Prediktioner av framtida kriminalitet

Transkript

1 Kriminologiska institutionen Prediktioner av framtida kriminalitet Examensarbete 1 15 hp Kriminologi Examensarbete 1, Avancerad nivå (15 hp) Vårterminen 2011 Sabina Andersson

2

3 Sammanfattning Syftet med studien var att undersöka tre prognosers förmåga att predicera framtida kriminalitet. Populationen bestod av 287 män som ingått i 1956 års klientelundersökning rörande ungdomsbrottslingar och där denna studie är en delstudie inom ett större projekt som följer upp hur det gått för klientelpojkarna. Uppföljningen av prognoserna har utformats efter Terrie Moffits teori och klassificering av tonårsbrottslighet (Adolescence-Limited) och kronisk återfallsbrottslighet (Life- Course-Persistence). Av de 287 individerna i klientelstudien återfanns 67 individer i gruppen Adolescence-Limited och 22 individer i gruppen Life-Course-Persisters. De prognoser som testades var en psykiatrisk riskbedömning, en psykologisk diagnos, samt en socialpsykologisk prognos. De två förstnämnda som var av en mer klinisk karaktär visades vara bättre på att predicera längre brottskarriärer, där ett signifikant samband påvisades mellan dålig prognos och Life-Course- Persistence. Den socialpsykologiska prognosen med fokus på hemmiljö och skola visade svagare signifikanta samband mellan dålig prognos och såväl tonårskriminalitet som återfallsbrottslighet. Samtliga prognoser uppvisade dock endast svaga eller måttliga samband mellan dålig prognos och kriminalitet. En betydande del av de som i barndomen fått en dålig prognos kvalificerade sig inte till någon av grupperna vilket tyder på att majoriteten av de som i unga år bedömdes ha dåliga chanser i livet trots detta inte utvecklade långvariga kriminella karriärer. Användandet av prognoser ställda i barndomen för att predicera framtida kriminalitet fick därmed endast ett svagt stöd i denna studie. Resultaten visade på en stor spridning i kriminalitet hos de som bedömts ha dåliga respektive goda förutsättningar. Att prognosmetodens utformning har ett visst samband med vilken typ av kriminalitet (tonårskriminalitet resp. långvarig kriminalitet) som kan prediceras fick visst stöd.

4

5 Innehåll 1. Inledning Bakgrund års klientelundersökning rörande ungdomsbrottslingar Syfte och frågeställning Teori Den ursprungliga studiens ontologiska ställningstaganden Begreppsmässiga utgångspunkter i denna uppföljning Tidigare forskning Metod Material Prognosvariabler Lagföringsdata Anpassning av data till denna studie Metodproblem Den ursprungliga studien Denna delstudie Etik Resultat Prediktiv förmåga Barnpsykiatriska delen Psykologiska delen Socialpsykologiska delen Age-Crime-Kurva Diskussion Prediktioner av framtida beteende Studien då och nu antaganden, begrepp och dess beständighet Generaliserbarhet Slutord Framtida forskning Referenser Bilagor... 37

6 1

7 1. Inledning Få kunskaper är så eftertraktade som förmågan att kunna förutse framtida kriminalitet. Frågan har stort värde såväl för samhället i stort som för de individer som riskerar att hamna i ett destruktivt beteendemönster med negativa effekter både för de själva och deras omgivning. Trots att stora resurser har satsats på olika allmänpreventiva och individualpreventiva åtgärder med syfte att minska brottsligheten och för att fånga upp tidiga signaler på avvikande beteende är svårigheterna med att predicera framtida beteende många. Tidigare forskning har visat att den bästa indikatorn på framtida antisocialt beteende är tidigare avvikande beteende (Soothill et. al. 2009:43), något som blir problematiskt om syftet är att fånga upp individer så tidigt som möjligt. Att identifiera tidiga faktorer som föregår avvikande beteende är därför av stor vikt för att kunna utveckla effektiva preventiva åtgärder (Gagnon et. al. 1995). Även om debatten ibland vill göra gällande att den för tillfället aktuella ungdomsgenerationen är mer avvikande från normer och regler än vad tidigare generationer varit har ungdomsbrottslighet som företeelse diskuterats återkommande de senaste 50 åren. Denna delstudie är en del av ett större projekt som initierades på 1950-talet i syfte att undersöka just ungdomsbrottslighetens orsaker och karaktär. Under de decennier som följt sedan dess har frågan varit fortsatt ständigt aktuell. Min studie syftar till att utifrån ett teoretiskt perspektiv som skiljer sig något från den ursprungliga studiens utgångspunkter jämföra ett antal prediktioner som gjorts baserade på tidiga indikationer på kriminalitet. Huvudfokus ligger framför allt på huruvida det är möjligt att på ett tidigt stadium predicera framtida kriminalitet eller inte, och om denna prognostiska förmåga varierar i förhållande till kriminalitetens omfattning. Begreppet avvikande beteende som diskuteras ovan, ibland även kallat antisocialt beteende används ofta som alternativ till begreppet kriminalitet men är ett vidare begrepp som även inkluderar beteenden som inte är kriminaliserade (exempelvis psykiska sjukdomar, alkoholmissbruk etc.) (Sarnecki 2009:25). Då forskning har visat att personer med långvarig kriminalitet ofta visar tecken på antisocialt beteende redan tidigt i livet (BRÅ 2000) kan det dock vara av värde att använda tidiga tecken på antisocialt beteende som framtida indikationer på brottslighet, för att eventuellt förebygga antisocialt beteende innan det kommit så långt som till rättssalen. 2. Bakgrund Delstudien som detta examensarbete utgör är en del av en omfattande longitudinell studie som först initierades 1956 av bl.a. Justitiedepartementet. De individer som ingår i studien har idag uppnått en relativt hög ålder (samtliga är i dagsläget kring årsåldern) vilket har motiverat en avslutande uppföljning av hur det gått för undersökningsklientelet, där denna studie är en liten del av ett omfattande forskningsprojekt med såväl kvantitativa som kvalitativa undersökningar. 2

