FÖR ÖPPET OCH TONLÖST. UTTALSSVÅRIGHETER I SVENSKAN PÅ UNIVERSITETSNIVÅN. Henna Volotinen

Transkript

1 FÖR ÖPPET OCH TONLÖST. UTTALSSVÅRIGHETER I SVENSKAN PÅ UNIVERSITETSNIVÅN. Henna Volotinen Pro Gradu -avhandling i svenska språket Institutionen för språk Jyväskylä universitet Våren 2008

2 TIIVISTELMÄ JYVÄSKYLÄN YLIOPISTO Humanistinen tiedekunta Kielten laitos Tekijä: Henna Volotinen Työn nimi: För öppet och tonlöst. Uttalssvårigheter i svenskan på universitetsnivån. Oppiaine: ruotsin kieli Pro gradu -tutkielma Vuosi 2008 Sivumäärä 61 Tutkielman tavoitteena oli selvittää, mitkä ruotsinruotsin äänteet ovat vaikeita tuottaa suomenkielisille opiskelijoille. Tutkimustuloksien saavuttaminen vaati tutustumista fonetiikan ja fonologian termistöön sekä ruotsin ja suomen äännejärjestelmiin. Yhden tutkimuksen osaalueista muodosti ääntämisen opettaminen ja oppiminen ja siihen liittyvät tekijät. Tärkeä osa tutkimusta oli suomen ja ruotsin äännejärjestelmien vertailu. Eroavaisuudet äännejärjestelmissä selittävät ongelmia ääntämisessä. Tutkielman materiaali koostuu kuuden yliopisto-opiskelijan nauhalle lukemasta äänne- ja sanalistasta, jonka on analysoinut ääntämisen opettamiseen perehtynyt syntyperäinen ruotsinopettaja. Virheiden laatua analysoimalla saatiin selville, mitkä äänteet tuottavat eniten ongelmia sekä minkälaisia ongelmat ovat. Lisäksi arvioitiin, minkälainen merkitys äänteiden pituudella ja allofonisilla äänteillä on virheiden määrään. Koska tutkimuksen otanta on pieni, on pystytty keskittymään ongelmallisten äänteiden yksityiskohtaiseen tarkasteluun ja niiden kuvailemiseen. Tutkimus on siis laadullinen tutkimus. Tutkimuksessa selvisi, että vokaalien ääntäminen tuottaa enemmän ongelmia kuin konsonanttien ääntäminen. Vokaaleista hankalimpia olivat takavokaalit, jotka suomessa ovat takaisempia kuin ruotsissa. Ongelmallisia olivat myös foneemit /ɛ/ ja /ʉ/. Konsonanttien kohdalla ongelmallisia olivat ne äänteet, joita suomen alkuperäinen äännejärjestelmä ei tunne: soinnilliset klusiilit sekä retrofleksit. Myös äänteiden pituudella oli merkityksensä ääntämisongelmissa. Avainsanat: fonetiikka, ääntäminen, ääntämisen oppiminen Säilytyspaikka: Aallon kirjasto Muita tietoja

3 INNEHÅLL 1 INLEDNING Tidigare undersökningar FONETIK OCH FONOLOGI Fonetik Fonologi Fon, fonem och fonemsystem Allofoner TALPRODUKTION OCH TALORGAN Luftströmsprocessen och fonationen Den oro-nasala processen och artikulationsprocessen VOKALER OCH KONSONANTER Vokaler Artikulationssätt Rundning Öppna och slutna vokaler Artikulationsställe Primära och sekundära vokaler Kvantitet Konsonanter Artikulationssätt Obstruenter Likvidor Nasaler Artikulationsställe Labiala, labiodentala, dentala och alveolara konsonanter Postalveolara konsonanter retroflexer Palatala konsonanter Velara konsonanter Stämton Aspiration SVENSKANS OCH FINSKANS FONEMSYSTEM Svenskans vokalsystem Finskans vokalsystem Jämförelse av vokalsystemen Svenskans konsonantsystem Finskans konsonantsystem Jämförelse av konsonantsystemen UNDERVISNING OCH INLÄRNING AV UTTAL I FRÄMMANDE SPRÅK Uttalsundervisning Uttalsinlärning Inlärnings- och lärandestilar Faktorer som påverkar inlärningen... 32

4 6.2.3 Svårigheter i uttalsinlärning Transfer och interferens MATERIAL OCH METOD Material Metod DE MEST PROBLEMATISKA FONEMEN Vokalfonem Konsonantfonem FELANALYS Problem med vokalfonem Problem som beror på uttalssätt Rundning Öppenhetsgrad Problem som beror på uttalsställe Bakre vokaler Främre vokaler Problem med konsonantfonemen Problem som beror på uttalssätt Klusiler Frikativor Lateraler Problem som beror på uttalsställe Retroflexer Palatala konsonanter Velara konsonanter Kvantitetens betydelse Vokaler Konsonanter Problem med allofoner Vokaler Konsonanter SAMMANFATTNING OCH DISKUSSION LITTERATUR BILAGOR... 59

5 5 1 INLEDNING Det är bekant att vi finskspråkiga har svårigheter med att uttala vissa svenska ljud (med svenskan syftas på sverigesvenskan). Vilka är de ljuden och varför är de svåra för oss? De här frågorna får delvis sitt svar i denna avhandling. Muntlig kommunikation är en central del av språkbruket. Den omfattar mindre enheter såsom uttal och språkfärdighet. Uttalet kan fortfarande indelas i mindre enheter, i ljuden och i prosodin. Det som gör uttalet komplicerat är att det varierar mellan språken. Då man börjar lära sig ett språk behöver man fördjupa sig också i ett nytt ljudsystem, studera det och använda det. Kunskaperna i uttal underlättar kommunikationen. Det gör det lättare att både förstå och att bli förstådd. Uttalsundervisning i svenskan äger oftast rum bara vid universitetet. Det betyder att en typisk svenskstuderande kan ha studerat i sex år innan hon eller han tar sin första titt på språkets ljudsystem. Att uttalet kommer med i bilden relativt sent kan påverka i tillägnandet av artikulationen. Om inläraren dock blir medveten om vad hon eller han ska göra för att kunna bilda vissa ljud är det troligen lättare att nå det rätta uttalet i alla fall. Syftet med denna avhandling är att bli bekant med fonetik, svenskt uttal särkskilt med ljud och uttalssvårigheter. De uttalssvårigheter som står i centrum för denna undersökning gäller finskspråkigas uttalssvårigheter av ljud på universitetsnivån. Det är meningen ta reda på vilka ljud som är svåra oavsett om man är medveten om hur de borde uttalas. De här svårigheterna har fått såväl fonetiska som fysiologiska förklaringar. De ljud som troligen kommer att vara de svåraste är de ljuden som varken finns i modersmålets, dvs. finskans, eller i engelskans fonemsystem. De svåraste ljuden kan också vara de som finns i det finska systemet men uttalas annorlunda på svenska. Det har gjorts undersökningar som gäller finskspråkigas uttalssvårigheter redan tidigare. Enligt dem kan det påstås att finskspråkiga har det svårast att uttala svenskans tonande klusiler /b d g/, olika sibilanter (t.ex. /ɧ/), retroflexer och vissa vokaler. Avvikande från tidigare undersökningar är det troligen inte längre någon svårighet att uttala tonande klusiler och sibilanter för

