Tulla, mennä och käydä. korpusbaserad semantisk analys av tre finska verb

Transkript

1 Tulla, mennä och käydä korpusbaserad semantisk analys av tre finska verb D-uppsats i lingvistik Hanna Seppälä Handledare: Åke Viberg Institutionen för lingvistik och filologi Uppsala Universitet HT 2004

2 Sammandrag Syftet med denna undersökning är att redogöra för vilka betydelser finskans tre rörelseverb, tulla ( komma ), mennä ( gå ) och käydä ( besöka ) kan få i olika kontexter. Den teoretiska bakgrunden för undersökningen kommer från den kognitiva lexikala semantiken och speciellt från Ronald Langackers Användningbaserade modell. Materialet är en finsk romankorpus med ca 900 belägg på verbförekomster och det har bearbetats i programmet FileMaker. Resultaten visar en tydlig och intressant likhet mellan verben. Betydelser, som verben får i olika kontexter, formar ett mönster. Alla dessa tre verb har en gemensam betydelse, en konkret prototyp och likadana sätt att utvidga betydelser. Resultaten stödjer antagandet att betydelsen hos ett ord är både polysemisk och monosemisk och därmed är det traditionella sättet att se på betydelsen som antingen polysemisk eller monosemisk inte relevant längre. 2

3 Innehållsförteckning Sammandrag Inledning Syfte Material och metod Om betydelsen inom kognitiv lexikal semantik Polysemi i kontrast till monosemi och homonymi Den användningsbaserade modellen Om rörelseverb Deiktisk förflyttning Engelskans come och go Grammatikalisering Futurum Inkoativ Analys av tulla, mennä och käydä Deiktiska kontraster Kan käydä ses som deiktiskt verb? Inkoativ Polysemimönster Mennä Transparent metafor Förlorandet Negativ handling Aktivitet pågår Idiom Käydä Stationär rörelse Transparent metafor Resultat Idiom Tulla Kommentarer till kategorin Övriga Diskussion...37 Referenser...39 Förkortningar...42 Materiallista

4 1. Inledning Denna uppsats är en fortsättning på en tidigare undersökning om betydelsen hos det finska verbet tulla komma som presenterats i form av en c-uppsats (Seppälä 2004). I den här uppsatsen utvidgar jag undersökningen med att relatera verbet tulla till två andra rörelseverb i finskan, motsatsordet mennä gå och det bidirektionella verbet käydä, som översätts till svenskan bl.a. med verben besöka, åka och gå. Trots att uppsatsen är en fortsättningsdel, kan den läsas självständigt. Denna undersökning är en semantisk analys av tulla, mennä och käydä. Undersökningen görs inom ramen för kognitiv lexikal semantik. Den kognitiva lexikala semantiken undersöker ordets betydelse som en kognitiv konstruktion likställd med andra kognitiva resurser i hjärnan. Frågeställningar som forskare inom den kognitiva lexikala semantiken nuförtiden är intresserade av är till exempel: Vad är betydelsens natur? Hur ser interaktionen mellan regelmässiga delar av språkresursen och situationsspecifika kontextfaktorer ut? Hur kan man beskriva relationen mellan betydelsen hos ett ord och betydelsen hos komplexa lingvistiska uttryck? (Taylor et.al. 2003:17) Uppsatsen består av två huvuddelar. Den första delen (kap. 2-4) ger en teoretisk bakgrund till den senare delen (kap. 5) som presenterar resultaten för den egna undersökningen. I diskussionsdelen (kap. 6) kommer jag att knyta samman dessa två delar. 1.1 Syfte Syftet med uppsatsen är först och främst att komma fram till de vanligaste betydelserna (eller betydelsekategorierna som jag valt att kalla dem) som de tre finska verben tulla, mennä och käydä kan få i olika kontexter. Sedan försöker jag definiera hur betydelserna inom dessa polysemiska verb är relaterade till varandra. Detta kommer att redovisas i form av figurer för polysemimönster. Figurerna är ritade med utgångspunkt i Langackers användningsbaserade modell (se kap 3). Jag kommer även att i diskussionsdelen försöka besvara de tre teoretiska frågorna inom kognitiv lexikal semantik som presenterades i inledningen. 4

5 1.2 Material och metod Materialet i undersökningen är en finsk romankorpus, med totalt 923 belägg på orden tulla (med 492 belägg), mennä (med 285 belägg) och käydä (med 148 belägg). Korpusbeläggen finns i datoranpassad form i programmet FileMaker Pro. Varje belägg har analyserats med avseende på ordets betydelse, dess grammatiska form (vid behov) och översättningsmotsvarigheten på svenska. Vid bedömningen av ordens betydelse stödjer jag mig på den svenska motsvarigheten, men även på den egna intuitionen. Korpusen som används i undersökningen innehåller enbart romantexter, vilket är en begränsning om man tänker på resultatets giltighet. Större material med bredare omfång av olika textstilar (och även talspråk) skulle ge en mer preciserad bild av hur dessa tre verb används och vilka betydelser de kan få. Resultaten som jag presenterar i denna undersökning gäller verbens betydelse i romantexter under åren (då materialet publicerades). En prototypisk korpus i modern lingvistik definieras enligt McEnery och Wilson (1996) som en samling av ett begränsat antal texter i datoranpassat form. Den ska dessutom vara samlad med tanke på att göra samlingen maximalt representativ för ett språk eller subspråk. Termen korpus kommer från latinets ord för kropp (eng. body) och därmed kan en korpus definieras som en samling av texter (eng. body of text) (McEnery och Wilson 1996:21). Korpusar är värdefulla materialkällor i semantiska undersökningar. Den första viktiga fördelen med användning av en korpus är att det blir möjligt att undersöka betydelsen empiriskt. Enligt Mindt (1991 i McEnery och Wilson 1996) kan en korpus användas för att ta fram objektiva kriterier för bestämning av lexikala enheters betydelse. Mindt (1991:96 i McEnery och Wilson) noterar att de allra flesta semantiska undersökningar av lexikala enheter och lingvistiska konstruktioner är beskrivna med referens till forskarens egen intuition. I stället för att lita på sin egen intuition kan man använda en korpus för att undersöka den lexikala enhetens semantiska distinktioner som kommer fram i kontexten och därmed uppnå en större grad av objektivitet än man hittills har gjort. 5

