OM NÅGRA FÅKTORER AV BETYDELSE FÖR SÅDDRESULTATET JÄMTE PRELIMINÄRA RESULTAT AV NÅGRA TÅCKSÅDDFÖRSÖK

OM NÅGRA FÅKTORER AV BETYDELSE FÖR SÅDDRESULTATET JÄMTE PRELIMINÄRA RESULTAT AV NÅGRA TÅCKSÅDDFÖRSÖK ON SOME FACTORS OF IMPORTANCE FOR THE SOWING RESULT AND PRELIMINARY RESULTS FROM SOME EXPERIMENTs WITH C OVERED P ATCH SOWING AV ÅKE WIKSTEN. MEDDELANDEN FRÅN STATENS SKOGSFORSKNINGSINSTITUT BAND37 Nr 4 Centratr., Essete, stockham I948 840732

Ake Wiksten Om några faktorer av betydes~ för såddresutatet jämte preiminära resutat från några täcksåddförsök Inedning Syftet med denna uppsats är att meddea några preiminära resutat från de försök med täcksådd av gran och ta, som enigt av professor L. Tm:EN angivna riktinjer utfördes 1946 och 1947 av skogsavdeningen vid statens skogsforskningsinstitut. Vad som kommer att framäggas nu är såedes endast resutatet efter första vegetationsperioden. Trots att såddernas senare utvecking sannoikt kommer att medföra vissa mindre förändringar i resutaten, torde de dock förtjäna ett omnämnande redan på detta tidiga stadium. Groningsresut:;ttet är av grundäggande betydese vid frösådd. Efter ett gott groningsresutat finnas möjigheter att få. en god kutur, medan vid i övrigt ika förhåanden dåig groning säkert ger en otifredsstäande. Om vi fuständigt kunde bemästra aa de faror (angrepp av Fusarium, Lophodermium, Phacidium, insekter, uppfrysning, torka m. m.), av vika de ömtåiga pantorna gärna hotas under de första åren, skue groningsresutatet vara starkt utsagsgivande för såddens resutat. Innan en redogörese för de.aktuea försöken och deras preiminära resutat ämnas, ska först ges en kort orienterande beskrivning av de förhåanden, som äro av betydese för groningsresutatet och pantornas första utvecking i en såddfäck och vika vi kunna påverka genom att utföra täcksådd. I. Om förhåanden av betydese för groningsresutatet och pantornas första utvecking För groningen viktiga betingeser De faktorer, som inverka på groningsprocessen, äro, om vi bortse från fröets beskaffenhet, jus, uft, värme och fuktighet. Av dessa finnas jus och uft i rege disponiba i tiräckig mängd, medan däremot värme och fuktighet I. Medde. frcn Statens skogsforskningsinstiittt. Band 37: 4

2 ÅKE WIKSTEN ofta uppträda mer eer mindre inoptimat. Ett stort anta tidigare undersökningar (b. a. SCHWAPPACH rgo6 och ZEDERBAUER rgo6) ha nämigen visat att groningsprocessen försiggår bäst vid en temperatur av omkring + zoo a + 24 o och en viss ej atför åg fuktighet hos substratet tistånd som säan råda vare sig stabit eer samtidigt. Detta och en de kaamiteter (angrepp av svampar, insekter m. m.) samt svårigheten att tireda såddfäcken på ett ändamåsenigt sätt bidra ti att procenten i såddfäcken grodda frön ofta är endast rozo % och såunda betydigt ägre än den groningsprocent, som erhåes aboratoriemässigt. Då fröet och groddpantan under sin första evnad i såddfäcken äro i högsta grad beroende av sin närmaste mijö, bir groningsresutatet såunda ti stor de en föjd av hur änge temperatur och fuktighetsförhåandena i såddfäcken befunnit sig vid eer i närheten av optimum. På grund av sitt äge bir ytagret i en såddfäck ätt utsatt för de ur groningssynpunkt ogynnsamma tistånd, som uppkomma genom växingarna i vädereken, medan den djupare iggande av ytskiktet skyddade jorden uppvisar betydigt mindre variationer. Den fordran på stabiitet, som innesutes i kravet på optimum, är i de djupare jordagren uppfyd genom närvaron av det ovanför beägna skiktet. Mean de två osäkra faktorerna värme och fuktighet råder under våra kimatbetingeser ofta ett antagonistiskt tistånd. Vid hög värme inträder gärna fuktighetsunderskott och med hög fuktighet i mark eer uft föjer ofta värmeunderskott. Utom dessa situationer var för sig kunna även de många gånger häftiga förändringarna inverka högst ofördeaktigt. En ogynnsam effekt ha såedes de växingar mean frost och sostekning, som äga rum varje vår och höst och ge upphov ti den besväriga uppfrysningen. Avsikten med täcksådd är att genom vissa åtgärder hämma dessa för groningen och pantans första evnad ogynnsamma ytterigheter och där" igenom inom ramen för ståndortens egenskaper föränga de optimaa tistånden. För att uppnå detta är det nödvändigt att känna ti de fysikaiska förutsättningarna i det vanigen heterogena substrat, som utgör pantans växtpats. När ett i marken nedmyat frö börjar gro, upptages vatten från den omgivande jorden. För att groningsprocessen ska kunna börja, fordras såedes utom värme att vatten finns tigängigt i fröets omedebara närhet. Ä ven om grodden i början av sin tiväxt utnyttjar endast den näring, som finns uppagrad i frövitan, så måste en fortsatt tiströmning av vatten ske, för att utveckingsprocessen icke ska avstanna. Ännu mer angeäget bir detta när reservförrådet i fröet är förbrukat och groddpantan biivit hänvisad ti enbart näringsupptagning från marken. Växtpatsens fuktighet underhåes genom vattentiförse i form av nederbörd och kapiärt uppstigande sjunkvatten eer grundvatten. Under och

RESULTAT FRÅN NÅGRA TÄCKSÅDDFÖRSÖK 3 omedebart efter regn sker vattentransporten enbart nedåt, så änge markens ytager icke är mättat med vatten, d. v. s. så änge sjunkningen är ika med eer mindre än tifödet. Vid sagregn eer ångvarigt regnväder, då marken icke fuständigt hinner resp. icke kan på grund av mättning uppta nederbörden, rinner en de därav bort såsom ytvatten för att så småningom fördeas på föden och grundvatten. Vid uppehåsväder sker vattenförsörjningen ti växterna genom det månggreniga system av kapiärer, som genomväver de ösa jordagren. Under och omedebart efter nederbörd uppehåes ätt fuktigheten i markytan, och fröets groning påbörjas, under förutsättning att nödig värme och uft (MoRK 1938) finnes. Luft(syre) brist kan föreigga, om nederbörden varit så rikig, att såddfäcken står under vatten eer om fröet inbakats i smetig humus, som stjä syre från regnvattnet. Man har konstaterat att gran och tafrö fordra en temperatur av minst + 6 a + J 0 för att börja gro. Liksom de festa ivsprocesser gynnas groningen ti en viss gräns av hög temperatur. Under tiräckig fuktighet synes såsom förut nämnts + 20 a + 24 o vara optimum. Vid ängre uppehåsväder, då temperaturen i ytskiktet är gynnsam för groning men fuktigheten däremot icke underhåes genom direkt vattentiförse uppifrån utan genom kapiärstigning, inträffar ofta en uttorkning av det översta jordagret. Växternas transpiration och avdunstningen från ytan är då större än den tiförse, som sker nedifrån. Denna uppåtriktade vattenröreses mäktighet och styrka är beroende av djupet ti grundvattnet eer utbidade sjunkvattenshorisonter samt av den kapiära stighöjden och mättnadsgraden hos den jordart, som underagrar växtpatsen. Den kapiära stighöjden är ett mått på en jordarts förmåga att kapiärt transportera vatten och b. a. beroende av vissa jordegenskaper. De viktigaste av dessa äro kornstorek, packning och skiktning, men även temperaturen, kornens form och mängden av adsorptionsvatten och samprodukter inverka. Man har funnit (BESKOW 1929), att den kapiära stighöjden hos ensorterade jordar, d. v. s. artificiea jordar med en strängt avgränsad kornfraktion, i rensammat tistånd är direkt proportione mot kornstorekens inverterade värde. En finkornig jordart har atså högre kapiär stighöjd än en grov och omvänt. Vid finare kornfraktioner tikommer adsorptionsvattnets inverkan. Detta beror på att kornens geoogiska sammansättning förändras, deras form bir mera fjäig, och partikarna fasthåa vid sig genom de moekyära krafterna en större mängd adhesivt vatten. Partiken embaerar sig i ett vattenskikt och förstoras därigenom. Det kapiära vattnet kommer på detta sätt att röra sig i ett finare system av kommunicerande vattenrör. Hos de naturiga jordarna bir emeertid kapiära stighöjden beroende av förekomsten av fera mer eer mindre intimt sammanbandade kornstorekar samt närvaron av samprodukter. Hos en bandning av två näriggande kornfraktioner

