Effekten av hög-intensiv löpning på prestationen i två olika enbenshopp

Effekten av hög-intensiv löpning på prestationen i två olika enbenshopp - en studie på oskadade kvinnor och kvinnor som genomgått rekonstruktion av främre korsbandet Josefin Abrahamson GYMNASTIK- OCH IDROTTSHÖGSKOLAN Självständigt arbete, avancerad nivå: 35:2013 Masterprogrammet i Idrottsvetenskap: 2013 Handledare: Maria Ekblom Examinator: Karin Söderlund

Effects of high-intensity running on hop performance - a study on un-injured women and women who have undergone an anterior cruciate ligamentreconstruction Josefin Abrahamson THE SWEDISH SCHOOL OF SPORTS AND HEALTH SCIENCES Master Degree Project: 35:2013 Supervisor: Maria Ekblom Examiner: Karin Söderlund

Förord Ett stort tack riktas främst till alla aktiva som har ställt upp i studien med engagemang och med Er tid! Ett stort tack även till de personer, tränare och ledare som varit till stor hjälp i sökandet efter deltagare och därmed gjort det möjligt för mig att genomföra studien. Ett flertal personer har varit hjälpsamma under studiens gång. Ett stort tack till Bengt Eriksson, Jón Karlsson och Anneli Brorsson för att ni tog er tid att möta upp mig och kläcka de begynnande idéerna till studien, till Janne Ferner för att du tog dig tid och hjälpte till i rekryteringen av deltagare samt till Olga Tarassova för all din hjälp med labbet och schemaläggningen där. Ett extra tack till Emilia Nilsson, Linda Schenk & Arthur Podobas samt Kicki & Benke för er gästvänlighet. Slutligen ett stort tack till min handledare Maria Ekblom som med engagemang och hjälpsamhet har varit ett stort stöd under hela uppsatsen.

Sammanfattning Majoriteten av idrottsskador inklusive skada på främre korsbandet (Anterior Cruciate Ligament, ACL) uppstår i slutet av träning/tävling när personen tenderar att vara trött. Nuvarande funktionstest inför återgång till idrott efter skada utvärderar ofta individens hoppförmåga i ett icke-uttröttat tillstånd. Syfte: Syftet med följande studie var att se huruvida prestationen i två olika enbenshopp kunde skilja sig mellan före och efter 25 minuters löpning, varav 15 minuter på hög-intensiv nivå och om hopprestationen skiljer sig mellan oskadade och ACL-opererade kvinnor. Metod: Totalt deltog 8 friska kvinnor, utan pågående besvär från nedre extremitet samt 6 färdigrehabiliterade ACL-opererade kvinnor som återgått till sin tidigare aktivitetsnivå. Deltagarna genomförde tester vid två olika tillfällen. Ett Pre-test-tillfälle då inträning av distans- och cross-overhopp samt ett max-pulstest (HR max ) på löpband utfördes. Ett Testtillfälle där respektive hopp utfördes före och efter cirka 25 minuters löpning varav 15 minuter var på hög-intensiv nivå (>RPE 15 eller >85 % av HR max ). Total distans mättes, registrerades och analyserades för två godkända hopp per ben, tillstånd och hopptyp. Antal hopp-försök per ben och hopp registrerades. Ett symmetri index (LSI) beräknades för att bedöma om det förelåg en normal eller onormal sidoskillnad. Resultat: Cross-overhoppet var signifikant kortare efter löpning jämfört med före. Samma resultat syntes inte för distanshoppet. Ingen skillnad fanns mellan grupperna i hopplängd eller LSI-värden, före eller efter löpning. Ingen onormal sidoskillnad syntes före eller efter löpning i något utav hoppen. ACL-skadade behövde signifikant fler hoppförsök på det opererade benet i uttröttat tillstånd jämfört med det icke-opererade och jämfört med oskadade för att uppnå två godkända hopp. Slutsats: Cross-overhoppet försämrades av löpningen och kan därför sägas vara känsligt nog att kunna skilja uttröttat från icke-uttröttat tillstånd hos båda grupperna. Samma resultat syntes inte för distanshoppet. Det uttröttningsprotokoll och de hopptester som utfördes kunde inte frambringa några större förändringar eller olika sidoskillnader mellan färdigrehabiliterade ACL-opererade kvinnor som återgått till sin tidigare aktivitetsnivå och oskadade, generellt fysisk aktiva kvinnor. Viss osäkerhet kan ha funnits kvar hos det tidigare skadade benet eftersom fler hoppförsök krävdes i uttröttat tillstånd på det opererade benet jämfört med det icke-opererade benet eller jämfört med oskadade deltagare för båda hopptyperna. Nyckelord: anterior cruciate ligament (ACL), funktionstest, hopp, uttröttning

Abstract Most sport injuries including anterior cruciate ligament-injury (ACL) occur at the end of sport events when the person tends to be fatigued. Despite this, the tests commonly used today to assess whether the individual should return to sports are performed in a non-fatigued state. Aim: The aim of this study was to compare effects of 25 minutes treadmill running, including 15 minutes at a level of high-intenisty on the performance of two different single-leg hop tests between un-injured women and women who underwent an ACL-reconstruction. Method: Eight un-injured women without any ongoing symptoms from either leg, and 6 women who had undergone an ACL-reconstruction, finished the rehabilitation program and returned to their pre-injury level of activity performed tests at two different occasions. The first occasion included technique training for each single-leg hop and a maximal heart rate test (HR max ) on a treadmill. On the second occasion subjects performed the single-leg hop for distance and the cross-over hop before and directly after 25 minutes running, including 15 minutes on a high-intensity level (>RPE 15 and/or >85 % HR max ). Total jump-distance was measured, registered and analysed for 2 approved trials per leg, condition and hop. A leg symmetry index (LSI) was calculated to assess side-to-side-differences. Results: The cross-over hop was significantly shorter after running in both groups, whereas no such effect was seen for the single-leg hop for distance. No difference was shown between groups in performed distance, side-to-side difference or LSI-values, before or after running any of the single-leg hops. Subjects in the ACL-group needed significantly more hop-trials on the operated leg compared to the non-operated leg and compared to un-injured subjects to achieve two qualified hops. Conclusions: Subjects jumped shorter in the cross-over hop after running. This hop can therefore be regarded as sensitive enough to tell fatigued state from a non-fatigued state in both groups. The fatigue protocol did not induce any side-to-side differences in subjects who had undergone ACL-reconstruction, finished their rehabilitation and returned to their preinjury activity level. Some insecurity may still have been present in the previously injured leg since ACL-operated subjects needed more hop-trials for the operated leg compared to the non-operated leg or compared to un-injured subjects when fatigue. Keywords: anterior cruciate ligament (ACL), functional testing, single-leg hop, fatigue

