15. Strålande system [Griffiths,RMC] Elektrodynamik, vt 2013, Kai Nordlund 15.1 15.1. Introduktion Laddningar i vila eller i likformig rörelse skapar inte elektromagnetiska vågor för detta krävs att laddningarna befinner sig i aelererad rörelse. Endast i detta fall genererar de strålning. Strålning karaktäriseras av en irreversibel förlust av energi (för laddningen), då denna förloras ut till oändligheten. Den utstrålade effekten beräknas över en yta tagen i oändligheten, enligt P s = lim r P (r) (15.1) där P (r) = da S = da (E H) (15.2) Räkningarna är i allmänhet enklast att utföra över en sfärisk yta. I detta fall ser vi att en laddningsfördelning genererar strålning förutsatt att produkten av E oh H innehåller termer som är proportionella mot 1/r 2. Termer i produkten som är proportionella mot 1/r n, n < 2 är inte strålning för de leder till ett fält vars effektintegral växer mot oändligt då ytan väljs på ökande avstånd, vilket inte är fysikaliskt (integralen över da har ju i sfäriska koordinater en term r 2 ). Termer som är proportionella mot Elektrodynamik, vt 2013, Kai Nordlund 15.2
1/r n, n > 2 försvinner då man väljer ytan tillräkligt långt borta. Med andra ord, endast de termer i el- oh magnetfälten som är inverst proportionella mot avståndet ansvarar för produktion av strålning. Elektrodynamik, vt 2013, Kai Nordlund 15.3 15.2. Strålning från kontinuerliga laddningsfördelningar 15.2.1. Elektrisk dipol Betrakta en dipol med tidsberoende laddningar q(t) oh q(t). Låt laddningen drivas fram oh tillbaka mellan ändpunkterna, så att laddningen i ändorna är Dipolmomentet blir då q(t) = q 0 os(ωt) (15.3) Elektrodynamik, vt 2013, Kai Nordlund 15.4
Den retarderade skalärpotentialen är nu p(t) = qdẑ p 0 os(ωt)ẑ (15.4) ϕ(r, t) = = [ 1 +q0 os(ωt r1 ) + q ] 0 os(ωt r2 ) 4πε 0 R + R [ q 0 os(ω(t R+ /)) os(ω(t R ] /)) 4πε 0 R + R (15.5) enligt reeptet ϕ(r, t) = för en punktladdning q. Vi har nu v = 0. 1 q 4πε 0 R v R (15.6) Figuren ger oss ( ) d 2 R 2 + = + r 2 2r d os θ (15.7) 2 2 Elektrodynamik, vt 2013, Kai Nordlund 15.5 R 2 = ( ) d 2 + r 2 2r d os(π θ) 2 2 (15.8) = ( ) d 2 + r 2 + 2r d os θ 2 2 (15.9) så att 1 R ± = 1 r2 rd os θ + (d/2) 2 = 1 1 r 1 (d/r) os θ + (d/2r) 2 (15.10) Observera: Vi söker för enkelhetens skull en punktdipol. För denna gäller att Approx. 1 : d r (15.11) men så att d inte helt försvinner från uttryken. En alternativ tolkning är ju att observationspunkten är myket långt borta från dipolen. Vi får nu med Taylorserien (1 + x) 1/2 1 1 2 x Elektrodynamik, vt 2013, Kai Nordlund 15.6