ÅKE WIKSTEN är den kapiära stighöjden såunda medetaet av de två komponenternas. Om däremot ängre från varandra iggande fraktioner bandas, förskjutes den kapiära stighöjden mot den obandade finare fraktionens. Detta medför att den grövre fraktionen i en naturig jord i kapiaritetshänseende betyder mindre än finjordsfraktionerna. I en meansandig morän är såunda den kapiära stighöjden högre än i naturig meansand och i den senare högre än 'i motsvarande ensorterade (aboratorie)sand. J ordartens packning har också stor betydese för kapiariteten. En packad jordart eder vatten bättre än en uckrad. Vid uckring uppstå avbrott i de fingreniga kapiärerna och håigheter i marken, vika försvåra vatten transporten. Även varje skiktning i jordarten medför förändring i den kapiära uppstigningen. Om vattenpearen i en kapiär under sin stigning når upp ti ett skikt med större kornstorek, hejdas eer reduceras den vidare uppstigningen. Är däremot det mötande skiktet sammansatt av finare kornfraktioner än det underiggande, ökar den kapiära stighöjden. I våra isävsavagringar förekomma ofta inser av era eer grus orsakade av variationer i issmätningens takt och smätvattnets avrinning. Dessa markers vattenhushåning är på grund av denna skiktning en annan än den, som motsvarar kornstoreken i ytan. Uppfrysningen Med uppfrysning menas den yftning av jordager, som vid frost inträffar hos vissa marksag under närvaro av vatten. Den är därigenom intimt beroende av kapiära stighöjden och jordartens permeabiitet, d. v. s. förmåga att säppa igenom vatten. Denna företeese har ofta våat stora besvärigheter icke bara för skogsmän vid sådder och panteringar utan även för jordbrukare (frostbränna) och vägbyggare (tjäskott). Uppfrysningen medför icke endast en rörese i jordagret utan även en yftning av pantorna, så att de ätt stjäpa omku eer t. o. m. bi iggande het ösa ovanpå markytan. skadegöresen inträffar under höstens och vårens upprepade ytiga frysningar (pipkrakebidningen) i samband med nattfrosterna. För att ha några större utsikter att yckas i våra försök att indra eer eventuet förhindra uppfrysningens verkningar måste vi något studera tjäyftningens förutsättningar. De för uppfrysning utsatta ensorterade jordarna ha en kapiär stighöjd av 1,59 m och för naturiga jordar r,sro,s m. De mest utsatta jordarnas motsvarande ta äro28m resp. 2,49,6 m (BESKOW 1932). Detta innebär att gränsen mean uppfrysningsjord och icke uppfrysningsjord kommer att 'gå mean grovmo och finmo. Tjäyftningens oika styrka beror emeertid icke bara på kornstoreken hos jordarten utan även av ett ferta andra faktorer. Man har såunda funnit

37'+ RESULTAT FRÅN NÅGRA T.i\CKSÅDDFöRSöK 5 att vattentigången är av stor betydese. Särskit kraftig bir uppfrysningen om tät vegetation och humustäcke (torv) avägsnas från en ytfuktig mark (TAMM Igzo). Avkyningen gynnas nämigen genom denna åtgärd. Amän kooidfattigdom och hög hat av mo och mjäa bidra ti en höjning av mar, kens känsighet för uppfrysning. Kärnpunkten i hea uppfrysningsprobemet, frågan om hur processen föröper, har man först tämigen sent kommit underfund med (KOI~KONEN Igz6, BESKOW I932). Jordagers uppyftning vid frysning åstadkommes genom att vatten strömmar ti och anrikas i den tjäande deen. Voymökningen uppkommer såedes icke, såsom man änge trott, genom vattnets utvidgning vid frysning. Vattentiförsen vid tjäyftningen sker huvudsakigen i fytande form, varför den obetydiga diffusion av vattenånga, som torde ske genom jordartens porer, saknar petydese. När en jord fryser, kunna oika sag av tjäe uppstå. 'Homogen tjäe bidas atid vid frysning av grövre jordarter än finsand samt även i finkornigare jordar, när vattenhaten är ägre än kapiär mättning eer vid hög fryshastighet. Den homogena frysningen innebär icke några större faror för våra barrträdspantor, varför den icke ska ägnas större uppmärksamhet. F ör de finkorniga j ordarterna är den i s r a n d i g a t j ä e n vanigast och den, som bereder de största svårigheterna för pantorna. Den israndiga tjäen uppkommer genom att en de vatten fryser ti större kongomerat av is och jord, vanigen i form av skikt eer ager. För praktiskt bruk kan man uppdea den israndiga tjäen på grupperna: I) isskikt på ytan, s. k. pipkrake z) >> inuti jorden. Av dessa grupper är den isbidning, som sker i ytan, pipkraken, ett skikt av tätt stående tappar eer pinnar av is och jord, den ojämförigt betydesefuaste. Den kan förekomma på aa minerajordar fr. o. m. finsand t. o. m. era, men de marksag, som synas särskit utsatta för pipkrakebidning, äro de, som innehåa fraktionerna mo och mjäa. Jordarten måste även ha stor vattenedningsförmåga för att pipkrake ska uppstå. A v denna anedning är era icke så hårt utsatt. En skiktning hos jordarten medför såsom tidigare omtaats en ändring i den kapiära stighöjden. Om de meaniggande inserna äro finkorniga, kan den förändrade kapiariteten ge upphov ti att den ejest icke tjäskjutande jorden bir tjäskjutande. Åtgärder för att förbättra fuktighetsförhåandena i en såddfäck Med tidigare redogörese för markens fuktighetsvikor som bakgrund sko? vi nu närmare beröra de metoder eer åtgärder m<j,n k<j.n tänkas genomföra i

