OM OLIKA SKOGSODLINGS~ METODERS FÖRHÅLLANDE TILL UPPFRYSNINGSFARAN

Medföjer som biaga skogsvårdsfåreningens Tidskrift 1920 häfte 12. OM OLIKA SKOGSODLINGS~ METODERS FÖRHÅLLANDE TILL UPPFRYSNINGSFARAN OEBER DIE GEFAHR DES AUFFRIERENS BE VERSCHIEDENEN FORSTKULTVR= METHODEN IN NORRLAND AV EDVARD WIBECK ÅRSBERÄTTELSE FöR ÅR 1919 MEDDELANDEN FRÅN.'STATENS SKOGSFöRSöKSANSTALT HAFT. 17. N:r 5-6 C E N T R A L T R Y C K E R I E T, S T O C K H O L M 9 2 O

MEDDELANDEN FRÅN STATENS SKOGSFORSOKSANSTALT HÄFTE 17. 1920 MITTELUNGEN AUS DER FORSTLICHEN VERSUCHS ANST AL T SCHWEDENS 17. HEFT REPORTS OF THE SWEDISH INSTITUTE" OF EXPERIMENT AL FORESTRY No 17 RAPPOR TS DE LA ST A TION DE RECHERCHES DES FORETS DE LA SUEDE No 17 CENTRALTRYCKERIET STOCKHOLM 1920

REDAKTÖR PROFESSOR GUNNAR SCHOTTE

RÄTTELSER. Sid. 69 rad 18 uppifrån står: peokronism, ska vara: peokroism. 69 30 står: metoder, ska vara: mineradiagnoser. 88» S står: det senares, ska vara: kaiums.. 107 i tabe 2 står: Moderabagerung, ska vara: Mutterabagerung. I 3 S i figurförkaringen står: århundraden, ska vara: årtusenden.» står: Jahrhunderten, ska vara: Jahrtausenden.» 212 rad 4 uppifrån står: torven, ska vara: ortstenen. 236» I 7 står: nuvarande jungrik :, ska vara: nuvarande: jungrik. 270 översta taberaden står: t, so cm, ska vara: g, so cm.

INNEHÅLL. EDVARD WIBECK: Det norrändska tafröets grobarhet... 1 Die Keimfähigkeit des norr!ändischen Kiefernsamens...... 17 GÖST A MELLSTRÖM: skogsträdens frösättning år I9I9... 2 I Der Samenertrag der Wadbäume in Schweden im Jahre 1919.................. 46 OLOF T AMM: Markstudier i det nordsvenska barrskogsområdet 49 Bodenstudien in der nordschwedischen Nadewadregion......................... 277 IVAR TRÄGÅRDH: Undersökningar över nunnans uppträdande i Guaöv I9IS~I9I7... 301 Untersuchungen tiber das Auftreten der Nonne bei Guaöv 1915-1917... 326 EDVARD WIBECK: Qm. oika skogsodingsmetoders förhåande ti uppfrysningsfaran i Norrand... 329 Uber die Gefahr des Auffrierens bei verschiedenen Forstkuturmethoden in Norrand................................................................................... 34 5 Redogörese för verksamheten vid Statens skogsförsöksanstat under år Igig. (Bericht iiber die Tätigkeit der Kg. Forstichen Versuchsanstat Schwedens im Jahre 1919; Report about the work of the Swedish Institute of Experimenta Forestry). I. skogsavdeningen (Forstiche Abteiung. Farestry division) av GuNNAR ScHOTTE... 349 II. Naturvetenskapiga avdeningen (Naturwissenschaftiche Abteiung; Botanica-geoogica division) av HENRIK HEssELMAN 354 III. Entomoogiska avdeningen (Forstentomoogische Abteiung; entomoogica division) av IvAR TRÄGÅRDH... 356 IV. Avdeningen för föryngringsförsök i Norrand (Abteiung fiir die Verjiingungsversuche in N arrand; Division for afforestation probems in Norrand) av EDVARD WIBECK... 357 Sid.

EDVARD WIBECK OM OLIKA SKOGSODLINGSMETO DERS FÖRHÅLLANDE TILL UPP FRYSNINGSF ARAN I NORRLAND.~ FÖRELÖPANDE MEDDELANDE FRÅN STATENS SKOGSFÖRSÖKSANSTALTS. AVDELNING FÖR FÖRYNGRINGSFÖRSÖK I NORRLAND. S tora dear av den teoretiska ärogrunden för svensk skogsskötse äro ovedersägigen ett ån utifrån. I synnerhet gäer detta om skogsföryngringsäran, vars metodik nästan het och hået viar på ett havt ti trekvarts seke gama erfarenheter från Tyskand, vika sedan av män sådana som SJÖGREEN m. f. den svenska skogsodingens föregångsmän och äromästare prövats goda och gitiga även för svenska, men märk vä SJ'dsvenska 2 förhåanden. Att det icke gick an att sträcka ånet från det tyska skogsbruket änqa ti sjäva utsädet var den första hårda äxan,. som svensk skogsodingsverksamhet fick ära. Ytterigare ett par tre decennier och många missyckade kuturer i Norrand har det sedan behövts, innan vi kommit någorunda på det kara med, att det också finnes en ika viktig inomsvensk proveniensfråga, och innan praktiken kunnat förmås att ta den mest eementära hänsynen ti detta förhåande. Och vare det ångt ifrån mig att här ägga hyende under den tron, att vi den dag, som är, på ångt när skue vara vid bottnen av detta probem ens vad våra viktigaste skogsträd, ta och gran, angår. Jag har denna gång bragt proveniensfrågan på ta, icke för att i det föjande närmare syssesätta mig med densamma, utan därför att den på ett åskådigt sätt visar, hur de stora misstagen inom svensk skogsoding kommit ti; de ha städse tigått så, att vi norröver överfyttat, vad vi mottagit söderifrån, utan att därvid taga behörig hänsyn ti skijaktiga kimatiska förhåanden. 1 Under rubriken.kimat och skogsfö"ryngring> har innehået i denna uppsats i något ändrad form såsom föredrag framförts vid de av Sveriges skogsägareförbund anordnade kurserna i november 1920. 2 När här och i det föjande taas om Syd- och Nordsverige, så fattas dessa begrepp rent geografiskt, d. v. s. ti det förra räknas Göta- och Sveaand med undantag av Daarne, under det Norrand (jämte Daarne) anses omfatta såvä meersta som norra Sverige. 22, Medde. från statens S. og-sf!irsöksanstat. Häft. 17.

