Pedagogers förhållningssätt i förskolan gentemot habilitering

Transkript

1 LÄRANDE OCH SAMHÄLLE Lärande och samhälle Barn- unga - samhälle Examensarbete Barndom och lärande 15 högskolepoäng, grundnivå Pedagogers förhållningssätt i förskolan gentemot habilitering Pre-school Teachers approaches to Habilitation Services Helene Andersson Josefin Andersson Förskollärarexamen, 210 hp Examinator: Åse Piltz Handledare: Sara Berglund

2 Förord Vi vill börja med att tacka våra respondenter för att ni ville medverka i vår studie och för att vi fick komma och intervjua er, utan er hade inte arbetet blivit av. Vi vill även tacka våra handledare Linda Palla och Sara Berglund för all handledning och feedback ni gett oss under tidens gång. Studien hade inte blivit densamma utan era åsikter. Vi vill också rikta ett stort tack till Jessica för alla tips och råd du gett oss under tidens gång. Under arbetets gång har vi suttit tillsammans för att kunna diskutera och analysera våra idéer och tankar. 2

3 Abstract Syftet med vårt examensarbete är att undersöka förskolepedagogers förhållningssätt till habilitering. Studien bygger på kvalitativa intervjuer och omfattar sju stycken intervjuer med både barnskötare och förskollärare. Vi har analyserat vårt empiriska material med hjälp av olika analytiska begrepp samt ur ett relationellt och kategoriskt perspektiv. Ett relationellt perspektiv kan förenklat uttryckas genom att pedagoger beskriver barn som att befinna sig i svårigheter till skillnad från ett kategoriskt perspektiv som beskriver barn med svårigheter. Vårt resultat visar att pedagogernas förhållningssätt ger uttryck för att stödet från habiliteringen var värdefullt men blir otillräckligt när kommunikationen och samverkan mellan olika aktörer ej fungerar. Pedagogerna behövde känna sig delaktiga i samverkansprocessen och överlät ansvaret till föräldrarna att information om barnet kommunicerades mellan de olika aktörerna pedagogerna förhåller sig olika till begreppet inkludering när det handlar om att se inkludering som en resurs eller ej. Nyckelord: habilitering, kategoriskt perspektiv, pedagogers förhållningssätt, relationellt perspektiv 3

4 4

5 Innehållsförteckning 1 INLEDNING SYFTE FRÅGESTÄLLNINGAR TEORI OCH TIDIGARE FORSKNING SAMVERKAN INKLUDERING SPECIALPEDAGOGISKA PERSPEKTIV Kategoriskt perspektiv Relationellt perspektiv Sammanfattning av perspektiven METOD OCH GENOMFÖRANDE METODVAL URVAL GENOMFÖRANDE Forskningsetiska principer ANALYSMETOD RESULTAT OCH ANALYS HABILITERING RESULTAT SAMVERKAN Tre olika parter Föräldrars uppdrag Gagna barnet ANALYS SAMVERKAN RESULTAT INKLUDERING ANALYS INKLUDERING RESULTAT STÖD

6 5.6.1 Stödet blir resurskrävande Stödet som resurs Stödet blir otillräckligt ANALYS STÖD SAMMANFATTNING OCH DISKUSSION RESULTATDISKUSSION METODDISKUSSION VIDARE FORSKNING REFERENSLISTA BILAGA BILAGA BILAGA BILAGA

7 1 Inledning Skollagen beskriver särskilt stöd som: Barn som av fysiska, psykiska eller andra skäl behöver särskilt stöd i sin utveckling ska ges det stöd som deras speciella behov kräver. Om det genom uppgifter från förskolans personal, ett barn eller ett barns vårdnadshavare eller på annat sätt framkommer att ett barn är i behov av särskilt stöd, ska förskolechefen se till att barnet ges sådant stöd. Barnets vårdnadshavare ska ges möjlighet att delta vid utformningen av de särskilda stödinsatserna. (Skollagen, 2010:800, sid. 51) Olsson och Olsson (2007) betonar att barn som är i behov av särskilt stöd är berättigade till att erhålla det stöd de behöver enligt skollagen. Olsson och Olsson definierar begreppet barn av särskilt stöd samstämmigt med Sandberg och Norling (2009). De menar att begreppet barn i behov av särskilt stöd inte syftar på någon bestämd grupp barn och att vissa barn har större behov än andra barn. Med barn i behov av särskilt stöd i förskolan menar vi i denna studie, barn som någon gång har varit i kontakt med habilitering under sin tid i förskolan. Ett barn som går i förskolan kan vara inskriven på habiliteringen på grund av dess funktionsnedsättning. I första hand är habiliteringens främsta uppgift utredning, rådgivning, stöd och behandling. Barnens behov skiljer sig från varandra och det finns olika yrkesgrupper på habiliteringen. Detta gör att det är många parter som kan vara inblandade, på det sättet kan habiliteringen ses som en komplex institution och kräver att det finns en bra sammankoppling mellan habiliteringen och andra institutioner som till exempel förskola (Bohlin, 2009). Utöver habiliteringens stöd gentemot förskolan kan även förskolans specialpedagog fungera som ett stöd till arbetslaget. Persson (2013) nämner att specialpedagogen har en central uppgift i det pedagogiska arbetet inom förskolan. Vidare skriver Persson att specialpedagogen ska utöver att vara en samtalspartner även kunna arbeta nära arbetslaget och hjälpa till med analyser av arbetsformer. 7

8 Enligt en rapport utförd av Ennefors och Hult (2007) visar det sig att föräldrar som är knutna till barnhabilitering är missnöjda med dess insats kring deras barn. Föräldrarna anser att det läggs för stor tid vid besök på exempelvis förskolor och de menar vidare att den tiden istället ska läggas tillsammans med barnen på barnhabilitering. Rapportens slutsats visar att dialogen mellan olika aktörer som förskola/skola, habilitering och föräldrar behöver öka för att det ska bli gynnsamt för alla parter. Däremot visar en kartläggning av Socialstyrelsen (2003) att många barn med funktionshinder upplever de får bra habilitering. Kartläggningen visade att många föräldrar är nöjda med bemötandet och får även möjlighet att påverka. Vi har av personliga erfarenheter i förskolan upplevt att pedagogerna fått stöd från habiliteringen gällande barns behov av särskilt stöd. Habiliteringen har bistått med handledning i form av information gällande ett barns funktionsnedsättning. Pedagoger på förskolan har upplevt kontakten med habiliteringen som givande och utvecklande. Utifrån Ennefors och Hults (2007) rapport och Socialstyrelsens kartläggning (2003) finner vi det intressant att undersöka hur pedagoger upplever samverkan gentemot habiliteringen. 8

