Att bedöma invandrarbarns färdighet i svenska med Nya Lundamaterialet - berättelse om en mångårig process Berit Tybrand Bakgrund Att bedöma en människas språkfärdighet är ingen lätt uppgift. Ändå framstår en sådan bedömning som ett behov i många situationer, däribland när det gäller undervisning i svenska som andraspråk. För att kunna göra undervisningen så adekvat som möjligt, är det viktigt att ha en uppfattning om elevernas språknivå, vilken åldersgrupp det än är frågan om. När jag i mitt arbete som talpedagog och sv2-lärare i Hjällbo i slutet av 70-talet mötte invandrarbarn i samband med skolstarten, visade det sig att barnen ofta "hamnade" i fel grupp, där undervisningen antingen var över eller under deras språkliga förmåga. Följden blev omgrupperingar med avbrytande av relationer som etablerats, både för lärare och barn; många gånger en smärtsam process. Jag ville försöka förebygga detta och började aktivt leta efter material som skulle kunna hjälpa oss att diagnostisera barnens färdigheter i svenska inför skolstarten. Efter några försök med allehanda material hörde jag en av författarna till Lundamaterialet, Harriette Stenkvist, redogöra för sitt och Eva Holmbergs examensarbete i logopedi vid Lunds Universitet - därav namnet. Det stod klart för mig att det kunde vara värt att prova på "våra" barn i Hjällbo. Birgitta Johansson, som då var lärare på lågstadiet i en förberedelseklass och tidvis studierektor, fann att de resultat vi kom fram till senare stämde med verkligheten och var till stor hjälp för oss vid organisationen av undervisningen i årskurs 1. Utveckling av material för bedömning av invandrarelever Birgitta Johansson blev senare en av pionjärerna i att utveckla metodik för nybörjarundervisningen i sv2 och tjänstgjorde en tid också som invandrarkonsulent centralt på Göteborgs skolförvaltning. Genom henne och Lena Tidblom, som var landets första metodiklektor i sv2 vid lärarutbildningen vid Göteborgs universitet, blev värdet av Lundamaterialet bekantgjort på dåvarande Göteborgs skolförvaltning. Lundamaterialet hade i någon mån omarbetats av författarna inför 2:a tryckningen, delvis efter förslag från min sida, och kallades då "Nya Lundamaterialet". I samband med ett stort samarbetsprojekt förskola-skola i början av 80-talet mellan Göteborgs socialförvaltning och Göteborgs skolförvaltning, där både Birgitta Johansson och Lena Tidblom arbetat som invandrarkonsulenter, ombads jag redovisa mina erfarenheter av Nya Lundamaterialet. Jag hade då upptäckt att man med en del förändringar kunde få ut mycket mer information om barns färdigheter i svenska som andraspråk. En stor del av dessa förändringar kunde jag se tack vare den utomordentliga undervisning och medvetenhet jag bibringats genom Gunnar Tingbjörn och hans kompendier i kontrastiv grammatik och fonetik i 20- och 40-poängskurserna i Svenska för invandrarundervisning vid Göteborgs universitet. Tingbjörns analyser av svenskans grundläggande struktur i jämförelse med många av våra vanligaste invandrarspråk visade också på vad som kan vara annorlunda och svårt i vårt språk jämfört med barnens olika modersmål. Många gånger märkte jag hur barnens svar avslöjade det egna språkets påverkan av svenskan i språkinlärningsprocessen, s.k. interferens. När jag då ombads redovisa mina erfarenheter av Nya Lundamaterialet ville jag därför gärna göra en grundlig bearbetning av det tillsammans med en arbetsgrupp bestående av talpedagoger, lärare i svenska som andraspråk och hemspråkslärare, alla med olika erfarenhet av invandrarbarns språkinlärning. Flera av dessa kolleger hade också på mitt förslag använt Lundamaterialet och funnit det värdefullt.