1 1 (1 ± d2r ) R ± r os θ R ± r (1 d2r ) os θ (15.12) (15.13) Vidare: os(ω(t R ± /)) os(ω(t r/ [1 d2r ] os θ )) = os(ωt ωr = os(ω(t r ) ± ωd 2 [1 d2r os θ ] ) os θ) = os(ω(t r )) os(ωd os θ) 2 där vi använt oss av en trigonometrisk relation för os(a + b). sin(ω(t r )) sin(ωd os θ) (15.14) 2 Elektrodynamik, vt 2013, Kai Nordlund 15.7 Vi analyserar nu fallet Approx. 2 : d ω = λ oh d r (15.15) d.v.s. dipolen är myket mindre än den (möjligtvis) utsända strålningens våglängd. Detta betyder att ωd/ 1 eller /(ωd) 1, som ger sin(aωd/) Aωd/ oh os(aωd/) 1. Vi får nu os(ω(t R ± /)) = os(ω(t r )) os(ωd os θ) 2 sin(ω(t r )) sin(ωd os θ) 2 os(ω(t r ωd )) 2 os θ sin(ω(t r )) (15.16) Insättning i skalärpotentialen oh bortkastande av termer som är proportionella mot ωd/ i kvadrat ger oss Elektrodynamik, vt 2013, Kai Nordlund 15.8
ϕ(r, t) p 0 os θ [ ω 4πε 0 r sin(ω(t r/)) + 1r ] os(ω(t r/)) (15.17) Potentialerna oh fälten undersökes i två huvudsakliga zoner eller regioner: (1) den statiska zonen (2) strålningszonen Den statiska zonen definieras som alla punkter vars avstånd r till dipolen är myket mindre än våglängden λ = /ω, där ω är vinkelfrekvensen för laddningen oh strömmen i dipolen. För strålningszonen gäller det motsatta, d.v.s. den omfattar alla punkter vars avstånd till dipolen är myket större än λ. Den statiska zonen För att analysera den statiska zonen gör man alltså approximationen Approx. 3 : d r ω (15.18) Detta betyder att d/r 1, ωd/ 1, oh ωr/ 1, så att Elektrodynamik, vt 2013, Kai Nordlund 15.9 os(ω(t r/)) = os(ωt ωr/) (15.19) = os(ωt) os(ωr/) + sin(ωt) sin(ωr/) (15.20) os(ωt) + sin(ωt)ωr/ (15.21) sin(ω(t r/)) = sin(ωt ωr/) (15.22) = sin(ωt) os(ωr/) os(ωt) sin(ωr/) (15.23) sin(ωt) os(ωt)ωr/ (15.24) Vi återfår våra tidigare resultat, men kan nu ytterligare förenkla uttryken: ϕ(r, t) = p 0 os θ 4πε 0 r p 0 os θ 4πε 0 r = p 0 os θ 4πε 0 r [ ω sin(ω(t r/)) + 1r os(ω(t r/)) ] [ ω ( sin ωt ωr [ ω sin ωt + ω2 r 2 ) os ωt + 1 ( os ωt + ωr )] sin ωt r ] os ωt + 1 r os ωt + ω sin ωt (15.25) Elektrodynamik, vt 2013, Kai Nordlund 15.10
= p [ 0 os θ + ω2 r 4πε 0 r os ωt + 1 ] os ωt 2 r p 0 os θ os ωt (15.26) 4πε 0 r2 Detta motsvarar en dipols elektrostatiska potential multiplierat med tidsfaktorn os(ωt)! ϕ(r) = 1 4πε 0 p r r 3 (15.27) Potentialen innehåller nu inga sinus- eller osinus-funktioner med argument av formen ωt κ r, som behövs för att ha en fortskridande våg. I själva verket har vi nu κ 0 enligt ekvationen ovan, så vågen är stationär. Av denna anledning talar man om den statiska zonen. Strålningszonen Vi undersöker nu strålningszonen, som motsvarar approximationen Elektrodynamik, vt 2013, Kai Nordlund 15.11 Approx. 4 : d ω r (15.28) Observera: Approximationerna 1-2 gäller okså! Detta betyder att ωr/ 1 eller /(ωr) 1. Vidare, så har vi okså att r d så att r/d 1 eller d/r 1. Andra termen i uttryket för skalärpotentialen kan nu approximeras bort, så vi får ϕ(r, t) p 0ω 4πε 0 os θ sin(ω(t r/)) (15.29) r För att bestämma fälten behöver vi ännu vektorpotentialen! Laddningen som rör sig fram oh tillbaka i dipolen ger upphov till en ström som är Vektorpotentialen blir nu I(t)ẑ = dq(t) dt ẑ = q 0ω sin(ωt)ẑ (15.30) Elektrodynamik, vt 2013, Kai Nordlund 15.12