6 AKE WIKSTEN avsikt att uppnå ett gynnsamt groningsresutat. På grund av de kimatiska förhåandena måste vi ferstädes räkna med en ängre eer kortare tid varje vegetationsperiod, då torkan utgör en besvärande reaitet. Eftersom den såunda måste betraktas som en tämigen norma företeese, måste vi inrätta oss därefter och vid sådd ofta vidta sådana mått och steg, som motverka uttorkning av såddfäcken. På vissa patser såsom starkt vindexponerade, sostekta eer torra marker måste åtgärderna med nödvändighet bi viktigare än ejest. Två möjigheter finnas att regera fuktigheten i såddfäckens yta: reducering av avdunstningen från såddfäckens yta samt förbättring av den kapiära uppstigningen. Man har. föresagit att göra såddfäckarna små (ca 20 x 20 cm). Om detta ska vara effektivt, får dock den omgivande vegetationen icke vara så hög, att den kan ägga sig över de pantor, som komma upp, eer av sådan beskaffenhet att den genom sin transpiration kan stjäa vatten från såddfäcken. Det föreigger därvidag en skinad mean oika vegetationstyper. Hos ristyper med poröst humustäcke är såunda risken för uttorkning eer besvärande övertäckning av såddfäckarna i någon mån mindre än vid frodig gräsvegetation med dess intimare kontakt mean humus och minerajord. Medan i ena faet fuktigheten devis kan bevaras genom att såddfäckarna utföras i iten storek, är detta i det senare faet icke möjigt, emedan man på grund av transpiratiowmttorkning och risk för övertäckning måste göra fäckarna stora (ca 40 x 40 cm). Även såddfäckens form har varit föremå för variationer, när det gät att motverka uttorkning. Man har därvid som konsekvens av de skuggande kanternas fuktighetsgynnande effekt sökt göra dessa så ånga som möjigt genom att ge såddfäcken formen av band eer rispa (strecksådd, rispsådd) samt ägga den i östvästig riktning. På marker med hög vegetation och uttorkande gräsvegetation har såddfäcken fått en bredare form o. s. v. Fuktighetens vidmakthåande genom vattentiförse nedifrån kan ske genom att höja kapiariteten. Därvidag äro möjigheterna på grund av markens givna kornstorek starkt begränsade. Tiförarrdet av en fuktighetsbefrämjande jordart ti såddfäcken skue säkert vara en atför kostsam åtgärd. Däremot kan man genom titrampning uppnå en god verkan (ENE ROTH 1941). Packning medför en ökning av den kapiära stighöjden (BESKOW 1932). Denna åtgärd får emeertid icke tigripas för sådana jordar, där man genom att höja kapiariteten skue bidra ti att öka även deras känsighet för uppfrysning. Det genom titrampning förbättrade fuktighetstiståndet i övre markskiktet ska sedan vidmakthåas så ångt detta är möjigt. Detta kan ske genom att med oika mede försvåra avdunstningen från den titrampade ytan.

RESULTAT FRÅN NAGRA TÄCKSADDFÖRSÖK 7 Ytuckringen är därvid en enke åtgärd, som icke atid uppmärksammas i den skogiga praktiken. Från jordbruk och trädgårdsskötse veta vi att ytuckring har en avdunstningshämmande verkan. Efter upprepad nederbörd försämras den emeertid genom tipackning, viket medför, att det skydd, som det ösa ovanskiktet skue erbjuda mot uttorkning, icke ängre är effektivt. På marker, särskit utsatta för torka, är det därför viktigt, att ett uckert skikt finnes och att det bibehåes även efter nederbörd. Förutsättningen för att det uckra skiktet ska bibehåas är, att det icke åter sig tipackas eer intimt hopbakas med den underiggande minerajorden. Härför fordras att det saknar finjord och samprodukter. För att kunna bromsa den kapiärt uppstigande vattenströmmen vid minera j ordens yta måste det uckra isoeringsskiktet såedes vara grovkapiärt och får icke absorbera vatten från underaget. Man har atså att väja ett grovkornigt, föga vattenupptagande materia samt anbringa det som ett tunt ager i såddfäcken. En annan utväg är att genom övertäckning med granris eer iknande materia midra regnets hopbakande och sammande verkan samt åstadkomma skydd mot sostekning. På vissa marker, där såddfäckarna äro ytuckrade, kan man nämigen ofta konstatera, att ytan efter regn och påföjande torka är mycket hård och givetvis svår att tränga igenom för groddpantorna. De två tivägagångssätt, som utom ämpig pacering av såddfäcken (bakom stenar, stubbar e. dy.) stå oss ti buds, nämigen såddfäckens täckning med ett uckert ytskikt av grovkapiärt, ejest avdunstningshämmande materia (grus, sand, sågspån e. dy.) eer med ett skydd (ris, gaer av pinnar etc.) mot regn, samning och uttorkande sosken, ha givit anedning beteckna denna såddmetod såsom täcksådd. Som täckmateria i ytan har man i praktiken mestades använt sig av sågspån, kostybb och grus samt försöksmässigt (ENEROTH 1gz8, 1941) även myrstack, mutnat virke, minerajord, humusbandad minerajord och råhumus m. m. Vid nedan skidrade försök ha myrstack, minerajord, söndersmuad humus från hygget, sågspån, torvströ och dytorv kommit ti användning och som täckningsmede mot regn och sostekning ha tigripits granris (jfr pantskoor, MATTssoN MÅRN 1922), båbärsris samt grenar och pinnar från hyggesavfaet. Atgärder mot uppfrysningen När vi i stora drag känna uppfrysningens orsaker och föropp, bör det även finnas möjighet ti motåtgärder. Dessa måste, eftersom uppfrysning besvärar många av våra jordar, bi mer eer mindre vanigt förekommande.

8 AKE WIKSTEN På de mest utsatta markerna undviker man visserigen sådd, men därmed är probemet icke het ur värden. Uppfrysningen fordrar en viss kapiaritet. Det gäer atså att på utsatta jordar sänka den kapiära stighöjden, så att en vattenanrikning ti den tjäade ytan motverkas. Praktiskt har man försökt omsätta denna tanke i form av d j up u c kring. Genom djupuckringen har man tänkt sig, att den kapiara vattenuppstigningen ska bromsas mot ett mäktigt ager av jord, fyt av håigheter och diskontinuiteter i kapiärerna. Den vattenanrikning ti ytskiktet, som sker vid frysning, skue därigenom decimeras och tjäyftningen försvagas. Men även detta djupt uckrade skikt bakar efter en viss tid ihop sig med den omgivande naturigt packade minerajorden, och dess gynnsamma in verkan gårförorad. Enigt en tidigare undersökning a v WIBECK ( rgzo) synes djupuckringen vara ineffektiv mot uppfrysningen. Det framhös dock, att materiaet var atför obetydigt för att man därav skue kunna draga några säkra sutsatser. Lik::;om man försökt hindra uttorkningen av såddfäckarna genom att göra dem små, har man under förutsättning att gräsvegetation icke ägger hinder i vägen härför hoppats kunna eiminera även uppfrysningsfaran på samma sätt. Upptagandet av en såddfäck innebär ett bottande av minerajorden, viket i sin tur ökar risken för tjäyftning. Men icke endast genom minskning av såddfäckens yta utan även genom en ändring av dess form från den kvadratiska ti den mera ångsträckta (strecksådd och rispsådd) har man tänkt sig kunna bevara humustäckets skydd mot uppfrysning (WIBECK 1937). Om en rikig markvegetation icke medger små såddfäckar, borde en annan metod att åtminstone försvaga uppfrysningen vara tänkbar. Man kan försöka åstadkomma ett utstråningsskydd. Vid tät vegetation och (eer) mäktigt humusager förhindras och vid tunn vegetation och tunt humusager midras uppfrysningen av det förhåandet att utstråningen sker från vegetationens övre skikt, medan minerajordens yta skyddas av det porösa humusagret. Täckarrdet av såddfäcken med ett skikt av myrstack, söndersmuad humus, sågspån eer ett någorunda tätt gaer av granris, ångt båbärsris eer grenar bör devis ha samma förmåga att minska värmeförusten från den bottade minerajorden. Såunda har man vid försök i Kanada funnit (Anonymus 1947), att ett ca 5 cms ager av sågspån utgör god isoering mot även mycket stark kya. Detta skydd är naturigtvis särskit önskvärt, då tifäiga frostperioder inträffa och medföra uppfrysningsröreser i markytan, före den definitiva tjäens bidande på hösten eer sedan den försvunnit på våren. Diskussionen av de förhåanden, som äro av betydese för groningsresutatet och pantornas första utvecking kan sammanfattas på föjande sätt. Den för groningen i en såddfäck viktiga fuktigheten kan underhåas genom