6 Den andra viktiga fördelen med användning av korpusar kan uppnås inom etablering och definiering av kategorigränser. I stället för att säga att en lexikalisk enhet antingen tillhör klassen eller inte, kan man närma sig problemet med att undersöka hur frekvent en lexikal enhet används i en viss betydelse. Semantiska undersökningar där man har använt korpus stödjer tanken på att betydelsekategorier inte är diskreta, utan skillnaderna mellan kategorier är gradvisa. (McEnery och Wilson 1996) 2. Om betydelsen inom kognitiv lexikal semantik Allwood (2003 i Cuyckens et.al. 2003) diskuterar betydelsen hos ett ord som en betydelsepotential (meaning potential). Han menar att den grundläggande betydelsen hos ett ord är ordets betydelsepotential. Denna potential omfattar enligt honom all information om hur ordet har använts tidigare både av en individ och socialt av ett samhälle. Alltså är betydelsepotentialen ett slags kombination av individuellt och kollektivt ihågkomna betydelser hos ett ord. Vilka betydelsepotentialer som aktiveras i en viss situation beror på kontexten (som är både språklig och icke-språklig). Människor tolkar ord med hjälp av två kriterier: (1) hela meningen eller uttrycket ska vara en fungerande språklig helhet och (2) samtidigt få en relevant betydelse i den extralingvistiska kontexten. Croft och Cruse (2004) definierar den totala betydelsepotentialen av ett ord som ett område i den konceptuella rymden (conceptual space), och varje enskild tolkning av ordet som en punkt inuti denna. Allwood (2003) ger ett exempel på hur man kan resonera runt betydelsen hos det svenska verbet gå som en betydelsepotential. Betydelsen hos verbet gå tolkas olika beroende på kontexten. Till exempel i meningar som Pelle går till skolan, Pelle går i skolan, Bilen går bra, Motorn går inte, Motorn går att laga osv. får ordet gå olika betydelser (Voionmaa 1993 i Allwood 2003). Frågan är hur man ska hantera betydelsevariationen? Enligt Allwood kan man säga att ordet gå har en enda betydelsepotential där alla dessa betydelsevariationer är lagrade. Ur potentialen hämtar man en tolkning som passar i kontexten. Bilen kan till exempel inte gå med fötter, därför måste gå i meningen Bilen går bra betyda någonting annat. Vad detta någonting annat är hämtas också från betydelsepotentialen. Allwood (2003:48) menar att eftersom vi 6

7 troligtvis tidigare många gånger har varit med om likadana användningar av ordet gå, finns det en färdighet för denna slags abstraktion i ordets betydelsepotential. Janssen (2003 i Cuyckens et.al. 2003) instämmer med Allwood i att betydelsen av ett ord är baserad på erfarenheter av tidigare användningar av ordet, men håller inte riktigt med om att betydelsen är som en behållare för individuellt och kollektivt ihågkomna användningar. Han menar att vanligtvis kommer språkanvändare inte ihåg alla förekomster av ett ord och definitivt inte kollektivt (Janssen s.97 fotnot). Croft och Cruse (2004:97) noterar att betydelsen inom kognitiv lingvistik anses vara konstruerad on-line i situationer där man använder språk. Denna syn på betydelsen leder till att ord i sig egentligen inte har någon färdig betydelse, utan en form kombineras med en betydelse om och om igen. Detta sker med hjälp av ordets egenskaper och både den språkliga och icke-språkliga kontexten (som är all tillgänglig information om situationen där yttrandet sker). Betydelsen som ett ord får i en kontext kallar Croft och Cruse en kontextualiserad tolkning av ordet. Men även om betydelsen är konstruerad on-line, menar de att ett ord har vissa semantiska egenskaper även utanför språkanvändningen och att dessa egenskaper bidrar till tolkningen av ordets betydelse i en kontext, men att de inte i sig är ordets betydelse. Croft och Cruse använder termen purport (sv. kärna) för ordets (=ordformens) relativt bestående konceptuella innehåll. Den intuitiva känslan som vi har av att ord hör ihop med en viss betydelse kan enligt dem delvis förklaras med en konstant association mellan ordform och kärna. Vidare definierar de kärnan som information om hur ordet tidigare har fungerat i kontexter där det använts. Den är därför också dynamisk och föränderlig: nya användningar av ordet bidrar till kärnans innehåll. 2.1 Polysemi i kontrast till monosemi och homonymi Traditionellt anser man att ett ord är polysemiskt om det har en association mellan två eller flera relaterade betydelser i en och samma lingvistiska form (Taylor 1995:99). Monosemiska lexikala enheter däremot har traditionellt sett en betydelse per form. Homonymer för sin del har samma form men orelaterade betydelser. Dessa slags definitioner är inte helt okomplicerade. Vad menar man med relaterade/orelaterade betydelser eller en betydelse? 7

8 Jackendoff (2002) använder också termen relaterade betydelser i samband med polysemi. Med denna term menar han ordets olika betydelser som man inte behöver lära var för sig, utan som kan härledas från varandra. Å andra sidan skriver han även att det finns polysemi där betydelserna inte nödvändigtvis kan härledas från varandra, utan från en gemensam abstrakt nämnare. Janssen (2003 i Taylor et.al. 2003) argumenterar för att polysemiska och monosemiska tolkningar av ordets betydelse inte behöver exkludera varandra, utan kan ses som kompletterande tolkningar. Han påpekar att målet med både polysemisk och monosemisk analys är gemensam: att förklara hur ett enda ord kan användas i så väldigt olika slags kontexter, samtidigt som varje användning av detta ord oftast förstås utan ansträngning. Skillnaden mellan analyserna ligger enligt honom i betoningen: inom monosemisk analys betonar man ordets regelbundenhet i betydelsen, medan inom polysemisk analys betonar man den stora variationen av användningsområden ordet har. Croft och Cruse (2004) använder termen polysemi för att syfta till variationen i ordets tolkning (construal) i olika kontexter. Polysemin kan enligt Croft och Cruse undersökas genom att isolera olika delar av betydelsepotentialen, och därmed genom att skapa gränser mellan självständiga betydelseenheter: It (polysemy) will be treated here (in Cognitive linguistics) as a matter of isolating different parts of the total meaning potential of a word in different circumstances. The process of isolating a portion of meaning potential will be viewed as a creation of a sense boundary delimiting an autonomous unit of sense (Croft och Cruse 2004:109). Croft och Cruse (2004) anser att gränser mellan betydelser inte är lexikala enheters egenskap, utan konstrueras först i användningen. Om man ser ordets olika betydelser som punkter i ordets konceptuella sfär eller betydelsepotential, kan man ytterligare säga att betydelserna inte är slumpmässigt placerade i sfären utan formar (betydelse)grupper. 8

