1. Turkologisk transkription och notation

1. Turkologisk transkription och notation 1. Transkription Läroboken The Turkic Languages använder den officiella turkietturkiska ortografin när turkietturkiska ord citeras. De turkiska språk som talas utanför Turkiet skrivs med olika skrifter. Många av dem skrivs med kyrillsk skrift, andra med det arabiska alfabetet. Azerbajdjanska och uzbekiska skrivs idag med latinskt alfabeten som skiljer sig från det turkietturkiska. För att ange hur orden uttalas kan man använda ett transkriptionssystem, dvs. ett slags fonetisk skrift, för de språk som har olika ortografier. Syftet med transkriptionen är att presentera de olika turkiska språkens fonetik på ett sådant sätt att man lätt kan jämföra dem. Den transkription som används i boken kan kallas den turkologiska transkriptionen. Den följer huvudsakligen det notationssystem som utarbetades för första delen av den stora turkologiska handboken Philologiae Turcicae Fundamenta Den turkiska filologins grunder, utgiven 1959 av Jean Deny, Kaare Grönbach, Helmuth Scheel och Zeki Velidi Togan. Handboken innehåller beskrivningar av alla då kända döda och levande turkiska språk. Den är fortfarande den viktigaste uppslagsboken för turkologisk språkvetenskap. Transkriptionen syftar till att markera de viktigaste fonetiska egenskaperna hos språkens ljudsystem. Dessa egenskaper realiseras i form av oppositioner, dvs. kontraster mellan språkljud. I vokalsystemen kan sådana oppositioner till exempel observeras mellan främre och bakre vokaler, mellan rundade och orundade vokaler samt mellan höga och låga (slutna och öppna) vokaler. Det finns i turkiska språk en stark tendens att skillja mellan främre och bakre varianter av vissa konsonanter. De främre g- och k-ljuden skrivs i boken med bokstäverna k och g, medan deras bakre motsvarigheter skrivs med g / g och q. Man måste dock komma i håg att det egentliga uttalet av dessa ljud kan variera från språk till språk, även mellan olika dialekter av ett språk. Det som är gemensamt i alla turkiska språk är oppositionen mellan en främre och en bakre variant. Man säger därför att ljudsystemen är lika i detta avseende. Den fonetiska skillnaden mellan främre och bakre varianter av l-ljuden noteras inte i boken, eftersom variationen här är mindre tydlig och goda beskrivningar av kvaliteterna saknas för flera språk. Den turkologiska transkriptionen kan betecknas som en bred transkription, dvs. en som inte betecknar fonetiska detaljer. En transkription som kan användas för att mer detaljerat återge språkljudens fonetiska drag är den s.k. IPA-transkriptionen, utarbetad av International Phonetic Association (IPA). Se tabellen. 2. Notation av vokaler När det gäller transkriptionen av e-ljuden, finns det en skillnad mellan Fundamenta-transkriptionen och den transkription som används i boken The 1