A(r, t) = ẑ µ d/2 0 dz I 4π d/2 R = ẑ µ 0q 0 ω 4π d/2 d/2 dz sin(ω(t R/)) R (15.31) (15.32) där R = r z ẑ = r r (z /r)ẑ (15.33) Eftersom d r gäller att z /r 0 oh oh vi får A(r, t) ẑ µ 0p 0 ω 4πr R r (15.34) sin(ω(t r/)) (15.35) För el- oh magnetfälten behöver vi gradienten av ϕ, tidsderivatan av A, oh rotorn av A. Elektrodynamik, vt 2013, Kai Nordlund 15.13 ϕ(r, t) = r ϕ r + 1 r θϕ θ (15.36) = p [ 0ω os θ ( 1r 4πε 0 sin(ω(t r/)) ωr ) os(ω(t r/)) r 2 sin θ ] sin(ω(t r/)) θ r 2 p 0ω 2 4πε 0 os θ os(ω(t r/)) r (15.37) 2 r Första oh tredje termerna kunde kastas bort med hjälp av approximationen r /ω. För tidsderivatan fås t A(r, t) = µ 0p 0 ω 2 Dessa uttryk ger nu elfältet som 4πr os(ω(t r/))(os θ r sin θ θ) (15.38) E(r, t) = ϕ t A (15.39) Elektrodynamik, vt 2013, Kai Nordlund 15.14
= µ 0p 0 ω 2 4π sin θ r os(ω(t r/)) θ (15.40) Magnetfältet ges nu direkt som B(r, t) = A = 1 r [ r(ra θ ) θ A r ] ψ = µ [ 0p 0 ω ω sin θ sin θ os(ω(t r/)) + 4πr r µ 0p 0 ω 2 4π sin θ r ] sin(ω(t r/)) ψ os(ω(t r/)) ψ (15.41) Sammanfattningsvis: Elektrodynamik, vt 2013, Kai Nordlund 15.15 E(r, t) = µ 0p 0 ω 2 B(r, t) = E θ 4π sin θ r os(ω(t r/)) θ (15.42) ψ (15.43) Observera: (1) El- oh magnetfälten är vinkelräta mot varandra. (2) Kvoten av deras amplituder är. (3) Fälten är i fas. (4) Fälten representerar radiella vågor, med vågvektorn κ = ω/, eftersom fasen är konstant på sfäriska ytor med radien r. (5) Vågorna är transversella. Elektrodynamik, vt 2013, Kai Nordlund 15.16
Vänster: [Wikipedia: Dipole Antenna] Illustration av el- oh magnetfältet kring en dipolantenn. Höger: [Wikipedia: Dipole] Magnetiska fältets z-komponent av en dipolantenns strålning. Cyan är noll-magnitud, grön-gul-röd är positiva oh blå-pink-röd negative värden i ökande ordning. Den ursprungliga bilden Dipole.gif är en animation. Poyntingvektorn är Elektrodynamik, vt 2013, Kai Nordlund 15.17 S(r, t) = E H = 1 µ 0 E B (15.44) = µ 0 [ p0 ω 2 4π sin θ r os(ω(t r/))] 2 r (15.45) Tidsmedelvärdet av intensiteten (effekt per yta) är Strålningen går alltså ut radiellt, som vi redan slöt oss till. S(r) = µ 0p 2 0 ω4 sin 2 θ r (15.46) 32π 2 r 2 För ett givet radiellt avstånd r är intensiteten noll i de polära riktningarna ±ẑ oh starkast i xy-planet. Tidsmedelvärdet av den utstrålade effekten är P s = = µ 0p 2 0 ω4 32π 2 da S(r) (15.47) dφdθr 2 sin θ sin2 θ r 2 (15.48) Elektrodynamik, vt 2013, Kai Nordlund 15.18