6 6 språkkunskaper i allmänhet har förbättrats. Det svåraste ljudet för finskspråkiga måste vara svenskans /ʉ/ vilket saknas i det finska fonemsystemet. 1.1 Tidigare undersökningar Eva Gårding har forskat i kontrastiv fonetik och forskningarna har sträckt sig också till finskan. Hon har jämfört fonemsystemen i svenskan och i finskan bl. a. i sin utgåva Kontrastiv fonetik och syntax med svenska i centrum. Bannert har forskat i svårigheter och i feltyper i svenskans uttal. I hans och Eva Gårdings rapport Optimering av svenskt uttal (1979) presenterar han feltyper som gäller transferfel och deras förutsägelse bl.a. från finskans synpunkt. K H. Dahlstedt har forskat i finskspråkigas uttalssvårigheter i rikssvenskt uttal. Enligt hans på 1970-talet gjorda undersökning kan det konstateras att olikheter mellan svenskans och finskans fonemsystem vållar problem i uttalet. Enligt Dahlstedt (1972, 21 24) har finskspråkiga problem speciellt med svenskans långa vokaler vilka som motsats till finskan är allofoniska. De problematiska vokalerna är /a/ och dess allofon [ɑ:], långa fonemen /o: e: ø: æ:/ vilka lätt uttalas för öppet av finskspråkiga, för motsvarande ljud är mycket öppnare i finskan, vilket påverkar uttalet. Svårt är också fonemet /y/ pga. dess slutenhet samt allofonerna hos fonemen /ø ʉ/. Dahlstedt (1972, 31 36) konstaterar att också några konsonanter i svenskan är krångliga för finskspråkiga. Svenskan har fler konsonantfonem än finskan vilket naturligtvis visar sig i uttalet. Enligt Dahlstedt saknar finskan fonemen /b g ʃ/ och de ersätts i talet med finskans /p k s/ och således uttalas de felaktigt. Problem vållar också följande faktorer: finskspråkiga uppfattar svenskans alla sibilanter [ʂ] och /ç ɧ/ som /s/, /l/ är tjockare i finskan än i svenskan. /f/ förekommer i finskan bara i lånord och det ersättas oftast med v eller hv. De tonande klusilerna /b d g/ låter på samma sätt som deras tonlösa varianter /p t k/ som saknar aspiration. Retroflexer uttalas ofta som två skilda fonem. Eftersom finskans /d/ är alveolart blandas det lätt med svenskans [ɖ].

7 7 2 FONETIK OCH FONOLOGI Det kan märkas att termer inom fonetiken har ett gemensamt drag. De flesta termer är avledda från roten fon eller de innebär ordet fon. Fon är en avledning från grekiskans phōnḗ, som betyder ljud (Elert 1995, 9, 135). De termer som har fon i grunden har alltså med ljud att göra. Termerna skiljer sig dock från varandra i andra avseenden. 2.1 Fonetik Fonetiken definieras som vetenskap om språkljuden (Nordstedts ordbok 2004, 303.) Den undersöker talet och språkljuden på olika nivåer. Fastän språk och tal anknyter till språkvetenskapen har det sagts att fonetiken har mer med naturvetenskapen att göra. Huvudlinjerna inom fonetiken är artikulatorisk fonetik, akustisk fonetik och auditiv/perceptuell fonetik. Artikulatorisk fonetik undersöker artikulation, dvs. hur ljuden och talets prosodi bildas. Talorgan och fysiologi står i centrum. Akustisk fonetik handlar om fysik. Den forskar i den akustiska strukturen av talet. Akustisk fonetik analyserar bl. a. hur ljudvågorna framställs. Auditiv och perceptuell fonetik handlar om psykologi. Den står för analysen och igenkännande av talet dvs. den svarar på frågan hur örat och hjärnan behandlar talet. (Linell 1982, 137; Bolander 2005, 48; Wiik 1998, 11.) Fonetikens utgångspunkt är att språkljuden i fonetiken är en sorts företeelser i den fysiska världen. Företeelserna inom fonetiken beskrivs med anatomiska, fysiologiska och akustiska termer. Således kan fonetiken associeras med fysik, fysiologi, neurologi och psykologi och det har sagts vara en naturvetenskapligt orienterad vetenskap. (Elert 1995, 134; Bolander 2005, 48.) Språkvetenskapen kommer in i bilden då man genom en fonetisk analys (bl. a. ljudens klassificering och beskrivning) betraktar ett språks ljudsystem. Med att analysera språket fonetiskt kan man skilja språkets ljudsegment eller ljudenheter från varandra, upptäcka skillnader mellan dem och på så sätt få fram språkets ljudsystem. Eftersom fonetikens tendens

8 8 är att vara universell inom ljudens klassificering och beskrivning är det möjligt att t.ex. jämföra ett språks ljudsystem med ett annat språks ljudsystem. (Karlsson 2006, 45.) 2.2 Fonologi Jämfört med fonetiken är fonologin mer språkvetenskaplig och abstrakt: fonologin koncentrerar sig på funktioner eller relationer mellan språkliga enheter medan fonetikens synpunkt är ljudenheternas fysiska egenskaper (Elert 1995, 134.) Inom fonologin intresserar man sig för ljud och prosodi som ett funktionellt system. Med ljud och prosodi som ett funktionellt system menas att talet fungerar som kommunikationsmedel. Språkljuden bildar enheter som rör kommunikationen och de här enheterna står i centrum inom fonologin. Exempel på enheterna är ord, uttryck, fraser, meningar och yttranden som betyder någonting. En del av den fonologiska forskningen är att urskilja betydelseskiljande ljud, fonem, i ett språk (Bolander 2005, 48; Elert 1995, 134.) Fonologin innebär också systematiska relationer. Systematiska relationer omfattar en del regler om språkljudens sammanställning och partiella likheter mellan språkljuden i ett visst språk. Utredningen av denna typ kan exempelvis gälla regler om hurdana ljud kan kombineras (fonotax). (Bolander 2005; 48, Elert 1995, 134.) 2.3 Fon, fonem och fonemsystem Många termer inom fonologin härstammar från det grekiska ordet phōnḗ, som betyder ljud. Med termen fon menas språkets ljud. (Elert 1995, 9; Karlsson 2006, 63.) Termen fonem är också mycket central inom fonologin. Den syftar på den minsta betydelseskiljande enheten i ett språk. Till skillnad från fon kan fonem utgöra ett språks fonemsystem, medan fon däremot kan syfta på vilket ljud som helst. Elert (1995, 135) definierar fonem på följande sätt:

9 9 Alla yttranden på ett språk är uppbyggda av ett begränsat antal, några tiotal, typer av ljudenheter som återkommer i olika kombinationer, alldeles som alla ord i en text är uppbyggda av ett begränsat antal slag av bokstäver. De typer av ljudenheter som används i ett språk, utgör dess fonem. Fonem är alltså enheter som bildar ord i tal. Ordet mil till exempel bildas av tre olika fonem: /m/, /i/ och /l/. Det att fonem kallas för betydelseskiljande betyder att om ett fonem, låt oss säga /m/, byts ut mot ett annat, t.ex. mot fonemet /s/, förändras också betydelsen av ordet. Därför att ordets betydelse kan förändras genom att byta ett fonem mot ett annat har ett fonem en distinktiv funktion. (Garlén 1984, 9; McAllister 1994, 153.) Skillnaden mellan orden mil och sil är de initiala fonemen /m/ och /s/. I orden är det bara ett fonem som skiljer deras betydelse från varandra. Ordpar av detta slag kallas minimala par. De fonem som kan visas vara betydelseskiljande (vilket kan visas med minimala par) hör till språket i fråga. I det här fallet hör fonemen /m/ och /s/ till svenskans fonemsystem eftersom de är betydelseskiljande. (McAllister 1994, 154.) De fonem som finns i ett språk utgör språkets fonemsystem. Fonemsystemen varierar mellan språken för de har olika mängd av fonem. Språken skiljer sig fonemmässigt från varandra för de kan ha olika uppsättningar av fonem. Till exempel är uppsättningen av fonemet /y/ något annorlunda i finskan än i svenskan: när en finskspråkig uttalar fonemet /y/ på finska, kan en svenskspråkig uppfatta den som /ʉ/ i svenskan. (Garlén 1984, 9; Gårding 1976, 29.) 2.4 Allofoner Olika ljudsegment kan representera ett och samma fonem. Med andra ord kan det finnas variationer av ett fonem. Sådana ljudsegment eller uttalsvariationer kallas allofoner. (Garlén 1984, 10; Gårding & Kjellin 2002, 26.)

10 10 Ett regionalt sätt att tala utlöser en typ av allofoner. Ett exempel på allofon är regionala varianter i uttalet av /r/. Det uttalas annorlunda på skånsk dialekt än t.ex. på finlandssvenska. (Larsson 2005, 47.) Ljudets omgivning kan utlösa allofoner. Det är fråga om allofoner när man artikulerar ett ljud och ljudet samordnas med ett annat: Till exempel står läpparna i uttalet av [m] i stavelser mi och my i olika ställningar fastän det är fråga om ett och samma fonem, /m/. (Gårding & Kjellin 2002, 25.) Allofoner kan orsakas också av fonemets plats i stavelsen, betoningsmönster, taltempo, talare och talsituation. Väljer man en annan allofon än lyssnaren är van vid tolkas det som brytning. (Gårding 1976, 29, 70.) En omgivningsberoende allofon i svenskan är [œ], som är en allofon till fonemet /ø/. Den realiseras före fonemet /r/. /ø/ uttalas [ø] i andra positioner än före /r/ och därför är /ø/ huvudallofon och fonemets norm för dess distribution är mycket vid jämfört med [œ]. Det att /ø/ uttalas som [œ] före fonemet /r/ och annars som [ø] är fenomen som kallas för komplementär distribution. Det betyder att ljuden är av olika typ, inte förekommer i samma positioner eller i samma omgivningar och de inte kan bilda ett minimalt par. Allofoner kallas för exintriska allofoner då man kan skilja mellan dem på grund av hörseln. (Karlsson 2006, 64 65, 72.)

11 11 3 TALPRODUKTION OCH TALORGAN Att man producerar tal omfattar nio faser: Talets produktion börjar då en tanke utlöses i hjärnan. Tanken är något man vill klä i ord och säga. Då får tanken en språklig form. Från hjärnan lösgörs en nervsignal som går från talcentret till talapparaten, m.a.o. till talorganen. Talorganen börjar fungera och forma röst som egentligen är ljudvågor, luftpartiklarnas vibration, som örat tolkar som tal. Återigen utlöses nervimpulser som gör att hjärnan igenkänner ljudvågorna och de får en språklig form som utformar en tanke. Att en människa producerar tal kräver att nästan 100 muskler aktiveras. (Bolander 2005, 49; Wiik 1998, 8; Karlsson 2006, 47.) När man producerar tal sätts ett antal talorgan i processer genom vilka man kan utlösa röst och tal. De processer som man behöver för att forma tal är luftströmsprocessen, fonationen, den oro-nasala processen och artikulationsprocessen. (Lundström-Holmberg & af Trampe 1987, 30.) 3.1 Luftströmsprocessen och fonationen Luftströmsprocessen innebär att buk- och bröstmusklerna pressar ut luften från lungorna eller drar luften in till lungorna dvs. människan andas ut eller in. Särskilt utandningen är en anmärkningsvärd del då man producerar tal. (Gårding 1976, 28; Lundström-Holmberg & af Trampe 1987, 31.) Fonationen, en sorts vibration, äger rum i struphuvudet (larynx), som ligger på halsens framsida, i luftstrupens övre ände. Det består av ett ben och små muskler med viktiga funktioner. Struphuvudet fungerar som en ventil för luften: Med muskler i det kan man stänga vägen till lungorna. Springan som kan stängas kallas för glottis eller röstspringa. (Elert 1995, 10; Gårding 1976, 28.) I struphuvudet ligger också de viktigaste ljudproducenterna, stämläpparna (eller stämbanden). Stämläpparna är egentligen de elastiska kanterna av röstspringan. Den utströmmande luften

12 12 gör att det utlöses tryck under stämläpparna. Trycket drar isär stämläpparna och en puls störtar till de övre kaviteterna. Undertrycket gör att stämläpparna dras ihop. Att stämläpparna dras isär och ihop utlöser ljud. Den här processen kallas fonation. Man kan finna stället på struphuvudet som en hård kant på halsen (männens adamsäpple) (Elert 1995, 10; Lundström- Holmberg & af Trampe 1987, 32; Karlsson 2006, 47.) 3.2 Den oro-nasala processen och artikulationsprocessen Eftersom lungorna bildar luftströmmen och ljudet bildas i struphuvudet innebär de två sista processerna, den oro-nasala processen och artikulationsprocessen, endast luftströmmens styrning. De talorganen som styr luftens väg ut kallas för de övre kaviteterna, de supraglottala kaviteterna, de övre artikulatorerna eller traditionellt ansatsröret. Med de här termerna syftas de håligheterna som ligger ovanför struphuvudet, dvs. svalg, munhåla och näshåla. (Gårding 1976, 28, 38; Elert 1995, 13; Lundström-Holmberg & af Trampe 1987, 32.) Svalget (farynx) är ett konformat rör. Det består av tre områden: laryngofarynx, orofarynx och nasofarynx, som styr luftströmmens väg från lungorna till munhålan eller till näsan (den oro-nasala processen). Genom att styra luften att strömma ut genom munhålan producerar man orala ljud. Om luften styrs att strömma ut genom näshålan utlöses nasala ljud. (McAllister 1994, 39 41, Lundström-Holmberg & af Trampe 1987, 32.) Artikulationsprocessen äger rum i munhålan. Där ligger artikulationsställena och artikulatorerna. Med termen artikulator syftas på de rörande organen som tillsammans med artikulationsställen, de organen som inte rör sig (t.ex. tänderna), formar variationen i ljuden, dvs. artikulationen. (Lundström-Holmberg & af Trampe 1987, 32.) Artikulationsställena finns i munhålans övre del. Den övre delen kan indelas i fyra huvudområden. Längst bak i munhålan finns tungspenen (uvula) och gomseglet (velum) eller mjuka gommen (palatum molle). Lite längre fram börjar ett område som kallas för hårda gommen (palatum durum) och främst i munhålan står tandvallen (alveoli). Till artikulationsställen hör också tänderna (dentes) och (över)läppen (labia). (Elert 1995, )

