Föreställningar om elevhälsa

Föreställningar om elevhälsa Ingrid Hylander Karolinska Institutet Verksamhet som rör elevers fysiska och psykiska hälsa har länge funnits i svenska grundskolan, men fr.o.m. 1 juli i år får elevhälsan ett tydligare stöd i den nya skollagen. Där betonas att arbetet med elevhälsa i huvudsak ska vara förebyggande och hälsofrämjande. Trots mycket skrivande såväl internationellt som i Sverige om en förändrad inriktning av elevhälsoarbetet från ett snävt diagnosticerande till ett hälsofrämjande perspektiv finns det få studier som entydigt visar på en sådan förändring. Detta väckte frågor som behandlats i det aktuella projektet med medel från Vetenskapsrådet. Syftet med projektet var att undersöka vilka föreställningar elevhälsans professioner (läkare, sköterskor, psykologer, kuratorer och specialpedagoger) har om elevhälsa, om professionerna skiljer sig åt i sina föreställningar om elevhälsan samt hur olikheter i perspektiv på elevhälsa hanteras när professionerna samverkar med varandra. Skolhälsovård och elevvård byggdes ut under hela 1900- talet i Sverige. Skolläkare har funnits i skolan sedan 1800- talet, medan skolsköterskor introducerades som lusfröknar på 1920- talet. Psykologer och kuratorer som tillsammans kom att utgöra den särskilda elevvårdspersonalen introducerades på 1950- talet men utbyggnaden av elevvården skedde inte förrän på 1970- och 1980- talet parallellt med att specialundervisningen förändrades från specialskolor och specialklasser till en inkluderande skola och specialundervisning inom klassens ram. I och med propositionen som ligger till grund för den nya lagen blir elevhälsa en integration av tre tidigare verksamheter, skolhälsovård, elevvård och special- pedagogik. Elevhälsa betecknar såväl all verksamhet som rör elevers välbefinnande som de yrkespersoner som har till uppgift att särskilt arbeta med detta d.v.s. psykologer, kuratorer, läkare, specialpedagoger och skolsköterskor. Elevhälsa i sin nya form har diskuterats i snart 10 år efter propositionen Från dubbla spår till Elevhälsa som kom 2001 (). Elevhälsa som beteckning för elevvård/skolhälsovård har fått genomslagskraft i många kommuner, men getts mycket varierande innehåll. En förändring från ett snävt och diagnosticerande synsätt till ett generellt och hälsofrämjande perspektiv när det gäller synen på elevers problem i skolan har länge förordats i Sverige såväl som internationellt (WHO). Samtidigt finns en motsatt trend att allt fler elever får neuropsykiatriska diagnoser och betydelsen av tidig upptäckt av enskilda elevers avvikelser betonas. Därför var det viktigt att undersöka de olika professionernas perspektiv på elevhälsa och hur olikheter dem emellan hanteras när de samarbetar med varandra. Följande problemområden har fokuserats 1. Innebörden av elevhälsa som begrepp och verksamhet, med fokus på fyra teman, nämligen: ledarskap och organisation, hantering av individuella ärenden, teamsamarbete och professionernas bidrag till elevhälsa 2. Förhandling av professionella perspektiv vid teammöten 3. De olika professionernas involvering i arbete med åtgärdsprogram

Data har samlats in genom gruppintervjuer (14 fokusgrupper med sju olika professioner), individuella intervjuer, inspelningar av elevhälsoteamsmöten (15 möten), åtgärdsprogram (27) samt enkäter till 256 psykologer och kuratorer om deras medverkan i utarbetande av skolans åtgärdsprogram. De föreställningar som studerats i det här projektet är framför allt föreställningar som är gemensamma för en yrkesgrupp eller för alla yrkesgrupper inom elevhälsan. Med föreställningar menar vi uttalade åsikter, berättade erfarenheter, farhågor, förhoppningar och förväntningar som delades av många och ständigt återkom i fokusgrupperna. Man kan alltid hävda att det finns mer som skiljer individer i en grupp än som förenar, men här har vi valt de typiska uppfattningarna som kan ses som professionernas kollektiva föreställningar (Markova, 2008; Moscovici, 1998; Hylander, 2011a; Guvå & Hylander, 2011). Eftersom varje fokusgrupp endast innehöll deltagare från samma profession sågs samstämmiga uttalanden från dessa fokusgrupper som kollektiva, professionella föreställningar. Som alltid, kan det då hända att enskilda yrkesutövare inte helt känner igen sig i den samlade beskrivning som är resultatet av de gemensamma föreställningarna. När vi skriver om likheter och skillnader mellan professioner i elevhälsan avser