330 EDVARD WIBECK Vi böra ej vara atför säkra om, att vifaresernas tid ännu är förbi. De kunna ura, där man minst anar dem, ja det igger t. o. m. i sakens natur att en åsikt, som stäer sig skeptisk eer tvivande gent emot en ära, som håits för säkert fastsagen, i förstone för de festa ter sig såsom högeigen osannoik för att ej säga kättersk. Det är ett dyikt kätteri, ett tvive om, huruvida våra amännast använda och såsom bäst ansedda skogsodingsmetoder verkigen under aa förhåanden äro de ämpigaste för Norrand, som här ska framäggas med stöd av de erfarenheter, som skogsförsöksanstatens norrandsavdenings fätförsök, sådana de te sig efter första revisionen, givit vid handen. Som viktiga dear av nyssnämnda avdenings försöksprogram ha givetvis ingått både sådd- och panteringsförsök Av såddmetoder ha såunda prövats: 1) rutsådd med uppuckring och ombandning av jorden i såddrutan; rutorna ha tagits 4 X 4 kvdm. stora, och jorden har uckrats ti hackbadets, d. v. s. c:a Ir/2 dm:s, djup; 2) rutsådd utan upphackning av jorden i rutan; bott den evande markbetäckningen och förnan har såedes avägsnats från den underiggande minerajorden, viken ämnats orörd; rutorrias storek har även i detta fa tagits 4 X 4 kvdm. ; 3) strecksådd, utförd som rutsådd med djupuckring, men stäet för en fyrkantig ruta har här upptagits ett 4 dm. ångt och I dm. brett streck, d. v. s. bredden bott ika med hackbadets.r. Varje ruta eer streck har besåtts med ett bestämt anta frön, 40 st., vika på förhand tiräknats i små papperskonvout, varav ett öppnats för varje såddfäck Naturigtvis har atid samma sags frö utsåtts på parceerna inom samma försöksyta. De panteringsmetod er, som ävenedes här skoa jämföras, äro: I) pantering i öppna gropar, varvid pantan med tihjäp av fyjord satts fast utmed gropens ena, särskit för ändamået avjämnade vägg; 2) spettpantering, varvid pantan satts i ett hå, upptaget medest panteringsspett, samt därefter kringösts med fyjord, som tipackats med en sma träpinne. De använda pantorna ha i rege varit 2/o-åriga, i somiga fa bott 1-åriga Jämförande sådd och panteringskuturer av detta sag ha anagts i de rena, oförsumpade beståndstyper, vika med marktäcket som indeningsgrund kunna urskijas i Norrands barrskogar, nämigen avrik ta- 1 Även med andra sådd- och panteringsmetoder än de här angivna ha försök bivit gjorda, vika emeertid i detta sammanhang förbigås såsom varande av mindre intresse och bott ägnade att i onödan beasta framstäningen och skymma det väsentiga.

SKOGSODLINGSMETODERNA OCH UPPFRYsNINGEN 33 f skog, 11zossrik taskog, granskog med svårartad (vanigen ymnigt ristäckt) råhumus, granskog med godartad (vanigen mera Hyocomium-täckt) Tåhumus samt murik (örtrik) granskog. I rege har ta kutiverats på mark, där det senast avverkade beståndet utgjorts av detta trädsag, och gran på mark, som upptagits av förutvarande granbestånd. I sistnämnda faet ha dock på ett par försöksytor såvä gran- som takuturer bi vit anagda. Enigt den ursprungiga panen skue två a tre försöksytor av adees samma sag utäggas i bestånd av samma typ, men beägna på oika breddgrader. exempevis i meersta och norra eer i både södra, meersta och norra Norrand. De försöksserier, på vika sutsatserna i det föjande väsentigen grunda sig, äro någorunda panenigt fuständiga, vad sådderna angår, i det att här norrandsavdeningens hea f. n. anagda provytsmateria kommit ti användning med undantag av en försöksyta n:r 447, beägen i granskog med godartad råhumus inom Frostvikens revir, viken först bev besådd I 9 I g och å viken pantorna ej ännu v oro uppkomna vid den tid på sommaren rgzo, då i annat fa revision kunnat ske. Att panteringsförsöken äro fåtaigare, beror huvudsakigen därpå, att granpantor av erforderig proveniens ej kunnat anskaffas för en de försöhfät. Den första omfattande revisionen av försöksytorna gjordes under sista veckan i maj och under oppet av hea juni månad I gzo. I sådderna, vika då voro respektive fyra-, tre- eer tvååriga, såsom varande anagda under åren I 9 I 6-I 9 I 8, uppräknades antaet pantor i samtiga rutor eer streck. I panteringarna, som äro anagda under åren I g I 6 -I g I g, och atså vid revisionen v oro i ådern r -4 år, granskades varje utsatt panta och inrangerades i någondera av kategorierna: god, mindre god, tynande eer död. Ti första gruppen räknades de i ao normaa och kraftiga pantorna, ti gruppen >>mindre god» hänfördes sådana, som vä ansågos utveckingsdugiga, men i ett eer annat avseende företedde fe eer skador, såsom fertoppighet, krokiga stammar m. m., eer vikas tiväxt var påfaande efterbiven i förhåande ti grupp I. Som tynande betecknades pantor av ett så sjukigt utseende, att deras vidare utvecking ansågs omöjig eer osannoik. Någon uppmätning av de sådda eer panterade pantornas ängd eer någon undersökning av de senares rotsystem bev ej gjord vid denna första revisien. De summariska revisionsresutaten återgivas i tabeerna I och II, av vika den förra anger såddresutaten, den senare panteringsresutaten. I tabe I angives först nummer och beägenhet för de q försöksytor, där de tre avhandade såddsätten, rutsådd med djupuckring, rutsådd utan markuckring. samt strecksådd, bivit jämförda. (I ett fa, nämigen å yta n:r 363 A, saknas strecksådden.) Beägenheten angives i tabeen