13 13 Artikulatorerna i munnen är tungan (lingua) och dess ställen och underläppen (labia) Tungan ligger på golvet av munhålan och den är det viktigaste rörliga talorganet. Läpparna ligger utanför tänderna och de är också en central del i produceringen av både vokal- och konsonantljud. Underkäkens rörelser stöder artikulationen. (Elert 1995, 14 16; Gårding 1976, 41.) Alla språk har sitt fonemsystem som omfattar vissa fonem vilka uttalas på ett bestämt sätt. Fonemen uttalas alltså genom att placera talorganen i en viss ställning. Då talorganen ligger i en viss ställning och stämläpparna börjar darra börjar luftpartiklarna darra på ett visst sätt och det utlöser ljudvågor av en viss typ som örat identifierar som ett visst ljud. Då man börjar tala ett språk bör man kunna placera talorganen i den position som får luftpartiklarna vibrera på ett visst sätt. Det utlöser ljudvågor av en viss typ. Om ett ljud utlöser en annan typ av ljudvågor igenkänner örat det också. Om man vill låta som en infödd bör man kunna utlösa sådana ljud som orsakar en likadan vibration av luftpartiklarna som en infödds tal utlöser för att örat skall kunna igenkänna det som ett rätt ljud. Det som är ett artikulatoriskt fel (talproduktion) ur talarens synvinkel är kodfel (örats funktion) från lyssnarens synpunkt. (Wiik 1965, 16; Gårding & Bannert 1979, 12.) Talproduktionen innebär olika slags processer i talorganen. Genom att sätta talorganen i rörelse eller i varierande ställningar kan olika ljud produceras. Vart och ett ljud produceras med att sätta talorganen i någon ställning. De ställningar som talorganen ligger i bestämmer ljudet och dess egenskaper. (Elert 1995, 14.)

14 14 4 VOKALER OCH KONSONANTER 4.1 Vokaler Fonemen kan indelas i vokaler (av lat. vox, gen. vocis stämma, röst ) och konsonanter (av lat. con- med och sonare ljuda ). Den faktorn som skiljer dem från varandra är att luften vid produktionen av vokaler strömmar ut fritt utan att stöta på något hinder eller på någon förträngning i svalget, i munhålan och i munöppningen. Med andra ord förekommer det inga hinder för utandningsluften vid uttalet av vokaler och således finns det ingenting som gör en total avspärrning i ansatsröret. Eftersom luften kan strömma ut obehindrat, kan vokalerna uttalas som hur långa som helst. De är alltså kontinuerliga ljud. (Gårding & Kjellin 2002, 21; Elert 1995, 17; Garlén 1984, 50.) Hur många vokaler som finns i ett språk och vilka vokaler de är varierar. Det finns språk som bara har tre vokaler, i de flesta språken är vokaler fem. Svenskan till exempel har nio vokaler. (Gårding 1976, 49.) Vokalerna har beskrivits bl.a. med hjälp av en vokalfyrsiding (se figur 2 och figur 3). Vokalfyrsidingen har formats enligt kardinalvokalerna. Kardinalvokalerna syftar på de vokalfonemen i ett språk som anger tungans högsta punkt då den är allra högst och längst fram, högst och längst bak, lägst och längst fram och lägst och längst bak. Eftersom kardinalvokalerna varierar mellan språken varierar också vokalfyrsidingens form. Till exempel ett sådant språk som har bara tre vokaler kan en vokalfyrsiding förenklas till en vokaltriangel i stället för fyrsiding. (Elert 1995, 23; Gårding 1974, ) I svenskan finns det fyra kardinalvokaler, [i], [a], [ɑ] och [u]. Den första kardinalvokalen [i] uttalas så att tungans högsta punkt ligger så fram och upp som möjligt. Vid uttalet av den andra kardinalvokalen [a] står tungan så fram och ner som möjligt. Den tredje kardinalvokalen [ɑ] uttalas så att tungan är längst möjligt bak och ner. I den fjärde kanten är [u] som ligger längst bak och upp. (Elert 1995, 21.)

15 15 Varje ljud bildas på ett visst sätt och på ett visst ställe. Som sagt i kapitlet om talproduktion och talorgan befinner sig talorganen i visst läge när ett ljud uttalas. De här lägena kan beskrivas på grund av artikulationssätt, artikulationsställe samt kvantitet. De övre luftvägarnas form utgör vokalens egenskaper vilket gör att en vokal låter som den låter. Enligt särdragen kan vokalerna indelas i grupper. (Elert 1995, 19.) Artikulationssätt Rundning När läpparnas position betraktas utifrån märker man mycket väl att ställningen förändras vid artikulationen av olika vokaler. Läpparna kan spridas och dras isär (orundning) eller de kan rundas (utrundning och inrundning). Hur läpparna ställs har en skiljande påverkan på artikulationen: genom att runda läpparna blir ljudsegmentet helt annat. (Gårding 1976, 42.) Rundningen i svenskan har en speciell indelning. Det förekommer nämligen två olika typer av rundning vid sidan av orundningen: utrundning och inrundning. Däremot har exempelvis tyskan och franskan bara en rundningstyp, utrundning. Utrundningen uppstår t.ex. vid produceringen av det långa vokalfonemet /y/. Man skjuter fram läpparna. Däremot dras läpparna in vid rundningen då det uttalas ett långt [ʉ]. Detta kallas inrundning. Rundas en vokal i allmänhet är det fråga om labialiserade vokaler. (Gårding 1976, 43; Elert 1995, 16.) Öppna och slutna vokaler Vokalernas artikulationssätt kan klassificeras också enligt munhålans öppenhetsgrad. Öppenhetsgraden definieras på grundval av hur svag eller kraftig förträngningen i munhålan är.