Innehållsförteckning 1 Inledning... 1 1.1 Bakgrund... 1 1.2 Operation eller inte?... 1 1.3 Utvärdering av knäfunktion efter ACL-skada eller -operation... 2 1.3.1 Funktionella hopptester och LSI... 3 1.4 Uttröttning en riskfaktor för ACL-skada?... 5 1.5 Syfte... 6 1.6 Frågeställningar... 7 2 Metod... 7 2.1 Urval... 7 2.2 Testprocedur... 8 2.2.1 Hopptesterna... 9 2.2.2 Pre-test...10 2.2.3 Test-tillfälle...11 2.3 Reliabilitet och validitet...11 2.4 Etik...13 2.5 Statistisk analys...13 3. Resultat...13 3.1 Hopptesterna...14 3.1.1 Före jämfört med efter uttröttning samt mellan grupperna...14 3.1.2 Resultat mellan och inom distans- respektive cross-overhoppet...15 3.1.3 Max- jämfört med medelvärde...15 4. Diskussion...17 4.1 Uttröttningseffekten av respektive hopp...17 4.2 Oskadade vs. ACL-opererade...18 4.3 Kombinationer av hopptyper och -tillstånd...20 4.4 Testprotokoll och återgång till tidigare aktivitetsnivå...21 4.5 Begränsningar...24 4.6 Slutsats...25 Käll- och litteraturförteckning...26 Bilaga 1 Käll- och litteratursökning... 1 Bilaga 2 Personuppgifter, hälsodeklaration och samtycke... 3 Bilaga 3 Sökes deltagare... 5 Bilaga 4 1:a informationsblad... 6 Bilaga 5 2:a informationsblad, oskadade... 7 Bilaga 6 2:a informationsblad, ACL... 9 Bilaga 7 Borgskalan...11

1 Inledning 1.1 Bakgrund Främre korsbandet (Anterior cruciate ligament, ACL) är ett ligament i knäleden som spelar en viktig roll för att bibehålla knästabilitet. ACL-skador är en utav de vanligast förekommande skadorna inom sport och motionsidrott. I Sverige uppskattas det att omkring 6000 personer ådrar sig en ACL-skada per år, och cirka 3000 av dessa genomgår en ACL-operation med en rekonstruktion av korsbandet. (X-base 2011) Kvinnor har en 3-9 gånger högre incidens för ACL-skada jämfört med män (Murphy, Connolly & Beynnon 2003). Majoriteten av skadorna uppstår genom icke-kontaktmekanismer, vanligtvis i tävlingssammanhang, och ofta i samband med inbromsning med eller utan riktningsförändring vid löpning samt landning efter hopp eller sidosteg. (Boden, Dean, Feagin & Garrett 2000; Webb, Corry, Clingeleffer & Pinczeski 1998) 1.2 Operation eller inte? ACL-skadan kräver ofta lång rehabiliteringstid och det är vanligt förekommande med kvarstående besvär. Därutöver finns ökad risk för sekundär meniskskada och för tidigt utvecklad degenerativa förändringar i knäleden (knäartros). Detta är idag stora huvudbryn för kliniker, forskare och dagens aktiva. (Daniel, Stone, Dobson, Fithian, Rossmann & Kaufman 1994; Noyes, Mooar, Matthews & Butler 1983) En stor diskussionsfråga är om operation bör genomföras eller inte och olika meningar råder. Vissa rekommenderar att personer med en ACL-skada först bör genomföra en intensiv rehabiliteringsperiod, för att därefter besluta om vidare åtgärder utifrån knäfunktion och antal giving way 1 (Daniel et. al. 1994). Andra menar att personer med hög aktivitetsgrad före skada, till exempel aktiva >50 timmar per år inom sporter innehållande många hopp, sidosteg, riktningsförändringar och landning på hårt underlag, och vill återkomma till denna bör opereras relativt tidigt efter skada (Fitzgerald, Axe & Snyder-Mackler 2000; Webb et. al. 1998). Vid multipla ligamentskador i knäet som till exempel samtida ACL- och meniskskada kan operation också vara aktuell i tidigt skede efter skada (Clark & Herrington 2010, s. 407; Daniel et. al. 1994). Målet med en operation är att stabilisera knäet för att förebygga återskada och återkommande giving way som eventuellt kan leda till sekundärskada och knäartros. Därmed kan även en eventuellt säkrare 1 definieras av Fitzgerald, Axe och Snyder-Mackler (2000) som knäckning eller subluxering av tibiofemoralleden, vilket resulterar i smärta och svullnad. 1

återgång till tidigare sport- och aktivitetsnivå erhållas. (Ardern, Webster, Taylor & Feller 2011a; Webb et. al. 1998) Studier visar emellertid att de som inte genomgått en operation har nästintill likvärdig knäfunktion jämfört med personer som har opererats. Dessutom har det visats att omkring 79 % utan och 83 % med en rekonstruktion återgått till sin tidigare aktivitetsnivå, vilket också indikerar likvärdig knäfunktion. (Ageberg, Thomeé, Neeter, Grävare Silbernagel & Roos 2008; Fitzgerald, Axe & Snyder-Mackler 2000) 1.3 Utvärdering av knäfunktion efter ACL-skada eller -operation De traditionella rehabiliteringsprotokollen ser ungefär likadana ut oavsett utförd rekonstruktion eller inte. Dessa är vanligtvis inriktade mot att återfå full rörlighet (Range of motion (ROM)), muskelfunktion och motorisk kontroll. (Ageberg 2002) För att öka möjligheten att göra en riktig bedömning av rehabiliteringsinsatser och progression samt avgöra tidpunkt för säker återgång till sport och aktivitet är det viktigt med standardiserade mätmetoder (Clark 2001; Fitzgerald, Axe & Snyder-Mackler 2000). Idag finns och används olika metoder för att bedöma knäfunktionen efter en ACL-skada, bland annat muskelstyrkeoch ligamenttester, aktivitetsskattningsskalor, aktivitetsbaserade funktionstester som till exempel enbenshopp samt självskattningsskalor där personen gör en subjektiv bedömning av sin knäfunktion och 3D-kamera som kan bedöma knäets och övriga leders biomekaniska rörelsemönster. Många av dessa mätmetoder har visat god reliabilitet, framförallt i form av test-retest reliabilitet. Det finns dock fortfarande stora brister i deras validitet, det vill säga testens förmåga att mäta det de avser att mäta. (Ageberg et. al. 2008; Collins, Misra, Felson, Crossley & Roos 2011; Reid, Birmingham, Stratford & Alcock 2007; Vincent & Weier 2012, s.3) I dagens forskning syns ofta stora variationer i resultat mellan de olika mätmetoderna. Låga till moderata relationer har visats mellan olika objektiva utvärderingsmetoder, till exempel muskelstyrka, ligamenttest och enbenshopp (Augustsson & Thomeé 2000; Fitzgerald, Axe & Snyder-Mackler 2000; Noyes, Barber & Mangine 1991), mellan subjektiva och objektiva metoder, till exempel upplevd knäfunktion utifrån självskattningsskalor och muskelstyrke- /funktionstester (Ageberg et. al. 2008; Noyes, Barber & Mangine 1991; Thomeé, Kaplan, Kvist, Myklebust, Risberg, Theisen, Tsepis, Werner, Wondrasch & Witvrouw 2011) samt mellan objektiva/subjektiva mätningar och faktisk återgång till tidigare aktivitetsnivå (Ardern, Webster, Taylor & Feller 2011b). Några studier visar samtidigt ett samband mellan till 2