9 2 Syfte Syftet med vår studie är att undersöka pedagogers förhållningssätt i förskolan till samverkan med habiliteringen. 2.1 Frågeställningar Hur ser pedagogerna på samverkan mellan habilitering och förskola? Vad upplever pedagogerna som primärt i arbetet med barn i behov av särskilt stöd? Vilket stöd upplever pedagogerna de har fått från habiliteringen? 9

10 3 Teori och tidigare forskning Begreppen samverkan och inkludering är centrala begrepp i vår studie som kommer att användas i analysen av vårt empiriska material. Nedan kommer även det kategoriska och relationella perspektivet presenteras. 3.1 Samverkan Samarbete och samverkan är två begrepp som kan förväxlas. Vi har valt att använda oss av begreppet samverkan i vår studie. Samverkan sker mellan människor som är utbildade i att arbeta med andra människor (Danermark, 2000). Det finns fyra olika ambitionsnivåer av hur samverkan organiseras. Vi fokuserar på den lägsta nivån där syftet är att samverkan sker med enbart en yrkeskategori, som till exempel mellan förskolan och habiliteringen. Den andra nivån innebär att yrkesgrupperna kordinerar sina arbetssätt på ett strukturerat sätt. Vidare arbetar de åtskilt men vill uppnå ett gott gemensamt resultat. Tredje ambitionsnivån innebär att de olika instanserna gemensamt skapar nya arbetsformer. Den fjärde och sista nivån innebär att de olika instanserna sammanförs till en gemensam verksamhet. Danermark förklarar att personkemin inte är en avgörande faktor för att samverkan ska fungera. Istället förklarar Danermark att om det inte finns förutsättningar för samverkan leder det till att samarbete mellan människor blir svårt. Samarbete sker dagligen till skillnad från samverkan som innebär att man tillsammans med andra, ofta personer med annan utbildning, och som är styrda av andra regelsystem och i annan organisatorisk position, arbetar mot ett gemensamt mål (Danermark 2000, sid. 15). Vidare förklarar författaren begreppet med att man samverkar om något, ett objekt. I vår studie blir barnet i behov av särskilt stöd det objekt parterna, förskola, föräldrar och habiliteringen, samverkar kring. Begreppen samarbete och samverkan förekommer synonymt med varandra eftersom många 10

11 av respondenterna svarat i termer av just samarbete. Vi kommer fortsättningsvis använda oss av begreppet samverkan när olika aktörer samarbetar kring ett barn i förskolan. Blomqvist (2012) har skrivit avhandlingen Samarbete med förhinder - om samarbete mellan BUP, socialtjänst, skola och familj. Syftet med hennes studie var att studera den samarbetsutveckling som äger rum mellan barn och ungdomspsykiatrin (BUP), socialtjänst och skola. Blomqvist använde sig av två metoder som var observationer och intervjuer för att samla in sitt empiriska material. Observationerna gjordes för att studera samspelet som kunde ske under samarbetsmöten med familjer. I intervjuerna vände Blomqvist sig till både yrkesprofessionella och föräldrar, detta för att kunna skapa sig en bild av hur en samarbetsutveckling kan se ut. Resultatet av studien visar att samarbete tar mycket tid från de yrkesprofessionella som jobbar inom sektorn och samarbete kan leda till att det kan ta lång tid innan en insats riktas till barnet. På det sättet förlänger man väntetiden för barnet och familjen innan de får en ändrad livssituation. Resultatet visar även på att personalen på BUP är mer nöjda med samarbetet med skolan än vad skolan är. Skolan önskar en snabbare handläggning till BUP och mer ansvar från BUPs sida. En rapport från Riksrevisionen (2011) visar att samordningen kan göras mer effektiv till barn och unga med funktionsnedsättning mellan olika offentliga aktörer. Bakgrunden till rapporten är att ett stort antal ansvariga myndigheter är inblandade och då kan det uppstå svårigheter mellan de ansvariga instanserna. Det visar sig att ingen av de olika instanserna vet vem som har huvudansvaret. När det handlar om barn med funktionsnedsättning har det visat sig att det oftast är föräldrarna som tar initiativ till att en samordning mellan olika instanser ska ske. Riksrevisionen har gjort gruppintervjuer med föräldrar och även gjort intervjuer med tjänstmän på socialstyrelsen, socialdepartementet och Sveriges kommuner och landsting. Resultaten av intervjuerna visar flera satsningar på att förändra samverkan till det bättre mellan olika aktörer så som försäkringskassan, landsting och kommuner. Vidare visar resultaten att det är föräldrarna som får bära det största ansvaret i samverkan med de olika aktörerna. Föräldrarna känner även att samverkan har försämrats genom åren, de menar vidare att om samverkan har fungerat bra beror det på den enskilde handläggarens intresse att finna en lösning. 11

12 3.2 Inkludering Förskolan är en verksamhet som tar emot alla barn oavsett funktionsnedsättning. Förskolans läroplan betonar detta genom följande citat: Verksamheten ska anpassas till alla barn i förskolan. Barn som tillfälligt eller varaktigt behöver mer stöd och stimulans än andra ska få detta stöd utformat med hänsyn till egna behov och förutsättningar så att de utvecklas så långt som möjligt. (Läroplan för förskolan, lpfö 98 rev 2010, sid. 5) Lutz (2013) definierar inkludering genom att beskriva att miljön i förskolan ska anpassas efter barnets olikheter till skillnad från tidigare synsätt där barnet skulle anpassa sig till verksamheten. Utmärkande för begreppet inkludering är enligt Persson och Persson (2012) att bejaka alla barns olikheter och anpassa verksamheten till deras varierande behov. Utifrån Salamanca-deklarationen (2006) har begreppet inkludering fått ett stort genomslag (Nilholm, 2006). De nordiska länderna har internationellt sett varit ett föredöme i strävan efter en utvecklingsprocess av inkludering. Enligt Persson och Persson (2012) är definitionerna av begreppet inkludering många och detta kan bidra till en viss förvirring. De menar att det inte är hållbart att se begreppet utifrån endast ett synsätt. Haug, Egelund och Persson (2006) använder sig av begreppet integrering och deras definition är: Integreringens princip är att hela skolan förändras i en integrerande riktning så att elevernas olikheter blir till resurser i den dagliga samvaron (sid. 60). Vidare skriver Haug med flera (2006) att för att elever ska ges möjlighet att känna sig delaktiga i det gemensamma är integrering en förutsättning för att det ska bli en sammanhållen skola. Även Nilholm (2006) betonar att skolan ska utgå ifrån elevers olika förutsättningar men använder sig av begreppet inkludering. Westwood & Graham (2003) undersökte Australienska lärares attityder till inkluderande undervisning. De fann bland annat att många av deras respondenter tog upp positiva aspekter associerade med att ha barn i behov av särskilt stöd i klassrummet. En tredjedel av respondenterna menade att inkluderingsarbetet gjorde deras elever mer toleranta, förstående och stöttande. Detta är en av effekterna som författarna menar är ett av målen med 12