Turkic Languages. Flera turkiska språk gör en skillnad mellan ett mera slutet och ett öppnare e-ljud. I Fundamenta skrivs den öppnare varianten med ä. I The Turkic Languages skrivs den med e. Det mera slutna/högre e-ljudet skrivs däremot med e. De ännu öppnare/lägre varianter av e-ljud som finns i vissa språk skrivs med tecknet æ. Det uzbekiska e-ljud som uttalas med relativt bakre artikulation skrivs med a. Den främre, orundade och höga vokalen skrivs med i. Den motsvarande bakre vokalen skrivs med ï (i den turkietturkiska ortografien med ı). Den främre, rundade höga vokalen skrivs med ü, den bakre motsvarigheten med u. Den främre, rundade och låga vokalen skrivs med ö och dess bakre motsvarighet med o. Den bakre, orundade och öppna vokalen betecknas med a. I uzbekiskan finns ett labialiserat, dvs rundat, a-ljud som skrivs med å. Centraliserade, tillbakadragna eller lägre varianter av vokaler skrivs med en punkt under vokaltecknet, t.ex. i. Centraliseringen kan också markeras med en punkt över vokalen, t.ex. u, o, centraliseradevarianter av ü och ö. Vissa språk har diftonger. Dessa betecknas med två bokstäver, varvid den svagare vokal skrivs upphöjd: i a, i e, u o, ü ö. Reducerade vokaler skrivs med båge över, t.ex. a`, e`. Tecknet används i historiska beskrivningar och markerar en vokal vars exakta kvaliteten är okänd. Långa vokaler skrivs med ett streck över, t.ex. a. I khaladjiskan används en halvlång vokal som skrivs med en punkt efter vokaltecknet: a.. 2. Notation av konsonanter Följande tabell ger en översikt av de tecken som används för att skriva konsonanter. Tabell. Konsonanter Artikulationsställe n/ Artikulationssätt Labial Prepalatal (Post)palatal Velar, uvular, faryngal Klusil p, b t, d k, g q, g,? Frikativ f, v, q, d s, z [S], [J] g, c, h Nasal m n º N Affrikate c [ts], dz [ts], [dj] Glide w y Liquid l,, r Palatalisering markeras med apostrof eller upphöjt j, t.ex. k eller k j, samt även med bokstäverna º och. Reduktion kan markeras med en ring under konsonanttecknen. Aspiration anges med ett upphöjt h, t.ex. p h. Akut accenttecken anger högton, t.ex. á, medan tecknet ' markerar att efterföljande stavelse är betonas. 2

1. Notation av suffix Morfofonologin beskriver hur morfem förändras när de kombineras med varandra. I turkiska språk kan man ofta med enkla regler förutsäga hur formerna av suffixen förändras. För att sammanfatta alla varianter av ett suffixmorfem kan man använda formler. Så representerar t.ex. -(y)a alla fyra varianterna av det turkietturkiska dativsuffixet, dvs. -e, -a, -ye, -ya. De stora bokstäverna anger s.k. morfofonem, dvs. vokalfonem som påverkas av den intersyllabiska vokalharmonin och konsonantfonem som påverkas av kontaktassimilation. 2. Användning av parentes När första vokalen i ett suffix skrivs inom parentes betyder det att vokalen utelämnas om suffixet följer efter en vokal. Vokalen realiseras alltså endast om den följer efter en konsonant. Formeln för turkietturkiskans possessivsuffix i första personen singular skrivs -(I)m. Vokalen i början av suffixet bortfaller t.ex. i formen araba-m min bil men realiseras i karde im min bror. När första konsonanten i en suffixformel står inom parentes tolkas detta så att konsonanten realiseras endast om den följer efter en vokalutljudande stam, t.ex. -(y)a i araba-ya till/för en bil/bilen men karde -e till/för en bror/brodern. Parentesen runt den sista konsonanten av ett suffix betecknar att denna konsonant används endast om ett kasussuffix följer efter, t.ex. det turkietturkiska possessivsuffixet i tredje personen -(s)i(n) i evinden från hennes/hans hus. I vissa turkiska språk finns det en regel som säger att en utljudande stammvokal bortfaller före vissa suffix. Detta betecknas med ett noll-tecken Ø i början av suffixet, t.ex. det tjuvasjiska presenssuffixet -(Ø)At. Parentes runt ett kolon betecknar att stamvokalen förlängs när suffixet tillfogas, t.ex. turkmeniska -A(:)n i oqa n har läst oqa- läsa, men gelen har kommit gel- komma. 2. Vokaler Den stora bokstaven V betecknar vilken vokal som helst. I flera turkiska språk gäller regeln att o och ö inte förekommer i suffix. I dessa språk står V därför endast för e, a, i, ü, ï, eller u, som i det turkietturkiska aoristsuffixet -(V)r. Den stora bostaven U står för växlingen mellan u och ü. Den stora bokstaven A betecknar växlingen mellan e (æ, a ) och a (å). Vokalen realiseras som e, om den föregående stavelsen är främre, och som a, om den föregående stavelsen är bakre. Det turkietturkiska dativsuffixet -(y)a realiseras med bakre suffix i araba-ya till/för en bil/bilen, men med främre 3