= µ 0p 2 0 ω4 12π (15.49) Denna effekt når ut till oändligheten oh är alltså ett verkligt mått på den utstrålade energin. Man definierar begreppet strålningsresistans R s med relationen P s R s I 2 (t) (15.50) d.v.s. genom att sätta den utstrålade effekten lika med den effekt som skulle förloras i tråden som binder samman dipolens laddningar, om denna hade resistansen R s. I fallet ovan kan man lätt visa att ( ) d 2 R s 789 Ohm (15.51) λ där λ = /ν = 2π/ω. 15.2.2. Magnetisk dipol Elektrodynamik, vt 2013, Kai Nordlund 15.19 En ström I(t) = I 0 os(ωt) i en irkulär slinga som i bilden är en magnetisk dipol med dipolmomentet m = AI = πb 2 os(ωt)ẑ m 0 os(ωt)ẑ (15.52) För denna kan man härleda (se antekningarna för kursen 2008 eller 2005) att tidsmedelvärdet av intensiteten (effekt per yta) är i strålningszonen Elektrodynamik, vt 2013, Kai Nordlund 15.20
oh att tidsmedelvärdet av den utstrålade effekten är S(r) = µ 0m 2 0 ω4 32π 2 3 sin 2 θ r 2 r (15.53) P s = da S(r) (15.54) = µ 0m 2 0 ω4 12π 3 (15.55) Strålningen från elektriska oh magnetiska dipoler påminner myket om varandra, som vi kan se genom att jämföra med tidigare resultat. Men en väsentlig skillnad förekommer i storleken av de utstrålade effekterna: P m P e = µ 0m 2 0 ω4 12π 3 12π µ 0 p 2 0 ω4 = m2 0 p 2 0 2 = π2 b 4 I 2 0 q 2 0 d2 2 (15.56) Tidigare hade vi I 0 = q 0 ω, så vi får P m = π2 b 4 ω 2 = P e d 2 2 ( ) ωb 2 ( ) πb 2 (15.57) d Elektrodynamik, vt 2013, Kai Nordlund 15.21 För första faktorn har vi redan antagit b /ω d.v.s. ωb/ 1. Andra faktorn är av storleksordningen 1 ifall slingans radie oh dipolens längd är ungefär lika stora. Detta gör att hela uttryket är myket mindre än 1, så att strålningen från en elektrisk dipol är myket starkare än den från en magnetisk dipol, då dessa har jämförliga dimensioner. 15.2.3. Godtyklig fördelning Vi ska nu se på hur fälten från en godtyklig fördelning av laddning ser ut. Godtyklig betyder ju naturligtvis att vi inte ställer några märkvärdiga krav på dess utseende, med ett undantag: Vi kräver att varje punkt i fördelningen är långt borta från observationspunkten. Detta kan vi skriva som r r 0 r r 0 (15.58) där r 0 är fördelningens massentrum. Detta betyder att varje punkt i fördelningen har ett litet avstånd till massentrum men ett stort avstånd till observationspunkten. Elektrodynamik, vt 2013, Kai Nordlund 15.22
Vi kommer okså att utgå från att fördelningen är entrerad på origo, d.v.s. r 0 0, vilket förenklar ekvationerna. Approximationen ovan är då samma sak som r r (15.59) Med en godtyklig startsituation där fördelningen t.ex. är långt borta oh observationspunkten nära origo kan detta villkor uppfyllas genom att definiera nya koordinater enligt följande: s = r r 0 (15.60) s = r r 0 (15.61) så att r r 0 = s = s (15.62) r r 0 = s = s (15.63) Elektrodynamik, vt 2013, Kai Nordlund 15.23 oh vi får s s (15.64) Skalärpotentialen är som bekant där ϕ(r, t) = 1 4πε 0 dv ρ(r, t R/) R (15.65) R = r r = r 2 + r 2 2r r (15.66) Den omtalade approximationen r r ger oss nu R r (1 r ) r r 2 1 R 1 (1 + r ) r r r 2 (15.67) (15.68) t r = t R/ t r/ + r r / (15.69) Elektrodynamik, vt 2013, Kai Nordlund 15.24
