Repetitorium i svensk språkhistoria. JPS Ht 09

Transkript

1 1 Repetitorium i svensk språkhistoria. JPS Ht 09 Klassisk periodindelning 1) Urnordiska från ca 200 e. Kr 2) Fornsvenska från ca 800 till ) Nysvenska från 1526 till idag Grunderna för denna indelning är: 1) de äldsta runinskrifterna 2) vikingatidens början respektive nya testamentet på svenska 3) nya testamentet på svenska Perioderna indelas i följande underperioder: Runsvenska ca (Äldre Västgötalagen) Äldre fornsvenska 1225 ca 1375 Yngre fornsvenska ca Äldre nysvenska (Dahlin, Argus) Yngre nysvenska 1732.

2 2 Källor Urnordiska talades i nuvarande Danmark, Norge och Sverige. Källorna till kunskapen om urnordiskan är: 1) runinskrifter med det äldre 24 typiga runalfabetet 2) namn och enstaka ord i antika skrifter 3) lånord i finsk ugriska språk Urnordiska Urnordiskan brukar tidsfästas till , men fynd av nya runinskrifter kan förskjuta startpunkten bakåt. Från 500 talet sker stora förändringar, som gör att språket under vikingatiden några århundraden senare ser helt annorlunda ut. Synkope Den mest iögonenfallande förändringen är ordens förkortning. Trycksvaga stavelser reducerades eller föll bort helt. Det senare kallas synkope. De flesta ord blev på så sätt åtminstone en stavelse kortare. Omljud Ändelsevokalerna lämnade dock inte alltid arenan spårlöst. De kunde färga av sig på föregående vokaler på så sätt att uttalet hann anpassas till ändelsevokalen innan den försvann eller försvagades. Detta förklarar hur t.ex. urnordiskans gastir kunnat bli vårt gäst och hur handir blivit händer. Omljudet har med andra ord en bakåtriktad, regressiv verkan. En bättre term vore därför regressiv vokalassimilation (assimilation av lat. adsimilare få att likna ). Detta fenomen inträffar inte slumpvis, utan följer bestämda regler. Vi har tre viktiga fall av regressivt omljud:

3 3 1. i omljud 2. u omljud* 3. a omljud* Av dessa omljud är i omljudet det vanligaste. Det förklarar skillnaden mellan ord och former som hand och händer, ost och ysta, stor och större, tung och tyngd. I de fall där vi har ä, y eller ö har det en gång funnits ett omljudsverkande i. Ibland har det fallit bort, ibland finns det kvar i reducerad form som i t.ex. händer < *handiz. I omljudet visar sig ofta i svaga verb som tidigare slutat på ian/ jan. Några exempel: *glađjan > glädja *husian > hysa *hauzian > höra Obs! Omljud är en helt annan sak än avljud, den från indoeuropeiskan ärvda vokalväxling som särskilt visar sig i de starka verben: brinna brann brunnit, bryta bröt brutit etc. *) I svenskan får vi leta efter illustrativa exempel på u omljud, som är mycket frekvent i västnordiskan. Däremot har vi inte så få fall av a omljud. Det brukar exemplifieras med holtijaz i Gallehushornets runinskrift. Här ingår ordet hult i urnordisk form *hulta. Ord som horn, kol, båge är andra exempel där ett ursprungligt u blivit o genom a i ändelsen: *hurna, *kula, *bugha.

4 4 Brytning Brytning kallar vi en diftongering som verkar under liknande villkor som omljud, men som resulterar i att den påverkade vokalen blir en diftong. Brytning verkas i ett äldsta skede framförallt av a och u: Vi har närmare bestämt: 1. a brytning i ord som fnord. hiarta hjärta (< *hertan), iamn jämn (< *ebna) 2. u brytning i t.ex. fnord. biorn björn (<*bernuz), miolk mjölk (<*melku). Det finns också en w brytning, som förklarar skillnaden mellan tyskans singen och vårt sjunga. Grundformen är *singwan. Här har alltså halvvokalen w förorsakat brytning. Följder av omljud och synkope När omljudsprocesserna upphört vid den yngre järnålderns början hade vokalsystemet berikats med fyra nya vokalfonem. Till omljudsvokalerna skall vi förutom y, æ, ø nämligen också räkna det nya korta o ljud som uppkom genom a omljud (ovan). Fornnordiska Vid den urnordiska periodens slut framträdde ett nordiskt tungomål i ny skepnad. Vi kan kalla detta gemensamma nordiska språk fornnordiska. Skillnaderna gentemot urnordiskan är så stora att man kan fråga sig om en nordbo från 400 talet skulle ha förstått en person född på 700 talet. Vokaler Vokalsystemet såg nu ut på följande sätt:

5 5 Fig. 8. Fornnordiskans vokaler insatta i en vokalfyrsiding. Märk två vokalljud i främre slutet resp. halvslutet läge: den första i varje position är delabialiserad, dvs. uttalas utan läpprundning, den andra labialiserad, dvs. uttalas med läpparna rundade. I fornnordiska fanns också diftongerna ai och au. Dessa befann sig i en utvecklingsprocess som i svenskan och danskan till sist skulle leda till monoftongering så att ai först blev ei och sedan e; au > øy och sedan ø. Anm. Med hänsyn till synkope och omljudsperiodens turbulens förvånar det knappast att även skriften förändrades. En ny futhark, den 16 typiga, såg dagens ljus. Man kunde tycka att utökningen av antalet fonem skulle ha lett till fler tecken, men den eller de personer som konstruerade det nya alfabetet tänkte uppenbarligen i andra, på sitt sätt rationella banor. Vad man kanske inte insåg var att man skapade en skrift som var lättare att skriva än att läsa. En och samma runa kunde nämligen användas för snarlika ljudvärden, vilket innebar att läsaren kunde ställas inför olika tolkningsmöjligheter. Runornas namn åskådliggör mycket i språkutvecklingen mellan urnordisk tid och vikingatidens nordiska språk (här i fornisländsk ortografi). Namnet på det första runtecknet i futharken, *fehu blir fé, *uruz blir úr, *algiz > elgr, *ehwaz > jór, *oþala > óðal.

6 6 Runsvenska ( ). Språket under runsvensk tid är som ovan nämndes i principt ett gemensamt nordiskt språk, även om vissa smärre dialektskillnader existerar. Två viktiga förändringar: monoftongering: 1. ai > e: raisa > resa, stain > sten 2. au > øy > ö: aura > øyra > öra, hlaupa > løypa > löpa bortfall och assimilation av palatalt r (kan grafiskt återges med R) byar män > byamän urnord. stolar > stolr > stol Äldre fornsvenska (ca 1225 ca 1375) Progressivt i omljud. En tendens som i motsats till regressiva omljudet (ovan) verkar framåt i ordet, alltså på den vokal som följer efter i: biorn > biörn, hiarta > hiärta, iamn > iämn. Svarabhaktivokaler : brytr > bryter, fiskr > fisker. Affricering: g, k, sk förmjukas framför främre vokal: gäster > giäster > gäst (med nuvarande uttal: jäst ) Vokalförlängning framför rđ, senare även rn: garđer gård, barn, korn.

7 7 Yngre fornsvenska (ca ) Vokalförändringar 1. Långa vokaler Långt a > å: bater > båt, garđer > gård Anm. I ord som barn (ovan) skedde vokalförlängningen för sent för att a skulle hinna > å. Långt o, som uttalats som å, får sitt nuvarande rundade uttal. Långt u, som uttalats som o, får sin speciella svenska, trångt labialiserade karaktär. Jämför hus med hos, egentligen samma ord. 2. Korta vokaler i > e: skip > skepp y > ö: fyl > föl u > o: brut > brott; sun > son 3. Konsonanter Förändringar i svagton: iak > jagh, mik > migh, Svearike > Sverige. Konsonanttecknet þ ersätts av th eller dh från ca På tolvhundratalet besöker Snorri Sturluson Sverige och konstaterar att vi talar alla samma språk. Den yngre fornsvenska perioden är de stora förändringarnas tid. Ordförråd, ordböjning, ljudsystem förändras nu kraftigt. Tyska lånord tränger in i massor, formsystemet förenklas, ljudsystemet likaså. Språket förlorar det mesta av sin fornnordiska karaktär.