DAGENS FRÅGOR. Den 25 oktober '- "-'... ~..,.!';

Transkript

1 DAGENS FRÅGOR Den 25 oktober Finandssvenskarna I början av oktober började det band finandsoch de SS:s adress. svenskarna gå rykten om att man i de kretsar, som sutit upp kring den starkt tyskorienterade veckotidningen Svensk Botten, umgicks med paner på att sama namn ti en massadress ti repubikens president såsom en protest mot att så många svenskar och därti högtbetrodda män inom Svenska fokpartiets edning och riksdagsgrupp undertecknat den mångomtaade skrivese ti repubikens president, som gemenigen går under namnet De 33:s adress. I denna hade som bekant 33 poitiker, huvudsakigen företrädande det sociademokratiska partiet och Svenska fokpartiet, men också några män från finska framstegspartiet och agrarpartiet, som sin åsikt uttryckt nödvändigheten av att»statsedningen skrider ti åtgärder i syfte att separera Finand från det pågående stormaktskriget och genom sådana åtgärder, som förhåandena påkaa, trygga andets frihet, sjävständighet och fred». Snart visade det sig även att ryktet taade sanning; istor kommo i omopp itet varstans och energiska namninsamare började springa på arbetspatser och i trappor. T. o. m. ti de svenskspråkiga truppförbanden vid fronten bevo den panerade massadressens istor sända. Den svenska befokningen bev ganska förbryad över denna hänvändning ti dess beredviighet att taga parti. De 33:s adress, som överämnades i augusti ti president Ryti, hade, åtminstone vad ordaydesen beträffar, fait i gömska för de festa, och protestadressen innehö några försåtiga formueringar, som gav den både ett annat syfte och ett annat innehå än den hade. Skue ett tiräckigt imponerande anta namn erhåas, måste de svenska 33:orna framstäas såsom separatister inom den svenska fokstammen och sabotörer av hea nationens ansträngningar i en ödesmättad och farig tid. Dessa undertecknare hade enigt protesten gjort sig skydiga ti ett»för den svenska fokgruppens instäning missvisande handingssätt», Fin~ ands svenskar hade i»konträr motsats ti fokstyrets principer ohörda gjorts skenbart deaktiga i en aktion, som varit ägnad att ända andet ti skada och svenskfoket ti skam». Deras aktion hade, heter det vidare, på finskt hå tytts som»en strävan att separera sig från den finska fokmajoriteten och att söndra den fasta enhetsfront, som hittis prägat vår kamp för nationens tivaro och dess framtid». Det bör kanske tiäggas, att inga dyika tokningar, åtminstone offentigt, gjorts på finskt hå, om också ett par äktfinska eer nationasociaistiska tidningar försökt göra sig ustiga över proportionen mean de finska och svenska undertecknarna av de de 33:s adress (14 resp. 19). Då den nya adressens ordaydese bev bekant och det bev känt viken stor apparat, som igångsatts för namninsamingen, såg sig '- "-'... ~..,.!';

2 Dagens frågor Svenska fokpartiets ordförande, friherre von Born nödsakad att i tidningspressen pubicera en bestämd gensaga, inte mot initiativet som sådant, utan mot den försåtiga och för de svenska undertecknarna av de 33:s hänvändese kränkande formueringen. Kort därpå började även de svenska tidningarna med Hufvudstadsbadet och Svenska Pressen i Hesingfors i spetsen uppysa den svenska amänheten om motadressens uppsåtiga fagropar. Å ven finskspråkig press har observerat detsamma och ---' för att ta ett exempe - har Hesingin Sanornat på edarpats framhåit som det mest uppseendeväckande i aktionen, att just de kretsar, som så absout fördömt de 33:s beteende att vända sig direkt ti presidenten med sina påpekanden och önskemå, nu sjäva äro färdiga att begagna denna samma väg.»av at att döma», skrev tidningen,»har angreppet mot förfaringssättet endast varit en förevändning för att ersätta en diskussion på sakig grund, i viken argumenten hade varit svårare att finna». Det förtjänar kanske i detta sammanhang att påminnas om, att de 33:s skrivese ti presidenten, enigt vad man band undertecknarna gör gäande, adrig var tänkt som en större opinionsyttring. En ista över önskvärda namn hade uppgjorts, men den garades omsorgsfut innan skrivesen tistädes undertecknarna._ Avsikten av att endast medtaga aktiva poitiker och några bemärkta tidningsmän för att ge styrka åt framstäningen, men någon massaktion vad hänvändesen ti rikets högste styresman adrig avsedd att bi och bev ej heer. Den var ej heer avsedd att vara offentig - tvärtom hade fera av undertecknarna uttryckt ett bestämt önskemå, att skrivesen åtminstone inte på färsk gärning skue bringas ti offentigheten. Genom en indiskretion skedde detta emeertid - i Stockhom. När skrivesen och namnen på undertecknarna ett par dagar senare pubicerades i Finand, skedde det på initiativ av presidenten och regeringen. Vad som stod i skrivesen var för övrigt detsamma, som statsminister Linkornies gav uttryck åt i sin ryktbara intervju och finansminister Tanner i sak yttrade i sitt ta ett par veckor senare. Det är även signifikativt att de, som nu protestera mot aktionen, undvika att framstäa anmärkningar mot innehået i de 33:s skrivese; det är mot sättet för åsikternas framäggande man säger sig protesterar. Protestens verkiga syfte måste vä dock förstås som ett kraftigt inägg i diskussionen om separatfred med Ryssand. Liksom de 33 med sin aktion egentigen avsågo att ge statsmakten en påstöt för att om möjigt få underhandingarna i gång eer - så har det även uppgetts - ge presidenten och regeringen en antydan om att kraftigt stöd finnes för en dyik poitik, trots den tyståtenhet och stränga diskretion en dyik angeägenhet kräver såvä av riksdag som tidningspress, så önska deras vedersakare band de tyskorienterade ängst ut på den svenska högerkanten bestämt opponera sig häremot. Den schism inom Svenska fokpartiet, som den nya adressen synes bära vittne om, kan dessvärre inte bortförkaras. Men det gäer att ihågkomma, att den inte är ny; under de senaste åren har kyftan ofta kommit tisynes, i synnerhet i samband med riksdags- och eektors- 582 ~.. :~.

3 ~. -.~.--- Dagens frågor vaen. Svenska fokpartiet kan het enket inte bevara sin enhet under tider, då de dominerande poitiska frågorna ej bära de språkiga motsättningarnas präge. Det har tikommit för att tivarataga den svenska befokningens gemensamma intressen, men frånsett den grupp av denna befokning, som sökt sig poitisk ankargrund inom sociademokratin, suta aa andra skikt av Finands svenskar upp kring sitt eget parti, som atså omfattar aa poitiska schatteringar från yttersta högerkant ti center. Någon mer eer mindre antidemokratiskt orienterad svensk partibidning utanför Svenska fokpartiet finnes icke och då därti kommer att de poitiska brytningarna under tider som dessa ätt biva starkare än under ugnare och normaare tider, har schismen sin ättfunna förkaring. Att härav draga några ängre syftande konkusioner torde emeertid vara obefogat. Partiet kommer nog att håa ihop också framgent och dess stora majoritet står på kart demokratisk och nordisk grund. Den grupp, som fronderar, har under de senaste 15 åren adrig yckats göra sig hörd. Fängesestraff och förtroendeuppdrag. Nyigen gick det genom pressen ett meddeande, att en betrodd sociademokratisk kommunaman, en verkmästare i Kristinehamn, trots att han nyigen dömts ti nio månaders fängese för fosterfördrivning vägrat att avsäga sig sina förtroendeuppdrag, b. a. stadsfumäktigeskapet. Han har intagit denna sturska ståndpunkt trots att han utsatts för starka påtryckningar av sitt parti. Då varken vaag eer kommunaag förbjuda honom att behåa de offentiga uppdragen- agstiftningen innehåer överhuvud inga stadganden om dyika fa - kan han inte tvingas bort mot sin vija. Redan den.omständigheten att han under en ång tid bir förhindrad att fugöra sina uppdrag borde vara skä nog för honom att dra sig tibaka. Men ejest borde vaniga anständighetskrav göra vaet ätt för honom. En iknande historia inträffade i Kamar i somras. Historien är inte utan sina besynneriga poänger. En av stadens äkare dömdes den 21 juni ti åtta månaders fängese för fosterfördrivning. Redan en stund efter det att utsaget fait ringde han upp ett par av stadens rådmän och frågade, om rättens utsag hindrade honom att under förste stadsäkarens instundande edighet erhåa förordnande att vara förste stadsäkare i Kamar. Då emeertid någon formig framstäning om edighet och försag ti vikarie vid den tidpunkten ej föreåg från ordinarie förste stadsäkaren samt ärendet ännu icke behandats av häsovårdsnämnden togs icke någon sutig stäning i frågan. Senare inkom emeertid en anhåan från förste stadsäkaren om semester och edighet för enskida angeägenheter under drygt havannan månads tid; ti vikare föresog han den dömde doktorn. Vidare förkarade sig häsovårdsnämnden inte ha något att erinra mot denne som vikarie för förste stadsäkaren. Den 9 jui förordnade magistraten i enighet härmed. Samma män- så när som på en bortrest, i sak tydigen dissentierande rådman - vika i egenskap av rådhusrättens edamöter dömt en person ti åtta månaders fängese för fosterfördrivning, 583