På skolstyrelsens och socialförvaltningens uppdrag samarbetade vi under en period med att få ut mesta möjliga information ur det fina bildmaterial och den struktur som Nya Lundamaterialet erbjöd. Detta skedde givetvis med författarnas tillåtelse. De sade sig vara glada om materialet kunde få ett bredare användningsområde än det ursprungligen var tänkt för. Det resultat arbetsgruppen kom fram till trycktes upp enbart som text, medan bildhäftet fortfarande användes i sin helhet (andra upplagan). Talpedagoger och sv2-lärare runtom i Göteborg fick information om resultatet av vårt arbete, som sedan också använts i en viss utsträckning. Där det använts här många uttryckligen sagt sig nöjda med det. Den bearbetning som vi gjorde fick jag sedan gruppens fortroende att förmedla och ev. vidareutveckla. En ny utformning av bearbetningen gjordes och presenterades inför en nordisk talpedagogkongress i Göteborg hösten 1993. Hur bedömningen genomförs Nya Lundamaterialet är en serie bilder där en flicka finns med som en röd tråd. Med lite fantasi kan materialet utformas som en historia, som fångar barns intresse. Undersökningen går till så att bedömaren och barnet sitter för sig själva och samtalar om bilderna i boken. Det är nödvändigt att ha en bandspelare av god kvalitet till hands. Den fångar genast barnets intresse. Vi pratar om vad det är och vad man kan använda den till. "Ska vi prova?" frågar jag, och vilket barn är inte nyfiket på en sådan apparat? Jag frågar: "Vad heter du?" - "Hur gammal är du?" - "Var bor du?" - "Här du någon bror eller syster?"... Redan här märker jag ganska tydligt om barnet förstår lite eller mycket, den impressiva förmågan, och även i någon mån färdigheten att uttrycka sig på svenska, den expressiva förmågan, som det tär längre tid att utveckla. Det är mycket viktigt att vara lyhörd och iaktta barnets reaktioner. Inget barn ska få känna sig utsatt och dåligt i en sådan här situation. Nästan alla kan svara åtminstone på de två första frågorna. Sedan kan jag - om jag märker att det är svårt - förklara att jag vet att de kan prata på sitt eget språk. Vi låter heller inte barn som just kommit till Sverige genomgå en språkbedömning - vi vet ju att förberedelseklass (-grupp) är vad just det barnet behöver. Det händer att även dessa barn vill komma och prata med mig, och då berättar jag enkelt för dem om Lena, som jag kallar flickan, och om bilderna eller en del av dem. Efter de inledande frågorna spelar vi tillbaka bandet och lyssnar på vad vi sagt tillsammans, vilket oftast är mycket spännande och roligt och för många första konfrontationen med en bandspelare. "Hör du så fint det låter?" kan jag fråga, och vidare: "Kan det här bandet få snurra medan vi tittar i min bok? Om jag glömmer bort vad du och jag pratade om så är det väldigt bra om jag kan lyssna på bandet. Då kommer jag ihåg. Det är bara du och jag som får lyssna på bandet. Är det OK att det står här och snurrar?" Vid de bortåt tusen språkbedömningar jag gjort under årens lopp här ännu inget barn vägrat. Däremot här tre barn inte sagt något alls. Två av dem svarade endast med kroppsspråk, vilket de också gjorde i förskolan. Det tredje barnet medverkade sporadiskt. Det visade sig att hon hade en grav hörselskada, vilket inte upptäckts tidigare. Det är alltså oerhört viktigt att barnet känner förtroende för bedömaren och är positiv till hela situationen. Ibland måste jag ge oss tid att bli bekant innan vi kan dra oss tillbaka för samtalet. Det är givetvis nödvändigt att lyssna till den personal som känner barnet och ibland också att låta trygga, positiva barn få börja, om det finns flera som jag ska träffa i en grupp. Vilket barn tycker inte om att få en vuxens odelade uppmärksamhet under 30-40 minuter och samtidigt få vara medagerande i en saga? Jag kan inte minnas att jag mött något. Men - det har någon gång hänt att jag försökt göra några anteckningar under samtalets gång, och det har alltid visat sig påverka hela situationen negativt. Därför avråder jag bestämt från detta, och därför är en bandspelare med 90-minutersband oumbärlig (2x45 minuter). Däremot frågar jag i regel barnet: "Kan du skriva ditt namn?" och får nästan alltid jakande svar. Då ber jag barnet skriva namnet överst på en sida i