vi dessa kollektiva föreställningar så som de framkom i fokusgrupperna. Studiens resultat De flesta ansåg att elevhälsa innebär en hälsofrämjande verksamhet i motsats till en traditionell och diagnosticerande inriktning. Det gick alltså inte att urskilja olikheter mellan professionernas föreställningar när det gällde inriktning av elevhälsa. De inspelade teamkonferenserna visade också få skilda perspektiv på de enskilda ärenden som diskuterades. Däremot framkom klara skillnader i fokusgrupperna mellan professionerna, när det gällde uppfattningar om hur elevhälsan skulle organiseras och struktureras. Skillnader när det gäller roller, bidrag och professionella perspektiv tycktes inte diskuteras i elevhälsoteamen. Snarare tycktes skillnader som gynnade det egna professionella perspektivet ta gestalt i olika föreställningar om verksamhetens struktur och organisering. Det föreföll alltså som om förhandling av professionella perspektiv inte skedde genom samtal och diskussion utan genom ett gestaltande av strukturer för arbetet. Nedan beskrivs resultatet under rubrikerna föreställningar om elevhälsa, professionernas samverkan samt elevhälsans involvering i arbetet med skolans åtgärdsprogram. Föreställningar om elevhälsa Elevhälsans inriktning De intervjuade professionerna hade en gemensam föreställning om innebörden av elevhälsa. Det gick alltså inte att utläsa någon skillnad mellan de olika professionernas perspektiv. Elevhälsa sågs som generell och hälsofrämjande i motsats till patologisk och diagnosticerande. Men det fanns också en överenstämmelse mellan professionerna om en skillnad mellan praktik och retorik. Trots övertygelsen om att elevhälsa skulle vara

generell och hälsofrämjande tog i praktiken de individuella utredningsärenden all tid. Det fanns alltså en föreställning om elevhälsa på retorisk nivå och en helt annan föreställning som gällde i praktiken. Deltagarna var medvetna om denna skillnad och upplevde den som ett dilemma, som d inte visste hur de skulle förhålla sig till eller förändra. Att praktiken var inriktad på kartläggning och diagnosticering av problem hos individuella elever visade sig också på teammöten där en lång rad problemelever fanns på dagordningen, men där få generella åtgärder diskuterades. De olika föreställningar om elevhälsa som nämndes i intervjuerna kan sammanfattas i en figur som beskriver elevhälsa på generell respektive individuell nivå samt med patologisk eller hälsofrämjande (salutogen) inriktning. Generell nivå Patologisk a. Förebygga problem Tex. Screening Salutogen b. Främja hälsa, lärande och välbefinnande hos alla Individuell nivå c. Individuella interventioner Diagnosticering, remittering, behandling d. Främja hälsa lärande och välbefinnande hos enskilda elever Figur 1. Elevhälsa på generell eller individuell nivå med patologisk eller salutogen inriktning En förklaring till att de intervjuade menade att patologiskt inriktade individuella åtgärder dominerade trots att de ansåg att elevhälsa borde vara hälsofrämjande kan vara en avsaknad av teorier för hälsofrämjande arbete. Antonovsky (1995) betonade vikten av en sådan teori samt vikten av att skilja på förebyggande och hälsofrämjande arbete, vilket inte gjordes i intervjuerna. Antonovsky menade att när man beskriver en insats som förebyggande är det ett tecken på ett sjukdomstänkande. Det finns ett problem som man vill undvika. Ungefär på samma sätt som man tar på barn flytväst för att de inte ska drunkna, när den hälsofrämjande insatsen skulle vara att lära barnen att simma. En svårighet med det hälsofrämjande arbetet är att det kräver en gemensam uppfattning om vad som är hälsa och hur man kan nå dit, d.v.s. en teori om elevhälsa som är allmänt förankrad i elevhälsoteamet. Även tidigare forskning (Hjörne& Säljö, 2004) har betonat att det finns en tendens till att förlägga problem som uppstår i skolan till enskilda barn eller deras familjer. D.v.s. det saknades diskussioner om hur gruppen, klassen, skolan strukturerar sitt arbete. Många av de intervjuade menade att det med nödvändighet blir så att man inriktar sig på problem med enskilda elever eftersom det är därför elevhälsan kontaktas. Men hälsofrämjande insatser kan även ske på individuell nivå (ruta d) d.v.s. stöd eller arbete med den struktur där en enskild elev befinner sig. Vår slutsats är att varken det individuella perspektivet eller det diagnosticerande kan eller ska uteslutas men att samtliga fyra perspektiv i ovanstående figur behövs i en integrerad elevhälsa. För att åstadkomma detta krävs en diskussion bland de olika professionerna i elevhälsan hur dessa perspektiv används och balanseras. Risken är