4 ~~ ~-- -~- ~--- ~---~ ~--~~--~ Dagens frågor samma män hade som magistratsedamöter ett par veckor senare så nonchaerat sitt eget utsag mot den dömde, att denne förkarades värdig att fungera som förste stadsäkare med at vad en sådan har att bestyra och med den aktning, som i kraft av ämbetet tikommer honom! Högre myndigheter ansåga också förordnandet vara för magstarkt. Den 13 jui, atså korta fyra dagar efter det förordnandet gavs, mottog en av magistratens edamöter teefonsamta från J. K. Av samtaet framgick,»att Kung. Medicinastyresen funnit det vara i högsta grad oämpigt att äkaren, som för kort tid sedan av domsto dömts för fosterfördrivning, erhåit förordnande som förste stadsäkare, samt att Justitiekansern deade denna uppfattning». Så fort sig göra ät upphävdes också förordnandet, sedan des ordinarie förste stadsäkaren förkarat sig viig att redan den 15 jui återinträda i tjänst - för den 13 och 14 jui förordnades annan vikare - des föjande (enigt den vid det första vikariatsbesutet bortreste rådmannens utsago) inträffat: - Efter överäggning besöt magistraten att först underrätta den dömde äkaren om vad i saken förevarit samt med hänsyn härti bereda denne möjighet att friviigt avsäga sig det för honom meddeade förqrdnandet. Magistraten ansåg det mest taktfua vara att detta skedde vid ett personigt sammanträffande med honom. En av magistratens edamöter uppsökte därför honom å hans äkaremottagning här i staden, redogjorde för vad i saken förekommit samt ämnade denne ett erbjudande av ovan angivet innehå. Han vägrade emeertid kategoriskt att avsäga sig förordnandet i fråga. - Så änge magistratsedamöterna såsom rådhusrättsmedemmar voro bundna av agens bokstav, hade de endast att ta hänsyn ti föreiggande bevisning och döma efter tiämpig paragraf. Men som magistratspersoner skyndade de sig att inta en ståndpunkt, som faktiskt har en bismak av domkval Det kan också ifrågasättas, om det var en värdig position, som magistraten intog, när den sände en av sina edamöter ti den dömde doktorn som en sags böneman. Bortsett från att det onekigen skue gjort situationen en smua - men ej mycket- mindre penibe för magistraten, om doktorn sjäv kunnat framstäas som initiativtagare ti förordnandets inhiberande, borde inte ens en sådan vinkande förde ha tiåtits fresta en myndighet, viken är mån om sin auktoritet. Givetvis är probemet inte så enket som att varje för vanärande brott dömd ska för tid och evighet vara fördömd. Påföjdsstraffen to go s ju för några år sedan bort ur straffagstiftningen. V ederbörande kan tycka sig ha sonat sitt brott genom straffet och därför anse sig vara i sin rätt att befrias från sådana påföjder som diskvaifikation ti offentiga uppdrag. Det skue emeertid adees vända upp och ner på aa gama samhäsmoraiska fordringar, om medborgeriga förtroendeuppdrag eer höga ämbetsposter skue få innehas utan varje hänsynstagande ti innehavarnas agydnad. Det måste atid finnas en gräns för toeransen. I förevarande bägge fa borde grän

5 .. ~-... ;f:. 't Dagens frågor sen vara kar, eftersom det rör sig om ännu inte sonade brott. Att vaagstiftningen numera saknar :reger för ett sådant fa som Kristinehamns är anmärkningsvärt. Men än mer anmärkningsvärt är Kamarmagistratens förordnande. Det måste igga en stor fara i om t. o. m. myndigheterna söka uppuckra de gängse och sunda åskådningar, enigt vika kraven på förtroende- och ämbetsmäns agydnad måste vara de strängaste. Debatten om Traditionet betecknas hos oss ofta bondeståndet såjordpoitik. som en kass av högre värde än andra. Men det ekonomiska förhåandet oika yrken och näringar emean bestämmes av prisbidningen. På den beror bondekassens evnadsstandard och framtid. Jordbrukets framtid är- och så ångt härskar vä enighet mean oika riktningar - ej producenternas privatsak, utan en samhäsfråga av största vikt. Två nyutkomna arbeten ha ägnats denna fråga. Det ena är en saming föredrag, håna vid eer i samband med svenska antbruksveckan i mars 1943 av fackmän på oika områden och samade under titen J o r d b r u k s p r o b e m (Lantbruksförbundets Tidskriftsaktieboag, 1943). Det andra är en översikt över jordbrukets utveckingsmöjigheter och en generauppgörese med den aktuea jordbrukspoitiken, författad av byrådirektören Nis Sonesson, bekant som sakkunnig särskit på trädgårdsskötsens område (Fahcrantz & Gumreius, 1943). Dessa arbeten kompettera i viss mån varandra, rätt oika som de äro ti metod och syftning. Hos båda är det fråga om aktuea reformkrav, botemeden mot antbrukets betryck. Det deskriptiva, hea det materia, som föregår frågestäningen, måste här ämnas å sido eer bott i korthet antydas. Landsbygden avfokas och småbruket vi ej taga fart. Det är de två missförhåandena, som man måste söka bot för. Orsakerna ti avfokningen se fera av föredragshåarna i en konkurrens från industrins sida, som är skadig för jordbruket. Därför måste den motarbetas. Men är den även skadig för näringsivet i dess heheu Fera av de i samingsverket medarbetande föreäsarna anaysera het objektivt denna fråga och erkänna det berättigade i vad man kaat fykten från andsbygden. Ett missförhåande i den nuvarande jordfördeningen, de många ofuständiga jordbruken, påtaas särskit av egnahemsstyresens chef, överdirektör Ytterbom, som visar, huru oekonomisk arbetskraftens användning bir på de atför små brukningsdearna. Botemedet är naturigtvis att skaffa tiskottsjord. Men detta är ättare sagt än gjort. Antaet ofuständiga jordbruk har uppskattats ti ungefär 100,000, och då dessa ej kunna ämna sina brukare en avkastning, tinärmesevis sådan som skogsarbete eer industrin, måste brukarna - eer åtminstone de rörigare av dem - söka annan utkomst. För det materiea väståndet behöver detta ingaunda betyda någon förust, så änge importen av födoämnen är fri. Men så affärsmässigt få befokningsfrågor ej avgöras. Både tryggheten vid avspärrning och andra hänsyn, särskit befokningsfrågan, måste beaktas. Landsbygdens bodförust måste hämmas genom jordpoitiska åtgärder Svensk Tidskrift