332 EDVARD WIBECK bott ungefärigt, genom angivande av närmaste järnvägsstation eer större ort, vad ytorna n:r 363 A och 361 angår, genom angivande av närmaste by. Närmare angivet är ytornas beägenhet föjande: yta n:r 358 Kavahedens kronoöveroppsmark, Gäivare revir. >> 395 Abborträskidens kronopark, Lycksee revir. >> 463 Storånäs skog, tihörig Ytterstfors & Munksunds A.-R. Råneå socken. 450 Kiruna kronopark, Juckasjärvi revir. 365 Brännbergstraktens kronopark, B. III, Seets rev1r. 373 Svartbergets kronopark, Degerfors revir. '>» 363 A Lina kronopark, B. VI, Ängeså re\ ir. " 36! >>»»» )) )) >> 369 ~ånghörningens kronopark, V:~ Jörns revir. 398 Asee kyrkoherdebostäe, V:a Asee revir. 418 Ansjö kronopark, Ragunda revir. " 403 Vojmsjöandets kronopark, Magomajs revir.,, 406 Åsens kronopark, Östersunds revir. >> 4 1 4 Du veds komministerbostäe, Åre revir. r Vad jordmånen angår, så ågo de festa försöksytorna, nämigen n:r 358, 463, 450, 365, 373, 363 A, 361, 369, 418, 403, 406 och 414 på vanig grusig morän. På yta n:r 450 var emeertid marken utomordentigt hård (bottenmorän), och å n:r 363 A fanns ett kompakt sammanhängande ortstensager på c:a 1 1/ 2 dm:s djup under markytan. Ytorna n:r 395 och 398 igga på fätformigt avagrad, sandig-fint grusig jordmån. Resutatet av de oika såddmetoderna framgår des av pant- eer markgroningsprocenten, som anger hur många pantor som uppkommit efter 100 sådda frön, des av antaet befintiga pantor, i medeta räknat, pr såddruta eer streck, des sutigen av antaet rutor och streck utan någon panta as ( = o-rutor). Ju högre taen äro i de två första koumnerna och ju ägre det är i den sista, desto bättre får kuturen tis vidare anses vara. Den ordningsföjd i viken de tre försökta såddmetoderna, jämförda på detta sätt, komma, uttryckes med siffrorna I, 2 och 3 i sista koumnen, där I anger bästa kuturresutatet och 3 det sämsta. Såsom av siffrorna i tabeen närmare framgår, har just den metod, som enigt amänt gängse uppfattning är den bästa och påitigaste 1 Såddytornas ungefäriga äge framgår av fig. I, där de på vänstra kartskissen - från åskådaren räknat - angivas medest tomma eer fyda rundar med åsatta nummer. I angiver yta n:r 450, 2 yta n:r 35S, 3 och 4 ytorna n:r 363 A och 36r, 5 yta n:r 463, 6 yta n:r 365, 7 yta n:r 369, 8 yta n:r 395, 9 yta n:r 373, ro yta rr:r 403, I I yta n:r 398, I2 yta n:r 406, 13 yta n:r 414 och 14 yta n:r 418.

~ 1.' ~~::11 SKOGSODLINGSMETODERNA OCH UPPFRYSNINGEN 333 Tabe I. Jämförese mean resutat, erhåna efter oika såddmetoder. Vergeichene Resutate, erhaten mit verschiedenen Saatmethoden. Beståndstyp. Försöksytans nummer, och beägenhet. Bestandstypus. ~ Rutsådd med uckring Rutsådd utan uckring~ Pattensaat mit Bodenoekerung. Patten ockerung. Patten Pattensaat ohne Boden 4 dm X 4 dm 4 dm X 4 dm Strecksådd Saat in 4 dm angen und I dm breiten Rien i! i ' Lavrik taskog. 1 1!' i i i,i i! f, Fechtenreicher Kie fernwad. 1 / 358 Gäivare... : II,91 4,7, 8,2:. 3 r6,81 1 6,71! 2,6'1 395 Lycksee... 1 8,3 1 3,2 14,7 1 3 9,7 3,9 II,s 1 463 Avafors... i 7,3 2,9 15,, 5,6 1 2,2 22,6 Subapin b;iyrkskog. i 1 Subapiner Birkenwad. 450 Kiruna.... 3 Jfossrik taskog. Moosrei~:{d.. tgefern-~ 365 Brännberg..... 373 Vinden..... Risrik granskog med svårartad råhunz.us. 1 Myrtiusreicher F ich ten- Örtrik granskog. Kräuterreicher Fichten- 1 wad. wad. 363 A. Pur-{gr. Fichte 2,s[ nuvaara t. Kiefer 3,911,o 6 J"" {gr. Fichte 6,71 o,8 i ~9: ;::e.. :. -~1:.. ~~i-~~~r Risrik granskog med godartad råhumus. H yocomi umreich er Fichtenwad. 36 I Purnuvaara..... 418 Käarne.... 403 Viihemina... 1 406 Raftsjön............ 0,2 414 Du ved... ' 2 3,9 1 1. 6,91 S,s i' 4,I 0,2 o,4 2,8 o,r 9,6 i 1 i o,91 6,, 2 54,o} 41,2 74,6} 2 r6,8 77,4 85,o 79.4 '.33,81 93.7 ~ 2 ~sr 2 3 3 3 3 1 5,6! 4>3 0,2 I,I ' i 2 2 2 2 78,s[} 2 75 3 73,o} I 5,5 88,6 2 8!,6 67,2 2 14,81 ro,8 4>7, ~ ~::) i 25,8, o,3 2,o o,z O,r 2,0 3.7 0,3 10,3 ' 6,71 s,, 27,81 2,41 i J 17,si. i 94,,1' 24,6 i I,g och som även i praktiken är den ojämförigen mest använda, rutsådden med djupuckring, i de festa faen givit det svagaste resutatet. Bott i ' 2 3 3 3 3 2 2

EDVARD WIBECK :i 4 fa av r 4 kornmer den i första rummet. Tre av dessa fa kornrna på de mass- och risrika råhurnusrnarkerna, där denna metod överhuvud.taget varit mest ti sin förde och måhända kan anses försvara sin gama rangstäning, trots de i jämförese med de övriga metoderna dryga kostrnader, som äro förenade med densamma. I de avrika och örtrika skogstyperna däremot är rutsådden, efter dessa försök att döma, tydigt un derägsen de övriga såddrnetoderna. Det bästa genomsnittsresutatet visar odisputabet rutsådden utan djupuckring, som i 6 fa av 14 har patssiffran r samt i aa övriga fa patssiffran 2. Denna kuturmetod är den enda, som ej i något fa visat sig sämst av de tre här jämförda. Ä ven strecksådden visar ett något bättre mederesutat än rutsådden trned djupuckring. Dessa båda metoder synas för övrigt i viss mån tintaga en poär stäning gent emot varandra, så att städse den ena 'varit bäst, då den andra varit sämst och tvärtom. Då, såsom förut bivit ;nämnt, rutsådden med djupuckring i amänhet gått bäst ti på de rnar ker, som varit täckta av ett tjockt råhumustäcke med därpå växande väggrnossa (Hyocomium) och båbärsris, framgår härav, att strecksådden just där givit de sämsta resutaten. J ag återkornmer i det föjande ti -detta förhåande. Ett i någon mån anaogt förhåande ti sådderna visade panteringsfäten, ehuru skinaden mean de båda järnförda kuturmetoderna, grop och spettpantering, här var svagare markerad. Första koumnen i tabe II överensstämmer het med den i tabe I och tarvar atså ingen närmare förkaring. Panteringsfäten igga i rege sida vid sida med såddfäten på samrna pats, ytorna n:r 355 och 357 såunda bredvid yta n:r 358, n:r 394 bredvid 395, n:r 462 bredvid n:r 463, n:r 372 bredvid n:r 373, n:r 368 bredvid n:r 369, n:r 417 bredvid 418, n:r 467 å Kumpvattnets renbetesand inom Frostvikens revir '(även den bredvid en såddyta, den förut omnämnda, först år 1919 kutiverade n:r 447), n:r 407 bredvid n:r 406 och n:r 413 bredvid n:r 4 I 4 Vad som menas med de under rubrikerna goda, mindre goda och tynande angiva pantprocenterna, är förut nämnt; den 4:de och ro:de koumnen i tabeen innehåa endast summan av de båda närmast föregående. Patssiffran är angiven enigt iknande beräkningsgrunder som ifråga om tabe I, d. v. s. det bättre kuturresutatet är betecknat med I, det sämre med 2. Aven panteringsresutaten gå så tivida emot gängse uppfattning, att de spettpanterack avdeningarne än så änge visa ett något bättre genomsnittigt resutat än de groppanterade, Liksom i fråga om sådderna en uckring av rutorna visade sig fördeaktigast i de mossrika markerna, men sämst på de av- och örtrika, kan samma tendens skönjas vis a vis groppanteringen.

