Översättning från NIMH (Attention Deficit Hyperactivity Disorder A detailed booklet that describes ADHD symptoms, causes, and treatments, with information on getting help and coping.) ADHD är ett tillstånd som visar sig hos en del barn redan i förskoleåldern. Det är svårt för dessa barn att kontrollera sitt beteende och /eller vara uppmärksamma. Man uppskattar att mellan 3-5% av alla barn har ADHD. ADHD beskrevs första gången av dr Heinrich Hoffman 1845, läkaren som skrev böcker om medicin och psykiatri, men även som poet blev intresserad av att skriva för barn då han inte kunde hitta något lämpligt att läsa för sin 3-årige son. Resultatet blev en poesibok fullt illustrerad, om barnen och deras egenskaper. Historien om rastlöse Philip var en exakt beskrivning av en liten pojke som hade ADHD. Men det var inte förrän 1902 som Sir George F Still gav ut en förläsningsserie, där han beskrev en grupp impulsiva barn med utpräglade beteendeproblem, orsakad av genetisk dysfunktion och inte av dålig uppfostran, barn som idag skulle få diagnosen ADHD. Därefter har tusentals forskningsrapporter inom området publicerats som innehållit information ang förlopp,orsaker, skador och behandling vid ADHD. Ett barn med ADHD möter svåra men inte oöverstigliga hinder. För att kunna uppnå sin fulla potential bör barnet få hjälp, stöd och förståelse från föräldrar och skola. Detta material erbjuder information om ADHD innefattande även forskning inom medicinen och beteendeområdet,liksom inom undervisningsområdet. Eftersom ADHD ofta förblir kvar även under vuxenlivet skriver vi även en del om diagnos och behandling för vuxna med ADHD. Symtom Det mest karaktäristiska för ADHD är ouppmärksamhet, hyperaktivitet och impulsivitet. Dessa symtom uppkommer tidigt i barnets liv. Det är viktigt att barnet får en grundlig undersökning och diagnostiseras av en specialist eftersom många normala barn kan ha liknande symtom, men mindre framträdande eller att symtomen är orsakade av något annat. Symtomen vid ADHD uppkommer över en tid av många månader, där impulsivitet och hyperaktivitet föregår tecken på ouppmärksamhet, som kanske inte visar sig förrän efter ett år eller mer. Olika symtom kan uppstå beroende på situationen och på att de krav som ställs på barnets självkontroll varierar från en situation till en annan. Ett barn som inte kan sitta still eller på annat sätt är störande, märks i skolan medan den ouppmärksamme dagdrömmaren blir oupptäckt. Det impulsiva barnet som handlar innan det tänker kan uppfattas som ett disciplinproblem medan det passiva eller långsamma barnet upplevs endast som omotiverad. Trots det, kan de ha olika typer av ADHD. Alla barn är ibland rastlösa, handlar utan att tänka eller ägnar sig åt dagdrömmeri. När barnets hyperaktivitet, oro,koncentrationsproblem eller impulsivitet börjar påverka skolarbete, sociala relationer med andra barn eller beteendet hemma, kan man misstänka ADHD. Men med tanke på att symtomen varierar beroende på omgivningen är ADHD inte lätt att diagnostisera. Det är speciellt svårt när ouppmärksamhet är det primära symtomet. Enligt den senaste versionen av DSM-IV-TR finns det tre beteendemönster som indikerar på ADHD. Personer med ADHD kan uppvisa ett flertal tecken på konstant ouppmärksamhet. De kan uppvisa ett mönster av hyperaktivitet och impulsivitet som skiljer sig från andra barn i samma ålder. Eller de kan uppvisa alla tre typerna av beteende. Det betyder att professionen skiljer mellan tre subtyper av ADHD. Den företrädesvis hyperaktiva/impulsiva typen (visar ingen signifikant ouppmärksamhet),den företrädesvis ouppmärksamma typen (uppvisar inget
signifikant hyperaktivt-impulsivt beteende) ibland benämnd ADD samt den kombinerade typen ( som uppvisar både ouppmärksamhet och hyperaktiva-impulsiva symtom). Hyperaktivitet-Impulsivitet Hyperaktiva barn verkar alltid vara på väg eller i ständig rörelse. De rusar omkring rör vid och leker med det som finns närmast till hands eller pratar oupphörligt. Att sitta still under måltider eller i skolan kan bli en omöjlig uppgift. De skruvar sig oroligt när de sitter eller strövar omkring i rummet. Eller de kan gunga med fötterna, röra allt eller sitta och trumma högt med sin pennan. Hyperaktiva tonåringar eller vuxna kan uppleva en inre rastlöshet. De upplever behov av att vara sysselsatta och att göra flera saker samtidigt. Impulsiva barn verkar har en oförmåga att tygla sina impulser