga. Om föräldrarna har vuxit upp på en eller flera institutioner eller tillsammans med föräldrar som inte fungerade, kan detta innebära att de saknat föräldraförebilder eller förebilder när det gäller familjeliv. Den danska psykologen Jytte Faureholm har också studerat föräldrar med utvecklingsstörning (1994). Hon fann liksom Evy Kollberg att det inte var utvecklingsstörningen som var viktigast när det gällde föräldraförmågan utan sambandet mellan uppväxtvillkor, nuvarande livssituation och positiva respektive negativa föräldraegenskaper. Till de positiva föräldraegenskaperna räknas att klara sig själv och fungera bra socialt, ha god kontakt med sin omgivning och ett stabilt personligt 15
och socialt nätverk. Även föräldrarnas förmåga att ta till sig råd och deras samarbetsvilja med det professionella nätverket är betydelsefullt. Man har också bedömt hur modern är i förhållande till barnet. Har hon god känslomässig kontakt, insikt i barnets behov, är barnet tryggt hos modern, kan hon trösta barnet och kan hon visa förståelse för barnet, var några av de viktigaste frågorna man ställde sig. Bedömningen visade att en tredjedel av föräldrarna i undersökningen hade övervägande positiva föräldraegenskaper, en tredjedel negativa och resterande tredjedel både positiva och negativa. Vid konferensen i Köpenhamn 2003, Børn og forældre under press, redogjorde Jytte Faureholm för de uppföljningsresultat hon funnit vid intervjuer med barn till föräldrar med utvecklingsstörning. Hon kom fram till att de unga döttrarna är en särskilt utsatt grupp. Flera av ungdomarna hade varit utsatta för mobbning och de hade mått bra av att utbilda sig efter att de gjort ett uppehåll från den vanliga skolan. Hennes slutsats är att det samhälliga stödet måste ske på ett professionellt sätt och familjen måste vara med i beslutsprocessen. De metoder som används måste utvecklas och kanske hämtas från utlandet och från forskare som Maurice Feldman, Gwynnyth Lllevelyn och Susanne McGaw. Slutligen är det också viktigt för barnen att få veta vilket funktionshinder föräldrarna har och att de också får möjligheter att prata om detta (Faureholm, 1994). Björn Reidar Karlsen är en norsk psykolog som skrivit artikeln Psykisk utviklingshemming og foreldeskap (2001). Han har gjort ett 50-tal bedömningar av föräldrar med utvecklingsstörning och har lång erfarenhet av detta område. Han menar att det inte finns så mycket forskning att förlita sig på. Det finns viss forskning på små barn, men t.ex. på tonårsbarn finns det nästan ingen alls. Den som finns har antingen sina rötter i den sociala barnavården eller handikappforskningen och man har olika traditioner. De studier som emanerar från barnavården har också exempel där det varit som svårast för barnen. Dessutom saknas longitudinell forskning. Vid de riskbedömningar han gjort menar han att man måste ta hänsyn till: 1. Föräldrarnas begåvning. De som har en begåvning under IQ 60 kan inte antas kunna klara av föräldraskapet. 2. Föräldrarna bör inte ha alltför stora problem med adaptiva förmågor, kunna klara av transporter, klara av organisering av vardagen, disponera ekonomin, tider. 3. De bör ha växt upp i en någorlunda trygg miljö som ger goda internaliseringsmodeller. 4. De bör inte ha tilläggshandikapp, särskilt inte psykiska, vilka försvårar omhändertagandet av barn. 5. Föräldrarna bör inte ha stora relationsproblem med sina närmaste, konflikter och destruktiva relationer. Karlsen menar att han mött ganska få familjer, där föräldrarna har en utvecklingsstörning, som klarar av att vara föräldrar. Möjligtvis kan dessa föräldrar ta hand om ett barn men knappast två eller flera. Karlsen beskriver att många föräldrar med begåvningshandikapp inte är villiga att ta emot samhälleliga insatser. Han menar att de dåliga erfarenheter man har av förebyggande arbete tros bero på för- 16