13 inkludering i klassrummet. Författarna fann även att många lärare upplevde stora svårigheter i inkluderingsarbetet framförallt när det gällde tidsresurser, brist på stödmaterial och brister i sina egna kunskaper om specifika undervisningsmetoder för inkludering. Sammanfattningsvis drar författarna slutsatsen att grunden till ett framgångsrikt inkluderingsarbete inte bara ligger i stöd och resurser från aktörer utanför skolan, utan beror till stor del på hur lärare och ledning kan hitta kreativa lösningar med tillgängliga resurser och utnyttja tiden mer effektivt. 3.3 Specialpedagogiska perspektiv Nedan presenteras de teoretiska perspektiv vi har valt att diskutera delar av vårt empiriska material utifrån, framför allt i diskussionen kring inkludering. Inom specialpedagogiken menar Emanuelsson (2001) att det finns två perspektiv, det kategoriska perspektivet och det relationella perspektivet. Vi kommer nedan att kort redogöra för dessa två perspektiv Kategoriskt perspektiv Emanuelsson (2001) skriver att det kategoriska perspektivet fokuserar på de svårigheter som en elev tillskrivs och har ett individinriktat fokus. Traditionellt sett har specialpedagogiken främst fokuserat på ett kategoriskt perspektiv där elevers svårigheter har setts ur en medicinsk-psykologisk modell. Peder Haug med flera (1998) menar att detta kan bero på att svårigheter hos elever lättare kan bestämmas med biologiska modeller, som används inom ett kategoriskt perspektiv, jämfört med sociologiska modeller, som tillskrivs ett relationellt perspektiv. Emanuelsson (2001) menar vidare att ett kategoriskt perspektiv har relevans när man framförallt talar om förståelsen för funktionshinder som dövhet, blindhet och olika rörelsehinder. Forskning om dessa funktionshinder bidrar ofta till resultat som kan 13

14 användas i praktiken och har i sin tur skapat riktlinjer för vilka metoder som kan användas för att behandla de kategoriserade individerna. Däremot hävdar Emanuelsson att ett kategoriskt perspektiv har en mycket begränsad pedagogisk användbarhet och inte heller kan bidra till en långsiktig utveckling av det pedagogiska arbetet. Sammanfattningsvis menar Emanuelsson att den pedagogiska verksamheten bör dra lärdom av forskning inom det kategoriska perspektivet framförallt med hänseende till hjälp och stöd som är direkt relaterade till exempelvis ett funktionshinder. Detta kan vara när ett barn exempelvis har en ensidig rörelsenedsättning där barnet är i behov av fysisk träning. De menar avslutningsvis att bemötandet av behoven blir olika beroende på vilket perspektiv som den pedagogiska verksamheten antar Relationellt perspektiv Det relationella perspektivet kan med ett förenklat uttryck beskrivas genom att elever befinner sig i svårigheter (Emanuelsson, 2001). Persson (1998) beskriver det relationella perspektivet genom att den specialpedagogiska verksamheten bör samverka med övrig pedagogisk verksamhet i förskolan. Om en verksamhet utgår från ett relationellt perspektiv blir det som händer i samspelet mellan olika instanser centralt (Emanuelsson, 2001). Persson (1998) menar att svårigheter sett ur ett relationellt perspektiv har att göra med förhållanden mellan elev och utbildningsmiljö. Han menar därigenom att förändringar i omgivningen, exempelvis storlek på barngruppen, kan påverka elevens förutsättningar att uppnå mål av olika slag. I ett relationellt perspektiv är tidsaspekten viktig. Med det menas att hela utbildningsmiljön till exempel förskolan, ska analyseras för att hitta lösningar och att specialpedagogiska behov uppmärksammas för att kunna lägga upp olika arbetssätt i ett långsiktigt skeende (Emanuelsson, 2001). Emanuelsson (2001) förklarar att genom att använda sig av ett relationellt perspektiv intar pedagogerna ett förhållningssätt där specialpedagogik förstås som något som samspelar med övriga aktörer, exempelvis habilitering, föräldrar och förskola. 14

15 3.3.3 Sammanfattning av perspektiven Emanuelsson (2001) menar att paralleller kan dras mellan ett relationellt perspektiv och de läroplaner och kursplaner som formulerats på en nationell nivå (Intended Curriculum), till skillnad från det kategoriska perspektivet som i stor utsträckning sammanfaller med det som sker på den lokala skolan (Implemented Curriculum). Anledningen till att det kategoriska perspektivet till stor del dominerar praktiken inom specialpedagogiken, förklaras med att mer eller mindre akuta pedagogiska problem, som exempelvis socioemotionella störningar, får företräde av pedagoger. Dessa typer av kortsiktiga lösningar på problem som uppkommit verkar dominera praktiken i förskolan menar författarna. Detta gör att pedagogiska strategier som främjar en mer långsiktigt utveckling och är förknippat med ett relationellt perspektiv verkar få stå tillbaka på grund av bland annat resursbegränsningar enligt Emanuelsson. Slutligen beskriver Persson (1998) de båda perspektiven som två olika sätt att förstå elevers svårigheter men som inte behöver utesluta varandra. Vi kommer att analysera vårt material med hjälp av ovanstående begrepp och perspektiv för att få en djupare förståelse kring pedagogernas förhållningssätt gentemot det stöd de får i arbetet med barn i behov av särskilt stöd i förskolan. 15