6 Sonesson håer obetingat på andsbygdens företräden ur socia synpunkt och ser i fykten därifrån bott föjderna av en fördärvig iberaism. De fria krafterna vi han ersätta med en panhushåning, som förverkigar ett på förhand uppstät må. Detta å sin sida anges av Sonesson såsom natione sjävförsörjning. Vid avspärrning inser man ju ätt nödvändigheten härav. Varuutbytets fördear äro då förbjuden frukt. Men för Sonesson är sjäva det fria varuutbytet av ondo och beviset därför finner han i att det faktiskt övergivits. Att detta inneburit amän nedpressning av evnadsstandarden och ökat eände, betyder ika itet, som att iberaismen medfört ett enastående uppsving inom aa områden. Liberaismen har»gjort bankrutt». Ergo ska man gå vidare på en annan väg. För den inre omfyttningen betyder detta het enket en strängare hand mot en nödstäd befokningsgrupp. Detta vi Sonesson naturigen ej utan vidare vidgå, men en anays av panhushåningen måste utan tvive bekräfta den saken, ty hindren för den fria omfyttningen träffa tydigen de sämst städa. Varje jordpoitik, som förtjänar detta namn, måste naturigen göra front mot den rena aissez-aerprincipen. Frågan är bott, huru ångt man ska gå och i vad mån man skaåta det enskida initiativet verka. Godsägaren Gösta Liedberg, som bidragit ti samingsverket med en uppsats om Jordbrukets stäning i svenskt näringsiv, anger såsom må, att jordbrukets utövare skoa få fu ön jämfört med andra fokgrupper. Detta är som bekant ännu ej faet, och som generet önskemå är tydigen satsen berättigad. Men a jord är ej av ika beskaffenhet och at arbete därpå kan ej medföra samma avkastning. Och arbete, som ej kommer fokförsörjningen fut ti godo, kan icke - huru träget det än är - ämna samhäet fu vauta. Fu bärgning kan man få endast om naturen frikostigt hjäper ti. I eskimåers och appars and pockar man förgäves på rätt att ivnära sig med jordbruk. Men mycket pockande hos oss är faktiskt - koonisationen ger ferstädes e:x:empe härpå- ika värdsfrämmande. D. v. s. staten kan ju premiera vad som hest, men äro dyika premier ekonomiskt försvarigaf Det befogade i fordran på hjäp åt jordbruket igger främst i konsumenternas behov av ivsmede. Vi man håa andet med en försörjningskraftig jordbruksnäring, måste man bereda bärgning, jämgod med andra näringars, åt ett tiräckigt anta jordbrukare. Huru stort detta anta måste vara, beror på andets naturiga förhåanden, befokningens behov och många andra hänsyn, ej minst ti utveckingens kontinuitet. En panhushåning är atså ofrånkomig, så tivida som staten måste angiva en viss ram för de oika näringarna. Men inom denna ram bör säkerigen stor frihet för det enskida vinstintresset ämnas. Panhushåning enigt det sista skriket tycks knappt ämna något utrymme åt den viktiga faktor, som det fria initiativet under iberaismens tid visat sig vara i framåtskridandets tjänst. I det avseendet går Sonesson knappast fri från anmärkningar. Hans terminoogi visar stark frändskap med den i vårt stora södra grannand härskande. 586 ;- ~ '

7 Sitt starkaste stöd har panhushåningstanken tydigen i kriget, men redan i fredstid hade man hunnit rätt ångt, d. v. s. man åsidosatte de ekonomiska synpunkterna genom ett statsingripande, som b. a. hade ti föjd en dyrhar smörexport. En av föredragshåarna, direktör Harad Nordenson påtaar med rätta denna»subekonomiska» export, varigenom engesmännen tack vare svenska statens frikostighet fingo svenskt smör ti underpris. De svårutredda intressekonfikter, som edde ti detta resutat, kunna här ej anayseras; man trodde sig i varje fa väja det minst onda. Panhushåningen på detta om" råde gick dock ångt över ramen för sjävförsörjning. Såsom från fera av samingsverkets experter framhåits, är emeertid rationaisering av jordbrukets driftsmetoder den yckigaste utvägen, och vad staten kan göra i sådant syfte ger förvisso bättre resutat än det rena tvånget. För Sonesson är som sagt antbrukets betryck orsakat av vad han kaar iberaismen, och han exempifierar detta särskit genom antbrukets skudsättning, utan att framhåa de förbättringar och den ofantigt höjda produktivitet, som möjiggjorts genom uppånade mede. En heer nämner han, att krediten underättats genom statens frikostiga gynnande av jordbrukskassor och centrakassor för jordbrukskredit, sekundärån och många andra åneformer, som ingaunda överensstämma med»iberaismens» grundsatser. Det kan ju tyckas rätt egendomigt att kaga över skudsättning samtidigt som at göres för att öppna nya ånemöjigheter och höja jordbruksfastigheternas beåningsvärde. Men en kommitte är just i färd med att neutraisera de ökade kreditmöjigheterna genom ökade restriktioner. Det visar sig här som ofta, att statsingripande ej är detsamma som panmässighet. En strävan, där staten och det enskida initiativet mötas, gäer rationaisering. Därom förena sig såvä samtiga föredragshåare som Sonesson, ehuru på rätt oika sätt. I fera av sammingsverkets bidrag finner man skickigt gjorda sammanstäningar av statistiskt materia, beysande produktionsmetoderna och deras resutat. Sonesson håer sig mera ti den principiea sidan och vädjar, utan att i rege inåta sig på detajer, ti vad han anser vara bevisat eer amänt bekant i fråga om rådande missförhåanden, ofta med retorisk fykt. Professor Nanneson, som behandat jordbruket såsom företagsform, uppvisar, huru arbetsåtgången per produktenhet kraftigt minskats under senaste decennier tack vare den energiskt genomförda rationaiseringen. Detta har haft ti föjd,.att arbetsönen för statkarar från 1930 ti1939 kunnat höjas med 21 %. I industrin, som vanigen anses såsom ett tacksammare fät för rationaisering, har arbetsönen under samma tid höjts med bott 10 %. Det är atså ej så farigt med den»bankrutt», varöver Sonesson kagar, och det system, som haft angivna verkningar, bör kanske ej adees utdömas. statsrådet Domö betonar med fu rätt de ekonomiska synpunkternas betydese. De ha ju ofta satts tibaka för de sociaa, särskit när det gät småbruket och de nordiga trakternas koonisation, som bivit orimigt dyrbar. Vad statsrådet Domö avser är emeertid jordbrukets :.,(;-.'