RESULTAT FRÅN NÅGRA TÄCKSÅDDFÖRSöK.9 att den kapiära vattentransporten förbättras och avdunstningen minskas. Den kapiära vattentransporten befrämjas genom titrampning av såddfäckens yta. Avdunstningen minskas genom va av skyddat äge och variationer i såddfäckens form och storek men framförat genom ytuckring eer tiförse av ett söndersmuat och poröst, insoationshämmande och föga vattenupptagande materia såsom ett tunt (ca 35 mm) ager över såddfäcken. Uppfrysning besvärar särskit jordar, som innehåa hög hat av finmo ättera. För a~t uppfrysning ska inträffa fordras utom frost tigång på vatten. Risken för uppfrysning är stor när, såsom sker vid fäcksådd, minerajorden bottas och marken är fuktig. Uppfrysningen kan minskas genom va av ämpig storek och form hos såddfäcken samt genom övertäckning med ett isoerande materia, som minskar avkyningen. Ur bioogiskfysikaisk synpunkt bör atså täcksådd utföras på föjande sätt: Sedan humusagret avägsnats, utsås fröet, varefter såddfäckens yta hårt titrampas. Därpå täckes såddfäcken med ett tunt ager av något ämpigt materia, såsom myrstack, torvströ, torvmu, finfördead dytotv, sågspån eer dyikt. II. Såddförsöken De såddförsök, för vikas preiminära resutat här ska redogöras, utgöras des av ett fät på Kubäcksidens försökspark och des av en serie sådder (12 st.) som utförts i Norrbotten av jägmästaren EINAR Huss och författaren. Såddförsöket på Kubäcksidens försökspark, utfört av författaren enigt bockmetoden, omfattar 7 försöksed med 5 upprepningar. Rörande den använda fätförsöksmetodikens detajer hänvisas äsaren ti R. A. FISHER (1944) och. BONNIERTEDIN (1940). Om såddfätets beskaffenhet och försökspanen Såddfätet igger på ett 9 år gammat hygge (trakt So), som brändes 1938 efter hyggesrensning. Marken utar svagt mot norr. Skogstypen är frisk ristyp. Det geoogiska underaget utgöres av moig morän och jordmånstypen är norma järnpodso. Hygget igger 310 meter över havet och är exponerat. Vegetationen utgjordes i augusti 1946 av rätt ges Deschampsia med sporadiskt förekommande Chamaenerium angustifoium och Rubus idaeus. Försöksytans ägsta parti (bock E) viar devis på mycket grund morän. Frekvensen av jung är här större än i övriga bock. Den bränning och efterföjande soexposition, för viken hyggets markbetäckning utsatts, har visserigen åstadkommit en tydig hopsjunkning av råhumusen, men denna är fortfarande rätt seg. Råhumusen har ursprungigen haft samma inaktiva beskaffenhet 2* Medde. från Statens skogsforskningsinstitut. Band 37:4.

O AKE WIKSTEN Fig. r. Försöksfätet. Experimenta area Foto Å. WIKSTEN. som i ett inti hygget iggande urskogsbestånd av oväxtig ta och gran, vars humustäcke ingående undersökts av HEssELMAN (1925). So och vindexpositionen måste på detta hygge antagas medföra kraftiga växingar mean stekande so och uttorkande vindar å ena sidan samt häftigt verkande sagregn å den andra. Vid häftiga eer ångvariga regn utsättas oskyddade såddfäckar för ursköjningar, som antingen kunna bottägga fröet eer också föra det ur fäcken och in i omgivande humustäcke ti patser, där det är omöjigt för fröet att gro eer för groddpantan att utveckas. I extrema fa kan dessutom såddfäcken sättas het under vatten. På en de ej synnerigen fuktiga hyggen uppstå genom expositionen ätt extrem torka, som kraftigt kan decimera den tidigare svampforan. För att eva fordra svampar en jämn och hög reativ uftfuktighet, vikor, som icke atid uppfyas på denna växtpats. I avsikt att införa mykorrhizabidande svampar i såddfäckarna togs på försag av professor E. BJÖRKMAN från intiiggande urskogsbestånd myceförande humus, som pacerades som ett några cm tjockt skikt cirka 4 cm under ytan i såddfäck nr I, 5, ro, 15, 20, 25 och 30 i varje

RESULTAT FRÅN NÅGRA TÄCKSÅDDFÖRSÖK I rad. Avsikten med denna åtgärd var, att de uppspirande pantorna tidigt skue få kontakt med svamphyfer och därvid bida mykorrhiza. Tiförarrdet av denna humusdyna i fäckarna har emeertid ti effekt, att kapiariteten brytes. Såddfäcken kan därigenom ätt komma att bi ännu mera utsatt för torka än ejest. Däremot är det tänkbart, att de pantor, som komma upp trots den ökade risken för torka, bi mindre utsatta för uppfrysning tack vare tiförarrdet av denna humusdyna. De såddfäckar, som tifördes myceförande humus, bevo inbördes mycket ojämna beträffande pantantal Detta kan givetvis bero på att humusdynan icke i aa såddfäckar varit fuständig, framför at icke i kanterna, och att såedes kontakt mean underiggande och överiggande minerajord efter titrampning erhåits på vissa punkter. Man kunde såunda iband iakttaga att pantorna i kanterna av dessa fäckar eer på stäen, där humusdyna saknades, voro kraftigare och då ofta mycket gröna och vackra. Om dessa kraftigare pantor äro resutat av bättre kontakt med markfuktigheten eer beskugg Bock A Bock B Bock c Bock D Bock E Rad 1 2 3 4 56 7 Ro w Rad Ro w Bock A Bock B Bock C Bock D I VII z I 3 IV 4 v 5 II 6 III 7 VI IV VII v VI III II I VI v III I IV II VII Fi!r. z. Försökspan Design of experiment III II VI I VII v IV Bock E I VII II v IV VI III