16 4 Metod och genomförande Syftet med denna studie är att undersöka pedagogers förhållningssätt till samverkan med habilitering. Nedan presenterar vi vilken metod vi har använt, vilka som har deltagit i studien och hur studien genomfördes. 4.1 Metodval Alvehus (2013) förklarar kvalitativ metod genom att man intresserar sig för meningar och sammanhang. Alvehus menar att en kvalitativ metod även innebär att metoden ska bidra till att visa olika världar och deras komplexitet. Detta innebär att kunna lyfta det som händer i ett socialt sammanhang. Vi har valt att använda oss av en kvalitativ metod för att samla in vårt empiriska material med. I en kvalitativ metod ingår intervjuer och observationer för att kunna fördjupa sig i sitt ämne. I vår studie har vi valt att använda oss av kvalitativa semistrukturerade intervjuer. Syftet med att göra en kvalitativ intervju är att få en fördjupad förståelse för respondenters funderingar kring ett fenomen (Patel & Davidsson, 2011). Bryman (2011) beskriver kvalitativa intervjuer som en attraktiv metod att använda. Kvalitativa intervjuer är flexibla och bidrar till att man kan få tag i fler respondenter och det blir på så sätt en attraktiv metod. Genom att intervjua en respondent kan det underlätta för att få respondentens tankar och känslor förklarar Alvehus (2013). Eftersom vi är intresserade av pedagogers förhållningssätt gentemot habilitering vill vi försöka ta reda på respondenternas förhållningssätt och erfarenheter kring detta fenomen genom samtal. Kvale och Brinkmann (2014) menar att i en kvalitativ intervju är samtalet mellan intervjuaren och respondenten en central del. I samtalet får intervjuaren reda på vilken kunskap och erfarenheter respondenterna har. Med våra intervjuer har intentionerna varit att skapa ett bra samtal mellan oss och respondenten. Detta för att kunna få respondenternas egna ord och tankar om vårt syfte. Vi kommer endast använda oss av en metod för att samla in vårt empiriska material. Vi har valt bort fokusgrupper eftersom det snarare är innehållet i samtalet mellan 16

17 människor och hur samspelet fungerar mellan personerna som är centralt i dessa (Bryman, 2011). I en semistrukturerad intervju är frågorna öppna och ger respondenten möjlighet att ge ett fylligare svar. Intervjuaren måste här lyssna aktivt och kunna ställa följdfrågor (Alvehus, 2013). Under våra intervjuer ställde vi följdfrågor om vi tyckte det behövdes för att komplettera svaret. I en semistrukturerad intervju behöver inte frågorna komma i ordningsföljd utan det kan ändras beroende på respondentens svar (Bryman, 2011). Om respondenternas svar täckte fler frågor så ställde vi inte nästföljande fråga. Vi valde att använda oss av en semistrukturerad intervju för att kunna vara flexibla inför respondenternas svar. Våra intervjufrågor gjorde vi utifrån vårt syfte och våra tre frågeställningar. 4.2 Urval Intervjuaren bör begränsa sig till ett mindre antal intervjuer för att kunna urskilja detaljer som skiljer eller förenar (Trost, 2005). Vi har gjort ett strategiskt urval då vi har valt våra respondenter. Med ett strategiskt urval menas med att forskaren har valt sina respondenter utifrån en specifik erfarenhet (Alvehus, 2013). Vi har valt att intervjua pedagoger som vi vet har varit i kontakt med habilitering tidigare och som varit tillgängliga vid intervjutillfället. Vi placerade ut en informationslapp på olika förskolor där pedagogerna fick skriva upp sitt intresse. Vi fick snabbt svar från intresserade och använde oss av sju personer. Johansson och Svedner (2010) betonar vikten av att använda sig av personer med olika erfarenhetsgrund för att finna de viktigaste uppfattningarna. Vi har utgått ifrån Johansson och Svedners tankar om att använda oss av pedagoger med olika lång erfarenhetsgrad av att arbeta med barn i behov av särskilt stöd. Förskolorna ligger belägna i södra Sverige och vi har valt sju pedagoger från sex olika avdelningar på tre förskolor. 17

18 Pedagogerna som är intervjuade består av fem förskollärare, en barnskötare och en förskollärare/ lärare för grundskolans tidigare år. Nedan presenterar vi respondenternas fiktiva namn och hur länge de har arbetat inom förskolan. Rut: 16 år Nadja: 3 år Leja: 30 år Therese: 37 år Kristina: 20 år Marika: 32 år Gitte: 40 år 4.3 Genomförande Inför intervjuerna sammanställde vi intervjufrågor (se bilaga 2). Vi har försökt att skapa öppna frågor för att inte leda in respondenterna på något speciellt spår. Kvale och Brinkmann (2014) beskriver att intervjufrågorna bör vara korta och okonstlade. För att försäkra oss om att frågorna var genomförbara valde vi att göra en testintervju med en pedagog. Detta gjorde vi för att se om frågorna gick att besvara, hur lång tid en intervju ungefär kan ta och om frågorna besvarar vårt syfte. Även Johansson och Svedner (2010) betonar relevansen av att utföra en testintervju. Vi är införstådda med att olika personer ger olika svar och därför kan också resultaten skifta men vår tanke var att detta skulle ge oss en fingervisning om frågorna var genomförbara. Resultatet av testintervjun bidrog till att vi ändrade vissa intervjufrågor till att bli mer specifika. Efter önskemål av respondenterna om att få ta del av intervjufrågorna innan intervjun beslutade vi oss för att lämna ut frågorna. Vi skrev ett informationsbrev (se bilaga 3) kring den kommande intervjun där vi bifogade intervjufrågorna och där vi även betonade vår definiering av begreppet barn i behov av särskilt stöd. Med barn i behov av särskilt stöd menar vi i denna studie, barn som någon gång har varit i kontakt med barn- och ungdomshabilitering i samband med att pedagogen har varit ansvarspedagog för barnet. 18

19 Intervjuerna har ägt rum i ett ostört rum där vi två studenter har suttit tillsammans med respondenten. Respondenten har själv fått välja ett lämpligt rum. Vi har valt att göra ljudupptagningar av intervjuerna för att sedan transkribera dessa. Bryman (2011) betonar vikten av att göra en ljudupptagning vid en intervju. Han förklarar att det bidrar till att forskaren kan fokusera både på vad som sägs och vad som görs. Genom att spela in intervjuerna tänkte vi att det skulle ge oss tid att lyssna och vara närvarande vid intervjun Forskningsetiska principer Vi har tagit fasta på Vetenskapsrådets (2011) fyra forskningsetiska principer; informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet (se bilaga 1 och 4). Vi har skickat ut information till respondenterna kring de fyra forskningsetiska principerna. Informationskravet: Respondenterna ska informeras om vårt syfte med studien och att deras deltagande är frivilligt och att de när som helst kan avbryta sin medverkan. Vi delade ut en informationsblankett där vi informerade om att deltagandet var frivilligt och att respondenterna när som helst kan avbryta sin medverkan. Samtyckeskravet: Vi som forskare ska inhämta samtycke från deltagarna. Respondenterna har fått information om att de kan bestämma hur länge de vill deltaga. De har även blivit informerade att de kan avbryta sin medverkan utan att det medför negativa konsekvenser. Konfidentialitetskravet: Uppgifter ska bevaras om respondenterna så att ingen obehörig kan ta del av informationen. Respondenterna i vår studie har blivit informerade om att materialet som spelas in stannar hos oss som intervjuare. Vi har använt oss av fiktiva namn i vår studie. Nyttjandekravet: Det insamlade materialet får endast användas för forskningsändamål. Respondenterna i vår studie fick information om att materialet bara kommer att användas i vår studie och därefter makuleras det. 19

