När väckelsen kom till Efesos En predikoserie, hållen i Korskyrkan, Borås, av Micael Nilsson Del 4: Att ge bort det bästa man har

Transkript

1 När väckelsen kom till Efesos En predikoserie, hållen i Korskyrkan, Borås, av Micael Nilsson Del 4: Att ge bort det bästa man har Illustration: En ung munk fick för första gången i ansvar att hålla i morgonandakten. Han förberedde sig noga men när morgonen kom var han så nervös att han helt glömt bort allt han förberett. Han träder fram inför sina bröder och börjar försiktigt: - Är det någon som vet vad jag ska säga? Ingen av de andra munkarna vet det, så alla skakar på huvudet. Inte jag heller säger munken sorgset och går och sätter sig. Efteråt förmanas han strängt av sin abbot, varefter han får i uppgift att försöka imorgon igen, men än en gång tar nervositeten över och han kommer inte ihåg någonting. Han börjar återigen med frågan: - Är det någon som vet vad jag ska säga? Jo, nu tror hans bröder att de vet. De har varit med om detta tidigare, varför alla nickar medlidsamt. Bra, säger den unge novisen. Då behöver jag inte berätta det för er. Efter morgongudstjänsten får han nu en ännu strängare tillrättavisning. Därefter får han i uppgift att försöka en tredje gång. Han förbereder sig hela natten, men när han nästa morgon får se sina bröder och den stränge abboten försvinner allt ur minnet igen. En tredje gång börjar han med frågan: Är det någon som vet vad jag ska säga? Jo, det vet bröderna och nickar. Fast några har lagt märke till att det funnits en viss variation i temat och skakar istället på huvudet. Munken tänker så att hjärnan febrilt, lyser upp och säger: - Bra, säger han. Ni som vet kan nu berätta för dem som inte vet. - Ni som vet berättar för dem som inte vet. Man skulle nästan kunna säga att så ser generalplanen ut. Detta är också Jesu strategi. Ni som vet berättar för dem som inte vet. Under ett antal gudstjänster i höst återvänder vi till en och samma bibeltext. Den handlar om staden Efesos, som på den tiden var den tredje största staden i världen och en stad som skulle komma att visa sig fientligt inställd till den kristna kyrkan. Men Efesos förändrades. Efesos blev t.o.m. ett missionscentra. Vi har undrat: Hur var den möjligt? Det finns förstås inte ett enda svar å den frågan. Det är därför vi återvänder. Om du är intresserad av vad vi sagt om detta fram till nu hänvisar jag till de band som finns att köpa från dessa gudstjänster. Idag vill jag läsa en vers som innehåller ännu en viktig förklaring till staden Efesos förvandling, nämligen Apg 19:8: I synagogan talade Paulus under tre månader öppet och fritt och sökte övertyga dem om Guds rike. En av de viktigaste förklaringarna till staden Efesos förvandling stavas evangelisation. Ordet betyder att man förmedlar ett glädjebud och uttrycker vår uppgift att förmedla berättelsen om Jesus vidare från människa till människa och från generation till generation. Jesus lämnade ett uppdrag åt kyrkan, Matt 28:19: Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar " Och på något sätt är varje kristen kallad att göra sin insats i det arbetet. Vad är det för glädjebud? Det är glädjebudet om att det finns en Gud och att det finns en Gud som älskar. Det är glädjebudet om att du kan få dina synder förlåtna, få äga frid med Gud och hopp inför evigheten. Det är glädjebudet om att livet har en mening och att döden inte är slutet. Kan du tänka dig något bättre, något större eller något finare att få berätta om? Och ändå är det kanske så att vi ibland lite motvilliga inför att förmedla detta glädjebud. Varför är det så?