12 ÅKE WIKSTEN Bock Bock Tabe 1. såddfäckar utan urskogshumus. Seed spats without virginforest humus. Försöksed Treatment I II III IV V VI. VII Summa och medeta Sum and averag~ A... 2: n M 879 I 480 23 23 38.2 64.3 I 079 23 46 9 790 23 34 3 I Io6 23 48. I 943 23 798 23 34 7 7 075 I6I 43 9 AE... 2: n Medeta. %av VII Avetage per cent of VII M 3 948 7 029 3 450 3 832 6 383 3 7I9 3 540 3I 90I II5 II5 II5 II5 II5 II5 II5 805 34,J 6I,I 30,0 33,J 55,5 III,5 I98,6 97,5 Io8,z I8o,3 2: = anta pantor number of pants n = anta såddfäckar number of seed spats M = medeta pantor per. såddfäck average pants per seed spat 32,3 30,8 39.6 I05,r IOO,o ning från kanten, mykorrhizapåverkan eer gödsingseffekt är f. n. omöjigt att avgöra. Sådden utfördes såsom strecksådd med strecken i östigvästig riktning och en medestorek av 17 X 81 cm i 1,5 m kvadratförband. I varje fäck såddes med speciea frömått i genomsnitt 132 tafrön, varav cirka III voro grobara enigt groningsanays. Fröet var insamat i maj samma år från trakt 71 (250 m ö. h.) på Kubäcksidens försökspark Vid hackningen C).vägsnades ur såddfäcken aa rötter och ösa stenar och nedmyningen av fröet skedde vid aa metoder med en iten kratta. Avsikten med det höga fröantaet har varit att möjiggöra en tydigare.skinad mean de oika täckningsmetodernas resutat.

Bock Bock RESULTAT FRÅN NÅGRA TÄCKSADD.FöRSöK Tabe 2. såddfäckar med urskogshumus. Seed spats with virgin forest humus. Försöksed Treatment I II III IV V VI VII 13 Summa och medeta Sum and avarage A....E 229 n 7 M 32,7 350 7 50, o 363 7 51,9 179 7 ~5. 6 221 268 7 31,6 7 38,3 2 024 49 41,3 B... 11\~ 2131 4821 18~ 2491 3271 3391 1821 30,~ 68,~ 25,9 35,~ 46,~ 48,~ 26,~ I 973 49 40,2 E... 1 M; 28~ 36~ I5~ 23~ 20~ I3; I5~ I s:~ I++~4_I~,3~~5~I,~9T 2_I~,6 ~~3~3,~3+2~9~,_o~I~9,I~22,_I+~3~I~,_2_ AE....E n Medeta. %av VII Average per ~eitt of VII M I I83 35 JJ, 8 I20, 6 I 854 35 SJ,o I89,o.E= anta pantor number of pants Föjande metoder ha använts: Försöksed >) )) )) >) II III IV v 993 35 28,4 IOI,2 I 071 35 J0,6 I09, 2 I 553 35 44 4 I 58,3 M= medeta per såddfäck averagc pants per seed spot I strecktäcksådd med granris >) )) >) >) >) >) >) >) I 073 35 J0,7 I09,4 98I 35 28,0 IOO,o n = anta såddfäckar number of seed spots >) sågspån >) minerajord )) båbärsris >> söndersmuad hyggeshumus 8 708 245 35.5 >> VI >> >> pinnar >> VII vanig strecksådd (utan täckning) Eftersom föjande sommar bev förhåandevis regnig, kan man anta, att skinaden mean de respektive såddmetodernas resutat icke är så stor, som faet sannoikt skue ha bivit, om uthåiga torrperioder fått tifäe att ut: sätta de oika täckningsmetoderna för hårdare prov. Försökspanen framgår av fig. 2.

14 AKE WIKSTEN Anta pantor> per> 100 fäckar> 7000 6000 5000 <too O 3000 2000 1000 r r VII N I v A r 1 r 1 r I VI III r r r r r r VII VI II VI V v III I v B Anta pantor> per 100 fäckar> 7000 6000 5000 4DOO 3000 2000 1000 oika försöksed och bock. r r Såddfäckar r 1 'rr r 1 III N VI II I v I II III VI VII N c D oika för>söksed och bock. r rr r r 1 r r r 1 r 1 r 1 1 1 van vrsko~~ r 1 r hvmus. I II N III För>söksed VII v VI Treatmenb Bock E Bocks Såddfäckar med ur5kog5h umv5 r rm N rr VI VII VI i VI III V V II I v I II N III Föpsöksed I v III N v III v I II III VI VII N VII v VI Troeatmenb A B c Bock D E Bocks Fig, 3 Anta pantor per roo fäckar i oika försöksed och bock. Number of pants per roo seed spots in different treatments and bockö. Anta grobara frön per fäck: II r. Såddfäckar utan och med urskogshumus. Number of germinative seeds per seedspot: III. Seed spots without (above) and with virgin forest humus (beow). Inom varje bock äro försökseden sumpvis fördeade för undvikande av att deras effekt ska kombineras med en systematisk förändring i markens bördighet inom fätet. Vid revisionen, som företogs i augusti 1946, räknades endast pantantaet i varje såddfäck Någon höjdmätning genomfördes såedes icke, då mätbar differentiering i höjd knappast torde föreigga efter endast en vegetationsperiod. Resutatet av panträkningen framgår av tab. rz och fig. 3 Vid en studie av ovanstående tabeer och figurer ser man att såddfätets bördighet avtar från bock A ti bock E. Starkt bidragande härti är som förut nämnts att en de av bock E igger på grund morän, viket har påverkat framförat de tre yttersta försökseden (IV, VI och III). Redan efter en

37:4 RESULTAT FRÅN NÅGRA T.i\CKSÅDDFöRSöK 15 Anta pantor per 100 fäckar i oika försöksed 7000 S åddfäckar u:an ur5ko ~ahumus. 6000 5000 4000 3000 2000 111 'o 199 'o 97 'o 108 ;, 180 'o 105 'o 100 'o 1000 I H N v V VIT Försöksed Treatmenb Anta pantor per 100 fäckar i oika försöksed 6000 Såddfäckar med vrskogahu mua 5000 4000 3000 2000 121 'o 18 9 'o 101 ;, 109 'o 158 ;. 109 'o 100 'o 1000 II.III N v V! V Försöksed T reatments Fig, 4 Anta pantor per roo fäckar i oika försöksed. Number of pants per 1ao seed spats in different treatments. Anta grobara frön per fäck: nr. Såddfäckar utan och med urskogshumus. Number of germinaive seeds per seed spot: III. Seed spats without (above) and with virgin forest humus (beow). addition av de oika bockresutaten (tab. I och 2 och fig. 4) kan man konstatera, att det särskit är två försöksed som skija sig från de övriga. Detta gäer för både såddfäckar utan och med urskogshumus. Täcksådd med sågspån (försöksed II) och med söndersmuad hyggeshumus (försöksed V) har såunda givit resutat, som vida överträffa de övriga såddmetodernas. Om man sätter de oika försöksedsresutaten i procent av den vaniga strecksåddens (försöksed VII), finner man (tab. I), att täckning med sågspån har givit Ig8,6% och täckning med söndersmuad hyggeshumus I80,3 %, d. v. s. i förra faet nästan det dubba pantantaet. För de såddfäckar, som tiförts urskogshumus (tab. z), äro dessa två törsökseds resutat icke ika framträdande I8g,o resp. r58,3, men dock tydigt bättre än de övriga. En jämförese mean såddfäckarna utan och med urskogshumus ger vid handen att ti