20 4.4 Analysmetod Vi har transkriberat vårt intervjumaterial direkt efter våra intervjuer för att bevara våra intryck av intervjuerna. Sedan har vi analyserat vårt material för att finna olika teman kopplat till våra tre frågeställningar. Vi kom fram till tre övergripande teman utifrån vårt empiriska material som är: samverkan, inkludering och stöd. Inom varje tema har vi sedan ytterligare analyserat och tematiserat till underkategorier. De tre övergripande teman besvarar våra tre frågeställningar. Under varje övergripande tema och underkategorier har vi valt att sammanställa resultatet från intervjuerna. Därefter diskuterar vi svaren under en egen rubrik kopplat till tematiseringen. Genom att strukturera med hjälp av olika teman och analysdel efter svaren ansåg vi att det skulle bli en följsam och tydlig indelning. 20

21 5 Resultat och analys Utifrån studiens tre frågeställningar kommer resultat och analys att redovisas nedan för att besvara syftet med studien. Vi kommer att analysera respondenternas svar utifrån tidigare presenterade analytiska begrepp. Vi använder oss av fiktiva namn i resultatdelen. Nedan följer återigen våra tre frågeställningar: Hur ser pedagogerna på samverkan mellan habilitering och förskola? Vad upplever pedagogerna som primärt i arbetet med barn i behov av särskilt stöd? Vilket stöd upplever pedagogerna de har fått från habiliteringen? 5.1 Habilitering Inom habiliteringen jobbar olika professioner som till exempel förskolekonsulent, arbetsterapeut och specialpedagog. Dessa har specialpedagogisk kunskap och kan ge stöd åt förskolans personal (Cullberg & Pilups, 1999). Enligt Cullberg och Pilups anordnas vissa utbildningsdagar för förskollärarna på habiliteringen med vissa teman där olika funktionshinder finns som utgångspunkt. Det är viktigt att en samverkan mellan förskolan och habiliteringen är tydlig vad gäller ansvar, uppdrag och befogenheter. Ett nära samarbete gör att habiliteringens olika yrkesprofessioner kan hjälpa förskolan med råd och tips, som förskollärarna sen ska omsätta till barnets vardag (Cullberg & Pilups, 1999). För att barnet ska få det stöd som behövs för att klara sin vardag krävs det att både föräldrar, förskolans personal och habiliteringen gör en gemensam planering och målsättning för barnets vidare utveckling (Cullberg & Pilups, 1999). 5.2 Resultat samverkan Utifrån vår första frågeställning såg vi tre områden som återkom i beskrivningarna av vad pedagogerna ansåg var mest primärt i samverkan mellan habilitering och förskola. 21

22 5.2.1 Tre olika parter I intervjuerna återkommer respondenterna till att samverkan måste ske mellan tre olika parter för att fungera, nämligen förskola, habilitering och föräldrar. De ansåg att det mest primära i samverkan med habiliteringen är att kommunikationen och samarbetet mellan de tre parterna hem, förskola och habiltering fungerar. Kristina säger att alla parter måste jobba för att det ska fungera och för det ska bli så bra som möjligt för barnet. Hon berättar också att alla parter har olika infallsvinklar vilket gör att de förhoppningsvis ska kunna sammanstråla på ett bra sätt. Nadja betonar samarbetet mellan förskola, föräldrar och habilitering och vikten av att arbetslaget är öppet för att ta emot information kring barnet så arbetslaget kan utveckla ett fungerande arbetssätt för barnet även i förskoleklass. Marika tycker att samarbetet med habiliteringen har fungerat när habiliteringen väl har varit inkopplade. Marika känner däremot det kan ta lång tid innan habiliteringen kopplas in från det personalen känner att det är något de vill ha hjälp med. Marika menar att det inte är habiliteringens fel att det tar lång tid utan det är så vården ser ut idag Föräldrars uppdrag Det framkom i intervjuerna att föräldrarna ansågs ha en betydande roll när det gäller samverkan mellan förskola, habilitering och föräldrar. Kristina berättar att det svåra i samverkan är om man inte har föräldrarna med sig: för habiliteringen jobbar på föräldrarnas uppdrag. Hon förklarar att arbetslaget eller framförallt barnet kan komma i kläm på grund av att inte föräldrarna till exempel inser barnets behov av särskilt stöd. Det framkom även att föräldrarna kan behöva tid att acceptera att deras barn inte följer den normala utvecklingskurvan. Therese nämner också föräldrarnas delaktighet som hon upplever som positiv. Hon förklarar att hon känner det är skönt när föräldrarna är med på möten, speciellt när det gäller informationen som delges. Då vet föräldrarna vad som är sagt. Leja ansåg att det är 22

23 föräldrarna som beslutar om vad de ska ta upp på möten. Hon menar vidare att det är föräldrarnas ansvar att de tar upp det de anser är mest väsentligt kring deras barn Gagna barnet Även om det är många parter inblandade i habiliteringen är det hela tiden barnet som måste stå i fokus, menar respondenterna. Gitte berättade att hon tycker det viktigaste är "ett gott samarbete, där vi arbetar för att gagna barnet". Hon berättade även att ett gott samarbete ligger på alla parter. Även Nadja betonar en samverkan som är till för att gagna barnet. Nadja berättar vidare att samarbetet ska göra så barnet får en fungerande skolgång. Hon menar det är primärt att ta emot kunskapen från habiliteringen eftersom de oftast har följt barnet under en tid sen innan. Även de andra respondenterna berättade att allt de gör på förskolan är för att gagna barnet. Det är barnet som står i fokus. För att barnet ska få det lärande och utveckling som behövs krävs det att alla parter arbetar för att just gagna barnet. Några respondenter nämnde att de arbetade efter deras likabehandlingsplan där de jobbar med att både vuxna och barn är olika och det är okej att känna sig annorlunda. Respondenterna menar att det är det alla parter ska samarbeta kring det för att det ska bli så bra som möjlig för barnet. 5.3 Analys samverkan Nedan följer en analys av respondenternas svar kopplat till centrala begrepp. För att samverkan ska fungera krävs bland annat enligt Danermark och Kullberg (1999) noga förberedelser, men också : att man lyckas åstadkomma ett lagarbete vilket alla berörda organisationer är involverade i, att gemensam fortbildning bedrivs för all personal, att gemensamma utvecklingsprojekt bedrivs och att den administrativa och politiska ledningen och finansieringen av verksamheten är samordnande (sid ). 23