2 En motvillig evangelist Låt oss hämta hjälp från ännu en bibelberättelse. Det är nämligen en berättelse om en lite motvillig evangelist, nämligen Petrus. Berättelsen återfinns i Apg 10. Kapitlet handlar om en man, en romersk officer vid namn Cornelius. Cornelius är inte en kristen, men han är en from man. Han ber och söker Gud och lever så gott han kan efter det ljus han har. En dag har Cornelius en gudsupplevelse, Gud säger, Apg 10:4-5: "Dina böner och allmosor har stigit upp till Gud som en påminnelse om dig. Skicka nu några av dina män till Joppe för att hämta en viss Simon som kallas Petrus. Två viktiga påminnelser. Först: Cornelius var inte en kristen, men han trodde på och sökte Gud, och han var en mycket god man. Det finns många människor som lever ett gott liv, som bryr sig om andra och vars liv ger uttryck för det. Och det ser alltså Gud. För det andra: Men det är inte det som gör mig till kristen. Också goda människor behöver ta emot frälsningen. Nåväl, här är Cornelius. Gud har sett honom och talat. Samtidigt, i en annan stad, håller Gud på att omskola Petrus. Det är inte lätt, för Petrus har växt upp med sin tradition och sitt folks synsätt. Och vi är nog inte så särskilt förändringsbenägna när det kommer till sådant som rör våra traditioner. Petrus är jude och som jude har han lärt sig att han inte ska gå in i en hednings hus. Men i en bönestund har Petrus en syn där Gud visar att Petrus inte ska se någon annan människa som oren. Petrus har så svårt att förstå att Gud måste sända samma syn en gång till, i repris. Och nu sitter han där Petrus, och funderar när det knackar på dörren. Det är Cornelius tjänare som knackar. Cornelius har sänt efter Petrus, som nu, efter sitt gudsmöte inte kan annat än att säga ja till Cornelius inbjudan och nu läser vi om vad som hände den här dagen, Apg 10: Nu har vi läst texten. Låt mig få visa dig några av mina upptäckter. Fem upptäckter: Upptäckt 1: Petrus var en motvillig evangelist Petrus ville först inte besöka Cornelius hus. Gud måste övertyga honom. Kan du känna igen denna motvillighet från ditt eget liv? Kanske inte, för en del av er är naturliga evangelister och för er är det den mest naturliga saken i världen att vittna om er tro. Men några av oss får kämpa med en viss motvillighet. Vi kan kanske känna oss lite obekväma inför ordet evangelisation. Varför är det så? Kanske har det ibland med en del märkliga föreställningar att göra. Jag minns hur jag som ung i tron ibland deltog i olika så kallade evangelisationskampanjer. Vi kunde t.ex. åka ut med ungdomskören för att sjunga någonstans, kanske på en festkväll i Folkets hus. Det var kul. Då var man ju en i mängden och kunde ju gömma sig bakom andra om det behövdes. Men att knacka dörr var ångestladdat. Kanske inte för dig, men för mig. För mig blev det knepigt och konstlat. Jag var aldrig bra på det. Att stå på torget och dela ut bullar gick bättre. Då kunde ju människor välja själv om de ville stanna eller gå förbi. Där fick jag en del bra samtal. Så var det ju det där med att sjunga på olika vårdinrättningar och boenden. Om det kunde jag nog skriva en bok. Jag minns en gång hur jag och Maria sjöng duett på ett sådant boende. Inte nog med att jag skulle spela gitarr, sjunga och predika. Jag försökte dessutom att klara av konststycket att då och då kasta en varnande blick mot mina barn som tycktes på väg att snart