16 16 Käkarnas och tungans position bestämmer vokalens öppenhet och slutenhet. Enligt förträngningsgraden kan vokalerna indelas i fyra kategorier: öppna (höga), halvöppna, halvslutna och slutna (låga) vokaler. (Larsson 2005, 14, Bolander 2005, 55.) Artikulationsställe Enligt förträngningens plats i munhålan kan vokalfonem indelas grovt i två grupper främre och bakre vokaler. Artikulatorn som utgör förträngningens plats är tungan. Var tungans högsta punkt ligger, anger vokalens tillhörighet till de olika grupperna. Eftersom förträngningen inte kan stå både fram och bak, är en sådan indelning synnerligen praktisk. Vidare finns det några få mellanvokaler. (Gårding 1976, 39; Elert 1995, 20.) De flesta av svenskans vokaler är främre (palatala) vokaler. Termen främre vokal innebär att tungmassan förs framåt mot hårda gommen (palatum). Och då tungmassan är skjuten framåt ligger också tungans högsta punkt långt fram. Vokaler som står i vokalfyrsidingen i närheten av linjen [i a] kallas för främre vokaler. (Gårding, 1976, 39; McAllister 1994, 194; Elert 1995, 20, 23.) Motsatsen till främre vokaler är bakre (velara) vokaler. Termen velara vokaler syftar till tungans förskjutning mot velum, dvs. mjuka gommen. I vokalfyrsidingen finner man bakre vokaler i linjen [u a]. De vokaler som produceras i velumet i svenskan är [u:] och [ʊ]. Vokalerna [o ɔ] bildas med tungans rörelse bakåt mot övre svalgväggen. I så fall ligger artikulationsstället mellan velumet och farynx, svalgets nedre del, och vokalfonemen kallas för velofaryngala vokaler. Faryngala vokaler [ɑ, a, æ] utlöses när tungan dras bakåt och nedåt mot farynx. (Gårding 1976, 39 41; Elert 1995, 20, 23.) Om ett ljud bildas så att tungmassan ligger mittemellan de platser som klassificeras vara uttalsställen för främre och bakre vokaler är det fråga om mellanvokaler. Mellanvokaler kan variera mycket de kan få olika klanger. Mellanvokaler finns dock flera, men oftast kallas det fonemet för mellanvokal som betecknas med uppochnedvänt e, [ә]. Vid sidan av [ә] har svenskan en annan mellanvokal, [ɵ] som realiseras som trycksvagt kort /ʉ/. (Elert 1995, 24.)

17 17 När vi uttalar vokaler ligger tungspetsen vanligen mot nedertänderna. Ibland böjs tungspetsen bakåt. Vokaler av denna typ kallas för retroflexa vokaler. (Wiik 1998, 57.) Primära och sekundära vokaler Wiik (1998, 43 44) klassificerar vokaler i två grupper: primära och sekundära. Vilka vokaler är som primära och vilka som är sekundära har med universella tendenser att göra. De tendenser som realiseras i de flesta språken är 1) om vokalen är kraftigt rundad är den också utrundad, 2)ju slutnare vokalen är, desto mer rundad är den och 3) öppna vokaler är oftast orundade, främre vokaler är oftast orundade och alla bakre vokaler utom öppna är rundade. Primära vokaler kallas de som följer de universella tendenserna i fråga om läpparnas och tungans ställning. Sekundära, mindre naturliga, vokaler kallas de som bryter mot tendenserna. Enligt universella regler kan en sekundär vokal förekomma i ett språk bara om den har en primär variant. Att finskan har fonemet /i/, som är en primär vokal, i sitt vokalsystem är en förutsättning för fonemet /y/, som är en sekundär vokal, också kan finnas i samma system. (Wiik 1998, 43 44, ) Kvantitet Med kvantiteten menas ljudens längd. Ljudens längd kan variera, men oftast klassificeras de som korta eller långa. Olika kvantiteter finns bland både vokaler och konsonanter. (Elert 1995, 128.) Växlingen i kvantiteten av en vokal kan innebära skillnaden i kvaliteten, alltså kan klangen förändras. Variationer av denna typ förekommer också i svenskan. Till exempel låter vokalfonemet /a/ olika när den uttalas kort respektive långt: hall [hall], hal [hɑ:l]. (Gårding 1976, 46; Bolander 2005, 68.)

18 Konsonanter Jämfört med vokaler bildas konsonanter med något slags förträngning i munhålan. De förträngningarna som används när en konsonant produceras utgör bestämningen till konsonanten. Med vilka talorgan som förträngningen utgörs, var den står och om stamläpparna vibrerar är de frågor som får svar i en konsonants bestämning. Såsom med vokaler uttrycker konsonanternas bestämningar alltså artikulationssätt och artikulationsställe men också stämtonen. Termerna för konsonanternas bestämningar är oftast avledda från de latinska benämningarna av artikulationsstället samt artikulationssättet (Larsson 2005, 38; Elert 1995, 56.) Artikulationssättet svarar på frågan hur ett fonem uttalas eller artikuleras. Artikulationssättet kan heta till exempel obstruent, klusil eller frikativa. Artikulationssättet bestämmer konsonanter: De fonem som uttalas på ett sätt får sin benämning efter sättet (t.ex. obstruenter). För att bestämma konsonantfonem noggrannare anger man också artikulationsstället och eventuell stämton i bestämningarna Artikulationssätt Obstruenter Konsonanter som bildas med obstruktion dvs. en kraftig förträngning kallas för obstruenter. Till obstruenter hör klusiler och frikativor. (Gårding 1976, 66.) Garlén (1984, 14 15) ger klusiler en bestämning enligt vilken de uppstår med en fullkomlig avspärrning i munhålan eller i struphuvudet. Vidare konstaterar Garlén att det finns klusiler av två slag: nasaler och icke-nasaler. Vid bildningen av nasala klusiler gör man avspärrningen med det sänkta gomseglet så att luften kan strömma ut genom näsan. Vid icke-nasala klusiler är gomseglet höjt och luften kan inte passera ut.

19 19 Frikativor (lat. fricare gnida ) bildas med en trång förträngning någonstans i talröret. Vid utandningen tränger luften genom förträngningen och utlöser ett friktionsljud. Frikativor kan delas upp till två grupper: sibilanter (luftströmmen styrs genom en rännaliknande förträngning och utlöser ett högfrekvent visselljud) och spiranter (förträngningen liknar en springa eller en liten lucka). (Garlén 1984, 15; Elert 1995, 53; Karlsson 2006, 56.) Likvidor Med likvidor (lat. liquidus flytande ) räknas lateraler och tremulanter. Likvidor kan sägas vara de mest vokalliknande konsonanter. (Garlén 1984, 16.) Laterala (lat. latus, gen. lateris sida ) konsonanter innebär att luften strömmar ut på bägge sidorna av tungan medan tungan hindrar luften att strömma ut på mittlinjen. Oftast är det dock så att luften strömmar ut bara längs endast den ena sidan av tungan. (Elert 1995, 54; Gårding 1976, 72.) Svenskan har bara en lateral konsonant, nämligen [l]. Garlén (1984, 16) bestämmer tremulanter på följande vis: En tremulant bildas genom en intermittent avspärrning, dvs. en följd av fullständiga tillslutningar och öppningar av luftpassagen. Tremulant är alltså vibration som produceras med att pressa artikulatorn mot artikulationsställe så lätt att utandningsluft utlöser vibration i artikulatorn. För att få artikulatorn att darra, måste den vara elastisk, såsom t.ex. tungspetsen eller tungroten. Termen tremulant kommer från latinskans tremere (på svenska darra ). En annan benämning till tremulant är vibrant (lat. vibrare dallra ). (Elert 1995, 55.) Nasaler Såsom det kan antas enligt benämningen nasal har nasala fonem med näsan att göra. Nasaler utlöses då luftens väg genom munnen har avspärrats. Luften passerar ut helt genom näsan. (Elert 1995, 55.)