16 ÅKE WIKSTEN försen av en humusdyna i såddfäcken hittis har inverkat ofördeaktigt på såddresutatet, viket även a priori hade antagits på grund av att kapiärerna genom åtgärden måste bi avbrutna. Det är emeertid tänkbart att dessa såddfäckar med humusdyna, som isoerar mot uppfrysning, senare komma att visa sig mindre ogynnsamma. Vid detajgranskningen av de oika försöksedens resutat få vi emeertid icke nöja oss med att studera endast deras storek utan måste genom en variansanays även undersöka, om de skinader som finnas dem emean ur statistisk synpunkt äro tiföritiga. På grund av att försöket har en tresidig gruppindening, har materiaet först behandats med två variansanayser, en för såddfäckar utan urskogshumus (tab. 3) och en för såddfäckar, som fått urskogshumus (tab. 5). Materiaet har sedan sammanförts ti en gemensam variansanays (tab. 7) för möjiggörande av en beräkning av urskogshumusens effekt. Resutatet av denna första revision och variansanays kan naturigtvis ge en uppfattning endast om de oika täckmateriaens uttorkningshindrande och värmeregerande effekt. Deras verkan mot uppfrysningen kan möjigen studeras nästa år, under förutsättning att jordarten är nämnvärt besvärad av tjäyftning. I det föjande kommer såedes endast de oika åtgärdernas inverkan på första årets resutat att diskuteras med hänsyn ti uttorkningsrisken. såddfäckar utan urskogshumus En variansanays av såddfäckarna utan urskogshumus har utförts i nedanstående tab. 3 Tabe 3. Variansanays. såddfäckar utan urskogshumus. Anaysis of variance. Seed spots without virgin forest humus. Kvadrat Frihets Variation grader Varians summa Variation Sum of squares Degress of Variance freedom Tota... :... 319 810 804 Tota a Bock... 18 858 4 4 715 Bocks b Försöksed... 115 683 6 19 281 Treatments ab Samspe: bock/försöksed... 20 420 24 851 Interaction: bocks/treatments i!~~;... 164 849 Varianskvoter ( enkeeffekter och samspe): F ajab = 5,54** F bjab = 22,66*** F aji = 22,o3*** F bji = go,1o*** F abji = 3,98*** 770 214

RESULTAT FRAN NAGRA TACKSADDFÖRSÖK 17 I denna tabe har variationen hos det totaa materiaet hos bock och försöksed samt hos samspeet mean bock och försöksed uttryckts såsom summan av aa kvadrerade avvikeser från totaa, respektive bock och försökseds medeta samt försöksedens medeta inom bocken. Denna summa av avvikesekvadrater, här för korthetens sku kaad kvadratsumma, har för totaa variationeri genom en av fäcksådden betingad undantagsmöjighet beräknats efter kvadrering av pantantaet i varje fäck. Från denna summa har sedan dragits den amänna subtraktionstermen, som i detta.fa har 3r gor värdet 2 = r 264 rgr. På gängse sätt har sedan kvadratsumman för 8os bock, försöksed och samspeet mean bock och försöksed beräknats genom kvadrering av pantantaet i respektive bock, försöksed och försöksed inom varje bock, varefter i varje fa fråndragits den amänna subtraktionstermen samt för samspeet mean bock och försöksed även bockens och försöksedens kvadratsumma. De tifäiga feens kvadratsumma, här kaad rest, har' därefter erhåits efter subtraktion av bockens, försöksedens och samspeets kvadratsumma från den totaa variationens. Resten är ett mått på det tifäiga fe, som vidåder den enskida såddfäcken, sedan den största deen av markoikheterna, bivit avägsnade. Ur de oika kvadratsummorna beräknas därpå variansen genom division med antaet frihetsgrader. Var:iansen är ett mått på spridningen kring ett medeta och ika med kvadraten på spridningen. Frihetsgrader är det anta variater i en saming (popuation), vika äro oberoende av varandra. Samspe ät ett uttryck för den ömsesidiga effekt, som en variation i den ena gruppen (ex. bock) kan ha på den andra (ex. försöksed). De i tab. 3 häredda varianserna utgöra egentigen oika uppskattningar av en och samma spridning och skue vara ika stora, om det inte funnits några oikheter mean bocken eer mean försökseden. Såsom framgår av tabeen äro de beräknade varianserna emeertid mycket oika och man har därför anedning misstänka såvä att marken är ojämn som att försökseden haft oika effekt. En bedömning av säkerheten i denna oikhet mean varianserna kan ske.. på grundva av R. A. FISHERS s. k. zfördening, viken av SNEDECOR (SNEDECOR I93"i) omformats ti en tabe över varianskvoten F, förhåandet mean två gruppers varianser, enigt viken man kan se med viken grad av sannoikhet vederbörande Fvärde kan uppkomma av en sump i en norma saming. För att markera oika Fvärdens grad av säkerhet, signifikans, ha dessutom införts asterisker. Ett med en asterisk försett Fvärde anger att det är ika med eer större än Ftabeens värde för P = o,os men mindre än tabevärdet för P= o, or, två asterisker anger att Fvärdet är ika med eer större än tabevärdet för P= o,or men mindre än tabevärdet för P= o;oor, 6ch tre asterisker anger att Fvärdet är ika med eer större än tabevärdet för

18 ÅKE WIKSTEN P = o,oo1. Intet asterisktecken anger att det funna Fvärdet är mindre än tabevärdet för P = o,os. Varianskvoten för bock (Faji = 22,o3) visar sig vid jämförese med Ftabeen (SNEDECOR 1935, BONNIERTEDIN 1940) vara så stor, att den i en norma saming icke kan väntas uppstå av en sump ens med en så åg sannoikhet (P) som o,oo1. Fvärdet 22,03 har m. a. o. en sannoikhet P< o,oo1. Man kan atså markera bockens varianskvot med tre asterisker (F aji = == 22,o3***) och beteckna den såsom mycket starkt signifikativ, d. v. s. det visar att bockgruppen icke tihör den saming, som har variansen 214. Försöksedens Fvärde (F bji = 90,1o***) är enigt Ftabeen så stort, att det endast med en sannoikhet mindre än o,oo1 kan vara sumpartat. Det är såedes mycket starkt signifikativt. Samspeet mean bock och försöksed har även ett mycket starkt signifikativt värde (F abji = 3,98***). Detta visar att både bock och försöksed haft ett stort infytande och att ett visst försökseds resutat är beroende av på viket bock det igger. Om bocken och försökseden ha en för ifrågavarande marktyp under aa förhåanden genomgående effekt kan avgöras först sedan man konstaterat, om deras enkeeffekter vardera äro signifikativa. Eftersom detta är faet (F ajab = 5,54** och F bjab = 22,66***), kan man atså säga, att såvä bocken som försökseden ha haft ett genomgående infytande på pantantaet. Emedan det i första hand är försökseden som intressera oss, kunna vi som sutsats säga, att täcksåddmetoderna med säkerhet ha haft en oika effekt på pantantaet, d, v. s. att något eer några av försökseden kraftigt avvikit i endera riktningen från de övriga. Viken eer vika täcksåddmetoder, som på denna försöksyta med säkerhet skija sig från de övriga eer i detta fa från den vaniga, icke täckta strecksådden, erhåa vi genom ett studium av differenserna mean de oika försöksedsmedetaen i förhåande ti differensernas medefel Resutatet av denna beräkning framgår av tab. 4, som ämpigen bör studeras paraet med fig. 4 tvärdet i tabe 4 = förhåandet mean den observerade differensen mean försöksedsmedetaen och dess medefe (FisHER 1944). Differensernas medefe (saiff) beräknas ur medefeet (s) på de oika försöksedsmedetaen. Detta (J (s) i sin tur häredes ur spridningen enigt den bekanta formen s = Vn, där n är antaet variater inom försöksedet. Manerhåersåedes s =. / 21 4 =I 3641 v II5 ' t = differensen Sdiff. = s 1/2 = 1,9291 På detta sätt har tvärdet beräknats för samtiga differenser. I FisHERs tabe för tvärden anges sannoikheten för att en konstaterad differens ska igga inom vissa gränser. signifikansen hos oika tvärden har sedan i ikhet med Saiff.