Ta!Je/1... SKOGSODLINGSMETODERNA OCH UPPFR VSNINGJ:;;N 335 Jämförese mean resutat, erhåna efter oika panteringsmetoder. Vergeichene Resutat~, erhaten mit verschiedenen Pfanzungsrnetboden. Beståndstyp. Pantering i öppna gropar Pantering i spetthå ~~--P.. fanzung in offenen Gruben, auf- Pfanzung in Löchern, aufgenommen genommen mit der Hacke mit dem Stieeisen,o v ~,o E C'..~ 1-o ~ 0"'-~ ~ :;: förso<sytans nummer/ ~-.~;"g ~ ~~,0 S ~c ] ~JJ ~~ ~~.s ~ a~.~ d ~~ c"~ c ~ a~.; ~-. ~ ~~ och beägenhet. ~-. 0 ; @ c 3 ~ F-- 0 ""':C c c.3 ~ ;... c E ~ P..~ ö E ~~ ~,;1 E :: ~ ~ ~ ~~ ~ ~ ~~ <1. ;f ~ ~ Bestandstypus. ~ @ ro ~ ~ 3 "g ~ 'P.. P-t ~ ~ r.n c "',,. "'... '"... '-' "" ~ m,nummer und Lage der ~~ ~ B o P.. ::-~ v~ O..~ O..;f 5 '5 "g "a ~ ~ ~ 'P..~ V h ft.. h m '. '"'" '-W ~... '"'" <.J.IJ ~"""'... ~ -, :::: rn..., ~ ~ - ro v '41'"' '"'" b.q... o,w ro i>~ '"d,... ""' Q rn er~ ::nc s a c e. '"O ; v.g ~ ~ ~ ] ""d 2 CIJ '"Cio ; v v m '"d ; ~ ~ '"d. o ~. ~~ c3 j~~ ~: t~ q~ (j 0 ] ~ ~ ~ ~ t~ ~r ~ :I 5 ~ C/) ~ ----------------~--~---+--~w~~ -~--~--~--~----~--~----~-- ' Lavrik taskog.! i Fechtenreicher Kie- j! fernwad. ' 355 o. 357 Gäivare 34,5 27,8 62,3 7,4 30,3 2 39 4 30,8 394 Lyckseie. 16,, 26,7 42,8 38,6 18,6 14,5 19,2 462 Avafors... 2,6 I2,o 14,6 60,9 24,5 2 5,8 19,, 'Mossrik taskog. Moosreicher Kiefernwad 372 Vinden Risrz"k granskog med 'svårartad råhuinus. Myrtiusreicher Fichtenwad.. 68 1.. {gr. Fichte 3 orn t!. Kiefer Risrikgranskog med godartad råhumus. Hyocomiurnreicher Fichtenwad. 417 Käarne... 83,3 "(}77 Fi,kåvattne 62,5 Örtrik granskog. Kräuterreicher Fichtenwad. 407 Raftsjön... 10,2 413 Duved.. 31,9 II,I 9,2 16,7 34,8 8,61 2117! i 12,8 s,,, 26,, 53,6 13,8 34,5 6,2 I,9 5,6 10,2 i 35 3145,2 29,9 23,o 2 1 IO,o 9,51 1 32,2 26,2 58,o 16,o 2 74,1 16,2 i: 211 4,5116,6 2 41,3 15,5! i 8o,s 2I,:z 56,8 19,o 10 18 40,5 25,8 2 52,8 22,8 27,o 53,51! 2 16,, 25,5 22,o 4,6 53 1 125,8 21,9 21,3 Det var icke svårt att vid granskning av kuturerna på ort och stäe se, att vad som våat de större kaamiteterna med pantorna i de uckrade såddrutorna och i de hackade panteringsgroparne, var den kraftigare uppfrysning, som här ägt rum. Möjigen hade härti~ även i viss.a I

336 EDVARD WIBECK fa säat sig skador, orsakade av rinnande dagvatten (- termen yder så i motsats ti grundvattnet, som rör sig nere i jorden! -), viket givetvis haft ättare att orsaka skärningar och bortsköjningar av den ösare jorden i de uckrade såddrutorna och i de fyda groparna än i de parceer, som behandats på de andra sätten. De uckrade såddgroparna visade såunda i högre grad än de icke uckrade en av sprickor genomdragen eer på annat sätt rubbad markyta, h. o. d. syntes håor, vari tydigen vatten tidvis stagnerat o. s. v. Pantorna ågo mer eer mindre, ofta massvis, med het uppfruset rotsystem eer fasthängande bott medest några av de yttersta rotförgreningarna vid underaget. Bäst bibehåna voro företrädesvis de pantor, som uppkommit närmast såddrutans kanter. Naturigtvis had~ icke häer de ouckrade rutorna gått het fiia från iknande kaamiteter, men de hade härjats i ojämförigen ringare grad. Att strecksådden skue visa en förhåandevis stor motståndskraft mot uppfrysning, är utan vidare kart av vad som sagts i det föregående; i ett smat streck komma ju samtiga befintiga pantor att stå nära kanterna. Vad groppanteringen angår, så hade stundom en trattformig fördjupning bidats. runt pantan, som i sådana fa ofta stod tynande eer redan död. Särskit var detta fenomen framträdande på de båda ytorna n:r 407 och 413 i örtrik granskog, den senare i utprägat högäge, över vika tydigen mycket vatten gått fram vid och efter snösmätningen. Att uppfrysningen är en av de ara värsta stötestenarna för norrändsk skogskutur, även om man bortser från de avdikade torvmarkerna, som ju adees extremt ida under detta onda, är ett änge känt faktum. Det stäer sig emeertid icke så adees ätt att med utgångspunkt från vad vi veta om de rent kimatoogiska förhåandena påvisa, varför eer ens att Norrand i detta hänseende måste vara så missgynnat gent emot södra Sverige. Detta framgår såunda icke ur den redogörese över nattfrosternas frekvens i oika dear av andet, som HAMBERG tidigare gjort 1 med edning av de rapporter, som ingått ti meteoroogiska centraanstaten under åren 187 I-Igoo. Fig. r återger tvenne ur nämnda redogörese hämtade kartskisser, på vika injer uppdragits, som sammanbinda punkter med ika froständighet des under somtnarens förra de, des under dess.senare de. De oika punkternas froständighet är uttryckt med ett ta, stående i direkt proportion ti den funna frostfrekvensen. Såsom vi finna, är Norrand ingaunda under den tid på försommaren, då iakttageserna bivit gjorda, kännetecknat av stark froständighet gent emot Syd- 1 HAMBERG, H. E., ~Die Sommernachtfröste in Schweden I87I---I900, Kung. Sv. Vet. Akad. Handingar Bd. 38, n:r I. Stockhom I904.