så att ρ(r, t R/) ρ(r, t r + r r ) (15.70) Låt oss expandera detta i den retarderade tiden i origo, som är Vi får: t 0 = t r/ (15.71) ( r r ρ(r, t R/) = ρ(r, t 0 ) + t ρ(r ), t 0 ) + 1 ( r r ) 2 2! 2 t ρ(r, t 0 ) + 1 ( r r ) 3 3! 3 t ρ(r, t 0 ) +... (15.72) Vi använder nu igen approximationen r r, som ger att alla termer med faktorn ( r r /) n, med n 2, är försvinnande små jämfört med termen med faktorn r r /: ( r r ρ(r, t R/) ρ(r, t 0 ) + t ρ(r ), t 0 ) (15.73) Elektrodynamik, vt 2013, Kai Nordlund 15.25 Själva potentialen blir nu ϕ(r, t) = = 1 4πε 0 r 1 4πε 0 r 1 4πε 0 [ dv ρ(r, t 0 ) + r r [ Q + r r p(t 0) + r ] tp(t 0 ) [ Q r + r p(t 0) + r ] tp(t 0 ) r 2 r dv r ρ(r, t 0 ) + r d dt ] dv r ρ(r, t 0 ) (15.74) där p är alltså det generaliserade dipolmomentet. Vektorpotentialen är A(r, t) = µ 0 4π dv J(r, t R/) R (15.75) Man kan visa att dv J(r, t 0 ) = t p(t 0 ) d dt dv r ρ(r, t 0 ) (15.76) Elektrodynamik, vt 2013, Kai Nordlund 15.26
som är av första ordningen i r. Det borde alltså räka med att skriva A(r, t) µ 0 t p(t 0 ) 4π r (15.77) Vi söker nu fälten. Vi är intresserade av strålningszonen, så vi kastar bort alla fälttermer proportionella mot 1/r n, med n 2. Eftersom så får vi nu t 0 = 1 r = 1 (15.78) r [ ] 1 t p(t 0 ) ϕ(r, t) 4πε 0 r r (15.79) 1 4πε 0 r 2 t p(t 0) t 0 (15.80) r Elektrodynamik, vt 2013, Kai Nordlund 15.27 = 1 2 r 2 t p(t 0) r (15.81) 4πε 0 r oh A(r, t) µ 0 4πr tp(t 0 ) (15.82) = µ 0 4πr ( t 0 2 t p(t 0)) (15.83) = µ 0 4πr ( r 2 t p(t 0)) (15.84) oh t A(r, t) µ 0 2 t p(t 0) 4π r (15.85) Elfältet blir nu Elektrodynamik, vt 2013, Kai Nordlund 15.28
E(r, t) µ 0 4πr (( r 2 t p(t 0)) r 2 t p(t 0)) (15.86) = µ 0 4πr ( r ( r 2 t p(t 0))) (15.87) Magnetfältet blir B(r, t) µ 0 4πr ( r 2 t p(t 0)) (15.88) Dessa är alltså beräknade med antagandet r r. Den retarderade tiden är t 0 = t r/. Obs: E(r, t) = r B(r, t) (15.89) I sfäriska koordinater fås Elektrodynamik, vt 2013, Kai Nordlund 15.29 E(r, t) = µ 0 4π 2 t p(t 0) sin θ θ r (15.90) B(r, t) = µ 0 4π 2 t p(t 0) sin θ φ r (15.91) Poynting-vektorn blir Den utsända strålningseffekten är S(r, t) = µ 0 16π 2 ( 2 t p(t 0)) 2 sin 2 θ r 2 r (15.92) P(t) = (1) Fälten är vinkelräta mot varandra. (2) Fälten styrkor är sådana att E/B =. (3) Vågorna är transversella. da S = µ 0 6π ( 2 t p(t 0)) 2 (15.93) Elektrodynamik, vt 2013, Kai Nordlund 15.30