äldrarnas bristande begåvning och problem med att dra nytta av insatserna. Men insatser till denna grupp måste bygga på kunskap om funktionshinder som kanske inte är känd inom barnavårdsområdet. Studier om barnens situation Professor Gunvor Andersson har under flera år följt barn som vistats på institutioner. Hon skriver i sin artikel Socialarbetare och utvecklingsstörda föräldrar (Andersson, 1992) att det är lätt för socialarbetare att överidentifiera sig med föräldrarna och inte se barnens svårigheter. Hon beskriver också den ambivalens som socialsekreterare ofta känner i dessa ärenden. Trots att utvecklingsstörda föräldrar är särskilt beroende av kontinuitet fick de oftare än andra byta socialsekreterare. Gunvor Andersson har också i senare forskning visat att det är av positiv betydelse för de barn som familjehemsplaceras att de biologiska föräldrarna och familjhemsföräldrarna har god kontakt med varandra (Andersson, 2005). Barbro Hindberg har skrivit boken Barn till föräldrar med utvecklingsstörning (Hindberg, 2003) där hon utgår från ett barnperspektiv. Boken har som syfte att förbättra kunskaperna om utvecklingsstörda föräldrar och deras barn. Den innehåller intervjuer med professionella, personliga berättelser av personer med direkta erfarenheter av föräldrar med utvecklingstörning, aktuell lagstiftning och forskning. Boken ger en mörk bild av hur föräldrar med utvecklingsstörning kan ta hand om sina barn. Lisbet Pipping är en av de författare som medverkar i boken och har skrivit om hur det är att växa upp med en utvecklingsstörd mamma. Lisbet Pipping har på senare tid blivit känd för att hålla föredrag om hur det är att växa upp med en ensamstående utvecklingsstörd mamma och två systrar. Hon ger bilder från ett barnperspektiv och har nu skrivit en egen bok Kärlek och Stålull (Pipping, 2004). I boken skildrar hon på ett färgstarkt och tydligt sätt hur det varit att växa upp med en mamma med ett intellektuellt funktionshinder. Redan i Socialstyrelsens rapport Föräldrar med nedsatt begåvning och deras barn (1990:24) beskrivs behovet av samordning som stort. De som arbetar med familjerna bör koncentrera sig på behoven och bygga arbetet på förtroende och öppenhet. Kunskap om begåvningsnedsättning och kontinuerlig fortbildning och handledning i socialt behandlingsarbete är nödvändig för arbetet. Socialstyrelsen gav under våren 2004 fil dr Mikaela Starke i uppgift att utreda det aktuella kunskapsläget avseende familjer där åtminstone en av föräldrarna har en utvecklingsstörning, och hennes rapport Föräldrar med utvecklingsstörning och deras barn vad finns det för kunskap? publicerades i januari 2005 (Socialstyrelsen, 2005). Rapporten kommer att följas upp med en vägledning som ska vara till stöd och hjälp för professionella som kommer i kontakt med barn som har föräldrar med utvecklingsstörning. Sammanfattningsvis kommer Mikaela Starke fram till att det inte finns särskilt mycket svensk forskning på det här området. Hon har fått söka i bl.a. USA, Kanada, Australien och England för att finna studier inom det här området. Studierna visar att träning och utbildning kan förbättra föräldrarnas omsorgsförmåga. Det är viktigt med kontinuitet och att insatserna ges under lång tid. Barnen utgör dock en riskgrupp. De kan ha svårigheter med språklig och kognitiv 17
utveckling; beteendeproblem och emotionella svårigheter är vanliga. Det är vidare viktigt att de professionella är väl förtrogna med familjernas behov och att det sker samordning av insatserna. Det är viktigt att skilja på det formella och det informella nätverket. Båda behövs men ser olika ut. Starke menar att den befintliga forskningen huvudsakligen varit inriktad på mödrarna och att man egentligen vet ganska lite om fäderna. Internationell forskning Maurice A Feldman är en av de mest kända forskarna idag inom området föräldrar med utvecklingsstörning och deras barn. Han arbetar i Kanada och har bedrivit ett stort antal forskningsprojekt samt sammanställt befintlig forskning som han redovisat i flera artiklar. Vi har valt att referera till två artiklar av honom eftersom han är en av de få forskare som har stor erfarenhet av att arbeta med föräldrar med utvecklingsstörning och samtidigt bedriver forskning. I The effectiveness of early intervention for children of parents with mental retardation skriver Feldman (1997) att antagandet om föräldrainkompetens som följd av låg IQ lyckligtvis har utmanats. Det finns emellertid också många undersökningar som visar att föräldrar med utvecklingsstörning har svårt att ge sina barn adekvat omsorg och säkerhet. De har också begränsad förmåga att skapa känslomässigt bekräftande och förstärkande interaktion med sina barn. Tidig språkutveckling påverkas särskilt. Barn till utvecklingsstörda föräldrar löper risk att redan vid två års ålder