SKOGSODLINGSMETODERNA OCH UPPFRYSNNGEN 337 Fig. I. Froständigheten i oika dear av Sverige mean tiden för vårsådden och potatisskörden. Å kartskissen ti vänster beysas förhåandena under sommarens förra' de, å kartskissen ti höger förhåandena under dess senare de. Efter HAMBERG. De med siffrorna I -I4 betecknade rundame angiva äget för de i uppsatsen omtaade försöksytorna. Fmstgehat verschiedener Teie Schwedens in der Zeit zwischen Friihingssaat und Kartoffeernte. Links die V erhätnisse in den ersten Sommermonaten, rechts ii den etzten. Nach HAMBERG. Die mit 1-14 bezeichneten Kreise geben die Lage der im Auf5atz erwähnten Versuchsfächen an.

338 EDVARD WIBECK sverige, tvärtom är östra N ordand då rikets frostfriaste större område. Under sommarens senare de är däremot norra Sverige, och särskit dess västra dear, i stort sett froständigare än södra Sverige. Den motsägese gent emot skogsmannens erfarenheter vis a vis Norrand, som HAMBERGS utredning vid första påseende kan tyckas innebära, bortfaer emeertid ti stor de, då vi konstatera, att de rapporter, som egat ti grund fö.r hans sammanstäning, bott ha tagit fasta på de för jordbruket fariga frosttifåena, och för varje angiven ort endast hänföra sig ti den tid av sommarhavåret, som fait mean medetiden för vårsådd och potatisskörd. Iakttageserna ifråga omfatta såedes en vida kortare period av året än den, under viken frosten driver sitt spe med skogsjorden och trädpantorna. Att isynnerhet våren är en riskabe tid för skogskuturerna med hänsyn ti uppfrysningen, är så ofta iakttaget, att vi ej kunna draga det i tvivesmå. Bättre stöd för åsikten om Norrands froständighet än från rent meteoroogiskt hå få vi också från geoogiskt. Aa geooger, som studerat frostverkningarna på såvä det fasta berget som på de ösa jordagren, äro nämigen ense om, att frostverkningar av aa hithörande sag öka i frekvens och styrka i den mån man förfyttar sig mot trakter med ägre årig medetemperatur, häst om denna är förenad med starka ytterigheter av köd och värme. Figur 2, som är hämtad ur HAMBERGS arbete Lufttemperaturen i Sverige 1856-1907,» visar, hur mycket ägre medetemperaturen i Norrand, och särskit i dess övre dear, är än södra Sveriges. Med den ägre medetemperaturen föjer en i motsvarande grad starkare och ångvarigare käbidning i jorden. Teoretiskt sett, föreigger ju t. o.. m. möjigheten av att på ett visst djup under markytan påträffa ständigt frusen jord, då vi komma inom det område av Nordsverige, där den åriga medetemperaturen sjunker under + o. Om också den ständigt förefintiga käen i verkigheten tycks vara begränsad ti aenast små områden i ara nordigaste Sverige och i fjätrakterna samt knappast,as kommer i betraktande för den barrskogsbärande zon, varom här är :fråga, så är det dock visst och säkert, att den norrändska skogsmarken ti mycket stora dear får dragas med en ojämförigt mycket senare_ kvarstående vårkäe och en avsevärt tidigare inträffande höstkäning, än vad faet är med södra Sverige. HöGBOM, som band andra skrivit om detta ämne, 2 framhåer, att uppfrysningen av de ösa jordagren bir kraftigast, då sådana förhåan- 1 Bihang ti meteoroog. iakttageser i Sverige. Vo. 49. 1907. HöGBOM, B., >Öber die geoogische Bedeutung des Frostes». Bu. of the geoog. instit. of The Univers. of Uppsaa XII. 1914.

SKOGSODLINGSMETODERNA OCH UPPFRYSNINGEN 339 den råda, att temperaturen upprepade gånger omväxande stiger och sjunker under O-strecket, under det att ännu en fast käe igger på visst djup under ett upptinat ytigt jordager, viket dessutom är genombött a v snösmätningsvatten, som ej kan rinna ned genom käen. Detta är just vad som varje vår äger rum i Norrand i ångt högre grad än vad faet är söderut. Det är kart, att i a synnerhet de ytiga jordagren i fjäskogarna måste vara i extrem grad utsatta för både frostverkningar av nyss skidrat sag och samtidigt för en kraftig genomsponing av framrinnande smätvatten. Verkan av det senare bör här biva desto kraftigare, som nästan a mark igger i suttande ägen och den åriga nederbörden, som ju ti större deen måste avrinna i form av ytvatten, här är betydigt större än i de östra dearna av Norrand. I sistnämnda avseende hänvisas ti figur J, som återgiver årets nederbördsmängd i oika dear av andet. Någon grundigare och mera systematisk utredning över våra oika ösa jordarters förhåande i uppfrysningshänseende föreigger Fig. 2. Årets medetemperatur i oika dear av Sverige. (Isotermerna hänföra sig ti observationsstationernas höjd över havet.) Efter HAMBERG. Jähriche Mittetemperatur in verschiedenen Teien Schwedens (die Isathermen beziehen sich auf die Höhe ii(m der Beobachtungsstationen.) Nach HAMBERG. mig veterigen icke. Den praktiska erfarenheten vet ju, attden vattenhåande torvjorden iksom ock erjorden har ätt för att frysa upp; rörande