8 amänna inriktning ävensom driftens rationaisering, och därvid borde man taga sikte på att i stort täcka vårt viktigaste ivsmedesbehov. Konsumenternas varierande behov påkaar en mångsidig orientering av jordbruket; en förutsättning härför är en vä organiserad marknad. I det hea kontrasterar Sonessans iver för panhushåning skarpt mot mera betänksamma fackmän. En nykter och sakrik beysning av frågan ämnas i ett annat nyutkommet arbete, Mauritz Bonows»Stat och näringsiv», där begränsningen hos panhushåningens effektivitet framhåes. När staten ej itar på de ekonomiska krafternas fria spe, utan vi ämna en näring stöd i högre grad än dess egen önsamhet påkaar, måste frågan biva: huru stora uppoffringar äro försvariga~ När bi utäggen större än de fördear av socia eer annan art, som kunna påräknas~ Nödvändigheten av en sådan panmässig uppskattning vi man ogärna medge. Man taar om imponderabiia och anser sig då befriad från att ekonomiskt motivera understödet. Men i a offentig hushåning måste även impoderabiia något så när uppskattas ti sitt värde. Annars går a sund ekonomisk baans förorad. Hos oss erbjuder den gängse jordbruksromantiken ett skakeshju för den panöshet, som undandrager sig en ekonomiskt värdesättning av samtiga behov inom fokhushåningen. Den kamoferar sig ofta som panhushåning. När man jämför andsbygdens bostäder med bebyggesen i moderna arbetarkvarter, med trädgårdar, parker, uft och jus, och därti vattenedning samt aa moderna bekvämigheter, bir man ej övertygad att andsbygdens avfokning atid betyder en förust för samhäet. Om den befokning, som ej får önande syssesättning på andet, övergår ti en högre evnadsstandard i staden, är den, nyktert bedömd, ej utan vidare att bekaga. Och den kvardröjande arbetskraften bir mera efterfrågad och atså bättre betaad. Varför måste antbefokningen nöja sig med ägre evnadsstandard än fabriksarbetarna~ Frågan är sannerigen ej ätt att besvara. De (reativt) fria krafternas spe ha faktiskt medfört en sådan oikhet. Vi man ika evnadsstandard för ika arbete i stad och and, måste ett»artificiet» pris för arbetet skapas. Atså en viss panhushåning. Det»naturiga» priset har i generationer gynnat stads- och fabriksnäringar. Det ser nästan ut, som om detta av någon orsak vore ofrånkomigt. Man kan ej utan vidare avvisa en panhushåning, som bott har ti syfte att avhjäpa denna obiighet. Om knappheten på ivsmede skue bi större än på fabriksaster, skue vä även det»naturiga» priset på ivsmede bi högre, och saken vore hjäpt. Kanske skue penden rent av så över, men det ser nog ej ut, som om utveckingen förde därhän- yckigtvis kan man tiägga. staten får då övertaga den fria prisbidningens ro. I ikhet med sina tyska förebider hämtar panhushåningens ivriga måsman gärna argument från värdshistorien, ofta av tviveaktig beviskraft. Trettioåriga kriget, som förödde bondebefokningen - att borgerskapet bev minst ika idande nämnes icke - häreds hos 588

9 Sonesson av det rådande ekonomiska systemet (s. 17). Lösryckta citat användas ofta såsom bevis, även när de äro notoriskt feaktiga. Så t. ex. en uppgift av Johannes Agricoa på 1500-taet, att i Europa då skue ha funnits tjugu gånger så många stadsbor som ti bondebefokningen hörande människor (s. 39). Varför citera sådant nonsenst Historiens ärdom in summa skue enigt Sonesson vara, att den nationea hushåningen visat sig förmer än det internationea varuutbytet, som dock utgjort grunden ti hea den nyare tidens exempeösa ekonomiska utvecking. När så ytterigare den av värdskriget betingade autarkin, varigenom evnadsstandarden bivit sänkt i oanad grad, betecknas såsom ett framsteg i västånd, ha fakta stäts på huvudet (s. 38). Den fria handen med jordbruksfastigheter, som visserigen medfört många missförhåanden men även stimuerat de röriga krafternas odingsiver, förkaras vara roten ti at möjigt eände och»primärorsaken ti krigets fasor och förödeser» (s. 42). På sitt sätt är emeertid Sonesson anhängare av den strävan efter rationaisering, som nog är en säkrare borgen för en sund utvecking än aa uftiga spekuationer. Det är i sjäva verket en ofantigt omfattande önskeista på reformer, som den ivrige reformatorn presenterar, tyvärr ej atid ätta att reaisera. I fråga om trädgårdsoding rör han sig emeertid på egen mark. Föräding av utsäde och differentiering med hänsyn ti okaa växingar och ti odarnas önskemå har ju drivits ångt. Likaså markundersökningar och utprovning av maskiner och redskap för oika ändamå. Ett beaktansvärt område för rationaisering är standardiseringen, och därvid tänker man både på jordbrukets produktionsmede och än mera på dess produkter. Främst band rationaiseringskraven märkes emeertid arbetskraftens skoning. Det finns säkerigen icke någon gräns för de inteektuea hjäpmedens produktivitet, d. v. s. för vetenskapens och teknikens framsteg. Men vä ett tröghetsmotstånd. There is aways a boom in brains, yder ett amerikanskt ordspråk, som uttrycker både knappheten på framstående inteektuea krafter och den obegränsade efterfrågan på dyika. Arbetets kvaitet kan höjas obegränsat, under det att de av den yttre naturen erbjudna produktionseementen äro givna och begränsade. För staten bir det då en uppgift av första rangen att utbida arbetskraften; däri igger nycken ti aa andra produktionsmedes användbarhet. Vanigen tänker man, när fråga bir om arbetskraftens kvaitet, på undervisning eer praktiskt fackutbidning, men vissa karaktärsegenskaper såsom måmedvetenhet, tankereda och uthåighet ha minst ika stor ekonomisk betydese. För dessa kan staten göra föga, men subjektet sjävt så mycket mera, om vijan finnes. Förmågan att tänka är utan tvive - och häri överensstämmer den nyare psykoogin med-den primitiva erfarenheten - väsentigen en vijesak. En kännare av antbrukets praktiska sida som direktör Einar Sjögren och en måsman för teorin som professor N anneson äro het överens om vikten att inrikta tekniken på det mindre jordbrukets utvecking. Därvid förordas gemensam maskinanvändning, ej minst för 589

10 hushåsgöromåen. Vad kvinnan vi, vi Gud - fykten från andsbygden beror ti stor de på husmödrarnas vanottade stäning på andet. Sambandet mean (det mindre) jordbruket och hushåsgöromå ha ju även statsmakterna under senare år uppmärksammat genom understöd för vattenedning och tvättinrättningar m. m. Aa de småbestyr, varav ett hushå består, bi, hopsummerade, en tyngande post, ehuru hittis föga beaktad: Å ven inom samhäsforskningen göras ofta de viktigaste upptäckterna med mikroskopet. Ett huvudtema för a aktue jordpoitik måste emeertid vara förstärkning av ofuständiga jordbruk genom nyoding, tiskottsjord m. m. Nu finner man egnahemsotterna nästan över ag för små och otiräckiga. Huru har detta kommit sig~ Var det missriktad sparsamhet, som nu hämnar sig~ Ty att kompettera de många ofuständiga jordbruken bir förvisso en dyrbar sak. Förkaringen igger bott devis däri. Att anspråken ha växt är nog av än större betydese. Det jordbruk, som för år sedan ockade spekuanter, förmår, i konkurrens med andra arbetstifäen, ej ängre kvarhåa ägaren, ofta ej ens när han nedagt mycket arbete och kostnad på det egna hemmet. Där biförtjänster erbjudas, går det bättre. Men om arbetstifäena utom det egna jordbruket sina eer fyttas ti annan marknad, uppstår överskott av arbetskraft vid småbruken. Den fasta bosättningen hindrar arbetskraften att anpassa sig efter arbetstifäena; samtidigt som det större jordbruket förgäves söker nödig ejd arbetskraft. Det är sannerigen inte av brist på panhushåning, som egnahemsröresen feriktats. Adrig har vä en så omfattande ekonomisk verksamhet varit så noga kontroerad och dirigerad som egnahemsverksamheten. Och edningen har ingaunda försummat att draga nytta av tigängiga erfarenheter och vetande. Men tiden och de ändrade förhåandena ha gäckat beräkningarna. Det gäer att c.i åta en död hand ägga sig över de fria ekonomiska krafterna. Av de två huvudprobemen är arbetets rationaisering typiskt modernt, ett utsag av vår tids speciea mentaitet. Det andra, jordfördeningcn, är ett ständigt i historien återkommande, och måste betraktas med vidsträckt perspektiv. J ordfördeningen har sedan århundraden varit en uppgift för agstiftningen, tyngd å ena sidan av doktrinärt fasthåande vid deningsförbud och å andra sidan av romantiskt svärmeri för frihet. I ett nyutkommet arbete av E. ngers, Bonden i svensk historia, beyses samspeet mean den vid sin rätt fasthåande amogen och de fiskaiska anspråken. I ädre tider övervägde statsintresset, och jorddeningen betraktades ur skattesynpunkt, därvid ägaren fick sin röresefrihet, särskit i fråga om dening av jord, starkt beskuren. N u syftar tvånget främst ti ägarens bästa. V ar je ekonomiskt system kräver sin jordfördening. Men jordfördeningen möter radikaa förändringar med ytterig tröghet. Spänningen mean dc röriga ekonomiska krafterna och jordens konservatism är en ständig oroskäa, och jordpoitikens viktigaste uppgift bir att finna ständigt nya ösningar ur detta diemma. Meden måste håa stånd inför den nyktra verkighetens domsto. fi90