24 Ett flertal respondenter svarade att de har tagit stor nytta av utbildningar som habiliteringen har erbjudit dem. En annan förutsättning är att det finns en förståelse för varandras kompetenser, yrkesgrupper emellan. Några respondenter svarade att just samverkan mellan de tre olika parterna var av stor betydelse. Respondenterna menar att samarbete mellan alla parter är viktigt framförallt för barnets skull och utvecklar sitt resonemang kring samarbete mellan förskolan, föräldrar och habilitering genom att påpeka vikten av att arbetslaget också är öppet för att utveckla sin verksamhet. De menar vidare att kunskapen från habiliteringen är viktig, men inte bara på grund av deras expertis av de specifika svårigheterna, utan framförallt på grund av tidsaspekten, dvs. eftersom habiliteringen ofta kan ha varit inkopplade tidigare i barnets liv och har en bättre långsiktig analys. 5.4 Resultat inkludering Utifrån vår andra frågeställning som handlar om vad pedagogerna ansåg vara det mest primära i arbetet med barn i behov av särskilt stöd fann vi att respondenterna ansåg att inkludering var det mest primära i arbetet med barn i behov av särskilt stöd. Marika berättar: Jag försöker ju arbeta efter deras, vad ska jag säga deras sätt. Eftersom vi måste försöka arbeta på likvärdigt för barnets skull. Och den informationen vi får av habiliteringen om hur vi kan integrera barnet i gruppen. För särskilja barnet absolut inte. Utan de ska ju inkluderas i barngruppen vilket hinder de än har. Och därför är det viktigt att ta med de andra barnen också i arbetet med barnet. Så är det en träning som barnet behöver göra som ligger på oss så är det vårt åtagande att se till så att ta med de andra barnen också. Respondenterna nämnde ett flertal gånger begreppet inkludering eller integrering. De berättade att de arbetade för att inkludera barnet tillsammans med hela barngruppen. Respondenterna menade att det gäller att vara öppen som pedagog och se till barnets bästa, försöka arbeta i smågrupper för att inte peka ut barnets behov av särskilt stöd utan integrera arbetssättet tillsammans med fler barn. Rut berättade att man arbetade väldigt avskilt förr tillsammans med barn som var i behov av särskilt stöd. Hon förklarade att pedagogen 24

25 kunde gå in i ett avgränsande rum där pedagogen sedan jobbade individuellt med barnen. Vidare berättade hon att arbeta på detta sätt har de mer och mer gått i från och arbetar istället med ett mer inkluderande arbetssätt nu. Rut förklarar att barnet kan känna sig utpekat om hon eller han får lämna barngruppen och istället bör de arbeta så alla barnen känner sig delaktiga. Nadja beskriver inkludering som: när man jobbar i en klass så utgår man ju från alla elever och det blir liksom extra positivt att man får något stöd från habiliteringen som är till stöd för en eller två elever. Sen så arbetar man med det som ett arbetssätt. Det kan ju vara TAKK till exempel, jag menar det är ju till gagn för fler elever. Ett flertal av respondenterna svarar att barnet ska vara i fokus och samarbetet är till för just barnets skull. De betonade vikten av att se alla barn som en tillgång och att alla är olika. Respondenterna var överens om att man antingen arbetar enskilt eller i grupp tillsammans med barnet. Nadja och Kristina var överens om att se alla barn som en resurs och att det gäller att ha ett naturligt förhållningssätt. De betonade även vikten av att involvera kompisarna och få dem att skapa någon form av förståelse och öppenhet kring andra barns behov. Kristina betonade att det gäller att stärka barnets positiva sidor och synliggöra det för varandra. 5.5 Analys inkludering I vår analys av respondenternas svar inom kategorin inkludering kunde vi urskilja tre nivåer av begreppet; inkludering kopplat till utpekande, i förhållande till resurser, och till sist kopplat till förståelse av olikheter. Respondenterna tog alla avstånd ifrån ett utpekande av barnet i behov av särskilt stöd. Nästa nivå vi kunde urskilja var respondenter som kopplade ihop begreppet inkludering som både resursgivande och resurskravande. Slutligen, fann vi en tredje nivå där respondenterna satte begreppet inkludering i ett större och mer långsiktigt perspektiv när de kopplade ihop begreppet med likabehandling och förståelse av olikheter inom förskolan. 25

26 Majoriteten av respondenterna var överens om att inkludering innebar undervisning som ej är utpekande eller isolerande av barnet i behov av särskilt stöd, i linje med styrdokument om allas lika värde. En respondent påpekar exempelvis att det var förr i tiden man arbetade i avskilda rum med elever som behövde extra stöd och att det idag skulle betyda att barnet blev utpekat i för hög grad. Det kom fram i ett flertal intervjuer att pedagogerna ansåg att habiliteringen vill att förskolan ska arbeta enskilt med barnet. Persson och Persson (2012) menar att inkludering inte enbart handlar om fysisk placering, det vill säga extra stöd som sker eller inte sker i avskilda rum. Vidare fann vi det intressant att respondenterna verkade ha olika synsätt på framförallt den andra nivån av inkludering som begrepp. Vi kunde tydligt urskilja två typer av svar gällande inkludering som resurs. Några av respondenterna svarade att strategier och metoder för inkludering ofta tog resurser i beslag, från vad vi tolkade som den vanliga undervisningen. Andra respondenter såg strategier och metoder för inkludering som en resurs för hela barngruppen. Detta framkommer bland annat när respondenterna påpekar vikten av att stärka barnets positiva sidor och synliggöra dessa inför barngruppen, exempelvis i form av TAKK. Persson och Persson (2012) poängterar att inkludering bör fokusera på att bejaka alla barns olikheter och pedagogers avsikter för hur vi vill att det framtida samhället ska se ut. Detta synsätt för oss in på den tredje nivån av begreppet inkludering som vi kunde se i våra respondenters svar; förståelse av behov. Ett antal respondenter var överens om vikten av att involvera barngruppen som en del i inkluderingsarbetet med syftet att skapa en öppenhet och förståelse för varandras behov. Vi tolkar det som att dessa respondenter lägger vikt vid hur miljön och omgivningen kring barnet/barnen i behov av särskilt stöd kan utformas och förändras för att bidra till en långsiktig förståelse av varandra. 5.6 Resultat stöd Utifrån vår tredje frågeställning som var vilket stöd pedagogerna upplever att de får från habilteringen fann vi varierande svar kring hur respondenterna upplevde stödet från 26