9 För att ytterligare belysa polysemins natur kan man jämföra det med homonymi. Croft och Cruse (2004) tar upp två sätt att skilja polysemin och homonymin från varandra: det diakroniska sättet och det synkroniska sättet. Enligt de diakroniska kriterierna skall betydelser i ett polysemiskt ord kunna härledas ur samma källa, medan honomymier inte har samma ursprung. Enligt de synkroniska kriterierna skall det finnas (en känsla om) en relation mellan de olika tolkningarna av ett ord, medan homonymier är (helt) orelaterade även semantiskt. Annorlunda formulerat kan man alltså fråga sig om en tolkning av ett ord är en rimlig semantisk utvidgning av en annan tolkning av samma ord eller inte. Om ja, så är fallet polysemi, om inte, så är det homonymi. Croft och Cruse diskuterar vidare att frågan om vad man menar med en rimlig semantisk utvidgning fortfarande är öppen. Raukko (1994) noterar att inom kognitiv semantik ser man homonymi som ett sporadiskt fenomen, medan polysemi är en vanligt förekommande del av ordens semantik. Raukko anser att inom kognitiv lexikal semantik är man egentligen inte huvudsakligen intresserad av att jämföra homonymi och polysemi. Fokusen ligger i stället på de olika betydelser polysemiska ord kan få och deras relationer samt hur dessa speglar människans kognition. Raukko påpekar att sättet på vilket polysemin fungerar i ett språk är regelmässig i den meningen att byggstenarna för att utvidga betydelser verkar vara delvis likadana. 3. Den användningsbaserade modellen År 1988 presenterade Ronald W. Langacker en användningsbaserad modell (a usagebased model) om hur lingvistisk kunskap är kognitivt strukturerad (i Rudzka-Ostyn 1988). Målet för den kognitiva grammatiken är enligt honom att karaktärisera de psykologiska strukturer som utgör talares lingvistiska förmåga (Langacker 1990:263). Modellen erbjuder en möjlighet att kombinera forskningen om allmänna språkliga regler med forskningen om de situationsberoende dragen i språkliga uttryck. Med hjälp av denna modell kan man till exempel beskriva de komplexa lexikala ordens betydelse. Enligt modellen innehåller betydelsen både en allmän gemensam betydelse (jmf monosemi) och mer situationsspecifika betydelser, som är utvidgade från prototypen (jmf polysemi). Modellen kallas användningsbaserad modell eftersom 9

10 den gör anspråk på att ta hänsyn till den psykologiska realiteten hos användaren och i språkanvändning. I den användningsbaserade modellen framställs de polysemiska lexikala ordens betydelse som ett nätverk (network, net) som visar den interna strukturen av ordets betydelse. Nätverket kombinerar prototypteorin med teorin om en schematiseringsprocess (som ligger som grund till utvidgade betydelser). Prototypen i nätverket anger den mest prototypiska betydelsen av ett komplext lexikalt ord och är den betydelse som mest troligt aktiveras vid neutral kontext och som lärs in först. Schemat i modellen anger den generaliserade betydelsen under vilket alla exempel av ordets betydelse kan organiseras. Utvidgningar i modellen anger alla betydelser som ett komplext lexikalt ord kan få i olika kontexter. (Langacker i Rutzka-Ostyn 1988) Figur 1. Basstruktur i den användningsbaserade modellen (anpassat från Langacker 1990:271) schema, en gemensam betydelse prototyp utvidgning 1 utvidgning 2 specificering specificering specificering Medlemmar i en kategori beskrivs i den användarbaserade modellen som noder i ett nätverk. Nätverket är organiserat enligt olika slags kategoriseringsrelationer (categorizing relationsships). En sådan relation är utvidgning från prototyp (pil i figur 1). En annan relation som man använder i nätverket för att organisera det är mellan schema och specifikation (streck i figur 1). Den mest generella betydelsen finns högst upp och ju längre ner man kommer desto mer specifika blir betydelserna. Neråt i nätet sker specificering, uppåt schematisering. Det bör observeras att här presenteras basstrukturen för modellen, och att ytterligare utvidgningar och schematiseringar kan ske från noder. (Langacker i Rutzka-Ostyn 1988) 10

11 Noder och länkar bildar en basstruktur för beskrivning av ordens betydelse, men kan inte enligt Raukko (1994) förklara all variation i språket. Noderna anger de mest centrala betydelser ett ord kan få. Länkarna beskriver tanken bakom hur dessa betydelser kan ha utvidgats eller specificerats ur prototypen. Raukko påminner också om att nätverket beskriver en statisk språklig situation, medan språket i verkligheten är dynamiskt. Med dynamisk menar han att betydelserna hela tiden lever, en del dör och andra föds. Statusen mellan betydelser förändras och vissa betydelser genererar fler utvidgade betydelser än andra. Langacker (1988 och 1990) beskriver den användningsbaserade modellen med tre begrepp: maximal, icke-reducerande och bottom-up. Den användningsbaserade modellen är maximal i den betydelsen att ett lingvistiskt system anses vara ett massivt och överflödigt inventarium av språkliga enheter, som befinner sig på en skala från fullt regelmässiga enheter till helt idiomatiska enheter. (Langacker 1990) Den användningsbaserade modellen är icke-reducerande i den betydelsen att man räknar med både regler i språket och individuell kunskap om specifika strukturer som överensstämmer med dem. Vad gäller ordförråd kan man säga att det delvis består av former som konstrueras med hjälp av regler och delvis av färdiga ordformer, som stämmer med regler men är lagrade som färdiga enheter. Till exempel engelskans eraser (sv. suddgummi), som består av det lexikala ordet erase att sudda och ett lexikalt morfem er den som gör någonting, kan vara lagrad som en färdig enhet eftersom det inte räcker att anpassa grammatiska regler för att förstå ordets betydelse. (Langacker 1990) Den användningsbaserade modellen sägs vara en bottom-up modell. Inom dess ramar är man inte enbart intresserad av språkets generella regler och principer utan också av hur dessa principer används i praktiken och vilka faktorer som påverkar användningen (empirisk forskning). Langacker menar att eftersom regler är abstraktioner av specifika exempel, måste man undersöka en process som leder från exemplen till en regel. (Langacker 1990) 11