11 Viket ej utesuter, att måsättningen kan vara inspirerad av den ideaitet, som är drivkraft för aa stora strävanden. Det är intressant att iakttaga, hurusom på många hå den dimmigaste romantik under»nyordningens» fätrop, But und Boden, kan utformas ti ett panmässigt het. De godtyckigaste hugskott och den strängaste ogik! Måhända kan man här skönja en ofrånkomig antinomi hos oss samhäsvareser. Nyordningens genom den egna propagandan misskrediterade fätrop vädjar nog ti evande känsokompex. Och ti sådana måste a jordpoitik taga hänsyn. Curt Rohtieb. Ukrainas När den ukrainske hetmannen Mazeppa söt ett förbund öde. med Kar XII, föjde honom som bekant endast en ringa de av hans kosacker, medan den stora majoriteten av det ukrainska foket även i fortsättningen hörsammade den rättrogne ryske tsaren. Då mer än 200 år senare hetman Petjura ingick ett aiansfördrag med den poske marskaken Pisudski mot Sovjetregeringen, upprepades nästan samma händeseföropp. Ukrainarna väster om Zbrucz - som senare bev gränsfoden mean Poen och Sovjetryssand - voro missnöjda, emedan fördraget i W arschau, som Petjura söt 1920, gjorde dem ti den poska repubikens undersåtar; detta stadfästes först 3 år senare genom segermakternas ambassadörkonferens i Paris. De ukrainska bönderna öster om Zbrucz åter fruktade att förora de poska magnaternas godsand, som bosjevikerna hade skänkt dem. Den tredje utändska makt, som försökte att få ukrainarnas hjäp mot Ryssand, nämigen Hiters Tyskand, hade icke mera tur än föregångarna. Hiters Ukraina-poitik anknöt ti gama traditioner i den tyska poitiken i östered. Ryssandvännen Bismarck har i sina»gedanken und Erinnerungen» (Bd, sid. 110 i 1:sta uppagan) givit en kritisk skidring av det infyteserika preussiska»w ochenbatt» partiets paner vid 1850-taets mitt:»däri uppstädes som ett må, efter viket Preussen borde sträva såsom Europas förkämpe, sönderstyckningen av Ryssand, avträdandet av östersjöprovinserna inkusive Petersburg ti Preussen och Sverige, avträdandet av den poska repubikens områden med dess ängst österut framskjutna historiska gränser samt söndringen av resten genom uppdening mean storoch iryssar.» Vid sidan om denna preusssiska (och tyskbatiska) tradition fanns det även en österrikisk inje i Ukraina-poitiken. Denna hade börjat med det inrikespoitiska utnyttjandet av»ruthenerna» såsom motvikt mot GaizieTis poacker vid början av 1800-taet och övergick senare ikaedes ti utrikespoitiska antiryska tendenser. Den poetiska häroden för Österrikes tysknationea rörese, Robert Hamering, måade den i Wiens Hofburg tronande tyske härskarens framtidsrike:»unter ihm in junger Freiheit wird die Ukraina rauschen.» Ur kretsen av dessa österrikiska tysknationea hämtade den unge Adof Hiter sina första poitiska impuser. Afred Rosenberg, den 591

12 nuvarande riksministern för de besatta områdena i öster, representerade mera den preussisk-batiska traditionen, när han 1927 i en programbroschyr prokamerade»understödjandet av den nationea ukrainska revoutionen mot det bosjevistiska Moskva». Band de antiryska ukrainska poitiker, som framträdde under förra värdskriget, sökte några få efter ett par år en förikning med Moskva. En av dessa var den framstående historikern prof. Hruszewskij, som 1918 hade stått i spetsen för det provisoriska paramentet i Kiev. Han återvände från emigrationen ti Sovjetukraina, men bev anvisad tvångsuppehå i Moskva, där han snart dog. Andra gingo ti Poen och försökte att därifrån arbeta mot Sovfetregeringen. De bevo dock besvikna över den poska poitiken och några av dem voro 1939 tyskväniga iksom en de av den ukrainska befokningen i Sydpoen. Sutigen befunno sig även i Berin många poitiserande. ukrainska emigranter. Den mest kände band dem, tsarens f. d genera Skoropadskij, viken tyskarna för kort tid hade insatt såsom en pseudo-hetman, bev dock i sin via i W annsee dömd ti reativ overksamhet. Hans sista stöd var dr. Meissner, statssekreteraren hos de tyska riksöverhuvudena Ebert, Hindenburg och Hiter, viken en gång började sin karriär såsom dipomat i den dåvarande ukrainska repubikens huvudstad Kiev. (Meissner, som anpassat sig ti de växande inrikespoitiska situationerna, kvarstår atjämt i sitt ämbete men torde nu sakna at infytande.) Mera optimistiska än Skoropadskij, vars modersmå icke var ukrainska utan ryska - vika språk dock äro mycket nära besäktade - och viken såsom storgodsägare adrig haft sympatier hos de ukrainska bönderna, voro medemmarna i den ukrainska nationaistiska terrororganisation, som kaade sig O. U. W. (Ukrainsk kamporganisat~on) och senare O. U. N. (Ukrainas nationaistiska organisation). Dessa voro f. d. officerare ur den österrikiska värdskrigshären och ur Petjuras arme, vidare unga akademiker från det tidigare österrikiska men fr. o. m poska Ostgaizien samt andra unga män och kvinnor ti största deen från Ostkarpaternas bondfamijer. De hatade Sovjetunionen ika mycket som Poen, vars nationaitetspoitik icke erbjöd dem några framtidsutsikter. På så sätt bev ett nationaistiskt Tyskand deras stora förhoppning. Ett mordförsök mot Litvinov på dennes första resa ti Amerika samt fera attentat och sabotagedåd i Poen bev O. U. N.-röresens yttre ivstecken. När tyskarna 1939 överskredo den poska gränsen, befriade de ur ett tukthus nära Posen en ung man vid namnet J urij Bandera, som sedan 5 år tibaka avtjänade ett ivstidsstraff för mordet på en posk inrikesminister. Bandera hade i Poen organiserat de ukrainska extremisternas terrorverksamhet. Denna röreses huvud, överste Konowaec, hade under tiden genom en bomb av sitt eget fabrikat mist ivet i Amsterdams hamn, och därför försökte nu de ukrainska nationaisterna att prokamera den befriade Bandera såsom sin»edare». Men Rosenberg hade för denna post en annan kandidat, som»skoats» tisammans med kroatiska ustaschi. Å ven denne man försvann snabbt " ~;.