RESULTAT FRÅN NÅGRA TÄCKSÅDDFöRSöK 19 Fvärdena graderat$ med oika anta asterisker, Om sannoikheten för att ett tvärde enigt tabeen ska bero på sumpen är ika med eer mindre än o,os men större än o,or betecknas tvärdet med en asterisk. Två asterisker utsättas när sannoikheten är ika med eer mindre än o,or men större än o,oor och tre asterisker när sannoikheten är ika med eer mindre än o,oor. Intet tecken anger att tvärdet med en sannoikhet (P) större än o,os kan uppkomma av en sump i en norma saming. ~III III Diff. t IV Diff. t v Diff. t VI Diff. t II Tabe 4 såddfäckar utan urskqgshumus, Seed spats without virgin forest humus. III IV v VI VII I Diff. 11 + 26 8 143 1I o + 21,2 2,o 13.5 t 13:888*** 2:24,5* o, 523 10,976*** 1,032 I, 839 II Diff. t 11 I3I,I 127,8 15,6 128,8 130,3 r6,133*** 14,411*** 2,grz** 14,920*** 15,727*** 11 + 3.3 + 25,5 + 2,3 + 0,8 I, 722 13.221*** 1,212 o, 406 11 +!1,499*** 22,2 1 o, I,o 509 12,5!,3 I 6 11 123,2 124,7 12,oo8*** 12,815*** 11 1!6 0,807 + =a>b =a<b En parvis jämförese mean de oika försökseden grundad på gemensam spridning så som skett i tab. 4 och 6 kan ske endast under förutsättning att icke något eer några försöksed i förhåande ti de övriga givit mycket åga pantanta per såddfäck Eftersom pantantaet per såddfäck för aa försöksed överstiger 28 kan denna fordran anses uppfyd. Vid studium av tab. 4 ser man, att vissa försöksed skija sig så obetydigt från den vaniga, icke täckta sådden, att i dessa fa tiförandet av ett täckmateria icke kan sägas ha medfört en förbättring. Därvid bör man emeertid, såsom förut nämnts, erinra sig, att täcksåddsmomentet i detta försök antagigen icke kommit ti sin rätt, eftersom den föjande sommarens väderek icke kom att utsätta det för något större prov. Försöksed I (fig. 5), strecksådd med täckning av granris, har enigt tab. r givit endast ca 4 pantor mera per fäck och skijer sig icke heer enigt tab. 4 med säkerhet. från den vaniga strecksådden. Vid individue observation av varje såddfäck med granris och med stöd av tidigare försök, utförda av

20 AKE WIKSTEN Foto!,. TIREN. Fig. 5 Försöksed I, strecksådd med täckning av granris. Biden är tagen några månader efter sådden, då barren ha torkat och fait av. Treatment I, strippatch sowing with a covering of spruce branches. The picture is taken a few months after the sowing, when the needes had driec and faen off. WIBECK vid prövning av oika såddmetoder (TIREN 1946) torde man emeertid ha anedning förmoda att metoden dock ofta har gynnsam effekt. Så änge granriset är färskt och barren sitta kvar, bidas i såddstrecket en havskugga och ett därigenom fuktigare uftrum, som måste verka uttorkningshindrande samt gynna groningsprocessen. När barren efter några månader börja faa av de torkande grenarna, ha pantorna spirat upp så mycket, att de gynnas av det ökade justiträdet. Den barrrnatta, som därvid ägger sig i såddfäcken, bör i sin tur verka isoerande mot uttorkning. Vid revisionen voro pantorna saftigt gröna, förhåandevis kraftiga (3 cm ) men gracia, Man fick ett intryck av att de utgjorde skuggtyper, som visserigen voro vackra men antagigen jämföresevis veka mot yttre infyteser. Eftersom hea såddstrecket var beskuggat, voro pantorna jämnt fördeade utan tendens ti pacering vid kanterna. I såddstrecken under granris förekornrna påfaande ofta en de svampar, devis saprofytiskt betingade men antagigen även gynnade av de järnnare fuktighetsförhåanden, som råda under granriset.

RESULTAT FRÅN NÅGRA TÄCKSÅDDFÖRSöK 21 Foto Å. WIKSTEN Fig. 6. Försöksed II, strecksådd med täckning av sågspån. Treatment II, strippatch sowing, with a covering of sawdust. Det bästa resutatet med avseende på pantantaet har erhåits i försöksed II, strecksådd med sågspånstäckning (fig. 6). Redan förut har detta täckmateria prövats såvä i praktiken som försöksmässigt TIREN 1946) och befunnits vara bra, varför effekten icke var överraskande. Pantantaet har bivit frapperande stort, och metoden skijer sig med säkerhet mycket fördeaktigt från aa de övriga i försöket (tab. 4). Sågspån har fera egenskaper som förhindra uttorkning. Den är grovkapiär, åter sig icke så ätt hopbakas av regn samt midrar instråningen av sohetta tack vare sin jusa färg. Grov sågspån torde vara att föredra framför fin. I såddstreckert täcktes minerajorden med ett ca o,s cm tjockt ager av rätt grov sågspån motsvarande ca 40 h/ha. På grundva av senare iakttageser (hösten 1947) synes nian berättigad misstänka att denna mängd varit onödigt stor. Det rika pantuppsaget var jämnt fördeat över hea såddstrecket utan tendens ti kantgruppering. Pantorna voro ti skinad från det föregående försöksedets rödgrönabrungröna ti färgen men icke ika ånga. De ha en mera robust eer sträv konstitution och ge intryck av att kunna motstå

22 ÅKE WIKSTEN Foto Å. WIKSTEN, Fig. 7 Försöksed III, strecksådd med täckning av minerajord från samma hygge Treatment III, strippatch sowing, with a covering of minera soi from the same cearcut area. yttre åverkan bättre än de gracia pantorna under det skuggande granriset. De kunna förmodas vara justyper, som på grund av rikigare jus icke behöva så mycket korofy som de bågröna pantorna i skugga. Rent gröna pantor uppträda även vid sågspånstäckning men då i amänhet efter skuggiga kanter. I såddstreckets mera sobeysta dear syntes pantorna vara något kortare. I försöksed III (fig. 7) täcktes såddstrecken med ett ager (o,sr,o cm) av minerajord från samma hygge, varvid samma anta pantor erhå.its som i de icke täckta såddstrecken. Täckningsåtgärden har såunda icke haft någon effekt i förhåande ti försöksed VII och är t. o. m. säkert sämre än försöksed I. Pantorna, rödgrönabrungröna, voro i rege pacerade nära skuggande kant eer omkring mindre stenar. Påfaande ofta voro de svaga eer böjda, viket kan bero på att täckningen med minerajord ätt bir för mäktig, så att pantorna måste övervinna ett mekaniskt hinder. Pantorna verkade vara ömtåiga mot yttre infyteser. Täckningsmateriaet har på undersökningens nuvarande stadium visat sig avgjort underägset sågspån och söndersmuad humus samt med rätt stor sannoikhet även granris.

