av Britta Wingård
Under drygt tre år (mellan 1994 och 1997) arbetade jag tillsammans med åtta grundskolerektorer, som tjänstgjorde i åtta olika kommuner i storstockholmsområdet. Rektorerna hade det gemensamt att de var kvinnor och formen för vårt arbete var en forskningscirkel. Arbetet blev en del av min doktorsavhandling vars syfte var att försöka öka förståelsen för hur det är att vara rektor i den svenska grundskolan. Det fanns inget syfte att jämföra män och kvinnor som rektorer, utan ett försök att synliggöra kvinnor i ett yrke som tills för några år sedan varit mansdominerat. Andelen kvinnor som rektorer har ökat snabbt, 1985 var 18 procent av rektorerna kvinnor, 1990 var andelen kvinnor 21 procent och 1996 var motsvarande siffra 55 procent. Denna ökning kan förklaras på flera sätt; kommunaliseringen 1991 av skolans verksamhet innebar att antalet rektorer i stort sett fördubblades. Dessa nyinrättade tjänster tycks till stor del kommit att besättas av kvinnor. Genom kommunaliseringen av skolan integrerades dessutom i många kommuner skolan och barnomsorgsverksamheten. Flera av de nyinrättade rektorstjänsterna besattes av förskollärare och fritidspedagoger, yrken som av tradition tillhört kvinnor och där kvinnor sedan länge innehaft chefspositioner. En annan möjlig förklaring är att då antalet rektorer har ökat, har statusen i yrket sjunkit och därmed är det inte längre lika intressant för män att arbeta som rektorer. Genom att formen för vårt arbete var en forskningscirkel kom de frågeställningar vi försökte att besvara från rektorerna själva. Det var deras upplevda arbetssituation som var i fokus för vårt gemensamma arbete. För att få kunskapstillskott och en god belysning av frågeställningarna inbjöd vi olika forskare till våra gemensamma träffar. Det var ett arbete där vi försökte förena rektorernas praktiska erfarenheter med teoretisk kunskap och genom detta möte utvinna ny kunskap. Kunskap som förhoppningsvis både kunde öka de deltagande rektorernas yrkeskompetens och leda till en mer generell förståelse av rektorers arbete. Under arbetets gång kom fyra konkreta frågeställningar att utmejsla sig: hur hade kvinnornas liv varit? Hur var villkoren för dem att arbeta som rektorer? Hur upplevde de själva sin arbetssituation? och hur lärde de sig som rektorer och hur hade de lärt sig som elever och studenter? Deras liv kan betraktas som relativt traditionella kvinnoliv. De har alla under åtminstone delar av sina liv levt i så kallad relativ underordning. ex av dem var gifta med män som kommit längre i yrkeskarriären och hade betydligt högre inkomster. ju av dem har barn och samtliga hade under den perioden då barnen var små huvudansvaret för familjen. Ingen av dem började att arbeta som rektor före barnen kommit upp i skolåldern och inte längre behövde lika mycket omvårdnad. Deras livshistorier tyder på att de är vana vid relationer och att arbeta med relationer. Rektorerna arbetade i åtta olika kommuner och de yttre villkoren för deras arbete var mycket olika framförallt genom att kommunerna hade valt att forma sin skolorganisation på olika sätt. Antalet elever de hade ansvar för varierade mellan 175 och drygt 900, några hade skolåren ett till sex, några skolåren sju till nio och några skolåren ett till nio. De som hade skolåret ett till sex ansvarade även för fritidshem, två av dem hade dessutom ansvaret för sexårsverksamhet. De som hade skolåren sju till nio hade skolassistenter till sin hjälp, dock i varierande omfattning, medan de som enbart ansvarade för skolåren ett till sex saknade administrativ hjälp på den egna arbetsplatsen. Trots detta upplevde rektorerna sitt arbete som relativt likartat, de glädjeämnen och svårigheter de upplevde var mycket lika. De tyckte alla att de hade ett stimulerande, roligt och viktigt arbete, men att tiden inte 2/5