8 års klientelundersökning rörande ungdomsbrottslingar Bakgrunden till detta examensarbete återfinns i den huvudstudie som startades på 1950-talet under namnet 1956 års klientelundersökning rörande ungdomsbrottslingar. Syftet med klientelstudien var att undersöka den ökande ungdomsbrottsligheten, och eftersom det på den tiden fanns ytterst lite forskning och statistik rörande ungdomar och brott initierades den omfattande och fördjupade studie som klientelundersökningen kom att bli (SOU 1971:49, s. 14). Syftet med studien var främst att belysa de faktorer som framkallar kriminalitet vid tidig ålder, med en deskriptiv jämförelse mellan ett kriminellt och ett icke-kriminellt klientel (SOU 1971:49, s. 9), d.v.s. en jämförelse mellan en brottsgrupp och en kontrollgrupp. Undersökningen gjordes i flera steg, från att de sakkunniga påbörjade sitt arbete hösten 1956, vidare genom en provundersökning där ett antal pojkar ingick, och sedan en huvudundersökning med något fler pojkar som inleddes i början av 1961 (SOU 1971:49, s. 9f). Vissa korrigeringar gjordes i undersökningsdesign utifrån de erfarenheter forskargruppen fått från provgruppen, där resultat från provundersökningen sedan slogs ihop med huvudundersökningen till en gemensam undersökningsgrupp på totalt 287 individer. De individer som ingår i brottsgruppen valdes ut efter kriteriet att de skulle vara brottsdebutanter mellan år (SOU 1971:49, s. 11). Pilotstudien utgjordes av 42 pojkar som tidigare var kända av polisen samt 42 kontrollpojkar som matchades med avseende på ålder, socialgrupp, familjetyp och bostadsområde (Sarnecki 1985:22). Huvudstudien bestod av 150 pojkar som registrerats hos polisen samt en kontrollgrupp på 53 personer (Sarnecki 1985:14). Av de totalt 287 pojkar som ingick i studien var alltså 192 brottspojkar och 95 kontrollpojkar. Det totala antalet individer är idag något lägre p.g.a. bortfall av olika slag (dödsfall, avhopp från studien, etc.). De data som samlades in under det ursprungliga undersökningstillfället är omfattande och innefattar ca 2000 variabler för varje individ, bl.a. psykologiska, barnpsykiatriska och sociologiska utvärderingar, samt föräldra- och lärarintervjuer, skoldata och registerdata (Sarnecki 1985:16). Ytterligare data om individerna samlades in några år senare genom en något utökad intervju i samband med mönstring, då klientelpojkarna även fick fylla i frågeformulär med avseende på kriminalitet och attitydfrågor. En andra och mer omfattande uppföljning gjordes då olika typer av registerdata samlades in, bl.a. från SPAR-registret 1 och Person- och Belastningsregistret (PBR). Sammanlagt inhämtades en stor mängd uppgifter om individerna i klientelundersökningen, bl.a. adress, civilstatus, total- samt beskattningsbar inkomst, uppgifter från dödlighetsregistret, Socialförsäkringsregistret, uppgifter om antal barn, antal sjukdagar, pensionspoäng samt utdrag från Polisregistret samt Stickmärkesregistret för att nämna några. För komplett lista över samtlig registeruppföljningsdata, se Sarnecki 1985:17ff. 1 Statens Personadressregister 3

9 I samband med uppföljningsstudien på 1980-talet delades klientelpojkarna in i tre grupper bestående av den ursprungliga kontrollgruppen (C), en grupp för de som endast begått 1 brott (D1), samt en grupp bestående av de som begått 2 eller fler brott innan 15 års ålder (D2). Den sistnämnda gruppen innehöll dock individer med kraftigt varierande kriminalitet, där ett fåtal begått ett betydligt större antal brott än majoriteten. Eftersom de allra flesta inte begått särskilt många brott var det inte meningsfullt att ytterligare dela upp gruppen (Sarnecki 1985:22). Utifrån uppföljningsstudien som gjordes på 1980-talet har denna delstudie till viss del hämtat sin form och sitt syfte, då även den uppföljningen syftade till att utvärdera förmågan att predicera framtida avvikande beteende. Av naturliga skäl kommer denna studie dock bli begränsad i sin omfattning och även ha en delvis annorlunda utformning, bl.a. kommer min studie endast följa upp individerna med avseende på kriminalitet och inte använda det bredare begreppet avvikande beteende. En mer utförlig beskrivning av likheter och skillnader mellan den tidigare uppföljningen som gjorts inom projektet och denna ges i kommande teori- och metodavsnitt Syfte och frågeställning Syftet med denna delstudie är att utvärdera ett antal prognosvariabler och deras prediktiva förmåga. Genom att dela in klientelpojkarna i två grupper (Adolescence-Limited och Life-Course-Persistent) utvärderas prognosvariablerna i relation till olika mönster i kriminalitet. Gruppen Adolescence- Limited representerar de som endast registrerats för brott i tonåren och sedan inte längre förekommer i polisens register, medan gruppen Life-Course-Persistent innefattar de individer som under lång tid uppvisat återkommande kriminalitet. Syftet är tänkt att uppnås genom att besvara följande frågeställningar: - Kan framtida antisocialt beteende förutsägas med hjälp av psykologiska, psykiatriska och/eller sociologiska diagnoser? - Hur står sig prognosernas prediktiva förmåga över tid? Tidsaspekten kommer att utvärderas genom att jämföra de två olika gruppernas (Adolescence- Limited och Life-Course-Persistent) samband mellan prognos som ställts i barndomen (god-dålig) och utfall (kriminalitet eller ej). Därtill presenteras även ålderskurvor med avseende på kriminalitet över individernas livsförlopp som bl.a. redovisar skillnader i lagföringsfrekvens mellan de två grupperna så som de delats in i denna studie men även utifrån deras ursprungliga indelning (brotts- respektive kontrollpojkar). 4

