KALIFORNIEN INLEDNING Nedanstående är ett manus som till större delen användes vid presentationen och provningen av kaliforniska viner vid Munskänkarnas i Hunnebostrands provning 2007-09-29. Speciellt på slutet hoppade jag över en del eftersom jag kände att jag drog ut på tiden väl mycket. Som framgår är en del självupplevt, andra delar har hämtats ur olika publikationer och rätt mycket fanns med i en tidigare provning, som jag ledde i Hamburgsund i oktober 2003 även om jag fann att verkligheten förändrats och delar fick arbetas om. Sidindelningen har gjorts så att själva texten ryms på sex sidor (förutom denna). Bengt Helmerson Sida 1
KALIFORNIEN VINHISTORIA Då de första européerna (vikingarna) nådde Amerikas ostkust fann de, att där växte vildvin av flera olika slag. Namnet Vinland syftar naturligtvis på detta. Även i Västindien och Florida fann spanjorerna vildväxande vin och började göra vin av druvorna. I nordöstra staterna växte bl a Vitis labrusca, som man länge gjorde vin av, som inte smakade något vidare. Druvan sägs ge en konstig, söt, viltliknande smak. Man säger att vinet smakar våt päls och har en direkt motbjudande doft. Man brukar kalla dem foxy wines och de smakar alltså räv och inte apa. I Florida fanns Vitis rotundifolia, som förutom runda blad har den märkliga egenskapen, att druvorna växer enstaka på rankorna, inte i klasar. Druvan är härdig mot många sjukdomar och tål Floridas varma klimat bra, men tyvärr blir vinet knappt drickbart. Försök på ostkusten att odla europeiska Vitis vinifera gick inte alls bra. De ville inte ta sig trots att man hämtade duktiga vinodlare och vinmakare från Europa. Man prövade hybrider mellan amerikanska vinarter och vinifera, men rävsmaken fanns kvar. I Kalifornien lyckades man bättre med vinodling. Redan i slutet av 1700-talet kom spanjorerna söderifrån och anlade missionsstationer utefter kusten och de hade med sig vinifera-stockar från odlingar söderut, Argentina och Chile t ex. De odlade en druva, som kom att kallas Mission, och som anses vara samma som den chilenska País, i Argentina kallad Criolla. Från amerikanska ostkusten exporterade man i mitten av 1800-talet sticklingar till England och Frankrike. Då drog en sjukdom fram i praktiskt taget hela Europa och förstörde vinodlingarna. Det tog några år innan man fann orsaken vinlusen, Phylloxera vastatrix. Det var den som hade förhindrat odlarna på USAs ostkust att odla vinifera. Botemedlet blev att ympa vinifera på amerikanska stockar av labrusca eller andra arter, och detta gjordes nu både i USA och i Europa. Även i USA odlas numer nästan enbart vinifera. USA är nu bland de 5-6 största vinnationerna och det mesta kommer förstås från Kalifornien, men man odlar faktiskt vin i samtliga stater utom i Alaska. I fortsättningen skall det dock bara handla om Kalifornien. Den första vinodlingen anlades 1782 på en missionsstation söder om dagens Los Angeles. De första vinerna på Mission-druvan användes mest som nattvardsvin. Först i mitten av 1800-talet började intresset för odling och framställning av bättre viner vakna. Det var samtidigt tiden för den stora guldruschen. En av de allra första moderna vinodlarna var ungrare och politisk flykting och hette Agoston Haraszthy. Han köpte 1857 en vingård i Sonoma, som han gav namnet Buena Vista. 1861 gjorde han på uppdrag av guvernören en resa i Europa och köpte upp massor av sticklingar. Det blev dyrt för staten, som ej ville betala. De sticklingar som överlevde transporten planterade han då på sin egen vingård. Bland sticklingarna fanns många av den druva som kommit att kallas Zinfandel men är identisk med Primitivo och som ju har sitt egentliga ursprung på västra Balkan. Under guldruschen växte efterfrågan på goda viner (och betalningsförmågan) och mängder av vingårdar anlades framförallt i Napa Valley och i Sonoma. Allt såg bra ut och man anade stora framgångar för vinodlandet och för en begynnande vinindustri. Men vinbönderna i Kalifornien fick det inte lätt! Svårigheterna för odlarna kom slag i slag. Det började med phylloxeran, vinlusen, som inte funnits på västkusten eller i Sydamerika. Men på tidigt 1900-tal etablerade den sig i Kalifornien, men man hade lärt sig att bruka amerikanska rotstockar och ympa vinifera på dem. Sida 2