20 20 Nasaler bildas på samma sätt som de tonande klusilerna i svenskan. Skillnaden är att gomseglet sänks och luften kan strömma genom näsan och så blir ljudet kontinuerligt. (Bolander 2005, 58; Gårding 1976, 66.) Artikulationsställe Konsonanter bildas med en rörelse som utgör en förträngning för luftströmmen. Förträngningens plats är en del av konsonantens klassifikation. Artikulationsstället för ett konsonantfonem bestäms efter det området i munhålans övre del som artikulatorn formar en förträngning i. (Elert 1995, 55.) Enligt platsen där förträngningen är störst får konsonantfonem alltså en del av sin bestämning. Till exempel förträngningen som åstadkoms med läpparna heter labial Labiala, labiodentala, dentala och alveolara konsonanter Vid produceringen av labiala konsonantfonem rör underläppen mot något artikulationsställe. De möjliga andra artikulationsställena är överläppen och övre framtändernas nederkant. I de fall underläppen förs mot överläppen är det tal om bilabialt konsonantfonem. Luftens väg ut kan hindras fullkomligt eller luften kan strömma ut genom en förträngning. I svenskans konsonantsystem förekommer dock labiala fonem i form av klusil och nasal. Konsonanter som utlöses genom att pressa underläppen mot de övre framtänderna heter labiodentala. Labiodentala konsonanter kan inte forma klusiler, alltså kan det inte bildas ett fullständigt hinder med läpparna och tänderna. Därför är labiodentala i allmänhet frikativor. (Elert 1995, 59.) Dentala konsonanter förekommer i två slags form: interdental och postdental. Den formen som svenskan har är postdental. Det innebär att tungspetsen producerar ett ljud med övre

21 21 framtändernas baksida eller med tandköttet närmast bakom tänderna. Dentala konsonantfonem kan vara klusiler, frikativor, lateraler samt nasaler. (Elert 1995, ) Alveolara konsonanter bildas med att föra tungspetsen eller tungspetsens översida mot tandvallen. Svenskan har inte alveolara konsonanter förutom fonemets /r/ allofon [ɹ]. En del av finskans konsonanter är alveolara. (Elert 1995, 62 63; Karlsson 1982, ) Postalveolara konsonanter retroflexer Ett retroflex konsonantfonem bildas med att föra tungspetsen mot hårda gommens främre del så att den böjs uppåt och bakåt. Retroflexerna inträffar i svenskan (förutom sydsvenska och finlandssvenska dialekter) i r-förbindelserna rd, rt, rn, rl och rs vilka verkar bli ett enda ljud i uttalet. Skillnaden mellan huvudallofoner och deras retroflexa allofonerna är att huvudallofoner uttalas med tungan mot övertänderna och retroflexer med tungan mot tandvallen (se figur 1). (Bolander 2005, 58, Dahlstedt 1972, 36.) I retroflexa kombinationer påverkar fonemet /r/ vokalen som står framför den. I några fall är skillnaden mellan den retroflexa allofonen och huvudallofonen så liten att förekomsten av retroflexen kan observeras efter den föreliggande vokalens öppenhetsgrad (retroflexa vokaler) som är öppnare vid retroflexerna och slutnare vid huvudallofonen. a b c Figur 1 Artikulationsställningar för (a) dentala konsonanter (b) alveolara konsonanter och (c) retroflexa konsonanter (Elert 1995, )

22 Palatala konsonanter Palatala konsonanter utlöses så att tungryggen höjs mot hårda gommen (palatum). Den delen som höjs kan vara tungryggens främre eller bakre del och på det sättet får man fram klusiler eller frikativor med olika delar av gommen eller gomseglet. Palato-alveolara konsonanter bildas genom att skjuta tungruggen mot tandvallen (alveoli) och hårda gommen. Om tungryggen däremot förs mot främre delen av hårda gommen är det främre palatala vokaler i fråga. Bakre palatala konsonanter kallas de konsonanter som uppstår genom samarbete av tungryggen och den bakre delen av hårda gommen. Främre palatala konsonanter förekommer i svenskan som frikativor och bakre palatala konsonanter som klusiler och frikativor. (Elert 1995, ) Velara konsonanter Bildning av de velara konsonanterna innebär att tungryggen dras mot den mjuka gommen som också kan kallas för gomseglet. Gomseglets latinska benämning är velum, därför heter konsonanterna av den typen velara. (Bolander 2005, 59, Elert 15.) Velara konsonanter kan indelas i två grupper: främre velara och bakre velara (uvulara) konsonanter. I svenskan förekommer bakre velara konsonanter i sydsvensk dialekt. Däremot har svenskan i allmänhet velara konsonanter i form av klusiler, frikativor och nasaler (och dialektalt tremulanter). (Elert 1995, ) Stämton De fonem som bildas med stämbandston, alltså med vibration i stämläpparna, är tonande. Vibrationen är relativt stark: Man kan skilja mellan tonande och tonlösa ljud fysiskt så att man sätter fingrar på struphuvudet och om det känns darrning är det tal om ett tonat ljud. Ett annat sätt att igenkänna de tonande ljuden är att hålla för öronen och uttala något tonande.

23 23 Man kan höra om ljudet är tonande eller tonlöst. Bland de svenska konsonantfonemen har alla klusiler sina tonande och tonlösa varianter. (Elert 1995, 11; Gårding 1976, 81.) Aspiration De tonlösa och tonande varianterna av svenskans klusiler kan skiljas från varandra med aspirationen. Aspiration betyder ett svagt [h]-aktigt ljud som följer de tonlösa klusilerna i betonade stavelser. (Larsson 2002, 41.) Det [h]-aktiga ljudet är egentligen luft som fortsätter strömma ut efter att en tonlös klusil har uttalats. Aspirationen grundar sig på det att svenskans tonlösa konsonantfonem uttalas med kraftigare luftström än de tonande. Som fonemet /h/ i finskan produceras aspirationen i glottis. De tonlösa klusilerna har dock sin oaspirerade variant: om den tonlösa klusilen följer s-ljudet ska den inte aspireras. (Karlsson 2006, 49; Elert 1995, 53 54; McAllister 1994, 155.)

24 24 5 SVENSKANS OCH FINSKANS FONEMSYSTEM 5.1 Svenskans vokalsystem I följande tabell presenteras de vokalfonem som hör till svenskans fonemsystem. Anmärkningsvärt är att i tabellen nedan presenteras bara de fonem som är huvudallofoner till allofoner. Huvudallofonerna och allofonerna presenteras i vokalfyrsidingen under tabellen. Tabell 1 Svenskans vokalfonem (Muittari, opublicerat läromaterial) främre/medial bakre orundad rundad orundad Rundad sluten /i/ /y/ /ʉ/ /u/ halvsluten /e/ /ø/ /o/ halvöppen /ɛ/ öppen /a/ Figur 2 Vokalerna i svenskt riksspråksuttal insatta i vokalfyrsidigen. Orundade vokaler till vänster, rundade till höger. Långa och korta vokaler som motsvarar varandra är sammanbundna med ett sträck. (Elert 1995, 31.) Observera att ett tecken har bytts ut i IPA-systemet: det långa u-ljudet tecknas med [ʉ].