27 habiliteringen. Vi har valt att presentera resultatet nedan i tre områden. Vi kunde utröna förhållningssätt där det första är att stödet blir resurskrävande. För det andra, när stödet ses som en resurs och avslutningsvis, när stödet blir otillräckligt Stödet blir resurskrävande Överlag vad alla nöjda med stödet de fick men det fanns detaljer som de betonade som upplevdes mindre bra. Många respondenter har haft stor nytta av de utbildningar som habiliteringen erbjuder. Utbildningarna har gett dem verktyg i hur de ska bemöta och förstå barnets svårigheter. Rut och Kristina upplever att de får stöd men att det samtidigt är lite kravfyllt. Kristina berättar att habiliteringen kan skicka ut material om till exempel teckenkommunikation. Hon förklarar sedan vidare att detta material inte alltid är färdigställt utan att hon själv måste sitta och klippa, klistra och färglägga utan att hon får några extra resurser. Rut berättar att habiliteringen anser att de ska jobba mycket individuellt med barnen och det är inte alltid genomförbart eftersom de har en hel barngrupp att tänka på också Stödet som resurs Rut och Nadja förklarade att arbetslaget även får stöd ifrån deras specialpedagog på förskolan. Specialpedagogen är ibland med på deras planeringstider och utav specialpedagogen får de mycket hjälp, tips och råd. De förklarar vidare att habiliteringen kommer ut på besök till förskolan och ser endast en liten del av verksamheten till skillnad från specialpedagogen som befinner sig i deras verksamhet och kan ge vidare stöd åt arbetslaget. De hade önskat att habiliteringen hade varit ute mer i verksamheten men samtidigt är de införstådda med att det inte är habiliteringens uppgift. 27

28 5.6.3 Stödet blir otillräckligt Gitte upplever inte att hon får det stöd hon behöver av habiliteringen i att bemöta barn i behov av särskilt stöd. Gitte sa: Det är nog min egen profession, upplever jag det som. Det jag kan ha med mig från min utbildning så att säga, och med min erfarenhet under de åren jag har jobbat. Respondenterna gav olika infallsvinklar på vad de saknat i kontakten med habiliteringen. Marika berättar att hon saknar en återkoppling på vad som händer med föräldrar, barn och habiliteringen. Hon berättar vidare att det hade underlättat att få mer återkoppling för på så sätt hade de kunnat arbeta på samma sätt. Marika berättar också att habiliteringen inte får gå ut och berätta vad som är sagt på möten med föräldrar, utan det är föräldrarnas ansvar. Marika förklarar det hade varit bättre om man fått en återkoppling för att kunna jobba mot samma mål. Therese upplever inte att hon saknar något direkt med habiliteringen. Hon förklarar vidare att om det skulle vara något arbetslaget saknar, eller behöva extra stöd med, är det upp till dem själva att lyfta det. Flertalet av respondenterna var överens om att det behövdes fler möten. De tog även upp att det var fler möten förr gentemot nu. Det påtalades även att några respondenter önskade mer stöd och hjälp till personalen på förskolan och att arbetslaget ibland skulle behöva att habiliteringen hade gjort någonting för att underlätta pedagogernas vardag. 5.7 Analys stöd Ett par av respondenterna ger uttryck för att stödet de får av habiliteringen är resurskrävande och tar tid. De förklarar också att habiliteringen ofta vill att de ska träna individuellt med barnet och det finns det inte alltid tid till. Dessa förhållningssätt skiljer sig från övriga respondenters svar. Övriga respondenter har uttryckt att det är till gagn för fler barn att använda sig av övningar eller material som de har fått tillhanda från habiliteringen. Utifrån resultatet tänker vi att en pedagogs förhållningssätt och inställning spelar roll för hur hon/han arbetar vidare med eventuellt stödmaterial de får tillhanda av habiliteringen. 28

29 Två av respondenterna upplever det som kravfyllt att de ska behöva ordna och färdigställa materialet. Men övriga respondenters svar tolkar vi som att de att användandet av stödmaterialet kan gagna fler barn och ser stödet mer som en tillgång. Respondenterna beskriver hur en specialpedagog som oftare befinner sig i verksamheten och på planeringsmöten kan ge ett behövligt vidare stöd åt arbetslaget i större utsträckning än vad habiliteringen beskrivs kunna göra. Vi tolkar det som att de uppskattar specialpedagogens stöd eftersom det ger upphov till ett samarbete på ett mer långsiktigt plan. De menar att specialpedagogen arbetar tätt med arbetslaget på förskolan och är väl insatt i barnets vardagliga miljö. Detta gör på så sätt att arbetslaget får vidare stöd i hur de ska bemöta och ge stöd åt ett barn som är i behov av särskilt stöd men samtidigt till övriga barngruppen. En respondent betonar att det till stora delar är upp till arbetslaget själva att ta ansvar för att söka stöd och hjälp hos olika aktörer om det behovet uppkommer. Flera av respondenterna betonar just ett behov av att vilja ha fler möten med övriga aktörer och exemplifierar en känsla av hjälplöshet när de uttrycker en önskan om att habiliteringen gjorde någonting. Samtidigt kan vi se att vissa respondenter är väl medvetna om komplexiteten i att få samverkan att fungera. Bland annat menar en av respondenterna att habiliteringens sekretess gör att pedagogerna inte kan få tillräcklig återkoppling utan måste förlita sig på att föräldrarna uppdaterar pedagogerna. En liknande problematik beskrivs av Riksrevisionen (2011) där föräldrarna är initiativtagare till samverkan mellan instanser men samtidigt upplever föräldrarna att samverkan försämrats genom åren. Vi tolkar det som att flera av respondenterna ger uttryck för en frustration över brister i stödet och samverkansprocessen mellan olika aktörer. En liknande bild beskriver även Blomqvist (2012) i hennes studie där skolan är mindre nöjda med samarbetet med BUP och önskar snabbare åtgärder och ansvarstagande. 29