annars att man låser fast sig vid en retorisk vision, som man inte vet hur man ska genomföra och därför fortsätter som om ingenting har hänt med den traditionella praktiken. Ärendehantering En anledning som uppgavs till att man så lätt fastnar i att kartlägga och diagnosticera enskilda elever var att de gemensamma strukturer som finns är uppbyggda utifrån att hantera problematik hos enskilda elever. Trots olikheter i ärendehantering beskrevs gemensamma drag. Läraren identifierar ett problem i klassen som hon/han tar upp med rektor. Problemet blir då ett fall för rektor som i sin tur tar upp det på elevhälsomötet där det blir ett ärende som antingen diskuteras på den lokala nivån eller går vidare som ett ärende till den centrala elevhälsan. Fall för rektor Ärende för elevhälsan Problem för läraren Det fanns olika åsikter om värdet av dessa rutiner. För vissa yrkeskategorier upplevdes det som nödvändigt för att få kontroll på ärendehanteringen, medan andra tyckte att det var en krånglig väg. En farhåga som framfördes var att problemen hann bli cementerade genom detta förfarande och därför blev svårare att lösa än om elevhälsan kommit in på ett tidigare stadium. Organisering och ledning i elevhälsan Föreställningar om elevhälsans organisering grundade sig i en vid variation av erfarenheter vilket tidigare har visats av bl.a. Åsa Backlund (). Utifrån yrkesgruppernas föreställningar om organisering och ledarskap gick det att urskilja fyra olika modeller för elevhälsans organisering och ledning (Hylander & Ahlstrand, 2011). Dessa skiljer sig åt i ett antal aspekter som är väsentliga för elevhälsans innebörd och utformning. Olika yrkesgrupper i vår undersökning uttalade ofta starka preferenser för den ena eller den andra formen av organisering. För- och nackdelar med de olika modellerna betonades olika i yrkesgrupperna. Framträdande aspekter när det gäller organisering av elevhälsan är om den ligger på central eller lokal nivå. Framträdande aspekter av ledning är om ledarskapet är delat eller enskilt. Lokalt team med en ledare. Detta innebär hierarkisk organisering. Rektor är entydig ledare och teamet förväntar sig ett starkt ledarskap. Tillgänglighet och informationsutbyte är viktigt men professionella olikheter tonas ned. Denna organisering föredrogs av rektorer och lärare, men kan innebära att de olika professionernas kompetens inte tas till vara. Lokalt team med delat ledarskap. Detta innebär matrisorganisering: Rektor är ledare för elevhälsans interventioner på den lokala skolan, men varje yrkesgrupp har en

samordnare/ledare på central nivå. Olika professionella roller accentueras och professionsutveckling betonas, men det kan uppstå dragkamp mellan ledarna på central och lokal nivå. Denna modell förordades av kuratorer, specialpedagoger och skolsköterskor. Centralt team med en ledare. Detta innebär teamorganisering: Teamet leds av en samordnare och det finns en tydlig strävan efter consensusbeslut. Uppdrag tas såväl från skolor som från enskilda elever och föräldrar. De professionella rollerna är tydliga och diskuteras i teamet som har en tydlig inriktning på hälsa och att utveckla kommunens elevhälsa. Risken med denna modell är att teamet blir isolerat från skolans övriga verksamhet. Denna modell förordades av skolläkare. Centralt team med delat ledarskap. Detta innebär projektorganisering: Denna organisering kan bestå av ett centralt resursteam men kan också utgöras av enskilda yrkesutövare under central ledning. Dessa tar uppdrag på de lokala skolorna och ingår då i projekt, vilka har den lokala skolans rektor som arbetsledare (d.v.s. en form av tillfällig matrisorganisering). Risken med denna modell är att elevhälsan inte upplevs som tillgänglig för skolan. Denna modell förordades av psykologer och vissa specialpedagoger. Teamen kan förekomma var för sig eller i kombination i en kommun och vissa yrkeskategorier kan ingå i flera konstellationer. Eftersom de flesta yrkeskategorier var mycket tydliga med vilken modell de prioriterade är organisering ett område som måste diskuteras av såväl elevhälsans personal som skola och skolmyndigheter utifrån sina konsekvenser för skola, lärare och elever. Professionernas samverkan i elevhälsan Föreställningar om de