10 3. Teori Både den ursprungliga studien såväl som denna studie har teoretiska utgångspunkter som förklarar avvikande beteende dels genom att belysa miljöaspekter och händelser som påverkar individen i en bredare kontext, men även genom att diskutera individuella faktorer som är mer bestående över tid och inte påverkas av yttre faktorer i samma utsträckning. I följande avsnitt kommer såväl grundstudiens teoretiska bas och min egen presenteras, detta för att ytterligare tydliggöra hur teoretiska ställningstaganden har varit avgörande för undersökningsmetodens utformning i båda fallen Den ursprungliga studiens ontologiska ställningstaganden Klientelundersökningen är av tvärvetenskaplig karaktär och har ett genomgående mångfacetterat perspektiv på orsaker till avvikande beteende. Tänkbara förklaringar anges vara delvis personlighetsskador och genetiskt betingade störningar under de första levnadsåren, men även kamratförhållanden och miljöförklaringar som inte har något samband med tidiga störningar (SOU 1971:49, s. 49). Detta har givetvis påverkat utformningen av studien, som i den sociopsykologiska delen framför allt undersöker familje- och kamratrelationer och uppfostran med starkare betoning på social inlärningsteori (Olofsson 1973:15), medan den psykologiska och barnpsykiatriska delen studerar mer djupgående personlighetsdrag hos individerna Begreppsmässiga utgångspunkter i denna uppföljning Jag har utformat denna uppföljningsstudie utifrån Terrie Moffitts teori där individer som uppvisar antisocialt beteende kan delas in i olika typologier (klassificeringar). Enligt teorin är individer med lång brottskarriär få, persistenta och patologiska, medan de som endast begår brott i tonåren är vanliga, tillfälliga och i det närmaste normativa (Moffitt et. al. 2002:180). Detta är en teori som belyser såväl sociala som biologiska orsaker till antisocialt beteende. Enligt teorin utgörs gruppen som kan kategoriseras som Life-Course-Persistent (kroniskt avvikande beteende) av personer vars kriminalitet har sina orsaker i barndomen, där biologiska faktorer (som exemplevis svår spädbarnstid) samspelar med sociala faktorer (bl.a. föräldrarnas förmåga att ta hand om ett svårhanterligt barn) (Moffitt 1993: 682). För de som kan kategoriseras som Adolescent-Limited (avvikande beteende begränsat till tonåren) är de bakomliggande orsakerna till beteendet framför allt sociala faktorer såsom grupptryck och strävan efter att härma de som tidigt visat upp antisocialt beteende (Moffitt 1993:685f). Avgörande för indelningen i Moffitts typologi är framför allt onset, d.v.s. tidpunkten då individen först uppvisar antisocialt beteende. Personer som är Life-Course-Persistent uppvisar tidigt tecken på antisocialt beteende, ofta redan i barndomen, medan avvikande beteende av typen Adolescence- 5

11 Limited börjar i tonåren och avslutas kort därefter, antingen redan i senare tonåren eller i tidig vuxenålder (Moffitt et al 2002:179). Denna teori är baserad på longitudinell forskning vilket gör den till en passande teori att använda även i denna studie eftersom den betonar vikten av återkommande följa specifika individer och fångar upp den utvecklingsprocess som individerna går igenom. Det finns dock forskning som påpekar att en längre kriminell bana mycket väl kan påbörjas sent i livet och att även brottets typ i hög grad påverkar möjligheten att utföra brottet i en viss ålder. Exempelvis white collar crime som försäkringsbedrägerier, pengatvätt och skattebrott, men även grov organiserad brottslighet i form av vapensmuggling och krigsbrott är starkt förknippade med förehavanden i vuxen ålder och/eller med personer som har högre utbildning eller har uppsatta positioner inom företag och myndigheter (Soothill et al 2009:7). Även om personer som begår dylika brott kan tänkas ha begått andra brott tidigare i livet, för att sedan övergå till grövre brottslighet är det osäkert om samma prediktorer (dåliga skolresultat, låg socio-ekonomisk status) är användbara för den typen av brottslighet (Greenberg 2001:66). Denna typ av brottslighet har dock höga mörkertal vilket gör det svårt att dra slutsatser kring dess orsaker och tidigare prediktorer. Den grupp av individer inom en population som kan komma att klassas som Life-Course-Persistent, d.v.s. uppvisa ett antisocialt beteende redan i barndomen för att sedan eskalera (och då eventuellt även ta sig uttryck i kriminalitet), är en liten minoritet av de personer som någon gång under sin livstid kommer att registreras för brottslighet. Life-Course-Persisters har en kriminell karriär som präglas av framför allt kontinuitet över tid. Oavsett brottstyp är den underliggande orsaken till kriminalitet eller antisocialt beteende densamma, men tar sig uttryck på olika sätt beroende på i vilken kontext individen befinner sig i (Moffitt 1993: 679). I likhet med annan forskning på området används här begreppet kriminell karriär endast i en metaforisk mening, där en kriminell karriär består av en startpunkt (ofta refererad till som onset ), ett slut, samt en period av återkommande kriminalitet däremellan (Soothill et. al. 2009:3). Benämningen karriär beskriver alltså ett livsförlopp med återkommande registrerad kriminalitet utan vidare antaganden vad gäller specialisering i brott eller utövande av kriminalitet som inkomstbringande aktivitet eller annan typ av huvudsyssla i livet. Med brott och kriminalitet avser jag de handlingar som enligt lag är straffbara, vilket i denna studie representeras av uppgifter om lagföringar hämtade ur lagföringsregistret. Lagföringsregistret inkluderar dock en stor variation i typer av brott med olika allvarlighetsgrad, från våldsbrott och stöld till narkotikabrott och bötesbrott (ofta trafikbrott) men även strafförelägganden och åtalsunderlåtelser. 2 2 för detaljerad beskrivning av lagföringstyper och brott som ingår i lagföringsbegreppet, se Åklagarmyndigheten: 6