eller att tänka innan de handlar. De kommer ofta med olämpliga kommentarer, visar känslor utan att försöka dölja dem och agerar utan en tanke på konsekvenserna av sitt uppförande. Impulsiviteten kan göra det svårt för dem att vänta på saker de gärna vill ha eller att vänta på sin tur i en lek. De kan rycka en leksak från någon annan eller slå till någon när de är arga. Även som tonåring eller vuxen kan de impulsivt välja att göra saker som ger en omedelbar men liten tillfredsställelse i stället för att engagera sig i aktiviteter som kräver mer insats men som ger mycket större, men fördröjd tillfredsställelse. Några tecken på hyperaktivitet-impulsivitet är: Känsla av rastlöshet, skruvar sig på stolen, rör händer eller fötter Springer, hoppar och är uppe och går i situationer när lugnt och tyst beteende förväntas. Slänger ur sig svar innan hela frågan är ställd Svårigheter att vänta på sin tur Ouppmärksamhet Barn som är ouppmärksamma har svårt att hålla en sak i tankarna och kan bli uttråkade efter bara några minuter. Om de gör något som de verkligen gillar har de inga svårigheter att vara koncentrerade. Men avsiktlig fokusering, medveten uppmärksamhet på att organisera och avsluta en uppgift eller lära sig något nytt är svårt. Läxor är speciellt svårt för dessa barn. De kan glömma att skriva ner uppgiften eller lämna den i skolan. De glömmer att ta med böcker hem eller tar med fel bok Läxorna, om överhuvudtaget avslutade, är fulla av fel och utelämnanden. Läxor är oftast frustrerande för både barn och föräldrar. DSM-IV-TR uppger dessa tecken på ouppmärksamhet: Lättdistraherad av ovidkommande saker och ljud Ofta misslyckas med att uppmärksamma detaljer och gör onödiga misstag Kan knappt följa noggranna instruktioner och tappar bort eller glömmer saker t ex leksaker, pennor, böcker eller saker som behövs för att lösa en uppgift. Hoppar från den ena aktiviteten till den andra utan att göra färdigt någon.
Barn som får diagnosen övervägande ouppmärksamhet när det gäller ADHD är sällan impulsiva eller hyperaktiva utan har betydelsefulla problem när det gäller uppmärksamhet. De verkar dagdrömma, lätt förvirrade, långsamma och utmattade. De kan ha svårigheter att ta emot information lika fort och noggrant som andra barn. När läraren ger muntliga eller även skriftliga instruktioner, har detta barn svårt att förstå vad det förväntas göra och gör många misstag. Barnet kanske sitter tyst och till synes arbetande men är inte fullt på det klara med eller förstår uppgiften eller instruktionerna. Dessa barn verkar inte ha några större problem med impulsivitet och överaktivitet i klassrummet, skolgården eller hemma. De kanske umgås bättre med andra barn än de som har mer impulsivitet och hyperaktivitet i sin ADHD och de kanske inte heller har samma sorts sociala problem som är så vanliga i den kombinerade typen av ADHD. Så ofta förbises deras problem med ouppmärksamhet. Men de behöver hjälp precis lika mycket som de med andra typer av ADHD, de som orsakar mer uppenbara problem i klassrummet. Är det verkligen ADHD? Varenda en som är hyperaktiv, ouppmärksam eller impulsiv har inte ADHD. Då nu de flesta människor kastar ur sig saker de inte menar, eller hoppar från en uppgift till en annan, eller verkar oorganiserade och glömska, hur kan specialisterna säga om det är ADHD eller inte? Diagnosen kräver att liknande beteende uppvisas i en grad som är oförenligt med personens ålder. Diagnosbeskrivningen innehåller även speciella krav för att bestämma om symtomen indikerar ADHD. Dessa beteende måste uppstår tidigt i livet, innan 7 års ålder, och hålla i sig i åtminstone 6 månader. Framför allt måste beteendet förorsaka en verklig funktionsnedsättning inom åtminstone två områden t ex i klassrummet, skolgården,hemma, i samhället eller i sociala sammanhang.så det barn som uppvisar en del symtom, men vars skolarbete eller kamratrelationer inte skadas av dessa beteenden skulle inte få diagnosen ADHD. För att fastställa om ett barn har ADHD tar specialisten hänsyn till flera kriterier: är dessa beteenden överdrivna, långvariga och genomgripande? D v s är de frekventare än hos andra barn i samma ålder? Är de återkommande problem, inte bara en reaktion på en tillfällig situation? Uppkommer beteendet oberoende av omgivning eller bara vid en specifik situation tex i klassrummet eller lekplatsen? Barnets beteendemönster jämförs sen med en uppsättning av kriterier som