olika professionernas bidrag till elevhälsan Alla professioner menade att det som var utmärkande för just dem var deras helhetssyn och att detta gjorde att de kunde arbeta hälsofrämjande. Däremot förväntade man sig inte hälsofrämjande arbete från de andra yrkeskategorierna i samma utsträckning. När det gäller överensstämmelse mellan vad man förväntade sig från andra var sam- stämmigheten störst när det gällde de traditionella och diagnostiska uppgifterna. Samtidigt hyste alla farhågor om att enbart bli förknippade med dessa traditionella uppgifter. Sköterskorna vill inte enbart ses som någon som plåstrade om skadade elever och gav sprutor, psykologerna ville inte enbart förknippas med psykologiska test och läkarna inte enbart med sneda ryggar. Förväntningar på de flesta yrkesgrupper från övriga i elevhälsan var varierade och ibland motstridiga. Särskilt specialpedagogerna var utsatta för motstridiga förväntningar. Överlappningar var särskilt vanliga inom det psykosociala området t.ex. att skolsköterskor uppmanades att utföra skolkurativa uppgifter. Yrkesgrupper med legitimation (läkare, sköterskor, psykologer) tycktes ha lättare att värna om sina specifika yrkesområden, samtidigt som det som var lättast att värna var just de traditionella uppgifter som de inte ville bli förknippade med. Det nya hälsofrämjande området där alla professioner ska bidra tycks inte bara sakna

teori utan även metoder. Det är ett verksamhetsutvecklande arbete inom elevhälsoteamen som måste äga rum för att detta ska kunna komma till stånd. Det fanns gemensamma och starka förväntningar på rektor som ledare för elevhälsan från de flesta av elevhälsans yrkesgrupper att stå för diskussioner om de olika yrkeskategoriernas roller och bidrag till elevhälsan, d.v.s. att bedriva ett verksamhetsutvecklande arbete när det gäller elevhälsa. Denna förväntan kan vara svår att infria eftersom rektorerna uttalade ett generalistperspektiv som innebär att de gärna ser att arbetsuppgifter överlappar mellan yrkeskategorierna och att den som finns närmast till hands tar sig an arbetsuppgifterna. Om de olika yrkeskategoriernas roller i den gemensamma elevhälsan inte diskuteras finns risk för en rädsla för att yrkesrollen slätas ut. Människor söker sig till och identifierar sig med grupper som har en tydlig identitet (Brewer, 2003; Hylander, 2011a: Hylander, 2011b). Om elevhälsoidentiteten förblir otydlig och inte ger utrymme för skiljaktigheter kan detta medföra att den spänning som finns mellan yrkesidentitet och elevhälsoidentitet försvårar utvecklandet av gemensamma teorier och metoder och att yrkesidentiteten prioriteras på elevhälsoidentitetens bekostnad. Teammöten som samarbets- och förhandlingsarena Elevhälsomöten är centrala när det gäller att utveckla en gemensam elevhälsa eftersom det är det forum där professionerna träffas. Yrkesgrupperna såg olika på meningen med dessa möten och om de skulle användas till ärendebehandling eller utveckling och lärande. De funktioner som identifierades framgår av tabell Tabell Ärendebehandling Utveckling och lärande Problemlösning Teamutveckling Fördelning Elevhälsoutveckling Tankesmedja Interprofessionellt lärande Information I de observerade elevhälsomötena var det få tillfällen där teamen fungerade som arena för lärande och utveckling. Trots att de intervjuade i fokusgrupperna betonade vikten av att diskutera förväntningar och de olika professionernas roller i elevhälsan var det svårt att hitta exempel på sådana diskussioner i elevhälsoteamsmöten. Ett typiskt elevhälsomöte bestod av att ett stort antal elever diskuterades. En teammedlem gav information, det ställdes frågor och gavs mer information, därefter avslutades ärendet. De vanligast förekommande funktionerna var alltså informationsutbyte och fördelning av ärenden. Mer sällan gavs information som var baserad på specifik yrkeskunskap. Detta gjorde att det inte fanns något underlag för interprofessionellt lärande och att diskussionerna var långt ifrån den tankesmedja som talades om i fokusgrupperna, där varje yrkesgrupp skulle bidra med sitt specifika yrkesperspektiv för att skapa en helhetsbild av eleven. Det fanns också få exempel på genuin problemlösning. Detta kan bero på att de som var mest inbegripna d.v.s. lärare, elever och föräldrar inte deltog i dessa möten. Psykologerna som betonade problemlösning tyckte att teammöten ibland var bortkastad tid och ville hellre träffa endast de som var berörda.