exempel en svag Quadriceps och sämre resultat för distanshopp (Barber, Noyes, Mangine, McCloskey & Hartman 1990; Noyes, Barber & Mangine 1991), ett sämre resultat för olika enbenshopp och självrapporterade svårigheter eller begränsningar i löpning, vändningar, hopp och/eller landning (Barber et. al. 1990) samt att personer med bra hoppresultat har bättre odds att återgå till sport och aktivitet jämfört med de med sämre hoppresultat (Fitzgerald, Axe & Snyder-Mackler 2000; Thomeé et. al. 2011). Denna spridning mellan och inom olika mätmetoders resultat har bland annat förklarats med att de reflekterar olika aspekter av knäfunktionen, att de inte är krävande nog för att identifiera en funktionsnedsättning eller tillräckligt känsliga för att skilja på skadat och icke-skadat ben (Ageberg et. al. 2008; Gustavsson, Neeter, Thomeé, Grävare Silbernagel, Augustsson, Thomeé & Karlsson 2006; Noyes, Barber & Mangine 1991; Reid et. al. 2007; Thomeé et. al. 2011). Andra faktorer än knäfunktionen spelar också en roll vid faktisk återgång eller inte till sport och aktivitet. I en Review av Ardern et. al. (2011b) påvisades bland annat faktorer som psykologiska, till exempel rädsla för återskada eller rädslan för att förlora sitt arbete vid en återskada, fysiska, till exempel besvär med knäet och/eller låg tilltro till sin knäfunktion samt övriga, till exempel familj eller förändrad livsstil, vara orsaker till att personer inte återgått till tidigare aktivitetsnivå. Det har också antytts att även om de objektiva resultaten visats vara bra så är de subjektiva bedömningarna viktiga om patienten önskar återgå till tidigare aktivitetsnivå (Sernet, Kartus, Köhler, Stener, Larsson, Eriksson & Karlsson 1999). Därvid har det rekommenderas att de olika mätmetoderna inte bör utvärdera knäfunktionen oberoende av varandra, utan användas som komplement till varandra (Neeter 2007; Noyes, Barber & Mangine 1991; Thomeé et. al. 2011). Det är ändå fortsatt vanligt att bedömning av knäfunktion och rekommenderad tidpunkt för återgång till sport och aktivitet sker utifrån ett eller ett fåtal test, vanligtvis objektiva aktivitetsbaserade funktionstest eller utifrån tid efter operation (Barber-Westin & Noyes 2011; Sernet et. al. 1999). 1.3.1 Funktionella hopptester och LSI Enbenshopp är aktivitetsbaserade funktionstest som är vanligt förekommande vid bedömning av knäfunktionen efter ACL-skada, både hos forskare och kliniker. De är ofta enkla att utföra och anses ställa stora krav på knäets muskulatur och dess funktion, samt vara representativa för en högre aktivitetsnivå. Det mest använda aktivitetsbaserade funktionstest i klinik och forskning är distans-enbenshopp, som innebär att deltagaren står på testbenet, hoppar så långt fram som möjligt och landar på samma ben. (Augustsson, Thomeé & Karlsson 2004; 3

Fitzgerald, Axe & Snyder-Mackler 2000; Noyes, Barber & Mangine 1991) Ett annat funktionstest som används i klinik och forskning, om än inte lika vanligt som distanshoppet, är cross-overhoppet. Detta innebär att deltagaren står på testbenet och hoppar tre gånger på samma ben korsande över en rak linje markerad på golvet så långt som möjligt. Enbenshoppens förmåga att urskilja mellan skadat och icke-skadat ben har dock diskuterats då deras sensitivitet 2 ansetts lågt och varierat mellan 42-58 % (Gustavsson et. al. 2006; Itoh, Kurosaka, Yoshiya, Ichihashi & Mizuno 1998; Noyes, Barber & Mangine 1991). Noyes, Barber och Mangine (1991) testade fyra olika enbenshopp; vertikal-, distans-, cross-over- och trippelhopp för att se om denna kunde öka vid en utvärdering av fler än ett hopp. Resultatet blev att sensitiviteten steg till 62 % om en kombination av två olika hopp bedömdes i jämförelse med respektive enskilt hopp. Ingen skillnad sågs i sensitivitet mellan olika kombinationer av hopp utan rekommendationen var att minst två hopp bör utföras vid bedömning av knäfunktionen. Gustavsson et al. (2006) utvärderade fem olika enbenshopp och utvecklade ett test-batteri med tre utav dessa; distans-, vertikal- och sidohopp. Detta visades också ha en högre sensitivitet att urskilja mellan skadat och icke-skadat ben jämfört med respektive enskilt hopp (från 53 % till 91 %). Limb symmetry index, LSI, är ett mått som jämför huruvida det ena benets funktion är, eller inte är, lika bra som det andra benet, eller som hos ACL-skadade, det skadade benets funktion jämfört med det icke-skadade benet. Det är lätt att använda och vanligt förekommande för att bedöma om muskelstyrka och hoppförmåga är normal eller onormal. Dessutom kan eventuella variationer mellan individer undvikas genom att individens icke-skadade ben är det skadade benets kontroll. (Ageberg 2002; Barber et. al. 1990) Det bör däremot finnas i åtanke huruvida kontrollbenet (icke-skadade) är normalt i relation till de variabler som mäts, och att en över- eller undervärdering kan ske om till exempel det icke-skadade benets funktion försämrats under till exempel tiden för rehabilitering (Clark 2001). Det rekommenderas därför att resultat även bedöms med absoluta värden, och resultat utvärderas utifrån både förändringar hos respektive person och utifrån normal -värden på gruppnivå (Thomeé et. al. 2011). Tidigare ansågs ofta ett LSI på >85 %, det vill säga en sidoskillnad mindre än 15 % vara tillfredsställande för enbenshopp. Detta grundades på att 90 % av oskadade personer hade ett LSI på 85 % eller mer. (Barber et. al. 1990) Fitzgerald, Axe och Snyder-Mackler 2 definierat av Vincent och Weier (2012, s.295) som ett index som kvantifierar hur väl ett diagnostiskt test kan identifiera personer med den diagnosen, det vill säga det representerar procent sannolikhet att mätningen kommer visa ett onormalt värde hos ACL-skadade. Ju högre procenttal desto mer känsligt är metoden att till exempel urskilja mellan skadat och icke-skadat ben. 4