30 6 Sammanfattning och diskussion Utifrån vårt syfte och våra tre frågeställningar presenterar vi här nedan en sammanfattning av resultatet. Hur ser pedagogerna på samverkan mellan habilitering och förskola? Vi fann att respondenterna ansåg att samarbetet mellan de tre parterna, förskola, föräldrar och habilitering är det mest primära i samverkan med habiliteringen för att gagna barnet. Vi fann också att föräldrarnas delaktighet var av största vikt för pedagogerna. Utan föräldrarnas samverkan blir det svårt för pedagogerna att ge vidare stöd åt barnet. Föräldrarna tilldelas det största ansvaret för att föra information vidare kring barnet till förskolan. Pedagogerna upplever en frustration när de inte får ta del av informationen och menar att det bidrar till att barnet kommer i kläm. Endast en av respondenterna påpekar vikten av att ta en aktiv roll i denna samverkansprocess vilket vi fann intressant. Vad upplever pedagogerna som primärt i arbetet med barn i behov av särskilt stöd? Vi fann att respondenterna ansåg att inkludering är det mest primära i arbetet med barn i behov av särskilt stöd. Vi kunde urskilja tre olika nivåer av begreppet inkludering; inkludering kopplat till utpekande, i förhållande till resurser och kopplat till förståelse av olikheter. Respondenterna var överens om att alla barn ska känna sig inkluderande i barngruppen oavsett deras behov av stöd och respondenterna tog starkt avstånd från alla former av utpekande. Respondenternas svar gick däremot tydligt isär gällande inkludering som resurs. Endast några respondenter intog ett relationellt förhållningssätt och såg inkludering som en resurs snarare än ett förhållningssätt där inkluderingsprocessen blir något som tar resurser ifrån verksamheten. Endast ett fåtal av respondenterna lyfte frågan till ytterligare en nivå och kopplade ihop inkluderingsarbetet med något som stödjer arbetet med barns förståelse av olikheter i förskolan. Vi fann det intressant att alla respondenter tog avstånd ifrån utpekande i fysisk bemärkelse men endast ett fåtal påpekade vikten av att 30

31 inkludering blir till ett förebyggande verktyg i ett mer relationellt och långsiktigt perspektiv. Vilket stöd upplever pedagogerna att de har fått från habiliteringen? Respondenterna var överens om att de upplever utbildningarna som habiliteringen erbjuder som värdefulla. Genom att pedagogerna får ta del av utbildningarna gör det att pedagogerna kan förstå barnets svårigheter och hur de ska arbeta för att ge vidare stöd åt barnet. Respondenter berättade att de upplevde specialpedagogens arbete och stöd som värdefullt för deras pedagogiska arbete. De menar att specialpedagogen arbetar tätt med arbetslaget på förskolan och är väl insatt i barnets vardagliga miljö. Flertalet av respondenterna anser att de hade velat ha fler möten tillsammans med habiliteringen. De upplever att kontakten mellan de tre olika parterna; förskola, habilitering och föräldrar ibland kan vara bristfällig. En respondent betonar att pedagogen själv måste lyfta något om hon/han saknar något i kontakten mellan de tre parterna. Vi kan också dra slutsatsen att stödet ofta uppfattas som en otillräcklig resurs om inte alla bitar i samverkanspusslet faller på plats det vill säga om samverkan mellan aktörerna på något plan inte utnyttjas till fullo eller att kommunikationen brister, resulterar det i att det sammantagna stödet från habiliteringen uppfattas som otillräckligt från pedagogerna sida. 6.1 Resultatdiskussion Syftet med vår studie var att undersöka pedagogers förhållningssätt i förskolan till samverkan med habiliteringen. Vi ville även utifrån ett kategoriskt och relationellt perspektiv få en inblick i pedagogernas förståelse av barn i behov av särskilt stöd. Vi har under studiens gång fått ta del av pedagogers funderingar kring habiliteringen. Det har varit spännande att få höra deras åsikter och erfarenheter. Vi har insett att det kan skilja sig från pedagog till pedagog hur de upplever att samverkan med habiliteringen har skett. Ennefors och Hults (2007) studie visar att dialogen mellan de tre parterna; förskola, föräldrar och habilitering måste öka för att det ska bli gynnsamt för de olika aktörerna. 31

32 Även våra resultat i studien visar att pedagogerna anser att kommunikationen hade kunnat bli bättre mellan de tre aktörerna genom att fler möten hade planerats och att föräldrarna delger information kring barnet. Vi fann det intressant att det endast var en respondent som svarade att om hon ansåg att hon saknade något i samverkan med de olika tre parterna, så var det upp till arbetslaget själva att ta en aktiv roll i samverkansprocessen. De övriga respondenterna framhävde aldrig sin egen roll i samverkansprocessen. En respondent uttrycker att barn i behov av särskilt stöd ska inkluderas i barngruppen oavsett hinder. Ordvalen att ha ett hinder tycker vi tydligt stämmer överens med Emanuelssons (2001) beskrivning av elever med svårigheter som tyder på att respondenten utgår från ett kategoriskt perspektiv. Vidare använder respondenter ordvalet vården när det stöd beskrivs som habiliteringen kan bidra med i samverkan med förskolan. Traditionellt sett är en medicinskt eller biologisk definiering av svårigheterna starkt kopplat till ett kategoriskt perspektiv. Vi tolkar två av respondenternas svar som att de har ett kategoriskt perspektiv då de påpekar att föräldrar som inte accepterar exempelvis en diagnos eller extra stöd, gör att arbetslaget och barnet kommer i kläm. Kanske ser de ett erkännande av en diagnos som en nyckel till att habiliteringen kopplas in och därmed kan påbörja en samverkansprocess. Vi tror att Emanuelsson (2001) kan ge en förklaring till att både våra respondenter och tidigare forskning ger uttryck för att det kategoriska perspektivet ofta dominerar i praktiken. Författarna förklarar att akuta pedagogiska problem ofta får företräde på grund av resursbegränsningar till nackdel för mer långsiktiga pedagogiska strategier förknippat med ett relationellt perspektiv. Westwood och Graham (2003) fann i sin studie att många lärare upplevde stora svårigheter i inkluderingsarbetet framförallt när det gällde tidsresurser, brist på stödmaterial och brister i sina egna kunskaper om specifika undervisningsmetoder för inkludering. Vi fann även i vår studie att vissa respondenter upplevde att de har för lite tid att avsätta för att kunna färdigställa stödmaterial de får från habiliteringen. Stödet kräver tidsresurser från pedagogerna som istället kanske väljer en mer kortsiktig, kategorisk lösning än vad habiliteringens stöd siktar på att förändra på ett mer långsiktigt plan. Å andra sidan kanske man kan hävda att habiliteringen och 32