15.3. Strålning från punktladdningar Vi härledde tidigare att för en punktladdning gäller E(r, t) = q R [ ] ( 2 v 2 )u + R (u a) 4πε 0 (R u) 3 (15.94) B(r, t) = 1 R E(r, t) (15.95) där u = R v. Poyntingvektorn blir nu S(r, t) = E H = 1 µ 0 E B (15.96) = 1 µ 0 E ( R E) (15.97) = 1 µ 0 (E2 R ( R E)E) (15.98) Elektrodynamik, vt 2013, Kai Nordlund 15.31 De fälttermer som ansvarar för den utsända strålningen oh inte energin som laddningen bär med sig (som inte sänds ut till oändligheten) kan bestämmas med följande resonemang. Definiera en sfär med radien R = (t t r ) kring laddningens retarderade position, d.v.s. dess position vid tiden t r. Integrera vid tiden t = t r + R/ Poyntingvektorn över denna sfär, detta ger den utsända effekten. Låt R växa mot oändligt. De termer i effekt-ekvationen som överlever representerar den sanna utsända strålningseffekten. Uppenberligen överlever endast termer proportionella mot 1/R 2, så att strålningens elfält är Elektrodynamik, vt 2013, Kai Nordlund 15.32
E s (r, t) = q R [R (u a)] (15.99) 4πε 0 (R u) 3 Poyntingvektorn är S s (r, t) = 1 µ 0 E2 s R (15.100) Hur ser strålningsfältet ut? Låt laddningen vara momentant i vila: v = 0 oh u = R vid tidpunkten t. Strålningens momentana elfält är då så att E s (r, t q ) = R (R a) (15.101) 4πε 0 2 R = µ [ ] 0q ( R a) R a (15.102) 4πR Elektrodynamik, vt 2013, Kai Nordlund 15.33 S s (r, t ) = 1 ( µ0 q µ 0 4πR ( µ0 q = 1 µ 0 4πR ) 2 [ a 2 ( R a) 2] R (15.103) ) 2 [ a 2 (1 os 2 θ)] R (15.104) = µ 0q 2 a 2 sin 2 θ R (15.105) 16π 2 R 2 där θ är vinkel mellan a oh R. Den utsända effektens geometri kommer att vara munkrings - formad: Elektrodynamik, vt 2013, Kai Nordlund 15.34
Effekten/strålningen är starkast i riktningarna som är vinkelräta mot aelerationsvektorn, oh noll i aelerationens riktning. Den totala utstrålade effekten är P s (t ) = = µ 0q 2 a 2 6π da S s = µ 0q 2 a 2 16π 2 dφdθr 2 sin θ sin2 θ R 2 (15.106) (15.107) Om laddningen rör sig, d.v.s. v 0, så blir räkningarna mera komplierade. I detta fall har vi att den effekt som laddningen sänder ut är P e = dw dt r = dw/dt t r / t = ( R u R där P är den effekt som mäts upp på sfären med radien R. ) dw dt = ( R u Om v = 0 fås u = R oh vi får tillbaka det tidigare resultatet P e = P. R ) P (15.108) P.g.a. laddningens rörelse kommer den uppmätta effekten nu att avvika från den utsända effekten, uppmätt på den tidigare sfären. Elektrodynamik, vt 2013, Kai Nordlund 15.35 Effekten som laddningen emitterar in i ytan R 2 dω på sfären är dp e = ( R u R ) S s RR 2 dω (15.109) så att den emitterade effekten per rymdvinkel är dp e dω = = ( R u R ( R u R ) S s RR 2 (15.110) ) 1 µ 0 E2 s R2 (15.111) så att dp e dω = q 2 R (u a) 2 (15.112) 16π 2 ε 0 ( R u) 5 Totala emitterade effekten summerad över hela sfärens yta är nu Elektrodynamik, vt 2013, Kai Nordlund 15.36