beskrivs i DSM-IV-TR. Diagnos En del föräldrar ser tecken på ouppmärksamhet, hyperaktivitet och impulsivitet hos barnet långt innan det börjar skolan. Barnet kanske tappar intresset för en lek, att titta på barnprogram eller springer omkring helt utan kontroll. Men eftersom barn mognar olika snabbt och har olika personligheter, temperament och energi, är det viktigt att få ett expertutlåtande på om beteendet överensstämmer med barnet ålder. Föräldrar kan kontakta barnläkare, barnpsykolog eller barnpsykiater som kan bedöma om barnet har en ADHD eller som oftast i den här ålder, bara är omogen eller ovanligt livlig. ADHD kan misstänkas av en förälder eller vårdnadshavare eller förbli oupptäckt ända tills barnet råkar ut för problem i skolan. Det är vanligt att lärare är de som först uppmärksammar att ett barn är hyperaktivt och ouppmärksam,då ADHD tenderar att påverka funktionen i skolsituationen på ett uppenbart sätt, och läraren är ofta den som gör föräldrar uppmärksamma på situationen. Eftersom lärarna arbetar med många barn blir de också experter på hur genomsnittsbarnet uppträder i inlärningssituationen där det krävs uppmärksamhet och självkontroll. Lärare kan misslyckas i att känna igen behoven hos de barn som kanske är mer
ouppmärksamma och passiva, de som är tysta och samarbetar, d v s de som företrädesvis har ouppmärksamhetsproblem i sin ADHD-diagnos. Om ADHD misstänks, vem kan man vända sig till? Vilken specialist krävs? Diagnostiseringen bör göras av en specialist med kunskap om ADHD och andra neuropsykiatriska funktionshinder. Barnpsykiater, barnpsykolog, läkare eller neurolog med inriktning beteende och utveckling är de mest kunniga inom området. Man kan börja kontakta barnläkare, där en del gör utredningen själv medan andra remitterar till specialist. Både barnpsykolog liksom barnpsykiater kan diagnostisera och behandla ADHD,där läkare står för bl a medicinförskrivningen.. Oberoende vilken specialist, den första uppgiften blir att samla information som kan utesluta varje annan möjlig anledning till barnets beteende. Andra möjliga orsaker som kan ge ADHD-likt beteende är bla : en plötslig förändring i barnets liv- en förälders eller släktings död, skilsmässa etc. dolda attacker, såsom petit mal eller temporallobsattacker. Infektion i mellanörat som orsakar tillfälliga hörselproblem Medicinska sjukdomar som kan påverka hjärnans funktion Oförmåga orsakad av inlärningssvårigheter Ångest och depression. Alla insamlade fakta från skola, hem etc ger tillsammans en profil av barnets beteende. En korrekt diagnos löser ofta förvirringen kring orsaken till barnets problem så att föräldrar och barn kan gå vidare i livet med mer precis information om vad som är fel och vilken hjälp som kan fås. Man kan få olika former av hjälp, medicinsk, emotionell och information som kan underlätta föräldrarnas förhållningssätt gentemot barnet. Information bör ges även till skolan. Vad orsakar ADHD? En av de första frågor som en förälder ställer sig är Varför? Vad gick snett? Gjorde jag något fel? Det finns få övertygande bevis för att ADHD kan uppstå enbart ur sociala faktorer eller barnuppfostringsmetod. Orsakerna verkar hamna inom neurobiologi och genetik. Men det innebär förstås inte att även yttre faktorer kan påverka svårighetsgraden av funktionshindret, speciellt graden av skadan och lidandet som barnet kan erfara, med dessa faktorer i sig själv orsakar inte funktionshindret. Föräldrars fokus bör vara att se framåt och försöka hitta de bästa vägarna för att hjälpa sitt barn. Forskare studerar orsaker för att kunna identifiera bättre sätt att behandla, och kanske en dag, att kunna förhindra ADHD. De hittar fler och fler bevis för att ADHD inte härrör sig från hemmiljön utan har biologiska orsaker. Vetskapen om detta lyfter en tung skuldbörda från föräldrar som kanske skyller barnets beteende på sig själva. Under de senaste decennierna har forskare lagt fram olika möjliga teorier om vad som orsakar AHD. Några har lett in i återvändsgränder,andra har givit upphov till nya undersökningsvägar. Miljöfaktorer Studier har visat på att det finns en möjlig korrelation mellan tobaksrökning och alkoholkonsumtion under graviditet och risken för utvecklande av ADHD hos fostret. Som förebyggande är det bästa att avstå från både tobak och alkohol under graviditeten. En annan miljöfaktor som kan associeras med högre risk för ADHD är hög blynivå hos förskolebarn.