(2000) såg dock i sin studie att ACL-skadade personer som misslyckades i sin rehabilitering och inte lyckades återgå till tidigare aktivitetsnivå hade ett LSI-medelvärde på 85 % vid enbenshopp, medan de med en lyckad återgång hade ett medelvärde på 95 % vid samma tester. På senare tid har ett LSI på 90 % betraktas vara otillfredsställande, då det förmodas kan predisponera överansträngning och/eller återskada vid återgång till tidigare aktivitetsnivå (Augustsson, Thomeé & Karlsson 2004; Ageberg 2002). Vid dataanalys av hoppförmåga kan antingen ett medel- eller maxvärde av ett antal hopp användas, och vad som väljs har varierat mellan olika studier (Augustsson, Thomeé & Karlsson 2004; Noyes, Barber & Mangine 1991; Reid et. al. 2007). Hos ACL-opererade har max-värdet av tre försök visats vara ett signifikant längre distanshopp jämfört med medelvärde. Däremot har inga skillnader i LSI-värden rapporterats och sidoskillnaderna anses vara konstanta oavsett val av medel- eller max-värde. Det rekommenderades därmed att jämförelser mellan hoppdistanser bör utföras med försiktighet då olika metoder kan ha använts, och att typ av insamling bör beskrivas. (Kramer, Nusca, Fowler & Webster-Bogaert 1992) 1.4 Uttröttning en riskfaktor för ACL-skada? Skador uppstår ofta i slutet av en idrottsaktivitet där också de svåraste skadorna är överrepresenterade, det vill säga när individen är trött (Östenberg & Roos 2000). Uttröttning har därmed ansetts vara en eventuell riskfaktor för ACL-skada (Chappell, Herman, Knight, Kirkendal, Garrett & Yu 2005). Utvärdering av knäfunktionen hos ACL-skadade sker vanligtvis i icke-uttröttat tillstånd och i välpreparerade miljöer långt ifrån sportspecifika situationer. Endast ett fåtal studier har fokuserat på muskeltrötthetens effekter på funktionellt utförande, som till exempel enbenshopp sett utifrån längd och LSI-värden. De fåtal studier som utförts har vanligen använt uttröttningsprotokoll med kort-intensivt arbete (Chappell et. al. 2005) där kanske främsta orsaken till uttröttningen drivs av laktatbildande (Sanna & O'Connor 2008) eller är utformade för att efterlikna framförallt fotbollssituationer och innehåller intervaller av växelvisa löp-, hopp- och/eller step-up-övningar (Sanna & O'Connor 2008; Quammen, Cortes, van Lunen, Lucci, Ringleb & Onate 2012). En annan förekommande metod är att trötta ut en isolerad muskel. Detta begränsar dock deras förmåga att upptäcka de generella förändringarna som sker i det skadade benet. (Sanna & O'Connor 2008) Flertalet av dessa studier har därtill undersökt de biomekaniska förändringar som sker vid uttröttning. Med hjälp av 3D-kameror och kraftplattor har rörelsemönster (kinematik) och/eller kraftutveckling och -absorbering vid avstamp/landning (kinetik) för nedre 5

extremiteten analyserats vid utförande av olika hoppövningar. Dessa har bland annat visat att oskadade personer använder förändrade strategier i uttröttat tillstånd jämfört med utvilat, vilket ansetts eventuellt kan öka risken för ACL-skada. (Chappell et. al. 2005; Quammen et. al. 2012) Detta är dock metoder som är svåra eller rent av omöjliga att utföra i kliniken. Med tanke på den eventuellt ökade risken för ACL-skada vid uttröttning kan det vara av intresse att hitta kliniskt utförbara mätmetoder likvärdiga 3D-kamerorna för att bättre kunna avgöra till exempel tidpunkt för en säkrare återgång till sport och aktivitet. I en studie på oskadade män som fick utföra distans-enbenshopp före och efter en isolerad uttröttning av Quadriceps syntes ett signifikant kortare hopp efter uttröttning. Slutsatsen var bland annat att en stark Quadriceps är nödvändig för ett optimalt hopputförande. (Augustsson et. al. 2006) I en annan studie utfördes samma tester på ACL-opererade personer, elva månader efter genomförd rekonstruktion. Resultatet för den studien visade också en signifikant kortare distans efter uttröttning men framförallt visade den en större sidoskillnad efter uttröttning där 68 % med normala värden före uttröttning hade onormala värden efter. En slutsats var att även om ACL-opererade personer återfått normal hoppförmåga i utvilat tillstånd, så var den långt ifrån normal efter uttröttning. En annan slutsats var att kombinationen Quadricepsuttröttning och distans-enbenshopp kan öka möjligheten att utvärdera funktionen hos ACL-opererade personer. (Augustsson, Thomeé & Karlsson 2004) Effekten på knäfunktionen, till exempel bedömd utifrån enbenshopp, efter en mer generell uttröttning av kroppen som vid längre tids hög-intensiv löpning kan tyckas mer relevant för idrottande individer. Sådana studier har efterfrågats men saknas ännu (Augustsson et. al. 2006). 1.5 Syfte Syftet med följande studie är att se hur två olika kliniskt utförbara enbenshopp, distans- och cross-overhopp, enskilt eller tillsammans kan urskilja mellan uttröttat och icke-uttröttat tillstånd efter en generell uttröttning, det vill säga cirka 25 minuters löpning varav 15 minuter är hög-intensivt. Syftet är också att se om hopprestationen skiljer mellan oskadade och ACLopererade kvinnor och utvärdera huruvida respektive hopp och som kombination kan urskilja mellan opererat och icke-opererat ben hos ACL-opererade personer. 6

Hypoteserna var att hopplängden skulle minska efter uttröttning, för både oskadade och ACLopererade i respektive hopp och att en större sidoskillnad skulle ses hos ACL-opererade jämfört med oskadade, särskilt efter uttröttning. 1.6 Frågeställningar Påverkas prestationen i distans- respektive cross-overhoppen av uttröttning från högintensiv löpning? Finns det någon skillnad i resultat mellan oskadade personer och personer som genomgått en ACL-rekonstruktion? Finns det någon skillnad mellan distans- och cross-overhoppet vad gäller sidoskillnad och antal hoppförsök, före och efter uttröttning? Hur ser samband ut mellan de olika hopptyperna, före respektive efter uttröttning? Finns det någon skillnad i uppmätt längd och LSI mellan att använda det längsta uppmätta hoppet jämfört med att beräkna ett medeltal av två hoppförsök, för respektive hopp? 2 Metod 2.1 Urval I aktuell studie fanns två grupper av deltagare: 9 oskadade kvinnor utan pågående och/eller hämmande besvär från ankel, knä, höft eller rygg, och 6 ACL-opererade kvinnor. Medelålder, -längd och -vikt för oskadade var 31,5 5,8 år, 167,2 3,1 cm och 65,2 10,6 kg. Motsvarande siffror för ACL-opererade var 20,8 5,6 år, 171,6 10,1 cm och 67,6 9,5 kg. ACL-opererade inkluderades i studien om de mötte följande kriterier: färdigrehabiliterade efter operation det vill säga normala värden i funktionstester senaste 3 åren, ingen akut smärta eller svullnad i opererat knä, ingen tidigare operation i mottsatt ben, tidigare generellt fysiskt aktiva och nu återkommit till motsvarande aktivitetsnivå. Sammanlagt exkluderades 9 ACL-opererade deltagare, 4 på grund av genomförd operation i båda knäna, 3 hade opererats mer än 3 år tidigare och 2 var ännu inte färdigrehabiliterade. I gruppen för oskadade hade 5 av 8 löpning eller orientering som främsta aktivitetsform, 2 styrke- och grupptränade på gym och en var aktiv som fotbollstränare. Träningsmängden var hos två deltagare 0-3 gånger per vecka, och hos övriga sex deltagare 4 gånger eller mer per vecka. Fyra stycken var aktiva inom tävlingsidrott i löpning eller orientering. Hos ACL- 7