få förseningar i talet, och dessa förseningar kan relateras till hemmet och mor barn-interaktionen. Yngre barn till utvecklingsstörda mödrar talar signifikant mindre än barn till föräldrar i t.ex. lägre socialgrupper. De löper vidare större risk att drabbas av beteendeproblem och psykiatrisk problematik. Det finns även studier som visar att barn till föräldrar med utvecklingsstörning riskerar att bli understimulerade och därmed få en minskad IQ. Artikelförfattaren påpekar att det finns ett alltför litet antal studier som undersökt sambandet mellan fattigdom och dessa problem. Personer med utvecklingsstörning lever oftare under ekonomiskt dåliga förhållanden och man vet inte hur stor del av problemen som beror på detta. Tillgängliga studier visar dock att den ökade risken för kognitiva svårigheter och beteendeproblem inte endast kan förklaras med fattigdom hos föräldrarna. Det är en allmän uppfattning att nedsatt föräldraförmåga är den primära orsaken. Men dessa barn kan dra stor nytta av att föräldrarna får utbildning och att de själva får vara i en stimulerande miljö. Föräldrar med utvecklingsstörning kan ofta inte utveckla en positiv interaktion och har inte tillgång till effektiva strategier för att lära barnen ett beteende som är adekvat i sociala sammanhang. Dessa begränsningar kan bidra till att barnen löper ökad risk för utvecklings-, inlärnings- och beteendeproblem. Mödrarna/föräldrarna skapade signifikant mindre positiv interaktion då de t.ex. härmade barnet mindre, talade till och tittade i mindre utsträckning på barnet. Vidare hade föräldrarna mindre frekvens av beskrivande påståenden och benämningar än föräldrar utan utvecklingsstörning. 18
I Feldmans studier ingår en träning av föräldrarnas interaktionsförmåga. Träningen har sett olika ut. Både träning i hemmiljö och i annan miljö har provats och även olika gruppkonstellationer och upplägg av träningen. Några av slutsatserna är att man för att nå resultat ska förlägga träningen till en miljö som är så lik som möjligt den miljö som barnet uppfostras i. Man har också funnit att mödrar med utvecklingsstörning kunde läras att öka sin positiva och stimulerande interaktion med barnen och att detta fick motsvarande utveckling av barnens språk till följd. Träningen i interaktion resulterade i en ökning av kvaliteten i mor barn-interaktionen. Föräldrarna blev mer känslomässiga, de svarade mer på barnets kommunikation och förstärkte barnets språk och annat adekvat beteende. Barnen använde språket mer funktionellt och samspelade mer känslomässigt. För att arbeta effektivt med dessa familjer bör terapeuten ha kunskaper i barns utveckling och hur en utvecklingsstörning påverkar föräldraskapet. Dessutom bör man ha kunskap i metoder för hur man tränar föräldrarna så att deras förmåga utvecklas. De förmågor som beskrivs i litteratur som handlar om barns utveckling är bl.a. att kunna imitera barnet, bekräfta barnet, tala till och titta på barnet samt visa fysisk tillgivenhet. Dessa förmågor tyder på lyhördhet och känslighet hos föräldern för barnets interaktion och stärker barnets utveckling och anknytning. Feldman har även skrivit artikeln Parents with Intellectual Disabilities (Feldman, 1998). När barn omhändertagits handlar det oftast om att föräldern/föräldrarna fysiskt och psykiskt har försummat barnen. Försummelsen beror då på bristande förmåga och inte på misshandel eller övergrepp. Genom olika program i form av pedagogiskt hemma-hos-arbete och grupparbete med föräldrar som har intellektuella funktionshinder har han lyckats visa att arbete med dessa familjer ger resultat. Han har följt upp familjerna med kontrollgrupper och visat att föräldrautbildning är en bra metod. Insatserna har börjat strax efter barnens födelse. Föräldrautbildningarna måste dock kompletteras med annat socialt arbete som omfattar hjälp till bättre ekonomi, bättre boende, nätverksarbete m.m. Feldmans undersökningar visar att föräldrautbildningar av olika slag gör att barnen får bättre omvårdnad och fostran men utbildningarna kan dock inte lösa alla problem. Föräldrarnas fysiska och psykiska hälsa, stigmatisering som leder till utstötning och fattigdom samt bristande socialt nätverk är faktorer som också måste involveras och utforskas mera. 19
20