Då bly inte längre tillåts i färg och hittas främst i äldre byggnader, är exponeringen av giftiga nivåer inte så stor idag, jämfört med tidigare. Hjärnskada En tidig teori var att uppmärksamhetsfuntionshinder orsakades av hjärnskada. En del barn som råkat ut för olyckor som lett till skador i hjärnan uppvisar en del tecken på liknande beteende som det vid ADHD, men endast en lite procent av barnen med ADHD har en tidigare hjärnskada. Livsmedelstillsatser och socker Det har framhållits att uppmärksamhetsproblem kan orsakas av raffinerat socker eller livsmedelstillsatser, eller att ADHD-symtom förvärras av socker eller livsmedelstillsatser. 1982 höll NIHM en vetenskaplig konferens för att diskutera frågan. Man har kommit fram till att diet förbättrade omkring 5 % av barnen med ADHD, mestadels unga barn som led av matallergier. En senare studie om sockers effekt på barn, gavs socker en dag och sockersubstitut en annan, utan att föräldrar, barn eller personal visste vilket, visade ingen signifikant sockereffekt på varken beteende eller inlärning. Andra liknande studier ger inte heller några säkra bevis för sockrets negativa effekt på ADHD. Ärftlighet Uppmärksamhetsstörningar finns ofta hos övriga i familjen, så det verkar finnas en ärftlighetsfaktor. Studier visar att 25% av de nära släktingarna i familjer med ADHD-barn, också har ADHD, jämfört med ungefär 5 % i hela befolkningspopulationen. Många studier på tvillingar visar att en starkt genetisk influens finns i störningen. Forskare fortsätter att studera ärftlighetsfaktorn vid ADHD och försöker hitta generna som orsakar ADHD. Senaste studierna om orsaker till ADHD Den del av hjärnan som forskare har fokuserat på i sitt sökande är frontalloberna. Dessa ger oss förutsättningarna att lösa problem, planera, förstå andras beteende och kontrollera våra impulser. De två frontalloberna, den högra och den vänstra, kommunicerar med varandra genom corpus callosum (nervtrådar som sammanbinder de båda frontalloberna). Mycket av dagens forskning tar hjälp av tekniken såsom PET och MRI. I undersökningar av barn med ADHD fann man att dessa hade 3-4% mindre hjärnvolym i den totala hjärnan än genomsnittet. Studien visade också att barn med ADHD som medicinerade hade samma volym vit substans som kontrollgruppen. De som aldrig medicinerat hade en abnormt liten volym av vit substans. Den vita substansen består av fibrer som etablerar kontakt mellan hjärnans olika delar. Den tjocknar när barnet blir äldre och hjärnan mognar. Forskarna poängterar dock att MRI inte kan användas för att diagnostisera ADHD, det är endast ett forskningsredskap.