25 25 Vokalsystemet i svenskan är tämligen mångsidigare än i många andra språk. Antalet vokaler i de flesta språken är fem då det i svenskan är nio. De här vokalerna har dessutom flera allofoner. (McAllister 1994, 193; Gårding 1976, 49.) I svenskan förekommer nio distinktiva korta vokalfonem och samma mängd distinktiva långa vokalfonem. Det kan alltså påstås att det till och med förekommer 18 distinktiva vokalfonem i svenskan. Dessutom har en del av både långa och korta vokaler sina allofoner. Fonemet /ø/ till exempel har en allofon [œ] som realiseras då /ø/ står framför /r/. Båda fonen [ø œ] är alltså allofoner till /ø/. (Gårding & Kjellin 2002, 36 37,49 50, McAllister 1994, ,193.) 5.2 Finskans vokalsystem Vokalfonem som hör till finskans fonemsystem har illustrerats i tabell 2. Under tabellen står en vokalfyrsiding som också presenterar finskans vokalfonem. Vokalfyrsidingen innehåller alla vokalfonem utom /ø/ som skulle stå på samma plats som /e/. Tabell 2 Finskans vokalsystem. (Muittari, opublicerat läromaterial) främre bakre orundad rundad orundad rundad sluten /i/ /y/ /u/ halvsluten /e/ /ø/ /o/ öppen /ɛ/ /a/

26 26 Figur 3 Finska vokaler framställda i vokalfyrsiding enligt tungans högsta punkt. (Wiik 1998, 37.) Vokalerna y och ö har inte framställd för vid uttalet ligger tungan på samma läge som vid uttalet av i (y) och e(ö). Motsvarande fonetiska tecken är i /i/, e /e/, ä /ɛ/, y /y/, ö /ø/, o /o/, u /u/. Bilden har modifierats för att den skulle vara klarare. Det finns åtta vokaler och åtta vokalfonem i finskan: /i y e ø ɛ a u o/. Jämfört med svenskan är det en mindre och vidare kan korta och långa vokaler sägas låta lika i finskan, oavsett kvantiteten, vilket avviker från svenskan. Enligt Karlsson (1982, 55) har finskans vokalfonemsystem inte sådana allofoner som kan avgöras på grund av hörseln. Långa vokalfonem är identitetsgrupper, köer bildade av två likadana fonem. Det betyder att långa vokalfonem inte skiljer sig från korta varianten på klangen. (Karlsson 1982, ) 5.3 Jämförelse av vokalsystemen Jämför man svenskans och finskans vokalsystem i sin helhet har svenskan ett vokalfonem mer än finskan, nämligen /ʉ/. Det finns också en hel rad allofoner som förekommer bara i svenskan. Uttalssätten och uttalsställena är olika vilket kan märkas i tabellens radantal, som i svenskan är fyra och i finskan är tre, och i vokalfyrsidingar. (Määttä 1983, 19.) Som tidigare framgått kan olika språk ha olika vokafyrsidingar. Kanterna på vokalfyrsidingarna bildas enligt kardinalvokalerna vilka inte är lika i varje språk. Man kan märka att vokalfyrsidingarna inte heller är lika svenskans och finskans. Om man granskar vokalfyrsidingarnas form, märker man att de främre kanterna skiljer från varandra. Den högsta hörnan är spetsigare i svenskan än i finskan. Det betyder i praktiken att de vokalerna som står i hörnan uttalas slutnare och främre i svenskan än i finskan.

27 27 Om man ser på kanterna som beskriver bakre delen av munnen märker man att linjen i det finska systemet är sned medan den i svenska systemet är rak. Detta betyder att det inte finns ljud i svenskan som uttalas så längst bak som i finskan. Fastän ljuden tycks vara lika är de dock olika. I svenskan är bakre vokalerna främre än finskan, vilket kan vålla problem i uttalet. Det finns skillnader i vokalernas placering också. Alla främre vokaler ligger i den svenska vokalfyrsidingen lite högre än i den finska. De uttalas alltså slutnare. Detsamma gäller fonemet /o/. Fonemet /u/ befinner sig lite lägre i svenskan än i finskan. Svenskan har mer sekundära vokaler än finskan. De sekundära vokalerna i svenskan är [y ʏ œ ø] och i finskan [y ø]. Detta har mycket med allofonerna att göra allofoner har svenskan ungefär dubbelt så många som finskan. (Wiik 1998, 47.) 5.4 Svenskans konsonantsystem I följande tabell illustreras svenskans konsonantfonem. Allofoner som har presenterats i tabellen är retroflexer och de står inom hakparentes. Tabell 3 Svenskans konsonantfonem och retroflexer (enligt Muittari; opublicerat läromaterial och Bolander 2005) labial labiodental dental palatal retroflex velar laryngal klusiler tonlösa /p/ /t/ [ʈ] /k/ tonande /b/ /d/ [ɖ] /g/ frikativor tonlösa /f/ /s/ /ç/ [ʂ] /ɧ/ /h/ tonande /v/ /j/ lateraler tonande /l/ [ɭ] tremulanter tonande /r/ nasaler tonande /m/ /n/ [ɳ] /ŋ/

28 28 Svenskans vokalsystem innehåller en ovanligt stor mängd fonem. Däremot är antalet konsonanter relativt normalt. Antalet svenska konsonantfonem är av dem är lika med grafemet. Undantag gör den velara nasalen [ŋ] teckas i skriften med ng eller nk då n utgör fonemet [ŋ]. Fonemet [ç] motsvaras i skrift av k (t.ex. före en tryckstarkt i, e, y), tj eller kj. Fonemet /ɧ/ kan skrivas på många olika sätt: sj, skj, stj, sk, g, ch, sch, sh. Ett avvikande särdrag i svenskans konsonantsystem utgör retroflexer [ɭ ɳ ɖ ʈ ʂ], sibilanter [ʂ ç ɧ] och vissa frikativor. Såsom vokalerna förekommer också konsonanterna i svenskan i kort och i lång form. (McAllister 1994, 199; Malmberg 1971, 22. Gårding 1976, 82.) Svenskan har vidare andra allofoniska konsonanter än retroflexer: Fonemet /r/ har flera olika uttalsformer beroende på dialekten. Enligt Elert (1995, 65 67) kan /r/ uttalas på fyra olika sätt. De r-ljud som allmänna i Mellan- och Nordsverige är tonande alveolar eller retroflex tremulant [r] och tonande alveolar eller retroflex frikativa [ɹ]. Tonande uvular tremulant [ʀ] och tonande uvular frikativa [ʁ] är typiska i södra Sverige. Vilket r-ljud som används beror på ljudets plats i ordet eller i stavelsen. Förutom retroflexer har de tonlösa klusilerna /p t k/ aspirerade former [pʰ tʰ kʰ]. Aspirationen är en viktig distinktiv faktor. Om de aspirerade och oaspirerade formerna i svenskan har skrivits i kapitel