12 4. Om rörelseverb Miller och Johnson-Laird (1976) definierar rörelseverb som verb som beskriver hur människor och saker ändrar sina platser och orientering i rummet (space). Mer specifikt säger de att rörelseverb är verb som beskriver hur ett objekt förflyttar sig från plats p vid en viss tidpunkt t till en annan plats p vid en annan tidpunkt t + i (där i står för förflyttningstiden). Enligt Miller och Johnson-Laird är rörelseverb en grundläggande kategori och kallar dem de mest karaktäriska verb av alla verb och de renaste och mest prototypiska verb. Som bevis för detta noterar de att verb som betecknar rörelse verkar vara bland de ord som barnen lär sig först och även finnas med bland de mest frekventa orden. Dessutom menar de att semantiska komponenter som kan identifieras för rörelseverb förekommer gång på gång i analys av andra mindre dynamiska verb. (Miller och Johnson-Laird 1976, se även Fillmore 1977 om rörelseverb) Den logiska följden av Miller och Johnson-Lairds syn på rörelseverbens grundläggande karaktär är enligt Goddard (1998) den teoretiska ramen som kallas LOKALISM. Denna term syftar på hypotesen att rörelse tillför en kognitiv ram (framework) för mer abstrakta betydelsedomäner såsom ägande, kommunikation och förändring. Som exempel på detta ger Goddard engelskans prepositioner to och from som prototypiskt betecknar rörelse men som kan användas i domäner som kommunikation (t ex hear something from someone) och förändring (t ex traffic lights change from red to green). Saukkonens et.al. (1979) undersökning om ordens frekvens på finskan stödjer antagandet att rörelseverb är en grundläggande kognitiv kategori. Resultaten i undersökningen visar att bland de 100 mest frekventa orden i finskan är en fjärdedel verb och att de mest frekventa verben oftast betecknar rörelse, perception eller psykisk aktivitet, eller så fungerar de som hjälpverb. Bland de verb som betecknar rörelse är tulla komma det mest frekventa i finskan. Tulla är fjärde verb i frekventlistan med 1675 förekomster i finskan. Verbet mennä finns på trettonde plats med 519 förekomster och verbet käydä på nittonde plats med 467 förekomster av totalt c ordförekomster. 12

13 4.1 Deiktisk förflyttning För att beskriva händelsen som prototypiska rörelseverb beskriver, har Leonard Talmy (1985a i Goddard 1998) introducerat fyra betydelsekomponenter. FIGURE (sv. figur, kallas också theme på engelska) anger information om objektet som förflyttar sig. GROUND (sv. grund) är referensobjektet för rörelsens riktning. PATH (sv. väg) beskriver vägen som figuren tar gentemot grunden och MOTION (sv. rörelse) anger att det är frågan om rörelse eller förflyttning. Med samma termer beskriver Talmy även belägenhet (location). Skillnaden mellan belägenhet och förflyttning är enligt Goddard (1998) att förflyttningen kan innehålla två grunder, vanligtvis refereras det till dessa med termerna SOURCE (sv. källa, startpunkt för rörelse) och GOAL (sv. mål, slutpunkt för rörelse), medan belägenhet bara kan ha en grund. I följande kapitel kommer jag att redogöra för tidigare undersökningar om come och go på engelska Engelskans come och go Miller och Johnson-Laird (1976) kallar engelskans verb come och go deiktiska 1 rörelseverb. De förklarar detta med att samma förflyttning i verkligheten kan åsyftas med båda verben, t ex It came here och It went there beroende på vem som talar och var den personen befinner sig i. Verben är alltså deiktiska både vad det gäller person och plats. Goddard (1998: ) har definierat de prototypiska betydelserna av engelskans come och go med explicita omskrivningar. Dessa omskrivningar passar då X är kapabel att forma intentioner om att vilja vara någon annanstans och att förflytta sig enligt denna vilja. Här anger jag Goddards omskrivningar översatta till svenskan. X came to place A (yesterday) = Innan detta hände var X någonstans X ville vara någon annanstans Därför förflyttade sig X en viss tid Efter detta hade hänt var X på plats A (igår) Nu kunde någon på detta ställe A tänka: X är på samma ställe som jag 1 Deixis is the phenomenon of using elements of the subject s situatedness to designate something in the scene (Croft och Cruse 2004:59). 13

14 X went from A to B (yesterday)= Innan detta hände var X på plats A X ville vara någon annanstans Därför förflyttade sig X en viss tid (igår) Efter detta hade hänt var X inte på plats A längre, X var på plats B De tre första komponenterna i omskrivningarna för come och go är ungefär likadana. Detta förstärker hypotesen om att come och go går att använda om samma händelse beroende på synvinkeln (jmf deiktiskhet), så som Miller och Johnson-Laird noterar. Den största skillnaden mellan engelskans come och go är enligt Goddard att i sambandet med verbet come finns det en möjlighet att någon på detta ställe gör en egocentrisk tolkning av X:s slutposition: X är på samma ställe som jag 2. Engelskans go har inte denna anknytning till en person. Det finns också en temporal skillnad mellan engelskans come och go som Goddard skrivit om. Med verbet come händer X:s förflyttning innan X är på slutplatsen vid en viss tidpunkt, medan med verbet go händer X:s förflyttning som en orsak av att man lämnat en viss plats vid en viss tidpunkt. Goddard beskriver engelskans come och go som intentionella verb. Han syftar till en intention med beskrivningar X ville vara någon annanstans. Enligt Viberg (2000) är engelskans go inte helt intentionell, så som däremot är fallet med svenskans gå. Om detta ger han ett exempel där man i originaltexten på engelska använder verbet go, medan på svenska i denna kontext skulle det inte gå att använda gå (pga att gå är ett intentionellt verb). Översättaren väljer verbet hamna som indikerar icke-intentionell rörelse (och dessutom inte till fots). Användning av gå skulle här haft den felaktiga betydelsen att liket själv gick i vattnet. (1) The coroner estimates he went into the water sometime between midnight and five A.M. Enligt rättsläkaren hamnade han i vattnet någon gång mellan midnatt och fem i morse. 2 Någon i någon på detta ställe syftar på personen vars synvinkel talaren tar. Den mest prototypiska situationen är att talaren själv är någon på detta ställe. 14