Funktionshinder som ibland följer med vid en ADHD Inlärningssvårigheter Många barn med ADHD, uppskattningsvis 20-30%, har även inlärningssvårigheter. I förskoleåldern innebär dessa bl a svårigheter att förstå vissa ljud och ord och/eller svårigheter att själv uttrycka sig i ord. I skolåldern kan läs- och stavsvårigheter liksom problem med skrivande och räknande, uppträda. En typ av lässvårighet, dyslexi, är ganska spridd. Lässvårigheter påverkar upp till 8% av grundskoleeleverna. Tourette syndrom En mycket liten del av de med ADHD har även en neurologisk störning som kallas Tourette syndrom.. Personer med Tourette uppvisar olika tics och upprepande manér, t ex blinkningar, ansiktsryckningar eller grimaser. Andra kanske harklar sig, fnyser, luktar eller skäller ut orden. Dessa beteenden kan kontrolleras med medicin. Eftersom mycket få barn har detta syndrom förknippas Tourette syndromfallen med ADHD. I sådana fall kräver oftast båda störningarna medicinering. Oppositional defiant disorder (ODD) Så många som en tredjedel upp till hälften av barnen med ADHD- flest pojkar- har en annan störning, benämnd ODD. Dessa barn är ofta uppnosiga, envisa, olydiga, har humörsutbrott eller blir högljudda. De argumenterar med vuxna och vägrar att lyda. Uppförandestörning Omkring 20-40 % av ADHD barn kan till slut utveckla uppförandestörning (CD), en seriösare form av antisocialt beteende. Dessa barn ljuger eller stjäl frekvent, slåss eller bråkar med andra och löper en stor risk att råka i problem med skolan eller med polisen. De negligerar andra människors basala rättigheter, är aggressiva mot människor och/eller djur, förstör egendom, gör inbrott, stjäl och använder vapen eller vandaliserar. Dessa barn eller tonåringar löper större risk att experimentera med droger, bli beroende och börja missbruka. De behöver omedelbar hjälp. Ångest och depression En del barn med ADHD drabbas ofta av ångest eller depression. Om ångesten eller depressionen upptäcks och behandlas, kommer barnet att bli bättre på att klara av sin ADHD och de problem som följer med den. Effektiv behandling av ADHD kan även ha en positiv effekt på ångest, då barnet bättre kan klara av att behärska skoluppgifterna. Bipolär sjukdom Det finns ingen bra statistik på hur många barn med ADHD även har en bipolär sjukdom. Att se skillnad på ADHD och bipolär sjukdom under barndomen kan vara svårt. I sin klassiska form, karaktäriseras bipolär sjukdom av humörsvängningar mellan perioder av intensiva toppar och dalar. Men hos barn, verkar bipolär sjukdom oftast visa sig som en blandning av uppvarvning, depression och irritation. Dessutom finns det några symtom som kan finnas både vid ADHD och bipolär sjukdom, såsom hög grad av energi och minskat sömnbehov. Av de symtom som markant skiljer barn med ADHD från dem med bipolär är grandiositeten och upprymdheten hos det bipolärt sjuka barnet.
Behandling vid ADHD Varje familj vill besluta om vilken behandling som är bäst för barnet. Frågan bör besvaras tillsammans med specialister. NIMH (National Institute of Mental Health) har stött många studier för att utvärdera behandling av ADHD. En studie delade slumpvis in barnen i fyra olika behandlingsprogram: 1. enbart medicin 2. enbart beteendeterapi, 3. kombination av 1+2, 4. den gängse kommunala behandlingen. Resultatet visade att den långsiktiga kombinerade behandlingen (3) och den medicinska (1) var överlägsna jämfört med intensiv beteendeterapi (2) och den kommunala behandlingen (4) En fördel med den kombinerade behandlingen var att barnen kunde behandlas framgångsrikt med lägre doser av medicin jämfört med enbart medicingruppen. Behandling av ADHD hos förskolebarn (PATS) Det är viktigt att ta reda på hur säker och effektiv behandlingen med medicin av förskolebarn är. NIMH sponsrar en stor studie (PATS) som undersöker effektivitet och säkerhet med medicinering av stimulantia för förskolebarn. Barn mellan 3-5 år som har allvarliga och betydande symtom och som är funktionsnedsättande,är kvalificerade för studien. För att undvika medicinering vid så unga år behandlas först alla barn som ingår i studien med beteendeterapi. Endast barn som inte uppvisar tillräcklig förbättring med beteendeterapi kommer i fråga för den medicinska delen av studien. Vilken behandling ska mitt barn ha? Det finns ingen enstaka behandling som är lämplig för alla barn med ADHD, det varierar från person till person. Ett barn kanske får oönskade biverkningar av en medicinering och som därför omöjliggör den behandlingen. Om ett barn med ADHD även har ångest och depression kan en kombination av medicin och beteendeterapi visa sig vara bäst. Varje barns specifika behov måste tas i beaktande. Mediciner De mediciner som verkar vara mest effektiva i behandlingen av ADHD ingår i gruppen som kallas stimulantia. En del får bättre effekt av en medicin,en annan behöver en annan medicin. Det är viktigt