RESULTAT FRÅN NAGRA TXCKSÅDDFÖRSÖK 23 Fig. 8. Försöksed IV, strecksådd med täckning av båbärsris. Treatment IV, strippa te h sowing, with a covering of biberry bushes. Foto Å. "\VIKSTEN. Pantorna i försöksed IV, täckning med båbärsris (fig. 8) ha ti storeken bivit rätt varierande. Under tjockare skikt av bärris voro de stora, gröna och gracia men i partier, där täckningen bivit tunnare, mindre, brungröna men mera robusta. I fråga om pantantaet har metoden icke med säkerhet givit bättre resutat än de vaniga såddstrecken och skijer sig icke heer från metoderna med granris eer minerajord (tab. 4). Däremot är den tydigt sämre än metoderna med sågspånstäckning och söndersmuad humus. En ti detta förhåande bidragande orsak är att båbärsriset har benägenhet att, såsom tidigare konstaterats för täckning med ösriven mossa, ätt ge upphov ti mögebidningar. Pantorna hade ingen tendens att gruppera sig ti kanterna utan voro jämnt fördeade i såddstrecket. Försöksed V, täckning med ett 12 cm tjockt ager av fin~ fördead humus från hygget (fig. g), har givit ett mycket gott resutat. Endast täckningen med sågspån har visat sig vara bättre (tab. 4). Humustäckningen är såunda vad pantantaet angår avgjort överägsen täckning med granris, minerajord och båbärsris men dock tydigt underägsen sågspån. Pantorna äro vid denna metod i rege brungröna och möjigen något

24 AKE WIKSTEN Foto A.\VIKSTEN. Fig. g. Försöksed V, strecksådd med täckning av.söndersmuad humus från samma hygge. Observera den gynnsamia beskuggningen från kanten. Treatment V, strippatch so,ving with a covering of powdered humus from the same cutover area. Not e the fa vourabe shading from the side. större än vid sågspånstäckningen. Rätt ofta observerades emeertid pantor, som trots soexposition voro rent gröna, stora och gra:cia. De voro icke oka: iserade ti kanterna utan jämnt spridda över hea såddstrecket Vid revisionen fick man ett bestämt intryck av att pantorna vid denna täckningsmetod voro mera utsatta för svampangrepp än i övriga försöksed. Försöksed VI, täckning med ett gaer av pinnar och grenar från hygget (fig. ro) har beträffande pantanta icke givit ett från vanig strecksådd, granris", minerajords eer båbärsristäckning med säkerhet skit resutat (tab. 4). Metoden är såunda avgjort underägsen täckning med sågspån eer söndersmuad hyggeshumus. stora, grönbå men gracia pantor erhåas under förutsättning att garet av grenar och pinnar är tätt och igger omedebart inti (< o,s cm) minerajordens yta. Vid denna täckningsmetod observerades ofta svampar i såddfäcken. Försöksed VII, utan täckningsåtgärd (fig. n) skijer sig hittis icke med säkerhet från täcksådderna med granris, minerajord; båbärsds eer pinnar och grenar (tab. 4), men det är möjigt att en differentiering

RESULTAT FRÅN NkGRA TÄCKSADDFöRSöK 25 Foto Å. WIKSTEN. Fig. 10. Försöksed VI, strecksådd med gaerformig täckning av gama grenar och pinnar. Treatment VI, strippatch sowing with a treis covering of dead brandtes and sticks. kommer att ske under de föjande åren. Vid strecksådd utan täckning voro pantorna i rege små och brungröna. Tendens kunde skönjas ti pacering kring skuggande kanter eer stenar. Endast under djupt nedhängande grästofsar eer tuvor bevo pantorna stora, gröna och gracia. såddfäckar med urskogshumus En variansanays av de såddfäckar, som tiförts urskogshumus, resuterar föjande tabe. Varianskvoter (enkeeffekter och samspe): F ajab = 2,22 F bjab = 6,12*** F aji = 5,8g*** F bji = 16,27*** F abji = 2,66** Även här erhåa vi mycket eer mycket starkt signifikativa Fvärden. Bockeffekten synes visserigen på grund av den insignifikativa varianskvot~n för enkeeffekt (F aj ab = 2,22) icke vara genomgående, men 2,221igger mycket

26 AKE WIKSTEN Foto Å. \VIKSTEK. Fig. II. Försöksed VII, strecksådd utan täckning. Treatment VII, strippatch sowing without a covering. Tabe s. Variansanays. såddfäckar med urskogshumus. Anaysis of variance. Seed spats with virgin forest humus. Variation Variation Kvadratsumma S u m of s q u a res Frihetsgrader Degrees of freedom Varians Variance a b ab i Tota...,... 76 641 244 Tota Bock... Bocks 4 57! 4 Försöksed... rs 933 6 Treatments Samspe: bock/försöksed...!2 392 24 Interaction: bocksjtreatments :r~~~... 40 745 2!0 I 143 3 rs6 nära signifikans och det torde vara endast det mindre variatantaet, som gör att vi icke här som i föregående variansanays fått ett signifikativt värde. Vi ha därför anedning tro, att vi även här ha en genomgående effekt av boc sr6 194

RESULTAT FRÅN NÅGRA TÄCKSADDFÖRSÖK 27 kens bördighetsväxing. Varianskvoten för samspeseffekten (F abji = 2,66**) är mycket signifikativ. Försöksedens effekt är också fut tydig, ty Fvärdet för deras enkeeffekt (F b j ab = 6, I z***) är mycket starkt signifikativt. Man kan atså åter säga, att något eer några försöksed givit genomgående bättre resutat än de övriga. Beräkningarna av differenserna mean de oika försökseden och deras tvärden ha givit föjande tabe. Medefe, medefeet på differensen samt tvärden ha beräknats på samma sätt som i tab. 4 Tabe 6. Såddfäckar med urskogshumus. Seed spots with virgin forest humus. ;_~ J I II III IV v VI VII I Diff. 11+ Ig,z 15,4 13,2. + IO, 6 3, I s 8 t 5,758*** I,629 o, 96I 3,I75** 0,944 I, 7 3 3 II Diff. 11' 124,6 122,4 18,6 122,3 124,9 t 7,388*** 6,719*** 2,583*.. 6,]oz*** 7,49I*** J~J +z, z + I6,o + 2,3 Jo 3 t o, 669 4, 8o6*** 0,686 o: 103 11 + I3,8 +O, I 12 6 t.. 4 I J6*** 0,017 0,772 v Diff. II3,7 JI6,3 III Di H. IV Diff. 11 VI Diff. 2,6 t 4,119*** 4,908*** 0,790 +=a> b =a< b I tabe116 kan man konstatera, att försökseden II och V även nu ha mycket starkt signifikativa tvärden och att de äro överägsna övriga metoder. Täckning med sågspån är fortfarande tydigt bättre än täckning med söndersmuad humus. Försökseden I, III, IV och VI skija sig däremot icke med säkerhet från försöksed VII, den vaniga strecksådden. Såsom sammanfattning a v dessa båda variansanayser kan atså konstateras att sågspån och söndersmuad humus, vika ti sin struktur äro ganska ika, visat sig ha en mycket gynnsam effekt på groningsresutatet i såddfäcken och att dessa täckningsmateria äro tydigt överägsna de övriga i detta försök använda täckningsmateriaen. För att. närmare anaysera urskogshumusens infytande på pantantaet sammansogs hea revisionsmateriaet ti en gemensam variansanays. Resutatet av denna framgår av tabe J.