Har/hade-bortfall i svenskan Hur finit är ett naket supinum?

Transkript

1 Har/hade-bortfall i svenskan Hur finit är ett naket supinum? Maia Andréasson, Susanna Karlsson, Erik Magnusson och Sofia Tingsell Att de finita formerna av verbet ha, dvs. har och hade, kan utelämnas när de fungerar som hjälpverb i bisatser, som i ex. (1) och (2), är något som är unikt för svenskan. I huvudsatser är denna utelämning omöjlig 1, vilket illustreras i exempel (3), där har måste finnas med för att satsen ska vara grammatisk. Däremot kan det infinita ha utelämnas i såväl huvudsats som bisats, vanligen efter ett modalt hjälpverb i preteritum, se exempel (4). I denna artikel kommer bortfall av finit har och hade att behandlas. (1) Emellertid kände han att han fått nog av att sitta i solen. 2 (2) Medan Anita åt redogjorde Katrin Karlsson för städjobbet som hon ordnat åt dem på två medelstora kontor. (3) Även företagarvärlden {har/*ø} fått sina profeter. (4) Du kunde väl ändå bett mig att gå med och vara smakråd [...] Sven-Göran Malmgren presenterade vid Svenskans beskrivning 1985 en undersökning av hur vanligt det är med strykning av har och hade före supinum i olika typer av bisatser och i olika typer av talade och skrivna texter (Malmgren 1985). För föreliggande artikel har vi gjort en liknande undersökning på ett nyare material. Förutom en jämförelse mellan vår undersökning och Malmgrens, diskuteras olika förklaringar till att har och hade i sin funktion som finita hjälpverb kan falla bort i bisatser i svenskan. Vi kommer att referera till detta fenomen som har/hade-bortfall. Satser där ett sådant har/hade-bortfall kan uppträda kallas supinumsatser. Undersökningen 1 I huvudsatser med kanske är utelämning av har och hade dock möjlig. 2 Exemplen är hämtade från PAROLE-korpusen, utom när de är märkta med (K) för konstruerad, eller med litteraturhänvisning. (FS) markerar att exemplet är finlandssvenskt. Subjunktionslösa supinumsatser avgränsas med hakparenteser.

2 I vår undersökning använder vi oss av PAROLE, en ordklasstaggad korpus i Språkbanken vid Göteborgs universitet 3. PAROLE-korpusen innehåller över 19 miljoner ord och består av bland annat romanmaterial, presstext och texter från Internet. Romanmaterialet är från 1976 till 1981 och presstexterna från 1976 till Ur ett sökresultat på träffar på supinumformer från vardera romanoch pressmaterial, valdes ett mindre antal träffar slumpvis ut, och bland dessa excerperade vi manuellt alla supinumsatser, se Tabell 2. För vår talspråksundersökning har vi använt the Swedish Spoken Language Corpus 4 vid Institutionen för lingvistik, Göteborgs universitet (i fortsättningen SSLC). Korpusen består av 1,2 miljoner ord. Eftersom denna korpus till skillnad från PAROLE inte är ordklasstaggad gjordes en manuell excerpering av supinumformerna. Även här sorterades sedan samtliga supinumsatser ut för vidare undersökning. Malmgrens undersökning (1985) visade att andelen supinumsatser med har/hade-bortfall dominerade i skrivet språk i såväl romanmaterial som presstext. Han kom fram till att har och hade föll bort i 72% av alla supinumsatser i romanmaterial och i så mycket som 87,5% i presstext från 1965 och 82% i presstext från 1976, se Tabell 1. TABELL 1. Malmgren (1985) Antal supinumsatser...med har/hade...utan har/hade Press ,5% 87,5% Press % 82% Romanmaterial ,3% 72% Resultatet av vår undersökning skiljer sig inte nämnvärt från Malmgrens resultat. Av de undersökta supinumsatserna från PAROLEs romanmaterial saknade 67% har eller hade, vilket kan sägas vara en marginell skillnad jämfört med Malmgren. 5 I pressmaterialet är motsvarande siffra 83%. Den lilla minskning av andelen har/hade-bortfall i supinumsatser mellan 1965 och 1976 som framgår av Malmgrens undersökning tycks alltså inte ha fortsatt efter Vi ser dessa resultat i Tabell 2. TABELL 2. PAROLE Antal undersökta...med har/hade...utan har/hade 3 < 4 < Tack till Leif Grönqvist, Institutionen för lingvistik, Göteborgs universitet för all assistans vid sökningar i korpusen. 5 Malmgren anger i sin artikel att han undersökt har/hade-bortfall i ett 60-tal moderna romaner (1985:348). Han går dock inte närmare in på vilka dessa romaner är. Därför är det möjligt att hans och vårt material överensstämmer i tid.