mitt block, där jag sedan ev. antecknar barnets eget språk och brödernas och systrarnas namn och ålder. ("Det kan vara roligt att veta vilka som är dina systrar och bröder här i skolan"). Begreppet "syskon" visar sig ofta svårtolkat, så därför använder jag det inte gärna i början av ett samtal. Bilderna är färgglada, klara och entydiga, och under samtalets gång utforskas barnets förmåga med avseende på olika grammatiska företeelser i svenskan. Till skillnad från de flesta andra s.k. kvantitativa tester, tester där man väljer ut ett bestämt ordförråd och där svaren kan poängvärderas som rätt eller fel, är Nya Lundamaterialet ett kvalitativt bedömningsmaterial, som ger en helhetsbild av barnets förmåga att hantera språkets grundstruktur. Det ställer därför ganska stora krav på bedömarens egna kunskaper och förmåga att analysera och värdera de svar man får. Givetvis bör den som gör bedömningen ha en uppfattning om svenska barns språkliga förmåga vid motsvarande ålder för att veta vad som är normalt för exempelvis en 6-åring med svenska som modersmål. Lundamaterialet gjordes också just i detta syfte - att bedöma svenska förskolebarns färdigheter i sitt modersmål. En sen språk- eller talutveckling är inte så ovanligt, och det är ju av största vikt att barn med en sådan försening fångas upp på ett tidigt stadium och får professionell hjälp i sin språkliga utveckling. Men det är minst lika viktigt att våra invandrarbarn, som har så oerhört olika utgångsläge vid skolstarten både vad gäller deras modersmål och deras svenska andraspråk, uppmärksammas och får bästa möjliga undervisning. Att även dessa barn kan ha en sen språk- och talutveckling kan vara nog så svårt att upptäcka - något som kräver kompetens och erfarenhet. I arbetet med att bedöma invandrarbarns färdigheter i svenska inför skolstarten har det visat sig att inlärningen av det andra språket i princip följer samma regler som utvecklingen av det första språket, t.ex. att ettordsmeningar följs av tvåordsmeningar och sedan en grammatisk utbyggnad. I fråga om tempus är det först bara nutid som gäller, dvs. presens. Steget till dåtid, imperfekt, är ett tydligt steg i den språkliga utvecklingen - precis som i modersmålsutvecklingen. Både i första- och andraspråksutvecklingen är övergeneraliseringar vanliga (sovde, springde, gådde). Under samtalets gång kan man växla mellan olika strategier för att få önskade svar och dynamik i samtalet. Man kan exempelvis använda direkta frågor, "frågestrategi", ofullbordade satser där en utfyllnad förväntas, "avslutningsstrategi" och eventuellt "pekstrategi", om man märker att barnet inte kan uttrycka sig så bra. Hela tiden är det viktigt att iaktta barnet och vara följsam så att intresset hålls vid liv. Det ordförråd som efterfrågas i anslutning till bilderna ligger nära barnets vardagsvärld. Samtidigt som barnet säger orden lyssnar man också på språkljuden - om de uttalas korrekt eller eventuellt är "färgade" av det egna modersmålets fonologi. Pluralbildning av substantiv - olika deklinationer (-or, -ar, -er, -n) - yävs in i samtalet liksom genus (en, ett), kongruensböjning (ett rött hjärta), dubbel bestämdhet (den lilla blomman), komparation av regelbundna (snabb -are -ast) och oregelbundna adjektiv (liten, mindre, minst), genitiv av substantiv - olika morfologiska fenomen. Vidare provas känslan för olika tempus, negationers placering, prepositionsuttryck - syntaktiska företeelser. Flera av bilderna inbjuder till spontantal, t.ex. pojken som brutit armen. "Här du skadat dig nån gång? Vad hände då? Berätta!" eller berättelsen om utflykten som utspelades i imperfekt (förra sommaren) där barnet hakar på rätt tempus om det införlivat den funktionen av språket. Vid avlyssnandet fylls protokollet i och spontantal nertecknas. Graden av korrekthet i de olika svaren vägs samman till ett omdöme, preciserat som behov av undervisning i svenska som andraspråk. Även barnets beteende vid undersökningen noteras. Det är viktigt att det slutliga omdömet sker i samråd med personalen på förskola eller daghem och med hänsyn till deras uppfattning om barnets språk, sociala mognad och allmänna beteende, kamratrelationer, förmåga att ta till sig instruktioner etc. Det bör också framhållas att undersökningen inte ger en uttömmande beskrivning av barnets färdigheter i svenska. Det är ett bedömningsmaterial, använt i ett visst ögonblick under