15 Det finns även kontexter där come och go används för att beskriva förflyttning av icke-animala objekt. Goddard identifierar tre problematiska fall av användning av come and go tillsammans med icke-animala förflyttare. För det första används come och go om fordon (t ex When does the bus come?). Goddard (1998:212) förklarar detta med att det är en del av vår förståelse av bussar, tåg, flygplan osv. (och eventuellt en del av lexikal betydelse av dessa ord) att människor har kontroll över dem och att människor använder dem för att förflytta sig. För det andra kan engelskans come och go användas i samband med naturfenomen som regn och sol (t ex The sun went down/came up.) Enligt Goddard är sådana här användningar möjliga förmodligen därför att dessa objekt kan förflytta sig själv, men menar att en mer heltäckande förklaring skulle kräva en detaljerad analys av ord som rain och sun. Till sist kan engelskans come och go användas om icke-animala objekt då det är klart att bakom förflyttningen ligger ett intentionellt mänskligt handlande (t ex The ball came down on her feet.). (Goddard 1998) Enligt Viberg (2000) är den största skillnaden mellan engelskans verb go och svenskans verb gå att svenskans gå nästan alltid beskriver rörelse till fots, när subjektet är mänskligt. Detta syns i Vibergs undersökning genom att 100 av 539 engelska översättningar av svenskans gå får motsvarigheten walk (och ytterligare 10 en hyponym till walk, som pace, step, stride eller wander). Engelskans go är neutral vad det gäller förflyttningssätt, medan svenskan gör en obligatorisk distinktion mellan att använda fötter eller något (annat) transportmedel för förflyttning. När engelskans go refererar till förflyttning med fordon, måste en svensktalande välja till exempel mellan verben åka, fara och resa. Förflyttning med ett fordon som subjekt är enligt Viberg (2000) en utvidgning från den prototypiska betydelsen (mänsklig självdrivande deiktisk rörelse) och kan konceptualiseras som om fordonet var självdrivande, speciellt om förarens närvaro inte är i fokus. (Viberg 2000) 4.2 Grammatikalisering Fenomenet grammatikalisering syftar till processen genom vilket en lexikal enhet under tiden blir mer och mer grammatisk (Hopper och Traugott 2003). I denna undersökning använder jag termen grammatikalisering för att syfta till processen som leder till att vissa rörelseverb har fått grammatiska användningar. 15

16 4.2.1 Futurum Enligt Bybee et.al. (1994 i Viberg 2000) är rörelseverb som betyder komma eller gå den viktigaste källan till futurummarkörer i världens språk. Engelskan använder verbet gå i futurum i konstruktionen be going to, svenskan och finskan använder verbet komma i futurumkonstruktionerna (i presens) kommer att (< komma) och tulee (< tulla). Att engelskan och svenskan, som är besläktade språk, använder olika verb i futurum, illustrerar väl faktumet att utvecklingen representerar en universell tendens snarare än en genetisk språkförändring (Viberg 2000). Hopper och Traugott (2003) jämför engelskans lexikala rörelseverb go med det grammatiska hjälpverbet be going to (i meningen Bill is going to go to college after all) och resonerar att eftersom de båda verben har ett gemensamt ursprung, är de inte två olika verb, utan att det är frågan om ett polysemiskt verb med flera betydelser. Användning av be going to som markör för futurum härstammar från 1600-talet, då rörelsekomponenten i betydelsen började försvinna i fler och fler kontexter och konstruktionen utvecklade betydelsen futurum. Enligt Scheffer (1975 i Viberg 2000) har VP inf efter futurumkonstruktionen be going to ursprungligen betecknat avsikt, då meningen I m going to find him egentligen betydde I m going in order to find him. Redan på 1700-talet använde man konstruktionen ungefär som nuförtiden, fast med lägre frekvens. Talspråkligt form gonna representerar en vidare utveckling av konstruktionen be going to: den har blivit ett fritt grammatiskt morfem. (Viberg 2000) Svenskan använder en grammatikalisering ur rörelseverbet komma som futurmarkör: komma att. Enligt Viberg (2003) betecknar komma att i futural betydelse tydligt förutsägelse. Denna konstruktion används i kontexter då sakförhållandena i nuläget mer eller mindre får till följd att någonting händer i framtiden. Eller så vill man att det ska uppfattas så. Sådana användningar fanns i Vibergs undersökning 12,5 % av hela materialet. Finskan använder också en grammatikalisering ur rörelseverbet tulla komma som futurmarkör. I mitt material hade 7 % av användningarna av tulla betydelsen Futurum. För en närmare redogörelse för finskans tulla som futurmarkör hänvisar jag till C-uppsatsen (Seppälä 2004). 16

17 Vad det gäller de grammatiska betydelserna som svenskans gå kan få, har Viberg (2000) identifierat även en modal betydelse som han kallar event-focused possibility eller på svenska händelse-fokuserad möjlighet. I denna betydelse används verbet gå, för att beteckna att någonting är möjligt att göra. Till exempel kan man säga på svenska att Dörren går att öppna i betydelsen det är möjligt att öppna dörren (Viberg 2000) Inkoativ Inkoativ betecknar inträde i ett tillstånd eller början av en handling. På finska har både tulla komma, mennä gå och käydä besöka grammatikaliserats till att beteckna inkoativa konstruktioner. Almqvist (1990) använder termen abstrakta övergångar för att beskriva inkoativkonstruktioner på finska. Hon noterar att när abstrakta övergångar markeras med ett verb (antingen tulla, mennä eller käydä) och translativform 3 i följande substantivfras finns det en möjlighet till variation vad gäller verbet (Almqvist 1990:16). Som exempel på denna variation ger hon den svenska meningen (original) och den finska översättningen med möjlighet till variation i exempel (2). (2) Garagen blir alltmer sällsynta. Autotallit tule-vat / käy-vät /?mene-vät yhä harvinaisemmi-ksi. komma-3pl / besöka-3pl / gå-3pl sälsynt-trans Vilket verb man kan välja i en viss kontext beror enligt Almqvist i alla fall delvis på verbets egenskaper. Hon menar att dessa tre verb skiljer sig från varandra i vad man fokuserar på: tulla fokuserar rörelsens slutpunkt, mennä initialskedet och käydä innefattar både rörelsen från källan till målet och tillbaka. Detta kan få följder för vilket verb som passar bäst i vilken kontext och kan förklara varför något utav verben inte passar lika bra i kontexten. Almqvist lägger även fram en hypotes om att tulla i inkoativ betydelse skulle vara ett slags prototyp (för translativkonstruktionen). Dessutom kan valet ha med stilistiken att göra. Det är möjligt att tulla med translativform är (trots sin möjliga status som prototyp) stilistiskt markerad som skriftspråklig eller högspråklig. (Almqvist 1990) 3 Translativ är en kasusform på finska som betecknar slutpunkter för förändringar och rörelser. 17