12 4. Tidigare forskning Inom forskningen finns som tidigare nämnts olika attityder till huruvida det är meningsfullt att studera livsförlopp och kriminella karriärer då det rör sig om en väldigt heterogen uppsättning individer. Enligt Gottfredson och Hirschi finns det ingen anledning att återkommande undersöka samma individer och genomföra en sådan typ av longitudinella studier eftersom benägenheten att begå brott enligt dem genereras i tidig ålder för att sedan vara stabil över tid, utan att påverkas nämnvärt av faktorer som exempelvis arbetslöshet eller andra motgångar (Gottfredson & Hirschi 1990:251). Longitudinella studier ger dock större möjligheter att fastställa kausalitet och orsakssamband än vad tvärsnittsstudier gör. Genom att under längre tid följa samma individer är det möjligt att registrera vilka betingelser och incidenter som föregår eller sker senare i tid än andra vilket underlättar möjligheten att identifiera kausala samband. På grund av att metoden är kostsam och innebär många etiska överväganden är den dock ovanlig i jämförelse med andra metoder som exempelvis tvärsnittsstudier, och studier som följt kohorter under ett helt livsförlopp är än färre. Trots kritiken finns det dock ett antal studier som gjorts med avseende på faktorer som kopplas till barndom och ihållande kriminalitet och där ett urval av dessa presenteras i följande avsnitt. En av de mest kända longitudinella studierna är Sampson & Laubs studie som baseras på makarna Gluecks population med 500 män som följts upp till 70 års ålder. Baserat på kriminalitetsdata har de funnit att de som i deras studie kategoriserat som persisters, d.v.s. individer som återkommande begick brott arresterades i genomsnitt 40 gånger (mer än 23 gånger upp till 32 års ålder) under sin kriminella karriär (Laub & Sampson 2003:151). Dessa individer uppvisade inga skillnader i icke registrerad kriminalitet eller IQ jämfört med de som upphört med brott i tidig ålder men de hade däremot inte arbetat eller varit gifta i lika hög utsträckning. Av de som kategoriserats som persisters hade dock samtliga avslutat sin kriminella bana efter en viss tid (från 40-årsåldern med vissa som fortsatt upp till 60-årsåldern) (Laub & Sampson 2003:177). Utifrån Moffitts egen forskning har personer som kunnat kategoriseras som Life-Course-Persistent betydligt fler symptom på antisocial personlighetsstörning och en mer psykopatisk personlighetsprofil än vad personer inom kategorin Adolescent-Limited uppvisade (Moffitt et. al. 2002:198). Den första uppföljningsstudien på klientelpojkarna konstaterade skillnader i registrerad kriminalitet mellan de individer som ingått i kontrollgruppen och de som redan i unga år registrerats för brott, där de som tidigt haft ett avvikande beteende till större del visades vara kriminellt aktiva även i senare ålder än kontrollgruppen som inte hade registrerats för brott i tidig ålder (Sarnecki 1985:27). Denna studie visade även att prognosernas förmåga att predicera framtida antisocialt beteende tenderade att avta ju längre tid som hade gått mellan tidpunkten för prognostiseringen och utvärderingen (Sarnecki 1985:61). Detta skulle kunna tala för att prognoserna i mitt studieupplägg 7

13 bättre skulle förutsäga det antisociala beteende hos de som ingår i gruppen Adolescence-Limited eftersom kriminalitet registrerad i denna tidsperiod är närmre i tid till när prognoserna ställdes. Prognosernas förmåga att predicera framtida kriminellt beteende skulle därmed avta i takt med att ytterligare faktorer adderas till livsförloppet (äktenskap, arbete, barn, etc.) och göra eventuella goda eller dåliga prognoser obetydliga i förhållande till alla de faktorer som tillkommit under livets gång. Samtidigt bör det enligt Moffitts teori, som tidigare nämnts, vara enklare att urskilja de som har ett patologiskt, långvarigt antisocialt beteende genom framför allt psykologiska utvärderingar, Eftersom jag i denna studie har tillgång till längre tidsseriedata än den tidigare uppföljningen samt utformat utfallsvariablerna annorlunda än den tidigare uppföljningen behöver resultatet i denna studie inte nödvändigtvis komma till samma slutsats som tidigare utvärdering gjort, där även en bredare benämning av antisocialt beteende använts som utfallsvariabel men där jag endast använt lagföringsdata. I en jämförelse av de olika prediktionernas utfall visade den senaste utvärderingen att alla prognosvariablerna till viss del kunde förutsäga framtida antisocialt beteende men att det, något överraskande, var en skolvariabel som initialt inte var tänkt som en prognosvariabel lyckades bäst med att predicera framtida antisocialt beteende. Näst bäst var den socialpsykologiska prognosen som lagt stor vikt vid uppfostran och skolmiljö och som baseras på intervjuer med föräldrarna och klientelpojken själv samt skoldata (Sarnecki 1985:70). Även i andra studier har skoldata och lärares utvärderingar av elevers framtida antisociala beteende visats utgöra relativt goda prediktioner. Vid en jämförelse av lärares och föräldrars prediktiva förmåga visade att en kombination av båda källorna gav bäst resultat men att lärarna fortfarande hade den enskilt bästa förmågan att predicera problembeteende jämfört med föräldrarna (Verhulst et. al. 1994:543). För klientelstudien var den prognosmetod som vid tidigare uppföljning däremot visade upp sämst resultat den psykologiska prognosen, baserad på Rorschachtest och AAT-test samt IQ (Sarnecki 1985:70). I en annan studie av ett antal projektiva metoder (bl.a. Rorschachtest) påvisades en viss förmåga att förutsäga framtida kriminalitet, dock endast för den grupp som redan vid undersökningstillfället (individerna var år) hade utvecklat ett riskbeteende. Prediktionerna för kontrollgruppen som bestod av slumpmässigt utvalda individer innefattade betydligt fler felaktiga bedömningar (Anderson & Walsh 1998:233). Resultaten i studien av Anderson & Walsh visar på ett flertal begränsningar hos prediktiva metoder, i de fall de ens kan uppvisa förmåga att predicera framtida kriminalitet. Även Tham och von Hofer (2009) är tveksamma till den eventuella nytta som prognoser ställda i tidig ålder kan sägas ha, om syftet är att predicera eller förebygga framtida kriminalitet. Studien av Tham och von Hofer visar på att såväl stöldbrottsligheten som våldsbrottsligheten i Sverige efter andra världskriget till stor del speglat tillfällesstrukturen, där antalet registrerade bilar och stöld samt 8