Då USA drogs in i första världskriget kom nästa smäll. Arbetskraftsbrist fick ned vinproduktionen till en mycket låg nivå och var en besvärlig ekonomisk påfrestning. Nästan direkt därefter började förbudstiden, och då kan man verkligen tala om katastrof. Från 1919 till 1933 förbjöds all försäljning av såväl vin som sprit. Endast några få vingårdar fick dispens för att framställa nattvardsvin och endast dessa kunde fortsätta med vinodling. Av dessa är fortfarande ett par bland de mera kända: Beringer och Christian Brothers, den senare verkligen ett kloster. Andra fick odla annat eller låta sina marker gå i träda. Då äntligen förbudstiden var över hade i stället den stora depressionen slagit till och få hade pengar att investera i vinodling. Då tiderna började se bättre ut ja då var det dags för andra världskriget och historien med arbetskraftsbrist upprepade sig. Innan man äntligen kom igång med vinodling igen hade det nästan gått 50 år. Den kunskap som tidigare fanns hade gått förlorad och det var inte lätt att börja om. Kvaliteten på det som tillverkades under 50- och 60-talen var inte hög. Billiga bordsviner ($1.75 för en gallon 1960-61) och olika starkviner med fantasinamn som Sherry och Port ($2.50 per gallon vid samma tid) kunde man få på det lokala nederlaget för en av de än så länge rätt få producenterna. Man tog med sin egen gallon-jug (flaska eller kagge) med öra att bära i och så fylldes den direkt från ett fat. En gallon motsvarar 3,75 liter, alltså fem helbuteljer. Med andra ord kostade en hela bordsvin 1.75 och en hela starkvin 2.50 kr eftersom dollarkursen då var drygt fem kr. Bland tillverkarna var då Christian Brothers en av de mest kända. Mot slutet av 60-talet startade uppsvinget och kvaliteten höjdes. Ett skäl var att University of California hade ett campus i Davis, NO om San Fransisco och nära Sacramento. Det var ett jordbruksuniversitet och vinodling och vinframställning ingick. En institution speciellt för oenologi och vitikultur hade skapats och började få effekt. Man forskar inom odling (skapar hybrider och nya kloner) och framställning och hjälper odlare med råd om druvval vid odling på just deras vingårdar med sitt klimat och sin jordmån. Kvaliteten på kaliforniska viner steg till dittills okända höjder och priserna följde förstås efter. När jag kom tillbaka efter tio år (1971) och såg prislappar på $4-5 för en enda normalbutelj häpnade jag och ännu värre var det ytterligare tio år senare $7-8, ja 10 för en flaska gott vin. Då var ju inte heller dollarkursen så behagligt låg utan låg på 8-9 kronor. Kvalitetsutvecklingen av kaliforniska viner har fortsatt och man har ju nått upp till toppnivåer tänk bara på Opus 1. Genom samarbete mellan odlare och producenter i Kalifornien och kollegor från olika europeiska länder har vinkunnandet fått nya europeiska injektioner samtidigt som européerna fått del av rön från amerikansk forskning. ODLINGSFÖRUTSÄTTNINGAR Kalifornien är ungefärligen likformigt med Sverige, inte lika långt men något bredare men ungefär samma areal. Klimatet skiljer sig mellan norr och söder, och även med avståndet till kusten. Norra delen av staten ligger på ungefär samma breddgrad som mellersta Spanien eller Syditalien den södra delen ligger på samma bredd som mellersta Marocko rejält hett alltså. Kalifornien är ur vinodlingsperspektiv lyckligt lottat geologiskt. Bergen har veckats på ett förmånligt sätt: bergskedjorna och dalarna emellan från norr till söder löper. I statens mitt löper den breda Central Valley, med ett mycket varmt och torrt klimat. Förr odlades här endast druvor för russin. Närmare kusten löper flera bergskedjor och dalarna emellan parallellt med kusten och utanför finns Stilla Havet, som här är kallt. Dagarna kan vara varma och om natten kryper dimmorna upp från Stilla Havet och modererar nattemperaturen - ofta även på förmiddagstimmarna. Speciellt märkbart är detta dels i de norra distrikten, Mendocino, Napa och Sonoma men även i sydliga Santa Barbara. Sida 3