3 supinumisatser Parole/Pressmaterial % 83% Parole/Romaner % 67% Också när det gäller talspråk fann vi att skillnaderna var små. Malmgrens material är hämtat från Talbankens talspråkskonkordans, ett material som samlades in runt Här saknar 8,5% av supinumsatserna har/hade. SSLC är insamlad under en längre period, som sträcker sig från samma tid som Malmgrens material fram till mitten av 90-talet. I denna är andelen har/hadebortfall i supinumsatser 11%, en relativ ökning med 30% gentemot Talbanken. Att denna ökning inte bör betraktas om enbart slumpmässig, styrks av de resultat som presenteras av Kozlovskaja (2002). Hon undersöker har/hade-bortfall i GSM-korpusen, en korpus från 1997 som utgörs av intervjuer med gymnasister (Wirdenäs 2002:49). Kozlovskaja fann att har/hade-bortfall förekom i 15% av supinumsatserna. Jämfört med Malmgrens 8,5% innebär detta en ökning med mer än 75%, från 8,5% ca 1970 till 15% 1997, se Tabell 3. TABELL 3. Talspråk i Malmgren, SSLC och Kozlovskaja Antal undersökta...med har/hade...utan har/hade supinumsatser Malmgren ,5% 8,5% SSLC % 11% Kozlovskaja % 15% Sammanfattningsvis förefaller det således som om andelen supinumsatser med har/hade-bortfall i skrift inte har förändrats nämnvärt sedan Malmgrens undersökning. När det gäller talspråk däremot, verkar det motiverat att tala om en ökning. Under en period av cirka 30 år har andelen har/hade-lösa supinumsatser ökat från 8,5% till 15%. När man dessutom beaktar att de ungdomar som samtalar i GSM-materialet alla är i gymnasieåldern, medan såväl Malmgrens som vårt material innefattar olika åldersgrupper, kan det vara rimligt att anta att har/hade-bortfall i talspråk håller på att bli vanligare. Tempus Som förklaring till har/hade-bortfall föreslår Malmgren (1985:353) att har och hade inte behövs om tempus framgår av sammanhanget. I första hand handlar det om att en supinumsats normalt harmonierar med sin huvudsats när det gäller de finita verbens tempus. Ett exempel från Malmgren ges i (5) nedan: (5) Han kunde inte gå med på att han {hade/ø} gjort fel. (Malmgren 1985:353)