340 EDVARD WIBECK grus- och sandjordar möter man deade åsikter. Av en gamma skogsman med erfarenhet från Gaivare-trakten hörde jag en gång det omdömet fåas:»här är a sags jord uppfrysningsjord», och jag är benägen att härutinnan giva honom rätt. Het säkert är det de kimatiska vida mer än de rent markgeoogiska förhåandena - vika ju i stort sett äro tämigen enahanda inom hea Sveriges barrskogsområde med dess aestädes dominerande moränjord -, som bestämma, varest uppfrysning äger rum eer icke. Den ro, som den döda och evande markbetäckningen utövar på skogsjordens benägenhet för uppfrysning, har något berörts av TAMM i ett nyss utkommet arbete» Markstudier i det nordsvenska barrskogsområdet»x. Han konstaterar först och främst att uppfrysning, enbart eer i förening med jordfytning, är ett fenomen, som är ytterst vanigt i a från vegetation och humustäcke befriad mark. Beträffande den vegetationstäckta skogsmarken, har han funnit en anmärkningsvärd skinad föreigga mean å ena sidan de mossrika barrskogarna med kraftigt utbidat humustäcke och å andra sidan de avrika tahedarna. I de förra har han icke iakttagit uppfrysning, men vä däremot mången gång i de senare, vikas tunna smuiga humusager ej på samma sätt tyckes skydda marken som det tjocka, Hyocomium- täckta råhumusagret i exempevis granskogarna. Om uppfrysningen på tahed nämner han en de fa, då sådan iakttagits såvä å morän som å sandhed inom Väster- och Norrbotten, och håer före att fenomenet är rätt vanigt i vårt ands nordiga dear." Vi se, hur vä TAMMS iakttageser över de mossrika och avrika skogarnas skijaktiga förhåande gent emot uppfrysningen överensstämma med de resutat, som vunnits vid försökskuturerna. Om det förhåer sig så, som dessa synas giva vid handen, nämigen att markuckring och upptagande av större pantgropar predisponerar för uppfrysning, böra de kuturmetoder, som kräva dyik behanding av jorden, ha gått sämst ti på de avrika markerna. Detta är just vad som varit faet. Det är i de mossrika skogstyperna, där marken täckes av ett tjockt råhumustäcke, som fördeen av markuckrade såddrutor såvä som av groppantering kommit ti sin rätt, samtidigt med att faran av ett atför knapphändigt avägsnande av humustäcket här framträder på så sätt att 1 TAMM, 0.,»Markstudier i det nordsvenska barrskogsområdet.» Medde. fr. Statens Skogsf<irsöksanstat. Häft. 17, nr. 3 Stockhom 1920. 2 Dr. TAMM har senare muntigen påpekat att hans framstäning avser uppfrysningsfen~men av sådan styrka, att markprofien därav rubbas. Han anser det ej utesutet, att för trädpantorna skadig uppfrysning kan äga rum även i sådana fa, då ej markprofien bär spår därav.

SKOGSODLINGSMETODERNA OCH UPPFRYSNINGEN 341 strecksådden gått sämst ti. Nackdearna med markuckring och upptagande av större pantgropar förefaa dåremot att vara avgjort övervägande ifråga om de avrika skogstyperna och ikaedes beträffande de örtrika. I fråga om de sistnämda kan omständigheten att försöksytorna igga i högägen ha skärpt detta utsag. Med stöd av vad som i det föregående anförts, håer jag det för befogat att ti skogsodarna i Norrand rikta en maning att se upp, så att ej gamma schabonförederti användande av dyrare kuturmetoder, där sådana ej äro Fig. 3 Årets medenederbörd i Q!ika dear av Sve:rige. Nederbördsmängden angiven i.miimeter. Efter HAMBERG. Mitte der jährichen Niederschage in verschiedenen TeienSchwedens. Niederschagsmenge in mm angegeben. Nach HAMBERG.

342 EDVARD WIBECK behöviga, ja kanske t. o. m. ti resutatet stäa sig sämre än andra och biigare metoder. De skä hava framagts, som tyckts mig taa för att vår vanigaste skogsodingsmetod, rutsådden med markuckring, icke atid stäer sig förmånigast i Norrand - och i a synnerhet icke i dess kimatiskt kargare dear -, utan här överträffas åtminstone av rutsådd utan markuckring. Naturigtvis har jag ej därmed veat draga i ringaste tvivesmå de fördear av fera oika sag, vika, såsom en he rad skogsvetenskapiga försök av både ädre och nyare datum visat, markuckringen i vissa avseenden bereder såddpantan: en rikigare näringstigång, så änge röt- terna under första pantåren utbreda sig i den nedhackade torven, ökad nitrifikation o. s. v. Men jag tror att aa dessa fördear under vissa omständigheter kunna mer än uppvägas av de nackdear, som markuckringen medför med hänsyn ti den ökade faran av uppfrysning. Vid 1920 års revision voro pantorna ännu atför små för att tiåta en noggrannare uppmätning i syfte att utröna, om någon av kuturmetoderna framför de övriga gynnat pantornas tiväxt: rent okuärt sett kunde någon dyik skinad mean de oika metoderna icke förmärkas. Förhåer det sig nu verkigen så, att sådd på ouckrad mark i amanhet stäer sig förmånigare åtminstone i de avrika skogstyperna, de s. k. hedanden, i Norrand, så ökar detta högst betydigt utsikten att här k0mma ti goda resutat med användande av maskinea skogsodingsredskap och över huvud taget möjigheten av att konstruera goda dyika redskap. Svårigheten därvidag har nämigen, från gamma synpunkt sett, huvudsakigen egat däri, att man önskat ett redskap. som icke bott kunnat fäck- eer radvis avägsna markbetäckningen, utan också uckra marken därunder. Saken stäer sig ofantigt mycket enkare, om man het kan så av -på fordran om markuckringen. Jag har tidigare håit det för en svaghet hos exempevis den Videnska kuturpogen att den ej kunnat uckra i fårorna: Efter vad jag sedan sett, börjar jag tro, att detta i stäet kanske är en förde, iksom ock att redskapet ifråga ej upptager bredare fåror, än faet är. Faktum är också, att en de av norrandsavdeningens försöksfät visa tis vidare utomordentigt vackra kuturer, utförda medest den Videnska kuturpogen. Det är också tänkbart att ett närmare studium av markuckringsfrågan kan bidraga ti att sprida jus över en annan sida av såddfrågan i Norrand, som ävenedes har stor ekonomisk betydese, nämigen den, varför höstsådderna häruppe päga missyckas. Atsedan jag fick inbick i den utsträckning, i viken eftergroning förekommer, åtminstone vad taen angår, på såddfäten i Nordsverige, har jag haft svårt att förstå, varför höstsådden här egentigen ska behöva stäa sig så mycket ogynnsam-