Jordmånen varierar också rätt mycket i dalgångar ofta bördiga jordar med tunga slam- och lerjordar medan bergssluttningarna är mer grusiga och ibland kalkhaltiga och bättre dränerade. Uppfattningen i Kalifornien skiljer sig rätt mycket från det franska idealet med kämpande vinplantor i magra jordar och utan konstbevattning för att nå hög kvalitet. I stället konstbevattnar man och odlar på bördiga jordar och får fram hög kvalitet! Typiskt för Kalifornien är också, att man inom ett och samma område kan ha så skiftande mikroklimat att druvvalet kan skilja sig kraftigt från en vingård till grannens. AVA och andra beteckningar på viner Först 1978 infördes lagstadgade vinbegrepp i USA. AVA betyder Approved Viticultural Area och fastställs av BATF (Bureau of Alcohol, Tobacco and Firearms). AVAs finns för distrikt över hela USA och var 1993 (efter 15 år) 117 stycken - 65 i Kalifornien - men på ytterligare nästan 15 år har många tillkommit. Reglerna kompletterades 1995 med förbud mot fantasinamn och intrång på utländska vinnamn såsom Chablis, Burgundy, etc. Dessa regler efterlevs dock ej har jag kunnat konstatera. Man får inte heller använda begrepp som Special Selection eller Grand Reserve. De enda godkända beteckningna för en producents prestigeviner är Reserve och Private Reserve. En stat är ett AVA men mindre områden kan få godkänt som AVA om området är unikt vad beträffar klimat och jordmån, har klara gränser och gemensam historia som vinodlingsområde. Ett AVA är i sig inte någon kvalitetsbeteckning!! Man skiljer på vad som kallas Varietal Wines (huvudsakligen gjorda på en bestämd druva), Semi Generic Wines, Generic Wines och Sparkling Wines. Om man för ett Sparkling Wine använder ordet champagne, vilket man fortfarande gör, måste man även bifoga en förklaring om vilken teknik som använts. Vad beträffar Semi Generic Wines och Generic Wines så finns inte många regler alls och det är de enkla vinerna som har dessa beteckningar. Fortfarande används felaktigt och olagligt - namn som Sherry, Port, Chablis, Rhine, Chianti och Burgundy för sådana viner och de säljs troligen ännu i dag mest i gallon- eller halvgallon-jugs. För ett tiotal år sedan var det i alla fall så. Enligt BATFs regler måste om staten anges i etikett-texten minst 75 % av druvorna ha odlats inom staten, men för Kalifornien har staten bestämt, att 100 % skall gälla. Nämns ett county måste 75 % av druvorna komma därifrån. Om ett AVA anges krävs 85 % av druvorna från detta AVA. Observera att förkortningen AVA inte anges på etiketten utan bara namnet. Köparen måste själv veta vad området står för. (Härigenom skiljer sig systemet väldigt mycket från t ex de franska eller italienska klassificeringsmetoderna.) Om producenten även anger vingårdens namn eller en årgång på etiketten måste 95 % av druvorna komma från denna vingård respektive vara från det året. Varietal Wines skall ange druvans namn. Andra druvor får blandas in, men minst 75 % måste vara av den angivna druvan. Vinlagen innehåller också bestämmelser om syramängd, alkoholhalt, tillsatser mm. Men någon egentlig bedömning av det färdiga vinet görs ej utan endast att formella regler iakttagits vid odling och produktion. Sida 4