P e = dω dp dω = q 2 R (u a) 2 dφdθ sin θ (15.113) 16π 2 ε 0 ( R u) 5 Slutsvaret är P e = µ ( 0q 2 γ 6 a 2 v a 2) 6π (15.114) där γ = 1/ 1 v 2 / 2. Denna faktor gör att den utstrålade effekten blir myket stor då laddningens hastighet närmar sig ljusets. Exempel 1: Låt v oh a vara tillfälligt parallella. Bestäm strålningens vinkelfördelning dp e /dω oh den totala strålningseffekten P e. Vi har nu u a = ( R v) a = R a så att Elektrodynamik, vt 2013, Kai Nordlund 15.37 dp e dω = q 2 R (u a) 2 (15.115) 16π 2 ε 0 ( R u) 5 = q 2 2 R ( R a) 2 16π 2 ε 0 (R R (15.116) v) 5 Obs: R ( R a) 2 = ( R a) R a 2 (15.117) = ( R a) 2 + a 2 2( R a) R a (15.118) = a 2 ( R a) 2 (15.119) Om v ligger på z-axeln har vi v = vẑ oh ännu att a = aẑ. Då θ är vinkeln mellan R oh a fås nu R a = Ra os θ oh R v = Rv os θ, så att dp e dω = q 2 2 a 2 ( R a) 2 16π 2 ε 0 (R R (15.120) v) 5 Elektrodynamik, vt 2013, Kai Nordlund 15.38
= = = q 2 2 a 2 a 2 os 2 θ (15.121) 16π 2 ε 0 (R v os θ) 5 q 2 2 16π 2 ε 0 a 2 (1 os 2 θ) 5 (1 β os θ) 5 (15.122) q 2 a 2 sin 2 θ (15.123) 16π 2 3 ε 0 (1 β os θ) 5 = µ 0q 2 a 2 16π 2 sin 2 θ (15.124) (1 β os θ) 5 där β = v/. För låga hastigheter är effekten maximal i riktningarna θ = ±π/2. Då hastigheten växer spelar nämnaren (1 β os θ) 5 en allt större roll: Elektrodynamik, vt 2013, Kai Nordlund 15.39 Totala emitterade effekten: P e = dω dp e dω = µ 0q 2 a 2 sin 2 θ dω 16π 2 (1 β os θ) =... = µ 0q 2 a 2 γ 6 5 6π (15.125) (15.126) där γ = 1/ 1 β 2. Observera att detta uttryk gäller oberoende om laddningen aelererar eller deelererar, eftersom Elektrodynamik, vt 2013, Kai Nordlund 15.40
effekten är proportionell mot a 2. I båda fallen är effekten störst i framåtriktningen, i den polära riktningen θ max. Formeln ovan kan vi alltså tillämpa för att räkna ut den strålning som t.ex. en elektron sänder ut då den bromsas i en metall, t.ex. i ett katodstrålerör (elektroner från anoden aelereras över vakuumregion mot katoden oh träffar denna). Om v så kan vi approximera P e = µ 0q 2 a 2 γ 6 6π µ 0q 2 a 2 6π (15.127) Detta uttryk kallas Larmor-formeln, oh håller okså då aelerationen inte är parallell med hastigheten, förutsatt att v. Exempel 2: Fortsättning på föregående exempel. Antag att en elektron saktas ned till vila med en konstant rat a, från en starthastighet v 0. (a) Bestäm hur stor andel av den ursprungliga kinetiska energin som omsätts till strålning. (b) Antag starthastigheten är termisk, så att v 0 10 5 m/s, oh att elektronen färdas 30 Å under nedsaktningen, motsvarande vad som sker i en ledning. Kommentera resultatet. Elektrodynamik, vt 2013, Kai Nordlund 15.41 (a) Energin som förloras till strålning är P e t, där t = v 0 /a. Andelen blir nu Den tillryggalagda sträkan är s = v 2 0 /(2a), så f = P e t E k0 = µ 0q 2 a 3πm e v 0 (15.128) f = µ 0q 2 v 0 6πm e s (15.129) (b) Insättning ger f 2 10 10, d.v.s. praktiskt taget ingen andel av energin går åt till strålning. Elektrodynamik, vt 2013, Kai Nordlund 15.42