14 alkoholkonsumtion och våldsbrott i hög grad samvarierar (Tham & von Hofer 2009:330). Även om bakgrundsfaktorer inte kan uteslutas ha inverkan på individers benägenhet att begå brott i framtiden visar det samtidigt på vikten av ett antal yttre faktorer som tillkommer senare i livet och som samspelar med individens personliga bakgrundsfaktorer som ligger till grund för prediktioner ställda i unga år. Oavsett god eller dålig prognos hos individen i unga år finns det alltså en rad strukturella faktorer som enligt Tham och von Hofer är av större betydelse för hur kriminaliteten utvecklas över tid. Flera longitudinella studier inklusive Moffitt har presenterat s.k. Age-Crime-kurvor som beskriver trender i kriminalitetsmönster under ett helt livsförlopp. Den traditionella åldersfördelningen av kriminalitet som beskrivning av hela populationer brukar visa på en kraftig ökning under tonåren och kulminera kring år, för att sedan avta (Soothill et.al. 2009:20). Enligt Moffitt utgörs denna topp under tonåren framför allt av den stora majoritet i befolkningen som endast begår något eller några brott under just ungdomsperioden (se Figur 3 i Moffitt 1993:677). Olika typer av lagöverträdare tenderar att ha olika ålderskurvor där kroniska (life-course-persisters) är som mest aktiva långt senare än vad den genomsnittliga age-crime-kurvan visar (Laub & Sampson 2003:104). 5. Metod Denna studie kommer att utvärdera prognosvariablernas prediktionsförmåga kvantitativt genom att jämföra resultatet från prognoserna som ställdes i huvudundersökningen med lagföringsdata ur lagföringsregistret. Studien genomförs inom ramen för ett större projekt och baseras på registerdata vilket gör att utformningen av även denna studie har påverkats av beslut kring undersökningsmetod som inte tagits av mig personligen. Jag har jag valt att använda Moffitts teori i denna delstudie eftersom den går i linje med det syfte och den metod som funnits sedan tidigare. Genom valet av teori har vissa variabler uteslutits till förmån för andra och detta metodavsnitt syftar därför till att beskriva dels det rent praktiska genomförandet och de urval och tolkningar som gjorts under studiens gång. Dylika avvägningar är något som alla forskare oavsett forskningsmetod gör och en utförlig beskrivning av forskningsprocessen alltid är viktig för att kunna resonera kring såväl resultatets giltighet som studiens reliabilitet och validitet (Hörnqvist 2006:268) Material För att prognoser ska kunna göras på ett meningsfullt sätt ställs vissa krav på metod och material. För att minimera risken att generera ett allt för stort antal falska positiva och falska negativa i prediktioner med avseende på framtida antisocialt beteende bör enligt Moffitt prognostiska analyser helst genomföras mellan förskoleåldern och de sena tonåren (Moffitt 1993:685). Prognoserna inom ramen för detta material ställdes vid undersökningstillfället (d.v.s. när klientelpojkarna var mellan 11-9

15 15 år) men vid tillfället ställde även forskarna retrospektiva frågor kring den tidiga barndomen och spädbarnsåren. Detta talar för att materialet ändå är lämpligt för den typen av kategorisering och slutsatser som Moffitt gör gällande i sin teori Prognosvariabler Inom ramen för klientelstudien ställdes ett antal prognoser och diagnoser inom olika vetenskapliga områden som försökte uppskatta riskerna för framtida kriminalitet och annat avvikande beteende hos individerna. De tre områden som ingår i denna uppföljning är en socialpsykologisk prognos, en psykologisk diagnos baserat på AAT (Adolescent Apperception Test) och Rorschachtest, samt en barnpsykiatrisk prognos. Några av prognosvariablerna som ingick i grundstudien och som utvärderats i uppföljningen på 1980-talet har inte kunnat lokaliseras i det nuvarande datamaterialet, vilket gör att de tre ovan nämnda prognoser är ett urval av de prognosvariabler som en gång ställts. En prognos från vardera inriktningen (socialpsykologiska, psykologiska samt barnpsykiatriska avsnittet) finns dock fortfarande med. Prognoser som testades vid förra tillfället var frågepersonens egen prognos, skolvariabeln samt en prognosvariabel baserad på typ av uppfostran. Inte heller en av de ursprungligen parvisa barnpsykiatriska prognoserna har kunnat utvärderas (d.v.s. Prognos-2: Psykiatrisk prognos om optimalt behandlad) p.g.a. dess bortfall ur materialet. Eftersom de tre olika avsnitten använder sig av olika skalor vid redovisandet av resultaten har denna studie utformat en egen indelning av prognosutfallen. Detta för att få en enklare översikt över hur individerna fördelas i uppdelningen mellan goda, medelgoda och dålig prognoser. Den psykiatriska variabel som kommer att utvärderas i denna studie delades ursprungligen in i en femgradig skala. Prediktionen gjordes som ett försök att uppskatta huruvida undersökningspersonen kommer att fortsätta begå brott eller inte. Då en av utfallskategorierna (Life-Course-Persistent) i min studie antogs bli relativt liten (eftersom den totala populationen endast bestod av 287 personer varav ytterst få misstänktes ha begått brott livet ut) minskades antalet kategorier från fem till de tre som kom att vara den gemensamma klassificeringen för alla prognosvariablerna. Variabelvärde 4 och 5 kodades således som 1 (god prognos), 3 kodades som 2 (medel) och 1 och 2 kodades som 3 (dålig prognos), detta baserat på de ursprungliga variabelvärdenas beskrivning. Tabell 1. Variabler som ingår den psykiatriska prognosen, intervall samt beskrivningar av variabelvärden (1-5). Variabelvärde Klassificering 1 Absolut dålig (återfaller med all sannolikhet) 2 Mer än tveksam (kan sannolikt bedömas som tvivelaktig eller relativt dålig) 3 Tveksam (svårbedömd men ändå möjligen god) 4 Troligtvis god (eventuellt osäker de närmaste åren) 5 Mycket god (återfaller ej) 10 (Ahnsjö 1973:167)

16 Psykiatrikernas bedömningar baserades framför allt på anamnesupptagning (anamnes sjukdomshistoria) genom intervjuer med framför allt pojkens målsman (oftast modern) men även frågepersonen själv, samt en bedömning av pojkarnas kroppsstatus och psykiska status (SOU 1971:49, s. 11). Detta tillvägagångssätt ansågs av klinikerna vara ett av de främsta sätten att ställa diagnos och prognos, och kompletterades inte ytterligare med social anamnes eller intelligenskvot som ibland annars läggs till (SOU 1971:49, s. 84). I det psykologiska avsnittet gjordes två olika asocialitetsriskbedömningar baserat på Rorschachtest och AAT-test, Utifrån dessa gjordes en samlad diagnos som är en sammanvägning av resultaten från de ovan nämnda testen där man även haft tillgång till klientelpojkarnas IQ-testresultat (Humble & Settergren-Carlsson 1974:250). Resultatet av diagnosvariabeln presenterades i en 8-gradig skala (se Tabell 2). I den sammanfattande prognosen reserverar sig forskarna som ställt diagnoserna för att de två svåraste kategorierna (psykosliknande och intellektuell torftighet) inte behöver ha en direkt koppling till just kriminalitet (Humble & Settergren-Carlsson 1974:280). Dessa har i denna studie dock behållits i den kontinuerliga skala som ändå angetts i ursprungsprognosen i brist på bättre alternativ. Att helt ta bort och därmed inte utvärdera de två kategorierna vore även det problematiskt även om antalet individer i dessa två är mycket få och kanske inte skulle påverka resultatet nämnvärt. Inom denna prognos har därmed variabelvärde 7-8 kategoriserats som 1 (god prognos), 4-6 som 2 (medel) och 1-3 kodades som dålig prognos. För en mer utförlig beskrivning av de åtta olika klassificeringarna, se Bilaga 1. Tabell 2. Variabler som ingår den sammanlagda psykologiska diagnosen, intervall samt beskrivningar av variabelvärden (1-8). Variabelvärde Klassificering 1 Intellektuell och emotionell torftighet 2 Psykosliknande 3 Primär karaktärsstörning 4 Infantil jagsvaghet 5 Neuros med primär karaktärsstörning 6 Neuros med infantilt jagsvaga drag 7 Neuros 8 Normal (Humble & Settergren-Carlsson 1974:255) Även för Rorschachtestet och AAT-testet gjordes separata signifikanstester mot utfallsvariabeln i likhet med den tidigare uppföljningen. Korstabeller för dessa tester redovisas i bilagan och hänvisas endast till i texten, medan den sammanlagda diagnosen (som inkluderar de båda) redovisas mer 11