en lång språkinlärningsprocess. Åtgärder med anledning av bedömningen Det sammanfattande omdömet kan ges på olika sätt, beroende på avsikten med undersökningen. Där jag arbetar är det barnets behov av undervisning i svenska som andraspråk som är av störst intresse. Utifrån dessa uppgifter organiserar vi sv2-undervisningen i årskurs 1 så att vi kan möta barnen där de befinner sig språkligt. För vår del har skalan så småningom utformats på följande satt - en skala som också visat sig hålla i andra sammanhang (1 veckotimme = 40 minuter): Fb Förberedelseklass, elever, nykomna till Sverige. Barnet har ingen möjlighet att följa undervisningen i klass. 10 veckotimmar sv2 Barnet kan en del svenska men för lite för att följa klassens läsinlärning. Särskild sv2-lärare ansvarar för språkinlärning och en senarelagd och långsammare läsinlärning. 6 veckotimmar sv2 Barnet kan ganska mycket svenska. Grammatiken är någorlunda klar, men många ord fattas. Barnet bedöms kunna följa klassundervisningen på det stora hela. 4 veckotimmar sv2 Barnet behöver fortfarande språkstimulerande sv2-undervisning med tanke på grammatik och vokabulär. 2 veckotimmar sv2 Barnet här nästan kommit lika långt som svenska barn i samma ålder. Kanske verkar det först som om barnet är väl framme i språket, men vi brukar aldrig börja med mindre än 2 vtr sv2. Ofta visar det sig finnas "luckor" i fråga om ord. Först när vi känner barnet väl och är säkra på dess språkliga förmåga kan vi ta bort sv2-undervisningen och låta barnet följa klassens svenskundervisning helt. Ofta kan det finnas andra faktorer än de språkliga att ta hänsyn till, som t.ex. att barn inte fungerar tillsammans, extremt blyga barn etc., när vi sammanställer våra klasser och grupper redan på vårterminen. Med beslut fattade utifrån så många hänsynstaganden som möjligt ska organisationen kunna fungera både ur elevens och skolans synvinkel från första skoldagen på höstterminen. Tidigare träffades förskollärare och lågstadielärare några veckor in på varje hösttermin för en utvärdering av barnens skolbesök under våren och de första skolveckorna liksom av det samarbete som varit i samband med barnens stadieövergång. Min språkbedömning under vårterminen, som slutgiltigt fastställts i samtal med den förskolepersonal som bäst känt respektive barn, utvärderades också. Man tyckte i regel att barnen bedömts rätt i fråga om språkfärdighet och att de därför hamnat i rätt språkgrupp från början, varför ytterst sällan några slitsamma omplaceringar behövt göras. Hjördis Wahlström, en skicklig och erfaren lågstadielärare, skrev redan 1983 ner ett utlåtande: För mig som klasslärare kunde jag indela klassen med utgångspunkt från dessa sv2-grupper före uppropet på hösten. Vi slapp alltså omgrupperingar in på terminen..sammanfattningsvis vill jag påpeka att allt det arbete som lades ner på vårterminen gav
en enorm lättnad de första veckorna på höstterminen. Vid ett möte med förskollärare, daghemspersonal och årskurs-ett- lärare 830913 framkom att alla kategorier var mycket nöjda. Också i andra sammanhang här Nya Lundamaterialet visat sig användbart och värdefullt. När barn med ett annat modersmål än svenska kommer flyttande till vår skola under läsåret, är det viktigt att kunna placera dem i lämpligaste klass och sv2-grupp. För detta syfte använder vi Nya Lundamaterialet ända upp t.o.m. årskurs 6. Ibland sker det med en liten brasklapp: "Kanske tycker du det här verkar lite barnsligt, men vi vill gärna veta lite om hur mycket svenska du kan, så att vi kan hjälpa dig på bästa sätt med språket. Kan vi titta på den här boken ändå tillsammans?" Det brukar inte bli några invändningar, och efteråt verkar de flesta mycket nöjda med att ha fått visa vad de kan. Många gånger har barnen spontant sagt att det var roligt. Under alla år har arbetet med språkbedömningarna av skolledningen och även av lågstadielärarna ansetts helt nödvändiga inför planering och organisation av årskurs 1. Även språkundersökningen av nyinflyttade elever anses angelägen. Språkbedömningarna tar en stor del av vårens skolarbete, men med stödet från ledning och lärare känns det som en viktig prioritering. Jag försöker använda samtalet med varje barn till att ge barnet en "puff i ökad språklig medvetenhet och stimulera det till att dra analoga slutsatser och till reflexioner kring språk just på den nivå där varje barn befinner sig. Det finns kanske vissa likheter med en skådespelare som spelar samma pjäs för 1000:e gången. Stimulansen ligger i att varje gång möta ny publik, att samspela med den... Nya Lundamaterialet på