opererade var 4 av 6 aktiva inom basket på elitnivå där alla hade en träningsmängd på 4 eller fler gånger per vecka. En spelade handboll och en tränade blandat styrka och kondition, 2-3 gånger per vecka. Tre hade opererat vänster och tre höger knä. Medelvärdet sedan operation respektive åter i aktivitet var 22,3 9,9 respektive 10,3 5,8 månader. En deltagare hade opererat främre korsbandet två gånger och menisk en gång i samma knä. En hade avbrutit eller avstått träning senaste veckan på grund av irritation i det opererade knäet vid pretesttillfället. En besvärades av irritation i kontralaterala patellarsenan i icke uppvärmt tillstånd. Ingen av de övriga deltagarna hade pågående och/eller hämmande besvär från ankel, knä, höft eller rygg, eller medicinering som kan ha påverkat resultatet. Alla deltagare gav sitt skriftliga medgivande till att delta i studien före någon testning utfördes (Bilaga 2). Deltagarna informerades om deras rättighet att när som helst avbryta sin medverkan i studien, vilket inträffade hos en person ur den oskadade gruppen på grund av sjukdom och tidsbrist. Varje deltagare erbjöds biobiljetter och utskickat färdigställt arbete efter att studien slutförts. Rekrytering av deltagare till studien gjordes genom utskick till jogg.se, FK Studenterna, IF Linnéa, StarkUte och Nordic Wellness-gym i Stockholmsområdet samt Kungliga Tekniska Högskolan och Karolinska Institutet och samtliga registrerade personer vid Gymnastik- och Idrottshögskolan (Bilaga 3). Personlig kontakt togs av författaren med personer i dennes bekantskapskrets samt med olika idrottsklubbar i Stockholmsområdet. Första kontakten med intresserade deltagare skedde därefter via mail och/eller telefon och ett första informationsblad (Bilaga 4) skickades ut. Därefter bokades tider in för två testtillfällen med de personer som föll inom inklusionskriterierna. I god tid före första testtillfället skickades ytterligare information och instruktioner ut (Bilaga 5, 6 och 7) samt det formulär med personuppgifter, en hälsodeklaration och samtycke till deltagande (Bilaga 2) som de informerades skulle få fylla i på plats vid första testtillfället. 2.2 Testprocedur Oskadade och ACL-opererade deltagare utförde ett pre-test-tillfälle och ett testtillfälle med ett intervall på 3-19 dagars mellanrum. Standardiserade instruktioner och mätningar utfördes av en och samma testledare. Deltagarna råddes att inte delta i någon kraftfull aktivitet dagen före respektive testdag. De hänvisades att fortsätta sina vardagsaktiviteter som vanligt före och mellan testtillfällena. Deltagarna informerades i att använda träningsskor som lämpar sig att utföra löpning och hopptester i. Verbal uppmuntran gavs under samtliga moment i testet. För 8

att undvika eventuell påverkan av deltagarnas naturliga hopputförande gavs inga teknikinstruktioner. Alla hopptesterna utfördes i den ordning de beskrivs nedan, växelvis höger och vänster ben med randomiserat startben utifrån att varje deltagare fick dra en lapp ur en skål. 2.2.1 Hopptesterna Båda hopptyperna användes och utfördes i enlighet med Noyes, Barber och Mangine (1991). För distans-enbenshoppet/distanshoppet (Figur 1) instruerades deltagarna att stå på testbenet med tån placerad vid markering på golvet, hoppa så långt fram som möjligt och landa på samma ben. I cross-overhoppet (Figur 2) instruerades deltagarna att stå på testbenet med tån placerad vid markering på golvet framför en 6 meter lång och 15 cm bred markerad linje, därefter hoppa 3 gånger på samma ben, korsande över linjen varje gång och så långt som möjligt. Deltagarna instruerades att i båda testerna utföra en kontrollerad, balanserad landning där landningspositionen bibehölls, det vill säga inga extra hopp tilläts, tills testledaren hade markerat landningspositionen på golvet. Händerna placerades i midjan genom hela hoppet. Fritt bensving tilläts. Om deltagaren misslyckades med att bibehålla sin position eller släppte händerna ansågs hoppet vara icke godkänt och fick därmed göras om tills två godkända hopp/ben kunde registreras. Total distans mättes i halva centimeter från markering för avstampstå till landningshälens nivå på den markerade 6-meterslinjen på golvet. Antal hoppförsök för två godkända hopp registrerades. Alla godkända hopp/ben användes vid dataanalys, enskilt och som ett medeltal av två hopp/ben. Ett symmetri index (LSI) beräknades att bedöma om det förelåg en normal eller onormal sidoskillnad och uttrycks i procent (%). I aktuell studie ansågs ett LSI på mer än eller lika med 90 % som normalt, det vill säga en sidoskillnad >10 % ansågs onormalt. LSI:t beräknades dels utifrån det längsta hoppresultat/ben (Max-LSI) och dels utifrån medeltalet av de två godkända hoppen/ben (MD- LSI), för respektive hopp. Hos ACL-opererade definieras LSI:t som förhållandet mellan skadat och icke-skadat ben, och beräknades utifrån opererat ben/icke-opererat ben x 100 = LSI. Hos oskadade användes medeltalet av första mättillfället, det vill säga distans-hoppet i icke-uttröttat tillstånd, som riktlinje för att avgöra dominant/icke-dominant ben, och ett LSI räknades ut utifrån icke-dominant ben/dominant ben x 100 = LSI. 9

Figur 1 Distans-enbenshopp/ Distanshopp Figur 2 Cross-overhopp 2.2.2 Pre-test Pre-testet innebar att varje deltagare fick genomföra: 1. Uppvärmning på löpband i egenvald hastighet under 5 minuter. 2. Inträning av hopptester; alla deltagare instruerades först i distanshoppet, som sedan tränades in på respektive ben tills tekniken upplevdes tillfredsställande. Därefter instruerades cross-overhoppet följt av inträning av detta på respektive ben. Alla uppmuntrades att individuellt fortsätta träna in respektive hopp inför testtillfället. 3. Max-puls-test; alla deltagare genomförde sedan ett löptest för att mäta maximal hjärtfrekvens (HR max ) och utskilja dess överensstämmelse med den individuellt upplevda ansträngningen utifrån Borgskalan (RPE) (Borg 1982). Detta gjordes för att avgöra en individuell intensitet för uttröttning vid själva testtillfället. De instruerades att springa tills dem inte orkade springa vidare och då ta tag i handtagen på löpbandet och hoppa av detta. Först genomfördes en uppvärmning 2-3 minuter i egenvald hastighet, därefter ökades hastigheten med 1km/h varje minut under 3-5 minuter. Om inte max-nivå hade uppnåtts ökades lutningen med 1 % varje minut. Sammanlagt tog det mellan 5-11,5 minuter. Hjärtfrekvensen (HR) mättes regelbundet under hela testet och det högsta värdet registrerades som deltagarens HR max. Detta gjordes med hjälp av pulsklockan Polar RS 400, Finland. Samma löpband (Rodby löpband, modell RL 1700, Rodby Innovation AB, Hagby, Sverige) användes vid pre-testet som vid testtillfället. 10