att hitta rätt medicin och rätt dosering. För många reducerar medicinen dramatiskt hyperaktiviteten och impulsiviteten och förbättrar förmågan att fokusera, arbeta och studera. Medicinen kan även förbättra den fysiska koordination t ex den som behövs vid skrivande eller idrott. Stimulantia, använd under medicinsk översyn, betecknas som relativt säker. Medicinen gör inte att barnet upplever sig hög, en del barn säger dock att de känner sig annorlunda eller konstiga. Dessa upplevelser tillhör dock undantagen. Många föräldrar kan oroa sig över om deras barn kommer att bli beroende av medicinen, men fram tills nu finns inga övertygande bevis att så är fallet, risken för missbruk och beroende är alltså obefintlig när medicinen används för behandling av ADHD, En studie visar tvärtom att tonåringar som medicinerar sin ADHD med stimulantia har en mindre benägenhet att använda droger eller missbruka än dem med ADHD som ej medicinerade. Omkring 1 av 10 barn blir inte hjälpt av stimulantia. Då behövs annan medicin som kan dämpa t ex depression eller ångest. Biverkningar av medicinen De flesta biverkningarna vid stimulantiabehandling är små och oftast relaterade till dosen som tas. Högre doser, fler biverkningar. De vanligaste bieffekterna är minskad aptit, sömnlöshet ökad ångest och /eller irritation. En del barn uppger lätt mag- eller huvudvärk. Aptiten verkar fluktuera under dagen, låg under dagen för att bli normal vid middagstiden. Viktigt att barnet
får näringsrik mat i rätt tid och proportion, speciellt vid tiden med förhöjd aptit. Om barnet har svårt att somna, kan man prova olika alternativ- en lägre dos stimulantia, ge medicinen tidigare under dagen istället, ge en låg dos antidepressiv medicin. En del barn utvecklar tics under behandlingen, dessa kan dämpas genom en dossänkning. En del barn tål ingen stimulantia alls, oavsett dos, i såna fall kan barnet ges antidepressiv medicinering i stället. Om barnet visar en förbättring så är det lätt att få en övertro på medicinens kraft, det är därför viktigt att veta att mediciner inte kan bota ADHD, de kan bara kontrollera symtomen under den dag som den tas. Medicinen hjälper dock barnet att bli mer uppmärksam, klara skola och studier bättre, den hjälper barnet att bättre använda de färdigheter som barnet redan har. Beteendeterapi och praktiskt stöd hjälper barn med ADHD att klara av vardagens problem och tycka bättre om sin själv. Fakta om medicinering vid ADHD Medicinering vid ADHD hjälper många barn att fokusera och bättre klara av skola, hemliv och fritid. Genom att undvika negativa erfarenheter som barn kan man förhindra att utveckla negativa beroenden eller andra känslomässiga problem. Omkring 80% av de barn som behöver medicinering har fortsatt behov av denna i tonåren och ungefär 50% behöver medicinera även som vuxen. Medicinering av barn med både ADHD och bipolär sjukdom Eftersom ett barn med bipolär sjukdom troligtvis behöver ta humörsstabiliserande medicin, t ex litium bör läkaren noga överväga om barnet även ska medicinera mot ADHD. Om man kommer fram till att ge medicin mot ADHD bör dosen vara lägre än den normala. Familjen och ADHD-barnet Medicinering kan hjälpa barnet med ADHD att bättre klara vardagen, att bli bättre på att kontrollera beteendeproblemen som orsakat svårigheter i föräldra- och syskonrelationerna. Men det tar tid att lösa upp frustrationer, anklagelser och ilska som kan ha pågått under lång tid. Både föräldrar och barn kan behöva hjälp att hitta vägar att handskas med tidigare beteendemönster. Om det är nödvändigt kan specialister ge råd och stöd till både barn och föräldrar, hjälpa dem att utveckla nya attityder och förhållningssätt i relationen till varandra. Barnet kan individuellt stödjas i att acceptera sig själv bättre, att hitta sina styrkor och bygga upp dem. Att tränas i att bättre klara av vardagliga problem och kunna kontrollera sina tankar och aggressioner. Ibland räcker det med att stödja barnet men i många fall kan hela familjen behöva stöd eftersom problemet påverkar familjen som helhet. Terapeuten hjälper då familjen att hitta bättre sätt att hantera utåtagerande beteende och uppmuntra förändring. Om barnet är litet arbetar terapeuten i första hand med föräldrarna, lär ut tekniker som kan förändra barnets beteende. Flera olika tillvägagångssätt är möjliga. Psykoterapi- Inriktar sig på att hjälpa personer med ADHD att acceptera och tycka om sig själva, trots sitt funktionshinder. Symtom och underliggande orsaker till funktionshindren är inte viktiga i detta arbete. I en psykoterapi tar patienten upp besvärande tankar och känslor, utforskar självdestruktiva beteendemönster och lär sig alternativa sätt att hantera känslor och beteenden. Under samtalen inriktar sig terapeuten på att öka förståelsen för hur en förändring kan uppnås som kan hjälpa personen att bättre handskas med sitt funktionshinder.