18 Engelskans rörelseverb come och go kan också få inkoativa betydelser. Miller och Johnson-Laird (1976) ger go som exempel på ett rörelseverb som kan förekomma i kontexter då rörelsen inte är involverad. Detta syns tydligt till exempel i motsatsparet go sour stay fresh, då det är uteslutet att go skulle ha med en förflyttning att göra. Snarare är det en förändring eller inträde i ett tillstånd som verbet go här betecknar. (Miller och Johnsson-Laird 1976) Enligt Viberg (2003) kan även svenskans komma att i kombination med en verbfras i infinitivform få en inkoativ betydelse i stället för den mer frekventa futurala betydelsen. Som exempel ger han mening (3). Översättningen till engelska visar att betydelsen av komma här är inkoativ, alltså början på eller inträde i en mental handling (Viberg 2003:101). (3) Siiri blev upprörd igen när hon kom att tänka på sitt misstag. Siiri grew agitated again when she thought about her mistake. Clark (1974) presenterar en hypotes som skulle kunna förklara variationen mellan komma och gå i betydelser då verben betecknar förändring av tillstånd. Hon menar att verbet come används när förändringen sker mot det positiva eller normala 4, eller om det uppfattas av talaren som någonting positivt (evaluative deixis). Verbet go används när förändringen sker från det positiva eller normala, eller om det uppfattas av talaren som någonting negativt eller neutralt. Hennes analys gäller först och främst engelskan, men hon säger även att det som inte borde variera mellan språken är att komma förekommer då förändringens riktning är mot det normala tillståndet och gå då riktningen är ifrån (Clark 1974:329). För att stödja hypotesen ger hon bl a exempel (4a) (4d) där det normala och positiva tillståndet är att vara vid medvetande. Stjärnan markerar de alternativ som inte existerar i engelskan. Att exemplena (4b) och (4d) inte fungerar förklarar Clark med att de strider mot deiktiskhet hos verben. 4 Observera att en förändring mot det normala tillståndet uppfattas ofta som positivt. (Clark 1974:317) 18

19 (4a) (4b) (4c) (4d) John went into a coma yesterday. * John came into a coma yesterday. John came out of the coma yesterday. * John went out of the coma yesterday. 5. Analys av tulla, mennä och käydä I denna del redovisar jag resultaten för undersökningen. Först går jag genom ämnesmässigt deiktiska kontraster och inkoativ. Dessa betydelser finns hos alla de tre verben och kategorierna tas upp gemensamt. Sedan redogör jag för polysemimönstren som helhet i form av figurer och tabeller och presenterar närmare resten av kategorierna ett verb i taget. 5.1 Deiktiska kontraster Finskans verb tulla och mennä är båda deiktiska rörelseverb, så som engelskans come och go (Miller och Johnson-Laird 1976, Fillmore 1977) och svenskans komma och gå (Viberg 2003). Samma förflyttning i verkligheten kan åsyftas med båda verben beroende på vem som talar och var talaren befinner sig. Till exempel kan man uttrycka samma rörelse antingen med meningen Hän tuli tänne Han/hon kom hit eller Hän meni sinne Han/hon gick dit (jmf avsnitt 4.1.1). I figur 2 anger jag den deiktiska skillnaden mellan tulla och mennä. Verbet tulla är målorienterat medan verbet mennä är källorienterat. Detta syns tydligt om man lägger till ett tidsadverbial, då tidsadverbialet i samband med tulla anger tiden då någon eller någonting anländer någonstans och tidsadverbialet i samband med mennä anger tiden då någon eller någonting startade förflyttningen någonstans ifrån. Till exempel i meningen Hän tuli kotiin kello kuusi Han/Hon kom hem klockan sex där tidsadverbialet anger tidpunkten då personen i fråga anlände till hemmet, men om man säger Hän meni kotiin kello kuusi Han/hon gick hem klockan sex anger tidsadverbialet i stället tidpunkten då man begav sig mot hemmet. (Viberg 2000, om svenskan) 19

20 Figur 2. Deiktisk kontrast mellan tulla och mennä (anpassat från Di Meola 1994 i Viberg 2003) tulla KÄLLA MÅL VÄG O mennä KÄLLA MÅL O VÄG O = Origo. Prototyp för tulla: Talare, Taltid och plats. Finskans mennä har inte restriktionen att använda fötter till att förflytta sig så som svenskans gå har (jmf Viberg 2000). Denna skillnad syns i exempel (5) då finskan använder verbet mennä då gå på svenska inte skulle fungera. På svenska får man istället motsvarigheten åka. Här liknar finskans mennä användningen av engelskans go som är neutral vad det gäller förflyttningssätt (se avsnitt om engelskans go och svenskans gå). (5) Montrealissa se oli jäänyt koko siirtolaisjunasta, mennyt Torontoon, tavannut siellä tuttuja poikia ja päässyt rakentamaan pilvenpiirtäjiä, (AT) mennä + perfekt I Montreal hade han lämnat immigranttåget, åkt till Toronto, träffat en del bekanta pojkar där och fått vara med och bygga skyskrapor, Huruvida finskans mennä är ett intentionellt verb eller inte beror på kontexten. Om man översätter Vibergs exempel (exempel nr 1) på finska passar inte mennä i denna kontext. I exempel (6) återger jag de engelska och svenska varianterna med en egen finsk översättning. Jag har valt att i stället för det opassande verbet mennä, använda verbet joutua hamna. Det finns flera exempel i materialet då mennä är intentionell, i stort sett alltid då agenten är mänsklig kan man tänka sig att handlingen är mer eller mindre intentionell. (6) The coroner estimates he went into the water sometime between midnight and five A.M. Enligt rättsläkaren hamnade han i vattnet någon gång mellan midnatt och fem i morse. Oikeuslääkärin mukaan hän joutui veteen joskus puolenyön ja aamukuuden välillä. 20