DRUVSORTER Bland blå druvor är ju Zinfandel Kaliforniens egen speciella druva och den odlas på många håll. Denna druva kan ge halvsöta blush wines, som det ni har i glasen och som varit mycket populära vid garden parties, som är en del av livsstilen i hela staten, eller på tak- och terrass parties, som är motsvarigheten i t ex centrala San Francisco. Men zinfandel kan också ge mousserande viner, dessertviner och enkla rödviner men också stora, kraftiga, eldiga kryddiga och djupt röda viner med mycket frukt och alkohol och som tål rejäl lagring. Bäst blir de från de svala nordliga områdena. Cabernet sauvignon är druva nummer två och är även den bäst i norr. Av denna druva, med viss inblandning av Cabernet Franc och Merlot, görs de verkliga toppvinerna Opus One och Dominus Estate. Merlot har ökat i användning på senare år och viner från denna druva har nått en förnämlig nivå. Cabernet Franc, Petit Verdot, Carignan och Grenache odlas en del, men används huvudsakligen som inblandningsdruvor för att ge mer finess och komlexitet åt Cabernet Sauvignon-viner, som annars tenderar att bli alltför mäktiga, sträva och täta. Även den italienska Barbera används för inblandning. Däremot har Syrah sent fått uppmärksamhet i Kalifornien. Pinot Noir har man också, dels i norr och dels i Santa Barbara, funnit tillräckligt svalt klimat för och man har också nått storhet i vinerna. Få vingårdar har prövat att odla den sydfranska druvan Mourvèdre. I deldistriktet Carneros i sydligaste Sonoma, nära San Francisco Bays norra kust ligger vingården Cline, som länge haft en Mourvèdre av klass, gjord på druvor från gamla stockar. Den provar vi i kväll. F ö rekommenderas deras Zinfandel, som är alldeles utmärkt och till ett rimligt pris, 89 kr. Den innehåller för all del bara 75 % zin. I UC Davis sysslar man, utom med ren forskning, även med att framställa korsningar mellan olika vinifera-sorter och hybrider mellan olika arter. Bland korsningarna ger Ruby Cabernet (mellan Cabernet Sauvignon och Carignan) ett mycket mjukt och snällt vin. Bland de gröna druvorna är Chardonnay nummer ett både vad beträffar kvalitet och odlingsareal. Man har i Kalifornien övergett de hårt ekade och yppiga viner som på 70-talet var idealet till att skörda tidigare vilket resulterar i friskare viner med mer syra och större komplexitet. En del odlare överdrev detta och skördade redan innan druvorna uppnått nödvändig mognad. Nu har man lärt sig och framställer fantastiska Chardonnay-viner. Tidigare var French-Colombard den mest populära och mest odlade gröna druvan - den är syrarik och tål ett varmt klimat bra. Någon högre kvalitet på vinerna blev det inte och nu används den mest som inblandningsdruva för att höja nivån av syra i ett vin. Chenin Blanc odlas också mycket men ger inte så förnämliga viner i Kalifornien som hemma i Loire. Sauvignon Blanc är en druva på frammarsch i Kalifornien. Robert Mondavi, en av de ledande producenterna, började sälja de fatlagrade vinerna under namnet Fumé Blanc, medan de friskare, ej fatlagrade vinerna skulle säljas under namnet Sauvignon Blanc. Det blir ju dock inte alltid som man tänkt sig. Konkurrenterna började kalla bägge varianterna för Fumé Blanc, så vi får betrakta Fumé Blanc och Sauvignon Blanc som synonymer. Riesling är ett besvärligt begrepp i Kalifornien. Den kallas Johannisberg Riesling eller White Riesling. Om man ser namnet Franken Riesling så är det druvan Silvaner man menar. Slutligen finns en Emerald Riesling, som är en korsning mellan Riesling och Muscadelle. Naturligtvis ligger institutionen i Davis bakom den druvan. Ingen av dessa druvor har dock börjat odlas i stor skala i Kalifornien. En grön druva som blivit alltmer populär är Viognier. Den ger rätt tunga, aromatiska, alkoholstarka och smakrika vita viner, vilket kompenserar att syrahalten är ganska låg. Förutom som Varietal Wine användes Viognier i Kalifornien som på andra håll i världen som inblandningsdruva i både vita och röda viner. Sida 5