Beteendeterapi- Arbetar med att stödja personer att utveckla mer effektiva sätt att ta itu med angelägna problem. I stället för att få barnet att förstå känslor och handlingar, inriktar sig beteendeterapin på att förändra sättet att tänka och handla och på så sätt förändra beteendet. Stödet kan bestå av praktisk hjälp,t ex att strukturera skolarbete eller andra uppgifter, stöd att klara av känslomässigt svåra händelse eller att utöva självkontroll av sitt beteende, ge sig själv beröm och belöningar för att ha agerat på ett önskvärt sätt, som t ex att ha kontrollerat ilska eller tänkt efter innan man handlat. Social färdighetsträning Lär barnet nya beteenden. Terapeuten diskuterar och pekar på rätt beteende i sociala relationer, t.ex att vänta på sin tur, dela med sig av leksakerna, be om hjälp eller hur man kan handskas i en situation då man blir retad. Barnen får sedan möjlighet att öva. T ex ett barn kanske får lära sig att läsa av andras ansiktsuttryck och röstläge för att på så sätt lära sig reagera adekvat. Social färdighetsträning hjälper barnen att utveckla bättre sätt att leka och umgås med andra barn. Stödgrupper Hjälper föräldrar att får kontakt med personer som upplever liknande problem och känner oro för sina barn med ADHD. Deltagarna träffas regelbundet, lyssnar på specialistföreläsningar, delar upplevelser av frustration och framsteg, utbyter rekommendationer till specialister etc, Det finns en styrka i antalet, att dela erfarenheter med personer med liknande problem gör att människor ser att de inte är ensamma. Föräldrautbildning- Erbjuds av terapeuter som lär ut tekniker och ger föräldrarna de verktyg som behövs för att kontrollera barnens beteende. En teknik är att använda sig av ett poängsystem för att omedelbart belöna bra arbete eller beteende. En annan teknik är att använda time out eller att barnet tas till en speciell plats för en kort stund när dess beteende blivit för störande. Under time out-tiden tas barnet bort från den jobbiga situationen och får sitta ensam och tyst under en kort stund för att lugna ner sig. Föräldrar kan även använda sig av möjligheten att ge barnet daglig kvalitetstid vilket innebär att de tillsammans gör något trevlig och avkopplande samtidigt som föräldern noterar och kommenterar det som barnet klarar av bra och uppmuntrar barnets starka sidor och talanger. Systemet med belöning och bestraffning kan vara ett effektivt sätt att förändra ett barns beteende. Föräldern (eller läraren) plockar ut några önskvärda beteenden som de uppmuntrar hos barnet, t ex att be om en leksak i stället för att rycka åt sig den, eller att göra färdigt en enkel uppgift. Barnet får veta exakt vad som förväntas för att få belöningen och belönas när det utfört det önskade beteendet eller får ett milt straff om det inte utförs. En belöning kan vara liten men det ska vara något som barnet verkligen vill ha och är ivrig att försöka erövra. Bestraffningen kan bestå i ett undandragande av en gåva eller en kort time out. Målet på sikt är att hjälpa barnet att lära sig kontrollera sitt beteende och välja det önskvärda beteendet. Tekniken fungerar för alla barn men barn med ADHD kan behöva få belöningar oftare. Föräldrar bör dessutom lära sig att strukturera situationerna på ett sätt som tillåter barnet att lyckas. Det kan innebära att t ex bara tillåta en eller högst två lekkamrater åt gången, så att barnet inte blir överstimulerat. Eller om barnet har svårt att avsluta en uppgift, kan man dela in uppgiften i flera små steg och sen berömma barnet när varje steg är utfört. Oavsett den teknik som används för att påverka barnets beteende visar det sig att några generella principer är användbara för de flesta barn med ADHD: frekventa och omedelbara feed backs