21 Betydelsen Konkret förflyttning är den allra vanligaste betydelsen som verben tulla, mennä och käydä får på finska. 59 % av all användning av tulla i materialet hade betydelsen Konkret förflyttning, motsvarande siffror för mennä och käydä är 70 % respektive 64 %. Man kan enligt dessa procentsiffror dra slutsatsen att tulla har flest utvidgade användningar (41 %), vilket stämmer bra överens med faktumet att tulla även är mest frekvent av dessa tre verb (se kap. 4 Saukkonen 1979). I kategorin Konkret förflyttning översätts tulla oftast med komma och både mennä och käydä med gå. Att verbet käydä oftast översätts med gå och ibland (14 gånger) med komma indikerar faktumet att svenskan inte har konceptualiserat begreppet bidirektionell förflyttning utan använder andra tillgängliga rörelseverb istället Kan käydä ses som deiktiskt verb? I detta kapitel diskuterar jag om det finska verbet käydä kan ses som ett deiktiskt rörelseverb. Enligt min analys är käydä på finska vanligtvis inte deiktiskt, även om den kan få deiktiska betydelser (kan uppfattas deiktiskt) i vissa kontexter. I de flesta fall (i 83 av 93 fall) i materialet är verbet käydä inte deiktiskt. Detta är det omarkerade fallet och den mest frekventa användningen av käydä. När man använder käydä icke-deiktiskt, definierar man explicit rörelsens mål. Målet kan vara antingen en plats och/eller en handling, som sker på en plats (i exempel 4b finns både plats och handling med). Detta mål kan ses som origo. Rörelsen för verbet käydä riktar sig mot origo och ifrån det. Med verbet käydä beskriver man hela händelseförloppet från det att man kommer till en plats till att man inte längre befinner sig på denna plats (rörelsen fortsätter efter målet). Vistelsetiden vid målet uppfattas oftast som relativt kort. I figur 3 har jag beskrivit käydäs betydelse som konkret rörelse med termerna MÅL och VÄG. Figur 3. Käydä som konkret rörelse käydä MÅL VÄG O VÄG O = origo. Prototyp för käydä: händelseplats och/eller händelse. I fall då man explicit definierar rörelsens mål, skulle vem som helst var som helst kunna uttrycka samma mening i en viss situation oberoende av var talaren befinner 21

22 sig, vilket är ett bevis på att käydäs användning inte är deiktisk. Av detta ger jag exemplet (7a): talaren kan lika gärna befinna sig i baracken, utanför den, vid dörren eller någon annanstans, utan att meningen låter konstig. Översättningen av denna mening på svenska innehåller inte rörelse 5, översättningen är noll. Origot i exemplet är dörren. Finskans käydä indikerar i detta exempel att mannen inte längre befinner sig vid dörren, utan har förflyttat sig vidare. (7a) Parin tunnin kuluttua virkalakkinen mies käy kopin ove-lla huutamassa että auto on myöhässä. käydä+pr barackens dörr+adess Efter ett par timmar ropar en man i uniformsmössa från dörren till stationsbaracken att bussen är försenad. Trots att de allra flesta förekomster av käydä i betydelsen Konkret rörelse är ickedeiktiska, får käydä deiktiska användningar i vissa kontexter. Detta händer i materialet i kontexter då verbet käydä inte får något komplement. Sådana fall finns i materialet relativt få, 10 stycken av 93. Om dessa förekomster kan man alltså säga att verbet käydä är deiktiskt och Origo kan beskrivas som talplats. I exempel 4 är käydä deiktisk rörelseverb och förekommer utan komplement. Rörelsen är mot talplatsen och ifrån den. Personen i exempel (7b) tänker återvända senare till talplatsen och betala frön. Översättningen blir då komma på svenska, så som i de flesta fall då käydä förekommer utan komplement. Om detta kan man dra slutsatsen att käydäs deiktiskhet i dessa fall motsvarar svenskans komma i det avseende att Origo är talplats. Skillnaden mellan de finska verben tulla och käydä skulle då vara i dessa 10 fall att tulla anger rörelsen mot Origo, medan käydä anger rörelsen både mot och ifrån Origo (och eventuellt betecknar kortare vistelsetid vid målet). (7b) Hän antoi Huttuselle muutamia siemenpusseja, joista sanoi perivänsä maksun kun seuraavan kerran kävisi. V+KOND Hon gav Huttunen några fröpåsar, som hon lovade ta betalt för nästa gång hon kom. 5 Troligtvis uppfattar man betydelser av hela meningen även på svenska så att den innehåller rörelse till och från dörren. Det man fokuserar på båda språken är händelsen vid dörren. 22

23 5.2 Inkoativ Finskans tulla, mennä och käydä kan alla användas som inkoativa verb. Om man jämför dessa tre verb, förekommer tulla i Inkoativ betydelse mest frekvent (16 % av alla belägg med tulla). För Mennä och käydä är de motsvarande siffrorna 4 % respektive 7 %. Denna statistik stödjer Almqvists hypotes om att tulla är den prototypiska varianten för Inkoativ betydelse. I exemplen (8a) (8c) har de tre finska verben betydelsen Inkoativ. På svenska är den vanligaste översättningen i denna kategori med alla de tre verben det inkoativa verbet bli. (8a) Hän otti kätensä verkolta ja se oli tullut aivan kylmä-ksi. (MJ) hade kommit alldeles kall+trans. Hon tog handen från nätet, den hade blivit alldeles kall. (8b) Taisto meni siitä vähäksi aikaa hiljaise-ksi. (AT) gick tyst+trans. Taisto blev tyst en stund. (8c) Ajan mittaan Huttusen masennuskaudet kävivät syvemmi-ksi. (AP) besökte+3pl djupare+trans. Med tiden blev Huttunens depressioner allt djupare. Som syns i exemplen (8a) - (8c) kan dessa finska verb i Inkoativ ta ett komplement i translativform. Som Almqvist (1990) noterar är dessa tre verb i Inkoativ med translativ i stort sett utbytbara med varandra även om det finns bättre och sämre val beroende på kontexten. Hur vet man då vilket verb man ska välja? Mitt material bekräftar Almqvists (1990) och Clarks (1974) påståenden om att mennä i Inkoativ faktiskt oftast förekommer i negativa kontexter 6. Verbet mennä fick i materialet betydelsen Inkoativ 11 gånger och endast i negativa kontexter. Men mina undersökningar visar även att detta inte räcker som förklaring till valet mellan dessa tre verb i Inkoativ med translativform. Som syns i exempel (8a) och (8c) går även 6 Med negativa kontexter menar jag här innehållsmässigt negativa kontexter. Förändringen upplevs eller beskrivs på något sätt som negativ. Meningen behöver alltså inte innehålla en negation. 23