Diskussionen i elevhälsoteamsmöten präglades av strävan efter konsensus och gav få prov på förhandlingar av olika perspektiv vilket stämmer väl överens med intervjuerna som visade att alla professioner förutom läkare och rektorer uttryckte att de kände sig ensamma i sin profession och föreställde sig att om de profilerade sig mer skulle detta gå ut över team samarbetet. Sammanfattningsvis kan man alltså säga att elevhälsoteamsmöten präglas av information och ärendefördelning men att dessa inte utgör arenor för problemlösning, interprofessionellt lärande eller förhandling av olika professionella perspektiv. Elevhälsans involvering i arbetet med åtgärdsprogram Åtgärdsprogram ska upprättas för alla elever som inte förväntas uppnå skolans mål. Preliminära studier (Jonsson, 2009; Lindberg, 2009) visade att det var främst specialpedagoger som var involverade i utarbetandet av åtgärdsprogram för enskilda elever som inte förväntades uppnå skolans mål, men att det fanns ett uttryckt behov av en större involvering från elevhälsans sida. Framför allt eftersom det visade sig att lärare i hög utsträckning såg åtgärdsprogrammen som döda dokument snarare än levande verktyg i arbetet med eleven i fråga. Åtgärdsprogrammet var ett formulär som lärarna upplevde att de var tvungna att fylla i men som inte fyllde någon funktion för det arbete som de själva utförde. Såväl psykologer som kuratorer var överens om att åtgärdsprogram inte utgjorde en gemensam arbetsuppgift för dem och skolan och de flesta menade att skolorna inte konsulterade dem när det gällde upprättandet av åtgärdsprogram (Guvå, 2011; ). Psykologerna såg främst åtgärdsprogrammen som något de kunde hämta information från och använda i sina utredningar medan kuratorerna ansåg att de i högre utsträckning än nu borde vara involverade i upprättandet av åtgärdsprogrammen. Sammanfattning Syftet med projektet var att undersöka vilka föreställningar elevhälsans professioner har om elevhälsa, om professionerna skiljer sig åt i sina föreställningar om elevhälsan samt hur olikheter i perspektiv på elevhälsa hanteras när professionerna samverkar med varandra. De olika professionerna visade sig ha en gemensam föreställning om att elevhälsa innebär ett hälsofrämjande perspektiv samtidigt som de beskrev sin verksamhet i termer av diagnostik och utredning, d.v.s. ett patologiskt perspektiv. Det finns ett antal bidragande faktorer till detta fenomen, som projektet har identifierat. Elevhälsa är ett nytt begrepp och en ny verksamhet. Eftersom det alltid finns en stark tendens till att tolka nya fenomen i termer av gamla sociala representationer krävs gemensam praktik samt reflektion av denna gemensamma praktik för att en förändring ska kunna äga rum. Den enda gemensamma plattform för utveckling av elevhälsa är elevhälsoteamsmöten. Dessa används emellertid inte till utveckling och lärande. Strukturen för ärendehantering är uppbyggd på ett sådant sätt att enskilda elevers problem fokuseras på teammöten. Syftet med att upprätta en gemensam hälsofrämjande verksamhet där de olika professionerna bidrar med sina specifika perspektiv Arbetsuppgifter med patologisk inriktning är tydliga och begränsade till specifika yrkeskategoriers professionella jurisdiktion (professionell ensamrätt) medan hälsofrämjande uppgifter är gemensamma och otydliga. Elevhälsans hälsofrämjande

saknar såväl gemensam teori som specifika metoder. Det finns hos flera yrkeskategorier en rädsla för att yrkesidentiteten utplånas samtidigt som man inte vågar profilera sig p.g.a. en föreställning om att detta skulle kunna leda till konflikter. Scientific articles and reports from the project Hylander, I. (2011c). Professionals representations of multi professional services to schools. Final report on the student health project. Vetenskapsrådet. Guvå, G. & Hylander, I. (2011). Diverse perspectives on student health among professionals in school based multiprofessional teams. (Accepted for publication in School Psychology International) Hylander, I. & Ahlstrand, E. (In print). Föreställningar om Elevhälsans ledning och organisering. FOG-report 72. Linköping University. Einarsson, C. (2011). Ett ärende blir till. Föreställningar om hur problem hanteras inom elevhälsan. FOG-report 71. Linköping University Hylander, I. (2011b). Elevhälsans professioner egna och andras föreställningar. FOG-report 70. Linköping University Hylander, I. (2011a). Samverkan professionellas föreställningar på elevhälsoarenan. FOG-report 69. Linköping University Guvå, G. (2010). Professionellas föreställningar om elevhälsans retorik och praktik.