13 Jo ' Dagens frågor från den poitiska scenen och ukrainarna i det nya generaguvernementet Krakau städes under tysk edning. De fingo sjäva endast hjäpa ti i okaförvatningen och propagandan. Den sedan Kar XII:s tid bå-gua ukrainska nationafaggan fick ti en början vaja vid sidan om hakkorset, men kom snart het i skuggan av detta. Sedan den största deen av Sovjetukrainan erövrats 1941/42, ökades nationaukrainarnas besvikese ännu mer. De hade hoppats på ett stort fritt Ukraina, men de bevo nu vittnen ti en ny poitisk upp~ dening av sitt hemand. östra Gaizien sogs samman med det poska generaguvernementet, medan rumänerna togo icke bott de devis av ukrainare bebodda trakterna av Bessarabien och N ordbukowina, utan även den provisoriska skapesen Transnistrien med Odessa. Det f. d. poska Vohynien förenades med huvuddeen av det dittisvarande Sovjetukraina, men såsom ett tyskt rikskommissariat. Visserigen fingo ukrainarna i generaguvernementet nu precis samma rättigheter som poackerna beträffande skoväsen och offentigt språkbruk. De tiätos utgiva en tidning, som ända ti det tyskt-ryska krigets utbrott utkom i Krakau och som senare fyttades ti Lemberg. Men i rikskommissariatet Ukraina förbev den poitiska röresefriheten av de nationea ukrainarna ytterst inskränkt. Rikskommissare Erich Koch, som tidigare varit en underordnad järnvägstjänsteman i Rhenandet och sedan nationasociaistisk Gaueiter i Ostpreussen, hörde ti den s. k.»sociaistiska>> fygen i det nationasociaistiska partiet. Han hade varit vän med Gregor Strasser, som 1932 avfö från Hiter och dödades I Strasserkrisen hade Koch endast med största möda yckats behåa Hiters förtroende. Redan 1933 hade han framträtt såsom förespråkare för goda förbindeser mean Berin och Moskva. Hans ostpreussiske presschef fö vid den tiden ur den nazistiska propagandans ram genom att offentigen predika samarbetet mean >>den preussiska sociaismen» under hakkorset och >>den ryska sociaismen» under skärans och hammarens tecken. Sedan 1941 intresserade sig Koch med sin stab av 6 generakommissarier och 80 distriktskommissarier o. s. v. nästan utesutande för det ekonomiska utnyttjandet av det rika and, han nu skue regera över. Den enda kontakt, som han uppnådde med det nationea Ukraina, bestod i ett visst samarbete med den orthodoxa ärkebiskopen av Vohynien i det tidigare poska statsområdet Denne kyrkofurste hade fått mottaga ockupationsmaktens giande, när han införde den ukrainska predikan och det ukrainiserande uttaet av kyrkosaviskan i iturgin, medan resten av det orthodoxa prästerskapet tydigen.stod närmare den storryska traditionen. De tyska myndigheternas intresse för dessa kyrkopoitiska probem svanade emeertid mycket snart, när de få återstående orthodoxa poperna visade sig icke kunna ge dem något verksamt stöd i deras maktpoitiska och ekonomiska strävanden. Om man äser den tyska pressens egna rapporter beträffande ockupationsmaktens ekonomiska åtgärder i Ukraina, bir biden ungefär föjande: Jordbruket i Sovjetukraina, som under de sista förkrigsåren des genom statsföretag (sowehosy), des genom tvångskoopera- 593

14 ~~ --~----~ Dagens frågor tiver (kochosy) ti stor de omstäts för maskindrift, har av tyskarna erhåit en ny driftsform och äganderätt, som ur teknisk synpunkt måste bi primitivare, medan den ekonomiskt sett innebär en viss ättnad i sociaiseringen. Det individuea bondejordbruket utvidgades en smua, men nästan utesutande ti förmån för koonister från väster (tyskar, några få hoändare) och för den ia minoriteten band den infödda antbefokningen, som var beredd ti aktiv poitisk opposition mot Sovjet. I stäet för sovchoser och kochoser upprättades nya jordbrukskooperativer (»Landbaugenossenschaften»). Deras medemmar äro förpiktade ti gemensam pöjning och sådd; de måste avämna strängt föreskrivna skördemängder men tiåtas att utföra andra arbeten på eget ansvar och att konsumera eventuea skördeöverskott enskit. Under sovjettiden hade Ukraina visserigen täckt största deen av hea Rådsunionens sockerbehov men utförde under den senaste tiden knappast mera något spannmå ti det övriga riket. Dess ande i hea Sovjetunionens spannmåsproduktion sjönk ti omkring 19 %, dess ande i hea befokningsantaet uppgick ti över 18 %. Erich Koch uppnådde ett högre spannmåsöverskott i rikskommissariatet, fastän skörderesutatet sjävfaet niåste minskas ti föjd av krigets förstörese, och den mindre omfattande användningen av maskiner samt av bristen på arbetskraft. Den inhemska konsumerande befokningen minskades nämigen ännu starkare. Judarna, som i detta av tsarerna dem anvisade»bosättningsrayon» voro betydigt tariiare än i Stbrryssand, utrotades ti stor de. Industrin, som devis hade förstörts genom krigshandingarna, återuppbyggdes endast i de fa, då den kunde everera råvaror. De arbetsföra människor, som för denna rest av Ukrainas ekonomiska iv icke ängre voro nödvändiga, deporterades ti Tyska riket. De befokningspoitiska verkningar av dessa åtgärder voro så mycket svårare, som ukrainarnas anta i Sovjetunionen, trots höga födesesiffror redan förut hade varit stadd på ständig tibakagå).g. Stains poitik mot de sjävständiga bönderna och oika russifieringsåtgärder hade enigt den officiea Moskvastatistiken minskat antaet av samtiga ukrainare inom Sovjetunionen från över 31 mijoner år 1926 ti knappt 28 mijoner år Sedan föjde 1940 stora tvångsförfyttningar av bönderna från Ukraina ti Västsibirien, ytterigare ryska evakueringar under krigsåren 1941/42 och nu deportationer av minst ett par mijoner ti Tyskand. Enigt den ryska statistiken hade 17/ befokningsantaet på kvkm i Sovjetukraina varit omkring 68, enigt den tyska statistiken av 1/11943 i rikskommissariatet endast 49. Starkast hade minskningen varit i städerna Kiev, Dnjepropetrovsk, Potava, Zaporozje o. s. v. Men befokningens idande var i början av 1943 inte as sut. Sedan dess har fronten förts tibaka ti Ukraina med a ny hemsökese och förödese. I varje fa genomgår deras sjävständighetsrörese en ny svår kris. En ukrainsk egion i tysk tjänst rekryterades mödosamt med hjäp av öften om jordtideningar och andra ekonomiska förmåner, men behandades atid med misstro. De mest betydande ukrainska natio- 594

15 naisterna fördes ti Prag. Band dessa befann sig den internationet kände prof. Roman Sma-Stockij, som en gång hade representerat den demokratiska Kiev-regeringen som envoye i Berin och ti 1939 varit direktör för det ukrainska vetenskapiga institutet i Warschau, samt prof. Dmytro Doroschenko, den mest framstående evande ukrainske historikern, en ätting ti gångna tiders berömda hetmaner; han har nyss utgivit en historisk bok om den probematiska tyska Ukrainapoitiken. Många kända ukrainare sattes genom de nazistiska myndigheterna ur spe på grund av säktskap med judar, goda förbindeser med poacker eer även med Västeuropa. Säkerigen beror en framtidsförhoppning för Ukraina därpå, att edande personigheter i dess nationea rörese denna gång icke bivit medansvariga för den tyska ockupationspoitiken. Den man, som de icke-kommunistiska ukrainska partierna från de högerradikaa ti sociademokraterna ansägo som ett sags hemigt överhuvud ti sin ännu ej existerande stat, en representant för principie fokstyrese, personigt oberoende av aa främmande makter, evde vid krigsutbrottet i Lemberg. Tyskarna tyckas inte ha fått mera kännedom om hans edande ro än förut poackerna. Var ha nu befinner sig torde endast vara bekant för några få invigda. De i Storbritannien bosatta ukrainska emigranternas mest kände pubicist, Paneyko, hade redan före kriget av nationea skä kämpat sig fram ti en sovjetvänig håning. Fastän han ej var kommunist tiskrev han dock Moskva uppgiften att förena det ukrainska foket inom en enda stat. Där skue den enade nationen sedan ätt uppnå en avgörande vikt. De tarika ukrainarna i Kanada och Förenta staterna förbevo dock betydigt mera kritiskt instäda gentemot Sovjetregeringen och ha devis uttryckt sådana känsor även under kriget. Inom Sovjetunionen fanns det före krigsutbrottet inte ängre någon nämnvärd separatisk rörese, men däremot ännu starka tendenser för förstärkningen av den nationea autonomien utan sprängning av federationen med Moskva. Stain har under en ång tid betraktat sådana strävanden med stark misstro och sökt håa dem nere med våd. Paneyko påstod i engeska tidskrifter före kriget, att endast den poska hemiga tjänsten yckats uppegga denna misstro hos diktatorn på Krem för att beröva honom det starka utrikespoitiska vapen, som den ukrainska nationea tanken kunde vara för honom. Hur det än förhåer sig, har ändå Stains utrikespoitik använt detta vapen sedan Hans territoriea krav i Poen och Rumänien ha sedan dess motiverats med ukrainska nationea anspråk. Men kommer han även i sin inrikespoitik att göra nya eftergifter åt ukrainarnas nationet-kuturea autonomiönskningar~ Kriget har troigen minskat spänningen mean de ryska nationaiteterna. Den tyska utrikespoitiken har av at att döma missyckats i strävan att göra ukrainarna separatistiska eer åtminstone tyskväniga. På sin höjd tycks den kunna göra bönderna något anspråksfuare i sina tveksamma re-privatiseringsförsök än förut och måhända kommer Moskvas jordbruksminister Benediktov att se sig tvungen ti mera eastiska metoder i den kommunistiska bondepoitiken. I övrigt har Berin icke uppfyt vad Rosenberg o- 595