Erfarenheter av praktiskt stödarbete Vi har inventerat vilka stödinsatser som finns i Sverige med inriktning på föräldrar med utvecklingsstörning genom att använda artikelsökning, föreläsningar, tidningsartiklar och egna erfarenheter. Lokala stödinsatser När socialtjänstens frivilliga stöd- och behandlingsinsatser är uttömda kan det finnas skäl till andra samhällsvårdsinsatser som då kan vara att barnet placeras i familjehem eller på institution. I den pilotundersökning som gjordes 2003 vid Vuxenhabiliteringen i Kristianstad (Lundquist Öhrn, 2003) och som gällde föräldrar med utvecklingsstörning hade mer än hälften av föräldrarna barn placerade i familjehem eller på institution. I undersökningen kunde dock inte utläsas om hur långa placeringarna var. Ibland var insatser i öppna vårdformer och på institutioner/ familjehem kombinerade. Vi väljer här att begränsa oss och att inte närmare gå in på socialtjänstens olika behandlingsinsatser. Det finns dock anledning att något beskriva kontaktperson/kontaktfamilj eftersom insatsen verkar vara betydelsefull. Under de senaste åren har det blivit allt vanligare att föräldrar med utvecklingsstörning har kontaktperson eller kontaktfamilj, och ca en tredjedel av de barn/föräldrar som har insatser från socialtjänstens individ- och familjeomsorg har denna insats (Andersson & Bangura Arvidsson, 2001). Enligt författarna finns det mer än 20 000 personer i Sverige som har denna insats. Det är en efterfrågad insats både av dem som får den och av dem som ger den. Kontaktperson/kontaktfamilj täcker mer begreppen stöd och support än kontroll. Det är mest ensamstående mödrar som får insatsen kontaktfamilj medan kontaktperson är mer frekvent för unga män. En kontaktperson träffar man ofta utanför hemmet och gör t.ex. någon fritidsaktivitet tillsammans. Om man har en kontaktfamilj innebär det att man sover över hos den t.ex. varannan helg. Om en person omfattas av LSS kan denne också ha t.ex. kontaktperson och även vistas i familjehem enligt denna lagstiftning. I Sverige är det därför svårt att få någon enhetlig statistik på området. Samrådsgruppen för föräldrar med funktionshinder (SAFF) finns i Kristianstads kommun. Den bildades 1998 med representanter från BVC, Socialförvaltningen, Omsorgsförvaltningen, LSS-handläggare och Lillängen, en behandlingsinstitution för små barn och föräldrar, samt kuratorer från Barn- och ungdomshabiliteringen och Vuxenhabiliteringen. Från början var det tänkt att gruppen skulle vara en resurs till föräldrar med olika funktionshinder. Så småningom har gruppen mer koncentrerat sig på familjer där någon av föräldrarna har en utvecklingsstörning. Hamnar vissa föräldrar mellan stolarna? är en frågeställning som ofta diskuterats. I Hässleholms kommun har sedan 2004 en samrådsgrupp bildats. Initiativet togs här av kommunrepresentanter inom socialförvaltningens behandlingsenhet. Gruppen består av personal från BVC, barn- och vuxenhabiliteringsenheter, omsorgsverk- 21
samhet, skola och socialförvaltning. Gemensamma frågeställningar diskuteras och nyheter inom de olika verksamheterna presenteras. Ett regionalt nätverk, Stöd åt Föräldrar med Utvecklingsstörning (SUF), finns inom Vuxenhabiliteringen i Region Skåne. Gruppen är öppen för alla som arbetar inom Vuxenhabiliteringen och som är intresserade av problematiken kring föräldrar med utvecklingsstörning. Syftet med nätverket är att inhämta aktuella kunskaper inom området och därefter ge handledning, konsultation och arbeta med konkreta insatser i dessa familjer. SUF- gruppen inom Region Skåne är ett exempel på ett sådant regionalt stödteam som Börje Bager beskriver (2003). Nationellt utanför Skåne Sedan några år finns det inom FUB ett nationellt nätverk för utvecklingsstörda föräldrar. Tanken är att föräldrar ska kunna träffas och utbyta gemensamma erfarenheter. De får nya kunskaper som kan stärka självförtroendet. Föräldrarna kan då också bli medvetna om vilken hjälp de behöver. Med ekonomiskt stöd från Socialstyrelsen har det nationella nätverket genom projektet Anhörig 300 gett ut rapporten Det viktiga är hur man är mot sitt barn (Socialstyrelsen, 2002). Rapporten innehåller intervjuer med föräldrar som har en utvecklingsstörning. Vuxenhabiliteringen i Uppsala läns landsting har under flera år arbetat i projekt för att hitta former för stöd till föräldrar med utvecklingsstörning. Psykologen Lydia Springer och kuratorn Lena Olson