4 Eftersom det finita verbet i den överordnade satsen står i preteritum innebär detta enligt Malmgren att det även utan hjälpverbet har/hade är klart om det är fråga om perfekt eller pluskvamperfekt (1985:353). Hjälpverbet skulle här således kunna betraktas som redundant i fråga om tempusmarkering. Malmgren nämner också att den vidare kontexten, som inte inkluderar den överordnade satsens finita verb, kan ha betydelse för bisatsens tempustolkning (1985:354). I exempel (6) (8) nedan, visas att ett temporalt använt hjälpverb kan saknas i bisatsformade exklamativer, trots att det där inte finns någon överordnad sats vars tempus skulle ha kunnat avgöra om det rör sig om bortfall av har eller hade. (6) Att du inte {har/hade/ø} gjort dig av med den! (K) (7) Äntligen något jag {har/ø} kunnat förstå! (K) (8) Vilken snögubbe du {har/hade/ø} byggt! (K) Sannolikt är det just en vidare kontext som avgör vilket tempus det skall vara i (6) (8). Har och hade kan emellertid inte alltid utelämnas när tempus framgår av kontexten. Även vanliga huvudsatser kan ju stå i en temporalt otvetydig kontext utan att hjälpverbet för den skull kan utelämnas, se exempel (9). (9) Han har redan ätit upp, men vi {har/*ø} knappt börjat. (K) Finithet Även Marit Julien (2000) har behandlat har/hade-bortfall. Juliens hypotes är att tre olika element i en sats var för sig kan signalera finithet: det finita verbet, subjektet och subjunktionen. Med finithetssignal tycks Julien helt enkelt avse en synlig eller hörbar signal som ingår i en sats, och gör att en mottagare uppfattar satsen som finit. När det gäller det finita verbet är detta antagande inte förvånande: finita verb uppträder ju endast i finita satser och aldrig i infinita. Ett utsatt subjekt är också typiskt för finita satser, men inte för infinita. En sats som inleds av en subjunktion uppfattas också alltid som finit, åtminstone i svenskan. Om Juliens hypotes stämmer, att såväl subjektet och subjunktionen som det finita verbet kan signalera finithet, borde man kunna hitta bisatser som innehåller bara ett av dessa tre element. Det borde ju räcka med att något av dem är närvarande i en sats för att en mottagare skall kunna avläsa att satsen är finit, vilket enligt hypotesen är det centrala. Låt oss se om vi kan finna sådana strukturer i PAROLE-korpusen. En bisats där endast det finita verbet fungerar som finithetssignal ser vi i exempel (10), som är ett konstruerat exempel hämtat från Julien. Liknande

5 konstruktioner återfinns också i PAROLE 6, se exempel (11) nedan. I dessa exempel borde hjälpverbet enligt Juliens hypotes alltså inte kunna utelämnas, eftersom ingen annan finithetssignal finns tillgänglig. (10) Kalle kan jag slå vad om [{har/*ø} klarat sig]. (Julien 2000:50) (11) Han citerar D H Lawrence som han menar [har skrivit bättre om jämlikhet än någon annan]. I korpusen finns också supinumsatser med bara subjektet som finithetssignal, dels relativsatser, se exempel (12) nedan, dels att-satser, se exempel (13) (16). I dessa satser saknas alltså såväl synlig subjunktion som synligt finit verb. Intressant nog är det bara när den överordnade huvudsatsens verb är av en viss typ som har/hade och att utelämnas samtidigt. Det handlar om verben hoppas, tro, tycka och önska. Dessa verb återges med fet stil och bisatsernas subjekt med kursiv stil i exempel (13) (16). (12) [ ] meritskillnaden mellan den man [de placerat som tvåa] och [den kvinna de placerat som trea] var liten. (13) Fröken trodde [jag fesit]. (14) Baronerna tyckte [jag varit duktig under jakten]. (15) Vi hoppas [han utvecklats när han kommer tillbaka i juni]. (16) [ ] skrattar en yrkesman som önskar [han varit född tio år senare]. Kan även en subjunktion fungera som ensam finithetssignal? Den enda subjunktion som enligt Julien kan fungera på det viset är som. 7 Exempel på att som fungerar som ensam signal för finithet finns mycket riktigt i PAROLE, se exempel (17), där subjunktionen är kursiverad. (17) En stackars dam i nedre medelåldern som aldrig bytt däck förut. Om man lämnar PAROLE-korpusen går det även att finna exempel på andra subjunktioner som fungerar på detta sätt. Finlandssvenska tillåter, till skillnad från sverigesvenska, en tom subjektsposition efter subjunktionen att, se exempel (18). Därför kunde man misstänka att det i finlandssvenska skulle gå bra att utelämna har i (18) så länge att står kvar i supinumsatsens inledning. Julien menar att detta är omöjligt eftersom att inte skulle vara otvetydigt finit 6 Den konstruktion som Julien använder som exempel (en satsfläta där subjektet är frånvarande i bisatsen, och istället står i fundamentet i en omedelbart överordnad huvudsats) har varit svår att finna i PAROLE. De att-satser utan subjekt som vi har funnit, är istället satsflätor där en bisats är närmast överordnad sats. 7 Det verkar oklart varför Julien betraktar som som unambiguosly finite (2000:51). Som kan ju också fungera som exempelvis preposition, jfr: (i) Han är lika stor som mig. (K)