17 utförligt i resultatdelen. Detta framför allt för att de ändå ingår i den totala diagnosvariabeln men även för att de inte är prognoser på det sätt som övriga variabler. Det socialpsykologiska avsnittets syfte var att beskriva pojkarnas sociala situation. Detta avsnitt är den del som har starkast fokus på miljö snarare än individ, och pojkarna har här ingående intervjuats om hemförhållanden, kamratförhållanden, skolgång och fritidssysselsättningar (SOU 1971:49, s. 72). Den socialpsykologiska prediktionen är den prognosvariabel som baserats på överlägset flest variabler men är samtidigt inte en prognos i lika strikt mening som den psykologiska och den psykiatriska, utan en sammanfattande allmän bedömning. Tabell 3. Variabler som ingår den sammanlagda socialpsykologiska diagnosen, intervall samt beskrivningar av variabelvärden (1-5). Variabelvärde Klassificering 1 Bra 2 Mindre bra 3 Medel 4 Ganska dålig 5 Dålig Av de tre prognoserna är den socialpsykologiska den som visserligen innehåller flest variabler men där den sammanslagna prognosen i sig inte beskrivs särskilt detaljerat. Utifrån den klassificering som funnits tillgänglig via variabelnyckeln har kodades variablerna 1 som god prognos, 2-4 som medel samt 5 som dålig prognos Lagföringsdata Utifrån registerdata (Person- och Belastningsregistret, PBR och Lagföringsregistret) som innefattat registrerad kriminalitet mellan års ålder har individerna delats in i två grupper, Adolescence- Limited och Life-Course-Persistent. De kriminalitetsdata som funnits tillgängligt genom den tidigare uppföljningen och som baseras på uppgifter från PBR har varit antal brott för varje individ sammanräknat i 5-årsperioder. I lagföringsregistret finns uppgifter om samtliga personer som lagförts i Sverige sedan Om en individ finns med i registret innebär det att personen antingen blivit dömd i domstol, har godkänt strafföreläggande som utfärdats av åklagare eller att personen meddelats åtalsunderlåtelse (Brå 2000:3, s. 11). Lagföringsregistret är ett register med omfattande uppgifter kring kriminalitet (som exempelvis uppgifter om huvudbrott/bibrott, överklaganden, specifika brottskoder m.m.) men eftersom nuvarande studie är begränsad har endast summerande variabler från registret (registrerad för brottslighet under en viss tidsperiod, ja/nej) kunnat inkluderas. Då Moffitts teori avser antisocialt beteende generellt är en oprecis beskrivning av individernas brottslighet inte helt opraktisk eftersom ett större spektra av antisocialt beteende i och 12

18 med detta inkluderas. I en mer omfattande studie av individernas kriminalitet vore det dock möjligt att utföra mer specifika beskrivningar av livsförlopp utifrån olika typer av kriminalitet med hjälp av lagföringsregistret. Kriminalitetsdata baserat på de uppgifter som funnits tillgängliga från tidigare uppföljning (taget från PBR) har varit indelad i femårsperioder, en indelning som har gjorts även för data som hämtats från Lagföringsregistret. Totalt har brottsligheten under ett livsförlopp delats in i 10 perioder (åldrar fördelade på 16-19, 20-24, 25-29, 30-34, 35-39, , 50-54, samt år) där de individer som någon gång under dessa tidsperioder funnits med i lagföringsregistret har inkluderats oavsett antal lagföringar eller brott. Dessa kortare perioder har sedan delats in ytterligare i längre perioder (16-24, 25-34, 35-44, samt år). Av kriminalitetsvariablerna med längre perioder har framför allt perioden år varit användbar då den registrerade brottsligheten under perioderna år samt år av någon anledning varit mycket låg för samtliga klientelpojkar. Detta föranledde att såväl gruppen Adolescence-Limited som Life-Course-Persisters har kodats på ett sådant sätt att de antingen har begått brott enligt variabeln innan 18 år eller mellan år och inte uppdelat på de två kortare perioderna respektive år. Detta eftersom en sådan indelning hade exkluderat en majoritet av individerna. Sambandet mellan prognoser och kriminalitet utvärderades genom en bivariat analys med Chi-2-test och Cramer s V. Ett Chi-2-test är i strikt mening inte ett sambandsmått men kan ändå användas för att undersöka om två fördelningar är signifikant skilda från varandra, i kombination med frekvenstabeller (Edling & Hedström 2003: 80). Chi-2 kan även användas för att pröva hur väl en teoretisk förutsägelse stämmer genom att utgå ifrån en nollhypotes där nollfördelningen ser ut så som fördelningen skulle se ut om det inte fanns någon skillnad mellan variablerna. Detta test lämpar sig väl för denna studie då utfallsvariablerna är på nominalnivå utan inbördes rangordning (endast ja/nej-svar). Cramer s V är ett sambandsmått som bygger på Chi-2-fördelningen och används för att kontrollera om ett observerat samband kan skiljas från slumpen (Djurfeldt, Larsson & Stjärnhagen 2010:148). Cramer s V har ett variationsområde från 0 till 1, där en exakt indelning av vad som kan betraktas som starka och svaga samband inte kan göras i generella ordalag utan beror på den aktuella studiens statistiska upplägg och design. Utifrån tidigare sociologisk forskning har signifikanta samband beräknat med Cramer s V angetts vid värden från 0,14 och högre (Wilson & Daly 2006:992), ett värde som enligt Toronto University är tveksamt men även kan falla inom kategorin minimalt acceptabelt (Toronto University). 3 Baserat på dessa källor kommer denna studie att utgå ifrån att ett 3 Enligt denna källa kan tolkningar av Cramer s V göras enligt följande indelning: 0-0,15: Oftast ej användbart/ej acceptablet, 0,10-0,20: Svagt/Minimalt acceptabelt, 0,20-0,25: Måttligt/Acceptabelt, 0,25-0,30: Medelstarkt, 0,30-0,35: Starkt, 0,35-0,40: Mycket starkt, 0,40-0,45: Besvärande starkt/antingen extremt bra eller kan råka 13