16 vade 1927 utan har i stäet för en ukrainsk»natione revoution» i verkigheten bidragit ti att förbereda en ännu starkare ikriktning mean Kiev och Moskva. Det tyskt-ryska kriget, som de ukrainska nationaisterna sedan änge ängtat efter, har endast skingrat och decimerat deras nation. Om den icke kommer att hämta sig, och om intet oförutsett inträffar, så är det sut med den nationea tankens seger i öster. Akademikerna i krisförvatningen Var ska samhäet använda den - ett arbetsmarknadsprobem. tarika arbetskraften i kristidskommissioner och den under beredskapen ansväda miitärorganisationen, när kriget tagit sut och krisförvatningen ska avveckas'f Det är tydigt, att det härvid kommer att uppstå ett ganska kompicerat arbetsmarknadsprobem. För att bedöma omfattningen av detta probem företog undertecknad i juni detta år en statistisk undersökning rörande den akademiskt skoade personaen i den centraa krisförvatningen. Dessutom voro miitärförvatningarnas extra tjänstemän föremå för en mindre undersökning; resutat av denna återgives i sutet av uppsatsen.- Komc munernas och änens krisorgan förekomma icke i denna undersökning, därför att de så gott som het sakna akademisk arbetskraft. Föjande krisorgan berördes av undersökningen: industrikommissionen, ivsmedeskommissionen, krigsmaterienämnden, bränsekommissionen, priskontronämnden, handeskommissionen, verkstadsnämnden, reservförrådsnämnden, utrymningskommissionen, krigsförsäkringsnämnden, trafikkommissionen, informationsstyresen, krisrevisionen och viss krisbetonad avdening inom utrikesdepartementet. Sedan undersökningen sutförts, har den förändringen inträffat, att krigsmaterienämnden och verkstadsnämnden genom riksdagsbesut bivit permanenta, ehuru under andra namn; de komma såedes att kvarstå efter kriget. Detta förrycker emeertid ej utredningens resutat i nämnvärd grad, då de bägge nämndernas akademiskt skoade persona företrädesvis utgöres av civiingenjörer. För dessa kommer det, såvitt man nu kan förutse, icke att uppstå något avarigare arbetsmarknadsprobem. Av detta skä har denna grupp akademiker icke medtagits i sutredogöresen. Undersökningen omfattar akademiker födda år 1900 och senare. Hea antaet anstäda i de fjorton krisorganen utgjorde omkring 2,450; därav voro 352 akademiker. Den procentuea andeen akademiker varierade åtskiigt. Högsta andeen hade priskontronämnden med 33% och ägsta handeskommissionen med 5 %. De tre största krisorganen industrikommissionen, ivsmedeskommissionen och bränsekommissionen hade resp. 11, 13 och 16 %. Procentandeen för hea krisförvatningen var 14. Det var givetvis av stort intresse att erhåa uppgift om hur den akademiskt skoade personaen fördeade sig på de vanigaste examina. Det visade sig, att den dominerande gruppen var civiekonomerna- termen betecknar akademiker, som examinerats från de båda 596 B. ~;../

17 handeshögskoorna- med 97 (d. v. s. 28% av hea antaet akademiker), närmast föjda av juristerna med 80 (23 %) samt civiingenjörerna med 75 (21 %). Fi. kandidaternavoro 44 (12% av hea antaet) och po. magistrarna 15. Dessutom förekommo andra examina och kombinationer såsom DHS-JK med 8. Vid en granskning av akademikerna i krisförvatningen instäer sig sjävfaet frågan: Hur många ha annan fast anstäning, och hur många komma att söka sig ny tjänst, när krisförvatningen avveckas~ Undersökningen gav föjande resutat: ) Tjänstediga från statiga eer kommuna tjänst. i 47 2) Utånade från enskit företag... i 60 [_a_n_t_a_-i_i_%_a_v_an_t_a_e_t_ 1 13% 17% 3) Med tidigare avsutad anstäning... f % 4) Utan tidigare anstäning..._._.._._._._._._.._.+j 7_1_ ;0_0c::Yo:... Summa % Det visade sig, att 245 (eer 70 %) av den akademiskt skoade personaen komma att söka sig ny anstäning efter kriget. Vidare framgick det, att 20% av akademikerna kommit ti krisförvatningen utan tidigare praktik. Det torde vara ganska vanigt, att nyexaminerade akademiker söka sin första anstäning i kriskommissionerna. Det förekommer även, att akademiker, som ännu icke avagt examen, söka anstäning i krisorganen för att samtidigt få förvärvsarbete och praktik. Deras anta var 30 och denna grupp utgjorde såunda 8,5% av hea antaet akademiker. studerande vid handeshögskoorna dominerade.- Antaet kvinniga akademiker var 17 och utgjorde såunda endast 4% av hea antaet.- Fördeningen av akademiker med och utan annan anstäning var för de fyra största grupperna föjande: Med annan Utan annan (i % av hea anstäning anstäning antaet) civiekonomer % jur. kand % civiingenjörer Summa % fi. kand % Fertaet civiekonomer med annan anstäning tihörde de enskida företagen. Samma var förhåandet med civiingenjörerna. A v jurister med annan fast anstäning kom fertaet på statig eer kommuna tjänst. För fi. kandidater med annan anstäning var fördeningen statig eer kommuna tjänst och enskida företag ungefär ika, med 597