(fograpport 67). Institutionen för beteendevetenskap och lärande. Linköping: Linköpings Universitet. Guvå, G. (2009). Och de tre skola bliva ett. Elevhälsans tre spår. (Fograpport 65) Institutionen för beteendevetenskap och lärande. Linköping; Linköpings Universitet. Thornberg, R.(2008). Multi-professional Prereferral and School-Based Health-Care Teams: A Research Review (FOG-rapport nr 62) BA and Master thesis Kilman, L. (2009). För delat ansvar till dubbel fördel. Linköpings universitet. Institutionen för beteendevetenskap och lärande. Lindberg, S. (2009) Åtgärdsprogram - men vad händer sedan? En kvalitativ innehållsanalys av åtgärdsprogram och utvärderingsdokument. Linköpings universitet. Institutionen för beteendevetenskap och lärande. Jonsson, Charlotte. (2009) Levande verktyg eller döda dokument? En kvalitativ studie av sju lärares upplevelse av arbete med åtgärdsprogram. Linköpings universitet. Institutionen för beteendevetenskap och lärande. Gardeman, J. & Kilman, L. (2008). skilda världar - gemensamma mål. Några elevhälsoteams beskrivningar av samverkan med lärare. Linköpings universitet. Institutionen för beteendevetenskap och lärande. Presentations Hylander, I. & Guvå, G. (2011). Same as always! Social representations of change. Perspectives on a new multiprofessional school service. 16th EASP General Meeting. Stockholm July 12-16. 2011. Hylander, I. & Guvå, G. (2010). Professional representations of student health team meetings as an arena for collaboration The 7th Nordic Conference on Group and Social Psychology. Göteborg May20-21 2010. Hylander, I. (2010). Team conference an arena for negotiating the meaning of student health, wellbeing and learning, 32nd International School Psychology Conference (ISPA) Dublin, July 2010 Hylander, I. (2010). Collaboration in multi disciplinary health teams, 31st International School Psychology Conference (ISPA) Malta 2009-07-10. Hylander, I. (2009). Professional perspectives on student health and student health teams. GRASP områdeskonferens Stockholms universitet, maj 2009

Ahlstrand, E. (2009). Det är så olika. Föreställningar om elevhälsans organisering. GRASP områdeskonferens Stockholms universitet, maj 2009 Einarsson, C. (2009). Hur ett ärende blir till föreställningar om ärendehantering inom elevhälsan. GRASP områdeskonferens Stockholms universitet, maj 2009. Guvå. G. (2009). Professionellas perspektiv på elevhälsa en analysmodell. GRASP områdeskonferens Stockholms universitet, maj 2009 Hylander, I. (2008). Professional perspectives on student health and student health teams. Hälso- och socialvård för barn - vad kan historiska perspektiv bidra till? Institutionen för tema, Tema Barn, Linköping Hylander, I.,Guvå, G. Ahlstrand, E. & Einarsson, C. (2008). Professional perspectives on student health and student health teams The 6 th Nordic Conference on Group and Social Psychology, Lund, 15-16 May, 2008 Hylander, I. Guvå, G. Ahlstrand, E. & Einarsson, C. (2007). Integration of knowledge and professional learning. Multi-professional collaboration and negotiation of meaning in relation to student health Områdesgrupp on Group and Social Psycholog, Linköping Maj 2007. Popular science Guvå, G. (2010). Elevhälsa som mångprofessionell samverkansarena möjligheter och svårigheter. Sveriges Skolkuratorers Förening - studiedagar i Västerås 17-19 oktober 2010 Guvå. G. & Hylander, I. (2010). Elevhälsa som arena för mångprofessionell samverkan. PSIFOS Kompetensdagar KALMAR 8-10 November 2010 Website: http://bit.ly/fdsxgy eller www.cefam.se (sök Elevhälsa)