räckte för det de ville göra. Vi studerade tidsanvändningen under en speciell vecka och fann att största delen av den ordinarie arbetstiden gick åt till olika former av möten, till största delen på den egna skolan. Möten med personal, föräldrar och elever både inplanerade och spontana. De flesta av dessa möten kan sägas vara av personal- och/eller elevvårdande art. Det pedagogiska ledarskapet ville de flesta av dem gärna ägna sig åt, men menade att tiden inte räckte till. I genomsnitt träffade de sina rektorskollegor i kommunen en gång per vecka och något direkt stöd i det egna arbetet från överordnade chefer eller kollegor ansåg de sig inte ha. Den ordinarie arbetstiden räckte sällan till. Övertiden uppgick ofta till mellan 10 och 20 timmar per vecka och ägnades företrädesvis till olika administrativa uppgifter. I varierande grad upplevde de stress i sitt arbete. En del i studien handlar om hur rektorerna hade lärt sig när de själva var elever och studenter och hur de lärde sig som rektorer. Förutom arbetet i forskningscirkeln hade jag genomfört livshistorieintervjuer med dem och utifrån dessa fann vi att de som elever och studenter lärt sig genom att någon över dem i hierarkin hade kunskapen och det gällde att tillägna sig denna kunskap. Det fanns tydligt rätt och fel. ättet att lära var förmedlingspedagogiskt, vilket var det pedagogiska sätt som präglade skolans undervisning under den tidsperiod då dessa rektorer var elever och studenter. om rektorer lärde sig de flesta fortfarande på detta sätt, ett sätt att lära som medför bristande kunskaper om hur man motsätter sig auktoriteter och hur man själv konstruerar kunskap. Kanske kan detta resultat öka förståelsen för varför det tycks vara så svårt att utveckla och förändra skolan. Många som arbetar i skolan är tydligt präglade och påverkade av den egna skolgången, det som belönades under den egna skoltiden bör fortfarande ge belöning och man saknar kunskaper om att på ett konstruktivt och utvecklande sätt motsätta sig auktoriteter. Det var inte det som skolan eller andra samhällsinstitutioner lärde eller tränade eleverna på under1950- och 1960-talet. Rektorerna själva framförde kommunaliseringen av skolans verksamhet som en förklaring till de svårigheter de upplevde i sitt arbete. De menade att kommunaliseringen inneburit att skolans styrning blivit dubbel, där den statliga styrning framförallt utgjordes av läroplanen och dess värdegrund medan den kommunala styrningen huvudsakligen var av ekonomisk art. I detta fanns ett dilemma, som de hade svårt att handskas med. De ville arbeta med läroplansfrågorna och den värdegrund som dessa bygger på, men menade att de ekonomiska förutsättningarna som kommunen gav inte på ett tillfredsställande sätt möjliggjorde detta. För flera av dem blev detta ett moraliskt dilemma och bidrog enligt dem själva till att skapa stress i arbetet. Av de kommunala arbetsgivarna ålades de också en mängd olika arbetsuppgifter som inte alltid kunde betraktas som pedagogiska. Rektorerna är kvinnor, något som de endast i ringa grad problematiserade. Detta gäller både det privata livet och rektorsarbetet. De tog på sig huvudansvaret för barnen och familjen medan deras makar gjorde karriär. De uttryckte i intervjuerna att de tyckte att det var en arbetsam period i livet när barnen var små och de själva yrkesarbetade eller studerade. Ingen av dem nämnde dock att de tyckt att deras män skulle tagit större ansvar för barnen och familjen under denna tid. Det tycks ha varit självklart för kvinnorna att ta på sig detta ansvar. När det gäller arbetet sa några av dem att de inte tror att könsdiskriminering förekommer i skolan. De uttalade att de behandlades som om de inte visste eller kunde något av män som var skolledarkollegor när de själva började arbeta som skolledare, men menade att orsakerna till detta inte var att de var kvinnor utan snarare att det berodde på att de var nya som skolledare. En av dem 3/5
ansåg dock att en man aldrig hade råkat ut för en liknande behandling. Några av dem uttryckte funderingar om det möjligen är så att de inte blir lyssnade på i samma utsträckning som männen som ingår i rektorsgruppen. Mot slutet av vårt arbete i forskningscirkeln uttryckte en av kvinnorna en fundering - var fattas egentligen besluten, är det på platser där jag som kvinna inte har tillträde? Precis som vid de flesta andra diskussioner i forskningscirkeln som berörde att de är kvinnor väckte inte heller denna fråga något större engagemang i gruppen. Detta kan troligen förstås på flera olika sätt. De flesta kvinnor har svårt att se sina äkta män eller andra män som de lever eller levt nära (t.ex. fäder, bröder, söner eller goda vänner) som förtryckare. Kvinnorna i min studie har med några få undantag enbart arbetat i skolans värld. Den så kallade portalparagrafen (kollagen 1 kap. 2 ) har sedan grundskolan infördes talat om en likvärdig utbildning för alla oberoende av bland annat kön. Det har av många tagits som en självklarhet att jämställdhet därmed råder i skolan. Den snabba ökningen av kvinnor som rektorer är