VINDISTRIKTEN Kaliforniens vinodlingsdistrikt brukar delas in i regioner, men man är inte alltid överens om indelningen. Utefter kusten från norr till söder kan man tala om North Coast, Central Coast (ibland delat i North Central Coast och South Central Coast) och South Coast. I inlandet finns Sierra Foothills som i princip är det gamla guldgrävarlandet på vägen från Sacramento (huvudstaden) upp emot Squaw Valley och Reno i Nevada. Emellan Sierra Nevada och kustdistrikten sträcker sig den långa Central Valley från nära Oregon-gränsen till i höjd med Santa Barbara. Kartorna visar vindistrikten från åren 1982, 1996 och 2004. Det är uppenbart vilken utveckling och tillväxt som skett. Går vi tillbaka till omkring 1960 var det utom Sonoma och Napa endast enstaka odlare och vingårdar söder om San Francisco som man kände till. Längst i norr ligger Mendocino och Lake (som ofta betraktas som ett distrikt) räknade som de förnämsta efter Sonoma och Napa. Tre dalar, Anderson, McDowell och Potter Valley finns inom området liksom två rätt stora sjöar, Lake Mendocino och Clear Lake. 1960 besökte jag Clear Lake för att bada och åka vattenskidor och då fanns bara på något enstaka ställe några planterade vinstockar och vi betraktade det inte då som vinodlingsområde. Men det var faktiskt de första små odlingarna inom området vi då beskådade. Sedan dess har vinodlingarna utökats och speciellt odlar man med framgång de druvor som trivs i svalare klimat såsom Pinot Noir och Riesling. Här finns några kända producenter Fetzer, Roederer, och Kendall-Jackson. Producenten Roederer har mousserande viner som specialitet. Söder om dessa ligger de mest namnkunniga distrikten Sonoma och Napa Valley. Sonoma närmast kusten består av en norddel och en syddel med staden Santa Rosa emellan. Det är ett oerhört vackert landskap. Norrdelen består av sex delområden, av vilka kanske Russian River och Dry Creek Valley är de mest namnkunniga. Här finns några utomordentligt fina producenter: Pedroncelli, Simi och Geyser Peak. I syddelen, omfattande själva Sonoma Valley samt Carneros, odlas med fördel Zinfandel och Cabernet Sauvignon i Sonoma Valley, där några av de bästa vingårdarna är Glen Ellen, Ravenswood, Kenwood och Valley of the Moon. Carneros ligger längst söderut närmast San Fransisco Bay, där klimatet är allra svalast. Där är druvorna Pinot Noir och Chardonnay bättre och ger strålande viner. Ungraren Haraszthy s ursprungliga vingård Buena Vista hör hemma här och framställer fortfarande utomordentliga viner. Cline, som jag nämnt för Mourvèdre och Zin finns ju också här. Napa Valley, ligger innanför och parallellt med Sonoma och är en 54 km lång, väl skyddad dal med bördig jord nere i dalen, där de flesta vingårdarna ligger, medan sluttningarna och den nordligaste delen av dalen har de där grusblandade och väldränerade jordarna, som vi här i gamla världen anser bäst för vinodling. Cabernet Sauvignon och Chardonnay är de viktigaste druvsorterna och man åstadkommer en del oerhört eftersökta prestigeviner på många av vingårdarna. Producenter som Beaulieu, Beringer, Dominus, Heitz (Martha s Vineyard), Inglenook, Charles Krug, Louis M. Martini, Rutherford Hill, Stag s Leap och Robert Mondavi (med Opus One) är alla berömda och en del av dem producerar viner, som är jämbördiga med de allra bästa franska. Vid sidan av dessa, de mest berömda, finns det massor av andra, som är för små för att bli kända, men som ändå gör förnämliga viner. Ett besök i Napa Valley är för vinälskaren ett dilemma lika svårt som åsnans val mellan två hötappar det är bara fler hötappar här. Man kan utan vidare prova vin en vecka här och ändå bara hinna med en liten andel av de fina vingårdarna. North-Central Coast är ett område från San Fransisco i norr ner till Monterey i söder. Slättlandet i området är ganska varmt medan bergssluttningarna har ett svalare klimat. Jordmånen där består av grusblandad lera med inslag av kalksten, alltså en bra jordmån för vinodling. Ett fint delområde ligger i Livermore Valley öster om San Fransisco Bay och öster om de berg som avgränsar det man brukar kalla SF Bay Area. Här startade välkända Wente Brothers redan på 1880-talet sina odlingar och sin produktion. Sida 6