2.2.3 Test-tillfälle Själva testtillfället innebar att varje deltagare genomförde: 1. Uppvärmning på löpband i egenvald hastighet under 5 minuter. 2. Hopptest i icke-uttröttat tillstånd: alla deltagare utförde först distanshoppet, följt av vila 2-3 minuter och därefter utfördes cross-overhoppet. Båda hopptyperna inleddes med två försök/ben, följt av maximala hopp tills två godkända hopp/ben kunde registreras. 3. Löpning på löpband utifrån ett uttröttningsprotokoll modifierad från Neeter (2011), vilket innebar att uppvärmningen i aktuell studie förkortades med 10 minuter. Det individualiserades utifrån varje deltagares pre-test. Alla deltagare startade med 5 minuters uppvärmning på löpbandet i en hastighet motsvarande RPE 9-12 ( mycket lätt till lätt ) (Borg 1982). Efter uppvärmningen ökades hastigheten på löpbandet med 1km/h varannan minut till en hastighet som resulterade i en hjärtfrekvens på minst 85 % av deltagarens HR max och/eller att deltagaren indikerade RPE 15 ( hård ) (Borg 1982). Vid fyra av tillfällena reglerades hastigheten med en ökning eller sänkning av 0,5 km/h för att få en lämplig intensitet. Då önskad intensitet nåddes startade 15 minuters hög-intensiv löpning. HR och RPE registrerades minut 2, 5, 10 och 15. Total distans i meter registrerades vid minut 15. 4. Hopptest i uttröttat tillstånd: Direkt efter löpningen utförde alla deltagare distanshoppet, följt av 2 minuters ytterligare löpning på samma belastning som vid den hög-intensiva delen. HR och RPE registrerades i slutet av denna. Detta för att upprätthålla uttröttningseffekten även vid cross-overhoppet som genomfördes direkt efter. Alla hopp genomfördes inom 2-3 minuter från det att deltagaren avslutat uttröttningsprotokollet respektive 2 minuters ytterligare löpning. 2.3 Reliabilitet och validitet Hoppen valdes utifrån deras vanliga förekomst och enkelhet att använda i klinik och deras ansedda förmåga att utvärdera olika aspekter av knäfunktion och hoppförmåga (Clark 2001; Eastlack, Axe & Snyder-Mackler 1999; Gustavsson et. al. 2006; Noyes, Barber & Mangine 1991). Distanshoppet har visat god test-retest reliabilitet hos oskadade (Gustavsson et. al. 2006) och ACL-opererade personer (Reid et. al. 2007) samt hos oskadade där en uttröttning av Quadriceps genomförts (Augustsson, Thomeé, Folkesson, Tranberg & Karlsson 2006). Det har till viss del demonstrerat att större sidoskillnader hos ACL-skadade eller -opererade förekommit jämfört med oskadade (Gustavsson et. al. 2006). Dess sensitivitet att urskilja 11

mellan skadat och icke-skadat ben har dock varierat mellan 42-58 % (Gustavsson et. al. 2006; Itoh et. al.1998; Noyes, Barber & Mangine 1991). Cross-overhoppet har också visat god testretest reliabilitet hos oskadade (Bogla & Keskula 1997) och ACL-opererade personer (Reid et. al. 2007). Noyes, Barber och Mangine (1991) såg i sin studie att majoriteten av patienter visade störst mängd farhågor inför detta test då tekniken instruerades. Resultat visade dock samma antal med onormala värden som för de övriga enbenshoppen samt en sensitivitet på 58 %. Multi-direktionella hopp, som till exempel cross-over, anses medföra både frontalplansoch rotationskrafter på knäet i kombination med krafter i sagitalplan. Vissa studier överväger att dessa hopp därmed är mer sensitiva på att avgöra skillnader mellan skadat och icke-skadat ben i jämförelse med uni-direktionella (som till exempel distanshopp). (Anderson & Foreman 1996 se Clark 2001) Eastlack, Axe och Snyder-Mackler (1999) anser därtill att crossoverhoppet (i en kombination med två självskattningsskalor och Quadricepsstyrka) verkar mer diskriminerade att urskilja copers (det vill säga ACL-skadade som har kunnat återgå till en hög aktivitetsnivå utan återkommande giving way eller operation) från icke-copers och relativt tidigt kan avgöra återgång eller inte till tidigare aktivitetsnivå, jämfört med distans-, timed- eller sidohopp. För att säkra reliabiliteten i aktuell studie utfördes ett pilottest i syfte att testledaren skulle få chans att träna sig i mätningar och metoder samt för att testa upplägget för respektive test-tillfälle. Standardiserad verbal och skriven instruktion och information gavs alla deltagare. En och samma testledare gav all information och instruktion samt genomförde samtliga test. I tidigare studier har viloperioden varierat från 30 sekunder till 3 minuter mellan olika hopptyper för att minska risken för uttröttning (Gustavsson et. al. 2006; Reid et. al. 2007). En studie har också visat att nästan full återhämtning på alla testparametrar (bland annat genererad kraft vid avstamp, kraftabsorbering vid landning och rörelsemönster) uppnåddes efter 3 minuters vila (Augustsson et. al. 2006) och ansågs därför vara tillräckligt för att minska risken att distanshoppet skulle påverka resultatet för crossoverhoppet i icke-uttröttat tillstånd. I enlighet med tidigare studier och för att minska risken att en inlärnings- och/eller uppvärmningseffekt skulle föreligga, utfördes dels inträning vid pre-testtillfället och dels två testförsök per ben och hopptyp före påbörjad registrering för godkända hopp i icke-uttröttat tillstånd vid test-tillfället (Augustsson, Thomeé & Karlsson 2004; Augustsson et. al. 2006). 12

2.4 Etik Varje deltagare fick information om studien syfte och vilka moment som skulle genomföras i god tid före någon testning utfördes. Vid pre-testtillfället fick alla deltagare träna in teknik för, och bekanta sig med hopptyperna och löpbandet, detta för att bland annat minska risken för skada eller överansträngning. Alla fick fylla i ett informerat samtycke och en hälsoenkät på plats innan någon testning utfördes. Deltagarna informerades om deras rättighet att när som helst avbryta sin medverkan i studien utan att behöva ange anledning eller orsak för detta. De informerades om och garanterades total anonymitet. Ingen information som kan härledas till respektive person kommer att publiceras i studien. 2.5 Statistisk analys Dataanalys utfördes i programmet STATISTICA, version 11.0, series 0112, StatSoft. Shapiro Wilks W-test användes för att konfirmera att datan var normalfördelad. Repeated measures analysis of variance (ANOVA) utfördes sedan för att jämföra beroende variabler: max- och medeltal av LSI, max- och medeltal i cm/ben och antal hoppförsök/hopp mellan faktorerna ben (icke-dominant/skadat eller dominant/icke-skadat), hopptyp (distans- eller crossoverhopp), tid (före eller efter uttröttning) och grupp (kontrollgrupp eller ACL-grupp). Där huvudeffekt för en faktor eller interaktion mellan faktorer sågs utfördes ett Tukey HSD för post hoc-analys. Oparade t-test användes för att jämföra uttröttningsprotokollets totala löpdistans, duration, sluthastighet och uppmätt HR max samt procent av HR max som uppnåddes vid hög-intensiva löpningen mellan de två grupperna. Pearsons korrelationsanalys gjordes för respektive ben, mellan distans- och cross-overhoppen före och efter uttröttning. Signifikant skillnad anges när p <0,05 och tendens när 0,1> p >0,05. Resultaten utgår ifrån medeltalet av två godkända hopp och presenteras som medelvärde ( standardavvikelse;minimummaximum) i första stycket, och som medelvärde;minimum-maximum för övriga stycken, om annat ej anges. 3. Resultat En deltagare från den oskadade gruppen deltog endast vid ett pre-test och inte vid testtillfället. Hennes data har därmed uteslutits. All övrig data var från 8 oskadade respektive 6 ACLopererade kvinnor. Data var normalfördelad. HR max var signifikant lägre hos den oskadade 13