har varit engagerade i ett samarbetsprojekt inom Uppsala kommun. I rapporten Samverkan kring föräldrar med utvecklingsstörning eller andra intellektuella begränsningar (Olson & Springer 2004) beskriver författarna behovet av och komplexiteten i stödinsatser till föräldrarna. Inom Östersunds kommun, förvaltningen Hemtjänst/Omsorg, har Ylwa Elonsdotter sammanställt en vägledning: När personer med utvecklingsstörning blir föräldrar (Elonsdotter, 2001). Bakgrunden var att flera kvinnor med utvecklingsstörning blev gravida 1999 2000. I vägledningen finns beskrivet exempel på aktuella projekt i Sverige, beskrivning av begåvning, attityder och förhållningssätt, bemötande, resurser i den egna kommunen samt aktuell lagstiftning. Det betonas att varje familj är unik och behöver adekvata och samverkande insatser. Det finns också konkreta förslag hur man kan stödja föräldrarna vid en utredning. 22
Marte Meo I slutet av 1980-talet började Maria Aarts utveckla Marte Meo-metoden som fritt översatt betyder av egen kraft. Aarts arbetade på ett behandlingshem och utvecklade metoden för att kunna ge ett bättre stöd till föräldrar till barn med särskilda behov. Genom att använda sig av metodens analysredskap ska föräldern hjälpa barnet att hitta sin egen förmåga och kraft till utveckling och förändring. I metoden används en enkel samspelsmodell där de professionella på ett begripligt och konkret sätt kan kommunicera sina kunskaper om barns behov av utvecklingsstöd till föräldrar och andra vuxna kring barnet. Marte Meo är i första hand en praktisk arbetsmodell som används i kliniskt arbete. Den har sin teoretiska bas i utvecklingspsykologin (Hedenbro & Wirtberg, 2000). Människosynen som Marte Meo-metoden bygger på präglas av att människan betraktas som utvecklingsbar och sökande efter meningsfullt samspel med andra (Hedenbro & Wirtberg, 2000), liksom att man strävar efter att finna och utveckla människors egna resurser. I arbetet med detta har man hjälp av de utvecklingsstödjande dialogprinciper som utarbetats för att identifiera och stödja människors egna initiativ till utveckling. I det konkreta arbetet försöker man hela tiden förmedla detta perspektiv genom att skapa en arbetssituation där exempelvis föräldrar kan ha en aktiv och medskapande roll i behandlingsarbetet. Marte Meobehandlarens förhållningssätt grundas på förhoppningen att varje möte och varje enskild arbetssituation ska ge möjligheten till en upplevelse av kompetens och utvecklingsmöjligheter hos alla som är involverade i behandlingen såväl professionella som föräldrar. Inom Marte Meo har man intresserat sig för problemlösande familjesystem snarare än problemskapande familjesystem och börjat studera normala processer i icke-kliniska familjer. Stort intresse har ägnats åt familjeforskning där man studerar multidimensionella processer som ska urskilja funktionella och icke funktionella familjemönster (Walsh, 1996). Traditionellt har inriktningen varit på individen men på senare år har fokus alltmer riktats på familjen som en enhet. Marte Meo-metoden i relation till andra teorier Den salutogena teorin Marte Meo-modellen är i huvudsak en pragmatisk modell framsprungen ur klinisk praxis. Själva grundaxiomet i Marte Meo-modellen är just att bygga på egen styrka hos individen och i familjen och modellen är inriktad på att arbeta med att utveckla kommunikation och sammanhangsförståelse. Den salutogena teoribildningen som utvecklats av Aaron Antonovsky (1991) har kommit att bli en speciellt viktig begreppsapparat, då den erbjuder en teoretisk förståelse av de faktorer i människors liv som främjar hälsa och utveckling. 23
Känslan av sammanhang är det centrala begreppet inom det salutogena tänkandet. Detta innebär att individen kan förstå, hantera och finna mening i de krav och utmaningar som hon möter i livet. Dessa faktorer menar Antonovsky är av central betydelse för att utveckla och upprätthålla hälsa. Kjell Hansson och Marianne Cederblad (1995) beskriver det salutogena perspektivet som att man lägger tonvikten vid de hälsobringande faktorerna istället för de sjukdomsalstrande, där man fokuserar på sådant som orsakar sjukdom och ohälsa. Inom vård och behandling av fysisk och mental hälsa finns en lång tradition av att vara mer fokuserad på sjukdomsalstrande frågeställningar. Många teoribildningar om psykiska problem