3 börja klättra i gardinerna samtidigt som jag försökte le fromt och vänligt mot alla andra. Den gången kom en vänlig man fram till mig efteråt och sa: - Din fru sjunger bra. Du skulle sjunga lite tystare, så att man hörde henne mer. Ibland blir evangelisation någonting krampaktigt och konstigt för att vi måste bära oss åt på ett sätt som inte riktigt stämmer med vilka vi är. Men fortfarande borde det ju vara fantastiskt att få berätta om Jesus. Och det tycker jag att det är, när formen blir rätt och trygg. Jag skulle nog nästan säga att då finns det inget bättre eller mer uppfriskande för tron. Petrus var också motvillig först. Petrus så nämligen ner på vissa människor. Han såg dem som orena. Och, lyssna, du kan inte förmedla Guds kärlek till någon du föraktar. Det var därför Gud måste ta tag i Petrus motvillighet. Och av samma orsak måste också du och jag fråga oss själva hur vi egentligen ser på andra. Finns det förakt i våra hjärtan kommer det att döda den kärlek och empati som är själva grunden för att du alls skulle vilja ge någon ett glädjebud. Därmed kommer vi till upptäckt nummer två: Upptäckt 2: Evangeliet kan inte förmedlas uppifrån Lyssna nu vad som händer när Cornelius möter Petrus: Cornelius (kom) emot honom och kastade sig vördnadsfullt för hans fötter. Men Petrus sade åt honom att resa sig: "Stig upp, jag är en människa, jag också." Det måste ha funnits ett ögonblick av sötma i den här upplevelsen för Petrus. Petrus var jude, Cornelius var en romersk officer, d.v.s. en av ockupationsmaktens representanter låg där på knä inför honom. Han måste ha tänkt: - Hur häftigt är inte det här! Tänk när jag kommer hem till min fru och får berätta det här. - En romersk officer låg på sina bara knän inför mig. Det måste ha funnits en lockelse i att utnyttja situationen. Men Petrus besinnar sig. Han kanske minns Jesu ord från Mark 10:42-45: "Ni vet att de som räknas som härskare är herrar över sina folk och att furstarna har makten över folken. Men så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara allas slav. Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många." Petrus förstod att evangeliet inte kunde förmedlas uppifrån. Cornelius, stig upp. Jag är en människa jag också. Det får mig att minnas söndagsskolebarnet som hade fått i hemläxa att lära sig Jesu ord: - Gör alla folk till lärjungar, men blandade ihop orden så att meningen istället blev: - Gör folk av alla lärjungar. Prästmannen Bengt Pleijel skriver att det är en bra sammanfattning av kyrkans uppgift. Steg 1: Gör lärjungar av alla folk. Steg 2: - Gör folk av alla lärjungar. Cornelius, stig upp. Jag är en människa jag också. Kanske att en del av krampen omkring evangelisationen skulle släppa om vi insåg detsamma. Vi är människor. Låt oss mötas så. Och jag kan slutligen inte låta bli att undra: - Hur ofta har inte kyrkan ändå försökt förmedla evangeliet uppifrån, betett sig som härskare och sökt makt över människor, och därför vare sig gett liv eller befrielse åt folket.

4 Tänk om kyrkan hade lärt sig det Petrus lärt sig. Petrus sammanfattar själv i 1 Petr 3:15-16 på ett så bra sätt vad det handlar om: Var alltid beredda att svara var och en som kräver besked om ert hopp. Men gör det ödmjukt och respektfullt i medvetande om er goda sak Upptäckt 3: Den som har någonting att säga måste lära sig att lyssna först Petrus lyssnar. Vad har Cornelius varit med om? Cornelius har varit med om mycket. Han har mött Gud. Han kan berätta om det. Och det fina är att när Petrus lyssnar till Cornelius lär han sig själv någonting. I vers 28 säger Petrus nämligen: mig har Gud visat att man inte skall betrakta någon människa som ohelig eller oren. Och i vers 34 säger han: "Nu förstår jag verkligen att Gud inte gör skillnad på människor Det är kanske mycket Gud visat oss som vi inte riktigt förstår än. Kunskap är en sak, men den behöver mogna för att bli en insikt. Du kanske har varit med om detsamma. Gud hade visat dig något. Du hade kunskap. Så en dag hände något, du var med om något, kanske satt du mitt i ett samtal då ditt inre plötsligt lystes upp och du kunde säga: - Nu förstår jag det verkligen. Nu säger Petrus. Nu, när jag hört dig, förstår jag vad Gud har visat mig. Och när du lyssnar till andra ska du säkert också upptäcka detsamma, nämligen att många, många människor bär omkring på minnen