gruppen 185,4 ( 6,1; 176-194) slag/minut jämfört med ACL-gruppen 196,2 ( 6,2; 188-203) slag/minut. Hastighet och upplevd ansträngning ökade systematiskt i båda grupperna från 7 km/h och RPE 7 under uppvärmningen till 14 km/h och RPE 19 i slutet av löpningen. Sluthastighet, HR och RPE var på samma nivå efter uttröttningsprotokollet som efter ytterligare 2 minuters löpning. Total distans, tid, sluthastighet och procent av HR max skiljde sig inte mellan grupperna och deras värden presenteras därför gemensamt. Distans 4638 ( 631,5; 3400-5760) meter, tid 25,8 ( 1,3; 24-28) minuter, sluthastighet 11,4 ( 1,4; 9-14) km/h och procent av HR max 90,2 ( 3,5; 85-97) %. 3.1 Hopptesterna Resultat av funktionstesterna presenteras i Tabell 1. 3.1.1 Före jämfört med efter uttröttning samt mellan grupperna Distanshopp: Ingen signifikant skillnad fanns i uppmätt hopplängd, cm, eller i sidoskillnad i någon utav grupperna före jämfört med efter uttröttning. Två av de oskadade deltagarna hade ett onormalt LSI (det vill säga sidoskillnad >10 %) före uttröttning, men ingen av dessa hade onormalt LSI efter. En frisk deltagare hade en sidoskillnad på >5 % både före och efter uttröttning. Ingen i ACL-gruppen hade onormalt LSI före eller efter uttröttning. Ingen skillnad fanns mellan grupperna i uppmätt hopplängd. Cross-overhoppet: Båda grupperna hoppade signifikant kortare i uttröttat tillstånd, oberoende ben. Ingen förändrad sidoskillnad syntes hos någon utav grupperna före jämfört med efter uttröttning. En i ACL-gruppen låg på gränsen för onormalt LSI före, men inte efter. En annan hade ett LSI på 111,2 % före, vilket sjönk till inom normala värden efter. Ingen ur den oskadade gruppen hade onormala LSI-värden före, däremot hade två onormala efter. Ingen skillnad fanns mellan grupperna i uppmätt längd. Antal hoppförsök: I icke-uttröttat tillstånd behövde oskadade signifikant fler hoppförsök att uppnå 2 godkända hopp (2,6; 2-4 försök), jämfört med ACL-opererade (2,2; 2-4 försök) oavsett hopptyp. Denna skillnad fanns inte i uttröttat tillstånd. ACL-opererade hoppade signifikant fler hopp på det opererade benet efter uttröttning (2,5; 2-4 försök) jämfört med före (2,0; 2-2 försök) oavsett hopptyp. Ingen skillnad i antal hoppförsök för oskadade, före jämfört med efter uttröttning syntes. 14

3.1.2 Resultat mellan och inom distans- respektive cross-overhoppet En signifikant större sidoskillnad i absoluta värden syntes för cross-overhoppet (16,0; 1,2-47,0 cm) jämfört med distanshoppet (4,4; 0,2-15,0 cm), oberoende grupp eller före/efter uttröttning. Denna skillnad återspeglas i LSI-värdena, där både distans- (98,3; 87,0-108,4 %) och cross-overhoppet (101,2; 87,1-112,2 %) är inom normalt intervall. Ingen av deltagarna hade en sidoskillnad på >15 % i något utav hoppen. Antal personer för respektive grupp, hopp och tillstånd med LSI-värden <90 % respektive <95 % presenteras i tabell 2. En frisk deltagare hade en sidoskillnad på >10 %, och 3 en sidoskillnad på >5 % vid sammanlagt 2 av 4 test (distans- och cross-overhopp före och efter uttröttning). Ingen av de ACL-opererade hade ett LSI <95 % eller >105 % i mer än 1 av 4 test. Det krävdes signifikant fler hoppförsök att uppnå 2 godkända hopp för cross-over (2,6; 2-4 försök) jämfört med distanshoppet (2,2; 2-4 försök) oavsett grupp och oberoende uttröttning eller ej. Ett starkt samband fanns mellan de två hopptyperna hos ACL-opererade, det vill säga att deltagare som hoppade ett långt distanshopp tenderade att hoppa långt även på cross-overhoppet för båda benen före och efter uttröttning, r=0,84-0,90 (Vincent & Weier 2012, s.106). Hos oskadade var detta samband lågt till moderat, det vill säga att deltagare som hoppade långt på distanshoppet inte lika ofta tenderade hoppa långt på cross-overhoppet eller vise versa för båda benen före, r=0,33-0,59, och starkt efter, r=0,82. 3.1.3 Max- jämfört med medelvärde Cross-overhoppets godkända försök nummer 2 av 2 var signifikant det längsta hoppet jämfört med försök nummer 1, i båda grupperna oavsett före eller efter uttröttning. Det var signifikant längre hoppvärden vid val av max-resultat jämfört med ett beräknat medeltal av 2 hoppförsök för både distans- (medelvärde 124,0 cm mot 120,9 cm) och cross-overhoppet (medelvärde 373,3 cm mot 363,3 cm), oberoende av grupp, tillstånd eller vilket ben som utförde hoppet. Ingen signifikant skillnad fanns mellan max-lsi och MD-LSI. 15

Tabell 1 Resultat av funktionstester. Medelvärde±standardavvikelse (minimum-maximum) för hopplängd i cm för oskadade och ACL- opererade deltagares olika ben, sidoskillnad i cm samt LSI (leg symmetry index) i %. Icke-dominant/ Dominant/ Ickeopererat Sido-skillnad (cm) LSI (%) Oskadade (n=8) Opererat (cm) (cm) Distans Före 108,8±18,4 (86,0-131,5) 114,4±17,3 (87,5-132,3) 5,5±5,2 (0,5-15,0) 95,1±4,5 (87,0-99,6) Efter 109,9±20,6 (85,3-148,8) 110,7±17,2 (89,0-137,3) 4,5±3,8 (1,0-11,5) 99,1±5,0 (91,9-108,3) Skillnad 1,1-3,7-1 +4 %-enhet Cross-over Före 348,9±54,4 (264,8-431,5) 349,0±57,8 (266,0-412,8) 14,2±8,4 (1,2-30,7) 100,3±4,8 (92,0-105,8) Efter 343,6±60,7 (262,8-457,5) 335,7±54,9 (268,5-434,0) 21,1±15,2 (5,5-47,0) 102,4±7,5 (87,1-112,2) Skillnad -5,3-13,3 + 6,9 +2,1 %-enhet ACL-opererad (n=6) Distans Före 133,4±14,0 (117,3-157,0) 135,3±16,1 (118,8-165,0) 4,5±3,5 (1,5-9,8) 98,8±4,1 (92,7-102,8) Efter 134,6±13,4 (115,8-155,8) 133,2±14,7 (108,3-152,5) 2,4±2,8 (0,2-7,5) 101,2± 3,1 (98,3-106,9) Skillnad +1,2-2,1-2,1 +2,4 %-enhet Cross-over Före 396,2±29,9 (342,0-431,3) 394,2±38,1 (337,8-432,5) 17,6±18,6 (4,2-42,5) 100,9±6,7 (90,2-111,2) Efter 384,4±24,6 (346,8-417,5) 379,9±25,7 (338,3-409,8) 9,8±4,3 (5,5-16,0) 101,2±2,7 (95,9-103,8) Skillnad -11,8-14,3-7,8 +0,4 %-enhet Alla (n=14) Distans Före 119,3±20,4 (86,0-157,0) 123,3±19,4 (87,5-165,0) 5,1±4,4 (0,5-15,0) 96,7±4,6 (87,0-102,8) Efter 120,5±21,4 (85,3-155,8) 120,3±19,4 (89,0-152,2) 3,6±3,5 (0,2-11,5) 100,0± 4,3 (91,9-108,4) Skillnad +1,2-3,0-1,5 +3,3 %-enhet Cross-over Före 396,2±50,3 (264,8-431,5) 368,4±53,9 (266,0-432,5) 15,7±13,2 (1,2-42,5) 100,5±5,5 (90,2-111,2) Efter 361,1±51,2 (262,8-457,5) 354,6±48,9 (268,5-434,0) 16,3±12,8 (5,5-47,0) 101,9±5,8 (87,1-112,2) Skillnad -35,1-13,8 + 0,6 +1,4 %-enhet Tabell 2 Antal personer inom varje grupp, som har en sidoskillnad på mer än 10 % och 5 %, det vill säga ett LSI lägre än 90 % och 95 %, för respektive distans- och cross-overhopp före och efter uttröttning. Distans före LSI <90 % LSI <95 % Distans efter LSI <90 % LSI <95 % Oskadade (n=8) 2 3 Oskadade (n=8) 0 2 ACL (n=6) 0 1 ACL (n=6) 0 1 (106.9 %) Cross-over före Cross-over före Oskadade (n=8) 0 2 Oskadade (n=8) 2 4 ACL (n=6) 1 (111.2 %) 2 ACL (n=6) 0 0 16