SKOGSODLINGSMETODERNA OCH UPPFRYSNINGEN 343 mare än vårsådden. Detta har nämigen undantagsöst bivit faet vid aa de jämförande försök, tis dato 27 stycken, som skogsförsöksanstaten utfört varje år ända sedan 19 12. Efter höstsådderna ha i genomsnitt bott uppkommit 1 / 10 ti f 1 5 av det anta pantor, som uppkommit efter vårsådder, utförda med frön av samma sag och ti samma antal Nu ha emeertid aa dessa sådder utförts som rutsådder med markuckring, och det kan hända, att just den på detta sätt utförda höstsådden bir adees särskit handicappad därigenom, att de nyuckrade rutorna omedebart utsättas först för höstens och sedan för påföjande vårs uppfrysning, och detta innan sommarregnen hunnit tipacka jorden samt markytan bindas av den smua vegetation: anfog av Poytricha, badrosetter av Lztzua, Care:r piztifera m. f., viken redan första sommaren pägar infinna sig i de på våren upphackade rutorna. J ag betonar uttryckigen, att detta antagande tisvidare bott är att anse som en ös hjäphypotes. Stort intresse skue det emeertid ha att genom en serie paraeförsök med aa de tre tidigare jämförda såddmetoderna söka få besked om, huruvida även höstsådd i ouckrade rutor eer i streck visar ika stor underägsenhet emot på samma sätt utförda vårsådder, som faet varit vis a vis rutsådden med markuckring. Sjäv är jag den förste att inse och medgiva, att samtiga de åsikter och antaganden, som i det föregående framagts rörande de oika såddmetodernas ämpighet för norrändska förhåanden, bort stödja sig på betydigt fera praktiska försök, än vad faet är. Och detta desto mer som fera av dessa försökskuturer gått så dåigt ti, att de ur rent skogig synpunkt måste anses såsom fukomigt missyckade. Att åtminstone en serie av kontroförsök, utagda i samma skogstyper som de föregående försöken, men om möjigt spridda över ännu fera dear av Norrand,. skue varit önskvärd, är utan vidare tydigt. Då emeertid efter at att döma skogsförsöksanstatens avdening för föryngringsförsök i Norrand icke bir i tifäe att nämnvärt öka det prirrära erfarenhetsmateria, som ensamt fätförsöken kunna giva, samt såunda icke häer att praktiskt kompettera dessa försök i enighet med de erfarenheter och uppsag, vika givetvis bott framkomma efter hand och under sjäva försökens fortgång, så har jag ansett bäst att redan nu bekantgöra de. resutat, som föreigga, och därur söka draga de ärdomar, som det knappa materiaet synes giva. Såsom ätt inses, är vaet av kuturmetoder en fråga av icke aenast rent skogig, utan samtidigt av stor ekonomisk betydese. Vid norrandsavdeningens fätförsök ha anteckningar förts både över den arbetsstyrka och över den tid, som varje särskid avdening krävt för sin anäggning.

344 EDVARD WIBECK Då tiika antaet anagda såddgropar eer utsatta pantor på varje parce är känt samt revisionerna visat, hur stor procent av kuturerna som yckats, hur många pantor som uppkommit etc., är det nu ätt att jämföra, hur de oika metoderna stäa sig i rent ekonomiskt avseende. Det visar sig då, att om vi beteckna sjäva anäggningskostnaden för en viss area rutsådd med markuckring med siffran r, så stäer sig i medeta motsvarande kostnad för samma area rutsådd utan djupuckring som 0,6 3 och för strecksådd som o, 5s. Jämföres åter kostnaden för varje såddruta eer streck, som vid revisionen visat sig pantbärande, framstår rutsådden utan markuckring som den absout biigaste metoden med siffran o, 47 gent emot 0,66 för strecksådden. Den reativa kostnaden för varje uppkommen panta stäer sig för de tre oika metoderna som I: o, 49 : 0,6r. Anmärkas bör, att dessa ta äro medeta, erhåna ur samtiga de gjorda försöken, och att atså rutsådden utan markuckring samt strecksådden skue framstått vida gynnsammare, om jämföresetaen tagits endast från ytorna i de skogstyper, för vika dessa metoder visat sig speciet ämpiga, nämigen de av- och örtrika skogarna. Även om vi bott räkna med förhåandet I: o, 47 : o,66, såsom det riktiga, betyder detta, att med rutsådden utan djupuckring nåtts samrna effekt för mindre än hava det pris, som rutsådden med markuckring betingat. Enigt samma beräkningsgrund, som tiämpats vis a vis sådderna, stäa sig de reativa anäggningskostnaderna för respektive groppantering och spettpantering som I : o,6o eer, om hänsyn tages ti de pantor, vika än så änge te sig som utveckingsdugiga\ som I: o, 57. Ti sist en iten kaky över vad dessa jämföreseta betyda, överförda på de faktiska utgifterna för skogsodingen i Norrand. Som 1918 är det sista år, för viket än så änge statistiska uppgifter föreigga, har jag vat detta, ehuru det otviveaktigt av kända anedningar måste anses såsom abnormt och knappast annat än rena försvarsarbeten på skogskuturområdet då bevo utförda. Det visar sig emeertid, att nämnda år ara" minst 8oo,ooo kr. kunna beräknas ha bivit nedagda på skogsodingsarbeten å amänna såvä som enskida skogar i Norrand. Av denna summa synas c: a 6o ~;; fait på nysåddemas konto, vika atså krävt närmare j 2 miion kronor. Även om den Videnska kuturpogen med fut fog för varje år, som går, synes vinn(). en at större användning på den för hand utförda rutsåddens bekostnad, torde denna atjämt och även för framtiden vara att räkna med som N ordands vanigaste skogsodingssätt. Det 1 Fri.n fri.gan om spettpanteringens v!.dor med hänsyn ti pantornas rotutvecking bortses i detta fa. Vid skogsägareförbundets kurser, där s!.som förut bivit nämnt denna uppsats framades i form av föredrag, hös ocksi ett, som behandade nyssnämnda ämne.

SKOGSODLINGSMETODERNA OCH UPPFRYSNINGEN 345 är ju icke så adees ikgitigt, om de summor, vika redan nu måste räknas i roo,ooo:tas kronor och vä sannoikt i en icke avägsen framtid komma att ytterigare stegras, användas på en kuturmetod, viken för samma pris tiåter en fördubbing av kuturareaen, eer icke. Anm. Sedan förestående uppsats redan bivit skriven och satt, har jag funnit, att uppfrysningsfaran vid vissa sag av skogskutur i sjäva verket bivit tämigen starkt framhåen av ingen mindre än sjäve»atmeisten, H. BuRCK HARDT i hans såsom kassiskt ansedda arbete >>Säen und Pfanzen», 5:te upp!agan, Hannover I88o. Uppfrysningen omnämnes på fera oika stäen i detta arbete, men tydigast kanske på sid. 2 99. varest uttaanden göras, som i översättning yda ungefär såunda: >>Genom djupuckring göres otviveaktigt jord av ett eer annat sag mera benägen för uppfrysning, något som på hedarna i synnerhet ätt inträffar, då humusfri, ätt erhatig (anehmiger) jord eer rödsand (Branderde) bringas i dagen, för att nu ej först tänka på sjäva den magra egentiga ätteran. Inträder efter ängre tids regn eer på mark, som redan genom sitt äge är fuktig, pötsig barfrost, så bir detta onda än vanigare.» Sutigen framhåer B., att för kuturer med r -åriga tapantor. är uppfrysningen en farigare fiende än t. o. m. torkan. RESUMEE. Ueber die Gefahr des Auffrierens bei verschiedenen Forst. kuturmethoden in Norrand. In den Jahren I9I6-I9I8 egte die Abteiung fir Verjiingungsversuche in Norrand der forstichen Versuchsanstat Schwedens eine grössere Anza Versuchsfächen mittes Saat und Pfanzung an, zwecks vergeichender Untersuchungen teiweise iiber die forstichen Ergebnisse, teiweise iiber die Anagekosten verschiedener Forstkuturmethoden.. Die angewandten Saatmethoden waren fogende: I. Pattensaat mit Lockerung. Der Boden der 4 dm x 4 dm grossen Pätze wurde bis in eine Tiefe von I 1 / 2 dm geockert. 2. Pattensaat auf Pätzen von derseben Grösse wie in Nr r ohne Lockerung des Bodens. 3 Saat in 4 dm angen und I dm breiten Rien mit Lackerung des Bodens. In jeder Patte resp. Rie wurden 40 Samen der gemeinen Kiefer oder F'ichte ausgesäet. Sebstverständich wurden auf aen Pätzen einer und der seben Versuchsfäche nur geichartige Samen verwandt. Die angewandten Pfanzungsmethoden waren fogende: I. Pfanzung in sagenannten offenen mit der Hack e ausgehobenen Gruben; es kam in jede Grube je eine Pfanze, die unter Verwendung von Fiierde dicht an der einen Grubenwand gesetzt wurde. 2. Pfanzung in mit dem Stieeisen gernachten Löchern. Die Pfanzen wurden mitten in das Loch gesetzt und die Fiierde mit einem Stäbchen fest eingedriickt. 23. Medde. fr&n Statms Skogsförsöksanstat. Häft. '7