andra orter Svenska talpedagoger hade många år ett intensivt samarbete med nordiska kolleger under Anita Alstam-Malcus stimulerande ordförandeskap. Vid ett arbetsseminarium på Nordiska folkhögskolan i Kungälv berättade jag om Nya Lundamaterialet. En dansk kollega, Estrid Guttormsen, blev mycket intresserad och ville så småningom få översätta och bearbeta det till danska. En intensiv samarbetsperiod följde, varefter "Det nye Lundmateriale - Vurdering af sproglig færdighed i dansk hos børn med et andet modersmål - Historien om Gunilla" gavs ut 1988 på Special-paedagogisk förlag i Herning. Sommaren 1995 fick jag ett brev från projektledaren för ett språkutvecklingsprogram i Ronna kommundel i Södertälje, Lena Söderholm, där det bl.a. stod: "Efter att ha tittat på olika testmaterial fastnade projektet för Nya Lundamaterialet". Detta blev upptakten till ett mycket spännande och givande samarbete som så småningom utmynnade i en intressant rapport, Språkundersökning i Ronna kommundel oktober 1995 (Söderholm, 1995). Där redogörs för en språkundersökning av 432 barn, dvs. alla 5-, 6- och 7-åringar i Ronna oavsett modersmål. Drygt hälften av barnen hade ett annat modersmål än svenska, de flesta av dem assyriska/syrianska. Jag citerar ur rapporten: Tendenserna visar att 48 % av eleverna i årskurs 1 har behov av sv2. Ca 47 % av sexåringarna har behov av sv2, medan siffran för femåringarna är 55 %. En tolkning av förskolebarnens språkfärdighet är att det kan finnas ett samband mellan barnets behov av sv2 och om barnet har eller har haft plats i förskola. Majoriteten av fem- och sexåringar som har behov av 10 veckotimmar i sv2 eller förberedelsegrupp har inte gått i förskola/... Vid den utvärdering som språkbedömargruppen gjorde av sitt arbete var den viktigaste synpunkten att barnen upplevde bedömningen som så rolig. Barnen förstärktes positivt genom att få ha ett samtal med en vuxen person alldeles för sig själv. Kontakten som skapades mellan bedömarna och barnen finns kvar, det lyser i barnens ögon när de möter "sin" bedömare. Personal upplevde överhuvudtaget undersökningen som mycket intressant och den väckte nya tankar, såsom på vad och hur man skall arbeta på ett språkmedvetet sätt. De uttryckte ett stort behov av pedagogiska diskussioner med kollegor och en önskan om fortbildning som förmår förena teori med praktik. Till sist, men inte minst skapades en dialog med föräldrarna om språk och språkutveckling, som gav många fruktbara diskussioner/ Förutom att vi med språkundersökningen dels får en bild
av varje barns språkfärdighet, har andra mycket positiva effekter kring undersökningen visat sig. Man kan uttrycka det som att hela Ronna kommit "på fötter" när det galler språkfrågor. Föräldrar har visat stort intresse för hur språket ser ut för just deras barn. Personal diskuterar livligt hur språkutvecklande arbetssätt kan utarbetas. Sammanfattningsvis kan sägas att samtliga inblandade har börjat reflektera över vad språkutveckling är och hur man skall nå språkfärdighet. Tanken att alla vuxna måste hjälpas åt, förskolan, skolan och hemmet väcks/.../det överraskande i undersökningen är däremot att svenska barn, som går i förskolor eller skolor med hög andel invandrare, inte har en sämre svenska jämfört med andra svenska barn. Detta är intressant då det i diskussionen om boendesegregation talas om risken för att dessa barn skulle ha en "sämre" svenska. En sidan uppfattning får inte stöd av språkundersökningen i Ronna. (Söderholm 1995:20) Det rör på sig och förhoppningsvis ska det fortsätta göra det - i positiv riktning för våra barns och vår egen skull. Litteratur Guttormsen, Estrid 1988. Det nye Lundmateriale - Vurdering af sproglig færdighed i dansk hos børn med et andet modersmål - Historien om Gunilla (Översättning och bearbetning av Tybrand m.fl. (1983).) Herning: Special-pædagogisk förlag. Holmberg, Eva & Stenkvist, Harriette 1983. Nya Lundamaterialet. Kartläggning och bedömning av barns språkliga förmåga. Malmö: Utbildningsproduktion. Söderholm, Lena 1995. Språkundersökning i Ronna kommundel oktober 1995. Södertälje. Tybrand, Berit m.fl. 1983. Nya Lundamaterialet bearbetat för kartläggning och bedömning av färdigheten i svenska hos barn med ett annat modersmål - Berättelsen om Lena. Göteborg: Egen utgivning. Denna artikel har först publicerats i "Svenska som andraspråk och andra språk" Festskrift till Gunnar Tingbjörn, 1997.