av Gud. Och det är nog där de bästa samtalen börjar. Upptäckt 4: Evangelium är inte vad som helst Tänk dig nu in i Petrus situation. Många människor är samlade. Cornelius har just redogjort för hur en ängel uppenbarat sig och sagt åt Cornelius att sända efter Petrus. Han fortsätter: Jag sände genast bud efter dig, och tack för att du kom. Nu är vi alla samlade här inför Gud för att höra vad Herren har gett dig i uppdrag att säga." Och plötsligt riktas allas blickar mot dig. En ängel har sagt att du har något att säga. Alla ser förväntansfulla mot ditt håll. Så vad tänker du säga? Kanske förstår du nu Petrus ord bättre: Var alltid beredda att svara var och en som kräver besked om ert hopp. Är du beredd? Kanske beror ibland vår motvillighet mot evangelisation på att vi faktiskt inte vet vad vi ska säga. Vi vet helt enkelt inte hur man för en människa till tro. Petrus visste att man måste vara beredd. Kom ihåg: - Ni som vet berättar för dem som inte vet. Petrus är beredd. Han har tänkt igenom vad som bör sägas och ger en enkel sammanfattning av evangeliet. Evangeliet är inte dina åsikter om allt möjligt. Evangeliet är inte ens dina upplevelser. Evangeliet är berättelsen om Jesus. Jesus har kommit, levt ibland oss, dött för våra synder och brutit dödens makt. Evangeliet är berättelsen om Jesus. Det är en god idé att förbereda sig. Vad har du att säga om Jesus? Känner du till några lämpliga bibelversar att ge den som vill bli en kristen? Hur kan man be med den som vill be frälsningens bön? Upptäckt 5: Det är den helige Ande som förvandlar människors liv Det är också en kramplösande upptäckt. Du behöver inte göra allt. Gud vill samarbeta med dig. Gud sände Petrus till Cornelius för att berätta om Jesus. Men Gud sände den helige Ande till Cornelius för att förvandla Cornelius liv. Din uppgift är inte att vara den helige Ande. Gud säger: - Låt oss samarbeta. Om du undervisar överbevisar jag.

5 Därför läser vi: Medan Petrus ännu talade föll den heliga anden över alla som hörde hans ord. Och detta är förkunnarens finaste upplevelser, nämligen de stunder där Gud tar över och när Anden faller över människors liv. Jag minns ett sådant tillfälle. Jag hade förberett mig. Jag hade predikat. Nu sökte många Gud vid förbönsplatsen. Jag stod där, mitt ibland dem, såg mig omkring när människor sökte och fann Gud. Och jag kände: Det är för det här jag lever. För detta är din stora belöning. Nämligen när du får vara med om att det inte längre är dina ord som är det viktiga. Dina ord har tjänat sitt syfte. De har hjälpt någon fram till Gud. Och att få stå där vid sidan av och se när en människa möter Gud är nog det vackraste som finns. Avslutning Låt oss nu sammanfatta: Vi är alla kallade att ge bort det vackraste vi har. Vi är kallade att förmedla Jesus. Då och då är vi kanske motvilliga evangelister, och ändå är vi alla kallade berätta. Kom ihåg generalplanen: - Ni som vet berättar för dem som inte vet. Du kanske inte vill sjunga solosång i ett gathörn eller knacka dörr. Om du vill det så gör det! Men kanske har Gud ett annat sätt för dig. Petrus blev förd till en människa som var förberedd. Tror du att det finns förberedda människor i din omgivning? Varför inte just nu be Gud om ett tillfälle att få tala med någon som är förberedd, människa mot människa, i ett förtroendefullt och gott samtal, som stämmer för dig, med din personlighet och din förmåga, även om du inte har svart bälte i frimodighet. Att få se en människa kom till personlig tro och vilja leva vidare med sin tro är nog det finaste man kan få vara med om. William Temple, fd ärkebiskop i anglikanska kyrkan, skrev en kommentar till Johannesevangeliet. Han skrev den på knä, i bön om att Gud skulle tala till honom. När han kommer till Joh 1:42 Andreas tog med Petrus till Jesus skriver han: Detta är den största tjänst någon kan göra en annan människa.