29 Finskans konsonantsystem I tabellen nedan står de konsonantfonem som hör till finskans fonemsystem. Tabell 4 Finskans konsonantsystem (Enligt Karlsson 1982, 57) labial dental palatovelar laryngal klusiler tonlösa /p/ /t/ /k/ tonande /d/ frikativor /s/ /h/ likvidor lateraler /l/ tremulanter /r/ halvvokaler /v/ /j/ nasaler /m/ /n/ /ŋ/ Finskans konsonantsystem omfattar 13 konsonanter som förekommer i standardspråkets ursprungliga ord. Det betyder att de konsonantfonem som bara förekommer i lånord och som inte har anpassat sig till finskan inte har räknats med. Bara de fonem som förekommer i ursprungliga finska ord formar kärnan för finskans fonemsystem. (Karlsson 1982, ) De 13 låt oss säga ursprungliga finska konsonantfonemen presenteras i tabellen. Det finns något anmärkningsvärt i tabellen. Enligt Karlsson (1982, 57 58) är fonemet /d/ i finskan mera alveolart än dentalt. Det att fonemet /d/ inte förekommer dubblat utgör också ett undantag. Ett dubblat /d/ utelämnas eller ersättas med något annat ljud. Fonem av denna typ kallas defektiva. Anmärkningsvärt är också att fonemet /h/ har allofoner, beroende på omgivningen. /h/ är tonlöst i början av ordet, [ɦ] mellan inom ordet vokaler och [ç] inom ordet mellan [i] och [k]. (Karlsson 1982, 61; Suomi, Toivanen & Ylitalo 2006, ) Frånvaron av fonemen /b g/ beror på det att de här fonemen inte har anpassat sig till finskan, de är så kallade marginala fonemen. Oftast ändrar finskspråkiga fonemen /b g/ i talet till fonemen /p k/. Ordet bussi t.ex. blir i fritt tal pussi. Ett annat bevis på fonemens marginalitet

30 30 är hyperkorrekthet: ordet pedagogiikka kan bli i tal bedakogiikka. De här fonemen håller på att integreras i finskan. (Karlsson 1982, ) Det labiodentala /f/ finns inte heller i tabellen. Det hör till finskans kärna, alltså den är lätt för finskspråkiga att uttala och använda. Fonemet /f/ har bytts mot /hv/ (kahvi, sohva) och således den har inte räknats med ursprungliga fonemen. (Dahlstedt 1972, 33; Karlsson 1982, ) 5.6 Jämförelse av konsonantsystemen Svenskan har fyra till fem konsonanter mer än finskan. De fonemen som påstods vara speciella i svenskan saknas i det finska systemet. De konsonanter som saknas förekommer bland obstruenterna (klusiler och frikativorna). (Määttä 1983, 18.) De klusiler som saknas i det ursprungliga finska fonemsystemet är alla tonande klusiler. Svenskans klusiler och fonemen /n l s/ har allofoniska former, retroflexer, som saknas i det finska systemet. De tonlösa klusiler uttalas ofta med aspiration vilket är främmande för det finska konsonantsystemet. Frikativor, förutom fonemet /f/ och de tre sibilanterna /ʂ ç ɧ/, är samma i det finska och det svenska konsonantsystemet Sibilanten /ç/ egentligen är bekant för finskspråkiga men det förekommer i ett helt annat sammanhang i finskan: dess grafem är h som uttalas som [ç] då h står mellan i och k. (Suomi m.fl. 2006, ) Fonemen /v j/ räknas som halvvokaler i finskan och som frikativor i svenskan. Dessutom är uttalsstället för fonemet /j/ klassificerat som palatovelart i finskan och palatalt i svenskan.

31 31 6 UNDERVISNING OCH INLÄRNING AV UTTAL I FRÄMMANDE SPRÅK 6.1 Uttalsundervisning Undervisningen och inlärningen av främmande språk utgår i allmänhet från att sätta mål och metoder, vilket bestämmer riktningen i innehållet. Beroende på målen kan uttalsundervisningen och uttalsinlärningen exempelvis sträva efter förståelighet eller ett inföddliknande uttal. I centrum kan stå enskilda ljud, prosodi eller bara växelverkan. Övningarna väljs ut enligt metoder och mål. Uttalsövningar kan variera från mekaniska, upprepningsuppgifter till självproducerande uppgifter. Utgångspunkten kan vara skrivet eller talat språk. Det som oftast är gemensamt för formell inlärning är att modellen är standardspråk. Dufva (2007) presenterar några undervisningsinriktningar och några typiska drag som äger rum vid uttalsundervisning i olika riktningar. Behavioristisk och strukturalistisk undervisningsinriktning innebär härmande och upprepning efter modellen. Undervisningen består av upprepningsuppgifter och det används audiolingvala metoder. Kognitiv psykologi och generativ grammatik satsar inte speciellt på att undervisa i uttalet. Denna riktning strävar efter att inläraren skulle tillägna sig det nya språket. Kognitiv fonologi utgår från att göra det nya språket begreppsligt. Inläraren skall kunna höra, identifiera och förstå dragen i det nya språket innan hon eller han kan producera dem. Inlärningen gäller inte bara artikulation. (Dufva 2007.) 6.2 Uttalsinlärning Inlärnings- och lärandestilar Människor lär sig saker och ting på olika sätt eftersom människor är olika. Willing (1987, refererad i Tornberg 2007, 18) har konstaterat att individen fungerar kognitivt, affektivt och fysiologiskt. Det är alltså mycket personligt hur en individ lär sig olika saker.

32 32 Det finns teorier om inlärningsstilar. Enligt en teori finns det kognitiva stilar som kan indelas i holistisk och analytisk stil. De inlärare som kan klassificeras som holistiska utgår från helheter till delar. Det är alltså helheter som de koncentrerar sig på. Därför kan det vara svårt att skilja mellan olika delar som en helhet består av. Enligt Tornberg föredrar holistiska inlärare naturliga språkomgivningar som inlärningsplatser och vill studera helst i grupper. (Tornberg 2007, 19.) Inlärarna med analytisk stil kan sägas utgöra motsatsen till dem med holistisk stil. Analytiska inlärare har delar i centrum i stället för helheter och de har svårigheter att uppfatta den helhet delarna bildar. De studerar helst självständigt i ett klassrum. Fastän stilarna är motsatta kan en inlärare använda sig av båda stilar. (Tornberg 2007, 19.) Man kan skilja mellan fyra olika inlärningsstilar: visuellt, auditivt, kinestetiskt och taktilt lärande. De inlärare som lär sig bäst på ett visuellt sätt föredrar allt som har med visuella saker att göra. De lär sig bäst t.ex. genom att läsa. Auditiv stil har med hörseln att göra. De som föredrar denna stil lär sig bäst genom lyssnande. Kinestetiska inlärare lär sig bäst med kroppsrörelser och taktila med beröring och genom egna experiment. (Tornberg 2007, 19.) Faktorer som påverkar inlärningen Såsom inom inlärningen i allmänhet är också i uttalsinlärning åldern en faktor som påverkar mycket. Ett barn kan lära sig uttala ett språk lika bra som en infödd. Det påstås att man kan lära sig uttala ett främmande språk som en infödd om man börjar med språken senast i tonårsåldern. Därefter blir det osannolikare att man lär sig ett språks uttal perfekt. Det har antagits att detta beror på hjärnans mognande eller muskulaturernas automatisering. (Dufva 2007, Sigurd 1991, 13.) Omgivningen där inlärningen sker påverkar också på sitt sätt uttalsinlärningen. Beroende på omgivningen och situationen lär man sig slumpartat (informellt) eller formellt. Är omgivningen autentisk dvs. man kan höra målspråket i ett naturligt sammanhang eller i en