346 EDVARD WIBECK Zur Anwendung kamen r- bis 2-jährige, unverschute Pfanzen. Sowoh bei der Saat wie bei der Pfanzung wurde stets die Rege befogt, dass die Kiefer resp. Fichte auf Boden kutiviert wurde, dessen vorhergehender Baumwuchs ein Kiefer- resp. Fichtenbestand gewesen war. Die Versuchsfächen wurden angeegt in den verschiedenen reinen Bestandstypen, die nach der Bodenvegetation in Norrand unterschieden werden kännen, nämich fechtenreichem und moosreichem Kiefernwad, nebst ~rtzus-reichem, Hyocomz'um-reichem und kräuterreichem Fichtenwad. Es wurden in geichartigen Bestandstypen 2 bis 3 Versuchsfächen auf verschiedenen Brehengraden angeegt, so dass das mittere sowie das närdiche Norrand vertreten war. Die s!idichsten der Versuchsfächen iegen 62 ss' und die närdichsten 67 so' närd. Er. Die Pätze der Versuchsfächen sind auf der inken Karte in Figur I mittes Kreisen genauer angegeben. Ubrigens geht ihre Lage aus den Tabeen I und II hervor. Im Sommer r 9 2 o wurden sämtiche Versuchsfächen einer Revision unterzogen, deren Resutate die eben genannten Tabeen summarisch in Zifferform wiedergeben. Aus diesen ist der Prozentsatz der aufgekommenen Pfanzen ersichtich, ausserdem die durchschnittiche Anzah Pfanzen per Patz und schiessich der Prozentsatz Saatpätze ohne Pfanzen. Au f den Pfanzungsfächen wurden 4 Gruppen von Pfanzen unterschieden: gute, schechtere, verkiimmerte und tote. Die Tabeen geben die Grässe einer jeden Gruppe in Prozenten an, sowie die der beiden ersten Gruppen zusammen. Eine genanere Untersuchung der Resutate der einzenen Abteiungen einer und derseben Versuchsfäche ergab die iiberraschende Tatsache, dass im grossen Ganzen keineswegs die athergebrachten as zuverässig angesehenen Methoden (das heisst Pattensaat mit tiefgehender Lackerung und Grubenpfanzung) den besten Erfog aufwiesen, sondem im Gegentei, bis jetzt wenigstens, die Pattensaat ohne Lackerung und die Pfanzung mit Stieeisen. Dieses Värhätnis beruht einzig und aein auf dem Auffrieren des Bodens, worunter die Pfanzen in geockertern Boden oder in grässeren Pfanzengruben mehr eiden. Die nach diesen Methoden erzogenen Pfanzen scheinen auch durch eine direkte Uberspiiung durch das abrinnende Schmezwasser in einigen Fäen grässeren Schaden genommen zu haben. Besonders verhängnisvo wirkte das Auffrieren auf Kuturfächen in den fechten- und kräuterreichen Wädern, hingegen weniger in den moosreichen (rohhumusreichen) Wadtypen. Auf diesen Bäden scheint auch in dem harten Kirna Norrands Bodenackerung und Grubenpfanzung die besten Resutate zu geben und kann daher weiterhin ratsam sein; in fechten- und kräuterreichen Wadtypen hingegen ist Pattensaat ohne Lackerung und sebst Riensaat und Stieeisenpfanzung vorteihafter. Man vergeiche hiermit Tamms Angaben in seiner kiirziich veräffentichten Arbeit, Bodenstudien in der nordschwedischen Nadewadregion, iiber durch Auffrieren verursachte Störungen in Bodenprofien, die er in f.echtenreichen Bäden wahrgenommen hat, nicht aber in sochen die eine dichte Moosdecke und darunter eine Rohhumusschicht trugen. Dass das Auffrieren des Bodens im närdichen Schweden so vie schwerer as im sidichen ist, erkärt sich durch den grossen Unterschied der jährichen Mittetemperatur in den verschiedenen Gebieten (Fig. z). Die natiiriche Foge davon ist der grosse Unterschied in der Stärke und Dauer des Gefriertseins des Bodens.

SKOGSODLINGSMETODERNA OCH UPPFRYSNINGEN 347 Hogbom hat nachgewiesen, dass die Auffrierungserscheinungen am stärksten sind, wenn die obere Bodenschicht mit Schmezwasser getränkt ist, das durch daruteriegenden hartgefrorenen Boden am Abaufen gehindert ist, während geichzeitig die Lufttemperatur steigt und fät, um den Nupunkt osziierend. Dies ist gerade unter einer vie ängeren Zeit der Fa in Norrand as im sidichen Schweden. Die Auseinandersetzungen HAMBERGS (Fig. I ist seiner Arbeit entnommem) sind von geringem Wert fir die voriegende Untersuchung, da seine Beobachtungen sich nur iber die Zeit zwischen der Frihingssaat und der Kartoffeernte erstrecken, aso nur einen Tei der Jahreszeit umfassen, wo der Frost mit dem Wadboden und den Wadpfanzen sein Wesen treibt. Ganz besondere Stärke scheinen die Phänomene des Auffrierens in den Fjägebieten und den ihnen näheriegenden Teien zu erreichen, teiweise wegen der pötzichen Temperaturänderungen mit oft wiederkehrenden Käteperioden, teiweise wegen der Niederschagsmenge, die hier bedeutender ist as im östichen Norrand, und infoge wecher grössere Wassermassen iber den fast ibera geneigten Boden abaufen missen. Figur 3 gibt Aufschuss iiber die geographische Verteiung der jährichen Niederschagsmenge in Schweden. Auf Grund der gernachten Beobachtungen scheint eine Mahnung berechtigt, die Wadkutur in Norrand nicht nach einer Schabone auszufiiren; und dies umso mehr as Pattensaat mit Lockerung ungefähr doppet so teuer zu stehen kommt as Pattensaat ohne Lockerung. Kann aso diese etztere Methode mit Vortei in weiteren Gebieten Norrands zur Anwendung kommen, so wirde das eine bedeutende Verminderung der Kuturkosten zur Foge haben.