18 någon övervikt för den senare gruppen. Procentuea andeen akademiker utan annan anstäning varierade för dessa grupper mean 60% och 75 %. Det har ovan framhåits, att siffran var 70 för hea materiaet. - En uppgift i tidningspressen, att fertaet poitices magistrar söka sig ti krisförvatningen, måste anses som viseedande. Utredningen har visat, att så icke är faet. Antaet po. magistrar i krisorganen var, som ovan framhåits, endast 15. Det är ett känt förhåande, att en icke ringa de av ämbetsverkens arbetskraft genom de högre önerna drages över ti kriskommissionerna. Krisförvatningens önesystem är rörigare än den ordinarie statiga förvatningens. Det kan därför vara av intresse att undersöka de i krisorganen anstäda akademikernas öner. Det visade sig, att månadsönen (medianen) för civiingenjörerna var 719 kr., jur. kandidaterna 669 kr., civiekonomerna 608 kr., po. magistrarna 563 kr., fi. kandidaterna 531 kr., akademiker med icke avsutade studier 521 kr. samt kvinniga akademiker (med avagda examina) 458 kr. Civiingenjörerna voro såunda de bäst avönade. Därnäst kommo juristerna med en medianön, som åg omkr. 50 kr. högre än civiekonomernas. Po. magistrarnas ön åg något över fi. kandidaternas. Anmärkningsvärt är, att akademiker med icke avsutade studier hade högre medianön än kvinniga akademiker med examen. - Sambandet mean ön och åder har även undersökts. Inom statistiken användes den s. k. korreationskoefficienten för att få ett siffermässigt uttryck för sambandet mean två storheter. När korreationskoefficienten r= är sambandet fuständigt och när r= O finnes intet samband. Korreationskoefficienten bev vid denna undersökning = 0,486. Att sambandet icke var starkare,. beror b. a. på att krisförvatningen som bekant endast är fyra år gamma och att omsättningen av persona är jämföresevis stor. Om motsvarande förhåande undersökts i den ordinarie statsförvatningen med dess tjänsteberäkning, hade korreationen bivit starkare.- Medianönen för gifta akademiker befanns vara 727 kr. och för ogifta akademiker 606 kr. Skinaden var såedes över 100 kr. Ovan har sambandet mean ön och åder berörts. Ådern (medianen) för de fyra största examensgrupperna var föjande: civiekonomer 29,8 år, jur. kandidater 31,3 år, civiingenjörer 29,2 år och fi. kandidater 29,5 år. Motsvarande åder för gifta och ogifta akademiker 32,9 resp. 27,2 år. (Siffrorna äro givetvis icke jämfqrbara med medeådern vid giftermåets ingående, för :a gången gifta.) 48 % av akademikerna voro gifta och 52 % ogifta. Tidigare har omnämnts en mindre ingående undersökning av de miitära förvatningarnas extra tjänstemän. Som bekant antog riksdagen detta år en omorganisation av försvarets förvatningar. Med hänsyn härti gjordes vissa beräkningar rörande hur stort anta av de extra tjänstemännen, som kunde påräkna fortsatt anstäning efter kriget, och hur många som skue tvingas söka ny tjänst efter kriget. Civiingenjörerna utesötos ur denna undersökning, då det som förut nämnts finnes skä att antaga, att efterkrigstiden icke kommer att medföra något mer svårartat arbetsmarknadsprobem för dem. Det 598 "-::- L ~.

19 visade sig, att juristerna voro i majoritet, speciet i armeförvatningen. Enigt beräkningen skue 80 jurister, 17 civiekonomer och 4 po. magistrar bi tvungna att söka ny anstäning efter kriget. Sammanstäas uppgifterna för de miitära förvatningarna och för krisorganen beräknas föjande anta akademiker mista sina nuvarande anstäningar: 128 jurister, 94 civiekonomer, 33 fi. kandidater samt 17 po. magistrar, tisammans med en de mindre examensgrupper 288 akademiker. Denna siffra för det sannoika utbudet av arbetskraft från de berörda förvatningarna är icke tagen i överkant. Det finns skä att räkna med, att omkring 300 akademiker komma att söka sig ut på arbetsmarknaden efter kriget. Det kan vara av intresse att erhåa uppgift om hur stort anta som beräknas utexamineras från de oika universiteten och högskoorna under de närmaste åren. Uppgifterna äro hämtade från det betänkande angående de yngre akademikernas arbetsmarknadsprobem, som po. mag. Per Hom och po. stud. Björn Barde framade vid årets»studen triksdag» o o o o Summa jur. kand po mag po mag (jurist) (fiosof) fi. kand. civi ekonom Summa 187 ung >) >) >) ung I genomsnitt torde varje år omkring 500 akademiker utexamineras i de berörda examensgrupperna. Detta innebär naturigtvis icke, att hea detta anta kommer att konkurrera med de akademiker, som varit anstäda i kris- och miitärförvatningarna. Många av juristerna söka sig andra verksamhetsområden. Samma är förhåandet med fi. kandidaterna, civiekonomerna och po. magistrarna. Konkurrensen kommer främst att gäa befattningarna inom den statiga och kommunaa förvatningen. Det torde i varje fa kunna förutsägas, att äget på arbetsmarknaden kommer att te sig betydigt gynnsammare för de akademiker, som under kriget meriterat sig i kris- och miitärförvatningarna, än för de årskasser, som mot krigets sut eer efter fredssutet ämna universitet och högskoor för att söka sin bärgning inom vårt svenska samhäe. Jan Wittrock. Fokomfytt- När tyskarna i Batikuni överfyttades ti Tredje riket, ningsafärer. tiätos de endast medföra ett minimum av personiga småsaker. Ett för ändamået upprättat Deutsche Umsiedungs-Treuhandgeseschaft övertog förvatningen av de»hemvändande» tyskarnas kapita, fastigheter och ösegendom. Estands, Lettands och Litauens regeringar bevo tvungna att erägga ikvid för de batiska 599

20 tyskarnas kvarbivna fastigheter, iksom även för deras fabriker och affärer. De hemvändande tyskarnas ösöre, konstsamingar samt värdesaker fördes på privat väg ti Tyskand. Hur mycket ägarna fått igen vet man inte. Samtiga summor och värdesaker övergingo ti Treuhandgeseschaft. Som bekant instaerades de festa av de batiska tyskarna i Wartheand, den de av Poen som genast efter tysk-poska krigets sut införivades med stortyska riket. Vid nyetaberingen förforo tyskarna på det viset, att de satte tyskarna i ti generaguvernementet bortjagade poackers stad och stäe. Såunda fick en tyskbatisk advokat överta en f. d. poacks advokatbyrå, en f. d. tandäkare en f. d. posk tandäkarkinik jämte fu utrustning o. s. v. De av poackerna kvarämnade ägenheterna jämte dithörande inventarier och möber fingo atså nya ägare. Ett typiskt exempe är en gamma batisk baronessas brev ti sina bekanta i Estand, som börjar så eegiskt»... och det nya hemmet var så 'gemiitich'. På oss väntade redan en vacker, vit katt och i käaren stodo sytburkarna ordentigt uppradade.» Genom en sådan»koonisering» behövde den tyska regeringen givetvis ej ersätta de egendomar, som de utvandrade tyskarna ämnat kvar i Batikum. Detta skedde på bekostnad av posk arbetsmöda. Därigenom förbevo tyskarnas egendomar eer ikviden för dessa i den tyska statens ägo. Redan så ångt var det hea en brijant affär. När de dåvarande»bundsförvanterna», d. v. s. bosjevikerna, enigt överenskommese erövrade Batikum, så skrevo tyskarna en ny nota, som ryssarna ära ha betaat ehuru måttigt förtjusta. Treuhandgeseschaft arbetade under högtryck i de batiska staterna ända tis kriget bröt ut mean Tyskand och Ryssand. När ryssarna på sommaren 1941 drogosig tibaka och tyskarna erövrade Batikum, kommo tyskarna på nytt i besittning av de egendomar, för vika de redan två gånger ha erhåit ikvid. De 'av bosjevikerna nationaiserade fastigheterna, fabrikerna, affärerna etc. förkarades av erövrarna - i egenskap av bosjevikernas rättmätiga efterträdare- som den tyska statens egendom. I detta avseende voro tyskarna mycket nogräknade med att respektera Sovjets intentioner. Enigt det Estniska generakommissariatets»principer» räknades också de företag och fastigheter såsom nationaiserade vika ryssarna på grund av bristande tid, byråkratisk vårdsöshet eer av misstag ännu ej hunnit nationaisera. Generakommissariatets»experter» studerade då noggrant bosjevikernas nationaiseringsprotoko och tydde sedan»sovjets agar». Och när man senare började återämna de på varor och råvaror pundrade mindre affärerna och småindustrierna ti deras f. d. ägare, då utbasunerade man det för hea värden som Fiihrerns storartade gåva och givmidhet. Därvid voro f. d. ägarna ånyo tvungna att fugöra ikvid för sin egen egendom. Affärerna med Batikum tyckas på detta sätt adrig få någon ände. De iustrera emeertid adees utmärkt den försagenhet och fördomsfrihet, varmed även för de berörda människorna så ohyggiga ting som tvångsförfyttningar kunna bi adrig sinande inkomstkäor för den agerande staten. 600 '(. <!.