bygger på att man studerat avvikelser och ohälsa i ett kliniskt sammanhang. Utifrån dessa observationer har man utvecklat psykologiska teorier och behandlingsmodeller. Utvecklingspsykologi med fokus på anknytning Modern utvecklingspsykologi har fokus på samspel. De studier man genomfört med spädbarn har handlat om barnets förmåga till kommunikation från de första dagarna av sin levnad. Bowlbys forskning om anknytning har lyfts fram i forskningssammanhang och utbildning (Goldberg, 2000). Han beskriver samspelets betydelse för anknytningsrelationen. Han ser anknytningsbeteendet hos barn som en universell nedärvd förmåga i överlevnadens tjänst. Barn knyter nästan alltid an men kvaliteten på anknytningen är olika beroende främst på förälderns lyhördhet för barnens behov. Han beskriver att anknytningen utvecklas i olika faser. Fas 2 kallas exempelvis Anknytning i vardande (3 7mån 6 9 mån). I denna fas väljer barnet ut speciella personer som det vänder sig till vid fara. Fas 3 (6 9 mån 3 år) kallas Entydig anknytning. Barnet söker då närhet till en utvald person genom att förflytta sig eller signalera behovet vid fara. Främlingsrädsla och separationsångest utvecklas vid periodens början för att efterhand avta. Samspel som en utvecklingskraft Tomkins affektteori (Havnesköld & Mothander, 1995) är en modell som bidragit till ytterligare kunskap och inspirerat till ytterligare forskning inom detta fält. Vissa affekter föds vi med, andra utvecklas senare. Affekterna signalerar till omgivningen men ger också information inåt. Affekterna är ett motivationssystem som gör att bra saker upplevs starkare positivt och sämre saker negativt. Det finns en utvecklingskraft i förmågan att avläsa sina egna och andras affekter. Vi kan tänka oss ett litet barn som ger uttryck för en negativ affekt genom gråt. Föräldern svarar genom att säga: Är du ledsen? Kom ska jag trösta. Detta sätter spår hos barnet trots dess omogna kognitiva förmåga. När denna händelse upprepas dagligen så lagras det som en erfarenhet, och vid ca sex mån så kan barnet ha minnesspår att förutse att Om jag gråter kommer de nog och att Mina affekter har betydelse för omvärlden och jag kan påverka omvärlden. Detta har betydelse för självutvecklingen. För att utvecklingen ska bli gynnsam behöver barnet ha tidiga erfarenheter av att det kunnat dela sina inre känslor med vårdaren och också upplevt mötet mellan sina egna och den andras känslor. Även affektutvecklingen är beroende av samspelet med vårdaren. 24
Marte Meo-metoden för föräldrar med utvecklingsstörning Marte Meo är en metod för att stärka samspelet mellan barn och deras föräldrar. Bland annat Feldmans forskning visar att detta är ett viktigt område att fokusera på eftersom många föräldrar har bristande förmåga inom detta område. Syftet med vår studie var att pröva om Marte Meo är en användbar metod för att stödja föräldrar med utvecklingsstörning i deras samspel med sitt barn och om den professionella kompetensen kan utvecklas genom de erfarenheter projektet ger. Metod Uppläggning Genom speciellt avsatta medel fick vi möjlighet att pröva Marte Meo-metoden på tre familjer. Varje familj filmades fyra till fem gånger, och efter varje filmning gavs en återgivning av Marte Meo-vägledaren. Personen som filmar och ger återgivningen är samma men kommer i redovisningen att benämnas filmare när det handlar om filmningen och terapeut när det handlar om återgivningen. Efter undersökningens slut fick föräldrarna, beskriva sina upplevelser av Marte Meo-metoden inför en person som inte varit delaktig i processen. Arbetsgången Samspelssituationen mellan barn och föräldrar filmades. Hela inspelningen varade mellan 15 och 45 minuter och skedde oftast i hemmet eller i närmiljöer. Vid återgivningen visas utvalda sekvenser för föräldrarna med hjälp av interaktionsanalys, vilket innebär att varje interaktion visas för sig genom att terapeuten stoppar filmen och beskriver det man sett och varför just det momentet valts ut. Barnet tittar exempelvis mot mamman och ler, därefter stoppas filmen och terapeuten beskriver vad man ser, sedan visas ett svar från föräldern och därefter avbrott och en beskrivning av terapeuten av vad man ser. Denna teknik är en viktig del i Marte Meo-metoden. Syftet är att föräldern ska se sig själv i samspel med sitt barn och förstå betydelsen av