6 (2000:51). 8 Men detta antagande visar sig vara för starkt. I exempel (19) ser vi att det ibland går att utelämna har/hade i sådana strukturer. 9 (18) Kalle kan jag slå vad om att {har/*ø} klarat sig. (K) (FS) (Julien 2000:51) (19) Kalle vet jag att {har/ø} redan kommit. (K) (FS) Låt oss återvända till de satser, (6) (8), som inte ryms inom Malmgrens förklaring, här upprepande som (20) (22). (20) Att du inte {har/hade/ø} gjort dig av med den! (K) (21) Äntligen något jag {har/ø} kunnat förstå! (K) (22) Vilken snögubbe du {har/hade/ø} byggt! (K) I dessa satser finns ju alltid subjunktion och/eller subjekt närvarande som finithetssignal, vilket i enlighet med Juliens hypotes innebär att har/hade skulle kunna utelämnas. 10 Vi kan alltså konstatera att autentiska exempel från PAROLE-korpusen visar att det under vissa omständigheter räcker med att antingen det finita verbet har eller hade, subjektet eller subjunktionen finns med i en supinumsats för att denna ska vara grammatisk. Detta verkar stämma väl med Juliens hypotes om att åtminstone ett av dessa element måste finnas med för att signalera att satsen är finit. Måste supinumsatsen innehålla en finithetssignal? För att Juliens hypotes ska kunna bekräftas fullständigt måste det emellertid också vara nödvändigt, inte bara tillräckligt, att minst ett av elementen finns närvarande i satsen. Det borde alltså inte gå att finna supinumsatser med har/hade-bortfall som också saknar subjekt och subjunktion. I det följande undersöker vi om detta stämmer. Går det att hitta supinumsatser i svenskan, där vare sig finit verb, subjekt eller subjunktion finns med för att signalera finithet? Julien använder sig av en konstruerad sats, exempel (10) ovan, för att illustrera att såväl subjekt som subjunktion kan saknas i en supinumsats, om bara det finita verbet finns med för att signalera finithet. Vi har i vårt material hittat liknande satser och gav exemplet (11) ovan, här upprepat som exempel (23). (23) Han citerar D H Lawrence som han menar [har skrivit bättre om jämlikhet än någon annan]. 8 T.ex. kan ju att också inleda infinita strukturer i sin funktion som infinitivmärke: (ii) Kalle kan jag slå vad om att *(har) klarat sig. (Julien 2000:51) 9 Tack till Marketta Sundman som vidarebefordrat vår fråga till finlandssvenska informanter. 10 Julien menar emellertid att har/hade inte kan utelämnas om de ensamma specificerar satsens tempus (2000:47). Detta innebär att (6) (8) trots allt borde vara ogrammatiska.

7 I detta fall skulle det alltså enligt Juliens hypotes vara omöjligt att utelämna det finita verbet har. I PAROLE har vi emellertid funnit flera exempel på samma konstruktion där en supinumform faktiskt fungerar utan vare sig har/hade, subjekt eller subjunktion, d.v.s. det vi skulle vilja kalla ett naket supinum, se exempel (24) (26). Något sådant förutspår inte Juliens hypotes. (24) På den lindade foten trädde vi en stor stövel som jag antar [stått här sedan huset var nytt]. (25) [...] en något kärvare sammanfattning av vad han anser [blivit så mycket bättre efter EU-inträdet vid årsskiftet] [...] 11 (26) Ragnar Hellstadius säger att de lok som man genom rapporten vet [fått rulla för långt utan kontroll] enbart körs i godstrafik. Även i supinumsatser som är direkt underordnade huvudsatsen, d.v.s. den typ av sats som Julien arbetar med i sin artikel, se exempel (27), kan man under vissa omständigheter utelämna det finita verbet. Detta tycks gälla om predikatet i huvudsatsen är något av verben tro, hoppas, tycka eller önska. I exempel (28) (30) finns tre sådana konstruerade satser. Ett femtontal informanter, med svenska som modersmål, kunde alla tänka sig en supinumsats utan har i dessa fall. (27) Kalle kan jag slå vad om [har klarat sig]. (Julien 2000:50) (28)...men Kalle hoppas jag [klarat sig]. (K) (29)...men Kalle tror jag [klarat sig]. (K) (30)...men Kalle tycker jag [klarat sig rätt bra]. (K) Om vi alltså i den överordnade satsen använder oss av verben tro, hoppas, tycka eller önska förefaller det vara möjligt att i denna typ av konstruktion ha en bisats med naket supinum. Den överordnade satsens verb påverkar möjligheten att utelämna har/hade även i finlandssvenska. Tidigare gav vi ett exempel från finlandssvenska på en supinumsats med bara att som finithetssignal, nedan återgivet som exempel (31). Där kan verbet veta användas, men inte exempelvis verbet gilla. Om gilla används måste har sättas ut, se exempel (32). (31) Kalle vet jag att {har/ø} redan kommit (K) (FS) (32) Kalle gillar jag att {har/*ø} redan kommit. (K) (FS) Intressant nog framhåller Julien att den överordnade satsens verbsemantik inte skulle ha någon betydelse för om har/hade kan utelämnas eller inte (Julien 2000:45). Sammanfattning 11 Denna sats skulle kunna tolkas som ett objekt med infinitivsats. Ändå uppfattar de flesta språkbrukare säkert denna sats som finit.