19 eventuellt samband mellan två variabler endast kan sägas existera om värdet på Cramer s V är 0,15 eller större Anpassning av data till denna studie För att undersöka prognosernas förmåga att predicera livsförlopp kommer prognosernas utfall jämföras med de två typologier av avvikande beteende som presenterats av Terrie Moffitt, d.v.s. Adolescence-Limited och Life-Course-Persistent. Detta för att undersöka till vilken grad de individer som ansetts ha en hög risk för fortsatt asocialt beteende faktiskt tillhör gruppen av kroniska återfallsförbrytare som i denna studie representeras av Life-Course-Persisters. Genom utvärdering blir det även möjligt att avgöra om en viss prognosmetod lämpar sig bättre för vissa typer av kriminellt beteende över tid än andra. Ett möjligt utfall skulle kunna vara att prognoserna endast förmår att predicera tonårskriminalitet (Adolescence-Limited) vilket i så fall skulle visa på att prognosernas prediktiva förmåga avtar med tiden. Möjligt är även att prognoserna över huvud taget inte har någon prediktiv förmåga vad gäller framtida kriminalitet om inga mönster kan urskiljas mellan negativ prognos och vare sig gruppen Adolescence-Limited eller Life-Course-Persistence. I det praktiska genomförandet av studien har begreppen Life-Course-Persistent och Adolescence- Limited utarbetats med stöd i teorin men samtidigt anpassats till det aktuella materialet. Tidsperioden adolescence definieras inte i exakta åldrar av Moffitt, utan refereras till tiden som tonåring och ung vuxen (Moffitt 1993:685). Tidigare forskning med avseende på ålder och ungdomsbrottslighet har visat att ca 3/4 av de som räknas som Adolescence-Limited förväntas ha slutat med all brottslighet i mitten av 20-årsåldern (Farrington 1986) vilket tyder på att det som ofta klassificeras som ungdomsbrottslighet tenderar att pågå en bit in i 20-årsåldern. Utifrån detta har jag i denna studie valt att definiera Adolescent-Limited som brottslighet i åldrarna även om adolescence i allmänna ordalag annars oftast avser tonåren specifikt, dvs år. För att ha kodats som Adolescence-Limited har individerna alltså uppfyllt samtliga av följande kriterier: Har haft en debutbrottsålder på 14 år eller senare, registrerats för brott innan 18 år alternativt under perioden år, är ej registrerad för brott under perioden 25-34, samt ej registrerad för brott under perioden år Eftersom populationen inte är slumpmässigt utvald och endast består till 1/3 av kontrollpojkar (som annars skulle kunna ses representera befolkningen i allmänhet och därmed Adolescence-Limitedgruppen enligt Moffitt), har operationaliseringen av gruppen Adolescence-Limited stött på vissa problem. En avgörande gränsdragning har varit att få den att stämma överens med framför allt mäta samma koncept, 0,45-0,99: Övertaligt/De två variablerna mäter med stor sannolikhet samma koncept, 1: Perfekt 14

20 teorins kriterie för onset. För att efterlikna en Adolescence-Limited-grupp till största möjliga mån trots att vissa av individerna ingår i huvudstudien som brottspojkar har ett av kriterierna varit just att de som kvalificerar sig till kategorin Adolescence-Limited inte ska ha några registrerade brott i åldrarna år. På så vis koncentreras deras kriminalitet till mitten av och slutet av tonåren, i enlighet med Moffitts teori om den typ av tonårsbrottslighet som är begränsad till just tonåren. Eftersom antalet personer som i vuxen ålder återkommande begår brott är få, såväl i en större population men desto mer i klientelundersökningen, har individer som registrerats för brott upp till 44 år räknats som Life-Course-Persistent även fast vissa av dem levt längre än så. För att kategoriseras som Life-Course-Persisters måste individerna även ha brottspoäng registrerade i den allra tidigaste ålderskategorin, år, detta för att fånga upp de som redan mycket tidigt visat tecken på avvikande beteende. Även om det hade varit önskvärt att ordagrant endast ha inkluderat de som verkligen fortsatt med kriminalitet livet ut (risken med nuvarande indelning är att ett antal personer som slutat med kriminalitet efter 44 års ålder ändå inkluderas i gruppen Life-Course- Persistent) har dock en liknande indelning upp till 44 års ålder använts i forskning om livsförlopp (se t.ex. kap 4 i Piquero et. al. 2007). Av Piquero et.al. redovisas liknande, dock mer omfattande, deskriptiv forskning på livsförlopp och där även de har använt sig av åldersgrupper som endast sträcker sig till 40 års ålder. Moffitt själv konstaterar dessutom att Life-Course-Persisters har en starkt avtagande brottskurva efter 40 år (Moffitt 1993:679). Detta talar för att en sådan indelning ändå bör kunna leda till ett resultat som speglar gruppen Life-Course-Persisters. Sammanfattningsvis har alltså de som kodats som Life-Course-Persistent uppfyllt samtliga av följande kriterier: Ingår i studien som en av brottspojkarna, d.v.s. har registrerats för brott någon gång mellan år, har begått brott före 18 års ålder eller i perioden år, samt i perioderna år, år, år och år (alternativt har begått brott fram till 39 års ålder och sedan avlidit) Detta ger en kriminell karriär hos individerna på totalt minst 25 år, som mest 33 år. Brottsfrekvensen under denna tidsperiod kan variera betydligt mellan olika individer men där de återfallit i brott åtminstone 1 gång i samtliga av dessa tidsperioder Metodproblem I genomförandet av longitudinella studier finns det en rad metodproblem. I studier som upprepas vid flera olika tillfällen och som sträcker sig över en längre tidsperiod kan det vara svårt att veta om en registrerad förändring i individers beteende är ett resultat av en faktisk förändring hos individen eller låg reliabilitet i studien på grund av mätfel (Lisper & Lisper 2005:64). Inom forskning kring brott är det även viktigt att komma ihåg att lagstiftning och arbetssätt inom rättsväsende och polis ändras över tid. En sådan förändring skulle statistiskt visa på en förändring, utan att en reell förändring av 15