snarare ett resultat av att totalantalet rektor ökade snabbt som en följd av kommunaliseringen än resultat av en kamp. De kvinnor som blev rektorer efter kommunaliseringen behövde inte föra någon kamp för att ta plats på en mansdominerad arena, männen tycks själva ha lämnat arenan och lämnat ett tomrum efter sig som kvinnor fått fylla. Kvinnorna i min studie uttryckte att de gärna hade velat att männen funnits kvar på arenan. De rektorer jag arbetade tillsammans med växte upp i en social kontext där det var viktigt att lyda auktoriteter. Den skola de gick i byggde också på detta. De har alltså lärt sig att det är viktigt att handla utifrån hierarkiska principer. De arbetade mycket intensivt med alla de arbetsuppgifter som ålades dem och menade att de inte hade någon makt att påverka eftersom den kommunala styrningen, till största delen kommunens ekonomi, var verksamhetens viktigaste styrmedel. Genom att de flesta var så fostrade i det hierarkiska systemet ifrågasatte de inte detta i någon högre omfattning, inte heller försökte de bli en motkraft mot de beslut som fattades över dem i den kommunala hierarkin. De ägnade även mycket lite tid till att arbeta uppåt i hierarkin, i stället arbetade de med den egna skolan. De saknade stöd från kollegor och överordnade chefer framförallt beroende på att konkurrens mellan rektorerna i kommunen innebar att samarbete endast förekom i begränsad omfattning. I den egna skolan försökte rektorerna att skaffa sig mandat och legitimitet framförallt av personalen. De gjorde detta genom att arbeta för att personalen och eleverna skulle må bra. Några av dem jämförde detta arbete med mammarollen, att vara den som tar hand om och ser till att alla mår bra. Den rollen hade de dessutom god erfarenhet av. Mandatet använde rektorerna dock inte i någon högre omfattning till att påverka lärarnas pedagogiska arbete. Flera av dem menade att tiden inte räckte och några av dem ansåg att det pedagogiska arbetet inte var deras domäner utan att det tillhör lärarnas professionella arbete. kolan, som jag ser den, är både hierarkisk och relationsinriktad. tyrningen kommer huvudsakligen uppifrån, både från staten och kommunen. Där beslutas de mål som skolans verksamhet förväntas resultera i. Inne i skolan vistas dagligen många människor - barn, ungdomar och personal, därmed uppstår en mängd olika relationer. I denna kontext har rektor att utöva sitt ledarskap, som enligt de statliga styrdokumenten ska vara ett pedagogiskt ledarskap. 4/5
För att kunna utöva ett sådant ledarskap behöver rektorer ha både legalitet och legitimitet samt förmågan att leda en organisation som både är hierarkisk och relationsinriktad. För detta krävs troligen en personlig mognad vars kännetecken kan liknas vid en egen genuin röst, det handlar om att kunna ta ställning i olika värdefrågor och på ett konstruktivt sätt kunna argumentera för dessa både till överordnade chefer och till personalen. Genuina röster utvecklas i förtroendefulla miljöer där samtal förs. amtal som leder till ny kunskap genom ett givande och tagande och där det oftare handlar om både - och än om antingen - eller. Utifrån de perspektiv och referensramar som var utgångspunkt i min doktorsavhandling hade rektorerna små möjligheter att inom det rådande systemet utveckla genuina röster. De var påverkade av sin egen skolgång och hade inte heller många tillfällen till att föra samtal med sina kollegor och/eller chefer. Det finns genom detta en risk att rektorer blir fängslade i systemet, fängslade i skolan som institution. Frågan är om det, trots dessa svårigheter, finns möjligheter för rektorer att bättre kunna verka som pedagogiska ledare inom systemet med befintliga strukturer och de begränsningar som dessa genererar. De möjligheter jag ser handlar om att rektorer tillsammans kan arbeta med att lära sig av sina egna erfarenheter genom att kritiskt kunna reflektera över dem och att detta sker i grupper där deltagarna litar på och har förtroende för varandra. En förutsättning för detta är troligen att rektorerna själva vill och är beredda att ingå i ett sådant långsiktigt kompetensutvecklande arbete. Dessa tankegångar kan nog inte omformuleras och komma som en pålaga uppifrån, utan behöver komma som ett behov hos rektorerna själva och därmed ha sin grund i deras egen önskan att öka sin yrkeskompetens. Att ålägga rektorer detta vore en del i det hierarkiska systemet och därmed kanske att cementera systemet ännu mer. 5/5