8 Bortfall av har och hade som finita hjälpverb i supinumsatser är frekvent i skriven svenska, och vi har i denna artikel noterat att fenomenet håller på att bli vanligare även i talspråk. För att förklara detta bortfall har man diskuterat vilka andra element i satsen eller kontexten som kan göra att har/hade blir redundanta. Malmgren poängterar att tempusfunktionen hos har/hade i supinumsatser är överflödig när satsens tempus ändå framgår av sammanhanget. Men utelämning av har/hade är inte alltid möjlig bara för att tempusfunktionen är redundant. Julien fokuserar istället på har/hade:s funktion som finithetssignal och ställer upp följande hypotes: har/hade kan utelämnas endast om antingen subjektet, subjunktionen eller båda är närvarande för att signalera att satsen är finit. Hypotesen är emellertid för stark. Den förutsäger att det inte bara är tillräckligt utan också nödvändigt att minst ett av de tre elementen är närvarande för att en sats skall tolkas som finit. Vi har visat att det finns supinumsatser i svenskan där inget av dessa element är närvarande. Julien menar vidare att verbsemantiken i sådana fall saknar betydelse för när har/hade-bortfall kan ske. Vi har dock funnit att den överordnade satsens verb i vissa fall verkar ha en avgörande betydelse. Att har/hade skulle vara obligatoriska i supinumsatser när dessa verb ensamma specificerar satsens tempus, vilket Julien föreslår, är också tveksamt. Självständiga bisatsformade supinumsatser kan ju förekomma, som vi såg i exempel (6) (8) ovan. Vad är det då som signalerar finithet i satser med naket supinum? Är det supinumformen själv? Normalt brukar den ju räknas som en infinit verbform tillsammans med infinitiv och particip. Om nu supinumformen betraktas som en finit verbform är det förvånande att den också kan uppträda i infinita strukturer. Så uppför sig inte traditionellt finita verbformer. I så fall tvingas vi tillåta supinumformen att vara både finit och infinit, beroende på sammanhanget. Är det kanske snarare så att den isolerade bisatsen inte behöver innehålla explicita finithetssignaler? De supinumsatser med naket supinum vi har presenterat här ingår ju i en kontext som sannolikt hjälper till med den finita tolkningen. Måste det vara något inom bisatsens ram som signalerar att satsen är finit? Kanske kan valensstrukturen hos verbet i den överordnade satsen signalera att strukturen med naket supinum är finit. Litteratur Julien, Marit Optional ha in Swedish and Norwegian. Working Papers in Scandinavian Syntax 66. Lund. S Kozlovskaja, Vera När dom fått höra den här låten... Om utelämning av hjälbverbet ha i bisatser i modern svenska. Göteborg: Institutionen för svenska språket. (opubl. C-uppsats) Malmgren, Sven-Göran Om utelämning av hjälpverbet ha i förbindelse med supinum. I: Allén, Sture m.fl. (utg.), Svenskans beskrivning 15. Göteborg. S Wirdenäs, Karolina Ungdomars argumentation. Göteborg.

9 Källor PAROLE: < Swedish Spoken Language Corpus: <