21 beteendemönster behöver ha skett. I följande avsnitt presenteras ytterligare en rad metodproblem som såväl den ursprungliga studien och detta examensarbete fått ta ställning till Den ursprungliga studien Urvalet av en population har stor betydelse för vilka slutsatser som kan dras från en studies resultat. Inom klientelundersökningen är varken brottspojkarna eller kontrollpojkarna är utvalda slumpmässigt. Brottspojkarna har deltagit i studien p.g.a. att de registrerats för kriminalitet i unga år och utefter dem har kontrollgruppen matchats med avseende på ålder, socialgrupp, familjetyp och bostadsområde. Klientelgruppen är alltså trots att den består av olika undergrupper en relativt homogen population. Det gör det problematiskt att säga något om vad resultat av denna studie innebär för en mer heterogen population, som exempelvis den svenska befolkningen i allmänhet (Bryman 2001:113). Även populationens ringa storlek (287 individer ursprungligen) har begränsats av den tid och kostnad som alla omfattande longitudinella studier kräver vilket är problematisk för generaliserbarheten. Men eftersom studiens ursprungliga syfte var att kunna säga något om ungdomsbrottslighet och de individer som tidigt uppvisar antisocialt beteende är behovet av precision i relation till befolkningen som helhet mindre än om studien syftat till att förklara kriminalitet överlag. De slutsatser som kan dras från klientelundersökningen är dock i hög grad begränsade till den population som de baseras på. I samtliga tre indelningar av studien (psykiatriska, psykologiska och socialpsykologiska) har ett flertal (minst två) läkare, psykologer eller sociologer intervjuat och/eller testat ungdomarna (Ahnsjö 1973:12, Humble & Settergren-Carlsson 1974:97). Även om forskarna utbildats i scoring, skatting och intervjumetoder och systematiskt följer de uppsatta regler som studien utformats kring finns det risk för subjektiva bedömningar vid klassificering av personers beteende (Bryman 2001:86). Skillnader i medelvärden och spridning mellan forskarnas bedömningar har dock visats vara små i det psykologiska avsnittet som testat just interbedömarreliabilitet (Humble & Settergren-Carlsson 1974:98). Validiteten för mätningar av intelligenskvot och projektiva test som Rorschach och AATtest anses dock vara varierande och meningarna om huruvida dessa tester verkligen mäter det de säger sig vilja mäta (d.v.s. i dessa fall intelligens och psykiska besvär, bl.a.) går isär. 4 Även i den socialpsykologiska undersökningen finns problem metodologiskt, där intervjuer av mindre strukturerad karaktär än psykologernas skattningar använts för att uppskatta riskbeteende. Tänkbara mätfel i intervjusituationen innefattar bl.a. pojkarnas egen benägenhet att uppge riktiga uppgifter 4 Speciellt Rorschach-test har i det närmaste anklagats för att vara pseudovetenskap, se exempelvis artikel av Lilienfeld et. al som starkt ifrågasätter såväl Rorschach som AAT-test, samt Wood et.al för motargument. 16

22 men även feltolkningar av svar och brister i interaktion mellan pojken och intervjuaren (Olofsson 1973:38) Denna delstudie Materialet som min studie baseras på är inte insamlat av mig, vilket gör att jag kan ha tolkat variabler och deras innehåll på ett annorlunda sätt än vad som ursprungligen var tänkt. Dock har detta i möjligaste mån försökt undvikas genom att studera ett flertal av de SOU:er som beskriver klientelundersökningen och dess bakgrund utförligt, samt den variabelnyckel som upprättats i samband med kodningen av ursprungsvariablerna. Det bör dock nämnas att variabelnyckeln var relativt kortfattad i sin information och ibland något bristfällig, samt innehöll noteringar som tillförts i efterhand. I de fall då hänsyn har tagits till noteringarna har deras riktighet kontrollerats i tillhörande SOU:er i den mån det varit möjligt och annars inte utnyttjats. Utfallsvariabeln utgörs av registrerad brottslighet med lagföringsregistret som källa. Detta är ett grovt mått på brottslighet som tenderar att underskatta den faktiska brottsligheten (BRÅ 2005). Dessutom har alla lagföringar använts på ett sammanfattande vis utan hänsyn till vilket typ av brott individerna lagförts för, vilket inkluderar en stor variation av lagföringar med olika svårighetsgrad (allt ifrån exempelvis trafikbrott och brott mot sjölagen till våldsbrott och bedrägeri). Att hänsyn inte kunnat tas till vare sig typ av brott eller brottsfrekvens (en person som registrerats 1 gång jämställs med en person som registrerats flera gånger) är en nackdel som fått kvarstå p.g.a. tidsbrist. En uppdelning i antal brott är dock något som i viss mån hade riskerat att omöjliggöra statistiska sambandsberäkningar och korrelation av brottsligheten inom klientelgruppen sett över under hela livsförloppet. Eftersom populationen varit så pass liten och de som dessutom begått brott under en lång period av sitt liv är ytterst få har jag därför endast skilt mellan individer som begått brott och inte. Även en ytterligare uppdelning i brottstyper hade försvårat signifikansprövningar betydligt, något som begränsade möjligheterna att studera klientelpojkarnas asocialitetsmönster mer i detalj. Indelningen av utfallsvariablerna (Adolescence-Limited och Life-Course-Persistent) som dikotoma kan delvis ses som problematisk då de respektive grupperna ställs mot resten av individerna i klientelgruppen (de som inte begått brott alls, de som begått få brott sporadiskt samt de som ingår i den ytterligare grupp som prognosvariablerna testas för). De två grupperna som undersöks kan dock inte överlappa varandra p.g.a. att kodningskriterierna utesluter detta. Sammanslagningen av prognosvariablerna i denna studie har gjorts av samma anledning som för brottstyperna, d.v.s. fördelningen hade blivit alltför utspridd om den delats upp i undergrupper för att kunna signifikansprövas om den ursprungliga indelningen (fem respektive åtta olika svarsalternativ istället för de nuvarande tre, god-medel-dålig) hade behållits. En mer avancerad 17