Ett annat delområde sammanfaller nästan med Silicon Valley mellan San Mateo och San José. Här ligger familjeägda Mirrasou startat redan 1854. Ända fram till 1960-talet sålde man sitt vin till andra vinfirmor och levde endast på odlandet. Då vände allt snabbt och man blev en av de tekniskt mest fulländade producenterna. Här uppfanns den skördemaskin som medan man skördar (i nattens svalka) även lufttätt pressar druvorna ute på fälten. I södra delen av området uppe i Santa Cruz Mountains (som skyddar från Stilla Havets vindar) anlade Paul Masson vinodlingar. Han är inte känd för kvalitet utan för kvantitet och smart marknadsföring tänk på de av metallfolie övertäckta vinkarafferna som brukade säljas på alla världens Tax-free Shops! South-Central Coast följer söder om Monterey ned till Santa Barbara. Här borde ju klimatet egentligen vara för varmt för odling av kvalitetsdruvor, men från kusten skär djupa dalgångar in i landet i sned vinkel och Stilla Havets mycket kalla dimmor kan krypa upp i dalarna och kyla ner odlingarna. Det finns tre delområden: San Louis Obispo North resp. South och Santa Barbara. Odling av Pinot Noir och Chardonnay går utmärkt i dessa dalar och de bästa vingårdarna där nere har visat upp förbluffande resultat. Till dessa räknas bl. a. Zaca Mesa och Byron. South Coast var det vinområde söder om Los Angeles där de första vinodlingarna anlades av spanjorerna i slutet av 1700-talet och då vid missionsstationerna. Det gällde då Mission-druvan. 1833 startades de första odlingarna av franska druvor och 1850 tillkom stora odlingar söder om LA i Anaheim. Det gick riktigt bra tills en sjukdom, kallad Pierces sjukdom, förstörde alla vinfält totalt. Detta upprepades sedan i San Gabriel Valley med samma resultat. I Cucamonga, öster om LA, lyckades man bättre och där klarade man t o m av att genomlida förbudstiden genom att sälja druvor och druvmust för hemmabruk och naturligtvis samtidigt till illegal destillering. Man odlade här mest druvor för starkviner och när nu intresset gått över till lättare kvalitetsviner har hela distriktet minskat både i areal och i renommé. Numera odlas druvor till russin och bordsdruvor. Central Valley är det största distriktet i Kalifornien och producerar 75 % av allt Kaliforniskt vin. Dalen är bortåt 65 mil lång och har ett mycket hett klimat. Jag har själv passerat dalen på tvären på väg från Sierras till San Fransisco och uppmätt 112 grader F, vilket motsvarar 44 grader C. Den breder ut sig mellan det mäktiga Sierra Nevada och kustbergen och består i söder delvis av öken, medan man i norr har bra matjord. Konstbevattning är nödvändig. Förr var det bordsdruvor och russin som huvudsakligen producerades, men i dag görs hyggliga viner i stora delar av distriktet, men kvaliteten kan inte mäta sig med vinerna från kustdistrikten. Trots klimatet finns här världens största vinproducent, Ernest & Julio Gallo. Brödernas företag lyckades stoppa producenterna i Chianti Classico från att använda sin urgamla beteckning gallo nero på vinerna. Den svarta tuppen får numera bara användas i bild. 1933 startade bröderna Gallo sitt företag, som i dag producerar massor av viner av alla slag med tonvikten på enklare viner och även s k Wine Coolers, som är vin med smaksättning av bärsafter eller kryddor. Gallo producerar dock även kvalitetsviner och dessa är ofta mycket prisvärda. Många olika märken används och numera finns inom Gallos sortiment även prestigemärket Turning Leaf. Tidigare kallades ett distrikt Lodi & The Mother Lode. Lodi ligger strax sydost om huvudstaden Sacramento och The Mother Lode nordost om Sacramento i gammalt guldgrävarland utmed huvudvägen mot Squaw Valley och Reno i Nevada. Det kallas numer Sierra Foothills. Här är klimatet svalare och vattentillförseln god, så konstbevattning förekommer inte. Vingårdarna i Sierra Foothills tillverkar utmärkta vita viner av Chardonnay, Sauvignon Blanc och Riesling men röda av framförallt Zinfandel. Lodi har blivit ett eget AVA och trots att det ligger inom Central Valley lyckas man göra högkvalitativa viner. Det beror på att man får in sval havsluft från San Francisco Bay som blåser upp utefter Sacramento River. Så rynka inte på näsan åt viner från Lodi. Sida 7