(belöning/staff),framförhållning i att strukturera inför eventuella problemsituationer samt att ge mer uppmuntran och uppmärksamhet till barnen i de situationer som är relativt otacksamma eller tråkiga. Föräldrar kan även lära sig olika stressreducerande metoder, tex meditation, avspänningsteknik och andra övningar som höjer deras egen toleransnivå för att på ett bättre och lugnare sätt reagera på sitt barns beteende. Några enkla beteendeinterventioner Barn med ADHD behöver hjälp med att organisera, därför är det viktigt att Schemalägga- samma rutiner varje dag från uppvaknandet till sänggåendet. Schemat bör inkludera läxtid och lek/fritid. Om schemaförändring blir nödvändig så gör detta i så god tid som möjligt. Strukturera- nödvändiga saker ska ha sin fasta plats, t ex kläder, skolmaterial, skolryggsäck etc. Använd läx- och planeringskalender- understryk vikten av att anteckna åtaganden och möten och att ta hem nödvändiga böcker från skolan. Barn med ADHD behöver hållbara regler som de kan förstå och följa. Om de följs ge en liten belöning. Barn med ADHD får ofta och är inställda på att få kritik. Sök därför efter bra beteenden och beröm dem. Ditt ADHD-barn och skolan Du själv är ditt barns bästa företrädare. För att bli så bra som möjlig i den rollen, lär dig så mycket du kan om ADHD och hur den påverkar ditt barn hemma, i skolan och i sociala situationer. Om ditt barn haft ADHD från tidig ålder, blivit utvärderad, diagnostiserad och behandlad med antingen beteendeträning eller medicin eller en kombination av de båda, berätta då för barnets lärare vid skolstarten. De blir då bättre förberedda att hjälpa barnet i den nya skolvärlden. Om, efter att barnet börjat skolan och har svårigheter som får dig att misstänka ADHD kan du antingen söka en utomstående specialist eller be skolan ordna en utvärdering. En del föräldrar föredrar att själva välja en specialist men det är skolans skyldighet att ordna en utredning av barn med misstänkt ADHD eller någon annat funktionshinder som påverkar inte bara inlärningsarbetet utan även interaktionerna med kamrater och lärare. Så snart barnet blivit diagnostiserat med ADHD och kvalificerat sig för stöd i skolarbetet måste skolan fastställa barnets styrkor och svagheter och sedan ta fram ett individuellt program. Varje nytt skolår innebär nya lärare och nya ämnen, en förändring som kan vara mycket svår för barn med ADHD. Barnet behöver mycket stöd och uppmuntran under denna tid. Glöm inte att - du är ditt barns bästa företrädare. Din tonåring med ADHD Ditt barn med ADHD har framgångsrikt lyckats klara de tidiga skolåren och börjar nu sin resa genom mellan- och högstadiet. Även om ditt barn blivit utvärderad periodvis under åren, så är det nu ett bra tillfälle att göra en komplett utvärdering av ditt barns hälsa. Tonårstiden är jobbig för de flesta men för en person med ADHD är dessa år dubbelt så tuffa. Alla problem som förekommer under ungdomstiden- rädsla för att avvika, rädsla för misslyckande både i skolan och socialt, låg självkänsla- är svårare för ett barn med ADHD att handskas med. Önskan att bli oberoende, pröva nya och förbjudna saker- alkohol, droger och sexuell aktivitet- kan få oförutsedda konsekvenser. Reglerna som tidigare för det mesta följdes, nonchaleras nu oftast. Föräldrar kanske inte är överens med varandra om hur man ska
handskas med tonåringens beteende. Nu, mer än någonsin bör reglerna vara klara och lätta att förstå. Kommunikation mellan ungdomen och föräldrarna kan hjälpa tonåringen att förstår orsaken till varje regel. När man sätter upp en regel ska det vara klart varför regeln finns. Ibland kan det hjälpa att ha en tavla, placerad t ex i köket, där man listar alla regler som gäller för hemmet och alla regler som gäller utanför hemmet ( i skolan och socialt). En annan tavla kan lista alla hushållsuppgifter och där det finns utrymme att bocka av när en uppgift är gjord. När regler bryts- och det kommer att inträffa- reagera på det olämpliga beteendet så lugnt och sakligt som möjligt. Använd bestraffning sparsamt. En time-out kan fungera även för en tonåring. Impulsivitet och häftigt humör är ofta en del av ADHD. En kort tid i ensamhet kan ofta hjälpa. Kommunikation, förhandling och kompromisser är viktiga redskap under den här tiden.