detta. På filmen kan de konkret se vad de kan göra för att utveckla sin relation med barnet. Genom interaktionsanalysen blir varje liten kommunikationssekvens, även av ickeverbalt slag, tydlig. Återgivningen bör ges inte alltför lång tid efter filmningen. I undersökningen gavs återgivningen mellan 2 och 4 veckor efter filmningen. I två familjer skedde återgivningen på Vuxenhabiliteringen och i en familj i hemmet. Som alltid när man arbetar med nära och primära relationer är det viktigt att vara medveten om systemets skörhet och att föräldrarelationer är speciellt känsliga. Samtidigt som behandlaren är lyhörd för den vuxnes behov ska hon också ha fokus på barnets behov. 25
De flesta av återgivningstillfällena videoinspelades. På detta sätt kunde terapeuten analysera sitt eget beteende och hur det påverkade föräldern. Genom filmerna kunde man också följa förälderns reaktioner och engagemang när den såg sig själv i samspelet med barnet. Tolkning och analys Basen i Marte Meo-metoden är de utvecklingsstödjande dialogprinciperna. De har formulerats av grundaren Maria Aarts men överensstämmer med mer allmänna principer för en funktionell dialog. 1. Den vuxne söker information om barnet och var barnet har sitt upp märksamhetsfokus och/eller vilket initiativ barnet tar. 2. Den vuxne bekräftar barnet och barnets uppmärksamhetsfokus och initiativ och reagerar sedan på detta. 3. Den vuxne inväntar barnets svar/reaktion på det egna agerandet. 4. Den vuxne benämner barnets initiativ, agerande, reaktion, svar och känslor på ett sätt som blir bekräftande för barnet. 5. Den vuxne tar ansvar för interaktionen, så att den formas till en kommunikation med flera tur tagningar och en rytm som gör det möjligt för barnet att aktivt vara med i denna interaktion. 6. Den vuxne bekräftar barnet då det visar önskat beteende. 7. Den vuxne triangulerar barnet mot omvärlden genom att benämna personer, objekt och fenomen. 8. Den vuxne ger tydliga start- och slutsignaler. En förutsättning för att få till stånd en ömsesidig interaktion är att deltagarna har samma fokus, exempelvis pratar om samma sak, tittar på samma sak. Att ha samma fokus som barnet står som första princip och utgör också basen för att ett ömsesidigt samspel ska komma till stånd. Det är den vuxne som i Marte Meo har ansvaret för att söka information om barnets fokus. Genom att se barnets aktivitet när föräldern följer barnets initiativ, lär hon också känna barnet. När föräldern har uppmärksammat barnets uppmärksamhetsfokus är det viktigt att barnet får bekräftelse från föräldern (den andra principen). Genom bekräftelse förmedlar föräldern att den ser barnet och delar barnets upplevelser. Den tredje principen handlar om tempot i turtagningen. Föräldern ska invänta barnets svar. När föräldern väntar på svar får barnet bilden av sig själv som viktig och betydelsefull för föräldern. Den rytm som styr dialogen ska vara anpassad till barnets rytm. Benämning, som är det viktigaste ordet i beskrivningen av den fjärde principen, är en av de centrala idéerna i Marte Meo-metoden. Benämningar hjälper barnet att förstå sammanhang, fokusera och koncentrera sig. För personer som inte har 26
en verbal förmåga är ändå benämningar viktiga eftersom röst och tonläge är förmedlare av känslor och närvaro. Principerna är till viss del hierarkiskt sorterade, så att ha samma fokus är exempelvis en bas och bekräftelse kommer efter. Några av principerna är mer övergripande, som exempelvis att anpassa rytmen till barnet. I denna undersökning har fokus legat på de fyra första principerna eftersom, om de fungerar, leder fram till turtagning. De övriga principerna har inte varit aktuella eftersom syftet har varit att arbeta med barnet och en förälder och därför har omvärlden inte kommit in. Analysarbetet omfattar 3 nivåer. 1. Samspelet analyseras bild för bild utifrån de utvecklingsstödjande principerna. Vilka principer som kommer i förgrunden bestäms av förälderns frågeställning och barnets och förälderns behov. När man bedömer behovet tar man hänsyn till vilka principer föräldern behöver lära sig för att en utvecklingsstödjande kommunikation ska komma till stånd. 