i karde -e till/för en bror/brodern. Växlingen kan vara fyrdubbel som t.ex. i det turkmeniska pluralsuffixet -lar med varianterna -lar, -ler, -lor, -lör. Den stora bokstaven I betecknar växling mellan de två höga vokalerna i och ï eller de fyra höga vokalerna i, ï, ü, u som t.ex. i participsuffixet -DIK. Reglerna är följande: Suffixvokalen är i när vokalen i stavelsen före är orundad och främre (i eller e). Suffixvokalen är ü om vokalen i stavelsen före är rundad och främre (ü eller ö). Suffixvokalen är ï (skrivs i turkietturkiskan med ı) om vokalen i stavelsen före är orundad och bakre (ï eller a). Suffixvokalen är u om vokalen i stavelsen före är bakre och rundad (u eller o). Exempel: det turkietturkiska possessivsuffixet för tredje personen -(s)i har former som araba-sı hennes/hans bil, karde -i hennes/hans bror, üzüntüsü hennes/hans bekymmer, ku -u hennes/hans fågel. 2. Konsonanter En typ av konsonantväxling beror på om sista ljudet i stammen är en tonande eller tonlös konsonant. När två konsonanter står intill varandra i ett ord assimileras de ofta, dvs. blir lika varandra med avseende på ton. Den stora bokstaven D betecknar oftast växlingen mellan tonande d och tonlöst t. Exempel: det turkietturkiska lokativsuffixet -DA har former som yol-da på väg(en) men süt-te i mjölk(en). Den stora bokstaven, i turkietturkiska skriven C, betecknar växlingen mellan ett tonande (i turkietturkiska c) och ett tonlöst (i turkietturkiska ç). Exempel: det turkietturkiska avledningssuffixet -CI har former som yol-cu resenär men süt-çü mjölkhandlare. Den stora bokstaven G betecknar växlingen mellan främre g och bakre g som t.ex. i azerbajdzjanskan mellan y och g, i turkietturkiskan mellan y och Ø, båda skrivna som < >. I turkietturkiskan anger den växling mellan k och g i avledningssuffixet -GI i sev-gi kärlek, men iç-ki dryck. Den stora bokstaven K betecknar växlingen mellan främre och bakre k-ljud, skrivna med k och q. I det aserbajdzjanska suffixet -makda växlar k med g. I det turkietturkiska -makta växlar främre k som i gelmekte kommer med med bakre q som i almakta tar I den turkietturkiska ortografin skrivs båda ljuden med <k>. Den stora bokstaven K anger växling mellan främre och bakre samt mellan tonande och tonklösa konsonater. Exempel: det turkietturkiska suffixet -lik har en växling mellan y, Ø, k, q. De tonande varianterna förekommer före vokal och skrivs med < > och <k>. Det turkietturkiska avledningssuffixet -lik har varianter som i çiftlik farm, çiftli -i hennes/hans farm, aylık månadslön, aylı -ı hennes/hans månadslön. 4

1. Andra tecken Verbstammar kan skrivas med ett bindestreck på slutet, t.ex. turkietturkiska git- gå. Bindestreck i början anger att formen är ett bundet morfem, dvs. ett suffix, t.ex. -lik. Ø anger ett nollelement. Enkla pilar används för att markera avledning. betyder avlett från, och Æ betyder avlett som. Dubbla pilar markerar kopiering ( lån ) av främmande element. betyder kopierat från, och fi betyder kopierat som. Tecknet < betyder har utvecklats från, och > betyder har utvecklats till. Parentestypen [ ] används för fonetisk transkription, / / för fonemisk transkription. Parentestypen < > betecknar grafisk representation. Tecknet * används i historisk lingvistik för rekonstruerade (inte belagda) former. I deskriptiva sammanhang anger det en icke acceptabel form. 5