24 tulla och käydä bra i negativa kontexter. Förändringen i (8a) är från att handen är varm (från normaltillståndet) till att händerna blir kalla (negativ förändring). Förändringen i (8c) är också negativ, d.v.s. till att depressioner blir djupare. Dessa exempel motsäger Clarks hypotes om att komma förekommer när förändringen är mot det normala eller positiva tillståndet eller uppfattas av talaren som någonting positivt. Dessutom passar inte mennä alltid vid negativa kontexter, som i exempel (9), där tulla och käydä i stället passar bra. Det finns alltså fall där tulla eller käydä inte kan ersättas med mennä trots den negativa kontexten som enligt Clark skulle förutse användning av gå oavsett språk eller kultur. (9) Linkkaava neiti Irmeli Loikkanen oli viime aikoina käynyt / tullut / *mennyt tarpeettoman hallitsevaksi. Den låghalta fröken Irmeli Loikkanen hade på sista tiden börjat uppträda lite väl dominant. Översättningarna av Clarks engelska exempel till finskan i (10a) (10d) däremot stödjer hennes hypotes. På finska kan man inte heller komma till det negativa tillståndet medvetslös, eller gå till det positiva tillståndet att vara medvetande 7 så som är fallet på engelskan. Inom parantes ger jag ord-för-ord-översättningar från finska till svenska. (10a) Jussi meni tajuttomaksi eilen. (Jussi gick medvetslös igår.) (10b) * Jussi tuli tajuttomaksi eilen. (Jussi kom medvetslös igår.) (10c) Jussi tuli tajuihinsa eilen. (Jussi kom till medvetande igår.) (10d) * Jussi meni tajuihinsa eilen. (Jussi gick till medvetande igår.) Det som kan påverka valet mellan verben i Inkoativ är om övergången i förändringen är durativ eller punktuell. Enligt materialet förekommer käydä i Inkoativ mer sannolikt än mennä då övergången i förändringen är durativ. I 8 av totalt 9 Inkoativa förekomster med verbet käydä finns en durativ tidsaspekt. Käydä passar utmärkt med tidsadverbial eller andra konstruktioner som anger den tid som förändringen tar. I 7 På finska finns det inte symmetri med ordet kooma koma så att verben skulle kunna användas om motsatta förändringar i samma konstruktion. Därför använder jag för jämförelsens skull översättningarna tajuton medvetslös och tajuissaan vid medvetande som har ungefär samma innebörd som ordet koma har. 24

25 exempel (9) gör tidsadverbialet viime aikoina på sista tiden att verbet käydä blir det naturligaste valet. Det finns en föredragen tendens att om övergången är punktuell, använder man mennä men om förändringen istället är kontinuerlig passar käydä bättre. I positiva kontexter med Inkoativ betydelse kan man dock hitta ett motexempel (11) till detta påstående där käydä används med tidsadverbialet heti genast. Översättningen av käydä blir här en parafrasöversättning. Min hypotes verkar stämma då det finns en konkurrens mellan käydä och mennä, vilket inte är fallet i positiva eller neutrala kontexter (mennä förekommer i materialet enbart i negativa kontexter). I exemplet (10) konkurrerar käydä istället med tulla som också passar i kontexten. (11) Kävi / Tuli heti selväksi, että Unto tahtoi pitää suhteemme täysin salassa. (käydä > kävi / tulla > tuli) Det stod genast klart att Unto ville hålla vårt förhållande i största hemlighet. Tulla används både i durativa och punktuella övergångar och är i detta avseende den omarkerade varianten. 5.4 Polysemimönster I detta avsnitt kommer jag att redogöra för tullas, mennäs och käydäs polysemimönster. I figurer som speglar betydelser inom verben har jag använt Langackers Användningsbaserade modell som utgångspunkt. Figurerna innehåller ett schema som anger den gemensamma betydelsegrunden. Enligt min mening är det just på grund av en gemensam betydelse det blir kognitivt meningsfullt för oss människor att använda samma ord eller form för flera olika betydelser. En gemensam betydelse talar också för att vi överhuvudtaget kan betrakta dessa tre verb som polysemiska verb (se kap. 2.1 om polysemi). Figurerna innehåller en prototyp, som anger den mest frekventa och typiska användningen för verbet i fråga. Här närmar sig den Användningsbaserade modellen prototypteorin. Alla de tre verben i undersökningen har den konkreta rörelsen som prototypisk betydelse, därmed är det motiverat att de kallas just rörelseverb. 25

26 Figurerna anger även den allmänna tendensen för utvidgningar (från konkret till abstrakt) och utvidgningssättet från prototyp (eller gemensam betydelse) till de olika betydelsekategorierna. Om utvidgningssätten använder jag följande termer: a) konkret utvidgning innebär att rörelsen i denna kategori är statisk och upprepande (den är inte prototypisk rörelse längre, även om rörelsen är konkret) b) bildlig utvidgning innebär att betydelsen har börjat få abstrakta inslag och tolkas nu bildligt c) grammatikalisering innebär att betydelsen har fått en grammatisk funktion (till exempel som hjälpverb) d) idiomatisering innebär att betydelsen inte längre går att räkna ut med hjälp av delars betydelse Längst ner på figurerna anger jag de verbspecifika betydelsekategorierna. Där kan man hitta information om vilka betydelser verben kan få. Med termen betydelsekategori menar jag de mest frekventa och relativt skilda betydelserna. Termen kategori används för att lyfta fram de betydelser som regelbundet finns hos verben i materialet. Det är viktigt att notera att med kategorier menar jag betydelsegrupperingar med flytande gränser och möjlighet till överlappning. Kategorier är egentligen ett konstgjort redskap för att beskriva de vanligaste betydelserna verben i materialet får. De fall som inte finns inom kategorierna och som inte bildar något tydligt mönster har jag samlat under kategorin Övriga. I genomgången kommer jag att koncentrera mig på att redogöra för betydelsekategorierna (förutom Konkret förflyttning, Inkoativ och Övriga som behandlas i egna kapitel) för verben mennä och käydä. Närmare genomgång av betydelsekategorierna hos tulla finns i C-uppsatsen (Seppälä 2004). Dessa kategorier besvarar frågan i vilka betydelser verben kan användas, alltså vad verben egentligen har för betydelse. 26