2. Terapeuten försöker därefter koppla analysen till barnets speciella behov beroende på utvecklingsnivå. Terapeuten ställer sig själv frågan Vad behöver detta barn just nu och vad behöver föräldern lära sig för att kunna ge barnet detta? Vid denna analys tittar man på vilka moment av de utvecklingsstödjande dialogprinciperna som barnet respektive föräldern behärskar. Utgångspunkten för en utvecklande dialog är alltid att barnet och föräldern har samma fokus så detta blir basen för analysen av filmerna. Föräldern ska ha förmåga att följa barnets fokus. 3. Slutligen kopplas analysen till förälderns önskan om hjälp. För att föräldern ska känna sig motiverad att arbeta med Marte Meo-metoden måste hon/han förstå hur metoden kan användas för att lösa det upplevda problemet. I studien var föräldrarnas beskrivning av sina behov huvudsakligen att de ville känna sig mer trygga i samspelet med sitt barn. Samtidigt uttryckte omgivningen oro för hur föräldrarna klarade sitt föräldraskap p.g.a. att de hade en utvecklingsstörning. Urval av föräldrar Vid valet av föräldrar är det viktigt att ta hänsyn till att det är problematiskt att komma så nära inpå människors liv. Personerna behöver ha en något så när stabil plattform att stå på och tillräckligt god integritet. Marte Meo-metoden fordrar också aktivitet och eget ansvarstagande för att tillämpa det som lärts in vid återgivningen i form av hemuppgifter. När man erbjuder en insats som Marte Meo väcker det förhoppningar och detta gör det också viktigt att det finns ett nätverk kvar när insatserna kanske måste dras tillbaka. Ett erbjudande gavs, via personal, till föräldrar på Vuxenhabiliteringen att delta i en undersökning med Marte Meo-metoden. Personalen förmedlade förslag på föräldrar till Marte Meo-terapeuten. Våra val byggde på att Marte Meo-metoden skulle 27
kunna bli meningsfull i familjer som hade ett professionellt nätverk och/eller ett stabilt socialt nätverk. Tre familjer passade in på våra urvalskriterier och efter det att terapeuten vid ett första samtal beskrivit metoden för dem tackade de ja till att delta. Samtal med föräldrarna En kurator på Vuxenhabiliteringen samtalade, när projektet avslutats, med föräldrarna om deras upplevelser av Marte Meo-arbetet. Personer med utvecklingsstörning har svårt att svara på enkäter, varför vi valde ett mera informellt samtal för att få reda på hur insatsen mottagits. Etiska aspekter En grundförutsättning i valet av föräldrar är att de som deltar gör det av egen vilja. De måste också kunna förstå vad som förväntas av dem och att en främmande person kommer in i deras familjeliv. Enligt Marte Meo-metoden ska föräldrarna kunna beskriva vad de behöver hjälp med så att deras behov kommer att styra uppläggningen. Valet att utföra inspelningarna i deras hemmiljö eller närmiljöer kom från föräldrarna själva eftersom de kände sig mera trygga där. Återgivningen ska genomsyras av Marte Meos principer vilket innebär att samtalet förs i en positiv atmosfär där föräldern blir bekräftad på sina villkor. Det är viktigt att föräldrarna kan känna sig trygga i att inte informationen lämnas ut utan deras godkännande och att informationen inte misskrediterar dem. Resultat Beskrivning av familjerna Familj 1 består av mamma, pappa och en son. I familj 2 är föräldern en ensamstående pappa som har umgänge med sin dotter och familj 3 består av en ung mamma med en dotter. Pappan har helt frånsagt sig kontakten med dottern. Boende och försörjning Familj 1 bor i hus utanför en mindre stad. Pappa är yrkesutbildad på gymnasienivå. Han har fast anställning. Mamman har en lindrig utvecklingsstörning och uppbär sjukersättning. I familj 2 saknar den ensamstående pappan bostad. Han bor inneboende hos en väns mamma. Han söker bostad men har stora svårigheter att få någon. Han har en lindrig utvecklingsstörning och uppbär sjukersättning. Han har god man som stöd för att hantera ekonomin. Den ensamstående mamman i familj 3 bor i hus tillsammans med sin mamma, hennes nya man och sin syster. Mamman är lindrigt utvecklingsstörd och uppbär sjukersättning. Föräldrarnas bakgrund Alla föräldrarna har en komplex och socialt problematisk bakgrund. Mamman i familj 1 är i tidiga år uppvuxen i en familj med problem och hon och hennes syskon blev efter en tids kontakt med socialbyrån akut placerade i fosterhem. Fostermodern bor i närheten av henne och de har fortfarande kontakt. I fosterfamiljen fanns flera fosterbarn yngre än hon och mamman anser att hon där lärde sig hur man tar hand om barn. 28