4. Diskussion Syftet med studien var att se hur två kliniskt utförbara enbenshopp, distans- och crossoverhopp, kan urskilja mellan uttröttat och icke-uttröttat tillstånd efter en generell uttröttning, det vill säga cirka 25 minuters löpning på löpband varav 15 minuter på hög-intensiv nivå. Syftet var också att se om det fanns någon skillnad i hopprestation mellan ACL-opererade kvinnor som återgått till sin tidigare aktivitetsnivå och oskadade, generellt fysisk aktiva kvinnor. 4.1 Uttröttningseffekten av respektive hopp Ett av huvudfynden i aktuell studie var att både oskadade och ACL-opererade hoppade signifikant kortare på cross-overhoppet, som en effekt av uttröttning. Detta hopp kan därmed anses vara känsligt att avgöra skillnaden mellan uttröttat och icke-uttröttat tillstånd, vid denna typ av uttröttning. Samma resultat syntes inte för distanshoppet. Det kan därvid spekuleras i om detta hopp inte är tillräckligt känsligt att känna av den uttröttning som skedde. En förklaring skulle kunna vara att denna typ av uttröttning framförallt aktiverar typ I- och IIamuskelfibrer som är mer uthålliga och aktiva vid submaximalt arbete medan distanshoppet som innebär ett kort, explosivt muskelarbete kanske framförallt aktiverar typ IIb-fibrer (Lännergren, Westerblad, Ulfendahl & Lundeberg 2007, s.127ff). Fibrer som därmed varit mer vilande under uttröttningen. Cross-overhoppet som innebär tre hopp och därmed kräver en annan typ av uthållig kraftutveckling skulle däremot kunna utnyttja de fibertyperna som uttröttningsprotokollet faktiskt har aktiverat och tröttat ut. I studien av Augustsson et. al. (2006) visades dock att distanshoppet var signifikant kortare vid isolerad uttröttning av Quadriceps med 50 % av 1RM jämfört med 80 % av 1RM. Vilket innebär att den mer uthålliga styrkan (50 % av 1RM), som kanske främst aktiverar typ IIafibrer påverkade distanshoppet mer än vad den mer explosiva styrkan av typ IIb-fiberaktivitet (80 % 1RM) gjorde. I denna studie diskuterades inte huruvida olika fibertyper kan vara orsaken då både 50 % som 80 % av 1RM visade signifikant kortare distanshopp jämfört med i utvilat tillstånd. Slutsatsen var istället att en stark Quadriceps är nödvändig för optimalt utförande av distanshoppet. Detta kan till viss del stödjas av aktuell studie där uttröttningsprotokollet inte är lika inriktad mot att isolerat trötta ut Quadriceps, utan att få en mer generell uttröttning i flera muskelgrupper och därmed syns inte samma resultat. En annan 17

förklaring till att uttröttningen gav en signifikant förändring för cross-overhoppet men inte distanshoppet skulle därmed också kunna vara att fler muskelgrupper aktiveras vid detta hopp. Muskelgrupper som påverkas mer av den generella uttröttningen. Ännu en förklaring kan vara att en ytterligare uttröttningseffekt förelåg, som ett svar på att dels distanshoppet och dels 2 minuters löpning utfördes strax före. Effekten av inlärning skulle också kunna vara en förklaring till att distanshoppet inte visade någon förändring. Studier har påvisat en signifikant skillnad i absoluta värden mellan testtillfälle 1 och 2 men inte mellan 2 och 3, för både distans- och cross-overhoppet, och det har rekommenderats att dessa tränas in före stabila värden används (Gustavsson et. al. 2006; Reid et. al. 2007). Detta är något som deltagarna fick göra vid pre-testtillfället, och därutöver uppmuntrades att fortsätta göra hemma. Samma effekt syntes hursomhelst inte för crossoverhoppet, vilket verkade vara svårare eller mer krävande då fler hoppförsök behövdes jämfört med distanshoppet. Även i litteraturen har detta hopp antytts vara svårare och spekulerats i att fordra än mer inträning jämfört med till exempel distanshoppet (Reid et. al. 2007), vilket därmed skulle tala emot att en inlärningseffekt syntes för distans- men inte cross-overhoppet. För att minska risken för denna tvetydlighet i framtida forskning kan mätningar göras även vid pre-testtillfället för att få basvärden att jämföra med. 4.2 Oskadade vs. ACL-opererade Ett annat huvudfynd var att ingen förändrad sidoskillnad syntes hos vare sig ACL-opererade eller oskadade deltagare, som svar på uttröttning i något utav hoppen. Ett inklusionskriterie för ACL-opererade var att de skulle ha ansetts färdigrehabiliterade, det vill säga visat normala värden vid till exempel funktionstester samt återgått till sin tidigare aktivitetsnivå. Före uttröttning hade alla mycket bra LSI-värden för båda hoppen (medelvärde 98,8 %) vilket var nästintill identiskt efter (101,2 %). Liknande resultat syntes hos den oskadade gruppen. En förändring var dock signifikant efter uttröttning och det var att antal hoppförsök för att uppnå två godkända hopp på det opererade benet ökade från 2,0 före uttröttning till 2,5 efter. Detta syntes inte på det icke-opererade benet eller hos oskadade och kan indikera att en liten skillnad ändå förelåg. Augustsson, Thomeé och Karlsson (2004) såg i sin studie liknande resultat för distanshoppet, det vill säga ingen av de ACL-opererade hade ett onormalt LSIvärde (<90 %) före den isolerade muskeluttröttning av Quadriceps. I den studien visade däremot 68 % onormala LSI-värden efter, vilket aktuell studie inte kunde påvisa. Det finns 18